Tag Archives: Short Story

That’s true

I hope that one day, having the time to translate my short story in the tab above to English. The short story is not finished yet. The story is about a boy who survived a serious traffic accident. Everything in the story is based on a true story. I cannot yet reveal who the boy was.

Later, the story will also be converted to a poetry collection.

Björn Blomqvist 2015-12-11

Närapå

Det var en närapå sömnlös natt inatt. I huvudet löpte tankarna på temat “skriva” runt, runt. Jag inser att ingenting är eller ska vara som det ska. Jag har ett ofärdigt deckarmanus som legat på is i snart tre år. Det är drygt 250 sidor skrivet. Jag har pågående roman på is. Har inte skrivit på den på flera månader. Den är bara drygt 90 sidor gammal. Däremot skriver jag fortfarande poesi. Senaste samlingen dikter är bara 104 stycken i dagsläget. Det innebär att jag i runda slängar har skrivit ca. 15 dikter per år. Alldeles för dålig produktion!

Den tanke som gnagde mest var den om den gamla novellen jag påbörjade för sisådär 3-4 år sedan. Den är bara 45 sidor gammal men det som grämer mig, är att den skulle kunna omvandlas till fullskalig roman. Eftersom självkänslan sviktar i och med pågående roman, fanns det inatt, tankar på att återuppta novellen och förvandla den till en roman. Så i runda slängar har jag 500 sidor manus och drygt 100 dikter som bara jäser utan att gräddas. Jag inser i detta nu att jag är en periodare, då skrivlusten kommer och går.

Björn Blomqvist 2015-10-30

Där borta – helt borta

IMG_0708I ett hörn står kreativiteten och gnager. Med ansiktet vänd mot fasaden kommer den ingenstans. Kreativiteten har målat in sig i ett hörn. Färgen har torkat – rollern har kärvat fast. Stenväggens textur är grov – färgad i svart. I nittio graders vinkel delas svärtan i en smal strimma grått. Kreativiteten tappar greppet – om handtaget. En roller ligger på stengolvet, uppfångat av gårdagens tidning. Mittomslaget vräker sig fram ut över golvet. Kreativiteten står kvar med fötterna på tidningen. Kreativiteten blundar, tittar och blundar en gång till. Ögonvätska droppar ned – rakt ned i hinken. Ringar bildas på ytan – svarta som allt annat runt omkring. Desperata rop hörs i rummet – eko som studsar fram och tillbaka i hörnet. Målarhinken dallrar av ljudet om rop på hjälp. Vågor i färgytan får hinken att rinna över. En droppe färg – ett rop på hjälp och allt rinner ut över golvet. Saker flyter – allt annat simmar men kreativiteten är orörlig. Stel som färgen på rollens mjuka rulle – står kreativitetens kvar och undrar om det snart kommer en lösning. Färglösning, lacknafta och thinner för själen. 

© Björn Blomqvist 2015-02-24

Living the dream

HäroldMy writing is based on three areas of interest. Poetry, art analysis and fiction. I try to make progress in all the three areas with varying degrees of effort.

Sometimes, the poetry is in focus and sometimes my ongoing manuscript, but in fact, I’m an art historian and I should focus on it in the first place. My writing is still a hobby and without any great feats or good knowledge.

I write on my second manuscript – after that the first manuscript has been sidelined because of a lack of self confidence. I’m living on the dream and I hope for the best, whether it’s in the field of art history or poetry.

I publish poems here on the blog because I want to express my feelings. It’s the present emotional state that control how the poem will be designed. It can also be something that caught my senses of interest. It can be a smell, a lovely place or a special taste, etc.

Anyway, I’ll continue with my writing – but my biggest opponent to destroy the success of my accomplishments, it’s must be me myself. Low self confidence and low self-esteem could be the contributing factors. I can’t promise that I will succeed.

The most important is my force to live on the dream, and especially my honesty in this blog post.

Dream when awakeness keeps the dreams alive.

Björn Blomqvist 2015-01-03

Återbloggat – Novell

För er som har missat men även ni som läst de tre första delarna av den något självbiografiska novellföljetongen här på bloggen, kommer de tre första delarna här i ett och samma inlägg.

Det var en vinterdag i januari 1982 – den 7:e närmare bestämt. En pojken var på väg till en kamrat i ett kvarter längre bort. Pojken är 8 år och springer såsom små pojkar gör ibland när de ska ta sig över en bilväg. Pojken springer över vägen – han halkar omkull. Snön ligger blank på vägen – en bil kommer åkande. Bilen har hög fart – pojken sitter på ända. Bilen bromsar – bilen glider. Pojken är kvar!

Den dagen, den stunden är världens alla änglar samlade. Bara skyddsänglar är där. De vakar över pojken men han är borta. Var är han? Har bilen kört på honom? Har han slungats åt sidan? Har änglarna fullgjort sitt uppdrag? Bilen står stilla – pojken saknas än.

Pojken ligger under bilen – jo under bilen. Han har släpats under bilen längs vägen. Hans liv hänger på en skör tråd. Allt blir svart. I akutfart körs pojken till sjukhuset. Inte det som finns i grannkommunen, utan det i huvudstaden – 11 mil därifrån. Medvetslös och nedsövd blir sjukhusets kulvertar det första han minns efter uppvaknandet.

…Pojken överlever!

Ett kraftigt slag mot huvudet utgör skadan. Hjärnskada och ett vätskefyllt huvud. Huvudet röntgas. Synnerverna på vänster sida har skadats – pojkens synfält försämras. Ska han bli återställd? Hur ska han klara sig i framtiden? Frågorna är många – svaren har framtiden gett. Han kan stå, gå och springa! Ryktet sprids snabbt i pojkens kvarter – “han är död”. Ryktet är falskt – ryktet har fallerat. Pojken är hemma och leker som friska barn gör.

Det går lång tid innan beslutet tas. Pojken som halkade på vägen halkar efter i skolan. En kamp för stödundervisning kommande läsår är förgäves. Överheten avlägger dom – pojken ska gå om ett år. Pojken är nu 1 år äldre än sina klasskamrater men inget han reflekterar över. Han vill bara leka och spela boll.

Synen är sämre men inget hinder som stör. Ett bra öga och ett sämre öga. Han är nu en i mängden och ingen bryr sig om åldern längre. Motgångarna kommer senare. Den sämre synen hamnar skuggan under tonåren – år som domineras av mobbning av andra orsaker.

Pojken som bokstavligen släpades under en bil men som överlevde mirakulöst är i högsta grad på banan. Han har rest sig från många fall, men blåslampan är honom i hälarna. Att han i vuxen ålder kan gå, stå och springa beror på att världens alla skyddsänglar vaktade vid hans sida och reste honom upp på kommando från gud.

Valet kunde inte bli sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger. Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!

Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa ytterligare tre år i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan. Erfarenheten han har samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.

Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför.

…Det är bara början!

Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ett öga efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom sin rygg.

Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av sina föräldrar eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna sett till att han missade bussen hem den dagen.

Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre. Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från första början, det visar andarna på plågsammaste vis.

Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska han läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör. Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.

Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.

Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och ifrån samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och ytterligare 1 vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme.

Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.

“Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.

Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan. Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.

Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som nu leder till offerplatsen. Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.

Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?

Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå. Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen.

Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta. Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.

Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder.

Fortsättning följer…

Based on a true story

Björn Blomqvist 2014-02-18

Tro, hopp och självförtroende

   “Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.
   Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan.
   Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.   
   Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som leder till offerplatsen.
   Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.    
   Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?   
   Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå.   
   Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen. 
   Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta.   
   Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.
   Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder. 
 
Fortsättning följer… 
 
Based on a true story 
 
Björn Blomqvist 2013-09-27
 
 

Andarnas plågsamma uppvisning

   Valet kunde inte vara sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger.
   Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!
   Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa tre år till i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan.
   Den erfarenhet han samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.
   Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför. Det är bara början!
   Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ena ögat efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom hans rygg.
   Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av föräldrarna eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna ser till att han missar bussen hem den dagen.
   Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre
   Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från början, det visar andarna på plågsammaste vis.
   Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska grabben läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör.
   Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.
  Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.
   Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och från samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och en ytterligare vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme, men pojken kom aldrig till lekplatsen.
   Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true story
 
Björn Blomqvist 2013-08-26