A vacuum, equally hollow
like the rumours I hear
Be calm but don’t follow
like the greatest fear
On my knees, I’m standing
until the truth is revealed
Soon, it comes to a landing
until my lips are sealed
© Björn Blomqvist 2022-12-09
“Man är.” By Anja Perssons and Tomas Boström
A moment,
a walk on the clouds
when all stars
captures your emotions
A moment,
a life within the framework
when all colors
stays in your mind
A moment,
a life inside the painting
when all artists
paints your happiness
A moment,
a walk on the sun
when all paintbrushes
creates your beauty
© Björn Blomqvist 2021-03-11
A long time ago, in 2004, when I was prepared to study at the university – I began to do art analysis. Mostly over the whole exhibition, not on single art work. I used a method I was comfortable with and perfect for my own thoughts (own constructed method).
Today, many years later – efter my degree from the university and with a master thesis in art history, I know more about other art theories in the field of art analysis. My thesis is about heraldic influences on emblems belongs to sport clubs. I done a symbolic and a comparative study about it.
The point is how my method is nearly the same as Erwin Panofsky’s (1892-1968) method to analyze art. Today, I’m more familiar with his theory, so I see likenesses and some minor differences. His first step or level of three in his method, is about what you see in the picture (pre-iconographic). My method when I do my analysis is the same, but with little more. According to Panofsky, it’s to analyze colours, lines, forms, objects, surfaces, directions and people etc. in the picture. I however, analyze movements and dimensions too. How objects can looks to be in a movement. The second is to look for depth through 3D. My favourite part is to look for 3D, (central perspective), as Leonardo painted it. I also analyze the texture, technics and the material etc.
One other task differ from Panofsky. That is how or on what part the analyze will be made. Mostly I do the analysis on the whole exhibition, not on single art works. I put shorter time on every art work and the same to do research about the artist. The background research is a important point for the second level in Panofsky’s method (iconographic), which is more time consuming than what I have time for. But sometimes, there is enough information about the artist in the folder at the gallery, so I do a minor background check.
Further in level 2 comes one of the most central point in my analyses. Find symbols and see the symbolic meaning with different elements in the picture. The same with icons. Hidden or non understanding icons and symbols, are what I love to find. Both my thesis for bachelor degree and the thesis for my master degree in art history, are studies on symbols and icons (but in different artistic areas).
So in my last part of my analysis, I’m already in the Panofsky’s third level (iconological). That is what I think and what I see as the painting’s message and to get my perceived feelings and my thoughts so I can give a final assessment of what I just viewed. My main focus is in what I see and what the painting want to say or tell me, and what I hear. Everything are to perceive it personally. Not even a artist know what am I perceiving and to feel in that moment when I look at the painting – also if he or she has a meaning to create an indignation at the viewer.
The conclusion is how I analyze art and how it is similar or not with Erwin Panofsky’s method. He of course, has many more parts in the analyze and I have no expectations, just hopes and discoveries when I visit an exhibition. So my point is how similar our methods are, even before I had knowledge about his method.
There are, of course other art historians and methods to explore. Svetlana Alpers and Heinrich Wölfflin for example. My point is to compare my method to analyze art in comparison with Panofsky’s method.
Björn Blomqvist 2017-08-27
Time again – guess what? Where am I? Stupid question anyway. Of course I’ve been on art gallery again. As usual – Galleri Sjöhästen (Nyköping) and the opening of the exhibition ”Kontraster”.
A good choice to be inside in an art gallery when the weather outside, paints the sky in gray with a rainy paint brush.
First, graphic art by Lennart Jirlow, Olle Bærtling and Theo Tobiasse. For example, motifs of King Salomon and other art works with motifs in French theme. Mostly common people and the artist himself (Lennart Jirlow) in center of the composition. Today, I’ve learned about the color, “Jirlow-blue”. A color named after Lennart Jirlow, and his work or visit at a printing house in Paris. The color can be seen on the artist’s clothes in some of the art works. In addition to Jirlow-blue, are his compositions colourful.
Other art works at the exhibition are works of more abstract style. Olle Bærtling uses mostly strong colours by a base in turquoise. I like them. There are also art works by Theo Tobiasse – mostly the same theme – motifs with King Salomon and masks (Kent Wahlbeck). The style is modern and a little bit of fauvism.
Thereafter, a huge exhibition of works of art by one of the most famous artists in Swedish art history, Anders Zorn (1860-1920). About 50 etchings by the master himself are shown in a collaboration with Mollbrinks Art in Uppsala. They are covering the walls in the gallery. Etchings from late 19th century to early 20th century.
For me as art historian, Anders Zorn is not my field of knowledge and research. So I had a lot to learn today. My fields of research in art history are the symbolistic art in seventeenth-century and chiaroscuro (baroque art) plus symbols in modern heraldic art and modern architecture. So to know more about Anders Zorn, I’m recommending you to visit both this exhibition and also Zorn museum.
© Björn Blomqvist 2015-11-07
För en gång skull har jag ett boktips – vilket var länge sedan. Jag har iofs recenserat en och annan bok här, men det var ett bra tag sen. Att jag nu plötsligt vill ge ett boktips, har egentligen med ett annat syfte att göra. Jag har under dagen, plöjt igenom en bok om akvarellmåleri. Jag är som ni vet, konstvetare, konsthistoriker och konstnörd, men absolut inte konstnär.
Boken jag talar om är Måla i akvarell, av Håkan Groop. Författaren och konstnären själv har jag träffat några gånger vid hans galleri här i Nyköping. Boken är lika matnyttig som hans berättelser vid galleribesöken. Det är inte så att jag tänkt börja måla akvareller, utan bara läsa konstböcker jag kommer över som ger min konstvetenskapliga kunskap, än mer kött på benen, så att säga.
Det som boken berättar är lika intressant för mig som konstvetare som det är för alla som målar i akvarell. Håkan Groop är en duktig akvarellmålare och mångårig kursledare i just akvarellmålning. I boken ges tips och råd om motivval, proportioner, perspektiv, djup och vinklar. Just det är mycket intressant inte bara för akvarellister, utan också för mig som ägnar mig åt konstanalys. Håkan ger också råd kring material, teknik och främst färgval och färgblandningar.
De tekniska och materiella kanske inte är vad jag bör veta om jag inte börjar måla själv, men viktigt för akvarellister. Jag gillar däremot nästa del i boken där Håkan berättar i text och bild hur han bygger upp sina målningar. Just detta är speciellt intressant för mitt nördiga intresse för konst. Exempelvis vilka delar han målar först och hur han bygger upp sina kompositioner. Djup och balans, men främst den konstnärliga friheten att inte fotografiskt återge ett motiv. Det finns så mycket matnyttigt i boken att jag ska införskaffa den i egen ägo, då den jag just läst är lånad på Nyköpings stadsbiblioteket (Culturum).
Nog om detta. Jag ska läsa boken en gång till. Det är många begrepp och råd jag vill samla på mig inför nästa konstmöte på ett galleri någonstans. Och det där med annat syfte jag nämnde i början, kan jag inte gå in på än, men jag har en hel drös med konstböcker jag ska plöja igenom härnäst.
Björn Blomqvist 2015-10-01
Today I visited another art gallery and the closest I could come a fish this time, was candy in a bowl on the table – liquorice fish 🙂 The exhibition at Galleri Fiskhuset is by Mary Ahl Ljungström. Mostly oil paintings by knife. There are some acryl and pastel too. I could find different quality of technique and colour. Not in the same class as saturday’s opening.
There were both linear and scenic motifs. Many compositions with typical 3D perspective with central point in the middle. It was only two paintings I liked, because they are painted in oil by brush. The art work “11. Skugga” for example (oil by brush) has a soft texture and light colours. The tree facing the sunlight while the shadow throws to the wall.
Autumn colours in the motifs from “29. Central Park” light up a singel wall in the gallery. In the painting “Solnedgång Manhattan”. The artist paints a split screen. The sunlight splits the motif – with Empire State Buildning to the right and other high buildings to the left. This give focus on single buildings.
In “13. Blåsväder”, the artist paints a movement when she show how trees moves by the storm and in the background, she amplifies the movement by waves hitting the coast. The difference in techniques and style doesn’t interest my curiosity. Since the last exhibition at Galleri Sjöhästen, it’s difficult to find same good art.
To paint forest fire three times in three different set of color, is to much. For me, it’s ok with one. I didn’t say that is bad or not high quality art, but I like strong colors, cubism or abstract paintings and surrealistic art.
© Björn Blomqvist 2015-09-22
My first proposal was to visit more than one opening today, but… At the Galleri Sjöhästen, there where so many impressions and good stories from the artist, so I decided to stay. It’s the first exhibition by Karima Ben Otman in Sweden. My first impression consist of powerful and warm colours with its own expression and an individual style.
Between me and one of the colourful art work I’m looking at for the moment, the artist suddenly came and asked what I’m thought about the art works. My answer was the first impression of colourful art work and a cheerful artist and it became even better. It felt like everyone had an eye on me. Both the artist and all the art works. An eye contact between me and the motifs on the wall through the hall. It’s always nice to discuss and to know more about the art works and to knowing more than all you see on the walls. I appreciate that.
I started to read the article about the artist and her work, technics and life. So to know more about it, I recommend you to read the article in the newspaper. My focus here, is how about I appreciated the exhibition, the encounter and the works of art.
First I wondered were the inspiration came from? Maybe Picasso, Matisse or the Egyptian art, but through our talk, I perceived her art works as an expression of herself, by the artist and no one else. Every composition express a feeling. Apart from the colourful art works of motifs with one or two eyes and linear contours, there was also many faces and fishes. Some of her paintings became directly my favourites. For example (see photos below).
As usual, I’m searching for movements, lines, depth and symbols in the composition. The 3D perspective is not in the motif. Rather in the materials and technics. Thick layers of material form shadows in the mold and creating the depth in the image. Movements in the pictures are the results of our imagination, the viewer’s. A talk and a shy conversation between to motives, are both a movement in the eyes and a current feeling, “42. Be my Friend”.
Apart from the interesting discussion with the artist – a cheerful artist, I wrote down some notes and learned that the paint on texture is acryl and material consists of newspaper and special paper to get right texture. I can say that, there are many good artists and good art, but this exhibition and all impressions and the expressions from all her works of art will be in my memory for a long time.
A short note about the symbolic meaning of an eye and the fish, according the dictionary: The eye is a symbol of God’s almighty power. For the second, the right eye of Horus is a symbol for the sun and the left eye for the moon. Horus was the ancient Egyptian national patron. He was usually depicted as a falcon-headed god. Both eyes together in picture, symbolises the Universe. The fish for example, can symbolise Ichthys.
© Björn Blomqvist 2015-09-19
Det var sommar och jag jobbade på bruket. Jag satt där i fikarummet – det var fikarast. Några pratade film, en annan läste tidningen och resten satt tysta. Jag var en av dem – de tysta, men…
…Stirrandes i taket, avskärmad från alla andra – på en fyrkant jag glodde. Jag spände upp ögonen och tittade på den. En fläktkåpa, närmare bestämt. Det var den enkla och funktionella designen som var så fascinerande. Jag var i detta då, mer intresserad av den än att integreras med de andra runt bordet – och så var det under hela vistelsen.
Väl ute i arbete, sittandes i en truck – 16 ton tung, var de nedslitna gafflarna mer estetiskt intressanta än de tunga plåtarna de bar. Hoppressade stålklossar som utgör gafflarnas bredd, ger en randigformad stålyta. Nedslitna på sina ställen, men ändå med en charmig look. En stuv som i estetisk mening inte såg bra ut, störde designsinnet. Om inte det var nog, skulle färgvalet på datorskärmen också vara tilltalande. Displayen på bilradion likaså.
Vid lugna stunder i trucken – i väntan på order var huvudet fullt av poetiska strofer. Väl tillbaka i fikarummet – blev den fyrkantiga fläktkåpan återigen uttittad. Fyra mindre kvadrater i den stora, med bockade flärpar på som vinklar luften i alla dess väderstreck. Något som kunde integreras i ett konstverk, snarare än det den är till för.
Självklart fanns det andra objekt att studera i rummet. Objekt som var både estetiskt tilldragande och mest bara där för funktionens skull. Däremot skrevs det ett antal dikter under arbetstid – men bara i huvudet. Väl hemma, efter skiftet skrev jag ned dem. Det var en portion missnöje och utstötthet som låg till grund för dikterna. Utåtriktad som jag är, ska jag inte befinna mig på en sluten arbetsplats – lika övervakad inhägnad som en anstalt.
Vill ut, vill berätta, vill upptäcka, vill skapa.
Björn Blomqvist 2015-09-18
Tänkte gå på galleri igår, inte oväntat men…
Till min förvåning var det stängt, på båda ställen. Det trots att öppettiderna säger något helt annat. “Jaja”. Kanske visste de att jag skulle komma? “Han som analyserar konstverken in i minsta detalj”. “Han som traskar runt i timmar i utställningen”. “Han som sällan är kritisk – utan bara diplomatisk”. “Han den där” ;).
Nu tror jag inte det är så, men visst skulle det vara kul att gå på galleri igen. Gå runt där med stora ögon och huvudet vässat för alla intryck. Mobilen går alltid varm med alla detaljer jag måste notera. Ord utan meningar brukar det bli. Väl hemma skriver jag ändå ned allt från huvudet men har mina anteckningar i mobilen som ett passivt stöd. Jag har som ni vet – ett bra bildminne och sinne för detaljer.
Björn Blomqvist 2015-09-09
Länge satt jag med allt som jag skulle ha släppt för länge sedan. Jag hade tänkt mig en konstanalytisk turné med sikte på fyra olika gallerier som hade vernissage igår. Länge satt jag där, in i det sista. Till slut kom jag iväg, nyduschad och taggad. Väl framme vid parkeringen, insåg jag att jag måste prioritera. Jag hinner inte med alla gallerier så jag följde mitt huvud. Huvudet sa: “Galleri Sjöhästen – för där är det alltid hög kvalitet på utställningarna”. Så fick det bli.
I rask takt kom jag till slut fram. “2xFRANK” mötte mig där. Starka färger var det första jag noterade. Jag tittade noga på en korg med fyrkantiga äpplen, “kubistisk skörd”. Finns det djup? Är det måleriskt? Finns det rörelse? Mina vanliga frågor fick direkt svar. Jag studerade nästa alster, “Blommlådor”. Vadå blomlåda, buketten står ju i en hink. Jag tittade noggrannare, sen såg jag. Hela kompositionen är uppbyggd av fyrkantiga lådor med bilder på. Staplade på varandra, skapar de ett motiv av en blombukett som står i en plåthink. Det var då jag insåg var konstnären ville komma och var ribban låg. Högt, mycket högt. Jag valde trappan och gick vidare in i utställningen.
Klockan var strax efter ett och det var ganska lugnt där inne. Jag tittade mig omkring. Bland surrealistiska målningar finns även skulpturer. Djävlar och snablar i rastafarifärger, tittade på mig. På väggen bakom soffan hänger en målning med titeln “Kustbandet”. Det är precis som det låter. Ett band upphängt på en tvättlina. På bandet har konstnären målat motiv från kusten. Ett kustband helt enkelt. Så är det i hela utställningen, vilket är i linje med min egen humor. Bortsett från de underfundiga titlarna, är alla målningar av yttersta klass.
Efter ett kort samtal med konstnären själv, fick jag mina misstankar bekräftade 😉 Jag sa direkt vad jag tyckte, dvs. surrealistiskt och skickligt, i Dalí och Magritte-tappning. Det stämde väl. Det är surrealismen som ligger till grund för Franks målningar. Längre in i utställningen hänger en Magritte-imitation, skapad av Frank. Jag hade mina aningar, men det är min konstvetenskapliga och bildanalytiska skicklighet som ser detaljerna. I Magritte-anda poserar mannen med hatten och intill, en tub med färg “Förödande”, rött såklart. Jag gick vidare in i utställningen och imponerades av skickligheten och kompositionerna. Jag har sagt att just oljemåleri är min favorit. Surrealismen en annan. Objektet i bilderna och titeln är mestadels centralt placerat. Objektet hamnar då i fokus.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst från mitt konstmöte med Frank, men det fanns en Frank till som behövde uppmärksamhet. Den Frank som ställer ut skulpturer på galleriet, ja Frank, nä inte Frank, utan Frank! Efter att ha valt ut några favoriter, var det dags för nästa varv. Ett varv som bara gällde skulpturkonsten. Den knallblå divan på bortre väggen, mellan fönstren och bredvid “Green fashion”, syns lång väg. Inget ljus på den, men vad gör det – den syns ju. Jag stod länge och tittade på den innan skaparen själv kom för min åsikt. Diplomatisk som jag alltid är, började jag fråga om tekniken, snarare än att säga vad jag tyckte. Håret står rakt ut “Make Waves”. Jag tolkar det som om en vind sveper från sidan. Så var fallet. Jag fick en bra lektion i hur stengods kan användas för att skapa former, ljus och skugga.
Förutom de målade stengodsen i stark blå nyans, blev jag mest fascinerad av idén med att skapa skulpturer, föreställande klädesplagg. Logiskt sett har de placerats på en galge. Det gillade jag. Tänk er en liten galge (i trä) och en dress/torso hängande på den, men så är den också gjord i unikt stengods och väger många kilo. Längre in i utställningen återkommer motivet men i andra material och utföranden. Den sammetsliknande ytan har skapats genom många lager färg. Att ett så hårt material kan se så mjukt ut.
Förutom den blå divan, var målningen i målningen så att säga, en favorit. En oljemålning med guldram och allt hänger som ett blött tygskynke på ett rep “En blöt olja”, tvärs över vägen. Bredvid hänger en pensel med röd färg på tork. Huvudobjektet är placerat centralt i framkant, medan djupet i bilden skapas av bilköer på båda sidor om vägen. Ett centralperspektiv. Ljusets reflektion mot bilarnas lack är en njutning för ögat att se. Och det är inte enda gången. Detsamma finns i målningen “Frukt och grönt”. Ljuset reflekteras i de gröna bladen till vänster i bild. En annan favorit är kvinnan som får sina cirklar rubbade, “Rubba någons cirklar” helt enkelt.
Listan på alster som jag gillade extra, kan göras lång. Jag har nämnt några men ytterligare alster är: “Ihopkok”, “Boxvin”, Operatören” och “Avec” m.fl. Jag kan varmt rekommendera utställningen. Passa på innan den 12 september! Det korta besöket jag gjorde på galleri Fiskhuset strax efter, ska jag redogöra för senare.
© Björn Blomqvist 2015-08-30
Jag skrev i ett tidigare inlägg från senaste konstmötet att jag ville titta lite närmare på metoden/tekniken “ImagOn”. En teknik jag inte är bekant med. Nu har jag undersökt saken. Jag gjorde på enklaste sätt. Jag googlade efter bra beskrivningar om metoden och fann lite fakta via konsttidningen Volym och http://www.polymetaal.nl.
Den kortfattade beskrivningen blir en sammanfattning från just tidningen Volym “ImagOn – grafisk teknik med möjligheter” Text: Margareta Klingberg. Det är den källa jag använder för att klargöra mina funderingar.
Det som i första hand sägs i rubriken, är att det är en grafisk teknik med möjligheter. Ok – så länge är jag med. Det är alltså bildkonst vi pratar om – ingenting annat. Däremot en grafisk teknik som i min mening, lika mycket kan tillskrivas fotokonst. Men det var vid första anblicken under mitt konstmöte, jag först såg det som grafisk konst. Så jag får utgå ifrån det.
Att jag inte kände till tekniken innan, är det inget konstigt med. Jag är ju bara kulturvetare med konstintresse 😉 – eller för att; “ImagOn Intaglio-type, en relativt ny konstgrafisk metod”. Själva trycktekniken som djuptryck, sker alltså med vattenlösliga färger. Det går också att kombinera olika tekniker i det de kallar “i bildorginalet”. Så pass hänger jag med, men vad mer finns att nämna?
Jo, att det är en arbetsmiljövänlig teknik – något jag direkt tyckte var bra. Det är en skonsam återanvändning i materialet. Det finns inga lösningsmedel med i processen säger de, då den vattenlösliga färgen helt enkelt kan sköljas bort med diskmedel och vatten. Jag får också här veta att metoden togs fram av professor Keith Howard vid Rochester Institute of Technology i Rochesterhan. Säger mig inte så mycket. 😉
ImagOn ska alltså stå för den fotopolymerfilm som sedan monteras på ett underlag Därifrån överförs bildoriginalet via belysning? För en mer bildlig beskrivning; se “ImagOn instructions“ I förenklad mening kan metoden liknas vid etsning och fotogravyr – men betydligt mer hälsosammare. Det var ju skönt att få veta. Bilden överförs till vattentåliga material, t.ex. polyester eller annat. Underlaget förbrukas inte i det fallet, utan kan återanvändas. Framkallningen av bilder sker i en svag lösning av soda och vatten.
Jag har nu fått en förklaring, men jag skulle behöva vara med vid skapandet av ett alster med aktuell metod om jag ska få en ordentlig inblick – men vilken konstnär skulle vilja ha mig springande i hälarna? 😉 Det sista att nämna i vad artikeln säger, “är den bildmässiga friheten och de rika möjligheterna som gör metoden så attraktiv för konstnärer”. Det går lika bra med… Att kombinera olika tekniker och sedan bygga upp det, lager på lager.
Nu vet ni det, och jag också….
Björn Blomqvist 2015-08-25
Källa: Konsttidningen Volym “www.volym.info” – http://www.polymetaal.nl
Det är säsong nu! Jo min säsong. Efter att ha tagit semester från konstgallerierna under sommaren, har jag nu denna soliga augustidag, äntrat ett konstgalleri. På stamstället var jag alena medan solen värmde utanför. På galleri Fiskhuset pågår nu en samlingsutställning med konst av “tio kvinnor” från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad), men massor av uttryck/intryck. Totalt 72 alster!
Teknik och material är mycket varierande. Vi pratar inte bara olja eller akryl, utan allt från porslin, textil, grafik av olika slag och järnetsningar till emalj, terrakotta och stengods m.m. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla mig kort 😉
I ett höstfärgat klimat i gult och grönt (olja på duk) Annika Kronlind Arvidsson, vänder de mig ryggen. Två måleriskt återskapade personer står med ryggarna emot oss betraktare medan de ser eller diskuterar något de ser längre bort i bilden, vad vet jag? Lika måleriskt, men i en helt annan kolorit, möts himmel och vatten – Karin Olsén Öberg. Den lilla badande flickan i vattnet omges av ringar på vattnet. En rörelse i bild vittnar om det. En virvel av vågor i vattnet speglar den himmel som ovan lyser. Mycket bra reflekterat och ett djup som skapas som ett teleskopsliknande perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Efter henne, en gigantiskt väv med digital utskrift på. Mycket bra och estetiskt tilldragande. Händer söker huvud och hår, “Manus” av Marianne Saapunki.
Jag rundar mittensektionen/podiet. En uppställning porslin och alster av emalj och annat i skulpturväg. Sånt som inte alltid tilltalar mig. Bortsett från senaste konstbesöket på Liljevalchs konsthall – Hertha Hillfon.
Plötsligt färdas jag drygt 400 år tillbaka i tiden. Den resan bjuder Karin EE von Törne Haern på – lika lång som hennes namn ;). En triptyk och dessförinnan “Begrundan 40 X 50 cm”, en akryl med motiv av en kvinnas ryggtavla/ryggstycke. På ett barockliknande, eller snarare som clairobscur måleri, a’la Caravaggio eller Rembrandt m.fl., belyses ena sidan av kroppen och den andra hamnar i, för denna gång, ett lättare dunkel. En mörk kolorit och måleriskt återskapat såklart. Det är nu jag undrar om det inte skulle vara så att en viss inspiration kan ha smugit sig in, vad vet jag? Vid nästa vägg, ett antal stilleben av samma konstnär, är inte bara stilistiskt likartade med holländska stilleben från 1600-talet, utan också utställningens höjdpunkt – enligt mig. När det kommer till sånt som liknar barockkonst – min favorit och mitt f.d. forskningsområde för min kandidatuppsats jag lade fram på universitet en gång i tiden – ja då vaknar jag. 😉
I dessa stilleben finns allt med. Färg, ljus, skugga, måleriskt, djup och även rörelse m.m. Jo så kan man uttrycka det – trots att stilleben inte direkt är förknippad med rörelse. Ett päron står och balanserar på kanten av bordskivan. Bara en sån sak, att ögonen luras och tros se det lilla päronet gunga på kanten med risk att falla till golvet.
…Nog om det.
Jag tar mig vidare in i utställningen. Det blir platt, dock inte motiven, utan upphängningen. Några grafiska alster i en modernistisk stil och randiga mönster blir en övergång till det jag inte har kunskap om sen innan. Nämligen ”ImagOn”? Vad är det för teknik? En konstteknik jag ska undersöka lite närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia – bestående av lökblommor och fåglar i stark kontrast mot den vita bakgrunden.
Äntligen kommer det jag själv gillar. Det abstrakta. Linjer möter ytor, ytor delas och cirkulära former bildar ytor osv. Färg mot färg, linje mot kontur etc. Bland varierande kolorit – står jag och stirrar länge på allt som liknar vatten och labyrinter, samt etsningar i 1970-talets färgteman. Jag tittar än mer och föreställer mig saker som bara jag ser i min föreställning. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildyta rör på sig. Jag tar några steg bakåt och tittar lite till (creapy).
Några alster i tekniken ImagOn återkommer innan en samling alster med expressiva figurer, föreställande Taipei dyker upp. I rastafaris-färger uttrycks allt med linjer och kvadrater. Rött, gult och grönt ger en expressionistisk överföring till oss betraktare. Som slutkläm på utställningen byggs djup in i bilden enligt den mer slarviga metoden, liknande van Gogh. Stolar som inte riktigt är symmetriskt rätt komponerade. Ett medvetet syfte kanske?
Som sagt var – cirkeln sluts med alster i samma kolorit och stil som de två första, och av samma konstnär förstås.
Hur var det nu med symboler? Eftersom det är en samlingsutställning med många spridda uttryck och skiftande motiv, hittar jag inte så mycket som är gemensamt. Jag tänkte åndå, för de vetgiriga och nyfikna symbolforskare och jag – ge en kort symbolisk förklaring på det där päronet som gungar nära bordskanten och är nästan på väg att falla ned. Den sensuella runda formen på päronet symboliserar kärlek och moderlighet. Athena i den grekiska mytologin, ansågs vara päronträdets moder, men också vishetens och krigets gudinna. Inom kristendomen är päronet en symbol för Jesu kärlek till mänskligheten. Däremot är päronträdet med sin livslånga leverne, en symbol för just långt liv hos kineserna.
På återseende!
© Björn Blomqvist 2015-08-19
On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.
För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också.
Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva.
Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.
Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger, men det har inte våra gäster gjort – så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder.
© Björn Blomqvist 2015-07-15
Med siktet inställt på många intryck, var det inte förrän i slutet jag insåg vad fågelungen PAX har med saken att göra. Jag började analysen direkt, i vanlig ordning – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller var det mest av – drygt hälften, om inte mer.
Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju “Paix” (fred). Poängen med “Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.
En akryl i kolorit blå kom emellan innan nya fåglar dök upp. Nu med mer rörelse i “Fågel flyg”. Det går inte att ta miste på vad “Ugglan” och “Skatan” föreställer. Två akvareller med tydliga motiv leder mig vidare till det som kanske är det mest abstrakta i utställningen. Motivet i “Visshet” (akvarell/tusch) strax efter den knallröda tulpanen i akvarell, blir en abstrakt upplevelse. Vitt, svart och gult i modernistisk anda, är ett bra avbräck i den så vanligen förekommande motivskörden av landskap och djur m.m.
På andra sidan – i den andra sektionen av konstrummet och av utställningen, samlas olika tekniker, men av en och samma skapare. Monotypi, blandteknik – och akvarell såklart. Verket “blå, blå är kärleken“, (blandteknik) fastnade jag för. Abstrakt i koloriten rött, blått och svart, speglas motivet i en sjöliknande yta. Om “Höstraps” fick jag veta att det är en monotypi skapad genom en färglagd glasskiva som sedan pressats mot ett fuktigt papper. En intressant teknik med chans till oväntade resultat!
Plötsligt kände jag igen mig från konstvetenskapen/konsthistoria på universitetet. Jo två par skor/kängor i akvarell “Vandra vidare”, påminner om ett motiv utav en av postimpressionismens mästare, van Gogh. Kan finnas en viss inspiration, men det är bara en spontan tanke. Själva kängorna har liknande form, men inte i/med samma komposition.
Från van Gogh med skor och ett lyckosamt försök till pointstilism i “Integration”, vandrade jag vidare i utställning. Flertalet konstnärssamtal blev det, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattar lika mycket som jag gör. Äntligen några alster i olja med fina motiv av “Magnolia på kvist”, “Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tar stället “fyr”. Ja inte i den ordagranna bemärkelsen, utan ett antal akvareller med motiv av fyrar. Till skillnad från konstens fyrmsästare själv Håkan Groop som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat och själva fyren är i fokus – centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära men också måleriska. På så vis blir det ett lättare djup i bilden.
Lite mer rörelse i motiv kom som ett brev på posten i nästa sektion. Rinnande bäckar och dimmigt väder rör om bland kala träd. Ovädret ser ut att ta tag i träd som lutar i vinden och vattnet som rinner i bäcken. Återigen akvareller men med en trolsk stämning. Det är uppskattande. Djupet i dessa, likt många andra i utställningen, utgörs såklart av centralperspektivet. Bäckens sträckning skapar konturerna mot blickpunkten längre bort/upp.
I sista delen av utställningen – när massor av intryck ska samlas i min lilla hjärna, fann jag ett alster jag fastnade lite extra för. Det är när akvarellmåleri blir till något extra, eller när man drar det till sin spets. Förutom färgstarka akvareller av “Thailändska juveler” eller “Stockholm i morgonsol”, är “Morgontidigt möte” något alldeles extra. Jag kunde först inte lokalisera varifrån ljuset kom men slogs av hur skickligt det återskapats. En gestalt, lutande mot väggen, hamnar i ljuset och den mötande personen mittemot, hamnar i dunkel. Hela motivet går i gråskala med en ljuspunkt som ger en clairobscur känsla till hela motivet. Varifrån kommer ljuset? Den grå delen och i hörnet av en bakgata, ska två gestalter mötas. I min fantasi, tror jag att utanför i bild. Ovanför han som står intill väggen, han som lyses upp. Där ovanför honom finns en lampa/lyckta i fasaden. Vi ser den inte i bild men den kastar sitt ljus över gestalten.
Efter alstret om möte ville jag avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Jag kunde finna mycket av det jag oftast söker. Djup, rörelse, olika tekniker, abstrakta motiv, clairobscur och andra former av ljussättningar. Det som var underlättande för min del, var att det i stort sett, bara är bildkonst…
…och det var nu – i andra varvet och i det sista försöket att få en övergripande uppfattning, jag fann den undangömda fågelungen PAX!
© Björn Blomqvist 2015-06-07
Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare!
Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in.
Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis.
Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.
Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.
Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen.
Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg.
Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.
I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem.
Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.
De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso), dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också.
Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.
Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.
@ Björn Blomqvist 2015-05-30
As preparation for todays visit at the art gallery (Galleri Sjöhästen) – I dressed me up in grey. Except for my coloured shirt and my Vagabond shoes. Gray trousers, grey blazer and a gray soul. Different shades of gray ;). Among all art works in the gallery – I saw some of them having gray surfaces as part of their expression. I didn’t expect that, so my choice of outfit was a coincidence.
It’s the last day of the exhibition by Maragareta Gelles (painting, acryl/oil) and Claes Andersson (painting/mixed media). My first impression, or the general description can be summarized in; Muscle cars side by side with playfullness and proof of artistic skills.
In nearly all paintings by Margareta, I could find a character from Disney. Other paintings have expressions through gray fields and 3D surfaces. That was the only time when I saw a depth in her paintings. All other paintings haven’t 3D compositions. That’s the point – I think. Two of her paintings is not in the same style as the others. It’s a huge contrast to her more playful art works. Even their titles! Swedish titles to compare with all others with English titles! The paintings showing how good she is to paint with different kind of motifs at the same time she working with all her playful motifs! I got it confirmed! There is depth, movements and all standard compositions/perspectives.
In all Claes paintings, I see a car or two. Mostly cars with horse power under the hood. Cars combined with texts from newspapers or text, written by the artist himself – shows us some kind of affiliation (between the car and the text). The text is a print screen – directly on the canvas. Thereafter covered by varnish. Not before the end of my visit, I found that Claes has a coloured line in his works of art. Different colour for each painting, as a border between two fields. I liked that. There are many traffic signs and lights, combined with maps and other common motifs, belonging to the life with big cars.
To summarize my visit – I give different ratings over the exhibition, because – I like Cleas mixed media and Maragaretas two stylistic paintings. The other – more playful paintings, is too expressive for my “tiny brain” to swallow all cryptic messages. An other common point, wich I liked in her paintings, is her try to leave out surfaces to us, to find or filled up with our own imagination. For example – the art work ”Someone”. A painting in my style (noir). Nearly a full black surface with a code by ones and zeros in the bottom field and a small female portrait in bottom corner – to show how we after all, can find hidden things in it. The code as a motif, comes again i other art works – but not in the same context.
And now! The symbolic research on the most common motifs! A car with a lot of horsepower, makes me think of the symbols, horse and car 😉 To make it easy, I give you a short symbolic description of “Horse” and the connection to the cars in Claes paintings. The horse is a symbol for nobility, rapidity and beauty. Precise the same thing with the cars in his paintings. It’s even a symbol for having the power – to take the power. A running horse stands for the power of nature and rapidity – but the symbolic meaning of the horse, varies between the colour of the horse.
Björn Blomqvist 2015-05-24
Av alla uttryck inom konsten, skulle jag själv placera mig inom ett fåtal områden. För att det inte ska uppstå förvirringar om vad för sorts konstmänniska jag är – förutom att vara poet och amatörskådespelare såklart. Är jag…
…I fet stil:
Konstnär, Konstvetare, Konstlad, Konsthistoriker, Konstkännare, Konstsamlare, Konstanalytiker, Konstköpare, Konstbesökare, Konstintresserad, Konstkunnig, Konstkonservator, Konstig, Konstsmugglare, Konstexpert, Konstmedveten, Konstföremål, Konstnörd, Konstskribent, Konstjournalist, Konstbloggare, Konsthantverkare, Konstintendent, Konstteoretiker, Konstpedagog, Konstspekulant eller bara Konstant förvirrad 😉
…men inte det andra! Inte än.
Björn Konstqvist 2015-05-15
Från att ha parkerat bilen på stans enda gratisparkering – än så länge! Gick jag raka spåret upp till Galleri Sjöhästen i Nyköping. Det var dagens fokus – ingenting annat. Jag visste vad jag hade framför mig och visste att det är tre, jo 3 olika konstformer av två, jo 2 konstnärer. Det är grafik, textil och konstglas. För att vara ärlig, kan jag erkänna att grafik känner jag bäst till. Övriga två konstformer är jag inte lika insatt i. Av den anledningen visste jag att det kommer bli en något spretig analys.
Starten börjar lugnt denna gång. Entréhallen är inte lika fylld av alster som tidigare. Tre alster möter mig där inne. Två alster i grafik och ett alster i textil. Mer än så är det inte. Kvantiteten och kvaliteten väntar på mig på övervåningen. Utställningens dominant är konstglas av Betina Huber – i betydligt större omfattning än den vägghängda konsten av Mona Hedin (grafik, textil).
Det är bara i textilkonsten (väv/garn) jag finner ett djup i bilden – det tredimensionella. Det övriga (grafiken) består i stort sett av ett och samma motiv i olika färgkombinationer. Motiv av en klänning. På avstånd liknar det en katt med ögon och en hjärtformad mun (…eller är det bara jag som ser sånt?). Vad klänning säger oss symboliskt, ska jag kanske ta reda på. I textilerna finner jag olika naturmotiv. En ö, en äng eller ett landskap, att nämna några. Blommor likaså – och en klänning såklart (väv). Koloriten är styrd av naturmotiven. Ön med blått omkring (hav). Landskapet i grönt och ängen i en orange kolorit. Bör ses på avstånd för att få en helhet/överblick.
Konstglas är vackert, snyggt och imponerande. Jo det har jag sagt förr och de håller jag fast vid. Det är en gedigen samling konstglas som ställs ut på Galleri Sjöhästen denna gång. Allt från runda, koniska och skålformade alster – och det är bara en bråkdel. Det blir en hel avhandling om jag ska redogöra för allt här. Sammanfattningsvis är majoriteten av konstglasen dekorerade med mönster i svart kolorit. Allt från fjädrar, ugglor, örnar och blommor till mer abstrakta mönster och texter/budskap i nyans till glasfärgen (blå eller rosa nyans). Jo listan går att göra lång och nivån på skicklighet likaså.
Allt från droppformade glas (lampskärmar), oljelampor, snäckor och fossiler finns där och alla med budskapet “rör ej glaset” eller nåt sånt. Generellt sett, tycker jag det för en gång skull, är en spretig utställning. Det för att att glaskonsten dominerar och en liten skara textiler, tillsammans med upprepning av ett och samma motiv i grafik, fyller ut i minsta laget.
Björn Blomqvist 2015-04-26
Från att först vara på en anställningsintervju för jobb långt ifrån bildkonstens och konstgalleriernas värld – var det en befrielse att äntligen kliva in på ett konstgalleri igen och vässa analysförmågan. Denna gång på Galleri Westerlind. Där har jag varit ett antal gånger och i vanlig ordning, blev det intressanta konstsamtal blandat med den egna upptäcktsfärden.
Fyr, fyr x 15 om man så skulle vilja säga. Att Håkan Groop har en gedigen förkärlek till fyrar, det visste jag redan. Denna gång är motivskörden utifrån ett speciellt syfte. Under en fem dagar lång resa vid den skotska västkusten och Corsewall Lighthouse, har konstnären återskapat en och samma fyr på 15 estetiskt olika sätt och från olika vinklar. Det kan låta enformigt, men inte alls. I alla alster finner jag enskilda stildrag. Olika kompositioner, olika ljus och skiftande väderlekar.
Majoriteten av alstren är akvareller och några som kopior i Giclée Fine Art-tryck. Direkt jag kom in i galleriet var jag på jakt efter rörelser, djup, ljussättning och hur kompositionerna är ordnade. Det som är rörelse i många av alstren, är vågor som slår kraftig mot klipporna. Vattnet går högt upp i luften i vissa motiv, vilket stämmer med vad Håkan själv sa – Att det kunde blåsa upp till 30 sekundmeter ena dagen.
Konstnären har också fått med några alster av fyrar på ett betydlig närmare avstånd. T.ex. fyren och fyrvaktarbostaden vid Femörehuvud. Den kände jag igen direkt. Jag besökte den själv för bara några dagar sedan. Djupet i Håkans akvareller är av traditionella mått. Ena gången ett centralperspektiv, andra gången, föremålens placeringar i bildytan och sedan via diagonala linjer. Dessa linjer tycker jag delar in vissa motiv i två sektioner, vilket är ganska vanligt. En diagonal kustlinje (i 3D) som delar bildytan i två delar. Vid ett tillfälle där huvudmotiven avbildas platt, har Håkan målat en annan byggnad i 3D i förgrunden. Det för att ge djup åt bilden, som han själv sa. Det är att tänka till, och det tycks Håkan göra i flesta fall.
Koloriten i Håkans alster varierar efter väderlek och tid eller kanske efter temperament. Så en viss genomgående kolorit är svårt att tillskriva. De branta och steniga klipporna med vågornas kast emot desamma, har faktisk olika nyanser beroende på väderlek och tidperspektiv i bilden. Det gör det än mer variationsrikt, trots ett och samma objekt. Vinkeln varifrån motivet avbildas spelar också en roll ifråga om variation. Ljussättningen ligger mestadels ur betraktarens synvinkel eller snett framifrån.
Det är ingen tvekan om att Håkan kan måla – och akvareller som inte alltid är min favorit, kräver fantasi eller detaljrikedom för att tilltala mig. I Håkans fall är det mer hans skicklighet och produktivitet som imponerar på mig. Likaså alla anekdoter han gärna delar med sig. Vid varje besök på Galleri Westerlind, lär jag mig något nytt. Och ny kunskap värdesätter jag högt.
Däribland, kanske lite avvikande mot alla andra motiv, fanns ändå ett alster jag hade som favorit. Istället för vyer över fyren med blickfång utomhus, fanns det ett motiv inifrån. Stående vid ett fönster (toalettfönsteret) enligt konstnären själv – lyses fyren upp av det starka ljuset utanför (24. Utsikt, Corsewall Lighthouse). Ett starkt ljus av den rådande solnedgången. Fönstret kontrasterar den upplysta vyn med två fönsterluckor i mörkt grått och med ett centralperspektiv i 3D-gestaltning.
Sen var det ju det där med symboler. I detta fall en uppenbar kandidat – fyren! Vad säger den oss eller om konstnären? Som ni vet har ju jag en förkärlek för symbolik och symbolforskning. Jag vill alltid i mina inlägg få med en liten notis om ett objekts symbolik. Fyren, eller fyrtornet som det också heter, är faktiskt en symbol för manlig fruktsamhet och även kristus lära – själen som dras till tron såsom vägvisare för fartygen. Tornet (maskulin arkitektur) däremot, är en symbol för makt och manlig överlägsenhet. Vad det gäller konstnären själv, är det mer hans intresse för fyrar som är symboliskt för bildskörden – men å andra sidan är konstnären en man.
…På återseende!
Björn Blomqvist 2015-04-16
För att göra av med lite tid, slank jag in på Galleri Fiskhuset igen. Jag hade en timme på mig, det borde jag hinna på. Inne i galleriet visas alster av två konstnärer. Alstren visas tillsammans i just utställningen “Tillsammans”.
Om det finns något gemensamt alstren emellan, får ni leta länge. Det är två helt olika stilar. Tempera möter collografi. Stora skillnader alltså. Men det finns en gemensam nämnare. Den att konstnärerna är syskon. Det är systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans.
Elisabeth ställer ut målningar i tempera och några i olja/tempera. Agneta däremot, ställer ut Collografi och Serigrafi. Motiven och formerna håller en ganska konsekvent stil. Temepra-målningarna domineras av mycket blått, vitt (ljuset), turkost och brunt. Blått förekommer mestadels i motiven med havs- och himmelsteman. Kompositionerna med rektangulära former, de mer abstrakta – domineras av en kolorit i lila, turkos och brunt.
I nästan alla målningar av Elisabeth är ljuset centralt. I mitten av motivbilden finner man en stor ljusbild, ett ljussken. Många gånger skapar ljuset själva djupet i bilden. Det när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Därigenom finner vi djupet, dels också för att en vanligen förekommande segelbåt syns i fjärran. Ljuset fokuserar också många gånger på ett bestämt/centralt objekt i bilden. Mestadels båten i fjärran eller på ett människopar.
Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Däremot gillar jag tempera, eftersom det ger en tunn och klar yta. Inga grova penseldrag eller en grov textur. Det är ljusa och kalla färger inledningsvis men något senare, en mörkare och varmare kolorit. Om det finns rörelse i motiven, är en fråga för fantasin. Frågan är om båtarna i bild, rör sig eller ligger för ankare. Det är det centrala ljuset som är dominerande i Elisabeths alster. Symboliskt kan jag redogöra för det senare.
Om vi nu ska ägna oss åt att diskutera Agnetas konst, blir det tvära kast. För vad har collografi och tempera på canvas gemensamt? Ingenting, förutom nåt motiv kanske. Men i detta fall inga motiv som är lika varandra. Några av Agnetas collografier är i min mening, stilmässigt fina och estetiskt tilldragande. Det är främst motiv i varma, mörka naturfärger. Brunt och mörk terrakotta – för att nämna några.
Djup finns det också. Främst där motiv av diagonalt placerade fasader och fönster syns i bakgrunden mot motiv med mat- och dryckestema i nederkant. Bordet ger också hopp om djup i bilden. Däremot innehåller ingen av mina två favoriter något djup. Det är två collografier med ansikte i bildytan. Ganska mystifierade motiv, men snygga att se på. De två serigrafierna nr. 19 och 20, är tack och lov, relativt abstrakta. Det gilla jag – det vet ni ju.
Det finns en liten röd tråd i utställningen, trots de skiftande stilarna. Då Elisabeths målningar skiftar i kolorit, har galleristen tänkt efter och hängt deras alster i färgordning. Som exempel kan nämnas att: strax efter de två collografierna jag gillade, de i varma naturfärger, hänger en av Elisabeth målningar bredvid – den i snarlik kolorit. Det har galleristen verklig tänkt på. Inga huxflux-hängningar här alltså.
Ljuset då? Jag hittade ingen ingående symbolförklaring, men ändå lite som kan ge en hint. I ett av mina symbollexikon kan man läsa om att det strålande ljuset, likt solen – står för sanning, härligheten och himmelsljuset såklart.
Det var allt jag hade att säga denna gång. På återseende!
Björn Blomqvist 2015-03-07
Today I was at the Gallery Sjöhästen again, for the hundredth time. A short visit with this very short art analysis is from an art exhibition by John Ramberg. It’s aquarelles in a variety of sizes and Compositions. The exhibition took me on a journey from inanimate objects and the silence of the woods to vibrant city life.
The first three images depicting different scrap cars in a dense forest. The motifs are taken from the car cemetery in Småland. A popular place to visit. Rusty car wrecks and the silence changing shape when the remaining works of art have motives from urban life. Mostly vehicles (without being rusty car wrecks) and people among the cityscape.
The common in many works is the coloring in shades of yellow. Many people in the motifs are silhouettes therefore the artist puts a contre-jour into the picture. Other light sources in the pictures are street lamps or a car’s headlights for example.
The texture is rough, so the images tend to viewed best on a distance. Coloring in yellow and beige are dominant. Most objects are linear and the images have depth in 3D.
I liked the journey from symbolic motives of silence, death and still life to everything of life and living people. It’s a good contrast.
Björn Blomqvist 2015-02-05
Mitt i galleriet jag står. Blicken och huvudet rör sig fram och tillbaka. Den första noggranna kontrollen är utförd. Alster efter alster har jag studerat – enskilt.
— Har jag glömt nåt? Har jag missat en detalj bland de detaljrika oljemålningarna längs galleriets väggar?
Göte Göranssons kvadratiska oljemålningar i stora format pryder väggarna i och med utställningen “Karolinerbilder” på Galleri Fiskhuset. Duk efter duk är fylld av detaljrikedom som får mig att i första hand, inte inse att texturen faktisk är tjock och matt. En kolorit i blått, brunt och grönt berättar i bild om vardagen bland karolinerna. Blå uniformer, blå himmel, gröna slagfält, gröna skogar, bruna hästar och bruna båtar med mera.
Ständigt i rörelse alla är – hästar och soldater, kvinnor och barn, båtar och krutrök. Listan kan göras lång, och likaså, det sparas inte på detaljerna. Allt, nästan allt in i minsta detalj. Det är i detaljerna det sitter, trots en ganska tjock textur. Men visst är det en lektion i att komponera en målning på bästa sätt och med en del element som var vanligt förekommande före modernismens intåg. Måleriskt emellanåt, men mest linjärt.
Djupet i hans målningar är som de bör. Däremot är ljussättningen slående och i många av hans alster – medvetet fokuserat. Som exempel kan nämnas målningen “Marketenterskan fyller öl”. I denna målning finns koloriten i blått, brunt och grönt med. Det genom uniformerna, den bruna trävagnen och sedan bakgrunden. Det som just ljuset handlar om i detta motiv, är fokus på självaste titeln. De båda törstiga herrarna i uniform är i skugga och nästan helt vända bort från bilden. Vagnen likaså, men gissa var ljuset ligger och på vad? På marketenterskan, öltunnan och ölstopet såklart. Allt övrigt hamnar i skugga och endast dessa objekt lyses upp i ljuset. På samma sätt skapar Göte andra fokuspunkter i sina motiv.
Den lilla roddbåten i framkant eller de två främre soldaterna i ett annat alster. Antingen ligger de i ljuset eller så är kontrasterna och färgerna i en starkare kolorit. Det är det han vill framhäva. Det som är viktigt i bilden ska fångas av ljuset. Sen var det där med matt yta och detaljer. Bara en sån sak som att ha studerat allt i minsta detalj, har konstnären likaså återskapat det så. Den matta texturen glöms bort när vattenpölar och bössornas metalliska delar reflekterar och ger en blänkande yta. Det är när jag står mitt i rummet och tittar på motiven på avstånd som jag ser hur detaljrikedomen återskapar blänket av vatten och metall.
Den guldfärgade flaggan lyser upp ett helt motiv. Nästan så jag trodde det var äkta, men återigen med detaljrikedom, har konstnären så nätt intill givit koloriten en guldkantad textur. Fanns det något alster jag gillade? Jovisst, några stycken. Främst nr. 17 “Illustration ur boken Gustav Vasa och hans folk”. I övrigt är det en bra utställning och en lektion i studiet av detaljer på mikroskopisk nivå och vetskapen om hur hästar ska återskapas då de är i full galopp.
Det finns också en intressant symbolik jag fastnade för just i sluttampen av mitt besök. Nästan så jag missade den. Tänk dig strid, kamp, död och missär. Mörkare än så kan de inte bli. I just de målningar dessa teman finns med, är koloriten av mörkare sort. Grått, kallt, och en tät dimma av mörkt krutrök liggande tätt i bakgrunden. Nästan så man vill blåsa på duken och hopas gestalterna där bakom ska komma fram ur dimman. Den symboliken finns inte så tydlig i andra alster, utan just då de mest mörka händelserna spelas upp framför våra ögon.
Hursomhelst, så gillade jag utställning. Det är ju oljemålningar jag gillar. Däremot är jag fortfarande supporter av oljemålningar i abstrakt form – inte föreställande. Det jag imponeras av mest från Götes utställning, är hans förmodade tålamod att i timmar eller i dagar, ägnat sig åt att studera saker in i minsta detalj. Likaså hans historiska kunnande och vetskap om ur kompositionen i ett motiv ska vara. Det sagt av en konstvetare och historiker själv – inte illa 😉
Björn Blomqvist 2015-01-16
…In i trängseln – in i folkmassan – in i alstren – så in i…
Nja så illa var det inte. Helena Trovajs akvareller på Galleri Sjöhästen samlar folk både innanför ramen och utanför – fullt i galleriet så att säga. Människorna i hennes alster får symbolisera liv, rörelse och stadspuls. Utan dem är det bara bilar och spårvagnar som är i rörelse. Den lilla röda fläcken intill signaturen gör små utflykter i några av motiven. Det röda är en röd tråd i sig.
Pulserande av liv och rörelse – folk i salonger, på perronger eller varför inte mitt i den pågående stadstrafiken. Det är det vanliga i Helenas alster. Någonstans i själva motivet hittar man så den lilla röda ytan. En husfasad, en husgavel eller en stadsbuss från SL. Likaså bland folkmassorna finns det röda med. Kavajer, jackor men också trafikljus tillexempel. Jag tror de röda har en symbolisk mening, men inte den traditionella – den jag bloggat om tidigare.
Det var som sagt, mycket folk i galleriet under vernissagen. Till en början kändes som om jag drog ned medelåldern markant. Jag är ju bara trettiofem plus moms 😉 I kompositionerna kunde jag finna allt det jag vanligtvis letar efter. Djup, perspektiv, måleriskt, linjärt, rörelse, symbolik, kolorit med mera. Akvareller är inte alltid det jag brinner för, men så länge alstren och motiven återskapas på det sätt Helena gör, blir det intressant.
Gula taxibilar, en gul spårvagn men framförallt folkmassorna är utan tvekan det som är i rörelse i bildmotiven. En gata i New York med skyskrapor i bakgrunden, visar tydligt på hur konstnären har arbetat utifrån centralperspektivet för att skapa ett djup i 3D. Gatan och husens fasadlinjer dras ihop mot en gemensam central punkt, som en tunnel. Då detaljrikedomen har utelämnats, blir det på samma gång många gånger, måleriskt, dvs. inga skarpa linjer som åtskiljer två ytor. Det är en växelverkan mellan två kontrasterande ytor som skapar konturerna.
Koloriten är i många alster relativt mörk men med kontrasterande inslag av vitt eller den så vanligt förekommande röda färgytan. I motivskörden färdas vi betraktare mellan storstäder och världsmetropoler. Paris, New York, Stockholm eller Lissabon, att nämna några. Vädermässigt är det ganska grått, men några alster med vintermotiv dyker också upp. Markiser i rött är genomgående bland kaféerna. Äta, dricka, vandra och dansa är aktiviteter många av människorna ägnar sig åt. Annars står det och väntar på tåget, tunnelbanan eller spårvagnen. En kollektiv motivskörd helt enkelt. Åka kollektivt eller annars åka taxi – bara att välja.
Det estetiskt tilldragande med Helens motiv är samspelet mellan färgerna med vitt som silluettskapande för figurer, folk eller fordon. Detta ger också en fingervisning om varifrån ljuset i bilden kommer. Växelverkan mellan det vita och primärfärgerna skapar en tydlig målerisk tendens. Det är den här sortens estetiska bildspråk som Helena ägnar sig åt som jag faktiskt gillar. Annars brukar akvareller som sagt va, inte vara min absoluta favorit – snarare olja och akryl.
Apropå olja så begav jag mig till nästa galleri – Galleri Fiskhuset. Vad den utställningen har att säga, ska jag ta upp vid ett senare tillfälle. Jag ska bese den igen. Den första utställningen, den på Galleri Sjöhästen, gav så många intryck att fokuseringen vid Fiskhuset uteblev.
Slutligen kan jag nämna att det självklart blev en och annan pratstund med andra besökare, inte med konstnären. I vanlig ordning fick jag de frågor jag brukar få. “Har du hittat något att köpa? Nähä, men är du konstnär då? Nähä inte det heller. Vad gör du här då? typ.” – Jag samlar på upplevelser och så samlar jag intryck till bloggen. Plötsligt tog diskussionen om bloggande fart. Jag brukar förklara att jag är konstvetare, konsthistoriker, konstbloggare och konstkritiker (light), på en och samma gång.
Men framförallt – är jag bara mig själv 🙂
Björn Blomqvist 2015-01-10
I grevens tid slank jag in på Galleri Westerlind. Utställningen där är nu inne på sin näst sista dag och till min begeistring, är det ju oljemålningar på galleriets väggar. Utställningen och mitt besök blev också till en diskussion och en innehållsmässig informationsstund med galleristen själv. Det uppskattas. Jag besitter ju inte alla konstnärstekniska kunskaper – jag är ju konsthistoriker i botten och vad det innebär. Jag är däremot lika fascinerad och passionerad av konst som konstnärerna själva.
Motiven i utställningen är i huvudsak mestadels föreställande motiv med miljöskildringar av olika slag. Stränder, pirar, bryggor och en vulkan på Island “Eldfell (Iceland)”, att nämna några. Rockor, kor, nattliv på Solkusten är några andra motiv. Hursomhelst så var diskussionen intressant. Det framkom fakta om hur konstnären har tolkat andras verk (musik) och på vilket sätt han återskapat dem. Dessa insikter brukar bara framkomma på vernissage då konstnären är närvarande och kan tillfrågas. Nu har i och för sig galleristen en stor kunskap om konstnärens bakgrund och tankesätt – det fungerar lika bra.
I ovan fall kan nämnas ett alster där konstnären gjort sin tolkning av Franz Schuberts – “Der Gondelfahrer, “Schubert: Gondoljären” Två gondoljärer på vardera gondol, återskapas som svarta siluetter. I Gondolerna sitter passagerare, återskapade med bara linjekonturer mot vitt. Det för att få fokus på huvudpersonerna, gondoljärerna. Miljön och platsen är Venedig. Konstnären har återskapat husen och dess fönster i ett mönster som kan liknas vid ett klaviatur. I vattnet går det vågor i form av kringflytande teater- och operamasker. Allt detta hade jag inte reflekterat över om jag inte hade fått den förförståelse från galleristen. Därför är samtal/idéutbyte mellan konstnär och betraktare viktigt, men också galleristen som i detta fall besitter viktig kunskap.
Förrutom intressant fakta och ett innehållsmässigt föredrag, gjorde jag min sedvanliga analysrunda för att hitta klassiska tekniker och kompositioner. Djupet finns där, i stort sett i alla alster. Diagonala linjer, centralperspektiv och motivplaceringar skapar 3D i bildytan. Ljuset i alstren har olika källor – både i och utanför bilden.
Ett reflekterande antagande jag tyckte mig finna, var hur konstnären komponerat bilderna i två eller tre sektioner. Kompositioner i två sektioner – innebär en övre och en undre och i vissa alster, en tredje, en mittensektion. För att förklara hur jag menar, kan jag nämna ett motiv “Strandsatt (Puerto de Mogan)”. I bildytan – en båt (eka) strandsatt på en öde strand och en klippa intill. Bildytan delas av i rak mittlinje som utgörs av horisonten i bakgrunden. D.v.s. strand, eka och vattnet i den nedre sektionen och himlen i den övre. I nästa exempel “Fiskafänge”, delas bildytan in i tre sektioner. Den nedersta innehåller en brygga och några fiskande personer. Den mellersta sektionen utgörs av vattnet och i den översta – själva landlinjen. Tre nästan lika stora sektioner.
Utöver alla föreställande motiv förekom några abstrakta alster. Det är en tydlig kontrast till övriga alster i utställningen. Själv tyckte jag inte de störde utställningen märkvärt. Just kontrast var det i ett av mina favoritmotiv. Den ljusblå himlen och den vita stenbyggnadens kolorit, bröts av i en terracottafärgad trapp längs husets långsida “Riu Karamboa”.
Hunger och tidsbrist gjorde att jag inte tog till mig av alla intryck eller de normalt förekommande stegen i min konstanalys. Det linjära eller måleriska lade jag inte ens märke till. Likaså rörelse i bilden. Det brukar vara mitt första antagande, men men. Nu vet jag att det finns rockor som simmar och tåg som kör t.ex. i motivskörden. Så dessa får väl anses vara i rörelse.
Den enda målningen utan djup var en abstrakt tavla “Spejsat”. Koloriten i övrigt var av blandad karaktär, dock mycket i ljus kolorit. Dels för att många motiv föreställde hav, strand, himmel, stenar och dagsljus i vardagsbilder (Giclée Fine Art-tryck). Just denna tryckkonst fick jag en liten lektion i hur det skapas. Det hade jag ingen kunskap om innan, men nu vet jag det. Det är en oljemålning (original) som scannats i högsta tänkbara upplösning och sedan tryckts på specialpapper via bläckstråleskrivare i 100 000 kr. klassen. Därtill ska ett antal kriterier uppfyllas för att bli godkänt som konstverk enligt tekniken.
I en sista koll runt i galleriet innan lunch, kunde jag inte tillägga så mycket mer. Jag tror jag hade en mindre bra dag idag i min strävan efter konstanalysens fångst. Däremot är platserna där motiven härstammar ifrån, vitt skilda från varandra. Lika skiftande som konstnärens temperament. Det syns i och med hans snabba kast mellan abstraktion och föreställande motiv. Platserna som återskapas är allt från Ulvsunda till Island och puerto de Mogan.
Generellt sett borde jag ha varit där en stund till och analyserat än mer. Bristande tålamod kanske! Däremot är utställningen bra och alstren stilistiskt bra och skickligt gjorda. En konstnär att tillskriva som skicklig. Nog kan jag dela ut en guldbiljett denna gång. Kanske inte en solklar, men vidare till slutautition i alla fall. 😉
Björn Blomqvist 2014-12-10
STOPP! Stanna… – intalar jag mig själv där framför månens yta. Återigen innanför Galleri Sjöhästens dörr, står jag i trapphuset och beskådar en gigantisk, abstrakt målning i mörkaste blått och en tjock textur av färgklumpar “Blå Ocean”. Till vänster om mig, en mindre abstrakt målning i vitt, gult och grönt med tjocka lager av akryl som ses vara påstruken i vågrät riktning “Tre vise män”. Färgen är sprucken på sina håll – det med en lagom charm. Innan jag går upp för trappan, stannar jag och studera den blårödbruna installationsmålningen “Passion 57:1” höger om oceanen.
Galleri Sjöhästen levererar i vanlig ordning. Utan tvekan har jag redan två guldbiljetter att dela ut. Jo två stycken. Utställningen på galleriet består av måleri av Stefan Lekberg och konstglas av Morgan Persson. På övervåningen byter koloriten sin skepnad. Ljust, beige på lika tjocka lager färg i en abstrakt visualisering. Ett andningshål, kan tänkas. En kontrast till chockinledningen i trapphusets början.
Silverhjärtan i dubbel bemärkelse välkomnar mig vidare in i utställningslokalen. Hjärta finns det gott om i hela utställningen, men med olika undertoner. Ett “Kötthjärta” eller ett “Rosa hjärta” insvept tyg osv. “Kopparhjärta” och “Rastafaris hjärta” likaså, övergår till ett mer ridderligt tema. Altartavlor med korstecken (variant) välkomnar mig in i stora rummet. Många alster ligger nära hjärtat. Genom “Tudelning” kommer så en “Erotisk korsfästelse”. Som i de flesta av Stefans alster, sparas det inte på vare sig materialet eller krutet. Djupet i alla motiven ligger inte i föreställningen, utan i materialets beskaffenhet. Utbuktade, gigantiska skepnader.
Efter den erotiska korsfästelsen i installationsväg, förbytts den rostiga metallen mot “Kniven i Hjärtat”. Lika utstående som tidigare alster, buktar hjärtat ut från bakgrunden. Knivskaftet i hjärtats överkant, vittnar om var resten av kniven är instucken. Ett punkterat hjärta rinner av i en däckinstallation i nederkant. Punkterat däck efter hjärtsticket och en tänkbar, däckat person därefter.
Materialet i texturen varierar. Rostiga metallband, bitar av tejpremsor och något jag kunde liknas vid säckväv. Allt är möjligt för att gestalta en abstrakt känsla för både dig och mig och våra sinnen. Bland hjärtan och en religiösa symboler har vi ögonen på oss. Vi är iakttagna i glasklar mening!
Morgan Perssons enormt skickligt gjorda glasmålningar står mitt i bland oss. Med motiv från växt- och djurlivet och uteslutande, nästan bara ansikten och ögon, är vi iakttagna. Kanske vaktar de inte bara oss, utan även Stefans abstrakta installationsmålningar? Jag går runt ett varv till bara för att studera konstglas. Ett tema åt gången, så att säga. Ansikten och ögon sluter samman i en kontrasterande glastopp. I flera av glasskålarna/flaskorna, är flaskhalsens topp färgad i kontrasterande färg. Den ljusgröna vasen med bladguld, avslutas med en klargul ring på flaskhalsens topp. En bra kombination. Bladguld återkommer i de flesta alstren.
Det finns tre symboler jag tänkt titta närmare på. De tre symbolerna har jag nämnt ett flertalet gånger. Hjärtat, korset och ögat. Vad säger de oss? Symboliskt!
“Tala är silver och tiga är guld” – har vi ju hört förr, men är det just det som silverprydda hjärtan vill säga – att tala med hjärtat till oss. “Kötthjärta” skulle jag långsökt kunna tolka som en symbol för köttets lustar. Här byggs det upp en andlig/religiös ton. Kom att tänka på ett citat av Hjalmar Söderberg: “Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet”. En långsökt tanke för mig vidare till Doktor Glas och apropå glas. Är det guds ögon i Morgans konstglas som tittar/övervakar oss där inne i galleriet?
Korset och krucifixet är symboler jag inte ska behöva gå närmare in på, de talar sitt tydliga språk. Jesu kors, Jesu korsfästelse osv. Symbol för den kristna tron. Den erotiska korsfästelsen utgörs av en kvinnokropp, insvept i rostiga metallband. Krucifix (kristen tillbedjan.) Sen var det där med hjärtat. Den stilistiska varianten, den vi symboliserar med kärlek. Det förekommer många gånger i Fredriks alster och vad säger symbolen oss? I dessa alster kan vi tänka oss att färg, textur och material förmedlar det specifika i de enskilda fallen. Silver, kött, rosa, koppar och rött förstås. Många kulörer finns med och vad de står för, vill jag inte gå in på. Måste hålla mig kort 😉
Blickar och ögon i Morgans glaskonstverk kan tolkas på olika symboliska vis. Vems ögon, vems ansikte. I några av fallen finner jag en solliknande symbol, vilket symboliserar Apollon (solguden) och färgen gul är elden i andra symboliska sammanhang. Eftersom färgerna är många i glasen, bör jag fokusera på symbolen öga istället. När jag bläddrar i mitt symbollexikon, stöter jag direkt på det allseende ögat. En symbol som liknar de på Morgans alster. I samma kontext som i Fredriks målningar, härrör denna symbol till kristendomen. Guds allmakt allestädes närvaro. Ses ögat i en triangel, är det treenigheten som åsyftas.
Slutligen har jag inget negativt att säga. Som jag nämnde tidigare delar jag ut guldbiljetter denna gång. Dels för att Morgans konstglas uppvisar alla kriterier, såsom konstnärlig skicklighet, hantverksskicklighet, estetisk känsla och en imponerande konstform. Fredriks konst vilar på det att jag har i tidigare inlägg varit förespråkare för abstrakt konst som är en favoritgenrer inom målerikonsten.
Björn Blomqvist 2014-11-16
En havsvåg sköljer in i fiskhuset och det gamla gifta paret tar emot. Så skulle man kunna säga om de två första alstren i den pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är i stort sett bara akryler plus nån enstaka målning i blandteknik. Bland blänkande texturer och relativt stora format, går jag runt i utställningen i vanligt ordning, nästan tre varv.
Lea Karlsson heter konstnären denna gång. En utställning med alster som blir en viss uppgradering från senast jag var på Galleri Fiskhuset. Ändå är det som vanligt, en konstnär med hemvist här i krokarna. De två första tavlorna som möter mig genomsyras av en kall kolorit i ljust blått och vitt. Det är två sammankopplade motiv (diptyk), på varsin duk. “The wave””. Den ljusa koloriten fortsätter vid nästa alster. Ett äldre par som håller varann hårt i handen “Hemma – där Du är!”. Vigselringarna kontrasterar i guld mot den ljusgrönt och gulvita koloriten.
Tvåsamheten fortsätter i nästa alster. “Pojken och fågeln” ger en fingervisning på vad som kommer sen. Starka färger, linjärt måleri och motiv som manar till destruktivitet eller eftertanke. Antingen blundar pojken, eller så tittar han med halvt stängda ögon, ned mot fågeln?
Utställningen “Artig? Konstig?” Är definitivt inte konstig. Däremot är upphängningen genomtänkt. Tvåsamheten och de snälla – kanske de artiga motiven, övergår till en allt mörkare ton och en destruktiv kolorit i nästa rum. Fem alster som inte skulle kunna passa någon annanstans än just tillsammans på den platsen/sektionen.
Det mörka och destruktiva blir en brytning mot triptyken “Parken” som avslutar första sektionens artighet. De modernistiska dragen och linjärt återskapande motiv i starka färger, tilltalar mig. “Sikta högt”. En spjutkastande, lättklädd person med mörk hy. Jag finner inslag av 1900-talsmodernism. En mosaik av starka färger i ett träd, samt stark linjedragning runt figurerna.
Triptyken är kanske det enda alstret som visar tydligt hur centralperspektivet kan användas till att skapa djup i bildytan. Några träd i nederkant och några mindre avbildade högre upp i bildytan står i linje längs höstfärgernas diagonala linjedragningar med sikte på en central punkt längre bort (centralperspektivet).
I den mörka sektionen är rött, svart och brandgult det dominerande. Som i de flest fall är texturen tunn. Vid några tillfällen är ytan något tjockare, något som tycks vara meningen. Bland de mörka motiven finns två porträtt. Elefantmotivet syns knappt – så mörkt är det. Vi kan väl tänka oss att det ska föreställa kväll eller natt och skymningen ligger på ute vid savannen.
Ett ansikte vars blick uppvisar en sorgsenhet. Med trolig mening, har konstnären låtit färgen rinna i nederkant av duken. Tittar man längre upp i ansiktet, ser man lite avrunnen färg där med. Kanske är det förläning av rinnande tårar som fortsätter i bildens nederkant?
I mitten på långsidan ovan elementet – som en helgonbild i en religiös sal, hänger ett motiv jag direkt känner igen. Det är ett porträtt av “Malala” (blandteknik), den modiga flickan och numera också fredspristagare. Bilden är bekant men i Leas målning ser Malala något äldre ut och blekare än vad jag föreställt mig henne. Kanske är det meningen, vad vet jag? Texturen är tjock och på vissa ställen – oavslutad.
Jag går till nästa sektion och blir återinförd i en mer ljusare kolorit och motiv med lättare denotation. Det är fortfarande linjärt och ganska varma färger. Fyra stenar i nedstigande storlekar staplade på varandra, uppstötta med en pinne “Balans” – har en enklare färgsättning och en monumental funktion. I flertalet av alstren finns det en viss medvetenhet att låta färgen rinna av i nederkant. Flickan med blommor i håret, t.ex. undrar jag om det finns en stark fläkt (osynlig) mot henne. Håret står rakt ut bakåt och hennes bakåtlutade kroppsform, vittnar om det, “blomsterflickan”
Generellt sett är utställning bra och alstren genomtänkta men utan att chockera. Det är värmen i många av koloriterna som gör det bekvämt för ögat och en inte allt för skiftande motivomfång som gör att utställningen känns ok. Någon guldbiljett delar jag nog inte ut denna gång heller 😉 Däremot ser jag framemot helgens kommande konstbesök på Galleri Sjöhästen.
Björn Blomqvist 2014-11-12
På Galleri Westerlind är det vernissage idag. Som så många gånger förr, är jag där och tar del av utställningen och konstmötet. På galleriets väggar hänger i stort sett bara akvareller. Denna gång av konstnären Anders Andersson – därav min underfundiga titel ”Dubbelanders och akvarellerna”.
Motiven i utställningen är genomgående med vattenmotiv i form av hav, vikar och åar, samt båtar. Det är en konsekvent utställning, men med en viss dubbel textur. Det kan vara svårt att se för ett otränat öga, men med min granskande inställning, ser jag en ytterst liten nyansskillnad mellan olika alster.
Som så ofta med akvareller är det stillhet och föreställande motiv med ett klassiskt djup i bilden. Diagonala och förminskade objekt i bilddjupet finns med. Ett rinnande vattenflöde kröks genom två olika diagonala linjer. Först höger till vänster och sedan tvärt om. På så vis ses ån plötsligt byta riktning åt höger i bilddjupet.
Många av de mindre formaten har en högre upplösning. Kanske har konstnären arbetat en längre med dem eller så? I de större alstren hamnar fokuset på bestämda objekt. En sten eller en fågel t.ex. Det är förståeligt med tanke på hur lång tid det skulle ta att arbeta med samma upplösning och kotrast som i de mindre formaten.
I de mer grövre alstren är det faktiskt inte lika linjärt som i de mer högupplösta motiven. När vatten och vågor får reflektera ljuset, blir det bra. Det gillar jag. Ljussättningen likaså. Ett flertalet av just dessa alster skulle jag gärna vilja ha men som sagt – jag är inte konstsamlare/konstköpare, utan konstvetare/historiker.
Det råder ingen tvekan om att det är det estetiska som dominerar i motiven. En viss social aspekt likaså, men det finns absolut inget jag kan tänka mig ligga på det psykologiska planet. Just dessa tre aspekter talar Ragnar Josephson om i sin bok ”Konstverkets födelse”. Det finns ett socialt, psykologiskt eller ett estetiskt förhållningssätt under skapandeprocessen av en målning. Oftast en kombination där de tre tillstånden växelvis byter av varandra. I just Anders målningar ser jag mest stillhet, estetisk skönhet, lugn och harmoni.
Första alstret i utställningen ”Kvarglömd” – en ensam brygga mot havet och en orange hink stående ovan på den, har en nyans i toningen i himmelsgestaltning som återkommer i ett senare verk. Det jag slås av är den mjuka och stilrena toningen som gör att jag knappt ser var det vita pappret har sin grund.
Jag rullar vidare in i utställningen och visst rullar jag ”3 x Volvo ” och ”2 x Volvo” gillar jag – kanske för att den bryter av i samlingen. Gamla volvobilar intill en lada och leriga vägar. En Volvo Amazon och en Volvo PV står uppställda intill ladan. Koloriten är en annan än i de vatten och havsnära motiven. Som en kontrast till båtar, vikar och hav, kommer då alltså gamla bilar och senare en cykel, lutande mot en vägg ”Paus”.
Som helhet är utställningen bra, trots min vana trogen att gilla akryler och oljemålningar. Akvarellerna denna gång talar väl med sina motiv och gör det än mer intressant. Några alster att lyfta fram lite extra, och som tilltalade mig, är; ”Blåis III”, ”Kl. 07.32”, “Utlopp” och ”Nyköpingsån”. Det är alster med hög kontrast och god detaljrikedom. Rörelse och speglingar i vatten t.ex. Det brukar tilltala mig.
Björn Blomqvist 2014-10-25
Jag började med Lasse. Han ni vet… Åberg. På galleri Westerlind pågår Lasse Åbergs utställning “Art´s Fun!”. Grafik – mestadels litografier, men också några originalverk i form av kollage. Bland underfundiga titlar går jag runt lite för mig själv, så som alltid. Skaparen själv befinner sig i ett rum intill och föreläser om sin konst och sin senaste bok. Jag får en kort pratstund med galleristen innan jag fortsätter mitt varv runt i numerisk ordning – alster efter alster.
Plötsligt trillar det in ett fyrtiotal besökare till i det lilla galleriet. Det blir trångt och jag känner mig trängd när jag så gärna vill stå länge framför varje motiv och begrunda, analysera och spekulera. Föredraget är slut och alla därifrån vill se utställningen. Jag passade såklart på att fråga Lasse själv kring ett alster jag vill veta bakgrunden till. Vänligt och på ett förklarande sätt, får jag en förståelse till motivet, “Patrik O Putrik”. Ni som var födda på 1950-talet eller dessförinnan kommer fatta – dock inte jag innan jag frågade om det.
Utställningen domineras av motiv med Musse förstås. Några av de underfundiga titlarna är: “Förmögenhetskatt”, “Mussambique” och “Lenin”. Men vad är det som gör det så roligt. Jo, tänk dig en förmögen katt med krona på huvudet, pärlarmband runt ena benet och en öppnad burk gåslever bredvid. Eller varför inte Musse självt bland afrikanska gestalter och afrikanska masker etc. i Mozambique – vad blir det då? Tänk dig Lenin promenerndes med ett paket hushållspapper i näven. Jo så är det. Det är bara det att på paketet står det ju Leni.
Jag får veta att på grund av förfalskningar osv. är Lasse komisk i just det syftet. En kopia av Piet Mondrians mest kända verk men med en instucken Mussehand som rycker i en av de svarta linjerna “High and Low”. Roligare än så för en konsthistoriker, kan det inte bli. Något senare minskar folkmassan i rummet. Alla kan inte vara lika begeistrade som jag och gå runt flera varv och hålla sig kvar. Jag får andrum och tankeverksamheten kommer tillbaka. Jag får motivationen tillbaka likt verket “Motivation”. Något att se framemot. En pingvin med en fastsatt träregel på huvudet med en fisk hängande framför ansiktet, syftar på en ständig motiverad handling. På rullskidor den åker – till fots jag lämnar för nästa galleri.
På Galleri Sjöhästen är kontrasterna stora gentemot Lasse Åbergs litografier med touch av tecknat, samt hans kollage och hommage. Akryler i stora format möter mig där inne. Tjocka färglager och direkt en återkoppling till både Renässans- och Barockkonst, men i betydligt mörkare kolorit.
Mörka röda färger, varvat med mycket blått och grova spateltag av orange, blandas med det ständigt pågående ljuset. Ett Caravaggioliknande ljus i många motiv. Det gudomliga – ovanifrån eller snett ovanifrån. Likaså några ljuskällor inne bilden. Jag känner igen temat från min kandidatuppsats om just Clairobscur men på ett modernare sätt.
Mörka nyanser av personer som står med ryggen åt betraktaren men vända mot det centralt placerade ljuset är ofta förekommande. Riddargestalten likaså. Även den i de flesta utföranden, med ett centralt ljus i bakgrunden. Det märks att en viss form av klassisk skolning finns hos konstnärerna. Det är mycket jag känner igen från konsthistorien.
De större alstren i nästa rum får mig att i fantasin, att färdas till ett stort nationellt konstmuseum. Det eftersom motiven har en viss historisk klang. “Alkemisten” t.ex. Två figurer som står sida vid sida med en Georges de La Tour-liknande ljuskälla inne bilden, för mina tankar tillbaka i konsthistorien. Återigen mycket rött, blått och gult. Grova penseldrag och ett genomgripande ljusdunkelmåleri (clairobscur).
Symbolik och mystik kännetecknar många av alstren. Landskapsmotiven delas in i två faser. En övre och undre del i två mörka nyanser och någonstans i mitten, en ljuskälla. Sol eller en uppsprucken himmel ger ljus i bilden. Men också en ringlande flod. Djupt, symboliskt, måleriskt, på duk, clairobscur men nu med akryl, blir en modernare tappning av pannåer och tempera från 1600-talet. Ändå finns känslan där men inte så att jag vill tillskriva målningarna till just det, utan ett modernt måleri.
Efter en lång vistelse på ännu ett galleri, inser jag att det räcker för denna gång. Ur ett historiskt perspektiv från tidigare besök på de två gallerierna, är båda utställningarna, två uppgraderingar. Lasse Åberg levererar alltid och på Galleri Sjöhästen förväntar jag mig alltid mer än andra gallerier i stan. Så blev det denna gång.
Björn Blomqvist 2014-10-18
Då var det dags igen! Ny utställning (vernissage) “Intonat”, nya intryck men samma gamla vanliga galleri. För ovanlighetens skull höll jag låg profil. Lite som när det inte är vernissage och inga konstnärer finns där att växla ord och tankar med.
I vanlig ordning gick jag runt i utställningen och studerade alster efter alster mycket noga. Först kvadratiska akryler av Katarina Sandgren och därefter oljepasteller i samma format, av Åsa Granskär.
Det gemensamma är andligheten. Innan jag valde att samtala med en av skaparna – berättade jag min upplevelse och den röda tråden (religiös/andlig) som jag direkt uppfattade. Det resulterade i en för mig intressant föreläsning om de sju olika chakran (finns inom Hinduism, Joga och New Age). De olika chakran med respektive färg finns med i flertalet alster. Det reflekterade jag inte över i första anblicken eftersom jag inte har någon förkunskap om det. Jag fokuserar ju för det mest på det estetiska och konstvetenskapliga/teknik etc. Eftersom utställningens syfte handlar om andlighet och mening – och med målningarnas innehåll i fokus blev det en mindre konstnärlig/estetisk och konstvetenskaplig bildanalys. Lektionen om chakrasystemet var givande. “Chakrabalansering” t.ex. är en metod tänkt att skapa jämvikt mellan olika “energier” i chakrasystemet – intoning i viss mån.
I övrigt konstatera jag att målningarna i sig är mindre stilistiska och mindre estetiskt vackra än vad jag är van vid. Det p.g.a. fokus på alstrens innehållsmässiga betydelse och mening. Oavsett om det är andlig eller religiös konst med tonvikt på innehåll, kan nog ingen idag mäta sig med renässansens och barockens mästare i religiös målerikonst.
Koloriten varierar, linjärt/måleriskt likaså. 3D-perspektiven är ringa. Det är ju inga världskonstnärer vi talar om – därför förväntar man sig inte att blåsas ur stolen av förvåning. Mitt idol-jury tänk hade inga kandidater denna gång heller. Tre varv gick jag runt i utställningen och tittade och samlade intryck. Människor, skyddsänglar, healing och gudinnor – ibland, ibland inte, poserade med just nån av de sju chakran. Hjärtat, Solar plexus, tredje ögat, strupen m.fl.
Pastellerna fokuserar mer på brustna hjärtan, splittringar och saknad m.m. Det är ett betydligt mörkare symbolspråk än bland akrylerna. Eld, sinnen och spiralformade resor inåt i bildytan gav i alla fall ett 3D-perspektiv. Spiralen tycker jag visar på en rörelse i bilden likaså.
I symboljakten i utställningen kan jag lyfta upp elementet grottan. Ett av alstren heter just “Grottan”, samt ett berg. Varför just dessa två motsatser? Först gav konstnären en förklaring till en av grottans symbolik – den kvinnliga och berget den manliga. Jag tänkte kolla lite närmare på det i mitt symbollexikon och fann att – grottan är en symbol för moderlivet och födelse. Ganska kvinnligt kan man säga. Grottan är en mötesplats och ev. vatten intill, symbolen för liv. Tyvärr hittade jag ingen bra symbolisk förklaring för berget. Det var lite mer snårigt att finna, så jag lämnar det till eftervärlden.
Efter utställningen besökte jag nästa – den rakt över gården. Jag ska besöka den enskilt en annan dag då allt för många intryck från “Intonat”, behövdes bearbetas. Utställningen mittemot på Galleri Vindfång är en bra kontrast till det konstmöte jag just gjort. Det ska bli intressant att besöka den utställningen inom kort och med ett enda fokus – just bara på den! Den känns mer i min smak, så att säga.
På återseende!
Björn Blomqvist 2014-10-04
Ett myrsteg in i trapphuset möter jag den stora röda elefanten “High in New York”. Den lockar min uppmärksamhet, men den skrämmer mig inte. Jo den är stor, såsom elefanter är – men inte som ni tror, utan bara på bild. Den röda elefanten står på en kedja, uppspänd mellan höghusen i New York. Under den, en samling gula taxibilar. Motivet återkommer flera gånger i utställningen. Därav en upprepning! Däremot har jag uppdaterat mig. Jag vet att Galleri Sjöhästen ställer ut av mer etablerade konstnärer än vissa andra i stan – även nu, trots upprepade motiv.
Innan jag går upp för trappan stannar jag till vid den röda hjorten “My Deer Friend”, gestaltad framför en annan trappa, fläckvis färglagd i blått. Också det upprepat förekommande men som i de flesta fall, i skiftande kolorit. Om det inte var nog, står en noshörning i vägen innan jag ska gå uppför trappan, “Having a Ball”. Den blå noshörningen balanserar på en stor gul boll i en slottssal. Bakgrunden är delvist färglagd i gult. Innan jag når trappans topp tar jag en tur med den röda fågeln vid den kinesiska muren, “Even the raven”.
Det jag nu försöker förklara är mitt konstmöte på Galleri Sjöhästen. På galleriets väggar hänger fotokollage (mixed media) av Lars Tunebo, alster med djuren i fokus. Formaten är stora. Det som till en början var upprepande motiv fick en annan innebörd när jag fick veta hur konstnären har jobbat med dem. De starkt färgade djuren är i efterhand målade för hand medan den svartvita, men också de delvist färglagda bakgrunderna är ett kollage av olika motiv. Det insåg jag inte från första början. Det visar på skicklighet i att kombinera olika element till en harmonisk helhet.
Kvinnan i ensamt glittrande rött måste ha tagit sin tid att få till “Bat Chair”. Den rosa leoparden i trädet likaså “I ain’t moving”. Den förekommer flera gånger. Jo jag vet att det krävs kunskap att skapa samma motiv flera gånger, men det blir till en upprepning, vilket får mig att snabbt gå vidare till nästa alster. Flodhäst i ett 50-talstema gör sin rätt då konstnären valt färgerna rosa och turkost “Who parked the pink hippo”. Det är liksom 50- och 60-talet enligt mig i alla fall.
Snablar vilken otur! En färggrann elefant står på näsan/snabeln framför Royal Albert Hall “Looking for a gig”. Även här har konstnären gjort kollage av foton i bakgrunden. Syftet är att symbolisera en elefant som tänkt sig göra entré på scen – letar efter ett gig. Det fanns även skulpturer på utställningen. Främst glas- och bronsskulpturer av konstnären Astrid Gillenius. Målat glas, stadigt fast i stenblock. Motiven utgörs av geometriska figurer, ansikten och ögon i linjärt utförande. Svarta tydliga linjer avskiljer figurerna. Jag ser direkt en koppling till modernism, alt. kubism eller Matisse. Av den anledning kan man direkt avskriva försöket att hitta ett djup i motiven.
Makt, mod och knutna nävar tar mig vidare in i utställningen. Brons, glas och sten är dominerande. Snäckor, nävar och masker möter mig därinne. Mer än så är det inte. Jag går ett varv till i utställningen och tittar på djuren i stark kolorit och letar symboler och ikoner. De är för många olika djur och motiv så jag avskriver det hela.
Jag brukar ju titta närmare på saker som djup, perspektiv, symbolik och konturförhållanden o.s.v. I dessa fall, är det självklart ett djup i Lars fotokollage. Kolorit har jag redan nämnt, såsom svartvit fotobakgrund med starkt färglagda djur i förgrunden. Om jag skulle leta symboler, skulle det vara de olika färgerna, olika djuren som exempel. Det blir kanske för utdraget, så det lämnar jag åt betraktarna.
Björn Blomqvist 2014-09-28
Jo jag vet, det låter lite metaforiskt och vad är det jag söker? I brist på tid och brist på kandidater, hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Det är akvareller på galleriets väggar just nu – och likt en idol-jury, är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har den senaste tiden blivit trött på akvareller och vill uppgradera mig och se utställningen med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga. Den som ger mig rysningar.
Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury, men jag måste precis som många andra – gå vidare och vidga mina vyer. Akvarellerna som nu ställs ut på Galleri Fiskhuset innehåller många traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv. Jakten på rörelse är förgäves. Stilleben och landskap i dyster kolorit är frekvent förekommande. till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller?
Konstnären har i och för sig arbetat i olja och akryl tidigare, men anser akvarell vara svårare och det som passar henne bäst. Den mest förekommande koloriten går i lila, grönt och grått. Det är kallt och dystert. Det är linjärt måleri, d.v.s. konturer med tydliga linjedragningar. Djup komponeras på olika sätt. Ett flertal rum med öppna dörrar lockar såklart till centralperspektiv. Golvets linjer mellan golvplankorna likaså.
Plötsligt vaknar koloriten till liv. Starkt rosa, grönt och blått, skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Vakenheten varade i tre alster, sen somnade idol-juryn igen. Stilleben efter stilleben fyller nästa sektion. En björnskalle, hink och trätunnor. Visst är det fint med stilleben, men inte i akvarell. Jag vill se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten är återigen i en grå och dyster inramning. Det blir ingen guldbiljett denna gång heller.
Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga.
Nästa…
Tiden tog slut och inget av alstren fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste till ett annat galleri, eller stad för att finna mina kandidater. Bland abstrakta konstverk finns ett och annat gudkorn som förtjänar en guldbiljett – det vet jag. Dags att öppna eget snart. 😉
Björn Blomqvist 2014-09-20
Photos by Björn Blomqvist 2014-09-16
Jag läste som hastigast i lokaltidningen om pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är en utställning med måleri och teckning av konstnären Michael Vågsten, vars inspiration kommer från både renässansen och barockkonsten. I den bemärkelsen är jag redan intresserad av att se utställningen. Att konstnären också har studerat en av ljusdunkelmåleriets (clairobscur) mästare, barockkonstnären Rembrandt, i det sätt Rembrandt målade hud, är jag direkt på.
Jag skrev min kandidatuppsats i konstvetenskap vid LIU med fokus på Rembrandt, Caravaggio och Georges de La Tour. Uppsatsen avhandlade en komparativ studie av just clairobscur i utvalda alster av dessa tre. Likheter, skillnader och influenser dem emellan. Hur som helst, var jag där idag och betraktade Michaels alster, i det stora in i minsta detalj. Den blänkande texturen har tillkommit genom att konstnären (enligt artikeln i SN) har målat med olja såklart, lager på lager och efter lång lång tids torkning har han lackerat ytan för att få en klar lyster.
Det första som slår mig angående renässansen och kanske Leonardo, är koloriten i primärfärger som kontrastera mot grönt och brunt. Figurerna har tydliga linjekonturer på grund av kontrasen dem emellan. Inga linjedragningar eller måleriska tendenser, utan bara skarp kontrast mot närliggande figur.
Det är mjuka former och främst tror jag att konstnären vill leka med våra sinnen. Vad har den där rör- eller slangstumpen för syfte i alla bilder. Varför finns hundar eller strandade båtar och fartyg överallt. Det frågade jag mig hela tiden. Till slut undrade jag om det kanske är så att vissa alster ska sitta ihop med varandra då det finns halvfigurer i kanterna. En triptyk någonstans kanske?
Ett gemensamt drag är det centralt placerade motivet i bildytan, utan att ge det så karaktäristiska centraperspektivet, som tillskrives renässansmästaren själv – Leonardo. I alstret som kallas “Floating” tycks konstnären har roligt med kapade delar av armar, ben, fötter eller varför inte en halv fisk. Det finns med andra ord en viss surrealism i hans alster. Båtar på torra land, bilar på tak, surfare på en val osv.
Angående renässanskonsten och barockkonstnären Rembrandt som Michael har studerat, finner jag ett Rembrandtinspirerande ljus. Konstnären har ofta lagt sin ljuskälla utanför bilden, till vänster från betraktaren sett. Av den anledningen ligger vänster sida av figuren i ljus och höger sida i dunkel. Så gjorde Rembrandt många gånger, men han hade i några fall, en ljuskälla inne i bilden. Ett ljus eller lyckta, t.ex.
Jag frågar mig fortfarande vad den lilla rörstumpen och skräpet han placerat i bildytan många gånger skulle syfta till eller symbolisera. Sladdar, skiftnycklar och hundbem som ligger och skräpar. I min fantasi tror jag att alla dessa små detaljer har ett sammanhang, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Objekt som finns i mitten av bildytan kan vara allt från en spade, ett bord, en läsare, ett dansande par eller en motorcykel. Allt tycks fånga konstnärens intresse och något i bilden ska placeras i mitten omgärdat av träd, djur, människor eller flygplan. Djur och träd är ju vanligen förekommande i konsthistorien.
Jo jag kom just på att ormen förekommer i flertalet av Michaels alster. Vad det ska betyda är också en gåta. Ormen som symbol kan jag titta lite närmare på, men övrigt förekommande figurer såsom hundar, katter, båtar m.m. orkar jag inte kolla upp. Det blir för mycket att avhandla här på bloggen.
En stege som flikar in i bilden emellanåt, uppifrån – vad har den för betydelse och varför?
Nog finns det en hel del annat att säga om utställningen och det mystiska med halvfigurer och flertalet surrealistiska element. Huvudbonader och bar överkropp ser jag mycket av i Michales målningar. Kan det vara en personlig reflektion kanske?
Det är de starka primärfärgerna och kontrasterna dem emellan och alla mjuka former i figurerna som gör att jag gillar det jag ser. Det finns ett flow och allt följer i samma mönster och kolorit, vilket är bekvämt för ögat att skåda. Jag ser också konstnärens skicklighet och konsthistoriska inspiration som intressant.
Jag rekommenderar andra att se utställningen. Som hjälp på traven ska jag förklara i korthet vad ormen och stegen kan ha för symboliska betydelser. Det kanske ger ett visst svar till mystiken i många av Michaels målningar.
Att ormen finns i nederkant i bild och stegen i överkant, har en direkt förklaring. Konstnären har kanske en viss kännedom om de två figurers gemensamma symbolik. Ormar och stegar är ett indiskt brädspel, där dygder (stegar) ledde spelarna till himlen, medan laster (ormar) förde dem tillbaka. Detta kan vara lite långsökt, men ni som läst bloggen innan, vet att jag drivs av långsökta lösningar eller förklaringar på mysterier.
Det finns såklart massor av symboliska förklaringar om ormar, men det orkar jag inte redogöra för här.
På vardera sida om andliga kunskapens stegpinnar finns kunskapens träd och livets träd. Det om man ska se stegen ur ett mytologiskt perspektiv. Oftast förknippas stegen med just dessa tre ting.
Det finns mer att avhandla, men jag tror ni fattar. Stegen som en motpol till ormens ena kraft av två, den negativa.
På återseende!
Björn Blomqvist 2014-09-02
Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Jag och Galleri Fiskhuset har haft många stunder tillsammans. Ibland uppstår magi ibland inte. Utställningen som nu är inne på sista dagen, kallas just “Magi”. Tre konstnärer med varsin konstform möts i galleriets två utställningsrum.
Jan Lindahls gigantiska fotografier med motiv av öde hus, lador och fasader, talar om att här har allt lämnats i sticket. De saknar färg så länge de stänger ute allt liv. Stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar i svartvitt, är det första jag möter. Plötsligt öppnas en dörr och färgen kommer fram. En lika öde byggnad har slagit upp sina portar och släppt in färg i bildytan.
Nu börjar det likna något. Färg, liv och rörelse tar mig vidare runt i utställningen. “Sjöhästar” är inte som ni tror. Däremot såg jag direkt vad som åsyftades. En stilla stock som flyter i ett spegelblankt – och lika stilla vatten, har hästformade grenstumpar. Det var min första iakttagelse, men så är jag ju konstintresserad med ett bra konstanalytiskt bildminne och har läst konstvetenskap på universitet.
Nog om det! Två triptyker på varsin sida om öppningen till nästa rum, uppvisar kraften med hav och vatten. En stilla vik någonstans med öde redskap för att veva in fisknät med kanske. Den svartvita triptyken uppvisar stillhet medan den andra gör helt tvärt om. I starka gröna naturfärger med skog och mossbeklädda stenar, forsar vattnet längs bäcken. På något vis tror jag att om det är liv och rörelse är det färgfoto, och om inte, är det stillheten som råder.
Kontrasterna är lika gigantiska som storleken på fotografierna när jag lämnar fotokonsten bakom mig. Ingrid Stattins akvareller går ju inte att jämföra med fotokonsten, men väl föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap, försökte jag hitta allt det där jag alltid letar efter. Djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler o.s.v.
Alstrens färgsättning hoppar mellan ett mörkt spektra och ett ljust. Landskap som gestaltas i ljuset eller mörkret av dagens gång. Hennes sätt att visa djup i bilden är lätt att finna. vägar eller staket som dras diagonalt över bildytan, nedifrån och upp, är typiskt för djupskapande. Mestadels är motiven tvådelade med landskap och himmel. Berg, stugor och andra motiv fyller ut de öde landskapen.
Ett trendbrott i bildsviten utgörs av två alster med motiv av ansikten. Modernistiskt och linjärt återskapas de. Jag fick direkt lust att forska på var i vilken genre eller konststil dessa kan karaktäriseras med. Det kan vara lite överdrivet, men ändå tycks jag få vibbar om kubism a´la Matisse. Varför jag gör det kan jag inte svara på. Det är mitt första intryck av dem.
Ansikten i all ära, men har alla ansikten en mask som byter skepnad efter humör? Det hade varit något, men det jag egentligen vill övergå till, är Monica Karlssons broderade masker som är placerad på olika ställen i rummet. En samling dekorerade masker, uppsatta på höga pinnar, bildar en ring att gå runt, varv efter varv. Vad som utgör materialet i stommen, fick jag inget svar på. Däremot framgår det tydligt vad för tyg, söm och färgning hon använt för sina broderier.
Det är mestadels linne och olika sömmar jag inte vet ett skvatt om (läggsöm och kastsöm). Linnetyget är färgat för hand men däremot kunde jag notera att det på hjässan av maskerna, oftast finns en uppstickande dekoration. Stänger, horn eller en slöja t.e.x.
Efter alla bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv håller som intressant. Fotokonst gillar jag men akvareller är jag mindre förtjust i nu mera. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så begeistrad av. Varför vet jag inte.
Vad har symboliken att säga om Monicas proderade masker? Det har jag tänkt att ta reda på eftersom det är det motivet som förekommer i stor utsträckning i utställningen. Jag får återkomma med i ett senare sammanhang.
Björn Blomqvist 2014-08-20
På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…
På Femörehuvud finns inte bara ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet), ett naturreservat och ett konstnärstillhåll, utan också en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården.
Välbesökt, välbevarat och faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.
Med ena handen om hundkopplet och den andra om mobilkameran, fångades bilderna i samma takt de fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.
Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.
Björn Blomqvist 2014-08-17
Likt havsörnens vingar, lika utsträckt är akrylen i Anna Wirmans abstrakta målningar längs ena kortsidan. Ett tjockt lager akryl sträcks ut i raka, men ack så abstrakta linjer. Rött, vitt, svart eller varför inte turkost, fyller den vita men också den svarta bakgrunden. Ur ett estetiskt perspektiv är de abstrakta målningarna snygga och trendsättande. Den tjocka texturen blänker så som akryl oftast gör. Bara i en av de abstrakta målningarna kunde jag, via min fantasi, hitta ett föreställande motiv. Ett fartyg med master och segel. Det var min fantasi som skapade det, vad andra ser är upp till dem.
Att konstnären behärskar olika tekniker inom måleri, går det inte att ta miste på. Strax efter de färgstarka abstrakta alstren, hänger målningar i akvarell. Även där finns abstrakta motiv, men mestadels föreställande motiv, såsom naturlandskap och havsvikar etc.
Utställningen satt fyr på mina analytiska tankebanor. Och fyrar fanns det några av i motiven bland akvarellerna. Ni som följt bloggen innan, vet att jag vurmar för abstrakt konst och mindre för akvareller – så tiden vid akvarellerna var inte i paritet med tiden i nästa del av utställningen.
Snabbt lämnar jag avdelningen med akvareller och tar mig en lång och noggrann titt på konstnärens akryler med föreställande motiv. Det är nu jag går igång med mitt ack så prestationskrävande och analytiska sätt att betrakta konstverk.
Alster efter alster granskar jag, millimeter efter millimeter. Mycket mörka färger och landskapsbilder, varvat med skog och vatten. Många figurer är måleriska där konstnären utelämnat starka konturer med enskilda linjedragningar.
Men vad har havsörnen med det hela att göra?
På några av målningar syns en havsörn färdas i luften med utsträckta vingar. En havsörn på väg att landa likaså. Jag kan ju direkt påpeka att havsörnen får stå för rörelse i bilderna. Likaså några fiskmåsar i en annan målning. Perspektiv och djup brukar jag också leta efter och det märks att Anna Wirman behärskar olika tekniker vad det gäller djup och perspektiv.
Centralperspektivet finns med. En grusväg som försvinner bort som i en tratt i de parallella linjerna. Där möter man ljuset – viktigt för konstnären själv. Likaså i en skogsbild där träden placerats i diagonal linje mot bildens djup. Längs träden kan en tänkbar linje gå diagonalt från nederkant i bild och sluta en bit upp i bild.
Det mer traditionella sättet att måla i 3D har hon inte glömt bort. Att placera mindre föremål i större skala framför ett betydligt större föremål som framställs mindre i bilden. På så sätt får hon djup i sin målning. I detta fall är det en färgrik buske som är större i bild än den stora bron i sten. Bron tenderar att befinna sig längre bort. På så vis får hon ett djup i bilden.
Det är inte bara de färgstarka abstraktionerna och vackra naturlandskap i naturens alla kulörer som tilltalar mig, utan en stubbe. En stubbe kanske inte är mycket för världen, men på det sättet hon målar den och hur den gestaltas, kan mycket läsas in i bilden. En stubbe som är hög och visar tecken på ett bortslitet träd, vittnar om storm eller liknande. Ett träd har slitits från sin stam av någon orsak. Motivet tilltalade mig, kanske för att det finns en dramatik i bilden. Det går att utläsa mycket ur det. Det tilltalar mig!
Den noga genomgången av Anna Wirmans målningar, slutade som vanligt med en lång pratstund. Det finns inget intressantare än att få samtala med skaparen själv.
Det finns inga upprepningar eller tydliga förekommande teman i hennes alster, vilket hon själv påpekade. Förnyelse och upptäckt är drivkrafterna. Nästa gång jag besöker hennes utställnings, kan jag förvänta mig nya motiv, nya stilar men med samma skicklighet.
För dagen blev det bara ett konstmöte då huvudet blev så fullt av intryck att jag inte mäktade med ett konstgalleri till. Ibland blir det så och på samma gång, uppstår en form av prestationsångest.
Jo förresten, det där med symbolik har jag inte glömt bort. I detta fallet finns det två element att titta närmare på. Två frekvent återkommande motiv. Det är havsörnen och fyren. Vad har de att säga oss? Ska gräva efter det i mitt symbollexikon!
Det finns så mycket att säga om örnen, men dock inte havsörnen. Kortfattat är örnen en universell maktsymbol. Den kopplas oftast till solens och himmelens symbolik och likaså kungligheter och gudar. Fyrtornet däremot, är en symbol för manlig fruktsamhet samt Kristus lära då ljuset ska leda rätt och själens ledsaga till tron. Finns det någon likhet mellan dessa två symboler? Det är i så fall det gudomliga och att makt i de flesta sammanhang är kopplat till män.
Kan vara lite långsökt så…
Godnatt!
Björn Blomqvist 2014-08-12
På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer.
Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.
Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.
Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.
Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.
På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.
En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.
Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.
Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.
Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.
På Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen.
En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.
Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.
Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.
Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”.
476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex.
I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.
Björn Blomqvist 2014-08-11
Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.
Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.
Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.
Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.
Björn Blomqvist 2014-07-06
Längs sträckan mellan punkt A och B, en grådaskig yta jag tittar på. Asfalten framför mig lockar min uppmärksamhet. Jag inser att jag nu ska lyfta blicken. Se allt det andra runt omkring mig. Min blick lämnar den stenhårda ytan under mina fötter. Det tar inte många sekunder så har jag en ny stenhård yta under, över och bredvid mig.
Tunnelns oskyldiga textur av stenhårt material har fått hjälp att tala till mig. Sprejburkarnas språkrör sänder budskap till oss som passerar igenom. Tags, klotter eller konst? Om det nu kan kallas konst, är en subjektiv upplevelse. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg om vad som är konst och inte konst. Det är generellt sett ingenting vi kan definiera, det är bara en personlig upplevelse.
Jag tycker tags och klotter inte är konst vid denna plats eller i denna kontext. Graffiti däremot, tycker jag är konst. Det finns en estetiskt skönhet och i viss mån en symbolik i den. Däremot kan klotter likaväl vara konst, men då skulle denna vägg få flytta till en annan plats, ett galleri kanske. Då skulle det vara konst.
Jag lämnar tu
nneln och går vidare utan att titta nedåt eller bakåt. Med ett vaket öga fångas jag av nya motiv mot en lika stenhård yta. I nästa tunnel möter skurmedel en ensam gestalt. Klottersaneringen har lämnat spår. Bleka partier vittnar om en kamp mot klottrare. Något är ändå kvar. Har den kommit dit efteråt, eller blev den förskonad från utradering? Det kan inte jag svara på, men däremot bli fascinerad av motivet och direkt jag kom hem, dyka som en rovfågel ned i mitt symbollexikon. Jag anar ju ugglor i mossen.
Otur för vem? Klottrare, saneringspersonal eller ugglan. Lika svart som konturen som bildar ansiktet av en uggla, lika svart är ugglans symbolik. Ugglan som är en nattlig varelse, symboliserar otur och själsligt mörker. Ugglan kommer ned till jorden om natten och äter de dödas själar och det kraftigt hoande ljudet och den stirrande blicken, ses som ett förebud om död och olyckor.
Jag lämnar snabbt tunneln för att inte få med mig otur. Strax runt hörnet kan jag andas ut och beskåda en mer estetisk stenlagt plats. Ett hörn rundas av, likaså min promenad. Snart når jag punkt B – Busstationen.
Jag har nu gått den stenhårda vägen mellan punkt A – Arbete och punkt B – Bussen. Det var det jag hade att berätta och analysera. På återseende!
Björn Blomqvist 2014-04-18
Går i cirklar från
hörn till hörn
Trampar vatten
på torra land
Ser målet med
immiga glasögon
Står i duschen
med uppfällt paraply
Kastar sten
med egen glaskula
Pratar slang med
hål i byxfickan
Skjuter från höften
med ärtrör av bambu
Tänker men bara
himlen är klar
Försvinner bort
i en negativ fotobild
Av Björn Blomqvist 2014-04-14
Det blev trots allt ett kulturmöte igen. Jag och ytterligare tre personer från styrelsen i Oxelösunds Teaterförening var på Pelles Lusthus i Nyköping ikväll för att tillsammans med ytterligare kulturföreningar och kulturutövare, lyssna på en föreläsning om arrangörsutveckling och om ubildningssatsningar i ämnet.
Vi och andra föreningar fick möjlighet att under fikapausen, beblanda oss med varandra och prata kring frågor om hur man når ut med sitt budskap och om ur man ska värva nya medlemmar osv. Det och mycket mer diskuterades under kaffet. Mycket kretsade kring marknadsföring, styrelseteknik och samarbeten. Det var mycket givande och det blev mer grupparbete än mingel, vilket är en fördel.
Kaffet var gott, smörgåsen likaså. Vad mer kan jag säga? Jo några bekanta ansikten var ju där och likaså gamla arbetskamrater. Det gjorde kvällen än mer lyckad.
Björn Blomqvist 2014-04-09
Det spretar uppåt, från vänster till höger. Som i en strut lyfts linjerna mot det dolda ansiktets mysterium.
Dagen till ära var jag på vernissage på Galleri Fiskhuset. Som vanligt var det strax efter dagens repetitioner av Sound of Music. Det bästa med vernissage är mötet med konstnären själv. Som konstvetare får jag veta mer än vad alstren säger mig, när de hänger där på galleriets vita väggar.
Utställningen som har vernissage idag går under namnet Mirakler & Mångfald – av konstnären Lillan Michelin. Första alstren i utställningen är akryler på pannå. Det är höga och avlånga. Koloriten känner jag igen – den varma. I rektanglar och kvadrater fylls ytorna i vinrött, marinblått, brunt och beige m.m. Ett kollage-liknande tillvägagångssätt finns med i många alster. En tapetbård, en träkloss, ett beslag av något slag eller varför inte en slipskiva. Allt är möjligt att fylla ut motiven med.
Konstnären föredrar att arbeta på hårda ytor, vilket syns då flertalet alster är pannåer på masonit, samt betong. Det finns även några alster i gicleetryck (grafik) och ett par litografier. Det syns att skiftningar i motiv och teknik på utställningen är skapade i olika tidsperioder. De äldre motiven innehåller en mer mjukare linjedragning, medan de yngre domineras av raka linjer som spretar uppåt i en strutliknande form. Ovan linjerna finns det blommor och andra, oigenkännliga motiv.
Det finns en tendens till lite abstraktion eller någon av stilarna inom modernismen, samtidigt som konstnären leker med tanken. I de flesta alstren finner betraktare ett ansikte. Antingen i profil eller bara ögon och mun. Som i det förra konstmötet jag bloggade om, är några ansikten delade i två halvor med varsin kulör. Till skillnad från förra mötet, är Lillans ansikten långsmala och följer redan födragna linjer.
Längs de diagonala linjerna som oftast sträcker sig från vänster nederkant mot övre högra hörnet, fäster hon olika motiv. Ansikten och strutformade element följer linjerna. Blommor eller konturer av byggnader likaså. Det finns inget djup (3D) i motiven. Perspektiv och djup kan betraktaren ändå fantisera fram bara att studera bilden. Fantasin sätter inga gränser.
Konturerna varierar i teknik, men mestadels linjärt och ytterst få måleriska motiv. Tydliga konturer markerar motiv, former och element. Vissa motiv har drag av kubism. Det beror på att bildytan är plan (2D) med raka linjer utan djup eller perspektiv.
Efter ett varv i utställningen var jag tvungen att gå ett varv till och se om jag kunde finna ansikten i varje målning. Vissa fann jag lätt, andra var diskret placerade och i några motiv fann jag inget ansikte. Kanske vill dessa ansikten säga oss något. Det finns kanske uttryck i dem som ska harmonisera med övriga element i bilden?
Nog om detta. Det positiva enligt min mening, var att få en pratstund med konstnären och att merparten av alstren har en varm kolorit, såsom förra veckans konstmöte. Det gillar jag. Denna utställning och den i förra veckan på Galleri Sjöhästen gillar jag något mer än den förra här på Galleri Fiskhuset.
Det var även kul att vara tillbaka. Jag har hållit mig borta från gallerierna en tid p.g.a. slö- och lathet och prestationsångest. Nu är det bara trevligt att vara tillbaka och jag måste hitta fler utställningar och främst de med andra uttryckssätt. De tre senaste utställningarna jag har besökt, har likheter i tanke och form.
Björn Blomqvist 2013-10-26
“Kära dagbok…” Nää, glöm det. Det var bara en illusion av något obefintligt. Dagen efter det intryckspulserande konstmötet igår och dagens långa repetition i konsten att tämja ett sjungande teaterstycke, känner jag mig lite “off”.
Egentligen vill jag på det igen – ett nytt konstmöte under lunchen såklart. Tiden som sprang fortare än min lunchpromenad hejdade min framfart. Jag medger ändå att dagens repetition i scenkonstens anda är ett konst- och kulturmöte värt att bära med sig.
Efter hela dagen i replokalen kan jag erkänna att både hungern och tröttheten kröp fram. Tack och lov är de bara skuggor av helhetsupplevelsen. Så kul och spännande och lärorikt det varit på repetitionen, har jag inte haft på länge. Musikal är den saknade strängen på min lyra. I en gigantisk ensemble känns det som strängen är på sin plats. Trivsamt i gruppen, njuter jag av varje stund.
Som amatörskådespelare i snart 18 år har jag aldrig provat på musikal, snarare bara sett dem på scen och på film. Orsaken byggs på tron att jag bara kan spela teater och till viss mån dansa. Sång är för mig främmande. En liten men ack så viktig talroll är min insats i uppsättning.
På heder och samvete, lovas det nu att nya intressanta konst- och kulturmöten presenteras här – allt oftare. Egenskrivna alster och rapporter från min manusvärld ska också bli flera. En vecka fram i tiden sitter jag säkert här igen och bloggar. Något jag har lovat mig själv. Glömskan att ha roligt under en skrivprocess är myten om sökandet efter inspiration.
Bokmanuset växer sakta fram nu när en deadline bara är några stormsteg bort.
Björn Blomqvist 2013-10-20
Bilder från gårdagens lunchpromenad:
En trappa upp så att säga. Dit upp jag sällan går. Där skapade jag mitt konstmöte idag. Det har gått en vecka sedan förra konstmötet men det är på tiden att jag kommer igång med både konst- och kulturmöten igen.
Idag tog jag chansen och gjorde så som förra helgen. Under lunchen som bryter av repetitionerna med musikalen, besökte jag ett konstgalleri. För ovanlighetens skull besökte jag Galleri Sjöhästen, beläget mitt i centrala Nyköping. Ett galleri jag ytterst sällan besöker, men jag kände att det var deras tur att få ett celebert besök av mig just idag.
Just nu pågår det en utställning där av Pepe Ribes, “måleri, skulptur och gravyr på egentillverkad papper”. Efter halva utställningen insåg jag vart konstnären vill komma med sina alster. De domineras av varma färger och mjuka former, med och utan konturlinjer. Den övervägande koloriten består av varma naturfärger, såsom brunt, beige, blått och även gult respektive rött. Akrylmålningarna på de uppspända dukarna omgärdas av träramar i brun nyans. Det för att skapa en harmonisk balans mellan motiv och ram.
Till skillnad från förra helgen, är dessa alster mer föreställande och betydligt mjukare i sin utformning. Konstnärens återkommande element i målningarna med delad yta och två kontrasterande färger är tydliga. Mestadels är det ansikten med en trekantig form som delas av med var sin färg. Som exempel finns det ansikten med en gul och en röd sidohalva. Något som är ofta förekommande i målningarna.
Vissa motiv föreställer nakna kvinnor i surrealistiska poser. Stora runda vader och lår, samt bröst i tydliga cirkulära former. Ljuset som fångar vissa objekt från en bestämd vinkel är där för att skapa delning mellan ljusa och mörka nyanser. Det är vanligt förekommande. Som exempel kan nämnas ett alster med motiv av en tjur och en kvinna. Förutom kopplingen till Spanien (Barcelona) där konstnärens sägs bo och verka, ser man hur den mörka koloriten hos tjuren bryts av via kvinnans något ljusare nyans.
Det finns fler alster på samma tema, dvs. alster med två ljusbilder, samt koppling till Spanien, och Katalonien – gult och rött i rutmönster. Vissa motiv är måleriska, men många med en mer tydlig linjekontur.
Järnskulpturerna i utställningen domineras av ansiktsmotiv med två olika halvor. Två kontrasterande sidor. Som exempel kunde jag se ett trekantsformat ansikte i järn där vänster ansiktshalva var framträdande med ett fyrkantigt öga, medan höger halva var tillbakadragen med mer djup och till synes ett runt öga. Överallt såg jag de tvådelade ytorna/ansiktena med kontrasterande kolorit/detalj.
Likaså gravyrer är delade i olika sektioner, varav varje sektion har sin färg. Färgerna i gravyrerna är betydligt ljusare, kallare och starkare i färg. Kanske ett medvetet val från konstnären? Bara en sån sak som motivet av tjuren och kvinnan (akryl). Tjurens kraftiga runda ben i mörk kolorit, bryts av i bildfånget av kvinnans två ljusare, men lika runda ben. Kanske placerade han henne där för att bryta av bildytan? Gravyrerna med ansiktsmotiv tycks delas in i färgerna rosa, gult, turkos och orange. Varje sektion har sin egen färg – aldrig samma färg på hela ytan av ansiktet.
De djupskapande teknikerna är de traditionella. Ett diagonalt plan/perspektiv samt objekt placerade i bakkant, dvs. i mindre storlek, högre upp i bild. En järnskulptur bestående av en fyrkantig ram, indelas i tre sektioner, varpå varje sektion det finns ett ansikte med den för konstnären, traditionella formen. Även dessa tre ansikten har två omaka sidor.
Om jag skulle göra ett försök att hitta tecken och symboler, finns det många objekt att titta närmare på. Jag gör så gott jag kan via mina symbol- och teckenlexikon. Färger har sina symboliska förklaringar, vilket jag redogjort för i tidigare inlägg. Dessa behöver ingen närmare beskrivning. Däremot ser jag en koppling mellan alster nr. 50 Harlekin och konstnären. Figuren har ett rutmönstrat kläde i gult och rött, såsom Kataloniens färger (Barcelona).
Till skillnad från förra veckans konstmöte, tilltalar denna utställning mig något mer. Kanske beror det på de varma färgerna, vilket jag själv föredrar. Kanske är det de mer föreställande motiven som jag gillar.
För skojs skull kan jag väl nämna att sjöhästen symboliserar sjöfart, grace, havets makt och symbol för en säker resa. Den symboliserar också sjöfarare/sjöfart inom heraldiken.
Björn Blomqvist 2013-10-19
![IMG_0634[1]](https://blommanskulturblogg.files.wordpress.com/2012/04/img_06341.jpg)
På samma plats, eller snarare i samma område finns två verksamheter som engagerar mig just nu. Vid Bryggeriet i Nyköping finns replokaler där jag håller till tillsammans med en superduktig ensemble som just nu för fulla muggar repeterar musikalen Sound of Music. Jag spelar en liten roll i musikalen, men trivs ypperligt att få äran att vara med.
Mittemot replokalen ligger två, till och med tre konstgallerier. Som konstvetare, men med en längre tids prestationsångest har det blivit få besök där – trots att jag för länge sedan var medlem i föreningen Fiskhuset som har sitt konstgalleri just där.
Efter repetitionerna av några scener i musikalen och en del ländler (dans), var jag nöjd med dagen. Av den orsaken fick jag mod att besöka Galleri Fiskhuset igen. Jag hoppades på att få tillbaka lusten för konstanalys. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hungrig som en björn tassade jag runt bland alstren på en betydligt snabbare tid än vanligt – men vid varje alster stannade jag. Inga genvägar alls.
Det jag reflekterade över på utställningen av Åsa Kvissberg (måleri och grafik), var först och främst hur alstren domineras av starka linjekonturer, människor och händer. Motiven ger ett abstrakt intryck, men är i högsta grad föreställande. Jag var inte helt förtjust i alstren. Kanske är det inte min smak av konst. Mina konstbetraktelser har högre ambitioner och mer åt historisk konst – inte samtidskonst. Trots allt kunde jag tolka dem i en surrealistisk kontext. Mycket vitt och svarta linjekonturer som framhäver figurer i form av ansikten, poserande kroppar och händer – placerade lite varstans.
Alstren är mestadels måleri, men också några i grafik. Temat är detsamma i nästan alla verk. En gemensam sak är också den förmodade medvetenheten att låta färgen rinna och skapa motiv av spill eller dräll med akrylen. Oftast är dessa element i blått eller grönt. Blått, grönt, gult och de svartvita människokropparna såklart, är den generella upplevelsebilden av dem alla.
Angående detaljer och symboler vill jag inte ge nån direkt beskrivning på det. Magen kurrade och jag orkade inte genomsöka alstren ordentligt. Det fanns i alla fall djup och kontrast i motiven, men som sagt – jag tyckte motiven var för röriga och oharmoniska för att falla mig i smaken.
Nu ska jag twittra och skriva på mitt bokmanus istället. Hoppas på bättre analyslust nästa gång.
Björn Blomqvist 2013-10-12
Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.
Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.
Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.
Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.
Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.
Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.
Björn Blomqvist 2013-07-25
Det är inte hur jag ser ut som avgörs i detta läge, snarare hur bloggens tema ska vara. Jag kände att förnyelsen behövdes. Jag har alltså bytt tema på bloggen igen, men innehållet är detsamma, dvs. en blogg om mina kulturmöten med mera.
Temat just nu är nygammalt. Jag hade det till en början, men har bytt lite då och då. Nu kör jag med detta tills jag återigen vill byta.
Det är mycket jag vill, men besluten måste bestå under en längre tid. Nu ska jag inte störa er mer. Jag ska ägna mig åt läsning och författandet istället. Kanske snart kommer jag ut på ett kulturmöte och då hörs vi igen.
Björn Blomqvist 2013-07-12
Hej alla läsare eller snarare ni få läsare. Jag har inte glömt bort vare sig er eller bloggen. Jag har ju en till blogg som jag använder för mina kreativa krafter, medan denna blogg fortfarande är en plats för tankar och synpunkter från mina kulturmöten. Den senaste tiden har jag inte åtagit mig några uppdrag med anknytning till konst- eller andra kulturmöten.
Jag har full kontroll över situationen, men som sagt, jag är slö när det gäller kulturmöten just nu. Jag har fortfarande bara kommit halvvägs med bokmanuset, men jag hoppas på en mer kreativ period under sommaren.
Eftersom jag även har skrivit på både tvåan i serien och påbörjat trean, ser det ljust ut på bokfronten. Jag förväntar mig inga stordåd. Det första delmålet är att skriva klart ettan under detta år och därefter fortsätta med redigeringsarbetet under nästa år.
Nä, nu ska jag inte gnägga om bokmanuset mer, jag ska ta mig i kragen och ägna mig åt det jag har både intresse och fallenhet för – konstanalyser!
Björn Blomqvist 2013-06-22
Snart är det en ny månad och det har som vanligt inte hänt så mycket här på bloggen. Jag kan skylla på bristande inspiration men som sagt, den kommer och går. Jag har varit inne i en så kallad lågkonjunktur, men jag ska bara…
Till helgen startar ju melodifestivalen och den bloggade jag flitigt kring förra året och det kan bli en nystart på ett mer effektivt bloggande här framöver, men jag ska först bara plocka fram glitter- och glamour-looken och hitta skjortan med paljetterna på osv. 😉
Bokmanuset har jag skrivit lite till på men inte mycket. Jag fick dåligt självförtroende häromdagen och då ville jag inte skriva mer just då. Jag har ändå funderat på det andra bokprojektet jag har, det mer självbiografiska i poetisk form. Det är poesi jag gillar att skriva, medan romanskrivandet är mer som ett experiment för att testa min fantasiförmåga och mitt tålamod.
Björn Blomqvist 2013-01-31
Ett mindre framsteg gjordes igår på boksidan. Jag skrev sisådär 6000 tecken till, men inte mer. Den andra delen angående böcker, den så kallade bokläsningen är inte så intensiv just nu. Jag är ju en periodare när det gäller den saken.
Poesin och konstanalyserna ligger i vila, men jag gör en del för att väcka konstanalytikern inom mig till liv igen. En av orsaken är nog det kalla vädret. Jag har ingen lust att bege mig ut på vägarna för att bese en konstutställning när det är 15 minusgrader ute och har en insnöad bil.
Framåt våren är mitt mål att vara i toppform på i stort sett alla plan. Hälsan på topp, bloggen uppdaterad flera gånger om, 1/3 av bokmanuset skrivet och jag 6 kg lättare än idag typ. Jaja ni fattar, jag ska ta mig i kragen så hårt jag verkligen kan och jag släpper inte taget förrän skutan är på rätt kurs.
Björn Blomqvist 2013-01-22
Grubblar över allt jag vill göra och att hinna med. Böckerna i hyllan väntar på mig. Gallerierna likaså. Jag har mycket att få ut av mig själv men jag släpper inte på handbromsen så som jag skulle vilja göra. Jag hoppas på att få komma igång med mina konstanalyser etc. Jag är medveten om min förmåga att analysera konst. Det är en anledning till mina akademiska meriter i ämnet.
Allt handlar om vilja och den har jag men den vill inte kliva fram som ifjol. Det kan bero på arbetslösheten. Det jag behöver nu är ett arbete, gärna inom konst- och kulturbranschen. Det är mitt främsta mål. Som jag sagt tidigare så trivs jag som fisken i vattnet när jag arbetar på museum.
Självklart ska jag inte sluta skriva alster. Har som vanligt flera projekt i gång, vilket resulterar i att det går sakta framåt. Huvudsaken är den att det går framåt.
Björn Blomqvist 2012-11-24
Hej alla glada!
Jag har som in ser ändrat tema på bloggen. Ett nygammalt tema kan man säga. Jag hade detta tema någon gång i början. Bilden ovan innebär dock inte att det är en bokblogg. En och annan recension dyker ju upp, men bilden i sidhuvudet är där bara för att den är fin och talande på något sätt.
Jag bloggar allt för sällan nu mer – men det är bara en liten svacka som jag själv säger. Revyarbetet har kommit igång och jag är mer än taggad i år eftersom jag tog ett sabbatsår ifjol. I år ska jag prestera på topp, vilket jag gjorde för två år sedan – min bästa insats någonsin av de 6 nyårsrevyerna jag deltagit i.
I år blir det min 7:e insats av gruppens totalt 12 nyårsrevyer. Har självklart stått på scen i många fler produktioner än just nyårsrevyerna. Det kanske blir nått inlägg relaterat till revyn, men det är fortfarande fokus på mina möten med diverse kulturyttringar som gäller.
Fler bokrecensioner dyker säkert upp men jag strävar inte efter att förvandla bloggen till en bok- och litteraturblogg. Jag vill bara bredda mitt kulturintresse. Jag har mina akademiska meriter främst inom konstvetenskap och historia. Litteraturvetenskapliga kunskaper har jag bara från A-kurs på LIU, men har funderat på att läsa B-kurs eftersom jag saknar uppsatsskrivandet. Jag får se vad som sker i framtiden. I första hand ska jag fortsätta söka arbete.
Björn Blomqvist 2012-11-05
Varför gör han inte sin plikt? Lite så tänker jag om mig själv eftersom jag har all tid i världen att läsa böcker, gå på konstutställningar eller att besöka museum. Istället har jag dragit igång ett renoveringsprojekt i ett rum som jag oftast kallar biblioteket. Det för att där inne finns fyra överfyllda bokhyllor samt en soffa och plats för datorsysslor.
Böckerna är såklart fler än vad som blir lästa. Jag är mer av en boksamlare än en bokläsare emellanåt. När nu rummet blir klart ska jag banne mig läsa mer böcker. Det blir ett finfint rum med samma hyllor men med en ny datorhörna, nytt golv, ny färg på väggarna plus en fondvägg med en schysst tapet i biblioteksanda. Snart saknas bara lånedisken och en bibliotekarie, men av ekonomiska skäl lånar jag böckerna själv. 😉
Hursomhelst så ska jag inte babbla på om rumsrenoveringar hela dagen, måste få ändan ur vagnen också. Museerna och konstgallerierna står på rad för att be mig komma och göra analyser. Istället sitter jag hemma eller renoverar rum och det närmsta jag kommer konst och kultur är mat av olika slag: sushi, indiskt, kinesiskt, malaysiskt och viner t.ex.
Det egna skrivandet, förutom bloggen eller inlägg på Twitter, är ganska svagt. Men snart, ”ska bara” osv. Jaja… börjar lära mig den jargongen och den är ju helt fel. Endast motivation, disciplin och deadlines fungerar. Inspiration har jag oftast men för helt fel saker.
Nähäpp! Dags att göra nytta istället för att skriva på bloggen. Det får bli sängen istället.
Björn Blomqvist 2012-10-23
Nu skriver jag ett inlägg bara för skrivandets skull. Jag anser att min blogg emellanåt blir för tom på inlägg om just konst- och kulturmöten. Bloggen är ju en konst- och kulturblogg, inte en bok- och historieblogg etc. Självklart kommer dessa ämnen dyka upp, men jag får inte glömma bloggens syfte, dvs. inlägg om mina upplevelser i den kulturella och konstnärliga världen.
Det är mitt i natten den 7 september och jag är vaken och reflekterar och grubblar över varför jag inte håller mig till mina kärnämnen på bloggen och undrar också varför jag egentligen bloggar. Jag ska inte lägga ner bloggen om det är det ni nu tror. Jag är ute på farligt vatten emellanåt, dvs. ibland är jag tvärvetenskaplig i mina inlägg.
Jag vet inte allt om litteratur, inte allt om historia, men jag tycker mycket om konstvetenskap/konsthistoria och medeltidshistoria, så därför är mina bokrecensioner och poetiska alster av en mer blygsam karaktär. Jag talar genom konsten kan man säga – inte den konst jag skapar, utan den konst jag analyserar.
Hursomhelst har jag nu skrivit av mig lite så att ett nytt inlägg hamnar på bloggen. Jag ska faktiskt göra flera konstbesök inom kort, så det kommer mer av den sorten.
Björn Blomqvist 2012-09-07
Kl. 09.00 exakt såsom det var avtalat, lämnade jag bilen på verkstan. Punktlighet är nog en av mina starka sidor. Efter verkstan gick jag till Galleri O som är ett av två gallerier inne i allaktivitetshuset Koordinaten i Oxelösund.
Då kan man ställa sig frågan vad Madonna, Lady Gaga, Iron Maiden och Clint Eastwood har gemensamt. Jo, alla är de avbildade och finns utställda på galleriet i och med utställningen ”Popkonst”, av konstnären Katarina Burlin.
Det första alstret porträtterar popdrottningen Madonna i en grå, svart och vitt kolorit med den amerikanska flaggan i bakgrunden i rött, blått och vitt. Madonna själv som är nästan helt naken håller sin högra hand mot sitt vänstra bröst. Kompositionen är målerisk, såsom i de flesta motiv i utställningen.
Efter Madonna kan man beskåda Lady Gaga, också hon i samma kolorit men med rödmålade läppar. Därefter kommer en stor målning med ett typiskt Iron Maiden motiv. Huvudfiguren är likaså i en grå nyans, men det finns också några motiv i rött, blått och vitt. Dessa utgörs av blodstänk på ett svärd som besten i bild håller i sin vänstra hand. I den högra håller han den brittiska flaggan med dess originalfärger och med ett stänk av glitter. Bandets namn Iron Maiden finns i bilden med sitt klassiska typsnitt med röda bokstäver med vit kant. Glittret som finns på flaggan ger en bra effekt.
Men sen… Plötsligt försvinner de starka primärfärgerna från resten av målningarna – endast grått, svart och vitt finns kvar. Men det är just det här som är tjusningen tycker jag. Först kontrasteras de svartvita målningarna mot starka färger i rött och blått, till att sedan försvinna och ge den grå nyansen en chans att lyfta fram konturerna i motiven. Jag tycker personligen att detaljer och konturer kommer fram på ett annat sätt om de framställs i grå nyans.
Galleriets vita väggar gör att alstren harmoniserar bra i sin helhet. Förutom Madonna, Lady Gaga m.fl. har konstnären återskapat ett porträtt som döpts till ”Kizz”. Motivet föreställer Gene Simmons som står på scen med sin gitarr och med spetsiga nitar i dräkten och den karaktäristiskt utsträckta tungan. Bilden är känd men är mycket bra avporträtterad i grå kolorit.
Andra pop- och rockartister som avporträtterats i samma kolorit, på ett skickligt sätt är: Johnny Cash, Michael Jackson, Jimi Hendrix och John Lennon m.fl. Motivet på John Lennon samt det med Iron Maiden anknytning är mina två favoriter pga. dess detaljrikedom.
Symboliska element förekommer i liten skara plus att den symbolism som finns i Iron Maiden-motivet talar sitt klara språk. Ett blodstänkt svärd, brittiska flaggan och liemannen i nedre bildkant, dvs. döden, han som ska ”skörda” de dödas själar, finns med i bildmotivet. Svärdet associeras till manlighet men inom kristendomen kan svärdet förekomma som emblem hos vissa helgon. Gitarren i ”Kizz”-målningen associeras också till manlighet eller till ungdom.
Färgsymboliken kan tolkas genom rött, blått, vitt, grått och svart, vilket jag i viss mån har redovisat i ett tidigare inlägg. Rött symboliserar t.ex. mod och manlighet. Alltså är manlighet symboliskt överrepresenterat i några av utställningens alster. De flesta bilder och skivomslag med koppling till Iron Maiden är ju oftast fyllda med både religiös symbolik och även mörk symbolik.
Björn Blomqvist 2012-05-25
Idag tjänstgjorde jag några timmar som museivärd på Nyköpingshus och därefter tog jag mig vidare till nästa kulturella happening. Från utställningarna i Kungstornet och resterna av den medeltida muren, begav jag mig till Galleri Vindfång. Mur blev plötsligt Muhr eftersom galleriet har vernissage på en utställning av konstnären Anna Maria Muhr. Med mina konstvetenskapligt analyserande sinnen – besökte jag utställningen.
Konstnären ställer ut verk i olika format, såsom måleri, teckning, keramik och collage. Väggarna i det lilla galleriet fylls av måleri i allt från akvarell, akryl, pastell och olja. Eftersom tekniken är skiftande förekommer både linjär måleri och mer måleriska kompositioner. Den gemensamma nämnaren skulle kunna vara den ljusblå nyansen som finns med i de flesta av målningar, oavsett vilken teknik som använts. Den ljusblå nyansen tjänstgör i de flesta fall som himmel eller hav i landskapsmotiven.
Symbolspråket finns med i många av verken medans betraktaren alltid kan skapa sig en egen tolkning. En skugga i ljusblått som täcker en snöklädd kulle tolkades som en isbana av en betraktare, medan jag själv såg den som skugga från ett intilliggande hus. Den slutsatsen drog jag med tanke på formen av det ljusblå fältet, samt av personerna i målningen som har skuggor i samma ljusblå nyans.
Självklart hade jag en trevlig diskussion med konstnären för att som vanligt få en närmare inblick i hennes arbete och tankebanor. Oljemåleri var det som konstnären nu senast har studerat lite mer – tekniskt och kompositionsmässigt. En av hennes oljemålningar fastnade jag extra för eftersom den innehåller en del symbolik (jag har ju en förkärlek för tecken, ikoner och symboler) och för att konstnären påpekade att hon fick renässansinspiration när hon skapade målningen.
Målningen är i olja med kuliss, bestående av hus i nyans av terrakotta, en himmel i ljusblått och berg som framhäver grönskan. I framkant i motivet porträtteras en kvinna/gudinna som spelar harpa. Till höger om kvinnan – en ängel med en kvinna i famn och strax nedanför dem en häst.
Det symboliska i målningen är inte bara att den påminner om en renässansmålning, som har mindre perfektionistiska drag än vad vi är vana att se från Leonardo da Vinci m.fl. Harpspelande kvinnan skulle vara ett med musiken om det i målning kunde ses om hon var ängel, men det framgår inte i motivet. Harpa däremot är en symbol för helig musik och förknippas just med änglar. På så sätt skulle vi kunna tänka oss att kvinnan är gudomlig och hon spelar helig musik. Strängarna på en harpa symboliserar även stegen som leder till nästa liv.
Med harpan och strängarna kan en koppling göras till ängeln till höger i bild som tar med sig en kvinna från jordelivet till himmelriket dvs. paradiset. För människor under medeltiden och inom den katolska kyrkan var/är livet efter döden lika viktigt som livet på jorden. Ängeln som för med sig kvinnan upp från jordelivet till himmelriket, visar i motivet med en uppåtgående kraft det som änglarna mestadels symboliserar, dvs. guds sändebud och övergången mellan himmel och jord.
Till sist kommer vi till hästen i motivet. Hästen är en symbol för ädelhet, skönhet och snabbhet. Konstnären själv berättade att hästen kom till av en slump men hon ville påpeka att för henne ska hästen symbolisera jordlig kraft. Hästen är i och för sig en maktsymbol och ett tecken på livskraft, så visst är kraft en del av hästens symbolik.
Slutligen kan jag säga att de djup som finns i flera av hennes målningar bygger på den traditionella tekniken att göra föremål i framkant betydligt större än de element som visar på djupet. Få motiv bygger på centralperspektivet, vilket inte är ett måste. I en av målningarna (akvarell) föreställande en korg med bigarråer, lyckas konstnären få fram det reflekterade ljuset som syns då solen lyser mot fruktens blanka skal.
Det blev ett långt inlägg om ett kort besök från ett litet galleri. Tänk vad små saker kan få stor betydelse. Ibland vill jag sönderanalysera en bild bara för att…
Björn Blomqvist 2012-04-21
Vart tog reportagen vägen i bloggen? Det är de som är grundstommen i bloggen, de som ska ge bilden av mina upplevelser vid olika möten med konst- och kulturyttringar. Just nu har jag inte antagit nått uppdrag som ivrig besökare eller åskådare vid kulturella tillställningar. Hursomhelst ska jag ägna mig mer åt detta snart. Jag har skrivit av mig med lite egna alster och andra tankeställare. Nu är jag i bättre slag och kommer göra paus i min kreativa ordverkstad.
Trots den kalla luften som kommer in och den bitande kylan som tar över ska jag åtminstone kunna ta del av några evenemang. Konstgallerierna är inte stängda trots den kalla luften. Teaterföreställningar, musikunderhållningar och dansbandsspelaningarna fortsätter i vanlig ordning. Musik, film och dokumentärer är likaså fler en vad man tror. Jag samlar all kraft just nu till nya målande reportage, recensioner och upplevelseskildringar i kulturens tecken.
Bokhyllan står och väntar ivrigt på min hand som snart ska rycka en bok ifrån hyllan. En bok som ska stärka mina kunskaper, upplevelser och intressen om konst, kultur, historia eller något oväntat kanske. ”Livet är alldeles för kort för ett dåligt vin”, tack på förhand ärade kultrvetarekollegor och ni andra.
Björn Blomqvist 2012-01-11
Efter tre avsnitt av favoritprogrammet Konstdeckarna blir min upplevelse i avsnitt fyra något mildare. Det kan bero på att i 4:e och sista delen läggs ribban lägre. Det gäller inte att i första hand ta reda om ett alster är äkta eller om det en senare kopia av ett ursprungsverk, snarare att ta reda på vem som har målat det. Detta tyder på att konstdeckarna sänker förväntningarna enligt min uppfattning.
Det mest lockande i detta avsnitt enligt mig är att en av ljusets mästare kommer på tal, dvs. Rembrandt. Rembrandt och ytterligare två mästare inom clairobscur (Caravaggio och Georges de La Tour), ligger mig varmt om hjärtat eftersom dessa tre ingick i min studie för kandidatuppsatsen i konstvetenskap vid Linköpings universitet. Jag ser också en annan inställning eftersom det tidigt i programmet konstateras att det inte är en äkta Rembrandt det handlar om, utan ett alster av någon av Rembrandts första lärlingar, troligtvis Isaac de Joudreville. Han var elev till Rembrandt under 1630-talet.
Det som dominerar detta avsnitt är inte 1630-talet, utan 1930-talet och Nazitysklands plundringar av konst och utrotning av judar och dess rikedomar. Denna målning är utan tvekan från 1600-talet men målningens historia bygger på stölder, konfiskeringar och arvegods. På så sätt blir det ett dilemma om vem som är den rättmätige ägaren. Ingen vill direkt lägga beslag på den via juridisk hjälp i samma utsträckning som i tidigare program.
Visst är det fruktansvärt och fördömande som Nazityskland gjorde mot judarna och med konstskatter, men för en gång skull blir programmets upplösning vare sig dyster eller glädjande. Programmet visar att alla avslut inte ska vara de förväntade om det inte var så att vi förväntade oss detta, då tidigare program bara handlat om lycka, oro och besvikelse. Jag hoppas på fler program i samma anda eftersom konstvärden bör sättas under lupp allt mer. Det förekommer så många förfalskningar till priset av äkta och många oäkta målningar som i själva verket är en äkta Rembrandt, Vermeer, Caravaggio eller Monet m.fl.
Björn Blomqvist 2011-07-31
Nu börjar det likna nått. I tredje avsnittet av Konstdeckarna vänder de helt på steken. Mitt möte med programmet via Svt Play, konstaterade att nästan hälften av konstvärdens alster är förfalskningar. I det tredje avsnittet vänds allt åt det andra hållet i skillnad från de två första avsnitten. Nu skall äkta målningar visa sig vara förfalskningar, inte tvärt om. Det är intressant eftersom förfalskarna har lurat skjortan av giriga konsthandlarna, såsom Hermann Göring m.fl.
I detta avsnitt handlar det om en förfalskning av Vermeers ”Kopplerskan”. Förfalskaren är en av 1900-talets största, dvs. van Meegeren. För att ta reda på saken vill konstdeckarna ta reda på vilken teknik, material och tillsatser van Meegeren använde sig av. Vi vet att en oljemålning kan ta hundra år att torka/stelna och att den krackelerar med tiden, men hur lyckades van Meegeren återskapa dessa detaljer i modern tid?
Först kom konstdeckarna fram till att han använde sig av ämnet fernolformaldehyd (bakelit). Han rengjorde också sina målningar på ett sätt så att de skulle se gamla och slitna ut, dvs. han misshandlade sina egna målningar för att få dem att se ut att vara 300 år äldre. Det visade sig att van Meegeren använde sig av nästan samma pigment som under 1600-talet, bortsett från fernolformaldehyd som inte fanns för än på 1900-talet. Självfallet visade det sig att målningen ”Kopplerskan” Innehade detta ämne och kunde på så vis avfärdas som äkta.
Det intressanta i detta avsnitt är hur en av nutidens konstförfalskare av modern konst John Myatt, gav sig på att göra en förfalskning av Vermeers mest kända verk 1600-talsverk ”Flicka med pärlörhänge” (1665), det med van Meegerens teknik och material. Förfalskningen höll sig bra, men den konstgjorda krackeleringen gjorde att fernissan flagnade och föll av.
Min slutsats av detta mediala möte innebär att alla giriga konsthandlare ska vara försiktiga eftersom deras dyrt investerade alster kan vara värdelösa förfalskningar!
Björn Blomqvist 2011-07-27
I avsnitt 2 av Konstdeckarna via SVT Play blir det inte bättre än i avsnitt 1 när det gäller upplösningen. Ännu en gång avslutas uppdraget med utebliven lycka, trots att lyckokänslor byggs upp under programmets gång. Fortfarande är jag något bitter på konsthandlarna och konstköparnas iver att göra snabba pengar på konstföremål. I detta avsnitt ges sig de tänkbara ägarna in i bilden och då blir det mer eller mindre en juridisk uppgörelse, inte en fråga om utropspris.
Programmet handlar om ett fynd intill en soptipp på Irland. Tony hittar ett par målningar intill en soptipp, målningar han gillade, och som han beslöt sig att ta hem. 20 år senare finns målningar på vinden hos hans dotter Selena. Ett av dessa alster visar sig vara en äkta akvarell av den amerikanske målaren och kanske USA:s första impressionist Winslow Homer (1836-1910). I samband med den engelska upplagan av Antikrundan, medgav experterna att akvarellen är äkta och värderas till 30 000 pund.
Det som i detta uppdrag blir ett dilemma för konstdeckarna, är att denna målning först bekräftas som äkta av Sotheby’s och att gå under klubban på mellan 150 000 – 250 000 dollar, till att sedan engagera descendenter till släkten Blake som hävdar att målningar är deras. Motivet på målningen är ett familjporträtt av tre personer ur familjen Blake under 1880-talet. Släkten Blake på 1880-talet bestod av kolonialguvernören Blake och hans maka, lady Blake samt deras barn, dvs. högre ståndspersoner.
Allt som allt blev priset på målningen under Sotheby’s auktion i New York 0 dollar eftersom den drogs in under aktionen då släkten Blake ställde motkrav vid en eventuell försäljning. Just nu pågår en juridisk tvist om vem som är den rättmättige ägaren till målningen. Återigen har jag som humanist inget förtroende för konstsamlare eller konstköpare, för mig handlar det bara om konstvetenskap och konsthistoria ingenting annat.
Björn Blomqvist 2011-07-17
Konst och detektivarbete utgjorde mitt massmediala konstmöte idag. På SVT Play följer jag en serie som handlar sökande efter sanning, falskhet eller äkthet inom konsten. Programmet heter för enkelhetens skull ”Konstdeckarna”. Programmet är en riktig aptitretare för oss konstvetare och konstintresserade. Däremot är jag inte nöjd med första programmets upplösning. Jag önskade att det skulle sluta lyckligare, men inte denna gång.
Efter första avsnittet av Konstdeckarna och konnässören Wildensteins eviga vägran att erkänna äktheten i ett av Monets verk blir jag något irriterad. Trots alla nutidens tekniska och researchmässiga hjälpmedel samt expertis är det klarlagt att målningen är (100 %) äkta, men konnässörerna hos Wildenstein avvisar den efter att de först tittade på den för 60 år sedan, helt utan tekniska hjälpmedel, och nu på 2010-talet gör de samma sak. Det är Wildenstein som avgör äktheten i en Monet-målning, inte världens ledande experter.
Jag hoppas att Wildensteins inser hur fel de kan ha genom att bara titta på målningarna med blotta ögat. Detta är med tanke på att en av världens mest framstående Monet-experter kom fram till att ett av Monets målningar som Wildensteins godkänt som äkta, i själva verket var en förfalskning. Den målning som står i centrum i detta program är enligt samma expert (100 %) äkta och då har alla tekniska och moderna hjälpmedel använts. Sammanfattningsvis tycker jag att inga inflytelserika dynastier ska styra konstvärlden, låt kunniga experter och skaparna själva avgöra konstverkens realitet.
Björn Blomqvist 2011-07-09
Både kungamålare och kompanister m.fl. för oss vidare längs Nyköpingsån. Idag blev mitt kulturella möte en medverkan som publik, tillsammans med historiska nyköpingsgestalter längs ån. På ett teatralt och roligt sätt förs vi tillbaka i tiden med upplevelser ur den Nyköpinska historien.
Duktiga skådespelare visar med både stil och komik hur saker och ting föregick i Nyköping under historiens gång, med start under 1600-talet och med “utstämpling” på 1900-talet. Årets upplaga av de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån är lika bra som ifjol, om inte bättre. Tack vare bra skådespeleri, engagemang, tidsenliga kläder och en skicklig regi, förs vi med begeistring genom historien och mister både tid och rum.
Den enda tid och plats som existerar för stunden är de som spelas upp framför oss, och som bjuder in oss i spelets tidsepok. Gestalterna går från att vara stilla som dockor, till att bjuda oss på en historiebeskrivning i komisk och tidsenlig anda. Jag rekommenderar detta skådespel i form av en dramatiserad vandring längs Nyköpings stoltaste farvatten. Jag citerar SN:s artikel på kultursidan den 1 juli för att ge en fingervisning om vad som upplevs: ”Sällan har en timslång promenad varit så underhållande”.
Björn Blomqvist 2001-07-03
Idag på Galleri Fiskhuset öppnar en utställning med måleri i akvarell av konstnären Nils Öhrvall. Väl där möttes jag av både konstnären själv och akvarellmålningar med motiv från Skagen och Spanien plus Gamla Oxelösund. Akvarellerna har mestadels motiv med blå himmel och hav med inslag av stränder och klippor där vågorna ses svalla in. Vågorna representerar rörelsen i många av målningarna. Färgerna är ljusa och kalla men motiven varma och soliga.
Längre in i utställningen övergår Skagenmotiven till motiv från varmare breddgrader, dvs. Spanien. Så här nära inpå sommaren är det behagligt att se motiv av det spanska kustlandet, palmer och sydkustvillor. Den blå himlen och likaså havet finns kvar som det dominerande i bilderna. I den tredje delen av utställningen återkommer Skagen som huvudmotiv. Utställningen är ordnad så att betraktaren gör en resa från Skagen till Spanien och tillbaka, bara genom att bese alla alster i nummerordning. Akvarellerna har tydliga motiv i en föreställande anda.
Konstnären målar alla sina landskapsmotiv på platsen för blickfånget. Allt görs på plats, dvs. inget efterarbete eller slutförande görs i en ateljé. Generellt är målningarna tydliga i dess berättande om var motiven är hämtade. Av naturliga själ finns det alltid ett djup och perspektiv i bilderna och likaså ett linjärt återskapande av figurerna. Den överblickliga upplevelsen visade att inget alster urskilde sig markant från de andra. Det är en homogen utställning med många fina akvareller som tydligt visar hur vackert det kan vara i både Skagen och i Sydspanien eller hur fin den röda borgen kan vara (Alhambra).
Björn Blomqvist 2011-06-04
På andra sidan Nyköpingsån mittemot Nyköpingshus och Kungstornet ligger NK-villan och där pågår konstutställningen ”2xHAGLUND”. Idag lockade utställningen min uppmärksamhet, en utställning med alster av fotokonst i en experimentell och fototeknisk anda samt skulpturer i keramik. I en samlad grupp som ett eget inslag i hela utställningen finns ”Gycklarnas afton”, en samling detaljrikt skapade skulpturer i keramik, mestadels figurativa huvuden såsom en clown, narr eller dvärg mm. Detaljrikedomen är stor, och som betraktare känner man hur dess ansikten och ögon, snarare betraktar oss och inte tvärtom. Skulpturerna är skapade med god skicklighet och med en känsla för ett rikt formspråk.
Vid den första utställningsväggen hänger den första serien av foton om 12 st. som tillsammans skapar en rektangulär formation. Bilderna är pigmentutskrift på både duk och papper. I den första serien är det foton med natur- och landskapsmotiv i dunkla färger som dominerar, plus några motiv av ett ansiktsporträtt. Inget tyder på rörelse i bilderna då de istället uttrycker ett lugn och en stillhet. Likaså den andra serien av 12 foton (också pigmentutskrifter) på den bortre kortväggen visar upp en stillhet. Däremot har fler bilder motiv av samma ansiktsporträtt som innan men mer experimentellt utförda, såsom omkastning av färger.
Den sista delen på utställningen, som sträcker sig från bortre kortväggen och längs den högra långsidan, ger en tydlig kontrast till de föregående 24 bilderna. Direkt syns att konstnären ville experimentera med olika verktyg som kan användas vid fotoretuschering mm. Konstnären har placerat sig själv i bilderna men i flera upplagor (kloning). Det är tre eller fyra st. per foto. Till skillnad från de 24 små fotobilderna, står dessa bilder i tydlig kontrast då de ger utlopp för rörelse, agerande, sysslor, känslouttryck och ljusare nyans. Dessa element skapas av personen i bilden medan bakgrunderna är mer stillsamma, såsom en skog, ett potatisland, ett växthus, ett rum och den finaste av alla bilder, fotot med en spegelblank sjö och en brygga i bakgrunden.
Sammanfattningsvis är den tekniska skickligheten, skulpturtekniken och det fototekniska som väger tyngst, medan uttrycksspråket i vissa bilder blir för sceniskt. I min jakt på tydliga symboler fann jag motivet av en tistel som enligt det kristna symbolspråket står för synd och Jesu lidande. Tisteln representerar också stränghet och hämndlystnad. Tisteln finns också som symbol inom heraldiken utifall det kan vara av intresse. Likaså ett foto som har ett motiv av ett eklöv, har en symbolik. Eklövet är symbol för makt, auktoritet och seger, medan trädet ek symboliserar styrka, ära och uthållighet. Ibland finns ekollonen med i motivet (inte i detta motiv), som symboliserar mognad och styrka.
Björn Blomqvist 2011-05-24
Så här i vårtider när sommaren närmar sig med stormsteg och med alla tomtägare som donar i sina trädgårdar har jag kommit att tänka på trädgårdskonst ur ett historiskt perspektiv. Jag tänker framförallt på en stil av trädgårdskonst som gjorde entré under 1600-talet, som jag fick lära mig om när jag läste konstvetenskap på universitetet. Under medeltiden och renässansen var trädgårdarnas praktiska uppgifter det viktigaste, men därefter, på 1600-talet och under barocken skulle trädgårdarna inneha ett estetiskt uttryck och vara mer anslutna med byggnaderna. På konstvetenskapen fick vi lära oss vad som kännetecknar en barockträdgård och vilka som var de ledande trädgårdsarkitekterna i Europa under 1600-talet. De två kanske mest kända och vackraste barockträdgårdarna finns i Sverige och i Frankrike, enligt mig.
Den gemensamma nämnaren är framförallt att de båda trädgårdarna har kunglig anknytning. I Sverige syftar jag på Drottningholms slott och den enormt vackra barockträdgården som jag själv besökte för ett par år sedan. Trädgården restaurerades på 1960-talet och har fått det barockliknade utseendet den hade när Tessin d.y. med hjälp av Johan Hårleman skapade den. Trädgården har en enhetlig utformning, vilket var vanligt under 1600-talet. Trädgården är anlagd och ordnad efter den typiska barockstilen där utgångspunken är en parterr (trädgårdsterrass) med rankmönster och symetriskt placerade växtligheter, samt fontäner eller liknande. Drottningholms trädgårdsarkitektur utgår ifrån ett franskt mönster, signerat André Le Nôtre. Mycket i Drottningholms trädgård är tuktat och symmetriskt, där båda sidor av en central gångväg/mittaxel är precis likadana, som en spegling av varandra. Längre ut i trädgården finns även olikformade sidor om mittgången men som ändå är symetriskt ordnade.
André Le Nôtre är mest känd för att ha skapat barockens två förnämsta trädgårdar, Vauxe-le-Vicomte och trädgården vid Versailles. Just Versailles trädgård är den andra trädgården jag syftar på. Versailles är ett resultat av Kung Sols flärd och rikedom. Kung Sol (Kung Ludvig XIV) lät André Le Nôtre anlägga Versailles parkanläggning och trädgård på 1600-talet. Han samarbetade också med Louis Le Vau och Charles Le Brun i samband med skapandet av Vauxe-le-Vicomte. Trädgården är enorm med större dimensioner än Drottningholms. Själv har jag inte varit där, men dit ska jag så fort jag ha möjligheten och därtill se den enorma spegelsalen inne i Versailles. Som barockträdgård med den stiltypiska symmetrin, parterrer och dubbla alléer och fontäner, kan man bara avundas den och önskade att man hade en liknande trädgård här hemma. Den egna trädgården går mer i rokokostil, dvs. mer vildvuxet med syfte att vara en rokokoträdgård med romantiska inslag.
Björn Blomqvist 2011-05-09
På Koordinaten i Oxelösund öppnar idag utställningen Kaninindian med målningar av Alexis Oyola och Morgan Yngve. Efter att jag läste SN:s artikel om den stundande utställningen, fanns det ingen tvekan. Jag ville få min egen subjektiva upplevelse av expressiv konst. Utställningen huserar i båda gallerierna på Koordinaten, Galleri K och Galleri O. Utställningen med dess alster gav mig först intryck, till att senare efter genomgången översyn, uppvisa mängder av uttryck. Det är den expressionistiska konsten som tilltalar mig, och konstnärerna kompletterar varandra bra, trots olika faktur och kompositionssätt.
Alexis skapar sina alster med en mycket tjock faktur med en expressionism och kolorism i starka färger. Målningarna är gjorda på duk och pannå med en blandning av cement, husfix och akryl, samt tillsats av grus eller sten mm. (bör beskådas). Alexis blandar de tre delarna lika och applicerar den tjocka massan på underlaget. Därefter formar han figurerna med fingrarna (syns tydligt och är intressant att beskåda). Därefter låter han blandningen stelna, och sist färgsätts figurerna, mestadels i starka färger såsom rött, blått, grönt och orange, ibland grundat med vitt. Jag upplever dessa alster som kreativt skapade i “semiabstract” expressionism.
Morgans akrylmålningar däremot, har en tunnare faktur och en kolorit i varma men också i starka färger, applicerat med skumgummibitar. Det första jag reflekterade kring, ur konsthistorisk aspekt, var influenser av Fauvismen och Matisse. Morgans målningar är mestadels föreställande med figurer som avskiljs med breda och tydliga linjer, såsom färgmästaren Matisse brukade göra. Men Morgan skapar såklart sina kompositioner på sitt sätt utan att de efterliknar gamla mästare. Några alster som jag gillade skarpt, var Väntande Kvinna (nr 25, Galleri O) och Liggande Qvinna (nr 19, Galleri K).
Bland Alexis alster gillade jag Mina vänner och Kvinna (båda i Galleri O, nr 22, 25). Generellt upplever jag utställningen och alstren som inbjudande med kolorism med starka färger i expressionistisk anda, med influenser av Fauvism och Der Blaue Reiter, men desto mer utifrån dem själva. Efter diskussioner och många frågor till konstnärerna blev jag som vanligt rikare på kunskap om konstnärskapets bemästrande. Tänk vad olika arbetssätt, redskap och tekniker som används, kan tillfredställa våra estetiska sinnen. Under dagens konstbesök flöt mina tankar och reflektioner till den grad att slutrepliken blir ”En utställning som för mig från impressionism till expressionism i modernismens anda.”
Björn Blomqvist 2011-03-19
På det lilla galleriet Vindfång var det ovanligt trångt idag. Det var nästan mer folk än vad galleriet kan få plats med. Tänk om detta är ett tecken på att de två unga utställarna, Koben (Anna) och Viktor redan är stora, eller kommer att bli det i framtiden. Jag hade siktet inställt på fler gallerier men idag blev det endast Galleri Vindfång och en snabbtitt på Färgklickens utställning på Galleri Fiskhuset, som jag redan sett tidigare. Utställningen på Galleri Vindfång blev ett möte med kreativa och experimentella alster i blandteknik plus några abstrakta godbitar.
Tänk dig en kartongbit som underlag och olika måleritekniker att tillgå. Då kan man föreställa sig de inledande alstren i utställningen. Med blyerts, tusch, akvarell, akryl och pastell har Koben skapat bilderna på kartong. Det är porträttbilder på glada ansikten, människor och apor mm. I bilderna finns rörelse (människor och apor som utför olika aktiviteter), men framförallt finns ett uttryck av kreativitet från skaparen. Därefter visas några av Viktors digitalt gjorda bilder. Figurerna har han först ritat och sedan scannat in digitalt och därefter bearbetat vidare för att slutligen bli ett färdigt alster. Mot en klargrön bakgrund sitter en herre på en stol och äter med gaffel, och av någon anledning har hans fot fastnat i gaffeln och på väg in i munnen. (Bör ses för att förstås)
En liten skulptur av en apa fick jag också se. Apor och skrattande porträttansikten i blyerts var ett vanligt förekommande objekt i många alster. Ett alster i blandteknik med motiv av en burk Trocadero, upplystes som en sol i olika färger i en mosaikliknande form. Ett av de få inramade alstren var en abstrakt och nonfigurativ målning, gjord i tempera. Färgen har konstnären blandat själv och av nyfikenhet frågade jag kring torktider för tempera. Torktiden kunde vara några dagar, i skillnad mot oljefärgen som är den mest långsamtorkande färgen. Oljefärgen kan ta upp till flera veckor att torka in helt. Den abstrakta temperamålningen var bra och om fler i den stilen kan skapas av Viktor, kommer fler gallerier vilja ställa ut hans konstverk, det lovar jag.
Symboler och liknande är det ingen brist på i bilderna på utställningen. Det finns apor, hundar, stolar och mycket mer som avbildats, och alla dessa har en symbolik. Den mest uppenbara symbolen var symbolen för fred, som finns i ett av alstren. Viktors tredje digitalt skapade alster föreställer en robot i 3D-utförande. Robotens ögon är som stora strålkastare med ett tydligt sken. Roboten har måleriska former med tydliga ljus och skuggskiftningar mellan olika sidors element (Bör ses). Generellt är det en utställning med varierande alster som tyder på sökandet efter den konstnärliga identiteten. Förutsättningar finns och förhoppningsvis enskilda utställningar på gallerier med större utställningsrum.
Björn Blomqvist 2011-03-12
Idag öppnar en utställning på Galleri Fiskhuset men som officiellt har vernissage nu på lördag. Eftersom jag kommer att besöka flertalet utställningar på lördag, passade jag på att bese Färgklickens utställning idag. Konstföreningen Färgklicken har alltså inte bara utställningar på Tingshusplatsen 2, som jag tidigare har skrivit om. Denna utställning går mest i stillhetens tecken. Utställningen börjar med akvareller av Monika Gustafsson, med motiv av natur och växtliv. Jag anser dem andas en kolorit i varma färger. Djupet i hennes akvareller bygger på det traditionella centralperspektivet. Likaså nästa konstnär, Lo Amréns alster är akvareller i varma färger med landskapsmotiv, med centralperspektiv. De båda konstnärerna utnyttjar hela pappret och lämnar få ytor obehandlade.
Efter två sektioner med akvareller, får besökaren bekanta sig med en teknik jag inte nämnt i tidigare inlägg. Det är vinyl på fiberduk av konstnären Johanna Cederblad, med motiv av mestadels kor i olika kompositioner. Färgerna är betydligt starkare och går mest i rött, gult och brunt. Vid nästa sektion förvånas jag över Ann Jakobssons akvareller som har en tjock och tydlig faktur, vilket jag först trodde var akryl, men så är inte fallet enligt utställningslistan. Hon arbetar i mycket dunkla färger och med mindre djup. Som kontrast till Anns akrylliknande akvareller, möts jag av stillheten i ljusa kontraster. Gun-Britt Stjärnstedts akvareller med tulpaner och därefter ett stilleben med fruktskål, för oss tillbaka i stämning.
Lite senare längs utställningen kommer några collografier av Gunilla Carlsson, med motiv på fåglar och andra djur. Som vanligt framkommer figurerna med vita tydliga linjer så som collografier brukar se ut. Gunillas oljemålning ”Pippi är hungrig” reflekterade jag över i samband med titeln. Under den avporträtterade fågeln, finns både barer, restauranger och pizzerior. Dessa är symboler för mat och dryck, och om dessa inte fanns i bilden, skulle fågeln inte se speciellt hungrig ut. Målnigen har inget djup, vilket är oväsentligt eftersom bilderna talar sitt klara språk.
Framåt slutet av utställning kommer så höjdpunkten. Maarit Helanders akvareller på Gamla stan i Stockholm och skärgårdsmotiv från Femöre är så skickligt gjorda att de liknar foton. Dessa akvareller har det mesta. De har djup, rörelse, (vågsvall) ljussättning, mjuka konturer och en enorm detaljrikedom. Jag kunde stå och begrunda hennes akvareller fler minuter och avundas henne för sin skicklighet. De sista alstren i utställningen är både akvareller och akrylmålningar av Anna-Greta Bohlin. Ett motiv på Stockholms farvatten och en båt i rörelse och Maarit Helanders vågsvall, får symbolisera utställningens rörelsemotiv, då utställningen i övrigt känns mycket stillsamt i motivrepresentationerna. Till sist ska jag avsluta mitt inlägg och mötet med utställningens sista alster, en akryl med grov faktur, ”Den sista tulpanen”
Björn Blomqvist 2011-03-09
Äntligen är mötet med Donald Sassoons bok om målningen, mysteriet, modellen, myten och människan Mona Lisa (1503-06) avslutat. Boken handlar om världens mest berömda målning, skapat av perfektionisten, universalgeniet och realisten Leonardo da Vinci. Denna renässansmålning har 500 år på nacken och hela tiden har konstteorierna kring målningen överlappat varandra. Donald Sassoon ger en guidad beskrivning om allt kring La Gioconda och myten kring Monna (fru) Lisa Gherardini, samt om Leonardo överhuvudtaget också var vetenskapsman.
Först beskriver Donald varför just detta alster är så berömt. Bara det att i Grande Galerie på Louvren hänger målningar av bl.a. Rafael, Rembrandt, Caravaggio, Dürer och Vermer m.fl. men ingen av dem hänger på enskild plats i ett enskilt rum med allt som Mona Lisa skyddas med. Kunde inte Leonardos Mona Lisa få hänga mer öppet bland alla andra stora mästares alster.
I början beskrivs Donald Sassoon hur viktig konstteorin och Giorgio Vasari är för konstvetenskapen och målningen La Gioconda. Konstvetenskap handlar inte bara om bild och föreställning, vilket jag själv har fått erfara. Konstteori är en väsentlig del av konstvetenskapen, vilket gör konstvetenskap mer intressant. I boken berättas det om all den mystik som har byggts upp kring gestalten Mona Lisa. Jag reflekterar direkt över hur väl undersökt och omskriven målningen är. Det är inte bara konstteorier som byggs upp kring Mona Lisa, utan också litteratur i alla dess former.
Det intressanta och det självklara i boken är beskrivningar och olika konsekvenser i samband med stölden av målningen (1911), och om hur den kom att exploateras efter detta. Efter stölden, när målningen återförts till Louvren, uppkommer humoristiska och satiriska bilder och berättelser om stölden. Därefter stagnertar parodierna och istället vill allt och alla i världen påstå att de är dem som har originalet i sin ägo. Förfalskningarna uppgår till tusentals och den målning som återfördes till Louvren, anses inte heller vara äkta. Dessa konsekvenser är naturliga scenarior, nästan alla vill inneha ovärderliga skatter. Det skrivs också romaner, deckare och barnberättelser som handlar om bortrövande av målningen. Bokens kapitel om stöldhistorien är en av de intressantaste delarna
Sist i boken handlar det om målningens globalisering och Mona Lisas liv som popstjärna. Själv har jag hört namnet Mona Lisa nämnas i flertalet sångtexter och det är lika känt för författaren. Han nämner låtar av Cole Porter, Elton John och Carolas bidrag i Eurovision Song Contest (1983) m.fl. Att Mona Lisa har exploaterats i reklam och i produkter har nog varenda kotte märkt och det ägnas det många sidor om i boken. Däremot anser både Donald och många andra inklusive mig själv att, när Mona Lisa visades i Washington och i New York 1963 och sedan i Japan 1974, var det bara ett sätt att stärka de politiska relationerna, länderna emellan.
Författarens slutsats är att han inte kan utifrån det tunna bevismaterialet, säga om det är Lisa Gherardini som avporträtterats och inte heller ge svar på 1800-talets påfund om det gåtfulla leendet. Jag får avsluta mitt möte och inlägget med att säga som Carola, ”Som Mona Lisa har sitt leende så döljer också du en hemlighet”.
Björn Blomqvist 2011-03-08
I Galleri K på Koordinaten i Oxelösund, pågår just nu en utställning med måleri i olja, akryl och akvarell, samt glasmåleri och skulptur. Konstverkens skapare är Jan Wiberg och Lillemor Bokström. Utställningen hade vernissage i helgen men jag som hade fullt upp med två andra konstmöten i och med två vernissager i Nyköping, passade på att göra ett kort besök på Galleri K idag.
Längs den första väggen och 14 alster framåt, hänger Jan Wibergs oljemålningar, där nästan alla har en faktur av tjocka, tydliga och breda drag från spateln. Han har först lagt en vit bakgrundsfärg på sina pannåer. Därefter har han använt en tjock mängd av oljefärg i olika kolorit. Målningarna har naturmotiv, havsmotiv och motiv av byggnader mm. Trots den grova färgmassan får han fram sina figurer. Målningen ”Uggla” och det första alstret i utställning ”seglare”, gillade jag bäst. ”Mörk målning” som ett av hans alster kallas, kan tros vara ett resultat av ett vredesutbrott. Här har konstnären dragit på med rikligt av färg. Spateldragen syns tydligt och skarpa kanter uppstår i kompositionen. De två sista alstren från hans del av utställningen, är två skulpturer, föreställande fåglar.
Efter 14 målningar av Jan Wiberg, möts man av en kontrast i form av Lillemor Bokströms målningar i akryl, akvarell samt glasmåleri. I hennes akrylmålningar kommer lystern fram betydligt mer. Det beror på att hon är betydligt snålare med färgen. En annan anledning är att hon istället för pannå, arbetar mer på duk. Men några av hennes målningar är också på pannå, men fortfarande med snålare tillgång på akrylfärg. Huvuddelen av hennes målningar föreställer ett mjukt gosedjur likt en nalle. De målningar som är i akvarell, har motiv av blommor. De fem glasmålningarna som ställs ut, har också blomstermotiv, men i en av dessa har Lillemor, lyckats klämma in en nallefigur.
Generellt tycker jag mer om Lillemors alster, eftersom hon fokuserar mer på motiven än uttrycket av faktur. Akvarellerna är enkla i sin komposition eftersom hon fokuserar på motivet och lämnar en stor del av papprets yta obehandlad. Det jag skulle vilja veta är, hur hon går tillväga när hon utför sina glasmålerier. Och likaså vill jag veta bakgrunden till varför hennes dominerande motiv är en nalle. Jan Wibergs materiellt uttrycksfulla målningar är kanske inte det jag eftersträvar. Jag föredrar att oljemålningar med tjocka och breda pensel- eller spateldrag, gärna är av den abstrakta sorten. Dessvärre ställer inte Jan Wiberg ut något av sin grafik.
Björn Blomqvist 2011-03-03
Jag har återigen fångats av tankar och funderingen kring något på den konstnärliga och kulturella himlen. Här i Oxelösund finns två högt belägna symboler för staden. Det är två monument med en tydlig symbolik. Jag själv skrev ett vetenskapligt arbete om den ena höjdaren i och med min B-uppsats i konstvetenskap. Jag undersökte av nyfikenhet och av bekvämlighetsskäl det symboliska och arkitektoniska hos stadens landmärke och sjömärke men också en av stadens religiösa byggnader, dvs. Sankt Botvids kyrka.
Det andra symboliska alstret är monumentet ”Ståltheten”. Ända sedan Ståltheten var i sin skapandefas och efter att det kom på plats, har jag tänkt på det intressanta med dess symbolik. Bara att namnet stavas med ett ”å” istället för ”o”, innebär både stolthet över stålstaden Oxelösund och det material som monumentet är gjord av. Detsamma kan nämnas angående Sankt Botvids kyrka som även är ett sjömärke likt en båk som ger stolthet över kust- och seglarstaden Oxelösund.
Andra element och symboler kring Sankt Botvids kyrka är att den är en modern kyrka som lever upp till några av den moderna kyrkoarkitekturens olika element. Kyrkan är byggd i cement, har flyttbara bänkar, har ett stort kyrkorum (format som ett kors), kyrkans kors är placerat ovanför kyrkorummets mitt och därtill finns kyrkans port i öst istället för väst. I några moderna kyrkor förekommer det att koret och altaret är placerade i kyrkans västra del. Jag kan tänka mig att orsaken är utrymmesbrist vid platsen för kyrkans placering. I vanliga fall och av religiösa skäl, förpassas koret och altaret till kyrkans östliga delar.
För Stålthetens symbolik kan också nämnas att formen liknar en stol med rörliga armstöd, såsom ett par mänskliga armar. I det hela tänker jag mig att det är; ”en stol i bekvämlig sits som visar stolt upp staden som en stålstad och en stad att vara stolt över, medan monumentet självt är tillverkad av stål”.
Dem som kanske har vägarna förbi Ståltheten nere vid fiskehamnen sommartid, bör passa på att studera och njuta av monumentets estetiska former, kanske innan en njutbar lunch på den så vackert belägna Restaurang Sailor. Och för den som inte bryr sig direkt om Sankt Botvids kyrka eller kyrkor i allmänhet, bör ändå studera den fina arkitekturen och samtidigt gå in i kyrkan och ställa sig mitt i kyrkorummet och titta uppåt mot den vita takplattan, för långt där uppe, mellan dig och den allsmäktige finner du kyrkans kors.
Björn Blomqvist 2011-03-01
Längs linjer och rektangulära former utan djup, finner jag också många färgskimrande och nonfigurativa element. Henrik Haukelands abstrakta målningar (många av dem utan titel) under dagens konstbesök med vernissage på hAndmadE, har en gemensam nämnare. Bland hans alster finns det någon form av kubiska eller rektangulära inslag. Färgerna varierar, från först en kolorit av blått och marinblått, till att i nästa alster visa upp en mer grön och orange ton med inslag av svart. De starka och varma färgerna tilltalar mig, likaså den abstrakta konsten. Längre bort i utställningen exponerar Henriks abstrakta verk en större dominans av vitt. Ju vitare hans figurer blir och ju mindre av de starka färgerna, minskar den estetiska känslan. Detta är undantaget ett verk med dominans av grått, vitt och svart, som fångade min uppmärksamhet, vilket jag blev förtjust i.
I nästa del av utställningen hänger det föreställande målningar med kvinnofigurer och olika djur i komposition, som ger uttryck för känslor eller händelseförlopp. Dessa alster och framförallt ett par mycket bra collage, föreställande en flicka, är skapade av dagens andra utställare, Simone Kuhs. Simones alster guidar oss genom olika händelseförlopp, såsom födseln, döden och iakttagelser av djurens och naturens gång. Djupet finns genom att element placeras bakom varandra och i mindre format. I några av målningarna har Simone målat himlen i stark röd färg och spekulationerna på varför, är många. Den röda färgen har många symbolvärden, såsom eld, blod och energi.
Generellt hur mina tankar och reflektioner artade sig under vernissagen, kan nämnas att jag imponerades av Simones collage. Dessa collage måste ha krävt mycket tid och ett stort tålamod. I hennes föreställande målningar kunde jag meddetsamma se att djur och människor alltid förekommer i kompositionen. Figurerna och den starkt röda ytan på den stol som finns med i ett av hennes collage, blev jag imponerad av. Hur har hon lyckats med denna komposition? En ytterligare tanke som slog mig var ett inslag i en av Henriks målningar. Trots det nonfigurativa element som finns i just ett av alstren, ville min fantasi skapa bilden av en fisk. Ett annat inslag var att vid ett ställe är oljefärgen målad i en så tjock mängd att sprickor i färgen har uppkommit. Själv undrade jag om konstnären gjort det med flit för att få en komposition med en sprucken effekt.
Sammanfattningsvis var några av Henriks abstrakta målningar i min smak, med dock inte alla. Det är oftast naturligt, då alla alstren varierar och likaså betraktarens smak. Det som föll mig i smaken bland Simones alster, var just collage föreställande en kvinnlig kroppsfigur. Det är bra återskapat med hjälp av pappersbitar och det finns en bra balans i färgvalet för att skapa figuren och dess former.
Björn Blomqvist 2011-02-26
Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.
Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.
Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.
Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!
Björn Blomqvist 2011-02-25
Igår efter 1 timme och 30 minuter på vernissage av Ardy Strüwers konstverk på Galleri Fiskhuset, begav jag mig till en ytterligare utställning. Jag promenerade till andra sidan storgatan till Tingshusplatsen 2, där Konstföreningen Färgklicken anordnar konstutställningar. Det var näst sista utställningsdagen för en omgång tavlor i akryl, olja och akvarell. Där ägnade jag 1/3 av tiden åt att studera alstren, medan resterande 2/3 av tiden gick åt till att diskutera konst och konsthistoria med några av utställarna.
Här blev kontrasterna stora i jämförelse med Ardys konst. Hans postmoderna skildringar i starka färger med fantasieggande figurer, förbyttes till natursköna motiv och landskapsskildringar. Dessa målningar och de avbildade motiven är mer i klass med det som målats före den postmoderna eran. I dessa alster dominerar just djupet, centralperspektivet och spelet mellan ljus och skugga. Här målas allt som föreställande motiv med stor detaljrikedom. Dessa natur- och landskapsskildringar, är för ögat trevligare att beskåda. Likaså ett par stilleben och flertalet målningar med skärgårdsmotiv blir njutfulla att beskåda.
De detaljrikt återgivna naturmotiven, de djur eller båtar som dominerar målningarna, är mestadels måleriska. Jag själv gillar måleri där föremålen åtskiljs utan tydliga konturlinjer i avvikande färgton. Min personliga reflektion angående ett återskapande av reala ting, är att om jag fäster blicken på ett verkligt föremål, ser jag sällan en konturlinje i avvikande färg. Det är föremålets naturliga färg, tillsammans med ljus- och skuggskiftningar som skapar föremålets former. När en målarkonstnär kan skapa detta i sin målning, blir det en realistisk återgivning av föremålet.
Många av de alster som hänger på utställningsväggarna på Tingshusplatsen 2, är mycket bra naturåtergivna eftersom konstnärerna har lyckats skapa alla figurers former med hjälp av spelet mellan färg, ljus och skugga. Trots den postmoderna konstens existens, ska man inte underskatta det så fina och lugningivande natur- och landskapsmåleriet.
Björn Blomqvist 2011-02-20
Klockan 11.45 gick jag in på Galleri Fiskhuset och lämnar det sedan kl. 13.15. Väl inne hälsades jag välkommen av bekanta ansikten, de tjänstgörande galleristerna. Som vanligt med utställningslistan i handen gick jag lugnt in till det första utställningsrummet. Efter en kort presentation och handskakning med konstnären, började jag sedan min granskning av alla alster längs galleriets utställningsväggar.
Jag kunde med detsamma inse att Ardy Strüwers målningar exponerar en ”postmodern sensualitet”. Det fanns inget som tyder på surrealism. Det skulle i så fall kunna vara ”Swedish Palette”, där den så vanligt förekommande paletten i hans målningar, nu består av ett knäckebröd, eller den mångbröstade påfågelskvinnan.
De inledande målningarna har en dominerande kolorism i grått, blått, grönt och svart med ett spektrum i vitt. Målningarna uppvisar både linjära och måleriska former. Djup och perspektiv förekommer till och från i olika alster. Ibland placerar konstnären ett element längre bak, eller så återskapar han ett rum eller en kubisk form där de avbildade föremålen placeras. På så vis skapar han någon form av djup i bilden. De Efterföljande alstren längs den andra väggen är grafik som ger intryck av collage med text och figurer i täta placeringar. Likaså med alstren på väggarna i entréhallen.
I nästa rum går jag mot rött, dock inte trafikljuset såklart. I det något mindre utställningsrummet hänger målningar med en kolorit i primärfärgen rött. Där dominerar det röda i målningarna, nästan bara rött med diverse återkommande motiv. I nästan varje målning förekommer den mångbröstade påfågelskvinnan med två ögon i tvådimensionellt utförande. För varje kvinnofigur, finns ett vitt streck från någon av de tre eller fyra bröstvårtorna till en fjäril eller en blomma. Likaså finns dessa linjer parallellt förda från ögonen bort mot bildens ytterkant.
Att notera är att när konstnären har utelämnat påfågelkvinnan, blir motivet ett piano i olika kontraster eller ett collage. Det kan vara ett piano det snöar på, eller ett piano i bildkomposition med en målarpalett. Målarpaletten är också ett återkommande motiv. Likaså en chilifrukt som motiv i de röddominerade målningarna återkommer.
Mina tankar och funderingar kring detaljerna i Ardy Strüwers målningar är t.ex. att han återger ett färgstarkt estetiskt uttryck, vilket inte kräver att vi betraktare ska behöva fokusera oss på djup eller perspektiv. När föremålen befinner sig svävande i bilden (i rörelse), återger han det med antingen konturer eller som måleriska former i kombination med skuggor mot bakgrunden. Föremål som ligger direkt mot fonden, lyfter han fram mestadels som måleriska (utan konturlinjer).
Det återkommande motivet av en chilifrukt som oftast finns i de röda målningarna, kan tänkas finnas där för att färgen röd symboliserar eld eller värme och chilifrukten likaså är röd och eldig i sin smak, vilket utgör en sorts värme i dubbel bemärkelse. Den målarpalett som finns i många alster, skulle kunna vara en symbol för honom själv som målarkonstnär. Kvinnan med fågelhuvud och tre bröst som ger föda år fjärilar och blommor kan vara ett tecken på den manlige konstnärens strävan till det motsatta könet.
Som den mångårig och erfarne konstnär han är, kan jag konstatera att hans måleri håller hög klass. Jag själv kunde inte fästa mig vid något av dem, då jag föredrar en mer abstrakt estetik i konstverken. Det enda jag kunde tänka mig var något av hans målningar med pianomotiv. Dels för att det är stiliserat och ger en stillsam effekt.
Björn Blomqvist 2011-02-19
Idag öppnar en utställning med målningar och retrospektiv grafik av konstnären Ardy Strüwer på Galleri Fiskhuset i Nyköping. Som medlem av Fiskhuset och som entusiastisk konstvetare, skulle jag kunna vara på plats vid öppnandet av utställningen. Men av traditionella skäl sparar jag det tills på lördag, då det officiellt är vernissage. Idag vill jag endast föra några tankar och funderingar inför den stundande vernissagen.
För mig är vernissagen det viktigaste och av störst intresse. Det är då jag kan få det så viktiga mötet med konstnären, hans konst, med galleristen och andra konstbesökare, på samma gång. På lördag kommer jag som vanligt göra en djupdykning i konstverken och i skaparens tankegångar. Jag besökte en utställning med hans konst för ett par år sedan, men nu, enligt SN:s artikel, är det mestadels nyskapade alster från åren 2010 och 2011, vilket ökar mina förväntningar. Själv betecknar han sin konst som ”postmodern sensualitet” och i andra bedömares ögon anses hans konst vara surrealistisk.
Om ovan jämförande beskrivningar, är det av intresse att på lördag undersöka saken närmare. Men också studera hans färgsättningar, hans kolorism och målningarnas faktur. Eller undersöka om målningarna är måleriska eller linjära i sina kompositioner och former. Samt på vilket sätt uppstår ett eventuellt djup eller perspektiv? Finns det rörelse i bildernas kompositioner och är något av verken estetiskt tilltalande, enligt min personliga smak? Kan man se om verkens tillkomst har skett utifrån estetiska, psykologiska eller sociala tankegångar etc.? Detta frågade sig även Ragnar Josephson i sin bok, Konstverkets födelse.
Så här inför lördagens vernissage, vill jag observera läsarna om att det intill Galleri Fiskhuset, finns ytterligare två gallerier som har pågående utställningar som är lika intressanta. Om dessa två skrev jag kort om i inlägget, daterat den 5 februari.
Björn Blomqvist 2011-02-16
Idag tog jag bussen från Oxelösund till Nyköping för att gå på vernissage, båda två i samma kvarter. Vid gamla bryggeriet ligger ett antal gallerier och ateljéer. Jag brukar själv kalla det för Nyköpings Montmartre. Den första vernissagen var på Galleri Vindfång, som drivs av Nyköpings största konstnärssjäl Inga Berg. Där öppnade idag, en utställning av konstnären Irem Babovic. Utställningen har ett tema som sträcker sig någonstans mellan abstrakt och föreställande måleri i olja och akryl.
Det första jag möttes av var en målning med helsvart bakgrund i Caravaggios anda men utan hans karaktäristiska ljuskälla. På den svartmålade duken finns det centrerade figurer i kontrasterande färger. Den svarta bakgrunden i den första målningen syntes tydligt, då övriga figurer var något avskalade. Det mörka är dominerande men de färgstarka figurerna i koloristisk anda kontrasterar bra. Jag skulle tänka mig den hemma på väggen. Nästkommande målningar ökar i figursättning och den svartmålade duken syns allt mindre. På samma gång lyfter konstnären fram figurerna med ett mer linjärt måleri och därtill ett skapat djup. Jag är nyfiken på kommande verk, då konstnären själv sa att han kommer att måla i större format och i ett mer föreställande tema.
Därefter gick jag vidare till Galleri Fiskhuset, som drivs av föreningen med samma namn. Jag själv är medlem där. I fiskhuset finns konstverk av just Inga Berg. Här är det konst i en helt annan division. Det är en utställning med namnet AVATAR, som består av collografier och målningar. Det är konst i yppersta världsklass. Just hennes porträttmåleri är i en klass för sig. Mer vill jag inte reflektera över, det är ett nöje att beskåda denna konst och jag rekommenderar det skarpt.
Vid galleri nummer tre, var det ytterligare en vernissage, precis som på Galleri Vindfång. Där startade en utställningen ”Perfekt” med måleri och skulptur av Nyköpingskonstnären Nicklas Johansson. Här används mycket färg i koloristisk anda och många målningar är expressionistiska. De starka färgerna och de många ansiktena och kroppsgestalterna som skildras, skapar tillsammans olika kompositioner som ger uttryck för olika känslor mm. Även de skulpturer som ställs ut, uppvisar expressionism och rörelse.
Därefter blev det ett besök på stadsbiblioteket, där jag lånade några böcker som ger mig matnyttig fakta om det som jag och mina kollegor på Sörmlands museum och Nyköpingshus kommer att göra visningar och guideturer om under sommaren.
Björn Blomqvist 2011-02-05
I Dare You to Figure Me Out
Showcasing the best of female talent. Filmmakers and Screenwriters
Wellness • Poetry • Life
Nature poetry, photography, and other poetry
Everyone is welcome
Beyond the Beyond
Dabbles in writing, loves music and nature. Sierra Leonean
welcome to my metaphors
Poetry written by Katrina Cain
Poetry, story and real life. Once soldier, busnessman, grandfather and Poet.
On The Blank Pages Of Life
confessions are self-serving
Original poetry, commentary, and fiction. All copyrights reserved.
Graphic Designer
original poems
A blog full of humorous and poignant observations.
Watercolour and mixed media art
I have people to kill, lives to ruin, plagues to bring, and worlds to destroy. I am not the Angel of Death. I'm a fiction writer.
inspiring personal growth through poetry and writing
An archive for my stuff
Natalie. Writer. Photographer. Etc.
Be careful, or you might land up in my book.
Conversations with Street People
Poems & Prose
The art of designing your life