Jag har den senaste tiden ägnat mig åt ett litterärt kulturmöte med fokus på jämförelse. Det har tagit sin tid eftersom jag läst 1 till 2 kapitel varje kväll med mindre inslag av sömn (tröttsamt att läsa på kvällen). Jag har i ett tidigare inlägg i samband med en recension av Dan Browns senaste bok, Den förlorade symbolen, sagt att jag ska läsa en bok på liknande tema.

Boken jag har ägnat mig åt är Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell. Till skillnad från just Dan Browns böcker, handlar denna bok om skattjakt på litterära hemligheter istället för att leta efter hemligheter inom konstvetenskap och historia. Som konstvetare gillar jag ju Dan Browns böcker. Carrells bok tycker jag passar bättre för litteraturvetare eller de som iallafall är något insatt i ämnet – det är inte jag direkt. De så kallade mellanspelen som finns med i boken blev jag lite trött på.

Det som framförallt skiljer Carrells bok från Dan Browns böcker är att den är skriven i förstapersonsperspektiv, dvs, jag-form. Jag i berättelsen är regissören och Shakespeareforskaren Kate Stanley (Skulle kunna vara författaren själv med tanke på författarens profession och yrke utöver sitt författarskap).

Kate ger sig ut på skattjakt efter en hemlighet med Shakespeare-anknytning såklart. Hon hamnar i blåsväder och är på flykt från både mördare och poliser. En aspekt som är till Dan Browns fördel är att hans böcker är brutalare, mer som thrillers och att det blir mer action tidigare in i berättelsen. Sånt gillar jag. Carrells bok däremot, visar inga tecken på spänning eller action förrän efter 300 sidor.

Jag ger Carrells bok 3 folion av 5 möjliga, dels för att den är skriven i jag-form och eftersom den faktiskt blir mycket spännande de sista 130 sidorna. Författaren lyckas också bra med att maskera/kamouflera saker och ting i berättelsen för spänningens skull. Saker jag först misstänkte men som inte var så, men ändå osv. Ni fattar nog. Jag vill ju inte avslöja något i förväg inför ert eventuella kulturmöte.

Nästa bok som står på tur är antingen av Mo Yan eller Björn Ranelid. Jag har inte bestämt mig än. Snart kommer ju en till bok av Dan Brown ut på marknaden och innan dess vill jag läsa fler böcker.

Björn Blomqvist 2013-04-17

Det började med nyheten om att en ny bok av Dan Brown kommer släppas i vår. Min första tanke var att, tänk om det blir nya äventyr med professor Langdon eller inte? Det vet jag inte eftersom jag inte har kollat upp nyheten. Det andra som slog mig är att jag inte ens vet hur det gick i den senaste boken, Den förlorade symbolen – men det vet jag nu!

Jag har fem böcker av Dan Brown, stående i bokhyllan men jag har inte läst den senaste. Jag insåg att det var på tiden – så jag har ägnat mig åt boken i ett par dagar nu. 614 sidor Dan Brown borde leverera någon form av spänning tycker jag. Men spänningen uteblev ett tag i alla fall eftersom jag hängde upp mig på att ingredienserna är nästan samma som i hans tidigare böcker.

Robert Langdon tar sig genom alla möjliga strapatser i jakten på hemligheter och symboler samtidigt som han flyr från elakingen som hela tiden är honom i hälarna. Detta känner vi igen från tidigare böckerna och som vanligt har Robert Langdon en kvinna vid sin sida, bekant med den som är orsaken till äventyret.

Konceptet som är samma som innan, tar bort spänningen en del men visst har boken sina ljusglimtar. Egentligen borde berättelsen vara godis för mig som är konstvetare med en förkärlek för just symboler. Det framgår tydligt i min C och D-uppsats i ämnet, men jag är nog bara lite mätt på det.

Hursomhelst tycker jag att boken var hyfsad och den får 3,5 frimurare av 5, dels för att den höll mig fången ett tag så att jag sträckläste de 300 sista sidorna. Däremot kunde jag ana vissa saker som sedermera stämde. Antingen är jag bra med eller så var det lite förutsägbart. Vem vet?

Nu ska jag ta mig an ett annat kulturmöte med en bok som sägs vara på ett liknande tema/koncept. Den heter Shakespeares hemlighet och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Kanhända att kulturmötet beskrivs här i bloggen.

Björn Blomqvist 2013-02-14

Hur var det nu med att läsa 1001 böcker innan man dör. En mäktig uppgift kan man säga men varför inte. Jag funderar på det mest som en nöjesgrej att fylla ut bloggen med eftersom bokläsande är lika mycket kulturmöte som en runda på konstgalleriet eller på ett museum.

Vad är det då med Göran Häggs bok “1001 böcker du måste läsa innan du dör” som fascinerar mig? Kanske ingenting, jag vill bara sysselsätta mig ytterligare. Detta uppdrag kanske minskar mitt eget skrivande, men ju mer jag läser ju mer lär jag mig. 

Nu finns det ju en och annan bok jag redan läst. På sin höjd kan det rör sig om 20 % som jag läst innan. Göran påpekar också att man inte ska följa guiden i boken från första till sista sida, utan hoppa lite här och där enligt vad man gillar. Det ska inte jag göra. Jag ska följa boken från början till slut och läsa det mesta som guiden rekommenderar.

Björn Blomqvist 2012-11-14  

Ett nytt litterärt möte för mig har för ovanlighetens skull gett mig både ny inspiration men också en god anledning att skriva en bra recension. Det var ett tag sedan jag läste en kriminalroman – mestadels pga. rädslan att bli avundsjuk på dem som skriver då jag själv haft drömmar om att skriva en kriminalroman. Drömmen lever än men har befunnit sig i dvala under fem år och endast tre skrivna kapitel.

Hursomhelst valde jag att läsa en debutroman inom kriminalgenren, men av en nu mer etablerad författare, Sofie Sarenbrant. Boken är hennes debutroman från år 2010 med titeln Vecka 36.

Bokens karaktärer är de två höggravida väninnorna Johanna och Agnes med familjer, samt den ivriga kriminalreporter Göran Rosenlund och kommissarie Lars Räffel m.fl. Boken beskriver karaktärerna och händelseförloppen i turordning för varje dag från den 28 aug till 7 sept, ett sätt som gör att man lätt får grepp om historien. En närvaro hos karaktärerna och ett språk som är lättolkat och bildligt talat gör att jag bara blir mer avundsjuk (inspirerad) och vill skriva och åter skriva.

Bokens handling utspelar sig i Skåne och det lilla samhället Brantevik strax söder om Simrishamn, samt i huvudstaden där huvudkaraktärerna bor i vanliga fall när de inte semestrar i Brantevik. I boken får läsaren följa sökande efter Agnes som efter en utekväll med sin man och väninnan Johanna, inte kommer hem som hon bör. Det upptäcks inte förrän dagen efter då hennes man Tobias inser att varken Agnes eller deras tvååriga dotter Nicole sover i samma stuga som han. Först tror han att Agnes och dottern kanske har gått och lagt sig inne hos Johanna. Detta är delvis rätt, då dottern Nicole gjorde det men höggravida Agnes är spårlöst försvunnen.

Sökandet efter Agnes och ivriga journalister samt poliser utan spår att gå efter, är det som präglar stora delar av bokens handling. Genom karaktärers förtvivlan, hopp, nyfikenhet och uppgivenhet etc. fängslas jag som läsare så pass att jag efter en promenad längs stranden här på ostkusten kunde se offer och karaktärer framför mig.

Under tiden som sökandet och kampen mot tiden pågår hittas först en mördad kvinna, gravid i nionde månaden och därefter skjutsas Johanna till BB för att föda sitt och Erics första barn. Hopp och förtvivlan är närvarande hela tiden men i omväxlande skeenden. Den döda kvinnan visar sig inte vara Agnes och hoppet lever vidare. Mer ska jag inte avslöja, än att erkänna att jag verkligen gillar boken och är avis på Sofie och alla andra suveräna deckarförfattare. 

Styrkan i boken ligger i språket, spänningen och skildring av karaktärernas personligheter i samspel med kontexten samt de lockbeten i texten som både överraskar och som väcker vissa misstankar. Saker jag anade kunde helt plötsligt ta en ny vändning och då byggs det upp ytterligare spänning. Sånt gillar jag – det lite oväntade. Boken får betyget 4 av 5.   

Björn Blomqvist 2012-09-21

Efter ett längre uppehåll i serien Björn läser – Björn skriver, kan jag nu äntligen berätta vad jag fick uppleva i mötet med boken Tyst i klassen, av Björn Ranelid. Boken är hans senaste, och som i den förra boken, Kniven i hjärtat, handlar det om en familjs liv och öden. I senaste boken skildrar författaren familjen Lilja, bestående av modern Karin, fadern Oskar och deras sex biologiska söner samt dottern Kristina Lilja som kom till dem via en jungfrufödsel.

Fadern super, slåss, stjäl och är en tyrann. Modern är godhjärtad och omtänksam medan några av barnen blir offer för olika missöden. Deras vägar är redan utstakade skulle man kunna säga, men så finns det dem som sticker ut. Det är Kristina och modern Karin. De två är huvudkaraktärer i berättelsen och läsaren får följa deras liv i de röda barackerna (nödbostäderna) och en misär i fattigdom, till hög examen samt moderns flytt till det nybyggda Rosengård – och allt som sker däremellan. Handlingen utspelar sig mestadels i Malmö från mitten av 1940-talet och fram tills idag, undantagsvis för en sejour i huvudstaden där Kristina arbetade en tid samt hennes vistelse på skånska landsbygden i närstående tid.

Samtidigt som Karin Lilja måste värja sig mot sin aggressiva och alkoholiserade man Oskar, måste hon även stötta sina sju barn och därtill arbeta för brödfödan. Karin arbetar som städerska hemma hos det förmögna paret Sandin på Fersens väg, samtidigt som hon också städar på en skola. Många av de få saker som familjen äger har Oskar stulit eller hittat i olika soprum. Samtidigt som familjen lever i misär gör deras dotter stora framsteg i skolan. Kristina är klok och duktig i skolan och har ett mod som får både fröken, rektorn och Oskar att hejda sig.

När huvudkaraktärerna Karin och Kristina tar sig fram i livet som två modiga och godhjärtade kvinnor, går det däremot sämre för några av Kristinas bröder. Utan att avslöja för mycket kan jag exempelvis nämna den tunglöse brodern Hektor och den halte fotbollstalangen Sixten samt mord och självmord i några av de övriga bröders närhet.

Det som gör boken bra och spännande är hur Björn Ranelid får mig som läsare att känna en närvaro och en stämning. Man lever sig in i berättelsen och så har han snålat med Ranelidskan. Det intressanta är hur författaren själv finns med i bilden. I berättelsen får vi veta att Björn Ranelid var klasskamrat med Kristina Lilja så länge hon gick i den kommunala skolan. Författarens självcentrering är blygsam trots att han i ett kort kapitel beskriver sina ungdomsår i anknytning till bokens huvudkaraktärer. Bokens huvudberättelse beskrivs i just detta kapitel utifrån hans dåtidsperspektiv.

Boken får 4 Liljor av 5 för att den är spännande och förmedlar en känsla och en närvaro hos karaktärerna. Jag levde mig in i handlingen på det sätt som författaren vill att jag som läsare ska göra. Jag kan såklart rekommendera boken eftersom jag ändå gav den ett högt betyg. I slutet av boken blev det lite utdraget men så kom det mer avslöjande saker om familjens historia och då blir det mer gripande och avskyvärt för en kort stund. Mer vill jag inte avslöja. Läs boken!  

 Björn Blomqvist 2012-08-26 

För sisådär tre år sedan var jag på ett föredrag, anordnat av kommunen och IOGT. De hade bjudit in skådespelaren, debattören, traventusiasten och numera även författaren Benny Haag. Föredraget handlade om Bennys monolog och sedermera bok som handlar om kampen mot alkoholens inverkan på människor etc.

Jag köpte såklart hans debutbok, Makt, mod och motstånd – om den mitt i och de runt omkring. Boken har stått i bokhyllan och samlat damm i tre år men så här i midsommartider tyckte jag det var dags att läsa den. Det är den andra boken jag läst ut denna vecka, och vad har denna bok berätta?

Mitt möte med boken, eller snarare litteraturmötet – med tanke på att mötet beskrivs i bloggen – har skiftat en aning. Författaren bygger upp boken genom tre olika perspektiv. Genom hela boken berättar författaren i dagboksform hur han från sitt liv som nybliven helnykterist, bestämmer sig för att skriva en monolog som handlar om alkoholens följder utifrån personliga erfarenheter. I dagboksberättelserna kan vi följa Benny med alkoholglasögon på i beskrivningar från att han skriver manus till monologen Inte mer än fullt, Tack! och platsen för premiärföreställningen, till jakten på finansiärer och recensenter. Vidare i dagboken får vi veta hur det går vid föreställningar runt om i landet. Vid några tillfällen överraskas han av det stora stödet från publiken, när han egentligen hade förväntat sig något helt annat.

Det andra perspektivet som finns med i boken är när författaren har de s.k. alkoholglasögonen med förstorningsglaset på. Genom att redogöra för allt från böcker, sångtexter, reklam i TV och tidningar och andra förekommande jippon, vill författaren peka på hur omoraliskt det är med alkohol i just dessa sammanhang. Några exempel när författaren går till hårt angrepp, är t.ex. när han kritiserar innehållet i boken Jack av Ulf Lundell, eller såsom fotbollstränare som gör reklam för alkohol, men också Elitloppet på Solvalla som är en enda stor fyllefest, enligt Benny. Som traventusiast vet han nog vad han talar om. Han påpekar också att Aftonbladets 25-dagars kampanj (vita bandet) nej till våldtäckt, inte alls kom fram till att alkoholmissbruk faktiskt kan ligga bakom merparten av överfallen.

Hursomhelst tar han av sig alkoholglasögonen och kliver in i den egna berättelsen/monologen som är skriven i kursiv stil i boken och den handlar om en son och hans alkoholiserade far och den fortsatta berättelsen om sig själv som en suput. Den 25 juni 2002 nådde han botten som han själv beskriver det.

Boken gav mig först ett intryck av en arg man som propagerar mot eller ger en krigsförklaring mot alkoholens följder. En bit in i boken kände jag att jag själv hade ett par alkoholglasögon på mig och fann många viktiga aspekter att ta till mig och att begrunda. Kanske har författaren lyckats med sitt syfte att få mig som läsare att tänka till, på självaste midsommarafton. Hursomhelst tappade jag lite fokus mot slutet eftersom det blir uppenbart vad författare ville komma fram till i sina presentationer av debatter och reklamkampanjer.

Den röda tråden som löper igenom, men som också får några sidospår. Är hur författaren vill poängtera alkoholens följder och alkohol som en bakomliggande faktor vid brott och kriminalitet, men som sällan tas upp i media. Innan jag nu fyller på mitt vinglas på självaste midsommarafton, vill jag ge boken 3,5 alkoholglasögon av 5,2 möjliga och avsluta inlägget med ett citat från boken.

”Det finns minst 200 000 barn i Sverige som är barn till missbrukare, tre barn i varje skolklass. Och lärarna vet nästan alltid vilka tre de är. Vem gör något för dem? Varför måste allting ligga så långt borta som möjligt för att det ska bli behjärtansvärt?

Björn Blomqvist 2012-06-22

Nu kan man tro att detta inlägg handlar om mig i dubbel bemärkelse eller om en liten egotripp. Jag läser ju böcker och emellanåt skriver något som kanske blir en bok. Annars är det poesi och berättelser som jag skriver, men som jag inte vet hur de kommer sluta – den dagen den sorgen.

Denna gång handlar det om ett litterärt möte. Jag (Björn) har läst en bok som är skriven av Ranelid (Björn), utläst den 18 juni, namnsdag (Björn). Detta är den första boken jag läser av Björn Ranelid. Boken heter Kniven i hjärtat och är skildring av den livstidsdömde David och relationen mellan honom och hans familj och framförallt sonen Kasper. David skulle kunna beskrivas som en ordblind mördare medan Kasper är en skallig tonåring. I själva verket är David ingenjör och en mycket eftertraktat arbetsledare i samband med stora brobyggen runt om i landet och Kasper ett intelligent mattesnille. Trots sin ingenjörsexamen är David ordblind och har svårt att läsa texter och se bokstävernas betydelse.

Kasper är till skillnad från fadern, en klippa på att läsa och skriva. Det matematiska sinnet har det i alla fall gemensamt. Handlingen utspelar sig till stor del i samband med Kaspers besök hos sin far som sitter inne på livstid, samt skildringar av händelser i Davids liv. David har dräpt två personer och avtjänar ett livstidsstraff. När Kasper träffar fadern i besöksrummet i fängelset har fadern avtjänat 8 år av sitt livstidsstraff och Kasper är 17 år. Davids döttrar däremot, Moa och Lina anser att fadern är död och vill inte ha med honom att göra. Besöken som Kasper gör hos deras far sker i största hemlighet. Ingen annan i familj och släkt vet om detta.

Förutom Kaspers besök, skildrar Björn Ranelid olika episoder före mordet och händelser i Davids barndom etc. Det skildras hur David följde med på sin fars säljturnéer som symaskinsagent. Likaså får läsare följa Kaspers liv med sin far och familj före mordet samt Kaspers liv under tiden som fadern befinner sig i den trånga cellen på Roavdelningen i ett välbevakat fängelse. Kasper var 8 år när hans far mördade två personer och strax därefter började Kasper bli skallig. Läkarna kunde inte hitta orsaken, därav den skallige tonåringen.

Björn Ranelid bygger upp berättelsen på ett bra sätt, alldeles utmärkt med tanke på vad som komma skall senare i berättelsen. I början hängde jag inte riktigt med i tidsangivelserna, men sedan kom jag in i det. Ranelids förmåga att bygga upp en stämning och en närvaro i berättelsen är en styrka. Likaså de korta styckena med metaforer som vi känner igen från Ranelidskan, är roande. De förekommer inte så ofta men när de dyker upp förstår jag vad han ville få ut av dem. Däremot störde jag mig på ett litet faktafel och även funderar på om det skulle vara möjligt idag att vara ordblind men samtidigt kunna erövra en ingenjörsexamen.

David försöker reparera sin ordblindhet genom att läsa hundratals böcker i sin cell – böcker av författare han aldrig hört talas om men som är välkända för vana läsare. Den senare delen av boken bygger på Davids möten med allt från författare och fängelsets bibliotekarie Frida samt hans nya upptäckter i litteraturens värld. Därefter kommer klargöranden om varför han är dömd till livstids fängelse vilket gör att boken blir så pass spännande att alla skildringarna och episoder i de föregående 250 sidorna är fantastiska för kontexten och upplösningen. Först ville jag ge betyget 3,5 Snoddas av 5 möjliga men höjer det till 4 Snoddas. Vad jag menar med det framgår av bokens innehåll.

Boken handlar inte bara om Davids och hans familjs öden. Den handlar också om kärlek och sorg, lika väl som liv och död. Jag vill varmt rekommendera boken. Jag ska absolut läsa fler böcker av Björn Ranelid.

Björn Blomqvist 2012-06-18 

Förkortningarna är ännu fler i slutet av den bok jag just bekantat mig med. Det är flertalet sidor som redogör för alla partiförkortningar – men nu är det inte det som boken handlar om. Av ren nyfikenhet började jag läsa i Magnus Utviks senaste bok, Med Stalin som Gud – tre tonår i en kommunistisk sekt.

Jag läste ett 90-tal sidor för en vecka sedan och valde att lägga boken åt sidan. Idag återupptog jag läsandet och vips så hade jag läst klart de resterande 200 sidorna. Detta måste vara ett bevis på att boken är bra då den engagerar mig, trots att de politiska åsikterna som florerar i boken är långt ifrån mitt eget politiska ställningstagande.

I boken skildrar Magnus Utvik först hur han blev frälst och värvad till SKF/ML och hur de sedan hjälpte honom med strategin för att se till att han blev utesluten ur KU. Tiden i SKF/ML handlade mycket om att visa att partiet var det enda revolutionära partiet, medan övriga kommunistiska partier är revisionistiska. SKF/ML blir sedermera KPS, vilket jag får uppfattningen om att vara mer som en sekt än ett politiskt parti. Detta skrämmer mig lite men tack o lov existerar inte partiet/sekten längre.

På ett utomordentligt sätt skildrar Magnus Utvik hur KPS utan pardon kunde utesluta medlemmar och genom minsta misstag bli utan avancemang i partihierarkin. Detta fick Magnus erfara när CK gav avslag på hans kandidatmedlemsansökan med motiveringen ’trotskistiska tendenser’. I boken beskriver han hur partiet, däremot beviljade hans önskemål om flytt från hemstaden Värnamo till Göteborg. I Göteborg handlade det mesta om kampen mot fienden, de revisionistiska och i detta fall KPML(r).

Oavsett vart han befann sig, var ordern att värva medlemmar. Han gjorde goda försök utan resultat på både arbetsplatsen som diskare på B&W i Göteborg samt i det militära på I 12 i Eksjö. Det senare slutade med inkallelse till kaptenen som läxade upp honom.

Detta var ett litet axplock i sammanfattande form, men vad är det som engagerar mig? Det förekommer beskrivningar som både skrämmer mig och som roar mig. Kampanjen som fördes för att locka till sig Magnus till SKF/ML och banka in i hans huvud om att alla andra kommunistiska partier är revisionistiska, är skrämmande. De hade svar på allt för att övertyga honom så pass att han medvetet gjorde allt för att bli utesluten ur KU. Likaså KPS tillvägagångssätt att på ett sekteristiskt sätt utesluta eller bestraffa medlemmar.

Det som roar mig i boken är författarens beskrivningar av folk omkring honom som inte tillhör partiet. Såsom den coola chefen på B&W Stormarknad som gav honom en anställning som diskare. Kaptenen på regementet samt en och annan kollega. Tillsist kan tilläggas att jag tycker boken är lärorik ur ett historiepolitiskt perspektiv samt att den har en tydlig disposition och avslutar där allting började. Jag kan rekommendera boken till vänner, både blåa, röda, gröna och orange.

Björn Blomqvist 2012-05-31

Det började med ett tips från en bekant att läsa boken – Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött – av Alex Schulman. Nyfiken och boksamlarfanatiker som jag är, införskaffade jag boken i fråga och började läsa den.

Boken börjar bra, något ångestladdad såsom jag har fått det förklarat i förväg. Något längre in i boken visar författaren på sin skicklighet att roa läsaren via ironiska inslag. I mitten av boken tycker jag det blir mindre av både ångest, rädsla, ironi och eufori. Däremot reparerar författaren bortfallet genom att i sista tredjedelen av boken roar mig till max och det menar jag verkligen.

Den målande bild som ges i boken och framförallt de upplevelsebeskrivningar som görs i bokens slutskede är underhållning i världsklass. Trots att det stundom handlar om att kvinnan i hans (Alex) liv ska föda deras första barn, är beskrivningarna roande och komiska men han är också ärlig och rak. Att Alex Schulman kan skriva är det ingen tvekan om.

Blandningen av ångest, rädsla, ironi och glädje, förpackas och struktureras på ett bra sätt att jag som läsare själv känner empati för var och en av känslorna. Jag kan tillsist tipsa andra att läsa boken. Jag kommer att läsa den en gång till framöver, både för den är bra och för att studera språkbruket, ur ett inspirerande och i ett bildningssyfte.

Björn Blomqvist 2012-03-15