Med ett stadigt grepp jag vrider om. Etiketten skvallrar om dess ålder. Innehållet har ålder men mängden snart ett minne blått, färgat som havet. Med smal hals står den stadigt på bordet. Min hals desto större. Som i ett vattenfall sköljs gommen ren. Lika kal som klippan intill.

Sanden grumlas, halsen likaså. Eftersmak i stark arom stinker som tång längs strandkanten. Sjögräset som gör vattnet oklart, går som en strimma genom ögonen efter alla glas. I handen är glaset lika brett som en fender. Stadigt vilande i hand ligger fendern stilla och doppas i vätska.

Vattnet är kallt, isbitarna flyter upp. Havsytan är spegelblank, glasets botten blank. Ett tomt skrov flyter när ett lika tomt glas har gjort mina tankebanor flytande. Ringar på bordet och cirkulerande ögon är propellern som skapar vågor i vattnet.

Ett gungande upp och ned är stegen fram och tillbaka. På samma ställe gungar båten upp och ned, jag från sida till sida. Ljudet av en surrande båtmotor dämpas av den höga ton jag sjunger i. Tonsäkerheten går i vågor, båten gör detsamma.

Båten tar in vatten när min slang kastar vatten. Klippan torkar och gommen gapar efter mer. Båten är halvfull, glaset tomt, jag mittemellan. Det som nyss flöt sjunker och jag når botten.

Björn Blomqvist 2014-06-10

Jag står på bryggan efter hopp över minnesluckor. Ett snedsteg och jag faller nedåt – igen! Jag lossar den minnesmärkta tampen som gjort stora märken i stammen. I båten jag färdas sitter sorgen i fören. Med årorna jag ror bildas ringar i tårarnas sjö. I fart med tidvattnet slår vågorna mot ångestklippan. Vågorna sköljer hällen, men de inristade glåporden är kvar.

Jag ankrar längs bergets kant och lämnar ekan lika tom som mitt vemod. Jag ser orden som minner om det förflutna. Vatten täcker stenen, en tår och jag faller ned på knä. En sydöstlig vind av ångest knakar i båtens brädor. Båten gungar av oro när navelsträngen går av.

Som drivved lämnar den mig ensam. Ett rop på hjälp kvävs av ekot från måsarnas pikar. Jag står med ryggen mot dåtiden och ser horisonten som min enda utväg. Fästet glider och jag plumsar i den lokala syndafloden. Fyren längre bort lyser av bilder jag har förträngt. 

Vattnet jag tar över huvudet är modet inte dopet. Jag kan inte gå vidare. Jag måste simma bort från allt. Med smärtor i bröstet och börda på mina axlar är alla simsätt uteslutna. Det var inte jag, utan de som vevade med armarna. Som fjäril i deras hov tar jag mig utåt.

Fast i det grepp som pressar fram det onda, forsar vattnet som skiljer mig och båten. Bara några armtag kvar men bakbunden i förflutna tankar är vägen evighetslång. Jag doppar huvudet under vattenytan igen som kamouflage åt våta kinder. Med stängda ögon stängs slussen som fyller på var i de sår som aldrig läks. 

 © Björn Blomqvist 2013-12-07