Ett nytt litterärt möte för mig har för ovanlighetens skull gett mig både ny inspiration men också en god anledning att skriva en bra recension. Det var ett tag sedan jag läste en kriminalroman – mestadels pga. rädslan att bli avundsjuk på dem som skriver då jag själv haft drömmar om att skriva en kriminalroman. Drömmen lever än men har befunnit sig i dvala under fem år och endast tre skrivna kapitel.

Hursomhelst valde jag att läsa en debutroman inom kriminalgenren, men av en nu mer etablerad författare, Sofie Sarenbrant. Boken är hennes debutroman från år 2010 med titeln Vecka 36.

Bokens karaktärer är de två höggravida väninnorna Johanna och Agnes med familjer, samt den ivriga kriminalreporter Göran Rosenlund och kommissarie Lars Räffel m.fl. Boken beskriver karaktärerna och händelseförloppen i turordning för varje dag från den 28 aug till 7 sept, ett sätt som gör att man lätt får grepp om historien. En närvaro hos karaktärerna och ett språk som är lättolkat och bildligt talat gör att jag bara blir mer avundsjuk (inspirerad) och vill skriva och åter skriva.

Bokens handling utspelar sig i Skåne och det lilla samhället Brantevik strax söder om Simrishamn, samt i huvudstaden där huvudkaraktärerna bor i vanliga fall när de inte semestrar i Brantevik. I boken får läsaren följa sökande efter Agnes som efter en utekväll med sin man och väninnan Johanna, inte kommer hem som hon bör. Det upptäcks inte förrän dagen efter då hennes man Tobias inser att varken Agnes eller deras tvååriga dotter Nicole sover i samma stuga som han. Först tror han att Agnes och dottern kanske har gått och lagt sig inne hos Johanna. Detta är delvis rätt, då dottern Nicole gjorde det men höggravida Agnes är spårlöst försvunnen.

Sökandet efter Agnes och ivriga journalister samt poliser utan spår att gå efter, är det som präglar stora delar av bokens handling. Genom karaktärers förtvivlan, hopp, nyfikenhet och uppgivenhet etc. fängslas jag som läsare så pass att jag efter en promenad längs stranden här på ostkusten kunde se offer och karaktärer framför mig.

Under tiden som sökandet och kampen mot tiden pågår hittas först en mördad kvinna, gravid i nionde månaden och därefter skjutsas Johanna till BB för att föda sitt och Erics första barn. Hopp och förtvivlan är närvarande hela tiden men i omväxlande skeenden. Den döda kvinnan visar sig inte vara Agnes och hoppet lever vidare. Mer ska jag inte avslöja, än att erkänna att jag verkligen gillar boken och är avis på Sofie och alla andra suveräna deckarförfattare. 

Styrkan i boken ligger i språket, spänningen och skildring av karaktärernas personligheter i samspel med kontexten samt de lockbeten i texten som både överraskar och som väcker vissa misstankar. Saker jag anade kunde helt plötsligt ta en ny vändning och då byggs det upp ytterligare spänning. Sånt gillar jag – det lite oväntade. Boken får betyget 4 av 5.   

Björn Blomqvist 2012-09-21