Tag: Aquarelle

Om akvarellmåleri – boktips

· Leave a comment ·

För en gång skull har jag ett boktips – vilket var länge sedan. Jag har iofs recenserat en och annan bok här, men det var ett bra tag sen. Att jag nu plötsligt vill ge ett boktips, har egentligen med ett annat syfte att göra. Jag har under dagen, plöjt igenom en bok om akvarellmåleri. Jag är som ni vet, konstvetare, konsthistoriker och konstnörd, men absolut inte konstnär.  

Boken jag talar om är Måla i akvarell, av Håkan Groop. Författaren och konstnären själv har jag träffat några gånger vid hans galleri här i Nyköping. Boken är lika matnyttig som hans berättelser vid galleribesöken. Det är inte så att jag tänkt börja måla akvareller, utan bara läsa konstböcker jag kommer över som ger min konstvetenskapliga kunskap, än mer kött på benen, så att säga. 

Det som boken berättar är lika intressant för mig som konstvetare som det är för alla som målar i akvarell. Håkan Groop är en duktig akvarellmålare och mångårig kursledare i just akvarellmålning. I boken ges tips och råd om motivval, proportioner, perspektiv, djup och vinklar. Just det är mycket intressant inte bara för akvarellister, utan också för mig som ägnar mig åt konstanalys. Håkan ger också råd kring material, teknik och främst färgval och färgblandningar. 

De tekniska och materiella kanske inte är vad jag bör veta om jag inte börjar måla själv, men viktigt för akvarellister. Jag gillar däremot nästa del i boken där Håkan berättar i text och bild hur han bygger upp sina målningar. Just detta är speciellt intressant för mitt nördiga intresse för konst. Exempelvis vilka delar han målar först och hur han bygger upp sina kompositioner. Djup och balans, men främst den konstnärliga friheten att inte fotografiskt återge ett motiv. Det finns så mycket matnyttigt i boken att jag ska införskaffa den i egen ägo, då den jag just läst är lånad på Nyköpings stadsbiblioteket (Culturum). 

Nog om detta. Jag ska läsa boken en gång till. Det är många begrepp och råd jag vill samla på mig inför nästa konstmöte på ett galleri någonstans. Och det där med annat syfte jag nämnde i början, kan jag inte gå in på än, men jag har en hel drös med konstböcker jag ska plöja igenom härnäst. 

Björn Blomqvist 2015-10-01

Fågelungen PAX och alla andra

· Leave a comment ·

Med siktet inställt på många intryck, var det inte förrän i slutet jag insåg vad fågelungen PAX har med saken att göra. Jag började analysen direkt, i vanlig ordning – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller var det mest av – drygt hälften, om inte mer.

Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju “Paix” (fred). Poängen med “Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.

En akryl i kolorit blå kom emellan innan nya fåglar dök upp. Nu med mer rörelse i “Fågel flyg”. Det går inte att ta miste på vad “Ugglan” och “Skatan” föreställer. Två akvareller med tydliga motiv leder mig vidare till det som kanske är det mest abstrakta i utställningen. Motivet i “Visshet” (akvarell/tusch) strax efter den knallröda tulpanen i akvarell, blir en abstrakt upplevelse. Vitt, svart och gult i modernistisk anda, är ett bra avbräck i den så vanligen förekommande motivskörden av landskap och djur m.m.

På andra sidan – i den andra sektionen av konstrummet och av utställningen, samlas olika tekniker, men av en och samma skapare. Monotypi, blandteknik – och akvarell såklart. Verket “blå, blå är kärleken“, (blandteknik) fastnade jag för. Abstrakt i koloriten rött, blått och svart, speglas motivet i en sjöliknande yta. Om “Höstraps” fick jag veta att det är en monotypi skapad genom en färglagd glasskiva som sedan pressats mot ett fuktigt papper. En intressant teknik med chans till oväntade resultat!

Plötsligt kände jag igen mig från konstvetenskapen/konsthistoria på universitetet. Jo två par skor/kängor i akvarell “Vandra vidare”, påminner om ett motiv utav en av postimpressionismens mästare, van Gogh. Kan finnas en viss inspiration, men det är bara en spontan tanke. Själva kängorna har liknande form, men inte i/med samma komposition. 

Från van Gogh med skor och ett lyckosamt försök till pointstilism i “Integration”, vandrade jag vidare i utställning. Flertalet konstnärssamtal blev det, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattar lika mycket som jag gör. Äntligen några alster i olja med fina motiv av “Magnolia på kvist”, “Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tar stället “fyr”. Ja inte i den ordagranna bemärkelsen, utan ett antal akvareller med motiv av fyrar. Till skillnad från konstens fyrmsästare själv Håkan Groop som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat och själva fyren är i fokus – centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära men också måleriska. På så vis blir det ett lättare djup i bilden.

Lite mer rörelse i motiv kom som ett brev på posten i nästa sektion. Rinnande bäckar och dimmigt väder rör om bland kala träd. Ovädret ser ut att ta tag i träd som lutar i vinden och vattnet som rinner i bäcken. Återigen akvareller men med en trolsk stämning. Det är uppskattande. Djupet i dessa, likt många andra i utställningen, utgörs såklart av centralperspektivet. Bäckens sträckning skapar konturerna mot blickpunkten längre bort/upp. 

I sista delen av utställningen – när massor av intryck ska samlas i min lilla hjärna, fann jag ett alster jag fastnade lite extra för. Det är när akvarellmåleri blir till något extra, eller när man drar det till sin spets. Förutom färgstarka akvareller av “Thailändska juveler” eller “Stockholm i morgonsol”, är “Morgontidigt möte” något alldeles extra. Jag kunde först inte lokalisera varifrån ljuset kom men slogs av hur skickligt det återskapats. En gestalt, lutande mot väggen, hamnar i ljuset och den mötande personen mittemot, hamnar i dunkel. Hela motivet går i gråskala med en ljuspunkt som ger en clairobscur känsla till hela motivet. Varifrån kommer ljuset? Den grå delen och i hörnet av en bakgata, ska två gestalter mötas. I min fantasi, tror jag att utanför i bild. Ovanför han som står intill väggen, han som lyses upp. Där ovanför honom finns en lampa/lyckta i fasaden. Vi ser den inte i bild men den kastar sitt ljus över gestalten.

Efter alstret om möte ville jag avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Jag kunde finna mycket av det jag oftast söker. Djup, rörelse, olika tekniker, abstrakta motiv, clairobscur och andra former av ljussättningar. Det som var underlättande för min del, var att det i stort sett, bara är bildkonst…

…och det var nu – i andra varvet och i det sista försöket att få en övergripande uppfattning, jag fann den undangömda fågelungen PAX! 

© Björn Blomqvist 2015-06-07 

En stil för varje smak

· Leave a comment ·

IMG_2770Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare! 

Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in. 

Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.

Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen. 

Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg. 

Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem. 

Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso),  dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också. 

Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.

Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.  

@ Björn Blomqvist 2015-05-30  

Kontrasthändelser

· Leave a comment ·

IMG_0468Från att först vara på en anställningsintervju för jobb långt ifrån bildkonstens och konstgalleriernas värld – var det en befrielse att äntligen kliva in på ett konstgalleri igen och vässa analysförmågan. Denna gång på Galleri Westerlind. Där har jag varit ett antal gånger och i vanlig ordning, blev det intressanta konstsamtal blandat med den egna upptäcktsfärden. 

Fyr, fyr x 15 om man så skulle vilja säga. Att Håkan Groop har en gedigen förkärlek till fyrar, det visste jag redan. Denna gång är motivskörden utifrån ett speciellt syfte. Under en fem dagar lång resa vid den skotska västkusten och Corsewall Lighthouse, har konstnären återskapat en och samma fyr på 15 estetiskt olika sätt och från olika vinklar. Det kan låta enformigt, men inte alls. I alla alster finner jag enskilda stildrag. Olika kompositioner, olika ljus och skiftande väderlekar. 

Majoriteten av alstren är akvareller och några som kopior i Giclée Fine Art-tryck. Direkt jag kom in i galleriet var jag på jakt efter rörelser, djup, ljussättning och hur kompositionerna är ordnade. Det som är rörelse i många av alstren, är vågor som slår kraftig mot klipporna. Vattnet går högt upp i luften i vissa motiv, vilket stämmer med vad Håkan själv sa – Att det kunde blåsa upp till 30 sekundmeter ena dagen.

Konstnären har också fått med några alster av fyrar på ett betydlig närmare avstånd. T.ex. fyren och fyrvaktarbostaden vid Femörehuvud. Den kände jag igen direkt. Jag besökte den själv för bara några dagar sedan. Djupet i Håkans akvareller är av traditionella mått. Ena gången ett centralperspektiv, andra gången, föremålens placeringar i bildytan och sedan via diagonala linjer. Dessa linjer tycker jag delar in vissa motiv i två sektioner, vilket är ganska vanligt. En diagonal kustlinje (i 3D) som delar bildytan i två delar. Vid ett tillfälle där huvudmotiven avbildas platt, har Håkan målat en annan byggnad i 3D i förgrunden. Det för att ge djup åt bilden, som han själv sa. Det är att tänka till, och det tycks Håkan göra i flesta fall. 

Koloriten i Håkans alster varierar efter väderlek och tid eller kanske efter temperament. Så en viss genomgående kolorit är svårt att tillskriva. De branta och steniga klipporna med vågornas kast emot desamma, har faktisk olika nyanser beroende på väderlek och tidperspektiv i bilden. Det gör det än mer variationsrikt, trots ett och samma objekt. Vinkeln varifrån motivet avbildas spelar också en roll ifråga om variation. Ljussättningen ligger mestadels ur betraktarens synvinkel eller snett framifrån. 

Det är ingen tvekan om att Håkan kan måla – och akvareller som inte alltid är min favorit, kräver fantasi eller detaljrikedom för att tilltala mig. I Håkans fall är det mer hans skicklighet och produktivitet som imponerar på mig. Likaså alla anekdoter han gärna delar med sig. Vid varje besök på Galleri Westerlind, lär jag mig något nytt. Och ny kunskap värdesätter jag högt. 

Däribland, kanske lite avvikande mot alla andra motiv, fanns ändå ett alster jag hade som favorit. Istället för vyer över fyren med blickfång utomhus, fanns det ett motiv inifrån. Stående vid ett fönster (toalettfönsteret) enligt konstnären själv – lyses fyren upp av det starka ljuset utanför (24. Utsikt, Corsewall Lighthouse). Ett starkt ljus av den rådande solnedgången. Fönstret kontrasterar den upplysta vyn med två fönsterluckor i mörkt grått och med ett centralperspektiv i 3D-gestaltning. 

Sen var det ju det där med symboler. I detta fall en uppenbar kandidat – fyren! Vad säger den oss eller om konstnären? Som ni vet har ju jag en förkärlek för symbolik och symbolforskning. Jag vill alltid i mina inlägg få med en liten notis om ett objekts symbolik. Fyren, eller fyrtornet som det också heter, är faktiskt en symbol för manlig fruktsamhet och även kristus lära – själen som dras till tron såsom vägvisare för fartygen. Tornet (maskulin arkitektur) däremot, är en symbol för makt och manlig överlägsenhet. Vad det gäller konstnären själv, är det mer hans intresse för fyrar som är symboliskt för bildskörden – men å andra sidan är konstnären en man. 

…På återseende! 

Björn Blomqvist 2015-04-16

 

From the silence of the forest to urban life

· Leave a comment ·

Today I was at the Gallery Sjöhästen again, for the hundredth time. A short visit with this very short art analysis is from an art exhibition by John Ramberg. It’s aquarelles in a variety of sizes and Compositions. The exhibition took me on a journey from inanimate objects and the silence of the woods to vibrant city life.

The first three images depicting different scrap cars in a dense forest. The motifs are taken from the car cemetery in Småland. A popular place to visit. Rusty car wrecks and the silence changing shape when the remaining works of art have motives from urban life. Mostly vehicles (without being rusty car wrecks) and people among the cityscape.

The common in many works is the coloring in shades of yellow. Many people in the motifs are silhouettes therefore the artist puts a contre-jour into the picture. Other light sources in the pictures are street lamps or a car’s headlights for example.

The texture is rough, so the images tend to viewed best on a distance. Coloring in yellow and beige are dominant. Most objects are linear and the images have depth in 3D.

I liked the journey from symbolic motives of silence, death and still life to everything of life and living people. It’s a good contrast.

Björn Blomqvist 2015-02-05

Pulserande rött

· Leave a comment ·

…In i trängseln – in i folkmassan –  in i alstren – så in i… 

IMG_2770Nja så illa var det inte. Helena Trovajs akvareller på Galleri Sjöhästen samlar folk både innanför ramen och utanför  – fullt i galleriet så att säga.  Människorna i hennes alster får symbolisera liv, rörelse och stadspuls. Utan dem är det bara bilar och spårvagnar som är i rörelse. Den lilla röda fläcken intill signaturen gör små utflykter i några av motiven. Det röda är en röd tråd i sig.

Pulserande av liv och rörelse – folk i salonger, på perronger eller varför inte mitt i den pågående stadstrafiken. Det är det vanliga i Helenas alster. Någonstans i själva motivet hittar man så den lilla röda ytan. En husfasad, en husgavel eller en stadsbuss från SL. Likaså bland folkmassorna finns det röda med. Kavajer, jackor men också trafikljus tillexempel. Jag tror de röda har en symbolisk mening, men inte den traditionella – den jag bloggat om tidigare. 

Det var som sagt, mycket folk i galleriet under vernissagen. Till en början kändes som om jag drog ned medelåldern markant. Jag är ju bara trettiofem plus moms 😉 I kompositionerna kunde jag finna allt det jag vanligtvis letar efter. Djup, perspektiv, måleriskt, linjärt, rörelse, symbolik, kolorit med mera. Akvareller är inte alltid det jag brinner för, men så länge alstren och motiven återskapas på det sätt Helena gör, blir det intressant. 

Gula taxibilar, en gul spårvagn men framförallt folkmassorna är utan tvekan det som är i rörelse i bildmotiven. En gata i New York med skyskrapor i bakgrunden, visar tydligt på hur konstnären har arbetat utifrån centralperspektivet för att skapa ett djup i 3D. Gatan och husens fasadlinjer dras ihop mot en gemensam central punkt, som en tunnel. Då detaljrikedomen har utelämnats, blir det på samma gång många gånger, måleriskt, dvs. inga skarpa linjer som åtskiljer två ytor. Det är en växelverkan mellan två kontrasterande ytor som skapar konturerna. 

Koloriten är i många alster relativt mörk men med kontrasterande inslag av vitt eller den så vanligt förekommande röda färgytan. I motivskörden färdas vi betraktare mellan storstäder och världsmetropoler. Paris, New York, Stockholm eller Lissabon, att nämna några. Vädermässigt är det ganska grått, men några alster med vintermotiv dyker också upp. Markiser i rött är genomgående bland kaféerna. Äta, dricka, vandra och dansa är aktiviteter många av människorna ägnar sig åt. Annars står det och väntar på tåget, tunnelbanan eller spårvagnen. En kollektiv motivskörd helt enkelt. Åka kollektivt eller annars åka taxi – bara att välja. 

Det estetiskt tilldragande med Helens motiv är samspelet mellan färgerna med vitt som silluettskapande för figurer, folk eller fordon. Detta ger också en fingervisning om varifrån ljuset i bilden kommer. Växelverkan mellan det vita och primärfärgerna skapar en tydlig målerisk tendens. Det är den här sortens estetiska bildspråk som Helena ägnar sig åt som jag faktiskt gillar. Annars brukar akvareller som sagt va, inte vara min absoluta favorit – snarare olja och akryl. 

Apropå olja så begav jag mig till nästa galleri – Galleri Fiskhuset. Vad den utställningen har att säga, ska jag ta upp vid ett senare tillfälle. Jag ska bese den igen. Den första utställningen, den på Galleri Sjöhästen, gav så många intryck att fokuseringen vid Fiskhuset uteblev.  

Slutligen kan jag nämna att det självklart blev en och annan pratstund med andra besökare, inte med konstnären. I vanlig ordning fick jag de frågor jag brukar få. “Har du hittat något att köpa? Nähä, men är du konstnär då? Nähä inte det heller. Vad gör du här då? typ.” – Jag samlar på upplevelser och så samlar jag intryck till bloggen. Plötsligt tog diskussionen om bloggande fart. Jag brukar förklara att jag är konstvetare, konsthistoriker, konstbloggare och konstkritiker (light), på en och samma gång.

Men framförallt – är jag bara mig själv 🙂

Björn Blomqvist 2015-01-10 

Dubbelanders och akvarellerna

· Leave a comment ·

IMG_0055_2På Galleri Westerlind är det vernissage idag. Som så många gånger förr, är jag där och tar del av utställningen och konstmötet. På galleriets väggar hänger i stort sett bara akvareller. Denna gång av konstnären Anders Andersson – därav min underfundiga titel ”Dubbelanders och akvarellerna”.

Motiven i utställningen är genomgående med vattenmotiv i form av hav, vikar och åar, samt båtar. Det är en konsekvent utställning, men med en viss dubbel textur. Det kan vara svårt att se för ett otränat öga, men med min granskande inställning, ser jag en ytterst liten nyansskillnad mellan olika alster. 

Som så ofta med akvareller är det stillhet och föreställande motiv med ett klassiskt djup i bilden. Diagonala och förminskade objekt i bilddjupet finns med. Ett rinnande vattenflöde kröks genom två olika diagonala linjer. Först höger till vänster och sedan tvärt om. På så vis ses ån plötsligt byta riktning åt höger i bilddjupet. 

IMG_0051Många av de mindre formaten har en högre upplösning. Kanske har konstnären arbetat en längre med dem eller så? I de större alstren hamnar fokuset på bestämda objekt. En sten eller en fågel t.ex. Det är förståeligt med tanke på hur lång tid det skulle ta att arbeta med samma upplösning och kotrast som i de mindre formaten.

I de mer grövre alstren är det faktiskt inte lika linjärt som i de mer högupplösta motiven. När vatten och vågor får reflektera ljuset, blir det bra. Det gillar jag. Ljussättningen likaså. Ett flertalet av just dessa alster skulle jag gärna vilja ha men som sagt – jag är inte konstsamlare/konstköpare, utan konstvetare/historiker. 

IMG_0050_2Det råder ingen tvekan om att det är det estetiska som dominerar i motiven. En viss social aspekt likaså, men det finns absolut inget jag kan tänka mig ligga på det psykologiska planet. Just dessa tre aspekter talar Ragnar Josephson om i sin bok ”Konstverkets födelse”. Det finns ett socialt, psykologiskt eller ett estetiskt förhållningssätt under skapandeprocessen av en målning. Oftast en kombination där de tre tillstånden växelvis byter av varandra. I just Anders målningar ser jag mest stillhet, estetisk skönhet, lugn och harmoni. 

Första alstret i utställningen ”Kvarglömd” – en ensam brygga mot havet och en orange hink stående ovan på den, har en nyans i toningen i himmelsgestaltning som återkommer i ett senare verk. Det jag slås av är den mjuka och stilrena toningen som gör att jag knappt ser var det vita pappret har sin grund. 

IMG_0053_2Jag rullar vidare in i utställningen och visst rullar jag ”3 x Volvo ” och ”2 x Volvo” gillar jag – kanske för att den bryter av i samlingen. Gamla volvobilar intill en lada och leriga vägar. En Volvo Amazon och en Volvo PV står uppställda intill ladan. Koloriten är en annan än i de vatten och havsnära motiven. Som en kontrast till båtar, vikar och hav, kommer då alltså gamla bilar och senare en cykel, lutande mot en vägg ”Paus”. 

Som helhet är utställningen bra, trots min vana trogen att gilla akryler och oljemålningar. Akvarellerna denna gång talar väl med sina motiv och gör det än mer intressant. Några alster att lyfta fram lite extra, och som tilltalade mig, är;  ”Blåis III”, ”Kl. 07.32”, “Utlopp” och ”Nyköpingsån”. Det är alster med hög kontrast och god detaljrikedom. Rörelse och speglingar i vatten t.ex. Det brukar tilltala mig. 

Björn Blomqvist 2014-10-25