Kvadraten i taket

Det var sommar och jag jobbade på bruket. Jag satt där i fikarummet – det var fikarast. Några pratade film, en annan läste tidningen och resten satt tysta. Jag var en av dem – de tysta, men…

…Stirrandes i taket, avskärmad från alla andra – på en fyrkant jag glodde. Jag spände upp ögonen och tittade på den. En fläktkåpa, närmare bestämt. Det var den enkla och funktionella designen som var så fascinerande. Jag var i detta då, mer intresserad av den än att integreras med de andra runt bordet – och så var det under hela vistelsen.

Väl ute i arbete, sittandes i en truck – 16 ton tung, var de nedslitna gafflarna mer estetiskt intressanta än de tunga plåtarna de bar. Hoppressade stålklossar som utgör gafflarnas bredd, ger en randigformad stålyta. Nedslitna på sina ställen, men ändå med en charmig look. En stuv som i estetisk mening inte såg bra ut, störde designsinnet. Om inte det var nog, skulle färgvalet på datorskärmen också vara tilltalande. Displayen på bilradion likaså.

Vid lugna stunder i trucken – i väntan på order var huvudet fullt av poetiska strofer. Väl tillbaka i fikarummet – blev den fyrkantiga fläktkåpan återigen uttittad. Fyra mindre kvadrater i den stora, med bockade flärpar på som vinklar luften i alla dess väderstreck. Något som kunde integreras i ett konstverk, snarare än det den är till för.

Självklart fanns det andra objekt att studera i rummet. Objekt som var både estetiskt tilldragande och mest bara där för funktionens skull. Däremot skrevs det ett antal dikter under arbetstid – men bara i huvudet. Väl hemma, efter skiftet skrev jag ned dem. Det var en portion missnöje och utstötthet som låg till grund för dikterna. Utåtriktad som jag är, ska jag inte befinna mig på en sluten arbetsplats – lika övervakad inhägnad som en anstalt.

Vill ut, vill berätta, vill upptäcka, vill skapa.

Björn Blomqvist 2015-09-18

Obeslutsamhet

IMG_0905[1]Jag har de två senaste dagarna gått i visitkorts-tankar. Dels som ett steg i ett nätverksbygge, men också för det egna jobbsökandet. T.o.m. bloggen hamnade bland dessa tankar. Ska den verkligen marknadsföras med visitkort? Jag vill kanske bara visa upp mitt skrivande som en chans till professionellt skrivande i framtiden? Eller är det bara min idérika och kreativa sida som är dominerande just nu? Det ni inte vet, är att jag har bytt design på bloggen massor av gånger och gjort likadant med designen på mitt CV. Kan ni tänka er hur det känns när jag nu tänkt att skaffa visitkort och det finns typ 500 olika design-mallar att välja på? Jo…

…obeslutsamhet.

Björn Blomqvist 2015-08-28 

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Lamp it…

En tråkig eftermiddag och en kamera i handen så händer det igen. Meningslöst motiv fångas av linsen. Fråga mig inte varför – det blev bara så…

IMG_0027 

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

Temabyte november 2012

Hej alla glada!

Jag har som in ser ändrat tema på bloggen. Ett nygammalt tema kan man säga. Jag hade detta tema någon gång i början. Bilden ovan innebär dock inte att det är en bokblogg. En och annan recension dyker ju upp, men bilden i sidhuvudet är där bara för att den är fin och talande på något sätt.

Jag bloggar allt för sällan nu mer – men det är bara en liten svacka som jag själv säger. Revyarbetet har kommit igång och jag är mer än taggad i år eftersom jag tog ett sabbatsår ifjol. I år ska jag prestera på topp, vilket jag gjorde för två år sedan – min bästa insats någonsin av de 6 nyårsrevyerna jag deltagit i.

I år blir det min 7:e insats av gruppens totalt 12 nyårsrevyer. Har självklart stått på scen i många fler produktioner än just nyårsrevyerna. Det kanske blir nått inlägg relaterat till revyn, men det är fortfarande fokus på mina möten med diverse kulturyttringar som gäller.

Fler bokrecensioner dyker säkert upp men jag strävar inte efter att förvandla bloggen till en bok- och litteraturblogg. Jag vill bara bredda mitt kulturintresse. Jag har mina akademiska meriter främst inom konstvetenskap och historia. Litteraturvetenskapliga kunskaper har jag bara från A-kurs på LIU, men har funderat på att läsa B-kurs eftersom jag saknar uppsatsskrivandet. Jag får se vad som sker i framtiden. I första hand ska jag fortsätta söka arbete.

Björn Blomqvist 2012-11-05

En “mässa” saker!

Redan igår förberedde jag mig genom att vässa mina armbågar. Idag besökte jag Nyköpings bomässa som är en årlig återkommande happening i staden. Om man nu räknade bilar på parkeringen och räknar med kanske tre personer per bil i genomsnitt, var det säkert 4500 personer inne på mässan. Mässan huserade i två hallar, i multihallen och i den gamla ishallen.

Jag besökte mässan för ett nytt möte med byggnads- och trädgårdskulturen. Kulturmötet varade i 3 timmar. Två gånger gick jag runt i ishallen och två gånger i multihallen. Självklart fikade jag och tog några bilder på fina utställningsobjekt. Ungefär 5 låtar brände Kalle Moraeus av innan det blev tyst i hallen. Det var en stor publiksiffra och många med en relativt hög medelålder.

Bland gräsklippare, fröpåsar och blomsterarrangemang använde jag armbågarna i början och därefter tunnades folkmassan ut. Från monter till monter hamnade jag till slut vid en blomavdelning med en mycket engagerad blomsterförsäljare som pratade flera minuter om en speciell blomma jag aldrig har hört talas om. Det visade sig vara den blomma jag först trodde var ogräs, innan försäljaren pekade ut vilken det var.

Bekanta ansikten såg jag också, och jag var väldigt tillbakadragen när det gällde att provsmaka godis och plocka på sig souvenirer. Ingenting av sånt hade jag med mig hem. Förutom fika köpte jag bara några fröpåsar och en smarrig mögelost kallad ”Rocka Fett”. Och rocka fett gjorde även Kalle Moraeus men bara i en låt och jag önskade han hade spelat fler rocklåtar. I morgon fortsätter mässan men en dag räcker för mig, men det är bra att ni andra som missade idag, hinner med att besöka mässan i morgon.

Björn Blomqvist 2012-03-17

 

Trädgårdskonst och två kungliga slott

Så här i vårtider när sommaren närmar sig med stormsteg och med alla tomtägare som donar i sina trädgårdar har jag kommit att tänka på trädgårdskonst ur ett historiskt perspektiv. Jag tänker framförallt på en stil av trädgårdskonst som gjorde entré under 1600-talet, som jag fick lära mig om när jag läste konstvetenskap på universitetet. Under medeltiden och renässansen var trädgårdarnas praktiska uppgifter det viktigaste, men därefter, på 1600-talet och under barocken skulle trädgårdarna inneha ett estetiskt uttryck och vara mer anslutna med byggnaderna. På konstvetenskapen fick vi lära oss vad som kännetecknar en barockträdgård och vilka som var de ledande trädgårdsarkitekterna i Europa under 1600-talet. De två kanske mest kända och vackraste barockträdgårdarna finns i Sverige och i Frankrike, enligt mig.

Den gemensamma nämnaren är framförallt att de båda trädgårdarna har kunglig anknytning. I Sverige syftar jag på Drottningholms slott och den enormt vackra barockträdgården som jag själv besökte för ett par år sedan. Trädgården restaurerades på 1960-talet och har fått det barockliknade utseendet den hade när Tessin d.y. med hjälp av Johan Hårleman skapade den. Trädgården har en enhetlig utformning, vilket var vanligt under 1600-talet. Trädgården är anlagd och ordnad efter den typiska barockstilen där utgångspunken är en parterr (trädgårdsterrass) med rankmönster och symetriskt placerade växtligheter, samt fontäner eller liknande. Drottningholms trädgårdsarkitektur utgår ifrån ett franskt mönster, signerat André Le Nôtre. Mycket i Drottningholms trädgård är tuktat och symmetriskt, där båda sidor av en central gångväg/mittaxel är precis likadana, som en spegling av varandra. Längre ut i trädgården finns även olikformade sidor om mittgången men som ändå är symetriskt ordnade.

André Le Nôtre är mest känd för att ha skapat barockens två förnämsta trädgårdar, Vauxe-le-Vicomte och trädgården vid Versailles. Just Versailles trädgård är den andra trädgården jag syftar på. Versailles är ett resultat av Kung Sols flärd och rikedom. Kung Sol (Kung Ludvig XIV) lät André Le Nôtre anlägga Versailles parkanläggning och trädgård på 1600-talet. Han samarbetade också med Louis Le Vau och Charles Le Brun i samband med skapandet av Vauxe-le-Vicomte. Trädgården är enorm med större dimensioner än Drottningholms. Själv har jag inte varit där, men dit ska jag så fort jag ha möjligheten och därtill se den enorma spegelsalen inne i Versailles. Som barockträdgård med den stiltypiska symmetrin, parterrer och dubbla alléer och fontäner, kan man bara avundas den och önskade att man hade en liknande trädgård här hemma. Den egna trädgården går mer i rokokostil, dvs. mer vildvuxet med syfte att vara en rokokoträdgård med romantiska inslag.  

Björn Blomqvist 2011-05-09

Blandteknik och experimenterat

På det lilla galleriet Vindfång var det ovanligt trångt idag. Det var nästan mer folk än vad galleriet kan få plats med. Tänk om detta är ett tecken på att de två unga utställarna, Koben (Anna) och Viktor redan är stora, eller kommer att bli det i framtiden. Jag hade siktet inställt på fler gallerier men idag blev det endast Galleri Vindfång och en snabbtitt på Färgklickens utställning på Galleri Fiskhuset, som jag redan sett tidigare. Utställningen på Galleri Vindfång blev ett möte med kreativa och experimentella alster i blandteknik plus några abstrakta godbitar.

Tänk dig en kartongbit som underlag och olika måleritekniker att tillgå. Då kan man föreställa sig de inledande alstren i utställningen. Med blyerts, tusch, akvarell, akryl och pastell har Koben skapat bilderna på kartong. Det är porträttbilder på glada ansikten, människor och apor mm. I bilderna finns rörelse (människor och apor som utför olika aktiviteter), men framförallt finns ett uttryck av kreativitet från skaparen. Därefter visas några av Viktors digitalt gjorda bilder. Figurerna har han först ritat och sedan scannat in digitalt och därefter bearbetat vidare för att slutligen bli ett färdigt alster. Mot en klargrön bakgrund sitter en herre på en stol och äter med gaffel, och av någon anledning har hans fot fastnat i gaffeln och på väg in i munnen. (Bör ses för att förstås)

En liten skulptur av en apa fick jag också se. Apor och skrattande porträttansikten i blyerts var ett vanligt förekommande objekt i många alster. Ett alster i blandteknik med motiv av en burk Trocadero, upplystes som en sol i olika färger i en mosaikliknande form. Ett av de få inramade alstren var en abstrakt och nonfigurativ målning, gjord i tempera. Färgen har konstnären blandat själv och av nyfikenhet frågade jag kring torktider för tempera. Torktiden kunde vara några dagar, i skillnad mot oljefärgen som är den mest långsamtorkande färgen. Oljefärgen kan ta upp till flera veckor att torka in helt. Den abstrakta temperamålningen var bra och om fler i den stilen kan skapas av Viktor, kommer fler gallerier vilja ställa ut hans konstverk, det lovar jag.

Symboler och liknande är det ingen brist på i bilderna på utställningen. Det finns apor, hundar, stolar och mycket mer som avbildats, och alla dessa har en symbolik. Den mest uppenbara symbolen var symbolen för fred, som finns i ett av alstren. Viktors tredje digitalt skapade alster föreställer en robot i 3D-utförande. Robotens ögon är som stora strålkastare med ett tydligt sken. Roboten har måleriska former med tydliga ljus och skuggskiftningar mellan olika sidors element (Bör ses). Generellt är det en utställning med varierande alster som tyder på sökandet efter den konstnärliga identiteten. Förutsättningar finns och förhoppningsvis enskilda utställningar på gallerier med större utställningsrum.

Björn Blomqvist 2011-03-12

Två symboliska höjdare och en stad

Jag har återigen fångats av tankar och funderingen kring något på den konstnärliga och kulturella himlen. Här i Oxelösund finns två högt belägna symboler för staden. Det är två monument med en tydlig symbolik. Jag själv skrev ett vetenskapligt arbete om den ena höjdaren i och med min B-uppsats i konstvetenskap. Jag undersökte av nyfikenhet och av bekvämlighetsskäl det symboliska och arkitektoniska hos stadens landmärke och sjömärke men också en av stadens religiösa byggnader, dvs. Sankt Botvids kyrka.

Det andra symboliska alstret är monumentet ”Ståltheten”. Ända sedan Ståltheten var i sin skapandefas och efter att det kom på plats, har jag tänkt på det intressanta med dess symbolik. Bara att namnet stavas med ett ”å” istället för ”o”, innebär både stolthet över stålstaden Oxelösund och det material som monumentet är gjord av. Detsamma kan nämnas angående Sankt Botvids kyrka som även är ett sjömärke likt en båk som ger stolthet över kust- och seglarstaden Oxelösund.

Andra element och symboler kring Sankt Botvids kyrka är att den är en modern kyrka som lever upp till några av den moderna kyrkoarkitekturens olika element. Kyrkan är byggd i cement, har flyttbara bänkar, har ett stort kyrkorum (format som ett kors), kyrkans kors är placerat ovanför kyrkorummets mitt och därtill finns kyrkans port i öst istället för väst.  I några moderna kyrkor förekommer det att koret och altaret är placerade i kyrkans västra del. Jag kan tänka mig att orsaken är utrymmesbrist vid platsen för kyrkans placering. I vanliga fall och av religiösa skäl, förpassas koret och altaret till kyrkans östliga delar.

För Stålthetens symbolik kan också nämnas att formen liknar en stol med rörliga armstöd, såsom ett par mänskliga armar. I det hela tänker jag mig att det är; ”en stol i bekvämlig sits som visar stolt upp staden som en stålstad och en stad att vara stolt över, medan monumentet självt är tillverkad av stål”.

Dem som kanske har vägarna förbi Ståltheten nere vid fiskehamnen sommartid, bör passa på att studera och njuta av monumentets estetiska former, kanske innan en njutbar lunch på den så vackert belägna Restaurang Sailor. Och för den som inte bryr sig direkt om Sankt Botvids kyrka eller kyrkor i allmänhet, bör ändå studera den fina arkitekturen och samtidigt gå in i kyrkan och ställa sig mitt i kyrkorummet och titta uppåt mot den vita takplattan, för långt där uppe, mellan dig och den allsmäktige finner du kyrkans kors.

Björn Blomqvist 2011-03-01