På Pelles igen!

I ett annorlunda möte till skillnad på de jag brukar göra – var jag på Pelles Lusthus och tillställningen “Morgonsoffan”. Många bekanta ansikten såg jag men många nya såklart. För mig var det lite extra när Nymos och dess duktiga aktriser sjöng och spelade två låtar ur kommande musikaluppsättning “Annie” – premiär den 4:e november. Jag var ju själv med i Nymos förra musikaluppsättning “Sound of Music”, hösten 2013. Jag rekommenderar er att gå och se Nymos uppsättningar. 

Förutom det musikaliska inslaget och kaffe med smörgås såklart, fick jag veta allt om svamp, nja… nästan i alla fall 😉 Fick också höra om finansläget i Europa och allt om Ostlänken, samt om hur viktigt ditt stöd för människor på flykt är (Röda Korset).  Det jag tolkade i övrigt av det som sades från soffan och i minglet var…

“…ett visitkortsutbyte över en skaldjursbuffé på svamp i 320 km/h och råga på det, sätta rödvinet i halsen.”  

Björn Blomqvist 2015-09-11

Beautiful “Femöre”

IMG_0149To celebrate, we started our trip – as usual, trip to Femöre. Perhaps the most beautiful place along the east coast. In almost 2,5 hours we wandered along the peninsula and stayed for photography, coffee break and a glance over a part of the Baltic Sea.

IMG_0187The first picture is from the place where we had coffee break. Coffee and garlic bread with butter and roast beef. Thereafter a trip along the paths in the forest – that’s a part of the long footpath, “Sörmlandsleden”.

9600 steps we walked – which is about 7 km walk along forests, cliffs and lagoons. The total length of Sörmlandsleden, is however, very much longer than our 7 kilometers. Nearly 1000 kilometers through the county.

IMG_0189

IMG_0186Shortly after the journey – the sun was ready for the sunset. The sun is facing south, just before her rest, down in the west. The water is calm, likewise the wind. The only thing that moves is the occasional boats and ships far out. Lightweight waves from a smaller boat, easily hits against one of the cliffs.

Two pairs of feet and four paws are very pleased with the trip. Tired and bathed (the dog), we headed back to the car. We also found new places to have a picnic at later this spring. Count on that!

Perhaps we are privileged to have such a beautiful nature, just a few kilometers from our home. This is perhaps the reason why I, in all years, still live here – apart from a short session during three years in south of Sweden.

Note: It’s Sweden, in winter – 5 days after New Years eve. No snow.

I have one more photo to show, but I save it to the next blog post.

…In a poem of course.

Björn Blomqvist 2015-01-05

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

Lite mer…

Förutom de tre kulturmötena jag gjorde i onsdags (två stadsvandringar och ett pub/restaurangbesök) passade jag på att utföra en annan favoritsyssla. Jag fotograferade några byggande i stan, under och efter att  jag åt en liten räkmacka (tekaka) och drack en burk läsk på Kumlins Konditori (94 spänn!) kostade det.  

Björn Blomqvist 2014-07-12

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

Mellanakt

Det har inte blivit några direkta kulturmöten den senaste tiden. Det eftersom jag arbetar under sommaren. Arbetet har satt mig en sådan sits att jag inte kommit iväg på allt jag velat. Kanske är jag nöjd med arbetet eller tvärt om? 

Jag vet att jag inte befinner mig på mina marker och i min genre. Det gör inte saken bättre. Jag har insett att jag är akademiker och kulturvetare fullt ut. Därtill en hejare på att arbeta nära mina egna referensramar. Det blir oftast bäst så.  

En anledning till det kan tydas utifrån nästkommande dikt. Ett vardagsproblem helt enkelt! 

Björn Blomqvist 2014-05-26

Taktikförflyttning

Visst kan det vara hektiskt så här i jultider. Det är det för mig, men inte pga. julstress eller så. Snarare revyarbetet, eftersom jag ställer mycket höga krav på mig själv. Det kan kombineras med att jag även ägnar dagarna till att vara engagerad hos en extern aktör som det så fint heter. Däremot måste jag hålla inspirationen uppe i revyarbetet och det teatrala. Det är som vanligt revypremiär på nyårsafton och tändvätskan för ett bra teaterarbete och bra sceninsats, fick jag i och med mitt deltagande i Sound of Music. Fortfarande en oförglömlig resa 

För att kunna hålla känslan och inspirationen på topp gör jag min s.k. taktiska promenad varje dag. Jag rör mig mellan två punkter vid två tillfällen. Först mellan två byggnader från sent 1800-tal. Dessa ger inspiration och lust. Den första jag passerar är Nyköpings teater (1884) som ligger strax intill busstationen, med teaterparken strax framför. Jag har självklart stått på den teaterscenen och agerat. Det gjorde jag senast i december 2012. 

En tiominuters promenad senare har jag anlänt till bron som förbinder västra och östra Storgatan, med Nyköpingsån forsande under sig. Vid bron, nu i jultider och på mornarna, möts jag av en upplyst västfasad på stans vackraste byggnad – Sparbankshuset (1889). Ett magnifikt bygge i nygotisk stil. Strax bakom Sparbankshuset ligger en annan magnifik byggnad i en mer palatsliknande stil – nybarock (1800-tal). Husets ingång visar på prakt och utsmyckning med sina kolonner intill. Byggnaden heter Post- och Riksbankshuset. Riksbankschefen huserade i huset vid den tiden. Det är där inne jag deltar som medverkande hos den externa aktören. 

När arbetsdagen är slut hinner jag knappt komma hem och hämta andan, för än jag ska på nästa strapats. I stort sett varje kväll repeterar vi årets nyårsrevy på Tärnan i Oxelösund. På en betydligt yngre teater än i Nyköping, men desto större. Den anses vara östra Sörmlands största teatersscen. Där inne förflyttar jag mig mellan två platser. Mellan utrymmet intill logerna och självaste scenen. Logerna har vi städat under två dagar nu och snart kan vi flytta in i där.

Det är premiär av nyårsrevyn i vanlig ordning på nyårsafton. Det är en tradition. Det är den 13:e nyårsrevyn som sätts upp och det blir min 9:e revy. Den stora, fina teatersalong vi har här i Oxelösund kan efter detta år vara borta. Det är trist, men så är det i den kommersiella och privata världen. Huset som teatern finns i är privatägt nu mera – men scenen är stor. 

Björn Blomqvist 2013-12-21 

Nygammalt kulturmöte

Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.

Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.

Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.

Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.

Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.

Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.

Björn Blomqvist 2013-07-25

Skit också ;-)

Att ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad är vardagsmat idag, det går inte att ta miste på. Dagligen får man höra om det i nyheterna och inom politiska kretsar. Jag tänkte att det kan vara intressant att få höra några berättelsen på området, och då valde jag att läsa boken (antologin) Skitliv. Den handlar om just ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad.

Jag är ju inte någon ungdom längre så att säga (70-talist, nära 40-strecket), men visst kan jag kanske känna igen mig i vissa livsöden. Jag har själv brottats med timvikariat, visstidsanställningar och har även blivit ”utlasad” från mitt senaste arbete. 

Till en början är bokens fokus på just ungas villkor och hur illa det kan vara, men något senare in i boken känner jag igen mig. Det visar sig att vi akademiker inom kultur- och mediebranschen har samma svårigheter att få ett stadigt kneg, så att säga. Journalister och vi kulturvetare har det gemensamt att både medie- och kulturbranschen präglas av tillfälliga anställningar.

Det går inte att ta miste på att innehållet har en vänsterprägel, dvs. den nuvarande Alliansregeringens olika åtgärder för arbetsmarknadspolitiken, är av ondo. Det återkommer på flera ställen i boken hur negativt den ser på de dåliga förhållandena för de anställda inom bemanningsbranschen. Likaså den försvagade fackföreningsrörelsen inom samma bransch och regeringens ansvar för de höjda fackföreningsavgifterna, lyfts upp som dåliga exempel för en villkorslös arbetsmarknad.

Man kan ju undra varför jag läser denna antologi eftersom jag inte är vare sig ungdom eller vänsteranhängare. Det är av samhällspolitiska skäl och av egna erfarenheter av dåliga villkor från arbetsmarknaden som jag läser den. 

Det finns även några positiva berättelser i boken – kanske för att få en kontrast eller att ge en balans till helheten. Boken vill jag inte ge mer än en 3:a. Det som drar ned betyget är den återkommande negativa synen på bemanningsföretagen, det blir lite tjatigt, samt den för mig ointressanta dikten eller vad det nu skulle föreställa, på slutet.

Däremot var det intressant att det lyfts fram om hur det är ställt på arbetsmarknaden och dess villkor i de ekonomiskt krisdrabbade länderna i Sydeuropa, såsom Italien och Spanien. Det är viktigt att få en inblick i det och sätta in det i kontexten. Likaså några berättelser om hur man kan lyckas på arbetsmarknaden och komma sig upp i hierarkin var bra att få ta del av.

Björn Blomqvist 2013-05-10

Hårt i kragen!

Ett mindre framsteg gjordes igår på boksidan. Jag skrev sisådär 6000 tecken till, men inte mer. Den andra delen angående böcker, den så kallade bokläsningen är inte så intensiv just nu. Jag är ju en periodare när det gäller den saken.

Poesin och konstanalyserna ligger i vila, men jag gör en del för att väcka konstanalytikern inom mig till liv igen. En av orsaken är nog det kalla vädret. Jag har ingen lust att bege mig ut på vägarna för att bese en konstutställning när det är 15 minusgrader ute och har en insnöad bil.

Framåt våren är mitt mål att vara i toppform på i stort sett alla plan. Hälsan på topp, bloggen uppdaterad flera gånger om, 1/3 av bokmanuset skrivet och jag 6 kg lättare än idag typ. Jaja ni fattar, jag ska ta mig i kragen så hårt jag verkligen kan och jag släpper inte taget förrän skutan är på rätt kurs.

Björn Blomqvist 2013-01-22

Tillsist!

Nu är det årets sista dag men jag ska inte göra någon årskrönika över årets bloggande om ni tror det, så som jag gjorde förra året. Kulturmötena har inte varit så många jag önskat, framförallt inte i december. Orsaken är nog bara lathet.

Veckorna före jul och även idag har jag ägnat mig åt ett långt kulturmöte, dvs. årets nyårsrevy. Som en i ensemblen blir det mycket att göra, all fritid går åt eftersom Oxelösrevyn är en fritidssysselsättning.

Förutom revyn är väl mellandagsrean ett kulturmöte, men den tog jag inte så stor del av. Jag fick panik bara av att se så mycket folk på stan. Hellre sitter jag hemma och skriver alster än att jaga reapriser. Julen har i min mening också varit ett kulturmöte trots att det är en religiös högtid – ”Same procedure as last year…

I vanligt ordning ska jag hålla mitt nyårslöftet om att inte ha ett nyårslöfte. Det är även premiär på Nyårsrevyn ikväll. Efter ett hyfsat bra genrep igår hoppas jag att det blir det där lilla extra ikväll, så som en premiär ska vara.

Mina största projekt det kommande året blir att söka arbete, göra kulturmöten, att skriva och att Twittra – samtidigt som jag ska vara den jag är, ”jag duger ju som jag är”.

Björn Blomqvist 2012-12-31

Ett kulturmöte med medeltida Kulturmöten

Ibland kan mina kulturmöten möta sina möten osv. Jo så kan det bli, men det är inte ovanligt. Jag har idag varit på gamla biografen Grand i Nyköping och lyssnat på föredrag om fynd och upptäckter vid de arkeologiska utgrävningarna i Nyköping (2010-2012). Föredragets tema handlade om ”Kulturmöten i det medeltida Nyköping”. Föredragets fokus var på utgrävningarna vid kvarteret Åkroken i centrala Nyköping, strax bakom nuvarande stadshus. Där har det gjorts arkeologiska utgrävningar i fler omgångar med start 2010 och med verksamhet fram till årsskiftet 2011/12.

Föredragets 1:a del handlade om utgrävningar ett stenkast ifrån Kilakastalen vid Kilaåns mynning. Där har man med hjälp av arkeologistudenter, grävt fram en huskonstruktion/torpargrund. Fynden vid platsen berättar mer än att vara en torpargrund. Man har hittat rester av importerat glas och keramik –  hittat hästskor, pilspetsar och sporrar mm. av medeltida dateringar. Det mest intressanta är fragment av ett mynt från Knut Långes tid (1229-1234). Föredraget om utgrävningarna vid Kilakastalen var intressanta och kastalen med sin omnejd kanske har kopplingar till Nyköpingshus, tror arkeologerna.

Det är i den 2:a delen av föredraget som utgrävningarna vid kvarteret Åkroken tas upp och fortsätter i efterföljande delar. Den ordinarie föredragshållaren var tyvärr sjuk så hans arkeologkollega fick rycka in, vilket först blev lite osäkert i framförandet men sedan växte han in i rollen. De båda har ju deltagit i utgrävningarna, så kunskap finns det. Hursomhelst handlade denna del om ”Hus och stadsgårdar i det medeltida Nyköping”. Hur den medeltida huvudvägen var konstruerad, samt om hur gränder och passager var dragna, handlade 2:a delen om. Likaså hur husen i det medeltida Nyköping var placerade. Husen stod på rad längs långa tomter. Vid tidigare utgrävningar i det centrala Nyköping under 1960-talet och även på 1970-talet har husrester vittnat om hur hus och gränder var parallellt placerade, vinkelrätt mot den medeltida huvudvägen (som avlånga tårtbitar). I övrigt handlade det också om husens konstruktion.

Hur hus såg ut och hur man levde i Nyköping under medeltiden fortsatte föredragshållare nummer tre att tala om i den 3:e delen. Den handlade om: ”Hur levde man i det medeltida Nyköping”. Med lite dåligt ljud i högtalarna och ett headset som var känsligt för ut-blås vid tal, fick de drygt 200 åhörarna veta mer om just hus och levnadssätt i det medeltida Nyköping. Jag själv var mindre fokuserad i den delen så jag har inte så mycket mer att berätta.

I sista etappen efter en bensträckare på 30 min. körde föredragshållare nummer 4 igång. För en gång skull en som var påläst, retorisk och van att stå och tala inför publik. Ämnet var intressantast men som jag vet minst om. Det var om ”Mikroskopiska spår av kultur och natur vid Åkroken. Bara en sån sak som att ta upp olika analysmetoder som, pollenanalys, macrofossilanalys, analys av parasitägg och kvartärgeologi gör att man blir nyfiken. Jag ska inte gå in på detta då det var för avancerat att få grepp om – och så har jag svamlat klart för denna gång.

Trots en del fakta jag redan känner till och en del nya inslag, samt blandad retorik, tyckte jag att föredragen var värda att lyssna på. Det var så gott som fullsatt i lokalen (drygt 200 åhörare). Föredragshållarna var från både Sörmlands museum och från RAÄ. Det sista som skedde var en avrundning med utdragen frågestund som jag var tvungen att lämna då jag hade ett mycket viktigt möte att göra. Jag var hungrig och var enligt order från högre ort, tvungen att beställa pizza före kl. 21.00.

Björn Blomqvist 2012-09-13

En “mässa” saker!

Redan igår förberedde jag mig genom att vässa mina armbågar. Idag besökte jag Nyköpings bomässa som är en årlig återkommande happening i staden. Om man nu räknade bilar på parkeringen och räknar med kanske tre personer per bil i genomsnitt, var det säkert 4500 personer inne på mässan. Mässan huserade i två hallar, i multihallen och i den gamla ishallen.

Jag besökte mässan för ett nytt möte med byggnads- och trädgårdskulturen. Kulturmötet varade i 3 timmar. Två gånger gick jag runt i ishallen och två gånger i multihallen. Självklart fikade jag och tog några bilder på fina utställningsobjekt. Ungefär 5 låtar brände Kalle Moraeus av innan det blev tyst i hallen. Det var en stor publiksiffra och många med en relativt hög medelålder.

Bland gräsklippare, fröpåsar och blomsterarrangemang använde jag armbågarna i början och därefter tunnades folkmassan ut. Från monter till monter hamnade jag till slut vid en blomavdelning med en mycket engagerad blomsterförsäljare som pratade flera minuter om en speciell blomma jag aldrig har hört talas om. Det visade sig vara den blomma jag först trodde var ogräs, innan försäljaren pekade ut vilken det var.

Bekanta ansikten såg jag också, och jag var väldigt tillbakadragen när det gällde att provsmaka godis och plocka på sig souvenirer. Ingenting av sånt hade jag med mig hem. Förutom fika köpte jag bara några fröpåsar och en smarrig mögelost kallad ”Rocka Fett”. Och rocka fett gjorde även Kalle Moraeus men bara i en låt och jag önskade han hade spelat fler rocklåtar. I morgon fortsätter mässan men en dag räcker för mig, men det är bra att ni andra som missade idag, hinner med att besöka mässan i morgon.

Björn Blomqvist 2012-03-17

 

Slutspurt i starten!

Min sista arbetsdag som heltidsanställd museivärd är på intågande. Det är inget nytt för mig, det är nu tredje gången jag övergår från heltid till deltid under två års tid. Huvudsaken är att jag har foten kvar som det heter, eftersom jag trivs. Om jag ska fortsätta senare som heltidare eller t.o.m. tillsvidare får jag ligga i. Man får inget till skänks. Med tanke på min förmåga att skriva mycket skulle jag kunna tillföra mycket. Självfallet är det lite så, men inte på samma sätt eftersom mitt skrivande inte är relaterat till arbetet.

Mina starka sidor är välbehövliga tillgångar på arbetsmarknaden, och de är i paritet med vad arbetsgivare vill få ut av en lojal, plikttrogen, ärlig, social och ansvarsfull medarbetare. När jag ändå framöver kommer ha lite tid för annat ska jag utöka mitt skrivande och skriva betydligt fler reportage här på bloggen. Jag ska besöka så många olika konst- och kulturevenemang jag hinner med, och som jag har råd med.

De senaste dagarna har jag gjort comeback på Twitter, inte för att jag har tänkt bli twitterproffs. Jag behöver ett forum för lite andra åsikter och idéer som inte passar in bland mitt konst- och kulturintresse. Allt av den sorten finns ju här och lite till. Hur var det nu med skrivandet då? – Jo det går i vågor men snart ska jag fortsätta, så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-09 

Mot framtiden från nuet

Bakom fasaden döljer sig en oro. Jag har suttit lugnt i båten länge nog, men kanske är det dags att ändra kurs. Kulturen och det konstnärliga finns alltid med mig och blogga kommer jag fortsätta med. Däremot är det mer osäkert vad kultursektorn har att ge mig kommande höst.

Mitt lugn har vilat på en trygghet på arbetsmarknaden, men i själva verket har det alltid blåst en del. Heltid, deltid, åtgärder och studier har tillsammans skapat den kedja av sysselsättning jag åtagit mig. Jag ångrar inga beslut, men saknar just nu beslutsamhet. Vad ska hända här näst?

Jag har inte fallit av hästen, jag har inte skjutits ut via katapultstolen och jag har inte hoppat från ett brinnande hus. Jag har bara nått ett delmål som ska leda till nästa osv. En kulturintresserad historiker, arbetare, plikttrogen förvärvsarbetare  och skrivglad tvåvägsspelare (arbetare med akademisk examen) står till arbetsmarknadens förfogande, alla kategorier!

Björn Blomqvist 2012-01-30

Mochekultur eller Romarrike

Efter att jag hade titta på två dokumentärfilmer om två arkeologiska projekt i två olika delar av världen och om två olika kulturer/riken, har jag insett att jag kanske skulle ha pluggat till arkeolog också. Det är alltid spännande att forska och göra research kring ett historiskt föremål och ta reda på dess historia och ursprung. Jag har ju också ett stort historieintresse utöver konstintresset, framförallt kultur- och socialhistoriskt men också för utomeuropeisk historia. Därför uppstår även kulturmöten med historieanknytningar som detta, inte bara konstmöten. Som ni vet, följer jag med spänning, Magnus Ladulås gravöppningsblogg. 

Vilka är då dessa två dokumentärer som jag intresserar mig, och som höll mig klistrad framför TV:n? Den första dokumentärfilmen jag tittade på heter nått så hemskt som ”De halshuggna romarna”. Dokumentären handlar om utgrävningar i staden York i norra England, den stad som var romarrikets norra huvudstad. Dokumentären följer arkeologer som hittat en underlig gravplats med halshuggna kroppar. I dokumentärer söker de svar på vilka dessa personer var och varför den Severiska ätten med kejsare Septimius Severus och hans söner Caracalla och Geta var inblandade. Dokumentären ger också en historieskrivning kring sönernas maktkamp och kejsartiteln efter faderns död.

Den andra dokumentärfilmen skildrar Mochekulturen och dess människor som befann sig i en helt annan del av världen, samtidigt som romarriket var i sitt slutskede. Dokumentären heter ”Perus pyramidkung” och den skildrar arkeologiska utgrävningar i området Sipán i norra Peru, där mochekulturen blomstrade från år 100 till år 800 e Kr, med storhetstid mellan åren 550-650. Kulturen försvann efter 700 år och lämnade efter sig gåtfulla pyramider i öknen, där utgrävningarna fortfarande görs. Dokumentären berättar om de arkeologiska utgrävningar som började redan 1987 som en följd av några gravplundrares iver att finna skatter.  Gravplatserna var alltså redan kända när arkeologerna började utgrävningarna. Alla de tusentals föremål som funnits och det museum som nu är byggt på samma plats, kan vara intressant att besöka i framtiden.

Björn Blomqvist 2011-04-19

Två symboliska höjdare och en stad

Jag har återigen fångats av tankar och funderingen kring något på den konstnärliga och kulturella himlen. Här i Oxelösund finns två högt belägna symboler för staden. Det är två monument med en tydlig symbolik. Jag själv skrev ett vetenskapligt arbete om den ena höjdaren i och med min B-uppsats i konstvetenskap. Jag undersökte av nyfikenhet och av bekvämlighetsskäl det symboliska och arkitektoniska hos stadens landmärke och sjömärke men också en av stadens religiösa byggnader, dvs. Sankt Botvids kyrka.

Det andra symboliska alstret är monumentet ”Ståltheten”. Ända sedan Ståltheten var i sin skapandefas och efter att det kom på plats, har jag tänkt på det intressanta med dess symbolik. Bara att namnet stavas med ett ”å” istället för ”o”, innebär både stolthet över stålstaden Oxelösund och det material som monumentet är gjord av. Detsamma kan nämnas angående Sankt Botvids kyrka som även är ett sjömärke likt en båk som ger stolthet över kust- och seglarstaden Oxelösund.

Andra element och symboler kring Sankt Botvids kyrka är att den är en modern kyrka som lever upp till några av den moderna kyrkoarkitekturens olika element. Kyrkan är byggd i cement, har flyttbara bänkar, har ett stort kyrkorum (format som ett kors), kyrkans kors är placerat ovanför kyrkorummets mitt och därtill finns kyrkans port i öst istället för väst.  I några moderna kyrkor förekommer det att koret och altaret är placerade i kyrkans västra del. Jag kan tänka mig att orsaken är utrymmesbrist vid platsen för kyrkans placering. I vanliga fall och av religiösa skäl, förpassas koret och altaret till kyrkans östliga delar.

För Stålthetens symbolik kan också nämnas att formen liknar en stol med rörliga armstöd, såsom ett par mänskliga armar. I det hela tänker jag mig att det är; ”en stol i bekvämlig sits som visar stolt upp staden som en stålstad och en stad att vara stolt över, medan monumentet självt är tillverkad av stål”.

Dem som kanske har vägarna förbi Ståltheten nere vid fiskehamnen sommartid, bör passa på att studera och njuta av monumentets estetiska former, kanske innan en njutbar lunch på den så vackert belägna Restaurang Sailor. Och för den som inte bryr sig direkt om Sankt Botvids kyrka eller kyrkor i allmänhet, bör ändå studera den fina arkitekturen och samtidigt gå in i kyrkan och ställa sig mitt i kyrkorummet och titta uppåt mot den vita takplattan, för långt där uppe, mellan dig och den allsmäktige finner du kyrkans kors.

Björn Blomqvist 2011-03-01