Plötsligt var de slut. De som inte kunde – eller inte fick ta slut. Dagarna som bara var 300 till antalet, var till ända. Det skedde för länge sedan. Det var på en knapp de tryckte – och vips så fanns en extern aktör att tillgå. Vem eller vilken, visste ingen innan. Det var slumpgeneratorn som bestämde det.

“Är allting bara en slump?” 

Hens vistelsen blev kortvarig. Ett samtal förändrade mycket. Tre år är en lång tid – men 300 dagar betydligt kortare. I tre år var hen på arbetsplatsen som blev räddaren i nöden, och som sen var platsen där hen ville stanna.

Nöden uteblev dock. Tillbaka i träsket skulle bödlarna få sitt. Trots det kom nästa räddningsplanka. Trehundra nya dagar att hålla sig ovanför vattenytan med. Plötsligt var de slut – och räddningsplankan alldeles för kort. Tillbaka i samma läge var det bara att trycka på knappen igen. Denna gång – aktör nr. 2. Återigen via slumpen.

På ny plats och ny mark att plöja, kände hen sig slagen under bältet. På vissa områden, något nedvärderad. Inget nytt under solen så att säga. Hur ska detta sluta? Fyra månader gick innan nästa räddare i nöden kom till undsättning. I en till synes lika lång period, fick hen vara ifrån arbetslöshetens bojor.

“Fyra månaders frihet!” 

Det går inte många dagar innan det var dags igen. Hen ska till coachen, hen ska denna gång få välja!

“Vilken befrielse!”

Plötsligt har det hänt nåt. Det har införts LOV – lagen om valfrihet. Hen går på seminarie, hen funderar och till slut gör sitt val. Aktör nr. 3 står på tur. Inte där heller blir vistelsen långvarig. Inte på grund av permision ute i det fria arbetslivet, utan av resursbrist.

Hen måste välja igen. Hen gör sitt val. Hos nummer 4 trodde hen att det skulle bli bättre men…

..fortsättning följer 

Av Björn Blomqvist 2015-09-10