Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Jag och Galleri Fiskhuset har haft många stunder tillsammans. Ibland uppstår magi ibland inte. Utställningen som nu är inne på sista dagen, kallas just “Magi”. Tre konstnärer med varsin konstform möts i galleriets två utställningsrum. 

Jan Lindahls gigantiska fotografier med motiv av öde hus, lador och fasader, talar om att här har allt lämnats i sticket. De saknar färg så länge de stänger ute allt liv. Stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar i svartvitt, är det första jag möter. Plötsligt öppnas en dörr och färgen kommer fram. En lika öde byggnad har slagit upp sina portar och släppt in färg i bildytan.

Nu börjar det likna något. Färg, liv och rörelse tar mig vidare runt i utställningen. “Sjöhästar” är inte som ni tror. Däremot såg jag direkt vad som åsyftades. En stilla stock som flyter i ett spegelblankt – och lika stilla vatten, har hästformade grenstumpar. Det var min första iakttagelse, men så är jag ju konstintresserad med ett bra konstanalytiskt bildminne och har läst konstvetenskap på universitet.

Nog om det! Två triptyker på varsin sida om öppningen till nästa rum, uppvisar kraften med hav och vatten. En stilla vik någonstans med öde redskap för att veva in fisknät med kanske. Den svartvita triptyken uppvisar stillhet medan den andra gör helt tvärt om. I starka gröna naturfärger med skog och mossbeklädda stenar, forsar vattnet längs bäcken. På något vis tror jag att om det är liv och rörelse är det färgfoto, och om inte, är det stillheten som råder.

Kontrasterna är lika gigantiska som storleken på fotografierna när jag lämnar fotokonsten bakom mig. Ingrid Stattins akvareller går ju inte att jämföra med fotokonsten, men väl föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap, försökte jag hitta allt det där jag  alltid letar efter. Djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler o.s.v.

Alstrens färgsättning hoppar mellan ett mörkt spektra och ett ljust. Landskap som gestaltas i ljuset eller mörkret av dagens gång. Hennes sätt att visa djup i bilden är lätt att finna. vägar eller staket som dras diagonalt över bildytan, nedifrån och upp, är typiskt för djupskapande. Mestadels är motiven tvådelade med landskap och himmel. Berg, stugor och andra motiv fyller ut de öde landskapen.

Ett trendbrott i bildsviten utgörs av två alster med motiv av ansikten. Modernistiskt och linjärt återskapas de. Jag fick direkt lust att forska på var i vilken genre eller konststil dessa kan karaktäriseras med. Det kan vara lite överdrivet, men ändå tycks jag få vibbar om kubism a´la Matisse. Varför jag gör det kan jag inte svara på. Det är mitt första intryck av dem.

Ansikten i all ära, men har alla ansikten en mask som byter skepnad efter humör? Det hade varit något, men det jag egentligen vill övergå till, är Monica Karlssons broderade masker som är placerad på olika ställen i rummet. En samling dekorerade masker, uppsatta på höga pinnar, bildar en ring att gå runt, varv efter varv. Vad som utgör materialet i stommen, fick jag inget svar på. Däremot framgår det tydligt vad för tyg, söm och färgning hon använt för sina broderier.

Det är mestadels linne och olika sömmar jag inte vet ett skvatt om (läggsöm och kastsöm). Linnetyget är färgat för hand men däremot kunde jag notera att det på hjässan av maskerna, oftast finns en uppstickande dekoration. Stänger, horn eller en slöja t.e.x.

Efter alla bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv håller som intressant. Fotokonst gillar jag men akvareller är jag mindre förtjust i nu mera. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så begeistrad av. Varför vet jag inte.

Vad har symboliken att säga om Monicas proderade masker? Det har jag tänkt att ta reda på eftersom det är det motivet som förekommer i stor utsträckning i utställningen. Jag får återkomma med i ett senare sammanhang.

Björn Blomqvist 2014-08-20