Om akvarellmåleri – boktips

För en gång skull har jag ett boktips – vilket var länge sedan. Jag har iofs recenserat en och annan bok här, men det var ett bra tag sen. Att jag nu plötsligt vill ge ett boktips, har egentligen med ett annat syfte att göra. Jag har under dagen, plöjt igenom en bok om akvarellmåleri. Jag är som ni vet, konstvetare, konsthistoriker och konstnörd, men absolut inte konstnär.  

Boken jag talar om är Måla i akvarell, av Håkan Groop. Författaren och konstnären själv har jag träffat några gånger vid hans galleri här i Nyköping. Boken är lika matnyttig som hans berättelser vid galleribesöken. Det är inte så att jag tänkt börja måla akvareller, utan bara läsa konstböcker jag kommer över som ger min konstvetenskapliga kunskap, än mer kött på benen, så att säga. 

Det som boken berättar är lika intressant för mig som konstvetare som det är för alla som målar i akvarell. Håkan Groop är en duktig akvarellmålare och mångårig kursledare i just akvarellmålning. I boken ges tips och råd om motivval, proportioner, perspektiv, djup och vinklar. Just det är mycket intressant inte bara för akvarellister, utan också för mig som ägnar mig åt konstanalys. Håkan ger också råd kring material, teknik och främst färgval och färgblandningar. 

De tekniska och materiella kanske inte är vad jag bör veta om jag inte börjar måla själv, men viktigt för akvarellister. Jag gillar däremot nästa del i boken där Håkan berättar i text och bild hur han bygger upp sina målningar. Just detta är speciellt intressant för mitt nördiga intresse för konst. Exempelvis vilka delar han målar först och hur han bygger upp sina kompositioner. Djup och balans, men främst den konstnärliga friheten att inte fotografiskt återge ett motiv. Det finns så mycket matnyttigt i boken att jag ska införskaffa den i egen ägo, då den jag just läst är lånad på Nyköpings stadsbiblioteket (Culturum). 

Nog om detta. Jag ska läsa boken en gång till. Det är många begrepp och råd jag vill samla på mig inför nästa konstmöte på ett galleri någonstans. Och det där med annat syfte jag nämnde i början, kan jag inte gå in på än, men jag har en hel drös med konstböcker jag ska plöja igenom härnäst. 

Björn Blomqvist 2015-10-01

Oil by knife

Today I visited another art gallery and the closest I could come a fish this time, was candy in a bowl on the table – liquorice fish 🙂 The exhibition at Galleri Fiskhuset is by Mary Ahl Ljungström. Mostly oil paintings by knife. There are some acryl and pastel too. I could find different quality of technique and colour. Not in the same class as saturday’s opening.

There were both linear and scenic motifs. Many compositions with typical 3D perspective with central point in the middle. It was only two paintings I liked, because they are painted in oil by brush. The art work “11. Skugga” for example (oil by brush) has a soft texture and light colours. The tree facing the sunlight while the shadow throws to the wall.

Autumn colours in the motifs from “29. Central Park” light up a singel wall in the gallery. In the painting “Solnedgång Manhattan”. The artist paints a split screen. The sunlight splits the motif – with Empire State Buildning to the right and other high buildings to the left. This give focus on single buildings.

In “13. Blåsväder”, the artist paints a movement when she show how trees moves by the storm and in the background, she amplifies the movement by waves hitting the coast. The difference in techniques and style doesn’t interest my curiosity. Since the last exhibition at Galleri Sjöhästen, it’s difficult to find same good art.

To paint forest fire three times in three different set of color, is to much. For me, it’s ok with one. I didn’t say that is bad or not high quality art, but I like strong colors, cubism or abstract paintings and surrealistic art.

© Björn Blomqvist 2015-09-22

En stil för varje smak

IMG_2770Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare! 

Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in. 

Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.

Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen. 

Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg. 

Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem. 

Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso),  dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också. 

Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.

Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.  

@ Björn Blomqvist 2015-05-30  

Perfect match – nearly!

As preparation for todays visit at the art gallery (Galleri Sjöhästen) – I dressed me up in grey. Except for my coloured shirt and my Vagabond shoes. Gray trousers, grey blazer and a gray soul. Different shades of gray ;). Among all art works in the gallery – I saw some of them having gray surfaces as part of their expression. I didn’t expect that, so my choice of outfit was a coincidence.

It’s the last day of the exhibition by Maragareta Gelles (painting, acryl/oil) and Claes Andersson (painting/mixed media). My first impression, or the general description can be summarized in; Muscle cars side by side with playfullness and proof of artistic skills.

In nearly all paintings by Margareta, I could find a character from Disney. Other paintings have expressions through gray fields and 3D surfaces. That was the only time when I saw a depth in her paintings. All other paintings haven’t 3D compositions. That’s the point – I think. Two of her paintings is not in the same style as the others. It’s a huge contrast to her more playful art works. Even their titles! Swedish titles to compare with all others with English titles! The paintings showing how good she is to paint with different kind of motifs at the same time she working with all her playful motifs! I got it confirmed! There is depth, movements and all standard compositions/perspectives.

In all Claes paintings, I see a car or two. Mostly cars with horse power under the hood. Cars combined with texts from newspapers or text, written by the artist himself – shows us some kind of affiliation (between the car and the text). The text is a print screen – directly on the canvas. Thereafter covered by varnish. Not before the end of my visit, I found that Claes has a coloured line in his works of art. Different colour for each painting, as a border between two fields. I liked that. There are many traffic signs and lights, combined with maps and other common motifs, belonging to the life with big cars.

To summarize my visit – I give different ratings over the exhibition, because – I like Cleas mixed media and Maragaretas two stylistic paintings. The other – more playful paintings, is too expressive for my “tiny brain” to swallow all cryptic messages. An other common point, wich I liked in her paintings, is her try to leave out surfaces to us, to find or filled up with our own imagination. For example – the art work ”Someone”. A painting in my style (noir). Nearly a full black surface with a code by ones and zeros in the bottom field and a small female portrait in bottom corner – to show how we after all, can find hidden things in it. The code as a motif, comes again i other art works – but not in the same context.

And now! The symbolic research on the most common motifs! A car with a lot of horsepower, makes me think of the symbols, horse and car 😉 To make it easy, I give you a short symbolic description of “Horse” and the connection to the cars in Claes paintings. The horse is a symbol for nobility, rapidity and beauty. Precise the same thing with the cars in his paintings. It’s even a symbol for having the power – to take the power. A running horse stands for the power of nature and rapidity – but the symbolic meaning of the horse, varies between the colour of the horse.

Björn Blomqvist 2015-05-24

Det centrala ljusets betydelse

För att göra av med lite tid, slank jag in på Galleri Fiskhuset igen. Jag hade en timme på mig, det borde jag hinna på. Inne i galleriet visas alster av två konstnärer. Alstren visas tillsammans i just utställningen “Tillsammans”. 

Om det finns något gemensamt alstren emellan, får ni leta länge. Det är två helt olika stilar. Tempera möter collografi. Stora skillnader alltså. Men det finns en gemensam nämnare. Den att konstnärerna är syskon. Det är systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans

Elisabeth ställer ut målningar i tempera och några i olja/tempera. Agneta däremot, ställer ut Collografi och Serigrafi. Motiven och formerna håller en ganska konsekvent stil. Temepra-målningarna domineras av mycket blått, vitt (ljuset), turkost och brunt. Blått förekommer mestadels i motiven med havs- och himmelsteman. Kompositionerna med rektangulära former, de mer abstrakta – domineras av en kolorit i lila, turkos och brunt.

I nästan alla  målningar av Elisabeth är ljuset centralt. I mitten av motivbilden finner man en stor ljusbild, ett ljussken. Många gånger skapar ljuset själva djupet i bilden. Det när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Därigenom finner vi djupet, dels också för att en vanligen förekommande segelbåt syns i fjärran. Ljuset fokuserar också många gånger på ett bestämt/centralt objekt i bilden. Mestadels båten i fjärran eller på ett människopar.

Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Däremot gillar jag tempera, eftersom det ger en tunn och klar yta. Inga grova penseldrag eller en grov textur. Det är ljusa och kalla färger inledningsvis men något senare, en mörkare och varmare kolorit. Om det finns rörelse i motiven, är en fråga för fantasin. Frågan är om båtarna i bild, rör sig eller ligger för ankare. Det är det centrala ljuset som är dominerande i Elisabeths alster. Symboliskt kan jag redogöra för det senare.

Om vi nu ska ägna oss åt att diskutera Agnetas konst, blir det tvära kast. För vad har collografi och tempera på canvas gemensamt? Ingenting, förutom nåt motiv kanske. Men i detta fall inga motiv som är lika varandra. Några av Agnetas collografier är i min mening, stilmässigt fina och estetiskt tilldragande. Det är främst motiv i varma, mörka naturfärger. Brunt och mörk terrakotta – för att nämna några.

Djup finns det också. Främst där motiv av diagonalt placerade fasader och fönster syns i bakgrunden mot motiv med mat- och dryckestema i nederkant. Bordet ger också hopp om djup i bilden. Däremot innehåller ingen av mina två favoriter något djup. Det är två collografier med ansikte i bildytan. Ganska mystifierade motiv, men snygga att se på. De två serigrafierna nr. 19 och 20, är tack och lov, relativt abstrakta. Det gilla jag – det vet ni ju. 

Det finns en liten röd tråd i utställningen, trots de skiftande stilarna. Då Elisabeths målningar skiftar i kolorit, har galleristen tänkt efter och hängt deras alster i färgordning. Som exempel kan nämnas att: strax efter de två collografierna jag gillade, de i varma naturfärger, hänger en av Elisabeth målningar bredvid – den i snarlik kolorit. Det har galleristen verklig tänkt på. Inga huxflux-hängningar här alltså. 

Ljuset då? Jag hittade ingen ingående symbolförklaring, men ändå lite som kan ge en hint. I ett av mina symbollexikon kan man läsa om att det strålande ljuset, likt solen – står för sanning, härligheten och himmelsljuset såklart.

Det var allt jag hade att säga denna gång. På återseende!

Björn Blomqvist 2015-03-07 

Pulserande rött

…In i trängseln – in i folkmassan –  in i alstren – så in i… 

IMG_2770Nja så illa var det inte. Helena Trovajs akvareller på Galleri Sjöhästen samlar folk både innanför ramen och utanför  – fullt i galleriet så att säga.  Människorna i hennes alster får symbolisera liv, rörelse och stadspuls. Utan dem är det bara bilar och spårvagnar som är i rörelse. Den lilla röda fläcken intill signaturen gör små utflykter i några av motiven. Det röda är en röd tråd i sig.

Pulserande av liv och rörelse – folk i salonger, på perronger eller varför inte mitt i den pågående stadstrafiken. Det är det vanliga i Helenas alster. Någonstans i själva motivet hittar man så den lilla röda ytan. En husfasad, en husgavel eller en stadsbuss från SL. Likaså bland folkmassorna finns det röda med. Kavajer, jackor men också trafikljus tillexempel. Jag tror de röda har en symbolisk mening, men inte den traditionella – den jag bloggat om tidigare. 

Det var som sagt, mycket folk i galleriet under vernissagen. Till en början kändes som om jag drog ned medelåldern markant. Jag är ju bara trettiofem plus moms 😉 I kompositionerna kunde jag finna allt det jag vanligtvis letar efter. Djup, perspektiv, måleriskt, linjärt, rörelse, symbolik, kolorit med mera. Akvareller är inte alltid det jag brinner för, men så länge alstren och motiven återskapas på det sätt Helena gör, blir det intressant. 

Gula taxibilar, en gul spårvagn men framförallt folkmassorna är utan tvekan det som är i rörelse i bildmotiven. En gata i New York med skyskrapor i bakgrunden, visar tydligt på hur konstnären har arbetat utifrån centralperspektivet för att skapa ett djup i 3D. Gatan och husens fasadlinjer dras ihop mot en gemensam central punkt, som en tunnel. Då detaljrikedomen har utelämnats, blir det på samma gång många gånger, måleriskt, dvs. inga skarpa linjer som åtskiljer två ytor. Det är en växelverkan mellan två kontrasterande ytor som skapar konturerna. 

Koloriten är i många alster relativt mörk men med kontrasterande inslag av vitt eller den så vanligt förekommande röda färgytan. I motivskörden färdas vi betraktare mellan storstäder och världsmetropoler. Paris, New York, Stockholm eller Lissabon, att nämna några. Vädermässigt är det ganska grått, men några alster med vintermotiv dyker också upp. Markiser i rött är genomgående bland kaféerna. Äta, dricka, vandra och dansa är aktiviteter många av människorna ägnar sig åt. Annars står det och väntar på tåget, tunnelbanan eller spårvagnen. En kollektiv motivskörd helt enkelt. Åka kollektivt eller annars åka taxi – bara att välja. 

Det estetiskt tilldragande med Helens motiv är samspelet mellan färgerna med vitt som silluettskapande för figurer, folk eller fordon. Detta ger också en fingervisning om varifrån ljuset i bilden kommer. Växelverkan mellan det vita och primärfärgerna skapar en tydlig målerisk tendens. Det är den här sortens estetiska bildspråk som Helena ägnar sig åt som jag faktiskt gillar. Annars brukar akvareller som sagt va, inte vara min absoluta favorit – snarare olja och akryl. 

Apropå olja så begav jag mig till nästa galleri – Galleri Fiskhuset. Vad den utställningen har att säga, ska jag ta upp vid ett senare tillfälle. Jag ska bese den igen. Den första utställningen, den på Galleri Sjöhästen, gav så många intryck att fokuseringen vid Fiskhuset uteblev.  

Slutligen kan jag nämna att det självklart blev en och annan pratstund med andra besökare, inte med konstnären. I vanlig ordning fick jag de frågor jag brukar få. “Har du hittat något att köpa? Nähä, men är du konstnär då? Nähä inte det heller. Vad gör du här då? typ.” – Jag samlar på upplevelser och så samlar jag intryck till bloggen. Plötsligt tog diskussionen om bloggande fart. Jag brukar förklara att jag är konstvetare, konsthistoriker, konstbloggare och konstkritiker (light), på en och samma gång.

Men framförallt – är jag bara mig själv 🙂

Björn Blomqvist 2015-01-10 

Som en Idol-jury i ett konstgalleri

IMG_0069Jo jag vet, det låter lite metaforiskt och vad är det jag söker? I brist på tid och brist på kandidater, hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Det är akvareller på galleriets väggar just nu – och likt en idol-jury, är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har den senaste tiden blivit trött på akvareller och vill uppgradera mig och se utställningen med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga. Den som ger mig rysningar. 

Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury, men jag måste precis som många andra – gå vidare och vidga mina vyer. Akvarellerna som nu ställs ut på Galleri Fiskhuset innehåller många traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv. Jakten på rörelse är förgäves. Stilleben och landskap i dyster kolorit är frekvent förekommande. till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller?

Konstnären har i och för sig arbetat i olja och akryl tidigare, men anser akvarell vara svårare och det som passar henne bäst. Den mest förekommande koloriten går i lila, grönt och grått. Det är kallt och dystert. Det är linjärt måleri, d.v.s. konturer med tydliga linjedragningar. Djup komponeras på olika sätt. Ett flertal rum med öppna dörrar lockar såklart till centralperspektiv. Golvets linjer mellan golvplankorna likaså.

Plötsligt vaknar koloriten till liv. Starkt rosa, grönt och blått, skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Vakenheten varade i tre alster, sen somnade idol-juryn igen. Stilleben efter stilleben fyller nästa sektion. En björnskalle, hink och trätunnor. Visst är det fint med stilleben, men inte i akvarell. Jag vill se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten är återigen i en grå och dyster inramning. Det blir ingen guldbiljett denna gång heller. 

Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga. 

Nästa…

Tiden tog slut och inget av alstren fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste till ett annat galleri, eller stad för att finna mina kandidater. Bland abstrakta konstverk finns ett och annat gudkorn som förtjänar en guldbiljett – det vet jag. Dags att öppna eget snart. 😉

Björn Blomqvist 2014-09-20

Skit också ;-)

Att ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad är vardagsmat idag, det går inte att ta miste på. Dagligen får man höra om det i nyheterna och inom politiska kretsar. Jag tänkte att det kan vara intressant att få höra några berättelsen på området, och då valde jag att läsa boken (antologin) Skitliv. Den handlar om just ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad.

Jag är ju inte någon ungdom längre så att säga (70-talist, nära 40-strecket), men visst kan jag kanske känna igen mig i vissa livsöden. Jag har själv brottats med timvikariat, visstidsanställningar och har även blivit ”utlasad” från mitt senaste arbete. 

Till en början är bokens fokus på just ungas villkor och hur illa det kan vara, men något senare in i boken känner jag igen mig. Det visar sig att vi akademiker inom kultur- och mediebranschen har samma svårigheter att få ett stadigt kneg, så att säga. Journalister och vi kulturvetare har det gemensamt att både medie- och kulturbranschen präglas av tillfälliga anställningar.

Det går inte att ta miste på att innehållet har en vänsterprägel, dvs. den nuvarande Alliansregeringens olika åtgärder för arbetsmarknadspolitiken, är av ondo. Det återkommer på flera ställen i boken hur negativt den ser på de dåliga förhållandena för de anställda inom bemanningsbranschen. Likaså den försvagade fackföreningsrörelsen inom samma bransch och regeringens ansvar för de höjda fackföreningsavgifterna, lyfts upp som dåliga exempel för en villkorslös arbetsmarknad.

Man kan ju undra varför jag läser denna antologi eftersom jag inte är vare sig ungdom eller vänsteranhängare. Det är av samhällspolitiska skäl och av egna erfarenheter av dåliga villkor från arbetsmarknaden som jag läser den. 

Det finns även några positiva berättelser i boken – kanske för att få en kontrast eller att ge en balans till helheten. Boken vill jag inte ge mer än en 3:a. Det som drar ned betyget är den återkommande negativa synen på bemanningsföretagen, det blir lite tjatigt, samt den för mig ointressanta dikten eller vad det nu skulle föreställa, på slutet.

Däremot var det intressant att det lyfts fram om hur det är ställt på arbetsmarknaden och dess villkor i de ekonomiskt krisdrabbade länderna i Sydeuropa, såsom Italien och Spanien. Det är viktigt att få en inblick i det och sätta in det i kontexten. Likaså några berättelser om hur man kan lyckas på arbetsmarknaden och komma sig upp i hierarkin var bra att få ta del av.

Björn Blomqvist 2013-05-10

Det blev bättre mot slutet

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt ett litterärt kulturmöte med fokus på jämförelse. Det har tagit sin tid eftersom jag läst 1 till 2 kapitel varje kväll med mindre inslag av sömn (tröttsamt att läsa på kvällen). Jag har i ett tidigare inlägg i samband med en recension av Dan Browns senaste bok, Den förlorade symbolen, sagt att jag ska läsa en bok på liknande tema.

Boken jag har ägnat mig åt är Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell. Till skillnad från just Dan Browns böcker, handlar denna bok om skattjakt på litterära hemligheter istället för att leta efter hemligheter inom konstvetenskap och historia. Som konstvetare gillar jag ju Dan Browns böcker. Carrells bok tycker jag passar bättre för litteraturvetare eller de som iallafall är något insatt i ämnet – det är inte jag direkt. De så kallade mellanspelen som finns med i boken blev jag lite trött på.

Det som framförallt skiljer Carrells bok från Dan Browns böcker är att den är skriven i förstapersonsperspektiv, dvs, jag-form. Jag i berättelsen är regissören och Shakespeareforskaren Kate Stanley (Skulle kunna vara författaren själv med tanke på författarens profession och yrke utöver sitt författarskap).

Kate ger sig ut på skattjakt efter en hemlighet med Shakespeare-anknytning såklart. Hon hamnar i blåsväder och är på flykt från både mördare och poliser. En aspekt som är till Dan Browns fördel är att hans böcker är brutalare, mer som thrillers och att det blir mer action tidigare in i berättelsen. Sånt gillar jag. Carrells bok däremot, visar inga tecken på spänning eller action förrän efter 300 sidor.

Jag ger Carrells bok 3 folion av 5 möjliga, dels för att den är skriven i jag-form och eftersom den faktiskt blir mycket spännande de sista 130 sidorna. Författaren lyckas också bra med att maskera/kamouflera saker och ting i berättelsen för spänningens skull. Saker jag först misstänkte men som inte var så, men ändå osv. Ni fattar nog. Jag vill ju inte avslöja något i förväg inför ert eventuella kulturmöte.

Nästa bok som står på tur är antingen av Mo Yan eller Björn Ranelid. Jag har inte bestämt mig än. Snart kommer ju en till bok av Dan Brown ut på marknaden och innan dess vill jag läsa fler böcker.

Björn Blomqvist 2013-04-17

Provar nytt!

Nu har jag bytt tema på bloggen igen – tänk vad snubben ändrar hela tiden och inte kan bestämma sig. Det är bara innehållet som är detsamma. Det handlar om mina konst- och kulturmöten, mina egna kulturprojekt, om bokrecensioner och mitt eget skrivande såklart.

Jag ska banne mig skriva klart ett helt bokmanus, det har jag lovat. Om det blir en utgiven bok vet bara gudarna. Jag förväntar mig inga under – jag vet hur tuff branschen är. Statistiken just nu är 122 000 tecken och ca. 72 sidor, vilket motsvarar 1/4 av manusets tänkbara omfattning.

Jag har redan fler idéer för efterkommande bokprojekt men jag hejdar mig tills nuvarande manus kan läggas till handlingarna. Den mesta ångesten har jag kring det uteblivna diktandet och alla konstbesök jag smiter ifrån. Jo jag vet, jag lyckas inte med allt just nu. Träningen är i pausläge men jag har sprungit lite, men bara det.

Björn Blomqvist 2013-04-08

Till en början inte lika spännande som de innan men…

Det började med nyheten om att en ny bok av Dan Brown kommer släppas i vår. Min första tanke var att, tänk om det blir nya äventyr med professor Langdon eller inte? Det vet jag inte eftersom jag inte har kollat upp nyheten. Det andra som slog mig är att jag inte ens vet hur det gick i den senaste boken, Den förlorade symbolen – men det vet jag nu!

Jag har fem böcker av Dan Brown, stående i bokhyllan men jag har inte läst den senaste. Jag insåg att det var på tiden – så jag har ägnat mig åt boken i ett par dagar nu. 614 sidor Dan Brown borde leverera någon form av spänning tycker jag. Men spänningen uteblev ett tag i alla fall eftersom jag hängde upp mig på att ingredienserna är nästan samma som i hans tidigare böcker.

Robert Langdon tar sig genom alla möjliga strapatser i jakten på hemligheter och symboler samtidigt som han flyr från elakingen som hela tiden är honom i hälarna. Detta känner vi igen från tidigare böckerna och som vanligt har Robert Langdon en kvinna vid sin sida, bekant med den som är orsaken till äventyret.

Konceptet som är samma som innan, tar bort spänningen en del men visst har boken sina ljusglimtar. Egentligen borde berättelsen vara godis för mig som är konstvetare med en förkärlek för just symboler. Det framgår tydligt i min C och D-uppsats i ämnet, men jag är nog bara lite mätt på det.

Hursomhelst tycker jag att boken var hyfsad och den får 3,5 frimurare av 5, dels för att den höll mig fången ett tag så att jag sträckläste de 300 sista sidorna. Däremot kunde jag ana vissa saker som sedermera stämde. Antingen är jag bra med eller så var det lite förutsägbart. Vem vet?

Nu ska jag ta mig an ett annat kulturmöte med en bok som sägs vara på ett liknande tema/koncept. Den heter Shakespeares hemlighet och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Kanhända att kulturmötet beskrivs här i bloggen.

Björn Blomqvist 2013-02-14

1001:1

20121219-011154.jpgJag har som ni förstår, börjat min resa i att läsa 1001 böcker innan jag dör. Det är de böcker som Göran Hägg rekommenderar i boken 1001 böcker du måste läsa innan du dör. Jag läser böckerna i den ordning de presenteras från första till sista sidan.

Första verket som presenteras är Första Mosebok och därefter Andra Mosebok osv. i GT. Då kan man fråga sig, har inte jag läst dem innan? ”Nej det har jag inte”. Som både agnostiker och humanist men absolut inte ateist, har jag inte läst bibeln överhuvudtaget. Jag är inte ens konfirmerad.

Min uppfattning om mötet med Första Mosebok är att det först skryts om hur HERREN skapade jord, himmel, hav och allt levande på jorden, dvs. han skapade världen. Något senare in i berättelsen skryts det om hur gamla gestalterna blev. När den missnöjde byggherren inte var tillfreds med sina skapelser, raserade han mycket av dem.

Regn i fyrtio dagar och fyrtio nätter och en flod skulle ställa till det. Efter 150 dagar avtog vattnet från jorden. Noa, han med arken ni vet, han levde 350 år efter floden och många andra hundraåringar beskrivs i berättelsen, följd av ett flertalet uppräknade släkttavlor. 

Skrönan fortgår och jag tröttnar på uppräkningar av personer.

Men…

Plötsligt blir det spännande. Det blir intressant att följa berättelsen om Abraham och hans son Isak och Abrahams offrande av en vädur i sin sons ställe. Därefter fortsätter historien om Isaks två söner, Jakob och Esaus samt Jakobs hustruproblem som nästan blir lite komiska. Jakob lurar även tills sig arvsrätten från Esaus som är den förstfödde sonen, och den som skulle välsignas och ta över efter fadern Isak. Jakob vill sedan fly från sin svärfar Laban, tillsammans med sina gemåler.

Därefter handlar det om bägaren, bagaren och Farao m.fl. Farao som gör Josef (en av Jakobs 12 söner) till härskare över Egypten, men som egentligen skulle bli slav där. Josef odlar sin säd för att bekämpa hungersnöden i landet och i andra länder. Josef kom att hjälpa alla svältande.Berättelsen går vidare. Bröderna återförenas osv…

Men sen kommer en ny släkttavla som ska redogöras, då tröttnade jag.

Björn Blomqvist 2012-12-16

Ett sidospår under många år

Hur var det nu med att läsa 1001 böcker innan man dör. En mäktig uppgift kan man säga men varför inte. Jag funderar på det mest som en nöjesgrej att fylla ut bloggen med eftersom bokläsande är lika mycket kulturmöte som en runda på konstgalleriet eller på ett museum.

Vad är det då med Göran Häggs bok “1001 böcker du måste läsa innan du dör” som fascinerar mig? Kanske ingenting, jag vill bara sysselsätta mig ytterligare. Detta uppdrag kanske minskar mitt eget skrivande, men ju mer jag läser ju mer lär jag mig. 

Nu finns det ju en och annan bok jag redan läst. På sin höjd kan det rör sig om 20 % som jag läst innan. Göran påpekar också att man inte ska följa guiden i boken från första till sista sida, utan hoppa lite här och där enligt vad man gillar. Det ska inte jag göra. Jag ska följa boken från början till slut och läsa det mesta som guiden rekommenderar.

Björn Blomqvist 2012-11-14  

Spännande debut som levererar spänning

Ett nytt litterärt möte för mig har för ovanlighetens skull gett mig både ny inspiration men också en god anledning att skriva en bra recension. Det var ett tag sedan jag läste en kriminalroman – mestadels pga. rädslan att bli avundsjuk på dem som skriver då jag själv haft drömmar om att skriva en kriminalroman. Drömmen lever än men har befunnit sig i dvala under fem år och endast tre skrivna kapitel.

Hursomhelst valde jag att läsa en debutroman inom kriminalgenren, men av en nu mer etablerad författare, Sofie Sarenbrant. Boken är hennes debutroman från år 2010 med titeln Vecka 36.

Bokens karaktärer är de två höggravida väninnorna Johanna och Agnes med familjer, samt den ivriga kriminalreporter Göran Rosenlund och kommissarie Lars Räffel m.fl. Boken beskriver karaktärerna och händelseförloppen i turordning för varje dag från den 28 aug till 7 sept, ett sätt som gör att man lätt får grepp om historien. En närvaro hos karaktärerna och ett språk som är lättolkat och bildligt talat gör att jag bara blir mer avundsjuk (inspirerad) och vill skriva och åter skriva.

Bokens handling utspelar sig i Skåne och det lilla samhället Brantevik strax söder om Simrishamn, samt i huvudstaden där huvudkaraktärerna bor i vanliga fall när de inte semestrar i Brantevik. I boken får läsaren följa sökande efter Agnes som efter en utekväll med sin man och väninnan Johanna, inte kommer hem som hon bör. Det upptäcks inte förrän dagen efter då hennes man Tobias inser att varken Agnes eller deras tvååriga dotter Nicole sover i samma stuga som han. Först tror han att Agnes och dottern kanske har gått och lagt sig inne hos Johanna. Detta är delvis rätt, då dottern Nicole gjorde det men höggravida Agnes är spårlöst försvunnen.

Sökandet efter Agnes och ivriga journalister samt poliser utan spår att gå efter, är det som präglar stora delar av bokens handling. Genom karaktärers förtvivlan, hopp, nyfikenhet och uppgivenhet etc. fängslas jag som läsare så pass att jag efter en promenad längs stranden här på ostkusten kunde se offer och karaktärer framför mig.

Under tiden som sökandet och kampen mot tiden pågår hittas först en mördad kvinna, gravid i nionde månaden och därefter skjutsas Johanna till BB för att föda sitt och Erics första barn. Hopp och förtvivlan är närvarande hela tiden men i omväxlande skeenden. Den döda kvinnan visar sig inte vara Agnes och hoppet lever vidare. Mer ska jag inte avslöja, än att erkänna att jag verkligen gillar boken och är avis på Sofie och alla andra suveräna deckarförfattare. 

Styrkan i boken ligger i språket, spänningen och skildring av karaktärernas personligheter i samspel med kontexten samt de lockbeten i texten som både överraskar och som väcker vissa misstankar. Saker jag anade kunde helt plötsligt ta en ny vändning och då byggs det upp ytterligare spänning. Sånt gillar jag – det lite oväntade. Boken får betyget 4 av 5.   

Björn Blomqvist 2012-09-21

Björn läser – Björn skriver igen

Efter ett längre uppehåll i serien Björn läser – Björn skriver, kan jag nu äntligen berätta vad jag fick uppleva i mötet med boken Tyst i klassen, av Björn Ranelid. Boken är hans senaste, och som i den förra boken, Kniven i hjärtat, handlar det om en familjs liv och öden. I senaste boken skildrar författaren familjen Lilja, bestående av modern Karin, fadern Oskar och deras sex biologiska söner samt dottern Kristina Lilja som kom till dem via en jungfrufödsel.

Fadern super, slåss, stjäl och är en tyrann. Modern är godhjärtad och omtänksam medan några av barnen blir offer för olika missöden. Deras vägar är redan utstakade skulle man kunna säga, men så finns det dem som sticker ut. Det är Kristina och modern Karin. De två är huvudkaraktärer i berättelsen och läsaren får följa deras liv i de röda barackerna (nödbostäderna) och en misär i fattigdom, till hög examen samt moderns flytt till det nybyggda Rosengård – och allt som sker däremellan. Handlingen utspelar sig mestadels i Malmö från mitten av 1940-talet och fram tills idag, undantagsvis för en sejour i huvudstaden där Kristina arbetade en tid samt hennes vistelse på skånska landsbygden i närstående tid.

Samtidigt som Karin Lilja måste värja sig mot sin aggressiva och alkoholiserade man Oskar, måste hon även stötta sina sju barn och därtill arbeta för brödfödan. Karin arbetar som städerska hemma hos det förmögna paret Sandin på Fersens väg, samtidigt som hon också städar på en skola. Många av de få saker som familjen äger har Oskar stulit eller hittat i olika soprum. Samtidigt som familjen lever i misär gör deras dotter stora framsteg i skolan. Kristina är klok och duktig i skolan och har ett mod som får både fröken, rektorn och Oskar att hejda sig.

När huvudkaraktärerna Karin och Kristina tar sig fram i livet som två modiga och godhjärtade kvinnor, går det däremot sämre för några av Kristinas bröder. Utan att avslöja för mycket kan jag exempelvis nämna den tunglöse brodern Hektor och den halte fotbollstalangen Sixten samt mord och självmord i några av de övriga bröders närhet.

Det som gör boken bra och spännande är hur Björn Ranelid får mig som läsare att känna en närvaro och en stämning. Man lever sig in i berättelsen och så har han snålat med Ranelidskan. Det intressanta är hur författaren själv finns med i bilden. I berättelsen får vi veta att Björn Ranelid var klasskamrat med Kristina Lilja så länge hon gick i den kommunala skolan. Författarens självcentrering är blygsam trots att han i ett kort kapitel beskriver sina ungdomsår i anknytning till bokens huvudkaraktärer. Bokens huvudberättelse beskrivs i just detta kapitel utifrån hans dåtidsperspektiv.

Boken får 4 Liljor av 5 för att den är spännande och förmedlar en känsla och en närvaro hos karaktärerna. Jag levde mig in i handlingen på det sätt som författaren vill att jag som läsare ska göra. Jag kan såklart rekommendera boken eftersom jag ändå gav den ett högt betyg. I slutet av boken blev det lite utdraget men så kom det mer avslöjande saker om familjens historia och då blir det mer gripande och avskyvärt för en kort stund. Mer vill jag inte avslöja. Läs boken!  

 Björn Blomqvist 2012-08-26 

Ett par alkoholglasögon och en monolog

För sisådär tre år sedan var jag på ett föredrag, anordnat av kommunen och IOGT. De hade bjudit in skådespelaren, debattören, traventusiasten och numera även författaren Benny Haag. Föredraget handlade om Bennys monolog och sedermera bok som handlar om kampen mot alkoholens inverkan på människor etc.

Jag köpte såklart hans debutbok, Makt, mod och motstånd – om den mitt i och de runt omkring. Boken har stått i bokhyllan och samlat damm i tre år men så här i midsommartider tyckte jag det var dags att läsa den. Det är den andra boken jag läst ut denna vecka, och vad har denna bok berätta?

Mitt möte med boken, eller snarare litteraturmötet – med tanke på att mötet beskrivs i bloggen – har skiftat en aning. Författaren bygger upp boken genom tre olika perspektiv. Genom hela boken berättar författaren i dagboksform hur han från sitt liv som nybliven helnykterist, bestämmer sig för att skriva en monolog som handlar om alkoholens följder utifrån personliga erfarenheter. I dagboksberättelserna kan vi följa Benny med alkoholglasögon på i beskrivningar från att han skriver manus till monologen Inte mer än fullt, Tack! och platsen för premiärföreställningen, till jakten på finansiärer och recensenter. Vidare i dagboken får vi veta hur det går vid föreställningar runt om i landet. Vid några tillfällen överraskas han av det stora stödet från publiken, när han egentligen hade förväntat sig något helt annat.

Det andra perspektivet som finns med i boken är när författaren har de s.k. alkoholglasögonen med förstorningsglaset på. Genom att redogöra för allt från böcker, sångtexter, reklam i TV och tidningar och andra förekommande jippon, vill författaren peka på hur omoraliskt det är med alkohol i just dessa sammanhang. Några exempel när författaren går till hårt angrepp, är t.ex. när han kritiserar innehållet i boken Jack av Ulf Lundell, eller såsom fotbollstränare som gör reklam för alkohol, men också Elitloppet på Solvalla som är en enda stor fyllefest, enligt Benny. Som traventusiast vet han nog vad han talar om. Han påpekar också att Aftonbladets 25-dagars kampanj (vita bandet) nej till våldtäckt, inte alls kom fram till att alkoholmissbruk faktiskt kan ligga bakom merparten av överfallen.

Hursomhelst tar han av sig alkoholglasögonen och kliver in i den egna berättelsen/monologen som är skriven i kursiv stil i boken och den handlar om en son och hans alkoholiserade far och den fortsatta berättelsen om sig själv som en suput. Den 25 juni 2002 nådde han botten som han själv beskriver det.

Boken gav mig först ett intryck av en arg man som propagerar mot eller ger en krigsförklaring mot alkoholens följder. En bit in i boken kände jag att jag själv hade ett par alkoholglasögon på mig och fann många viktiga aspekter att ta till mig och att begrunda. Kanske har författaren lyckats med sitt syfte att få mig som läsare att tänka till, på självaste midsommarafton. Hursomhelst tappade jag lite fokus mot slutet eftersom det blir uppenbart vad författare ville komma fram till i sina presentationer av debatter och reklamkampanjer.

Den röda tråden som löper igenom, men som också får några sidospår. Är hur författaren vill poängtera alkoholens följder och alkohol som en bakomliggande faktor vid brott och kriminalitet, men som sällan tas upp i media. Innan jag nu fyller på mitt vinglas på självaste midsommarafton, vill jag ge boken 3,5 alkoholglasögon av 5,2 möjliga och avsluta inlägget med ett citat från boken.

”Det finns minst 200 000 barn i Sverige som är barn till missbrukare, tre barn i varje skolklass. Och lärarna vet nästan alltid vilka tre de är. Vem gör något för dem? Varför måste allting ligga så långt borta som möjligt för att det ska bli behjärtansvärt?

Björn Blomqvist 2012-06-22

             

Björn läser – Björn skriver

Nu kan man tro att detta inlägg handlar om mig i dubbel bemärkelse eller om en liten egotripp. Jag läser ju böcker och emellanåt skriver något som kanske blir en bok. Annars är det poesi och berättelser som jag skriver, men som jag inte vet hur de kommer sluta – den dagen den sorgen.

Denna gång handlar det om ett litterärt möte. Jag (Björn) har läst en bok som är skriven av Ranelid (Björn), utläst den 18 juni, namnsdag (Björn). Detta är den första boken jag läser av Björn Ranelid. Boken heter Kniven i hjärtat och är skildring av den livstidsdömde David och relationen mellan honom och hans familj och framförallt sonen Kasper. David skulle kunna beskrivas som en ordblind mördare medan Kasper är en skallig tonåring. I själva verket är David ingenjör och en mycket eftertraktat arbetsledare i samband med stora brobyggen runt om i landet och Kasper ett intelligent mattesnille. Trots sin ingenjörsexamen är David ordblind och har svårt att läsa texter och se bokstävernas betydelse.

Kasper är till skillnad från fadern, en klippa på att läsa och skriva. Det matematiska sinnet har det i alla fall gemensamt. Handlingen utspelar sig till stor del i samband med Kaspers besök hos sin far som sitter inne på livstid, samt skildringar av händelser i Davids liv. David har dräpt två personer och avtjänar ett livstidsstraff. När Kasper träffar fadern i besöksrummet i fängelset har fadern avtjänat 8 år av sitt livstidsstraff och Kasper är 17 år. Davids döttrar däremot, Moa och Lina anser att fadern är död och vill inte ha med honom att göra. Besöken som Kasper gör hos deras far sker i största hemlighet. Ingen annan i familj och släkt vet om detta.

Förutom Kaspers besök, skildrar Björn Ranelid olika episoder före mordet och händelser i Davids barndom etc. Det skildras hur David följde med på sin fars säljturnéer som symaskinsagent. Likaså får läsare följa Kaspers liv med sin far och familj före mordet samt Kaspers liv under tiden som fadern befinner sig i den trånga cellen på Roavdelningen i ett välbevakat fängelse. Kasper var 8 år när hans far mördade två personer och strax därefter började Kasper bli skallig. Läkarna kunde inte hitta orsaken, därav den skallige tonåringen.

Björn Ranelid bygger upp berättelsen på ett bra sätt, alldeles utmärkt med tanke på vad som komma skall senare i berättelsen. I början hängde jag inte riktigt med i tidsangivelserna, men sedan kom jag in i det. Ranelids förmåga att bygga upp en stämning och en närvaro i berättelsen är en styrka. Likaså de korta styckena med metaforer som vi känner igen från Ranelidskan, är roande. De förekommer inte så ofta men när de dyker upp förstår jag vad han ville få ut av dem. Däremot störde jag mig på ett litet faktafel och även funderar på om det skulle vara möjligt idag att vara ordblind men samtidigt kunna erövra en ingenjörsexamen.

David försöker reparera sin ordblindhet genom att läsa hundratals böcker i sin cell – böcker av författare han aldrig hört talas om men som är välkända för vana läsare. Den senare delen av boken bygger på Davids möten med allt från författare och fängelsets bibliotekarie Frida samt hans nya upptäckter i litteraturens värld. Därefter kommer klargöranden om varför han är dömd till livstids fängelse vilket gör att boken blir så pass spännande att alla skildringarna och episoder i de föregående 250 sidorna är fantastiska för kontexten och upplösningen. Först ville jag ge betyget 3,5 Snoddas av 5 möjliga men höjer det till 4 Snoddas. Vad jag menar med det framgår av bokens innehåll.

Boken handlar inte bara om Davids och hans familjs öden. Den handlar också om kärlek och sorg, lika väl som liv och död. Jag vill varmt rekommendera boken. Jag ska absolut läsa fler böcker av Björn Ranelid.

Björn Blomqvist 2012-06-18 

SKF/ML, KPS, KU osv.

Förkortningarna är ännu fler i slutet av den bok jag just bekantat mig med. Det är flertalet sidor som redogör för alla partiförkortningar – men nu är det inte det som boken handlar om. Av ren nyfikenhet började jag läsa i Magnus Utviks senaste bok, Med Stalin som Gud – tre tonår i en kommunistisk sekt.

Jag läste ett 90-tal sidor för en vecka sedan och valde att lägga boken åt sidan. Idag återupptog jag läsandet och vips så hade jag läst klart de resterande 200 sidorna. Detta måste vara ett bevis på att boken är bra då den engagerar mig, trots att de politiska åsikterna som florerar i boken är långt ifrån mitt eget politiska ställningstagande.

I boken skildrar Magnus Utvik först hur han blev frälst och värvad till SKF/ML och hur de sedan hjälpte honom med strategin för att se till att han blev utesluten ur KU. Tiden i SKF/ML handlade mycket om att visa att partiet var det enda revolutionära partiet, medan övriga kommunistiska partier är revisionistiska. SKF/ML blir sedermera KPS, vilket jag får uppfattningen om att vara mer som en sekt än ett politiskt parti. Detta skrämmer mig lite men tack o lov existerar inte partiet/sekten längre.

På ett utomordentligt sätt skildrar Magnus Utvik hur KPS utan pardon kunde utesluta medlemmar och genom minsta misstag bli utan avancemang i partihierarkin. Detta fick Magnus erfara när CK gav avslag på hans kandidatmedlemsansökan med motiveringen ’trotskistiska tendenser’. I boken beskriver han hur partiet, däremot beviljade hans önskemål om flytt från hemstaden Värnamo till Göteborg. I Göteborg handlade det mesta om kampen mot fienden, de revisionistiska och i detta fall KPML(r).

Oavsett vart han befann sig, var ordern att värva medlemmar. Han gjorde goda försök utan resultat på både arbetsplatsen som diskare på B&W i Göteborg samt i det militära på I 12 i Eksjö. Det senare slutade med inkallelse till kaptenen som läxade upp honom.

Detta var ett litet axplock i sammanfattande form, men vad är det som engagerar mig? Det förekommer beskrivningar som både skrämmer mig och som roar mig. Kampanjen som fördes för att locka till sig Magnus till SKF/ML och banka in i hans huvud om att alla andra kommunistiska partier är revisionistiska, är skrämmande. De hade svar på allt för att övertyga honom så pass att han medvetet gjorde allt för att bli utesluten ur KU. Likaså KPS tillvägagångssätt att på ett sekteristiskt sätt utesluta eller bestraffa medlemmar.

Det som roar mig i boken är författarens beskrivningar av folk omkring honom som inte tillhör partiet. Såsom den coola chefen på B&W Stormarknad som gav honom en anställning som diskare. Kaptenen på regementet samt en och annan kollega. Tillsist kan tilläggas att jag tycker boken är lärorik ur ett historiepolitiskt perspektiv samt att den har en tydlig disposition och avslutar där allting började. Jag kan rekommendera boken till vänner, både blåa, röda, gröna och orange.

Björn Blomqvist 2012-05-31

Från Lady Gaga till Johnny Cash

Kl. 09.00 exakt såsom det var avtalat, lämnade jag bilen på verkstan. Punktlighet är nog en av mina starka sidor. Efter verkstan gick jag till Galleri O som är ett av två gallerier inne i allaktivitetshuset Koordinaten i Oxelösund.

Då kan man ställa sig frågan vad Madonna, Lady Gaga, Iron Maiden och Clint Eastwood har gemensamt. Jo, alla är de avbildade och finns utställda på galleriet i och med utställningen ”Popkonst”, av konstnären Katarina Burlin.  

Det första alstret porträtterar popdrottningen Madonna i en grå, svart och vitt kolorit med den amerikanska flaggan i bakgrunden i rött, blått och vitt. Madonna själv som är nästan helt naken håller sin högra hand mot sitt vänstra bröst. Kompositionen är målerisk, såsom i de flesta motiv i utställningen.

Efter Madonna kan man beskåda Lady Gaga, också hon i samma kolorit men med rödmålade läppar. Därefter kommer en stor målning med ett typiskt Iron Maiden motiv. Huvudfiguren är likaså i en grå nyans, men det finns också några motiv i rött, blått och vitt. Dessa utgörs av blodstänk på ett svärd som besten i bild håller i sin vänstra hand. I den högra håller han den brittiska flaggan med dess originalfärger och med ett stänk av glitter. Bandets namn Iron Maiden finns i bilden med sitt klassiska typsnitt med röda bokstäver med vit kant. Glittret som finns på flaggan ger en bra effekt.

Men sen… Plötsligt försvinner de starka primärfärgerna från resten av målningarna – endast grått, svart och vitt finns kvar. Men det är just det här som är tjusningen tycker jag. Först kontrasteras de svartvita målningarna mot starka färger i rött och blått, till att sedan försvinna och ge den grå nyansen en chans att lyfta fram konturerna i motiven. Jag tycker personligen att detaljer och konturer kommer fram på ett annat sätt om de framställs i grå nyans.

Galleriets vita väggar gör att alstren harmoniserar bra i sin helhet. Förutom Madonna, Lady Gaga m.fl. har konstnären återskapat ett porträtt som döpts till ”Kizz”. Motivet föreställer Gene Simmons som står på scen med sin gitarr och med spetsiga nitar i dräkten och den karaktäristiskt utsträckta tungan. Bilden är känd men är mycket bra avporträtterad i grå kolorit.

Andra pop- och rockartister som avporträtterats i samma kolorit, på ett skickligt sätt är: Johnny Cash, Michael Jackson, Jimi Hendrix och John Lennon m.fl. Motivet på John Lennon samt det med Iron Maiden anknytning är mina två favoriter pga. dess detaljrikedom.

Symboliska element förekommer i liten skara plus att den symbolism som finns i Iron Maiden-motivet talar sitt klara språk. Ett blodstänkt svärd, brittiska flaggan och liemannen i nedre bildkant, dvs. döden, han som ska ”skörda” de dödas själar, finns med i bildmotivet. Svärdet associeras till manlighet men inom kristendomen kan svärdet förekomma som emblem hos vissa helgon. Gitarren i ”Kizz”-målningen associeras också till manlighet eller till ungdom.

Färgsymboliken kan tolkas genom rött, blått, vitt, grått och svart, vilket jag i viss mån har redovisat i ett tidigare inlägg. Rött symboliserar t.ex. mod och manlighet. Alltså är manlighet symboliskt överrepresenterat i några av utställningens alster. De flesta bilder och skivomslag med koppling till Iron Maiden är ju oftast fyllda med både religiös symbolik och även mörk symbolik.

Björn Blomqvist 2012-05-25

Från Muhr till vägg

Idag tjänstgjorde jag några timmar som museivärd på Nyköpingshus och därefter tog jag mig vidare till nästa kulturella happening. Från utställningarna i Kungstornet och resterna av den medeltida muren, begav jag mig till Galleri Vindfång. Mur blev plötsligt Muhr eftersom galleriet har vernissage på en utställning av konstnären Anna Maria Muhr. Med mina konstvetenskapligt analyserande sinnen – besökte jag utställningen.

Konstnären ställer ut verk i olika format, såsom måleri, teckning, keramik och collage. Väggarna i det lilla galleriet fylls av måleri i allt från akvarell, akryl, pastell och olja. Eftersom tekniken är skiftande förekommer både linjär måleri och mer måleriska kompositioner. Den gemensamma nämnaren skulle kunna vara den ljusblå nyansen som finns med i de flesta av målningar, oavsett vilken teknik som använts. Den ljusblå nyansen tjänstgör i de flesta fall som himmel eller hav i landskapsmotiven.

Symbolspråket finns med i många av verken medans betraktaren alltid kan skapa sig en egen tolkning. En skugga i ljusblått som täcker en snöklädd kulle tolkades som en isbana av en betraktare, medan jag själv såg den som skugga från ett intilliggande hus. Den slutsatsen drog jag med tanke på formen av det ljusblå fältet, samt av personerna i målningen som har skuggor i samma ljusblå nyans.

Självklart hade jag en trevlig diskussion med konstnären för att som vanligt få en närmare inblick i hennes arbete och tankebanor. Oljemåleri var det som konstnären nu senast har studerat lite mer – tekniskt och kompositionsmässigt. En av hennes oljemålningar fastnade jag extra för eftersom den innehåller en del symbolik (jag har ju en förkärlek för tecken, ikoner och symboler) och för att konstnären påpekade att hon fick renässansinspiration när hon skapade målningen.

Målningen är i olja med kuliss, bestående av hus i nyans av terrakotta, en himmel i ljusblått och berg som framhäver grönskan. I framkant i motivet porträtteras en kvinna/gudinna som spelar harpa. Till höger om kvinnan – en ängel med en kvinna i famn och strax nedanför dem en häst.

Det symboliska i målningen är inte bara att den påminner om en renässansmålning, som har mindre perfektionistiska drag än vad vi är vana att se från Leonardo da Vinci m.fl. Harpspelande kvinnan skulle vara ett med musiken om det i målning kunde ses om hon var ängel, men det framgår inte i motivet. Harpa däremot är en symbol för helig musik och förknippas just med änglar. På så sätt skulle vi kunna tänka oss att kvinnan är gudomlig och hon spelar helig musik. Strängarna på en harpa symboliserar även stegen som leder till nästa liv.

Med harpan och strängarna kan en koppling göras till ängeln till höger i bild som tar med sig en kvinna från jordelivet till himmelriket dvs. paradiset. För människor under medeltiden och inom den katolska kyrkan var/är livet efter döden lika viktigt som livet på jorden. Ängeln som för med sig kvinnan upp från jordelivet till himmelriket, visar i motivet med en uppåtgående kraft det som änglarna mestadels symboliserar, dvs. guds sändebud och övergången mellan himmel och jord.

Till sist kommer vi till hästen i motivet. Hästen är en symbol för ädelhet, skönhet och snabbhet. Konstnären själv berättade att hästen kom till av en slump men hon ville påpeka att för henne ska hästen symbolisera jordlig kraft. Hästen är i och för sig en maktsymbol och ett tecken på livskraft, så visst är kraft en del av hästens symbolik.

Slutligen kan jag säga att de djup som finns i flera av hennes målningar bygger på den traditionella tekniken att göra föremål i framkant betydligt större än de element som visar på djupet. Få motiv bygger på centralperspektivet, vilket inte är ett måste. I en av målningarna (akvarell) föreställande en korg med bigarråer, lyckas konstnären få fram det reflekterade ljuset som syns då solen lyser mot fruktens blanka skal.

Det blev ett långt inlägg om ett kort besök från ett litet galleri. Tänk vad små saker kan få stor betydelse. Ibland vill jag sönderanalysera en bild bara för att…

Björn Blomqvist 2012-04-21

1306, 1307 vad tror du?

I en ytterligare källgranskning uppstår det lite konfunderingar. Jag har för skojs skull studerat 6 källor som skildrar Håtunaleken (1306-?) och historien om Nyköpingshus. Håtunaleken år 1306 är den händelse som är en av de utlösande faktorerna till Nyköpings gästabud år 1317. Idag konstaterade jag att en till källa ger en annan bild än de fyra samstämmiga källorna.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att i en av källorna (Medeltida borgar del 3) skulle kung Birger och drottning Märta (Margrethe) av Danmark som befann sig i Håtuna år 1306, ha tillfångatagits av kungens två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar och därefter fängslats på Håtuna Kungsgård. Däremot berättar 4 samstämmiga källor att paret fördes till Nyköpingshus och fängslades där.

Kruxet i allt detta är att även broschyren om Nyköpingshus som ges ut av Statens Fastighetsverk (SFV), säger att fängslandet likaså ägde rum i Håtuna, men också att Håtunaleken utspelade sig år 1307 och ingenting annat.  

Dessa iakttagelser är kanske onödigt vetande eller lite nördigt, men det är viktigt att kunna ge en så korrekt information som möjligt till museibesökarna. Jag personligen tror på teorin att bröderna först förde kungaparet från Håtuna till Stockholm men blev stoppade där och valde istället att fängsla kungen och hans gemål drottning Märta på Nyköpingshus. Den teorin kan utrönas i 4 av de 6 källorna jag studerat plus att samtliga källor har sin primära källa i Erikskrönikan.

Björn Blomqvist 2012-04-09

Tillfällig källkritisk granskning

Idag har jag läst och repeterat historisk fakta om Nyköpingshus och Kungstornet där jag arbetar som guide och museivärd. Jag har två tidigare historieböcker (källor) att tillgå som har kopplingar till museet och den interna guideutbildningen. Men jag har ytterligare en källa jag ville undersöka ur ett källkritiskt perspektiv. Den källan är tredje bandet i serien om Medeltida Borgar.

Det är nu som det uppstår förvirringar. Källan är otydlig på vissa ställen. För det första framgår det att hertig Karls Kungstorn anlades på 1550-talet, trots att hertigen inte kom till staden förrän år 1568 (18 år gammal). De övriga källorna säger att slottsbygget startade i början av 1570-talet. Enligt källorna för guidematerialet byggde Gustav Vasa (under 1540-talet) ett av sina tre kanontorn på platsen där Kungstornet sedermera uppfördes.

I samma stycke i den granskande källan nämns det att i byggnaden (dvs. Kungstornet) var det uppfostringsanstalt, dårhus, fattighus och landshövdingsresidens mm. Det som förvirrar är att alla dessa olika verksamheter var belägna i olika byggnader inom slottsområdet, vilket inte framgår i bildtexten. Likaså berättar källan att i samband med Håtunaleken år 1306 fängslades Kung Birger på Håtuna Kungsgård, medan museets egen litteratur säger att kungen transporterades till Nyköpingshus och fängslades där eftersom hertig Erik innehade Nyköpingshus mellan åren 1302-1304 och 1305-1310.

Nu kan man ju i och för sig anta att alla tre böckerna är sekundära källor där alla bygger på den primära källan Erikskrönikan. Av den anledningen kan missuppfattning och fria tolkningar ske. Hursomhelst vill jag bara peka på skillnaden mellan å ena sidan två samstämmiga verk kontra den nyinskaffade boken.

Utifall detta blogginlägget och källbeskrivningen skapar konfunderingar kan jag varmt rekommendera ett besök på Nyköpingshus och Kungstornet i sommar. Via information, sakkunnig personal och guidade turer fås en ytterligare bild kring turerna med Kungstornet och dess historia, tillkomst, upprustning och ombyggnad och mycket annat intressant. 

Björn Blomqvist 2012-04-02

(Photo by iPhone: Björn Blomqvist)

När kontrasten mellan ångest och ironi blir läsvärt!

Det började med ett tips från en bekant att läsa boken – Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött – av Alex Schulman. Nyfiken och boksamlarfanatiker som jag är, införskaffade jag boken i fråga och började läsa den.

Boken börjar bra, något ångestladdad såsom jag har fått det förklarat i förväg. Något längre in i boken visar författaren på sin skicklighet att roa läsaren via ironiska inslag. I mitten av boken tycker jag det blir mindre av både ångest, rädsla, ironi och eufori. Däremot reparerar författaren bortfallet genom att i sista tredjedelen av boken roar mig till max och det menar jag verkligen.

Den målande bild som ges i boken och framförallt de upplevelsebeskrivningar som görs i bokens slutskede är underhållning i världsklass. Trots att det stundom handlar om att kvinnan i hans (Alex) liv ska föda deras första barn, är beskrivningarna roande och komiska men han är också ärlig och rak. Att Alex Schulman kan skriva är det ingen tvekan om.

Blandningen av ångest, rädsla, ironi och glädje, förpackas och struktureras på ett bra sätt att jag som läsare själv känner empati för var och en av känslorna. Jag kan tillsist tipsa andra att läsa boken. Jag kommer att läsa den en gång till framöver, både för den är bra och för att studera språkbruket, ur ett inspirerande och i ett bildningssyfte.

Björn Blomqvist 2012-03-15

Det svänger ju

Efter ytterligare en säsong av programmet På väg till Malung, visar SVT en än gång att realityserier inte behöver innehålla färgstarka profiler eller skandalomsusade karaktärer. Det räcker med det lättsamma programmet för att fånga min uppmärksamhet, inte bara för att jag gärna lyssnar och dansar till dansbandsmusik, utan också vill följa människornas strävan efter sina uppsatta mål. I programmet lyfter SVT fram människor med skilda karaktärer, men med ett och samma mål, dvs. att dansa och ha kul.

Jag följde den första säsongen och tyckte den var både lättsam och underhållande och det märks att programmet hade lockat mer folk till Malung denna sommar. Det var inte bara fler besökare, utan också nya karaktärer, såsom punkartjejer, fotbollsgrabbar och den dansglade Chris m.fl.

I denna säsong slår de hål på myten om den trogne dansbandsentusiasten. Den finns ingen stereotyp för en som gillar dansband, både musikaliskt eller dansant. Det kan lika gärna vara du eller jag och varför skulle vi vara lika som bär. Det som förenar oss är dansen och glädjen till den melodiösa musiken.

Efter två säsonger av På väg till Malung, tycker jag att en tredje säsong kommer att bli en säsong för mycket, inte för att jag har något emot det, men utan att det räcker med två, sedan kan man byta danspartner som det de omskriva reglerna för dansbandsetiken säger.

Det är ingen tvekan om att SVT har blivit språkrör för den svenska dansbandskulturen. Först kom Dansbandskampen, sedan Dansbanan i Täfteå och nu här senast, På väg till Malung. Självfallet gör SVT rätt, vem ska annars via de publika kanalerna ta på sig ansvaret att bevara dansbandstraditionen som ett kulturarv.

Björn Blomqvist 2012-01-12

Donald Sassoon och La Gioconda

Äntligen är mötet med Donald Sassoons bok om målningen, mysteriet, modellen, myten och människan Mona Lisa (1503-06) avslutat. Boken handlar om världens mest berömda målning, skapat av perfektionisten, universalgeniet och realisten Leonardo da Vinci. Denna renässansmålning har 500 år på nacken och hela tiden har konstteorierna kring målningen överlappat varandra. Donald Sassoon ger en guidad beskrivning om allt kring La Gioconda och myten kring Monna (fru) Lisa Gherardini, samt om Leonardo överhuvudtaget också var vetenskapsman.

Först beskriver Donald varför just detta alster är så berömt. Bara det att i Grande Galerie på Louvren hänger målningar av bl.a. Rafael, Rembrandt, Caravaggio, Dürer och Vermer m.fl. men ingen av dem hänger på enskild plats i ett enskilt rum med allt som Mona Lisa skyddas med. Kunde inte Leonardos Mona Lisa få hänga mer öppet bland alla andra stora mästares alster.

I början beskrivs Donald Sassoon hur viktig konstteorin och Giorgio Vasari är för konstvetenskapen och målningen La Gioconda. Konstvetenskap handlar inte bara om bild och föreställning, vilket jag själv har fått erfara. Konstteori är en väsentlig del av konstvetenskapen, vilket gör konstvetenskap mer intressant. I boken berättas det om all den mystik som har byggts upp kring gestalten Mona Lisa. Jag reflekterar direkt över hur väl undersökt och omskriven målningen är. Det är inte bara konstteorier som byggs upp kring Mona Lisa, utan också litteratur i alla dess former.

Det intressanta och det självklara i boken är beskrivningar och olika konsekvenser i samband med stölden av målningen (1911), och om hur den kom att exploateras efter detta. Efter stölden, när målningen återförts till Louvren, uppkommer humoristiska och satiriska bilder och berättelser om stölden. Därefter stagnertar parodierna och istället vill allt och alla i världen påstå att de är dem som har originalet i sin ägo. Förfalskningarna uppgår till tusentals och den målning som återfördes till Louvren, anses inte heller vara äkta. Dessa konsekvenser är naturliga scenarior, nästan alla vill inneha ovärderliga skatter. Det skrivs också romaner, deckare och barnberättelser som handlar om bortrövande av målningen. Bokens kapitel om stöldhistorien är en av de intressantaste delarna

Sist i boken handlar det om målningens globalisering och Mona Lisas liv som popstjärna. Själv har jag hört namnet Mona Lisa nämnas i flertalet sångtexter och det är lika känt för författaren. Han nämner låtar av Cole Porter, Elton John och Carolas bidrag i Eurovision Song Contest (1983) m.fl. Att Mona Lisa har exploaterats i reklam och i produkter har nog varenda kotte märkt och det ägnas det många sidor om i boken. Däremot anser både Donald och många andra inklusive mig själv att, när Mona Lisa visades i Washington och i New York 1963 och sedan i Japan 1974, var det bara ett sätt att stärka de politiska relationerna, länderna emellan.

Författarens slutsats är att han inte kan utifrån det tunna bevismaterialet, säga om det är Lisa Gherardini som avporträtterats och inte heller ge svar på 1800-talets påfund om det gåtfulla leendet. Jag får avsluta mitt möte och inlägget med att säga som Carola, ”Som Mona Lisa har sitt leende så döljer också du en hemlighet”.

Björn Blomqvist 2011-03-08

Två vägar: Den abstrakta och den konträra

Längs linjer och rektangulära former utan djup, finner jag också många färgskimrande och nonfigurativa element. Henrik Haukelands abstrakta målningar (många av dem utan titel) under dagens konstbesök med vernissage på hAndmadE, har en gemensam nämnare. Bland hans alster finns det någon form av kubiska eller rektangulära inslag. Färgerna varierar, från först en kolorit av blått och marinblått, till att i nästa alster visa upp en mer grön och orange ton med inslag av svart. De starka och varma färgerna tilltalar mig, likaså den abstrakta konsten. Längre bort i utställningen exponerar Henriks abstrakta verk en större dominans av vitt. Ju vitare hans figurer blir och ju mindre av de starka färgerna, minskar den estetiska känslan. Detta är undantaget ett verk med dominans av grått, vitt och svart, som fångade min uppmärksamhet, vilket jag blev förtjust i.

I nästa del av utställningen hänger det föreställande målningar med kvinnofigurer och olika djur i komposition, som ger uttryck för känslor eller händelseförlopp. Dessa alster och framförallt ett par mycket bra collage, föreställande en flicka, är skapade av dagens andra utställare, Simone Kuhs. Simones alster guidar oss genom olika händelseförlopp, såsom födseln, döden och iakttagelser av djurens och naturens gång.  Djupet finns genom att element placeras bakom varandra och i mindre format.  I några av målningarna har Simone målat himlen i stark röd färg och spekulationerna på varför, är många. Den röda färgen har många symbolvärden, såsom eld, blod och energi.

Generellt hur mina tankar och reflektioner artade sig under vernissagen, kan nämnas att jag imponerades av Simones collage. Dessa collage måste ha krävt mycket tid och ett stort tålamod. I hennes föreställande målningar kunde jag meddetsamma se att djur och människor alltid förekommer i kompositionen. Figurerna och den starkt röda ytan på den stol som finns med i ett av hennes collage, blev jag imponerad av. Hur har hon lyckats med denna komposition? En ytterligare tanke som slog mig var ett inslag i en av Henriks målningar. Trots det nonfigurativa element som finns i just ett av alstren, ville min fantasi skapa bilden av en fisk. Ett annat inslag var att vid ett ställe är oljefärgen målad i en så tjock mängd att sprickor i färgen har uppkommit. Själv undrade jag om konstnären gjort det med flit för att få en komposition med en sprucken effekt.

Sammanfattningsvis var några av Henriks abstrakta målningar i min smak, med dock inte alla. Det är oftast naturligt, då alla alstren varierar och likaså betraktarens smak. Det som föll mig i smaken bland Simones alster, var just collage föreställande en kvinnlig kroppsfigur. Det är bra återskapat med hjälp av pappersbitar och det finns en bra balans i färgvalet för att skapa figuren och dess former.

Björn Blomqvist 2011-02-26