Tag Archives: Review

Om akvarellmåleri – boktips

För en gång skull har jag ett boktips – vilket var länge sedan. Jag har iofs recenserat en och annan bok här, men det var ett bra tag sen. Att jag nu plötsligt vill ge ett boktips, har egentligen med ett annat syfte att göra. Jag har under dagen, plöjt igenom en bok om akvarellmåleri. Jag är som ni vet, konstvetare, konsthistoriker och konstnörd, men absolut inte konstnär.  

Boken jag talar om är Måla i akvarell, av Håkan Groop. Författaren och konstnären själv har jag träffat några gånger vid hans galleri här i Nyköping. Boken är lika matnyttig som hans berättelser vid galleribesöken. Det är inte så att jag tänkt börja måla akvareller, utan bara läsa konstböcker jag kommer över som ger min konstvetenskapliga kunskap, än mer kött på benen, så att säga. 

Det som boken berättar är lika intressant för mig som konstvetare som det är för alla som målar i akvarell. Håkan Groop är en duktig akvarellmålare och mångårig kursledare i just akvarellmålning. I boken ges tips och råd om motivval, proportioner, perspektiv, djup och vinklar. Just det är mycket intressant inte bara för akvarellister, utan också för mig som ägnar mig åt konstanalys. Håkan ger också råd kring material, teknik och främst färgval och färgblandningar. 

De tekniska och materiella kanske inte är vad jag bör veta om jag inte börjar måla själv, men viktigt för akvarellister. Jag gillar däremot nästa del i boken där Håkan berättar i text och bild hur han bygger upp sina målningar. Just detta är speciellt intressant för mitt nördiga intresse för konst. Exempelvis vilka delar han målar först och hur han bygger upp sina kompositioner. Djup och balans, men främst den konstnärliga friheten att inte fotografiskt återge ett motiv. Det finns så mycket matnyttigt i boken att jag ska införskaffa den i egen ägo, då den jag just läst är lånad på Nyköpings stadsbiblioteket (Culturum). 

Nog om detta. Jag ska läsa boken en gång till. Det är många begrepp och råd jag vill samla på mig inför nästa konstmöte på ett galleri någonstans. Och det där med annat syfte jag nämnde i början, kan jag inte gå in på än, men jag har en hel drös med konstböcker jag ska plöja igenom härnäst. 

Björn Blomqvist 2015-10-01

Oil by knife

Today I visited another art gallery and the closest I could come a fish this time, was candy in a bowl on the table – liquorice fish 🙂 The exhibition at Galleri Fiskhuset is by Mary Ahl Ljungström. Mostly oil paintings by knife. There are some acryl and pastel too. I could find different quality of technique and colour. Not in the same class as saturday’s opening.

There were both linear and scenic motifs. Many compositions with typical 3D perspective with central point in the middle. It was only two paintings I liked, because they are painted in oil by brush. The art work “11. Skugga” for example (oil by brush) has a soft texture and light colours. The tree facing the sunlight while the shadow throws to the wall.

Autumn colours in the motifs from “29. Central Park” light up a singel wall in the gallery. In the painting “Solnedgång Manhattan”. The artist paints a split screen. The sunlight splits the motif – with Empire State Buildning to the right and other high buildings to the left. This give focus on single buildings.

In “13. Blåsväder”, the artist paints a movement when she show how trees moves by the storm and in the background, she amplifies the movement by waves hitting the coast. The difference in techniques and style doesn’t interest my curiosity. Since the last exhibition at Galleri Sjöhästen, it’s difficult to find same good art.

To paint forest fire three times in three different set of color, is to much. For me, it’s ok with one. I didn’t say that is bad or not high quality art, but I like strong colors, cubism or abstract paintings and surrealistic art.

© Björn Blomqvist 2015-09-22

En stil för varje smak

IMG_2770Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare! 

Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in. 

Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.

Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen. 

Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg. 

Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem. 

Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso),  dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också. 

Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.

Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.  

@ Björn Blomqvist 2015-05-30  

Perfect match – nearly!

As preparation for todays visit at the art gallery (Galleri Sjöhästen) – I dressed me up in grey. Except for my coloured shirt and my Vagabond shoes. Gray trousers, grey blazer and a gray soul. Different shades of gray ;). Among all art works in the gallery – I saw some of them having gray surfaces as part of their expression. I didn’t expect that, so my choice of outfit was a coincidence.

It’s the last day of the exhibition by Maragareta Gelles (painting, acryl/oil) and Claes Andersson (painting/mixed media). My first impression, or the general description can be summarized in; Muscle cars side by side with playfullness and proof of artistic skills.

In nearly all paintings by Margareta, I could find a character from Disney. Other paintings have expressions through gray fields and 3D surfaces. That was the only time when I saw a depth in her paintings. All other paintings haven’t 3D compositions. That’s the point – I think. Two of her paintings is not in the same style as the others. It’s a huge contrast to her more playful art works. Even their titles! Swedish titles to compare with all others with English titles! The paintings showing how good she is to paint with different kind of motifs at the same time she working with all her playful motifs! I got it confirmed! There is depth, movements and all standard compositions/perspectives.

In all Claes paintings, I see a car or two. Mostly cars with horse power under the hood. Cars combined with texts from newspapers or text, written by the artist himself – shows us some kind of affiliation (between the car and the text). The text is a print screen – directly on the canvas. Thereafter covered by varnish. Not before the end of my visit, I found that Claes has a coloured line in his works of art. Different colour for each painting, as a border between two fields. I liked that. There are many traffic signs and lights, combined with maps and other common motifs, belonging to the life with big cars.

To summarize my visit – I give different ratings over the exhibition, because – I like Cleas mixed media and Maragaretas two stylistic paintings. The other – more playful paintings, is too expressive for my “tiny brain” to swallow all cryptic messages. An other common point, wich I liked in her paintings, is her try to leave out surfaces to us, to find or filled up with our own imagination. For example – the art work ”Someone”. A painting in my style (noir). Nearly a full black surface with a code by ones and zeros in the bottom field and a small female portrait in bottom corner – to show how we after all, can find hidden things in it. The code as a motif, comes again i other art works – but not in the same context.

And now! The symbolic research on the most common motifs! A car with a lot of horsepower, makes me think of the symbols, horse and car 😉 To make it easy, I give you a short symbolic description of “Horse” and the connection to the cars in Claes paintings. The horse is a symbol for nobility, rapidity and beauty. Precise the same thing with the cars in his paintings. It’s even a symbol for having the power – to take the power. A running horse stands for the power of nature and rapidity – but the symbolic meaning of the horse, varies between the colour of the horse.

Björn Blomqvist 2015-05-24

Det centrala ljusets betydelse

För att göra av med lite tid, slank jag in på Galleri Fiskhuset igen. Jag hade en timme på mig, det borde jag hinna på. Inne i galleriet visas alster av två konstnärer. Alstren visas tillsammans i just utställningen “Tillsammans”. 

Om det finns något gemensamt alstren emellan, får ni leta länge. Det är två helt olika stilar. Tempera möter collografi. Stora skillnader alltså. Men det finns en gemensam nämnare. Den att konstnärerna är syskon. Det är systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans

Elisabeth ställer ut målningar i tempera och några i olja/tempera. Agneta däremot, ställer ut Collografi och Serigrafi. Motiven och formerna håller en ganska konsekvent stil. Temepra-målningarna domineras av mycket blått, vitt (ljuset), turkost och brunt. Blått förekommer mestadels i motiven med havs- och himmelsteman. Kompositionerna med rektangulära former, de mer abstrakta – domineras av en kolorit i lila, turkos och brunt.

I nästan alla  målningar av Elisabeth är ljuset centralt. I mitten av motivbilden finner man en stor ljusbild, ett ljussken. Många gånger skapar ljuset själva djupet i bilden. Det när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Därigenom finner vi djupet, dels också för att en vanligen förekommande segelbåt syns i fjärran. Ljuset fokuserar också många gånger på ett bestämt/centralt objekt i bilden. Mestadels båten i fjärran eller på ett människopar.

Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Däremot gillar jag tempera, eftersom det ger en tunn och klar yta. Inga grova penseldrag eller en grov textur. Det är ljusa och kalla färger inledningsvis men något senare, en mörkare och varmare kolorit. Om det finns rörelse i motiven, är en fråga för fantasin. Frågan är om båtarna i bild, rör sig eller ligger för ankare. Det är det centrala ljuset som är dominerande i Elisabeths alster. Symboliskt kan jag redogöra för det senare.

Om vi nu ska ägna oss åt att diskutera Agnetas konst, blir det tvära kast. För vad har collografi och tempera på canvas gemensamt? Ingenting, förutom nåt motiv kanske. Men i detta fall inga motiv som är lika varandra. Några av Agnetas collografier är i min mening, stilmässigt fina och estetiskt tilldragande. Det är främst motiv i varma, mörka naturfärger. Brunt och mörk terrakotta – för att nämna några.

Djup finns det också. Främst där motiv av diagonalt placerade fasader och fönster syns i bakgrunden mot motiv med mat- och dryckestema i nederkant. Bordet ger också hopp om djup i bilden. Däremot innehåller ingen av mina två favoriter något djup. Det är två collografier med ansikte i bildytan. Ganska mystifierade motiv, men snygga att se på. De två serigrafierna nr. 19 och 20, är tack och lov, relativt abstrakta. Det gilla jag – det vet ni ju. 

Det finns en liten röd tråd i utställningen, trots de skiftande stilarna. Då Elisabeths målningar skiftar i kolorit, har galleristen tänkt efter och hängt deras alster i färgordning. Som exempel kan nämnas att: strax efter de två collografierna jag gillade, de i varma naturfärger, hänger en av Elisabeth målningar bredvid – den i snarlik kolorit. Det har galleristen verklig tänkt på. Inga huxflux-hängningar här alltså. 

Ljuset då? Jag hittade ingen ingående symbolförklaring, men ändå lite som kan ge en hint. I ett av mina symbollexikon kan man läsa om att det strålande ljuset, likt solen – står för sanning, härligheten och himmelsljuset såklart.

Det var allt jag hade att säga denna gång. På återseende!

Björn Blomqvist 2015-03-07 

Pulserande rött

…In i trängseln – in i folkmassan –  in i alstren – så in i… 

IMG_2770Nja så illa var det inte. Helena Trovajs akvareller på Galleri Sjöhästen samlar folk både innanför ramen och utanför  – fullt i galleriet så att säga.  Människorna i hennes alster får symbolisera liv, rörelse och stadspuls. Utan dem är det bara bilar och spårvagnar som är i rörelse. Den lilla röda fläcken intill signaturen gör små utflykter i några av motiven. Det röda är en röd tråd i sig.

Pulserande av liv och rörelse – folk i salonger, på perronger eller varför inte mitt i den pågående stadstrafiken. Det är det vanliga i Helenas alster. Någonstans i själva motivet hittar man så den lilla röda ytan. En husfasad, en husgavel eller en stadsbuss från SL. Likaså bland folkmassorna finns det röda med. Kavajer, jackor men också trafikljus tillexempel. Jag tror de röda har en symbolisk mening, men inte den traditionella – den jag bloggat om tidigare. 

Det var som sagt, mycket folk i galleriet under vernissagen. Till en början kändes som om jag drog ned medelåldern markant. Jag är ju bara trettiofem plus moms 😉 I kompositionerna kunde jag finna allt det jag vanligtvis letar efter. Djup, perspektiv, måleriskt, linjärt, rörelse, symbolik, kolorit med mera. Akvareller är inte alltid det jag brinner för, men så länge alstren och motiven återskapas på det sätt Helena gör, blir det intressant. 

Gula taxibilar, en gul spårvagn men framförallt folkmassorna är utan tvekan det som är i rörelse i bildmotiven. En gata i New York med skyskrapor i bakgrunden, visar tydligt på hur konstnären har arbetat utifrån centralperspektivet för att skapa ett djup i 3D. Gatan och husens fasadlinjer dras ihop mot en gemensam central punkt, som en tunnel. Då detaljrikedomen har utelämnats, blir det på samma gång många gånger, måleriskt, dvs. inga skarpa linjer som åtskiljer två ytor. Det är en växelverkan mellan två kontrasterande ytor som skapar konturerna. 

Koloriten är i många alster relativt mörk men med kontrasterande inslag av vitt eller den så vanligt förekommande röda färgytan. I motivskörden färdas vi betraktare mellan storstäder och världsmetropoler. Paris, New York, Stockholm eller Lissabon, att nämna några. Vädermässigt är det ganska grått, men några alster med vintermotiv dyker också upp. Markiser i rött är genomgående bland kaféerna. Äta, dricka, vandra och dansa är aktiviteter många av människorna ägnar sig åt. Annars står det och väntar på tåget, tunnelbanan eller spårvagnen. En kollektiv motivskörd helt enkelt. Åka kollektivt eller annars åka taxi – bara att välja. 

Det estetiskt tilldragande med Helens motiv är samspelet mellan färgerna med vitt som silluettskapande för figurer, folk eller fordon. Detta ger också en fingervisning om varifrån ljuset i bilden kommer. Växelverkan mellan det vita och primärfärgerna skapar en tydlig målerisk tendens. Det är den här sortens estetiska bildspråk som Helena ägnar sig åt som jag faktiskt gillar. Annars brukar akvareller som sagt va, inte vara min absoluta favorit – snarare olja och akryl. 

Apropå olja så begav jag mig till nästa galleri – Galleri Fiskhuset. Vad den utställningen har att säga, ska jag ta upp vid ett senare tillfälle. Jag ska bese den igen. Den första utställningen, den på Galleri Sjöhästen, gav så många intryck att fokuseringen vid Fiskhuset uteblev.  

Slutligen kan jag nämna att det självklart blev en och annan pratstund med andra besökare, inte med konstnären. I vanlig ordning fick jag de frågor jag brukar få. “Har du hittat något att köpa? Nähä, men är du konstnär då? Nähä inte det heller. Vad gör du här då? typ.” – Jag samlar på upplevelser och så samlar jag intryck till bloggen. Plötsligt tog diskussionen om bloggande fart. Jag brukar förklara att jag är konstvetare, konsthistoriker, konstbloggare och konstkritiker (light), på en och samma gång.

Men framförallt – är jag bara mig själv 🙂

Björn Blomqvist 2015-01-10 

Som en Idol-jury i ett konstgalleri

IMG_0069Jo jag vet, det låter lite metaforiskt och vad är det jag söker? I brist på tid och brist på kandidater, hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Det är akvareller på galleriets väggar just nu – och likt en idol-jury, är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har den senaste tiden blivit trött på akvareller och vill uppgradera mig och se utställningen med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga. Den som ger mig rysningar. 

Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury, men jag måste precis som många andra – gå vidare och vidga mina vyer. Akvarellerna som nu ställs ut på Galleri Fiskhuset innehåller många traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv. Jakten på rörelse är förgäves. Stilleben och landskap i dyster kolorit är frekvent förekommande. till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller?

Konstnären har i och för sig arbetat i olja och akryl tidigare, men anser akvarell vara svårare och det som passar henne bäst. Den mest förekommande koloriten går i lila, grönt och grått. Det är kallt och dystert. Det är linjärt måleri, d.v.s. konturer med tydliga linjedragningar. Djup komponeras på olika sätt. Ett flertal rum med öppna dörrar lockar såklart till centralperspektiv. Golvets linjer mellan golvplankorna likaså.

Plötsligt vaknar koloriten till liv. Starkt rosa, grönt och blått, skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Vakenheten varade i tre alster, sen somnade idol-juryn igen. Stilleben efter stilleben fyller nästa sektion. En björnskalle, hink och trätunnor. Visst är det fint med stilleben, men inte i akvarell. Jag vill se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten är återigen i en grå och dyster inramning. Det blir ingen guldbiljett denna gång heller. 

Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga. 

Nästa…

Tiden tog slut och inget av alstren fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste till ett annat galleri, eller stad för att finna mina kandidater. Bland abstrakta konstverk finns ett och annat gudkorn som förtjänar en guldbiljett – det vet jag. Dags att öppna eget snart. 😉

Björn Blomqvist 2014-09-20