My published poetry – so far…

img_0591

For the second time in two years I’ve been published as poet. This time with a love letter and before with a love poem. 

This is the two anthologies where you can read my contributions. I’m very happy to be published as poet (for the second time) and I know – I’ve more , about 160 poems to publish if that was possible?

© Björn Blomqvist 2016

Vad finns kvar?

På ett sluttande plan delas mitt inre som två halvor av en vattenmelon. Mina jag glider isär, studsandes över kanten så köttsaften yr över den soldränkta platån. Det bubblar i kroppen som stekta melonhalvor på grillen. Längre bort, i skuggan av mitt värde splittras livet när melonskalet giljotineras mot det karga stenblocket ingen velat flytta på. I bitar av det ätbara, blandad med allt som ska bort finns bara kärnorna kvar. Utspottad på bordet som uttjänta uranstavar ligger jag i kärnhögen och funderar på när det är dags att gå under jorden…

© Björn Blomqvist 2016-07-26

Höstdepp

DSCN0235Bland höstens starka färger doppas huvudet i höstdepp. Grått på gränsen till svart inuti med ögonen mot det gulgröna naturlandskapet. Solen genom trädens kronor träffar mark och klippa men missar dig. Inget ljus innanför hjässan tränger in. DSCN0750Höststormen tränger bort lövtäcket när en själv ligger i sängen, kvar under det egna täcket. Suddiga vyer och suddiga tankar sätter griller i huvudet. Tiden ställs tillbaka i en tid när alla dåliga beslut inte kan dras tillbaka – inte ens en timme. Bortom klippan ligger grottan, dit ens tankar vill vara. I grottan, nedgrävd i en bunker som skydd mot utomstående inpulser studsande mot bergväggen. Vikens vågor sköljer vassen som mörka tankar sköljer hjärnan inifrån. I snårlandskapet, barrande nära dras rullgardinen ned. Under täcke ligga kvar så som bara du kan. Oläslig på utsidan som en hel bibel av inre profetior i mörkaste mening.

© Björn Blomqvist 2015-10-25

Bakom det okända

DSC00369Som kudden ovanför mitt ansikte, hårt hållen, är den gnagande tanken lika kvävd som det dåliga samvetet. Orden tystnar med uteblivna argument till varför allt kokar ihop i en och samma gryta. En soppa vars slev aldrig slutar ösa. Sen urminnes tider har blockaden legat som ett lock som aldrig lyfts. Kolossala klossar som vilar på ens axlar med huvudet under kudden är att köra huvudet i sanden. När ska det släppa, när muckar den? Bakom egna galler i isolerat tillstånd är den fånge inom mig. Hen vet varken ut eller in, hen har bara funnits där, lika tystlåten som tjuven om natten.  

© Björn Blomqvist 2015-09-02

Lägesrapport

DSCN2273Jag brukar inte skriva/blogga om hur eller vad som pågår på den personliga fronten – men för att hålla bloggen vid liv, tänkte jag bara rapportera om läget med diverse skrivprocesser och byggandet av en skrivarlya. Innanför den lilla röda boden sker just nu ett inredningsprojekt med syfte att skapa just en skrivarlya. (se bild).  

Jag har den senaste tiden bara åstadkommit en (1) ny dikt. Bokmanuset står stilla, men jag hoppas att jag hittar kraften snart igen. Jag hade tänkt att skriva klart utkastet under sommaren, men det tycks bara var en vision med illusionistiska drag. Därutöver gör jag inga framsteg på arbetsmarknaden heller. Jag önskar att jag kunde omvandla min kreativa poesi-anda till att vara mer aktiv på arbetsmarknaden.

Apropå poesi – så har jag snabbläst alla mina 82 dikter i samling nr. 1 och insett att det är en övervägande andel dikter med mörka och neurotiska inslag.

Varför?… 

Björn Blomqvist 2015-06-25 

Båtenupp!

Med ett stadigt grepp jag vrider om. Etiketten skvallrar om dess ålder. Innehållet har ålder men mängden snart ett minne blått, färgat som havet. Med smal hals står den stadigt på bordet. Min hals desto större. Som i ett vattenfall sköljs gommen ren. Lika kal som klippan intill.

Sanden grumlas, halsen likaså. Eftersmak i stark arom stinker som tång längs strandkanten. Sjögräset som gör vattnet oklart, går som en strimma genom ögonen efter alla glas. I handen är glaset lika brett som en fender. Stadigt vilande i hand ligger fendern stilla och doppas i vätska.

Vattnet är kallt, isbitarna flyter upp. Havsytan är spegelblank, glasets botten blank. Ett tomt skrov flyter när ett lika tomt glas har gjort mina tankebanor flytande. Ringar på bordet och cirkulerande ögon är propellern som skapar vågor i vattnet.

Ett gungande upp och ned är stegen fram och tillbaka. På samma ställe gungar båten upp och ned, jag från sida till sida. Ljudet av en surrande båtmotor dämpas av den höga ton jag sjunger i. Tonsäkerheten går i vågor, båten gör detsamma.

Båten tar in vatten när min slang kastar vatten. Klippan torkar och gommen gapar efter mer. Båten är halvfull, glaset tomt, jag mittemellan. Det som nyss flöt sjunker och jag når botten.

Björn Blomqvist 2014-06-10

Mörker

Jag rusar rakt in. Mörkret är påtagande redan vid infarten. Jag har färdats med sagda ord och okontrollerade tankar. Det är så mörkt att alla spöken blir skrämda. Bara hjärnspöken trivs där.

Luften är tunn men tung nog att dra mitt huvud mot den hårda marken. Vatten rinner längs väggen. Det släcker alla försök till ljussken. Elden har inte access, elden är utrotad.

Glada tankar virades som kapslar av lyckopiller. Kapslarna spricker och pulvriserade piller yr omkring. Pulverdimma och mörker visar vägen mot undergång. Gången är smal, marken under är mörk och hård.

Jag väntar på öppning utan att ta mig dit. Stilla väntan är den pinande fruktan. Sår bildas innan skada skett. Sår i mitt psyke, sår som stundom ska läkas.

Ta mig härifrån!

Björn Blomqvist 2014-05-01

Tornet

Hur högt det än må vara ser jag inte klart. Det rasar samman när motgångar blåser. Ett ödesdigert fall mot marken är nära, men månen som lyser håller det kvar. Allenast i natten är svärtan den spik som spräcker allt itu. Stormen av prestationsångest kastar sin mantel över månens sken. I ett absolut mörker jag famlar efter klarhet. Högst upp på toppen jag står och vet inte varför jag lät er bygga det. Er tycke och smak i min egen tunnel har fraktat materialet det består av.

Björn Blomqvist 2014-02-03

En våg av dåtid

Jag står på bryggan efter hopp över minnesluckor. Ett snedsteg och jag faller nedåt – igen! Jag lossar den minnesmärkta tampen som gjort stora märken i stammen. I båten jag färdas sitter sorgen i fören. Med årorna jag ror bildas ringar i tårarnas sjö. I fart med tidvattnet slår vågorna mot ångestklippan. Vågorna sköljer hällen, men de inristade glåporden är kvar.

Jag ankrar längs bergets kant och lämnar ekan lika tom som mitt vemod. Jag ser orden som minner om det förflutna. Vatten täcker stenen, en tår och jag faller ned på knä. En sydöstlig vind av ångest knakar i båtens brädor. Båten gungar av oro när navelsträngen går av.

Som drivved lämnar den mig ensam. Ett rop på hjälp kvävs av ekot från måsarnas pikar. Jag står med ryggen mot dåtiden och ser horisonten som min enda utväg. Fästet glider och jag plumsar i den lokala syndafloden. Fyren längre bort lyser av bilder jag har förträngt. 

Vattnet jag tar över huvudet är modet inte dopet. Jag kan inte gå vidare. Jag måste simma bort från allt. Med smärtor i bröstet och börda på mina axlar är alla simsätt uteslutna. Det var inte jag, utan de som vevade med armarna. Som fjäril i deras hov tar jag mig utåt.

Fast i det grepp som pressar fram det onda, forsar vattnet som skiljer mig och båten. Bara några armtag kvar men bakbunden i förflutna tankar är vägen evighetslång. Jag doppar huvudet under vattenytan igen som kamouflage åt våta kinder. Med stängda ögon stängs slussen som fyller på var i de sår som aldrig läks. 

 © Björn Blomqvist 2013-12-07