På Ekenäs slott förenas en rik historia med förtrollande berättelser, vilket fängslar besökarna genom sin enastående arkitektur, gåtfulla legender och gripande historier som ekar genom tiden och väcker både passion och förundran.
På den majestätiska Ekenäsklippan vid sjön Teden i Östergötland står jag, förtrollad av den hänförande utsikten som breder ut sig framför mig – nedåt mot den tidigare torrlagda sjön Teden och uppåt mot den oändliga himlen. Intill mig, som en vitkalkad kropp reser sig stolt Ekenäs slott. En imponerande byggnad med anor som sträcker sig tillbaka till 1560-talet, där en kastal först uppfördes.
Peder Banér lät med entusiasm bygga slottet Ekenäs mellan åren 1630 och 1644. Den skicklige holländske arkitekten Hans Flemming, skapare av flera andra storslagna slott i regionen, är bakom detta verk. Slottet bär på en historia som ekar genom tid och rum med odödlig skönhet.
På gården utanför slottet står jag sprittande av förväntan, ivrigt väntande på guiden som, med förhoppningsvis en fängslande berättelse, ska ta oss med på en magisk resa genom slottets alla rum. Varje rum bär på en fascinerande historia som jag brinner av att få höra. Slottet sträcker sig majestätiskt mot himlen med sin klassiska, kvadratiska arkitektur och tre imponerande torn som vakar över omgivningen.
Precis som många andra historiska platser, väver detta slott in sig i en mystik av spökhistorier som får det att kittla i magen av både skräck och spänning. En pirrande rädsla sipprar fram inom mig när guiden finally träder ut genom den stora porten och med en varm hälsning välkomnar oss in i denna förtrollande värld.
I entrén, på väggen rakt in, hänger hon? Damen som jag snuddade vid under en ivrig förstudie i litteraturen. Efter den ena, mer fängslande än den andra, inledande frasen om slottets storslagna historia, som väver in berömda grevar och ett fantastiskt antal kungligheter, pekar guiden entusiastiskt på en tavla på väggen bakom sig. Det finns en sagolik historia i detta. En historia som glimmar av skönhet.
På hedersplatsen innanför slottsentrén sitter ett porträtt av den legendariska Hönsagumman, som med sitt mod påstås ha räddat slottet från att falla offer för ryssarnas fruktansvärda härjningar längs den svenska kusten i början av 1700-talet. Tack vare detta extraordinära dåd har hon blivit avporträtterad, något som var ytterst ovanligt för tjänstefolk. Hon sägs fortfarande, än idag, att hålla ett vakande öga på alla som vågar trampa in i slottets magiska värld.
I slottets rum, där varenda vägg viskar hemligheter, målas historierna fram om hur olika ägare har satt sin prägel på denna magnifika byggnad. Fascinerande kakelugnar, som modigt placerats på ytterväggarna i stället för de traditionella innerväggarna, ger en känsla av att det finns en djupare mening bakom varje val. Med min ringa hörsel och guiden som växlar mellan mjuka toner och kraftfulla uttryck, kan jag förstå att dessa kakelugnar en gång stod där eldstäderna brann, vilket skapar en stämning av nostalgi och förundran.
På väggen i matsalen hänger fantastiska porträtt av alla möjliga högt uppsatta personer. Grevar, hertigar och kungligheter, alla med sin egen historia att berätta. Det känns som om de alla har vandrat i dessa rum, deras närvaro svepande över oss. När guiden ställer sin fråga med förväntan, som om vi verkligen är väl pålästa, känner vi en brännande nyfikenhet – vem är egentligen den mystiska gestalten som fanns mellan två porträtt och varför saknas just den i detta rum? Vi, en liten men entusiastisk grupp, står med stora frågetecken hängande ovanför våra huvuden. Är det drottning Kristina som döljer sig där, eller var det den mäktige Gustav II Adolf? Jag lämnar den frågan obesvarad och låter istället mitt intresse sväva iväg till alla fascinerande historier om kakelugnar.
Med mitt brinnande engagemang för bilder går tummen i ett rasande tempo på avtryckaren till mobilkameran. Guiden, som en virvelvind, rusar snabbt mot nästa rum och endast han vet att tiden är av största vikt, medan jag själv kommer på efterkälken. Andfådd och bara några sekunder senare gör jag en storslagen entré till nästa stopp. Vad guiden redan har berättat, är en gåta jag vägrar att lösa. Rader jag innerligt hoppas inte är avgörande eller bärande för resten av den fängslande berättelsen?
Det finns en överdådig explosion av färg i många rum, där majestätiskt grönt och blott strålar av skönhet. Men i syrummet smyger en chockerande blå ton sig in och fångar ens uppmärksamhet. Det är möbler i hypnotiserande blått, gardiner som svänger i samma nyans, och förstås tapet som badar i blått. Det nämns något om kemikalier, och jag är tvungen att dubbelkolla. Jo, tapeterna är original och de förblir trogna sin plats och sin intensiva nyans, kanske för att de innehåller arsenik, berättar guiden med en fascinerande glimt i ögat. Något Grevinnan Maria Klingspor ska ha märkt av och blivit illamående av.
En salong, precis som alla andra jag sett på otaliga slott, vill bara slunga mig framåt. För första gången har jag försprång, nästan så att guiden snubblar efter mig. Men låt oss vara ärliga: en salong är bara en salong, och jag hade nog aldrig blivit inbjuden till någon fest då det begav sig. Jag hade med största sannolikhet krypit fram från de lägsta skikten i samhället. Vad vet jag?
Spänningen i berättelsen pulserar av de fängslande spökhistorier som omger slottet. En av dem får mig att rysa av skräckblandad förtjusning. Berättelsen om Grevinnan Maria Klingspor är särskilt gripande. Varje år, den 2 maj, återvänder hon på sin make Philips namnsdag. Ögonvittnen har med bävan sett henne resa sig ur sin grav, en skepnad av elegans och sorg, för att vandra mot slottet. Personalens förberedelser med läckra kakor i hennes syrum känns som en kärleksfull hyllning till hennes minne. Med ett hjärta som bultar av både spänning och rädsla fortsätter vandringen, kantad av nervösa blickar över axeln.
Nedför den smalaste spiraltrappa jag kan tänka mig, förlorar vi oss i en plats som liknar en källare, men som ändå har en magisk aura av mystik. Här, högre upp i slottet än vi någonsin kunnat föreställa oss, nickar guiden instämmande när vi delar vår känsla av att befinna oss djupt under marken. Det murade utrymmet omfamnar oss, och trappan till evigheten, eller vad jag nu vill kalla den, är en gåta som bara fördjupar vår nyfikenhet. Just nu leder den ingenstans, som ni kan se, och varför? Ja, det är en hemlighet som förblir obesvarad, men det är just denna gåtfullhet som ger platsen dess unika skönhet – den är bara byggd så och existerar som en fascinerande del av vår upplevelse.
Det är här som spökhistoria nr. två har sin tydliga förankring. Befästa, i bokstavlig mening, kan man säga att det är inbyggt i väggen, eller till och med inmurad. Enligt legenden ska Greve Mauritz Vellingk ha fördärvat hemliga dokument, och drängpojken som hjälpte honom ska därefter ha blivit inmurad där som en åtgärd för att förhindra att hemligheten kom ut. Guiden benämner det “Nisses håla”. Här finns ett rum som aldrig har öppnats, och, som med många andra historiska händelser, vilar det en förbannelse över utrymmet. Skulle det mot förmodan öppnas, är det med den uppfattningen att en stor olycka skulle drabba både slottet och dess ägare.
Det har ju inte undgått att man oftast kallar köket för husets hjärta, och det är verkligen en plats full av värme och gemenskap! Tänk på ett stort hjärta i ett litet kök, eller kanske tvärtom? Här slutar visningen, men äventyret börjar verkligen! Vad guiden berättar om köket och de olika sysslorna kanske jag inte snappar upp helt, men jag känner starkt att köket är den del av mitt egna “slott” där jag kan växa och utvecklas som person. Att bara kliva in här känns som att göra en resa tillbaka i tiden, där jag får chansen att glömma bort moderna kök och hightech-inredningar för en stund. Jag kan se mig själv att laga mat där inne på gammalt vis, där varje maträtt blir en möjlighet att skapa något unikt och smakfullt!
Från ingenstans, leds vi upp för en kort trappa, och vipps så står vi ute på slottsgården. Guiden tackade för sig med en vänlig ton och hoppas att vi haft en trevlig visning. Jag föreställer mig att det är en snabb väg in och ut från köket för varor och personal. Ingen ställer frågor, eller så är de som jag. Jag har alltid massor av frågor, men jag förstår att det skulle förlänga guidetiden rejält om alla dessa skulle besvaras.
© Björn Blomqvist 2026-07-14
Essays on art, history and interpretation 