Category: Music

Too much

· Leave a comment ·

🎼

Grabbing a glass of beer,
to the sound of a country song
Singing alone my dear,
for being your love, all night long

Fills my life by the barrel tap,
when the body turns to dry
Starts my engine after a nap,
when it lives and don’t die

Hoping to find what I hear,
in a life from bar to bar
Dancing alone my dear,
for being gone, not too far

Fills my life by the barrel tap,
when the body turns to dry
Starts my engine after a nap,
when it lives and don’t die

Shaking the hips and the bone,
to the sound from the strings
Changes words on every tone,
for playing to it springs

Fills my life by the barrel tap,
when the body turns to dry
Starts my engine after a nap,
when it lives and don’t die

🎼

© Björn Blomqvist 2022-03-26

På Pelles igen!

· Leave a comment ·

I ett annorlunda möte till skillnad på de jag brukar göra – var jag på Pelles Lusthus och tillställningen “Morgonsoffan”. Många bekanta ansikten såg jag men många nya såklart. För mig var det lite extra när Nymos och dess duktiga aktriser sjöng och spelade två låtar ur kommande musikaluppsättning “Annie” – premiär den 4:e november. Jag var ju själv med i Nymos förra musikaluppsättning “Sound of Music”, hösten 2013. Jag rekommenderar er att gå och se Nymos uppsättningar. 

Förutom det musikaliska inslaget och kaffe med smörgås såklart, fick jag veta allt om svamp, nja… nästan i alla fall 😉 Fick också höra om finansläget i Europa och allt om Ostlänken, samt om hur viktigt ditt stöd för människor på flykt är (Röda Korset).  Det jag tolkade i övrigt av det som sades från soffan och i minglet var…

“…ett visitkortsutbyte över en skaldjursbuffé på svamp i 320 km/h och råga på det, sätta rödvinet i halsen.”  

Björn Blomqvist 2015-09-11

One day – many places

· Leave a comment ·

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Sound of…

· Leave a comment ·

Jag ska inte vara allt för långrandig – men mitt kanske största och mest betydelsefulla kulturmöte är till ända. Flera månader med musikalernas musikal, Sound of Music har givit mig allt jag drömt om. Erfarenhet, vänner, beröm, scenvana, ett underbart umgänge och massor av fina stunder. Allt hårt slit har i och med detta hamnat i skuggan. Det är inte illa.

Under alla föreställningarna (12 st.) stod publiken upp och applåderade på slutet. Tänk dig den känslan. Helt underbar – likaså upplevelsen och resan i stort. Det var två barngrupper (von Trapp) som spelade varannan föreställning (förutom Liesl) och varje gång var det lika proffsigt. Vilken jämnhet!

Jag själv är nöjd med min insats. Jag gjorde det jag var tillsagd att göra – att bråka och gräla på scen m.m. i rollen som Baron Elberfeldt. Därutöver var jag också statist i en dansscen, och dansa – det kan jag, det vet jag 🙂 I slutet var jag också soldat (löjtnanten), vilket bar emot lite eftersom vi talar om en soldat ur tredje rikets armé (nazist). Men det är ju teater och den rollen får stanna där. Han finns inte mer. 

Eftersom alla sångare/sångerskor i ensemblen (nunnekören inräknad) var så oerhört duktiga, har resan fått mig att börja musicera igen här hemma. Till skillnad från andra produktioner jag deltagit i, är hela produktionsapparaten nästan lika stor som hela ensemblen, och tack vare det har det fungerat utomordentligt bra runt omkring. Jag trivdes under sminkningen, bakom scen och med alla runt omkring.

Men vad hände sen? Jo, plötsligt var resan slut. Med massor av tack, kramar, tårar och farväl och med tomheten nära kommer vemod med hjärtat fullt av upplevelser. Där ska resan finnas kvar för lång tid framöver.

Det var första gången jag deltog i en NYMOS-produktion, men troligtvis inte den sista.

Tack!

Björn Blomqvist 2013-11-18

 

 

Drivet tillbaka!

· Leave a comment ·

Nu har musikalen kommit så långt att 5/12 föreställningar är spelade och resultatet detsamma varje gång – glädje, beröm, stående ovationer, trivsel och massor av underbara människor – på och omkring scen.

Föreställningen är bland det bästa jag har varit med i, och då har jag faktiskt spelat amatörteater sedan mitten av 1990-talet. 18 år närmare bestämt. Jag ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att pröva mina vingar inom musikalgenren. Jag kunde ha sagt nej, men då hade jag ångrat det beslutet för lång tid framöver.

Redan innan jag började med amatörteater bankade mitt hjärta för musikal. Jag såg, lyssnade och diskuterade musikal med mina vänner. I skivstället finns musikalskivorna kvar. Filmmusikalerna i videohyllan likaså! Sångerna och filmreplikerna kan jag fortfarande utantill!  

Jag har efter alla föreställningar och repetitioner – börjat spela gitarr igen och sjungit lite också. Det smittar av sig, så att säga. Jag är lite öm i fingertopparna nu. Det är minst fem år sen jag spelade gitarr sist och det är fortfarande på ett amatörmässigt stadium – sången likaså 😉

Nog om detta. Jag ville bara ge en liten förklaring till varför jag inte skriver på bokprojektet just nu. Det är ett stort scenprojekt som jag njuter av i varje stund och som tar inspirationen till en annan plats, så att säga.

Kanske kan jag skriva lite under de två spelfria dagarna som kommer nu, men skrivandet kommer att få tuff konkurrens av gitarrspelandet 😉

Björn Blomqvist 2013-11-11  

 

Från Lady Gaga till Johnny Cash

· Leave a comment ·

Kl. 09.00 exakt såsom det var avtalat, lämnade jag bilen på verkstan. Punktlighet är nog en av mina starka sidor. Efter verkstan gick jag till Galleri O som är ett av två gallerier inne i allaktivitetshuset Koordinaten i Oxelösund.

Då kan man ställa sig frågan vad Madonna, Lady Gaga, Iron Maiden och Clint Eastwood har gemensamt. Jo, alla är de avbildade och finns utställda på galleriet i och med utställningen ”Popkonst”, av konstnären Katarina Burlin.  

Det första alstret porträtterar popdrottningen Madonna i en grå, svart och vitt kolorit med den amerikanska flaggan i bakgrunden i rött, blått och vitt. Madonna själv som är nästan helt naken håller sin högra hand mot sitt vänstra bröst. Kompositionen är målerisk, såsom i de flesta motiv i utställningen.

Efter Madonna kan man beskåda Lady Gaga, också hon i samma kolorit men med rödmålade läppar. Därefter kommer en stor målning med ett typiskt Iron Maiden motiv. Huvudfiguren är likaså i en grå nyans, men det finns också några motiv i rött, blått och vitt. Dessa utgörs av blodstänk på ett svärd som besten i bild håller i sin vänstra hand. I den högra håller han den brittiska flaggan med dess originalfärger och med ett stänk av glitter. Bandets namn Iron Maiden finns i bilden med sitt klassiska typsnitt med röda bokstäver med vit kant. Glittret som finns på flaggan ger en bra effekt.

Men sen… Plötsligt försvinner de starka primärfärgerna från resten av målningarna – endast grått, svart och vitt finns kvar. Men det är just det här som är tjusningen tycker jag. Först kontrasteras de svartvita målningarna mot starka färger i rött och blått, till att sedan försvinna och ge den grå nyansen en chans att lyfta fram konturerna i motiven. Jag tycker personligen att detaljer och konturer kommer fram på ett annat sätt om de framställs i grå nyans.

Galleriets vita väggar gör att alstren harmoniserar bra i sin helhet. Förutom Madonna, Lady Gaga m.fl. har konstnären återskapat ett porträtt som döpts till ”Kizz”. Motivet föreställer Gene Simmons som står på scen med sin gitarr och med spetsiga nitar i dräkten och den karaktäristiskt utsträckta tungan. Bilden är känd men är mycket bra avporträtterad i grå kolorit.

Andra pop- och rockartister som avporträtterats i samma kolorit, på ett skickligt sätt är: Johnny Cash, Michael Jackson, Jimi Hendrix och John Lennon m.fl. Motivet på John Lennon samt det med Iron Maiden anknytning är mina två favoriter pga. dess detaljrikedom.

Symboliska element förekommer i liten skara plus att den symbolism som finns i Iron Maiden-motivet talar sitt klara språk. Ett blodstänkt svärd, brittiska flaggan och liemannen i nedre bildkant, dvs. döden, han som ska ”skörda” de dödas själar, finns med i bildmotivet. Svärdet associeras till manlighet men inom kristendomen kan svärdet förekomma som emblem hos vissa helgon. Gitarren i ”Kizz”-målningen associeras också till manlighet eller till ungdom.

Färgsymboliken kan tolkas genom rött, blått, vitt, grått och svart, vilket jag i viss mån har redovisat i ett tidigare inlägg. Rött symboliserar t.ex. mod och manlighet. Alltså är manlighet symboliskt överrepresenterat i några av utställningens alster. De flesta bilder och skivomslag med koppling till Iron Maiden är ju oftast fyllda med både religiös symbolik och även mörk symbolik.

Björn Blomqvist 2012-05-25

En “mässa” saker!

· Leave a comment ·

Redan igår förberedde jag mig genom att vässa mina armbågar. Idag besökte jag Nyköpings bomässa som är en årlig återkommande happening i staden. Om man nu räknade bilar på parkeringen och räknar med kanske tre personer per bil i genomsnitt, var det säkert 4500 personer inne på mässan. Mässan huserade i två hallar, i multihallen och i den gamla ishallen.

Jag besökte mässan för ett nytt möte med byggnads- och trädgårdskulturen. Kulturmötet varade i 3 timmar. Två gånger gick jag runt i ishallen och två gånger i multihallen. Självklart fikade jag och tog några bilder på fina utställningsobjekt. Ungefär 5 låtar brände Kalle Moraeus av innan det blev tyst i hallen. Det var en stor publiksiffra och många med en relativt hög medelålder.

Bland gräsklippare, fröpåsar och blomsterarrangemang använde jag armbågarna i början och därefter tunnades folkmassan ut. Från monter till monter hamnade jag till slut vid en blomavdelning med en mycket engagerad blomsterförsäljare som pratade flera minuter om en speciell blomma jag aldrig har hört talas om. Det visade sig vara den blomma jag först trodde var ogräs, innan försäljaren pekade ut vilken det var.

Bekanta ansikten såg jag också, och jag var väldigt tillbakadragen när det gällde att provsmaka godis och plocka på sig souvenirer. Ingenting av sånt hade jag med mig hem. Förutom fika köpte jag bara några fröpåsar och en smarrig mögelost kallad ”Rocka Fett”. Och rocka fett gjorde även Kalle Moraeus men bara i en låt och jag önskade han hade spelat fler rocklåtar. I morgon fortsätter mässan men en dag räcker för mig, men det är bra att ni andra som missade idag, hinner med att besöka mässan i morgon.

Björn Blomqvist 2012-03-17

 

Med andra ögon

· Leave a comment ·

Nu är finalen avklarad och jag är både nöjd och missnöjd. Att Loreen vann var nästan uppenbart. Att Danny kom 2:a likaså, men hans scenframträdande är coolare. Dead by April var bättre en andra gång men det håller inte i melodifestivalen. Jag vill se dom på Sweden Rock inklusive Dynazty.

Att Thorsten Flinck framröstades som tredje bäst av de svenska tittarna gläder mig eftersom han har en enorm scennärvaro, oavsett vad han framför. Han är nummer 1 i den genren men tittarna vill ha disco eller pop.

Jag skulle kunna betala dyra pengar för att se Thorsten Flinck, likaväl som att få sitta i en jänkebil och njuta av Top Cats och se människor 50-talskläder. Men nu har röstarna sagt sitt och så är det.

Efter Andra chansen live såg jag nu finalen med andra ögon. Konceptet och regin känner jag igen. Däremot glömde jag det snabbt. Hur som helst ville jag se Danny i Baku men så blev inte fallet.

Nästa gång vi hörs i koncertkretsar är det troligtvis från en scen nära dig med en scenshow med Thorsten Flinck.

Björn Blomqvist 2012-03-10

Högt till lågt i dubbel bemärkelse!

· Leave a comment ·

På plats i PEAB-hallen på Rosvalla i Nyköping har jag idag beskådat Andra chansen. Långa köer och trånga folkmassor mötte vi där inne, trots att vi var i god tid. Lite rundvandring i foajén och lite dryck i restaurangen vad det som föregick erövringen av bokad sittplats på lagom avstånd, på lagom höjd med Green Room strax nedanför oss. Inte förrän 10 minuter innan start, började det fyllas på till 95% av fullsatt, vilket var den ungefärliga publiksiffran i procent.

Det första bidraget (Dynazty) var den absolut bästa liveupplevelsen. Vilket drag, vilka pyrotekniska effekter, precis som det ska vara när ett hårdrocksband drar igång. Tempot och trycket fortsatte med det efterkommande rockabillybandet Top Cats. Jag och som så många andra jag talat med, tyckte det var trist att Dynazty slogs ut i den första duellen.

Därefter började fallet. Lotta Engberg och Christer Sjögren hörde man knappt vad de sjöng, fruktansvärt dåligt ljud. Det var bara ett morrande från herr Sjögren och ett gnälligt pip från Lotta Engberg. Det blev en viss höjning när Jean Banan drog igång men det var mycket tackvare publikens hjälp. Sedan blev det värre. Vi hörde inte ett smack av vad de sjöng i semifinalsduellerna. Arenaljudet försvann i 15 minuter men när bananen sjöng igen kom ljudet igång, men det räckte inte, han blev ju utslagen.

Sammanfattningsvis är jag lite besviken på både ljudet och att inte Dynazty gick vidare. Upplevelsen var bra i början, och jag fick lite glädjekänslor när allt körde igång. Något senare var jag varm i kläderna och var mer bekväm i att sitta på ena långsidan med Green Room strax nedanför. Men så var det där med ljudet som försvann och det gjorde att jag tappade intresset och var inte speciellt fokuserad på sista låten och ville bara komma därifrån.

Björn Blomqvist 2012-03-03

Äntligen! Eller… nästan

· Leave a comment ·

Så här dagen efter den sista deltävlingen av den svenska melodifestivalen blev jag verkligen nöjd med mina förväntningar. Det var ett bra startfält som verkligen levererade. Det är inte undra på att det blev synd om vissa artister. Alla kan inte gå vidare och alla får inte en andra chans, i alla fall inte i årets melodifestival. Vad som sker med låtarna och artisterna senare får tiden utvisa, men det går nog ingen nöd på dem så etablerade som de är.

Jag tänker framförallt på Charlotte Perrelli. Det var en bra låt (efter första refrängen), en bra artist och ett påkostat nummer. Hur som helst har faktisk Charlotte varit med förr och t.o.m. vunnit hela “shottaballongen“, men alla är inte nöjda för det. Jag tycker faktiskt att de bidrag som inte blev top 5, inte heller hade där att göra. Däremot var jag besviken på att Danny gick till final med tanke på att hans sång var under all kritik igår.

För min del var det bra att ett hårdrocksband gick till Andra chansen eftersom jag själv kommer vara på plats i arenan och för att jag gillar genren. Däremot är den s.k. 80-tals-, pudel- glamrocken ganska enformig. Det var som att se Europe, The Poodles, Hammerfall eller Whitesnake mm. på scen, men det gick ju bra för Nicke Borg förra året med en hårdrockballad anno 1980-tal.

Christer och Lotta i en smörig ballad är inte det jag vill att de två ska framföra tillsamman. Lottas röst var också väldigt skrikig för ovanlighetens skull. En klatschig schlager/dansbandslåt är vad de ska göra eftersom det är deras kall. I övrigt var det den bästa deltävlingen, vilket kan sägas att det bästa sparas till sist.

Björn Blomqvist 2012-02-26    

Tillbaka till ruta 1

· Leave a comment ·

Veckans deltävling av melodifestivalen trodde jag skulle bli en ytterligare höjning från förra veckan och desto mer högklassig än deltävling 1. Det fick jag verkligen äta upp. Deltävling 3 är två steg tillbaka, kanske mer än så. Jag är verkligen besviken över kvaliteten på låtarna och artisterna. Visst finns det mer att få ut av vissa artister men denna gång var inte bidragen tillräckligt bra.

Inlägget denna gång blir ovanligt kort eftersom det jag tycker om finalbidragen kan sammanfattas med de tiotusentals Tweets som florerar på ”#mel2012”.

– Annars då?

– Jo novellskrivandet fortsätter men poesin har avstannat!

På måndag och på onsdag hoppas jag kunna besöka en eller två lokala konstutställningar i Nyköping och äntligen ska nya reportage skrivas. Så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-18

Halvvägs till Andra chansen

· Leave a comment ·

Med tanke på att jag gillar Rockabilly är det en fröjd att få höra och se Top Cats i Andra chansen i Nyköping. I övrigt var deltävling två något bättre än förra veckans deltävling. Det beror på att jag nu har blivit bekant med konceptet. Det är enkelt upplagt med ett inledningsnummer i hög klass följt av tävlingsbidragen och däremellan korta sketcher. Artisterna som deltog är skickligare, då några av dem är veteraner sammanhanget. Men tråkigt nog var det dom som floppade i tävlingen, medan fjortisidolen Ulrik Munther och nykomlingen David Lindgren knep en varsin finalplats.

Ingen av dessa två låtar föll mig i smaken, men däremot var Timoteij bättre än sist. Det är en låt som fastnar och även de kommer till Andra chansen i Nyköping den 3 mars. Sonja Aldéns låt var alldeles för långsam och sorgsen. Den hade passat bra till begravningskaffet, än som bidrag till Eurovision. Men hon ser trevlig ut! Hursomhelst var det lite bättre denna vecka men fortfarande saknas det där extra. Det kanske är den typiska schlagern och den riktiga galan jag eftersträvar?

Förutom melodifestivalen har jag också skrivit lite på novellen men inga stora mängder. Jag måste nu framöver lyckas hitta fokus under längre tid medan jag skriver. Oftast hinner jag bara skriva ett eller två stycken innan jag tappar fokus. Perfektionist som jag är, blir det inte mer än så. Jag vägrar skriva om min livliga fantasi sviktar eller när jag inte har kontroll på textflödet. Återigen kan jag påminna om att aldrig underskatta en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-12

Deltävling ett, dagen efter!

· Leave a comment ·

Som så många andra i detta avlånga land satt jag klistrad framför tv:n och första deltävlingen av melodifestivalen igår kväll. Så här dagen efter kan jag läsa om succéprogramledare, skamgrepp och en vild efterfest/hångelfest. Själv upplevde jag melodifestivalens första deltävling som tunn, både musikmässigt och allt runt omkring. Pausnumren var tråkiga, nästan lite löjliga. Låtarna hade ingen direkt populärmusikalisk klang, vilket annars är typiskt för en riktig schlager. Den tiden då tonartshöjningar och en refräng x 2 följt av ett stick osv. var en självklarhet, är ett minne blott.

De två artister som gick direkt till finalen är helt olika i stil, men visar på att det finns en blandad publik. Loreen hade jag svårt för. Ett oartikulerat nummer med för mycket show. Dead By April däremot är min typ av musiksmak och ett bevis på att genren med (growlande) hårdrocksångare är populär just nu. Kan nämnas band som Amaranthe, Amon Amarth och Sevenfield m.fl. Det jag invänder mig emot i deras nummer är att det är långt ifrån en klassisk schlager och att tung musik i form av hårdrock har spelat ut sin roll i melodifestivalsammanhang.

Under dagen har man fått läsa i stora rubriker om två saker. Det mest omskrivna är Thorsten Flincks skamgrepp på programledare Gina Dirawi. Det har skapat en mediestorm och retat upp många tittare och Twittrare. Det andra är Ginas succé som programledare. Angående Thorstens fadäs ska vi ha i åtanke att Thorsten Flinck är och har alltid varit en provokatör. Denna incident som skapat mediestorm kanske i själva verket var en medveten handling för att provocera kanske, eller så är han helt korkad. Han har ju ändå bett om ursäkt efter krav från SVT.

Björn Blomqvist 2012-02-05

Det svänger ju

· Leave a comment ·

Efter ytterligare en säsong av programmet På väg till Malung, visar SVT en än gång att realityserier inte behöver innehålla färgstarka profiler eller skandalomsusade karaktärer. Det räcker med det lättsamma programmet för att fånga min uppmärksamhet, inte bara för att jag gärna lyssnar och dansar till dansbandsmusik, utan också vill följa människornas strävan efter sina uppsatta mål. I programmet lyfter SVT fram människor med skilda karaktärer, men med ett och samma mål, dvs. att dansa och ha kul.

Jag följde den första säsongen och tyckte den var både lättsam och underhållande och det märks att programmet hade lockat mer folk till Malung denna sommar. Det var inte bara fler besökare, utan också nya karaktärer, såsom punkartjejer, fotbollsgrabbar och den dansglade Chris m.fl.

I denna säsong slår de hål på myten om den trogne dansbandsentusiasten. Den finns ingen stereotyp för en som gillar dansband, både musikaliskt eller dansant. Det kan lika gärna vara du eller jag och varför skulle vi vara lika som bär. Det som förenar oss är dansen och glädjen till den melodiösa musiken.

Efter två säsonger av På väg till Malung, tycker jag att en tredje säsong kommer att bli en säsong för mycket, inte för att jag har något emot det, men utan att det räcker med två, sedan kan man byta danspartner som det de omskriva reglerna för dansbandsetiken säger.

Det är ingen tvekan om att SVT har blivit språkrör för den svenska dansbandskulturen. Först kom Dansbandskampen, sedan Dansbanan i Täfteå och nu här senast, På väg till Malung. Självfallet gör SVT rätt, vem ska annars via de publika kanalerna ta på sig ansvaret att bevara dansbandstraditionen som ett kulturarv.

Björn Blomqvist 2012-01-12

Vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng

· Leave a comment ·

Kan det vara så simpelt? Är det just det enkla som tilltalar mig? För att vara lite personlig i mina konst- och kulturmöten har jag återkommit till tanken om musik som kulturyttring. Jag har återigen fastnat i schlager- och dansbandstankarna, och vill reda ut ett litet sidospår. Ovan strof i titeln är en typisk disposition på en modern schlagerlåt inklusive en tonartshöjning i den sista refrängen. Jag har funderat, tänkt och reflekterat lite djupare angående mina tidigare inlägg kring schlager (Om livet är en schlager) och dansband (På spaning efter Z-ligan), och undersökt i detalj varför dessa stilar tilltalar mig.

Jag gjorde lite research kring schlagerns ursprung och dagens motsvarighet. Ursprunget är ett tyskt uttryck för en låt som slår, dvs. en Hitlåt. Schlager anses vara en lättsam musik inom populärmusiken, som i Sverige har varit vanligt förekommande i melodifestivalen och på svensktoppen från 1950-talet och framåt. Idag är det tonartshöjningen i sista refrängen som sätter prägeln för en schlagerlåt. Det som kan sammankoppla musikstilarna, dansband och schlager är dess tillhörighet till den lättsamma populärmusiken och dispositionen med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Dansbandsmusik tillhör alltså lika mycket schlagern som schlagern själv.

Jag själv föredrar en lättlyssnad slagdänga som är melodiös med en lättfångad refräng. Definition av en schlagerlåt som ges i källorna är det som jag i ovan mening föredrog. Jag har lyssnat igenom några favoritlåtar inom både dansband och schlager. Likheten är slående, inte bara dispositionen, utan också textmässigt. Sångtexterna inom dansband och schlager handlar mestadels om kärlek och relationer mellan människor samt om känslor och natur.

Björn Blomqvist 2011-03-21

På spaning efter Z-ligan

· Leave a comment ·

Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.

Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.

Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.

Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!

Björn Blomqvist 2011-02-25

Om Livet är en schlager

· Leave a comment ·

Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.

Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.

Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.

Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.

Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.

När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.

Björn Blomqvist 2011-02-11