Tag: Short Story

The life long battle – Part 2

Sometimes a small light in a tunnel, a winter’s day. Twenty four hours by eighteen with darkness. Only a memory flashes by. A moment as a traveler in a wheelchair along dark culverts – heading for the goal. Searching for the light and a new step for a life at home again.

What happened before and after is a mystery? A detective work. His journey close to death by the ruler as the distance between the car and the ground was cut into pieces and only one centimeter was left. The one who separated life from death.

To be home was a start to win it back, the lost moments he doesn’t have or not to remembered. Only he could felt the presence of the guardian angels, that moment. As an echo in the block, all rumors of his death, was more fake as death of the civilization. It lives, and he too.

Short steps forward became a fight through thoughts and descisions from people who had more to say and to decide about the boys future. Wounded both on the inside and physically on the outside, became all obstacles more higher and all roads even longer. 

Back on his feet but out off interest to jump faster forward and with his eyesight as a minor obstacle, could the future be blind. With full sight on one eye and only ten percent on the other, as scars after the accident, was all shortcuts in life, far away. 

What could he do later and why he had to start over the third grade, again? Had he all the power he needed to start over and build a future of what it takes to succeed as a human?

© Björn “Blomman” Blomqvist 2021-06-20

The life long battle

A winter’s day in January 1981. One place, a boys and a lot of guardian angels. Ice cold snow by the road, as walls in a war. A road covered by ice, smooth like a mirror. There’s a line between the goal and the destiny. The mission, a journey between joy and an adventure made for children.

When an icy road has a duty to deliver, he didn’t make his task in the playable battle. It could be his last in life, but the guardian angels were on duty that day, to save the boy’s life.

A car, fast as a shark swallow him in one bite. Invisible friction between ice and tires, hadn’t a chance. It could even be the last day to dance. In a moment, he was gone, gone everywhere. In his head and visually down the road. No snow banks couldn’t stop it, no brakes and an impossible task missed to do what it has to do.

The distance, half of a ruler, down under a car, dragges the boy as long as it took to stop the vehicle. How long, they did’t know, but at the end, the boy was out of consciousness. All rumors where many, but the guardians angels had the upper hand that day.

Was he dead? Where’s he now? Why did the boy ended up under the car? Why didn’t he thrown aside by the incredible force the car had to get rid off? Who is he? Questions all over, couldn’t be answered by the guardian angels when the boy – half dead, flew side by side with the angels, across the clouds to land softly on the roof to the capital city’s biggest hospital.

Lucky to be alive, the boy came home after awhile. By surprised look in others eyes, had the boy, by help of the guardian angels, won the war. The battle of death and the future. Whith scars deep inside and visible ones on outside – he still trust the future and always trust his angels.

The last thing he does in this moment, is to end this short episode and hope to win a new battle everyday. The fight against anxiety and the war against his low self-esteem. Obstacles along the way have always been there.

Soon a new obstacles to be defeated.

…to be continued

Based on a true story

© Björn ”Blomman” Blomqvist 2021-05-14

Närapå

Det var en närapå sömnlös natt inatt. I huvudet löpte tankarna på temat “skriva” runt, runt. Jag inser att ingenting är eller ska vara som det ska. Jag har ett ofärdigt deckarmanus som legat på is i snart tre år. Det är drygt 250 sidor skrivet. Jag har pågående roman på is. Har inte skrivit på den på flera månader. Den är bara drygt 90 sidor gammal. Däremot skriver jag fortfarande poesi. Senaste samlingen dikter är bara 104 stycken i dagsläget. Det innebär att jag i runda slängar har skrivit ca. 15 dikter per år. Alldeles för dålig produktion!

Den tanke som gnagde mest var den om den gamla novellen jag påbörjade för sisådär 3-4 år sedan. Den är bara 45 sidor gammal men det som grämer mig, är att den skulle kunna omvandlas till fullskalig roman. Eftersom självkänslan sviktar i och med pågående roman, fanns det inatt, tankar på att återuppta novellen och förvandla den till en roman. Så i runda slängar har jag 500 sidor manus och drygt 100 dikter som bara jäser utan att gräddas. Jag inser i detta nu att jag är en periodare, då skrivlusten kommer och går.

Björn Blomqvist 2015-10-30

Där borta – helt borta

IMG_0708I ett hörn står kreativiteten och gnager. Med ansiktet vänd mot fasaden kommer den ingenstans. Kreativiteten har målat in sig i ett hörn. Färgen har torkat – rollern har kärvat fast. Stenväggens textur är grov – färgad i svart. I nittio graders vinkel delas svärtan i en smal strimma grått. Kreativiteten tappar greppet – om handtaget. En roller ligger på stengolvet, uppfångat av gårdagens tidning. Mittomslaget vräker sig fram ut över golvet. Kreativiteten står kvar med fötterna på tidningen. Kreativiteten blundar, tittar och blundar en gång till. Ögonvätska droppar ned – rakt ned i hinken. Ringar bildas på ytan – svarta som allt annat runt omkring. Desperata rop hörs i rummet – eko som studsar fram och tillbaka i hörnet. Målarhinken dallrar av ljudet om rop på hjälp. Vågor i färgytan får hinken att rinna över. En droppe färg – ett rop på hjälp och allt rinner ut över golvet. Saker flyter – allt annat simmar men kreativiteten är orörlig. Stel som färgen på rollens mjuka rulle – står kreativitetens kvar och undrar om det snart kommer en lösning. Färglösning, lacknafta och thinner för själen. 

© Björn Blomqvist 2015-02-24

Living the dream

My writing is based on three areas of interest. Poetry, art analysis and fiction. I try to make progress in all the three areas with varying degrees of effort.

Sometimes, the poetry is in focus and sometimes my ongoing manuscript, but in fact, I’m an art historian and I should focus on it in the first place. My writing is still a hobby and without any great feats or good knowledge.

I write on my second manuscript – after that the first manuscript has been sidelined because of a lack of self confidence. I’m living on the dream and I hope for the best, whether it’s in the field of art history or poetry.

I publish poems here on the blog because I want to express my feelings. It’s the present emotional state that control how the poem will be designed. It can also be something that caught my senses of interest. It can be a smell, a lovely place or a special taste, etc.

Anyway, I’ll continue with my writing – but my biggest opponent to destroy the success of my accomplishments, it’s must be me myself. Low self confidence and low self-esteem could be the contributing factors. I can’t promise that I will succeed.

The most important is my force to live on the dream, and especially my honesty in this blog post.

Dream when awakeness keeps the dreams alive.

Björn Blomqvist 2015-01-03

Återbloggat – Novell

För er som har missat men även ni som läst de tre första delarna av den något självbiografiska novellföljetongen här på bloggen, kommer de tre första delarna här i ett och samma inlägg.

Det var en vinterdag i januari 1982 – den 7:e närmare bestämt. En pojken var på väg till en kamrat i ett kvarter längre bort. Pojken är 8 år och springer såsom små pojkar gör ibland när de ska ta sig över en bilväg. Pojken springer över vägen – han halkar omkull. Snön ligger blank på vägen – en bil kommer åkande. Bilen har hög fart – pojken sitter på ända. Bilen bromsar – bilen glider. Pojken är kvar!

Den dagen, den stunden är världens alla änglar samlade. Bara skyddsänglar är där. De vakar över pojken men han är borta. Var är han? Har bilen kört på honom? Har han slungats åt sidan? Har änglarna fullgjort sitt uppdrag? Bilen står stilla – pojken saknas än.

Pojken ligger under bilen – jo under bilen. Han har släpats under bilen längs vägen. Hans liv hänger på en skör tråd. Allt blir svart. I akutfart körs pojken till sjukhuset. Inte det som finns i grannkommunen, utan det i huvudstaden – 11 mil därifrån. Medvetslös och nedsövd blir sjukhusets kulvertar det första han minns efter uppvaknandet.

…Pojken överlever!

Ett kraftigt slag mot huvudet utgör skadan. Hjärnskada och ett vätskefyllt huvud. Huvudet röntgas. Synnerverna på vänster sida har skadats – pojkens synfält försämras. Ska han bli återställd? Hur ska han klara sig i framtiden? Frågorna är många – svaren har framtiden gett. Han kan stå, gå och springa! Ryktet sprids snabbt i pojkens kvarter – “han är död”. Ryktet är falskt – ryktet har fallerat. Pojken är hemma och leker som friska barn gör.

Det går lång tid innan beslutet tas. Pojken som halkade på vägen halkar efter i skolan. En kamp för stödundervisning kommande läsår är förgäves. Överheten avlägger dom – pojken ska gå om ett år. Pojken är nu 1 år äldre än sina klasskamrater men inget han reflekterar över. Han vill bara leka och spela boll.

Synen är sämre men inget hinder som stör. Ett bra öga och ett sämre öga. Han är nu en i mängden och ingen bryr sig om åldern längre. Motgångarna kommer senare. Den sämre synen hamnar skuggan under tonåren – år som domineras av mobbning av andra orsaker.

Pojken som bokstavligen släpades under en bil men som överlevde mirakulöst är i högsta grad på banan. Han har rest sig från många fall, men blåslampan är honom i hälarna. Att han i vuxen ålder kan gå, stå och springa beror på att världens alla skyddsänglar vaktade vid hans sida och reste honom upp på kommando från gud.

Valet kunde inte bli sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger. Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!

Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa ytterligare tre år i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan. Erfarenheten han har samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.

Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför.

…Det är bara början!

Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ett öga efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom sin rygg.

Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av sina föräldrar eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna sett till att han missade bussen hem den dagen.

Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre. Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från första början, det visar andarna på plågsammaste vis.

Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska han läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör. Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.

Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.

Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och ifrån samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och ytterligare 1 vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme.

Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.

“Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.

Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan. Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.

Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som nu leder till offerplatsen. Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.

Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?

Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå. Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen.

Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta. Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.

Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder.

Fortsättning följer…

Based on a true story

Björn Blomqvist 2014-02-18

Tro, hopp och självförtroende

   “Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.
   Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan.
   Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.   
   Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som leder till offerplatsen.
   Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.    
   Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?   
   Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå.   
   Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen. 
   Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta.   
   Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.
   Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder. 
 
Fortsättning följer… 
 
Based on a true story 
 
Björn Blomqvist 2013-09-27
 
 

Andarnas plågsamma uppvisning

   Valet kunde inte vara sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger.
   Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!
   Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa tre år till i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan.
   Den erfarenhet han samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.
   Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför. Det är bara början!
   Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ena ögat efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom hans rygg.
   Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av föräldrarna eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna ser till att han missar bussen hem den dagen.
   Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre
   Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från början, det visar andarna på plågsammaste vis.
   Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska grabben läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör.
   Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.
  Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.
   Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och från samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och en ytterligare vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme, men pojken kom aldrig till lekplatsen.
   Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true story
 
Björn Blomqvist 2013-08-26

Änglar finns – dem har Herren sänt

   Det var en vinterdag i januari 1982 – den 7:e närmare bestämt. En pojken var på väg till en kamrat i ett kvarter längre bort. Pojken är 8 år och springer såsom små pojkar gör ibland. Pojken springer över vägen – han halkar omkull.
   Snön ligger blank på vägen – en bil kommer åkande. Bilen har hög fart – pojken sitter på ända. Bilen bromsar – bilen glider. Pojken är kvar! 
   Den dagen, den stunden är världens alla änglar samlade. Bara skyddsänglar är där. De vakar över pojken men han är borta.
   Var är han? Har bilen kört på honom? Har han slungats åt sidan? Har änglarna fullgjort sitt uppdrag? Bilen står stilla – pojken saknas än.
   Pojken ligger under bilen – jo under bilen. Han har släpats under bilen längs vägen. Hans liv hänger på en skör tråd. Allt är svart. I akutfart körs pojken till sjukhuset. Medvetslös och nedsövd blir sjukhusets kulvertar det första han minns efter uppvaknandet. Pojken överlever! 
   Ett kraftigt slag mot huvudet utgör skadan. Hjärnskada och ett vätskefyllt huvud. Huvudet röntgas. Synnerverna har skadats – pojkens synfält försämras. Ska han bli återställd? Hur ska han klara sig i framtiden? Frågorna är många – svaren har framtiden gett. Han kan stå, gå och springa! 
   Ryktet sprids snabbt i pojkens kvarter – “han är död”. Ryktet är falskt – ryktet har fallerat. Pojken är hemma och leker som friska barn gör. 
  Det går lång tid innan beslutet tas. Pojken som halkade på vägen halkar efter i skolan. En kamp för stödundervisning kommande läsår är förgäves. Överheten avlägger dom – pojken ska gå om ett år. Pojken är 1 år äldre än sina klasskamrater men inget han reflekterar över. Han vill bara leka och spela boll. 
   Synen är sämre men inget hinder som stör. Ett bra öga och ett sämre öga. Han är nu en i mängden och ingen bryr sig om åldern längre. Motgångarna kommer senare. 
   Den sämre synen hamnar skuggan under tonåren – år som domineras av mobbning av andra orsaker.
   Pojken som bokstavligen släpades under en bil men som överlevde mirakulöst är i högsta grad på banan. Han har rest sig från många fall, men blåslampan är honom i hälarna.
   Att han i vuxen ålder kan gå, stå och springa beror på att världens alla skyddsänglar vaktade vid hans sida och reste honom upp på kommando från gud.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true story 
 
Björn Blomqvist 2013-08-21

Random personliga inlägg…

DSC00369Jag har under en längre tid försökt få ihop en diktsamling om livet med offermentalitet, men diktandet har avstannat. Orsaken är väl bristande inspiration eller för lite rödvin kanske 😉

Jag har valt att kassera projektet, men var inte oroliga – jag är fortfarande arg och det kommer att finnas här på bloggen som en novell. Det kommer vara en episodbaserad novell utan bestämt slut i mörkare tonläge.

Tillsammans med mina inlägg om kulturmöten, kommer det dyka upp korta berättande episoder på bloggen. Tonläget är som sagt mörkt och kan innehålla spår av religiositet (jag är inte religiös). Jag är ju sällan elak i mina bokrecensioner eller konstanalyser, därav något annat för en gång skull. Något måste ju vara av motsatt karaktär här på bloggen. 

Inläggen blir som en novell, uppdelad i många korta episoder, och jag kommer i vanlig ordning försöka så gott jag kan. 

Björn Blomqvist 2013-08-21

Uppåt, framåt, siktet inställt

Eftersom jag inte har gjort några kulturmöten den senaste tiden borde jag inte blogga, men jag behöver uppdatera läget lite. Orsaken till uteblivna kulturmöten är bekvämlighet och för att jag tränar alldeles för mycket istället.

Däremot har jag investerat några hundralappar i ett nytt datorprogram att skriva bokmanus i. Vid programmets utforskande ser jag att det kommer passa mig bra. Skrivandet går inte fort framåt men de rör på sig i alla fall. Eftersom jag oftast kommer på nya scener, händelser eller karaktärer när jag minst anar det, kan jag nu med det nya programmet, anteckna dessa separat men ändå få de med i huvudhandlingen.

Jag börjar känna mig lite som en författare men som sagt – jag är nybörjare och har bara författardrömmar, inget annat. Jag skriver bara för min egen skull och på min fritid och drömmen kanske aldrig slår in.

Nu när våren börjar titta fram längtar jag tills det är fritt fram på cykelvägarna att springa (ingen is och inget grus). All den träning jag ägnar mig åt just nu, är nog den dyraste och nyttigaste investering jag någonsin gjort. Den kostar tid och svett men den ger mig kraft och energi att förändra mig själv och världen omkring mig.

Jo förresten – Melodifestivalen som jag följer i mindre utsträckning än i fjol, är ju ett kulturmöte. I år är jag inte personligen på plats (var på 2:a chansen förra året). Jag följer festivalen i år från tv-soffan som så många andra.

Formkurvan ser ut att peka uppåt för en gång skull – så var inte oroliga om jag inte levererar alster i detta nu. De kommer till mig när jag minst anar det. Jag är en känslosam kreatör som letar fokus och med siktet inställt på nya utmaningar.

Björn Blomqvist 2013-03-05

Hej! Hur är läget?

Jo det är bara bra! Själv då? Läget är faktisk bra och allt flyter på, men det händer inte mycket här på bloggen – framförallt inte under maj månad. Det beror delvis på att jag inte lyckats krypa ut ur den passiva bubblan för att springa in i den kreativa atmosfären.

Jag har skrivit lite på novellen/romanen, eller vad det blir till slut. Inga dikter är färdigskrivna, men jag har hunnit med att starta ett litterärt sidoprojekt som är mer åt det självbiografiska hållet. Jag vill inte avslöja något om novellen, men det kommer att avhandla ämnet konst i viss mån.

Konstanalys och konstbesök ligger mig varmt om hjärtat och jag är såklart lite besviken på mig själv för att jag inte har tagit mig tid att gå på konstrundor. Det är ju det där med bubblan som håller mig kvar, trots att jag egentligen hör hemma i den kreativa atmosfären.

Innan jag nu lägger mig ska jag försöka skriva några rader poesi så att jag inte blir besviken på mig själv.

Björn Blomqvist 2012-05-11 

Tillbaka till ruta 1

Veckans deltävling av melodifestivalen trodde jag skulle bli en ytterligare höjning från förra veckan och desto mer högklassig än deltävling 1. Det fick jag verkligen äta upp. Deltävling 3 är två steg tillbaka, kanske mer än så. Jag är verkligen besviken över kvaliteten på låtarna och artisterna. Visst finns det mer att få ut av vissa artister men denna gång var inte bidragen tillräckligt bra.

Inlägget denna gång blir ovanligt kort eftersom det jag tycker om finalbidragen kan sammanfattas med de tiotusentals Tweets som florerar på ”#mel2012”.

– Annars då?

– Jo novellskrivandet fortsätter men poesin har avstannat!

På måndag och på onsdag hoppas jag kunna besöka en eller två lokala konstutställningar i Nyköping och äntligen ska nya reportage skrivas. Så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-18

Passar på!

För vissa är det en bagatell, för andra en dröm men för mig en stor chans att passa på. Jag ska ta vara på alla mina lediga stunder till att konsumera kultur på, men också visa på skrivarkraft. Jag passade på att köpa ett nytt tangentbord idag, allt för att kunna skriva mycket utan att bli trött i fingrar och handleder. Redan nu märker jag skillnad, och då var detta alltså ett bra köp.

Jag skulle nu kunna säga att det praktiska är löst och nu återstår motivation och disciplin. Jag vet att dessa inte kommer av sig självt, dem får man jobba för. Däremot finns det människor omkring mig som stöttar mig och som tror på mig. Dessa är viktiga för lusten och kreativiteten. Det kan låta som om jag nu på stört kommer skapa ett storverk eller spotta ur mig alster efter alster, men så lätt är det inte och det är jag fullt medveten om. Jag kommer knappast skynda långsamt. Jag kommer ta dagen som den kommer och låta skaparprocesserna ta sin tid.

Nu tror ni kanske att jag skriver lite mer personligt i bloggen bara för att mina konst- och kulturmöten uteblir. Det är delvis sant, men om jag visar på viljan att skriva kan jag fortsätta med bloggandet i lagom takt. Mina konst- eller  kulturmöten kan vara av helt olika slag. Det är därför jag ibland recenserar en bok, film eller ett tv-program, likaväl som ett konstbesök eller en konsert mm. Huvudsaken är att jag kan förmedla mina upplevelser så ni som läsare kan bilda er en allmän uppfattning.

Björn Blomqvist 2012-02-10 

Processflöde

Idag har jag inte gjort några stora framsteg i min skaparverkstad, bara funderat på upplägget på min bok. Jag ska kanske följa rytmen likt min novell, trots att boken skiljer sig från novellen genremässigt. Novellen känns bra så här i början, men boken bör jag se över. Språkbruket är bra men jag börjar känna mig bekväm med novellen (roman) och tycker att en liknande stil kan appliceras på boken (deckare). Jag har målet att skriva flera textstycken varje dag i både boken och novellen, men avslutar oftast när jag känner mig trött.

Poesin ligger i dvala, kanske för att jag är tillfreds med livet och inget i min närhet gör mig arg, irriterad, lycklig eller estetiskt influerad just nu. Dessa känslolägen finns inom mig när jag tar fram pennan och skriver en dikt eller två. Det sades en gång av konstprofessor Ragnar Josephson i Konstverkets födelse (1940), att ett alster skapas från det sociala, psykologisk eller det rent estetiska stadiet. Just dessa delar kan jag känna igen i mitt skrivande, lika väl som en bildkonstnär kan känna detsamma. Men intet förglömma att alla dessa tre stadier kan existera samtidigt eller växelvis vid skapandet av ett verk.

Hur som helst är livet kort, lika bra att sätta gång med arbetet mot målet, drömmen och insikten att vi alla duger som vi är, så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-01-27

Ingen oro

Det har gått två dagar och jag har inte skrivit mitt dagliga stycke på min novell. Det är ingen fara enligt mig själv. Jag har njutit av lokalrevy ikväll, den revy jag själv skulle vara med i.  Som ni vet har jag tagit paus i år från revyn för att ägna mig åt arbete och annat intressant. Visst saknar jag revyn då jag har varit med och spelat revy i 7 år, men beslutet är fattat och jag vet att jag kommer att stå på revyscenen eller på en scen i andra teatersammanhang framöver. Detta är bara ett litet break. Efter förra årets insats som var min bästa någonsin känns det bra att ta det lugnt ett år. Föreställningen ikväll var bra och lite saknad finns men eftersom jag vet att revyn fungerar bra utan mig så är jag inte orolig.

Så jag kan väl unna mig annan nöje för en dag, men novellen ska jag inte svika så som jag har gjort med min bok, som nu ligger på is. Jag har så mycket att ge och så mycket att tillföra litteraturen och min fantasi är det ingen brist på heller. I morgon lovar jag att skriva ett eller två stycken. Nu har jag inspirationen och är på plussidan. 

Björn Blomqvist 2012-01-21

Mjukstart på hårdsatsningen

Lite lugnt och försiktigt kom jag igång med mitt novellskrivande. Några rader är påbörjade, men det känns bra och nu är disciplin med stort D ett måste om det ska hålla i det långa loppet. Det ska inte förvåna mig om det tar lika lång tid med novellen som med en tjock roman. Jag ska inte tappa greppet. De rader jag började skriva under natten har lämnat ett välbehag och kan på så vis ge en fingervisning åt vilket håll det lutar. Början känns trygg och för att inte halka ur spår har jag lagt ner pennan innan första stycket ens är färdigskrivet.

Tålamod, disciplin och harmoni med texten måste gälla från början till slut. Uppbyggnadsfasen ska få ta sin tid då det är viktigt att få känna gestalterna och miljöerna innan saker och ting skakar om berättelsen. Jag kommer att jobba utifrån det lilla med strävan mot det stora och slutligen knyta ihop säcken. Ingredienserna jag talade om i förra inlägget ska självklart vara med och därtill flertalet kryddor. Det blir med andra ord ett långkok med en kort berättelse. I morgon hoppas jag skriva klart ett stycke eller fler, utan att hetsa i skrivandet. Novellen har bara en beställare och det är jag själv, och enligt mig finns ingen deadline än.   

Jag kommer längre fram under processens gång, ge fler lägesrapporter utan att behöva avslöja några detaljer. Researcharbetet som är så viktigt ibland, lägger jag som en komplettering efter ett utkast i grova drag. Om jag stannar upp i processen för att göra fördjupade analyser och ett stort researcharbete, är risken för ett motivationstapp ett faktum. Som avslut på inlägget säger jag som vanligt att, underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.  

 Björn Blomqvist 2012-01-18

Ett bokkok, inte kokbok

I natt var jag delvis sömnlös, mest för att så många ingredienser till ett hopkok på litterär basis kom upp i mitt huvud. Denna gång handlar det inte om min pågående bok eller några nya poetiska alster. Denna gång lyckas jag snöa in mig i novellernas värld. Ingredienserna är perfekta för ett hopkok, med temat konst såklart. Förhoppningar, motgångar, svikna löften och framgång etc. är några av de ingredienserna som ska ligga till grund för en ny novell. Eftersom den kommer att avhandla konst i viss mån, blir det ingen soppa på spik, utan en fusion mellan det italienska köket och det franska.

Angående min pågående bok är det kanske fel att säga pågående bokprojekt, snarare ett projekt på is med väntan på upptining. Poesin är det enda jag kontinuerligt skriver, men inte så ofta, ett eller två alster i månaden. Det slutliga i och med denna diskurs kanske resulterar i att jag lagar mat på skrivmaskin och skriver böcker på spisplattan. Huvudsaken att mina hopkok blir bra.

Björn Blomqvist 2012-01-15