Från det ena till det andra!

IMG_1038Efter lördagens konstrunda och massor av intryck, var det dags för nästa utställning, dagen efter. Denna gång en annorlunda utställning. En utställning som emellanåt flyttade och rörde på sig. Tillsammans med massor av folk och många äldre män i keps, var det flygfarkosterna som skulle bli sedda och utställda. Det var inte första gången, vare sig för mig eller arrangören. F 11 Museum brukar anordna en Flyg & Motordag på Stockholm Skavsta Airport varje år. Jag har flera gånger varit där. I år var det dags igen. Egentligen inget nytt under solen.

Förutom korv med bröd och korv med bröd eller varför inte korv med bröd överallt, gick jag runt i folkmassan för att bese de uppställda flygplanen, titta på modellplan och bläddra i gamla flygtidningar. Inte för att jag är nån entusiast numera, utan snarare för att det blir en sorts utställning när planen står där, uppradade. Med flygplan i luften var det svårt att fota (med en iPhone 6), men intressant att se dem göra konster i luften. Det var bara flygplan av äldre modell detta år. Förr var det mer modernare stridsflygplan med (Jas 39 Gripen m.fl), men inte i år. Vad sägs om en  DH 100 Vampire, en Sk 16 eller Saab 91 Safir (i grupp) och en Spitfire såklart.  

IMG_1029 1IMG_1022 1 IMG_1020 1 IMG_1018 1Efter några korvar med bröd och läsk, traskade jag vidare för att se det alla andra tittade på. Bland människor med blickarna i skyn, såg jag allt från ovan nämnda flygplan, till  mer spektakulär luftakrobatik. Ett konstflygningsplan med vingar lika korta som bordsskivor, svischade förbi i hög fart. Rök kom ut där bak och loop efter loop flög den enligt ett väl inrepeterat program. Efter en lång dag bland flygmaskiner, kromade bilar och äldre män i keps, hade jag sett det mesta. En DC3:a en Yak-52:a och andra gamla flygplan jag inte vet namnen på.  

IMG_1011 1IMG_1030 1 IMG_1013 1 IMG_1012 1

Den enda plats jag inte besökte, var själva utställningshallen inne i museet. Nu undrar ni kanske varför jag inte var där?  Svaret är det att jag har varit inne i hallen ett antal gånger förr. Jag har även flugit Viggen-simulatorn där inne. Det som är mest fascinerande, är att under all uppståndelse, pågår den reguljära trafikflygningen som vanligt. För ovanlighetens skull, finns bara en landningsbana att använda. Den längre av de två, är under omasfaltering. Så medan gamla och specialbyggda flygplan gör konster i luften, kommer så plötsligt en Boeing 737-800 från Ryanair eller en Airbus A320-200 från WizzAir från ingenstans och landar eller lyfter mot varmare breddgrader ✈

IMG_1035IMG_1002 1

IMG_1015 1Sista maskinen som var uppe i luften var Blériot, men då var vi redan på väg därifrån. En lång dag hade satt sina spår i gamla leder. Jag hoppas kunna se planet i luften vid nästa uppvisning. Kanske redan nästa år, vad vet jag? Annars var det mycket asfalt och mycket gräs att slita skorna på. Som vanligt eller snarare som förra och förrförra året, inte så mycket nytt under solen. 

IMG_1008 1

© Björn Blomqvist 2015-09-01

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Närhetsturism… ;)

För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också. 

IMG_0743IMG_0745Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva. 

IMG_0750

Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.

IMG_0754 IMG_0756 IMG_0757Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger, men det har inte våra gäster gjort – så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder. 

IMG_0770 IMG_0767 IMG_0768

© Björn Blomqvist 2015-07-15

Det sitter i detaljerna

IMG_0069Mitt i galleriet jag står. Blicken och huvudet rör sig fram och tillbaka. Den första noggranna kontrollen är utförd. Alster efter alster har jag studerat – enskilt.

— Har jag glömt nåt? Har jag missat en detalj bland de detaljrika oljemålningarna längs galleriets väggar? 

Göte Göranssons kvadratiska oljemålningar i stora format pryder väggarna i och med utställningen “Karolinerbilder” Galleri Fiskhuset. Duk efter duk är fylld av detaljrikedom som får mig att i första hand, inte inse att texturen faktisk är tjock och matt. En kolorit i blått, brunt och grönt berättar i bild om vardagen bland karolinerna. Blå uniformer, blå himmel, gröna slagfält, gröna skogar, bruna hästar och bruna båtar med mera. 

Ständigt i rörelse alla är – hästar och soldater, kvinnor och barn, båtar och krutrök. Listan kan göras lång, och likaså, det sparas inte på detaljerna. Allt, nästan allt in i minsta detalj. Det är i detaljerna det sitter, trots en ganska tjock textur. Men visst är det en lektion i att komponera en målning på bästa sätt och med en del element som var vanligt förekommande före modernismens intåg. Måleriskt emellanåt, men mest linjärt.  

Djupet i hans målningar är som de bör. Däremot är ljussättningen slående och i många av hans alster – medvetet fokuserat. Som exempel kan nämnas målningen “Marketenterskan fyller öl”. I denna målning finns koloriten i blått, brunt och grönt med. Det genom uniformerna, den bruna trävagnen och sedan bakgrunden. Det som just ljuset handlar om i detta motiv, är fokus på självaste titeln. De båda törstiga herrarna i uniform är i skugga och nästan helt vända bort från bilden. Vagnen likaså, men gissa var ljuset ligger och på vad? På marketenterskan, öltunnan och ölstopet såklart. Allt övrigt hamnar i skugga och endast dessa objekt lyses upp i ljuset. På samma sätt skapar Göte andra fokuspunkter i sina motiv. 

Den lilla roddbåten i framkant eller de två främre soldaterna i ett annat alster. Antingen ligger de i ljuset eller så är kontrasterna och färgerna i en starkare kolorit. Det är det han vill framhäva. Det som är viktigt i bilden ska fångas av ljuset. Sen var det där med matt yta och detaljer. Bara en sån sak som att ha studerat allt i minsta detalj, har konstnären likaså återskapat det så. Den matta texturen glöms bort när vattenpölar och bössornas metalliska delar reflekterar och ger en blänkande yta. Det är när jag står mitt i rummet och tittar på motiven på avstånd som jag ser hur detaljrikedomen återskapar blänket av vatten och metall. 

Den guldfärgade flaggan lyser upp ett helt motiv. Nästan så jag trodde det var äkta, men återigen med detaljrikedom, har konstnären så nätt intill givit koloriten en guldkantad textur. Fanns det något alster jag gillade? Jovisst, några stycken. Främst nr. 17 “Illustration ur boken Gustav Vasa och hans folk”. I övrigt är det en bra utställning och en lektion i studiet av detaljer på mikroskopisk nivå och vetskapen om hur hästar ska återskapas då de är i full galopp.

Det finns också en intressant symbolik jag fastnade för just i sluttampen av mitt besök. Nästan så jag missade den. Tänk dig strid, kamp, död och missär. Mörkare än så kan de inte bli. I just de målningar dessa teman finns med, är koloriten av mörkare sort. Grått, kallt, och en tät dimma av mörkt krutrök liggande tätt i bakgrunden. Nästan så man vill blåsa på duken och hopas gestalterna där bakom ska komma fram ur dimman. Den symboliken finns inte så tydlig i andra alster, utan just då de mest mörka händelserna spelas upp framför våra ögon.  

Hursomhelst, så gillade jag utställning. Det är ju oljemålningar jag gillar. Däremot är jag fortfarande supporter av oljemålningar i abstrakt form – inte föreställande. Det jag imponeras av mest från Götes utställning, är hans förmodade tålamod att i timmar eller i dagar, ägnat sig åt att studera saker in i minsta detalj. Likaså hans historiska kunnande och vetskap om ur kompositionen i ett motiv ska vara. Det sagt av en konstvetare och historiker själv – inte illa 😉 

Björn Blomqvist 2015-01-16

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

Från medeltid till dramatik!

Jag tänkte för en gångs skull vara lite elak i min bedömning. Jag har mäktat med tre kulturmöten idag, varav två av dem har en sak gemensamt. Det är två, men ack så olika stadsvandringar. En som jag själv höll under flera år och den andra på det dramatiska och teatrala planet. 

IMG_2299En stadsvandring på temat medeltid är jag väl bekant med som tidigare guide, men då var det andra bullar. Vandringen började med en närapå försenad guide. Likaså en snabbpresentation av tema, men ej guidens namn. Sen kom guiden igång.

På det hela var det typ såhär: “eh, eh, eh, hm, osv. då och då eh eh”, med ögon i manuspappren, allt för ofta. Efter 1,5 månads pågående stadsvandringar, borde manus sitta bättre, om nu inte dagens guide var inhoppare. Det vet inte jag, det framgick inte – likaså inte namnet på guiden. Det var allt för många “eh:n”.

– Var tog retoriken och den goda talförmågan vägen? Återanställ mig vetja!

Hur som helst lämnade jag efter det var slut och visst kände jag igen många delar av berättelsen och det faktahistoriska. Dock inte allt. Det har hänt en del sen jag jobbade på museet sist. Nya teman varje år, men på något vis ska temat “medeltida staden” vara med, men med vissa ändringar i manus.

IMG_2306Därefter var lunchen ett faktum. Denna gång mitt på Storgatan, på Skafferiet. En karré med potatisgratäng och rotfrukter, plus dryck och vitlök, gav mig krafter för nästa vandring. Ett kulturmöte som verkligen slog knock på både tidigare vandring och oss besökare.

På ett dramatiserat sätt med skådespel på högsta nivå har jag fått lära mig allt om 1930-talets politiska läge i Nyköping och om drottning Kristinas besked att abdikera. Det blev ett snabbt kast från 1900-talet till 1600-talet. Något senare var vi i 1700-talet och till slut i utvandrarnas epok under senare delen av 1800-talet.

IMG_2294På det hela var allt välregisserat, välspelat och många snabba byten för skådespelarna. Berättelserna var intressanta och givande. Bara en sådan sak som att Olof Palme d.y.:s farmor bodde i länet och var en dam av högre klass. Lite musik och gitarrspel förekom också med finurliga visor om drömmen om Amerika. En kronologisk ordning på det hela hade inte gjort någon skillnad. Det var nästan bättre att det var i okronolgisk följd. 

Välspelat, välregisserat och tidsenliga kläder gjorde vandringen till en given vinnare i kampen mellan de två. Även på min tid kunde kanske inte jag konkurrera med dem, men mina guidade turer fick aldrig innehålla varesig faktafel eller dålig retorik.

Björn Blomqvist 2014-07-09 

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

Kulturmöte i lusthuset

IMG_2201Det blev trots allt ett kulturmöte igen. Jag och ytterligare tre personer från styrelsen i Oxelösunds Teaterförening var på Pelles Lusthus i Nyköping ikväll för att tillsammans med ytterligare kulturföreningar och kulturutövare, lyssna på en föreläsning om arrangörsutveckling och om ubildningssatsningar i ämnet. 

Vi och andra föreningar fick möjlighet att under fikapausen, beblanda oss med varandra och prata kring frågor om hur man når ut med sitt budskap och om ur man ska värva nya medlemmar osv. Det och mycket mer diskuterades under kaffet. Mycket kretsade kring marknadsföring, styrelseteknik och samarbeten. Det var mycket givande och det blev mer grupparbete än mingel, vilket är en fördel.

Kaffet var gott, smörgåsen likaså. Vad mer kan jag säga? Jo några bekanta ansikten var ju där och likaså gamla arbetskamrater. Det gjorde kvällen än mer lyckad.

Björn Blomqvist 2014-04-09

Tro, hopp och självförtroende

   “Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.
   Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan.
   Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.   
   Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som leder till offerplatsen.
   Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.    
   Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?   
   Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå.   
   Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen. 
   Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta.   
   Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.
   Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder. 
 
Fortsättning följer… 
 
Based on a true story 
 
Björn Blomqvist 2013-09-27
 
 

Andarnas plågsamma uppvisning

   Valet kunde inte vara sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger.
   Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!
   Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa tre år till i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan.
   Den erfarenhet han samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.
   Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför. Det är bara början!
   Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ena ögat efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom hans rygg.
   Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av föräldrarna eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna ser till att han missar bussen hem den dagen.
   Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre
   Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från början, det visar andarna på plågsammaste vis.
   Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska grabben läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör.
   Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.
  Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.
   Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och från samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och en ytterligare vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme, men pojken kom aldrig till lekplatsen.
   Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true story
 
Björn Blomqvist 2013-08-26

Änglar finns – dem har Herren sänt

   Det var en vinterdag i januari 1982 – den 7:e närmare bestämt. En pojken var på väg till en kamrat i ett kvarter längre bort. Pojken är 8 år och springer såsom små pojkar gör ibland. Pojken springer över vägen – han halkar omkull.
   Snön ligger blank på vägen – en bil kommer åkande. Bilen har hög fart – pojken sitter på ända. Bilen bromsar – bilen glider. Pojken är kvar! 
   Den dagen, den stunden är världens alla änglar samlade. Bara skyddsänglar är där. De vakar över pojken men han är borta.
   Var är han? Har bilen kört på honom? Har han slungats åt sidan? Har änglarna fullgjort sitt uppdrag? Bilen står stilla – pojken saknas än.
   Pojken ligger under bilen – jo under bilen. Han har släpats under bilen längs vägen. Hans liv hänger på en skör tråd. Allt är svart. I akutfart körs pojken till sjukhuset. Medvetslös och nedsövd blir sjukhusets kulvertar det första han minns efter uppvaknandet. Pojken överlever! 
   Ett kraftigt slag mot huvudet utgör skadan. Hjärnskada och ett vätskefyllt huvud. Huvudet röntgas. Synnerverna har skadats – pojkens synfält försämras. Ska han bli återställd? Hur ska han klara sig i framtiden? Frågorna är många – svaren har framtiden gett. Han kan stå, gå och springa! 
   Ryktet sprids snabbt i pojkens kvarter – “han är död”. Ryktet är falskt – ryktet har fallerat. Pojken är hemma och leker som friska barn gör. 
  Det går lång tid innan beslutet tas. Pojken som halkade på vägen halkar efter i skolan. En kamp för stödundervisning kommande läsår är förgäves. Överheten avlägger dom – pojken ska gå om ett år. Pojken är 1 år äldre än sina klasskamrater men inget han reflekterar över. Han vill bara leka och spela boll. 
   Synen är sämre men inget hinder som stör. Ett bra öga och ett sämre öga. Han är nu en i mängden och ingen bryr sig om åldern längre. Motgångarna kommer senare. 
   Den sämre synen hamnar skuggan under tonåren – år som domineras av mobbning av andra orsaker.
   Pojken som bokstavligen släpades under en bil men som överlevde mirakulöst är i högsta grad på banan. Han har rest sig från många fall, men blåslampan är honom i hälarna.
   Att han i vuxen ålder kan gå, stå och springa beror på att världens alla skyddsänglar vaktade vid hans sida och reste honom upp på kommando från gud.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true stor
 
Björn Blomqvist 2013-08-21

Nygammalt kulturmöte

Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.

Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.

Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.

Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.

Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.

Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.

Björn Blomqvist 2013-07-25

Tillsist!

Nu är det årets sista dag men jag ska inte göra någon årskrönika över årets bloggande om ni tror det, så som jag gjorde förra året. Kulturmötena har inte varit så många jag önskat, framförallt inte i december. Orsaken är nog bara lathet.

Veckorna före jul och även idag har jag ägnat mig åt ett långt kulturmöte, dvs. årets nyårsrevy. Som en i ensemblen blir det mycket att göra, all fritid går åt eftersom Oxelösrevyn är en fritidssysselsättning.

Förutom revyn är väl mellandagsrean ett kulturmöte, men den tog jag inte så stor del av. Jag fick panik bara av att se så mycket folk på stan. Hellre sitter jag hemma och skriver alster än att jaga reapriser. Julen har i min mening också varit ett kulturmöte trots att det är en religiös högtid – ”Same procedure as last year…

I vanligt ordning ska jag hålla mitt nyårslöftet om att inte ha ett nyårslöfte. Det är även premiär på Nyårsrevyn ikväll. Efter ett hyfsat bra genrep igår hoppas jag att det blir det där lilla extra ikväll, så som en premiär ska vara.

Mina största projekt det kommande året blir att söka arbete, göra kulturmöten, att skriva och att Twittra – samtidigt som jag ska vara den jag är, ”jag duger ju som jag är”.

Björn Blomqvist 2012-12-31

1001:1

20121219-011154.jpgJag har som ni förstår, börjat min resa i att läsa 1001 böcker innan jag dör. Det är de böcker som Göran Hägg rekommenderar i boken 1001 böcker du måste läsa innan du dör. Jag läser böckerna i den ordning de presenteras från första till sista sidan.

Första verket som presenteras är Första Mosebok och därefter Andra Mosebok osv. i GT. Då kan man fråga sig, har inte jag läst dem innan? ”Nej det har jag inte”. Som både agnostiker och humanist men absolut inte ateist, har jag inte läst bibeln överhuvudtaget. Jag är inte ens konfirmerad.

Min uppfattning om mötet med Första Mosebok är att det först skryts om hur HERREN skapade jord, himmel, hav och allt levande på jorden, dvs. han skapade världen. Något senare in i berättelsen skryts det om hur gamla gestalterna blev. När den missnöjde byggherren inte var tillfreds med sina skapelser, raserade han mycket av dem.

Regn i fyrtio dagar och fyrtio nätter och en flod skulle ställa till det. Efter 150 dagar avtog vattnet från jorden. Noa, han med arken ni vet, han levde 350 år efter floden och många andra hundraåringar beskrivs i berättelsen, följd av ett flertalet uppräknade släkttavlor. 

Skrönan fortgår och jag tröttnar på uppräkningar av personer.

Men…

Plötsligt blir det spännande. Det blir intressant att följa berättelsen om Abraham och hans son Isak och Abrahams offrande av en vädur i sin sons ställe. Därefter fortsätter historien om Isaks två söner, Jakob och Esaus samt Jakobs hustruproblem som nästan blir lite komiska. Jakob lurar även tills sig arvsrätten från Esaus som är den förstfödde sonen, och den som skulle välsignas och ta över efter fadern Isak. Jakob vill sedan fly från sin svärfar Laban, tillsammans med sina gemåler.

Därefter handlar det om bägaren, bagaren och Farao m.fl. Farao som gör Josef (en av Jakobs 12 söner) till härskare över Egypten, men som egentligen skulle bli slav där. Josef odlar sin säd för att bekämpa hungersnöden i landet och i andra länder. Josef kom att hjälpa alla svältande.Berättelsen går vidare. Bröderna återförenas osv…

Men sen kommer en ny släkttavla som ska redogöras, då tröttnade jag.

Björn Blomqvist 2012-12-16

Temabyte november 2012

Hej alla glada!

Jag har som in ser ändrat tema på bloggen. Ett nygammalt tema kan man säga. Jag hade detta tema någon gång i början. Bilden ovan innebär dock inte att det är en bokblogg. En och annan recension dyker ju upp, men bilden i sidhuvudet är där bara för att den är fin och talande på något sätt.

Jag bloggar allt för sällan nu mer – men det är bara en liten svacka som jag själv säger. Revyarbetet har kommit igång och jag är mer än taggad i år eftersom jag tog ett sabbatsår ifjol. I år ska jag prestera på topp, vilket jag gjorde för två år sedan – min bästa insats någonsin av de 6 nyårsrevyerna jag deltagit i.

I år blir det min 7:e insats av gruppens totalt 12 nyårsrevyer. Har självklart stått på scen i många fler produktioner än just nyårsrevyerna. Det kanske blir nått inlägg relaterat till revyn, men det är fortfarande fokus på mina möten med diverse kulturyttringar som gäller.

Fler bokrecensioner dyker säkert upp men jag strävar inte efter att förvandla bloggen till en bok- och litteraturblogg. Jag vill bara bredda mitt kulturintresse. Jag har mina akademiska meriter främst inom konstvetenskap och historia. Litteraturvetenskapliga kunskaper har jag bara från A-kurs på LIU, men har funderat på att läsa B-kurs eftersom jag saknar uppsatsskrivandet. Jag får se vad som sker i framtiden. I första hand ska jag fortsätta söka arbete.

Björn Blomqvist 2012-11-05

Nattpladder i bloggosfären

Varför gör han inte sin plikt? Lite så tänker jag om mig själv eftersom jag har all tid i världen att läsa böcker, gå på konstutställningar eller att besöka museum. Istället har jag dragit igång ett renoveringsprojekt i ett rum som jag oftast kallar biblioteket. Det för att där inne finns fyra överfyllda bokhyllor samt en soffa och plats för datorsysslor.

Böckerna är såklart fler än vad som blir lästa. Jag är mer av en boksamlare än en bokläsare emellanåt. När nu rummet blir klart ska jag banne mig läsa mer böcker. Det blir ett finfint rum med samma hyllor men med en ny datorhörna, nytt golv, ny färg på väggarna plus en fondvägg med en schysst tapet i biblioteksanda. Snart saknas bara lånedisken och en bibliotekarie, men av ekonomiska skäl lånar jag böckerna själv. 😉

Hursomhelst så ska jag inte babbla på om rumsrenoveringar hela dagen, måste få ändan ur vagnen också. Museerna och konstgallerierna står på rad för att be mig komma och göra analyser. Istället sitter jag hemma eller renoverar rum och det närmsta jag kommer konst och kultur är mat av olika slag: sushi, indiskt, kinesiskt, malaysiskt och viner t.ex.

Det egna skrivandet, förutom bloggen eller inlägg på Twitter, är ganska svagt. Men snart, ”ska bara” osv. Jaja… börjar lära mig den jargongen och den är ju helt fel. Endast motivation, disciplin och deadlines fungerar. Inspiration har jag oftast men för helt fel saker.

Nähäpp! Dags att göra nytta istället för att skriva på bloggen. Det får bli sängen istället.

Björn Blomqvist 2012-10-23

Ett kulturmöte med medeltida Kulturmöten

Ibland kan mina kulturmöten möta sina möten osv. Jo så kan det bli, men det är inte ovanligt. Jag har idag varit på gamla biografen Grand i Nyköping och lyssnat på föredrag om fynd och upptäckter vid de arkeologiska utgrävningarna i Nyköping (2010-2012). Föredragets tema handlade om ”Kulturmöten i det medeltida Nyköping”. Föredragets fokus var på utgrävningarna vid kvarteret Åkroken i centrala Nyköping, strax bakom nuvarande stadshus. Där har det gjorts arkeologiska utgrävningar i fler omgångar med start 2010 och med verksamhet fram till årsskiftet 2011/12.

Föredragets 1:a del handlade om utgrävningar ett stenkast ifrån Kilakastalen vid Kilaåns mynning. Där har man med hjälp av arkeologistudenter, grävt fram en huskonstruktion/torpargrund. Fynden vid platsen berättar mer än att vara en torpargrund. Man har hittat rester av importerat glas och keramik –  hittat hästskor, pilspetsar och sporrar mm. av medeltida dateringar. Det mest intressanta är fragment av ett mynt från Knut Långes tid (1229-1234). Föredraget om utgrävningarna vid Kilakastalen var intressanta och kastalen med sin omnejd kanske har kopplingar till Nyköpingshus, tror arkeologerna.

Det är i den 2:a delen av föredraget som utgrävningarna vid kvarteret Åkroken tas upp och fortsätter i efterföljande delar. Den ordinarie föredragshållaren var tyvärr sjuk så hans arkeologkollega fick rycka in, vilket först blev lite osäkert i framförandet men sedan växte han in i rollen. De båda har ju deltagit i utgrävningarna, så kunskap finns det. Hursomhelst handlade denna del om ”Hus och stadsgårdar i det medeltida Nyköping”. Hur den medeltida huvudvägen var konstruerad, samt om hur gränder och passager var dragna, handlade 2:a delen om. Likaså hur husen i det medeltida Nyköping var placerade. Husen stod på rad längs långa tomter. Vid tidigare utgrävningar i det centrala Nyköping under 1960-talet och även på 1970-talet har husrester vittnat om hur hus och gränder var parallellt placerade, vinkelrätt mot den medeltida huvudvägen (som avlånga tårtbitar). I övrigt handlade det också om husens konstruktion.

Hur hus såg ut och hur man levde i Nyköping under medeltiden fortsatte föredragshållare nummer tre att tala om i den 3:e delen. Den handlade om: ”Hur levde man i det medeltida Nyköping”. Med lite dåligt ljud i högtalarna och ett headset som var känsligt för ut-blås vid tal, fick de drygt 200 åhörarna veta mer om just hus och levnadssätt i det medeltida Nyköping. Jag själv var mindre fokuserad i den delen så jag har inte så mycket mer att berätta.

I sista etappen efter en bensträckare på 30 min. körde föredragshållare nummer 4 igång. För en gång skull en som var påläst, retorisk och van att stå och tala inför publik. Ämnet var intressantast men som jag vet minst om. Det var om ”Mikroskopiska spår av kultur och natur vid Åkroken. Bara en sån sak som att ta upp olika analysmetoder som, pollenanalys, macrofossilanalys, analys av parasitägg och kvartärgeologi gör att man blir nyfiken. Jag ska inte gå in på detta då det var för avancerat att få grepp om – och så har jag svamlat klart för denna gång.

Trots en del fakta jag redan känner till och en del nya inslag, samt blandad retorik, tyckte jag att föredragen var värda att lyssna på. Det var så gott som fullsatt i lokalen (drygt 200 åhörare). Föredragshållarna var från både Sörmlands museum och från RAÄ. Det sista som skedde var en avrundning med utdragen frågestund som jag var tvungen att lämna då jag hade ett mycket viktigt möte att göra. Jag var hungrig och var enligt order från högre ort, tvungen att beställa pizza före kl. 21.00.

Björn Blomqvist 2012-09-13

Hertig Karls marknad 2012 – en resa i tid och klass

Tänk dig en klassresa nedåt i otaliga steg. Det gjorde jag igår, men bara som rollspel på hertig Karls vis. Den första sommaren jag var med på hertig Karls marknad var jag dräng. Därefter steg jag hastigt i graderna och var adelsman året därpå. Den tredje sommaren fick jag äran att vara härold – en mycket hög och aktad roll. Men så föll jag ned i hierarkin likt en kastad sten från toppen av ett hus. I år var jag ingen aktad person bland andra rollspelare. Jag fick träda in i rollen som dräng igen – den roll jag haft under alla skolprogram på slottet. 

Årets marknad skilde sig lite grann från tidigare år och likaså mina arbetsuppgifter. Jag var stationerad inne i Kungstornet med butiksarbete och guidning i utställningarna. Trots över 700 besökare i Kungstornet under dagen kunde jag utföra min guidning utan vare sig hinder eller problem. Det är ett bevis på att fyra års guideerfarenhet från två museer lönar sig – och än är det inte över. 

Maten var god och till äran för dagen blev det kebab. Det var vildsvinskebab som serverades och det var uppskattat av många. Jag skulle gärna vilja arbeta kvar på museet och då hade ett femte år på hertig Karls marknad varit möjligt, men som det ser ut nu kommer jag hålla mig borta nästa år. Förhoppningsvis jobbar jag på ett annat museum eller inom kultur- eller mediesektorn på något vis inom kort.

 Björn Blomqvist 2012-08-26

Vem är han? Vad vill han? ;-)

Hej Björn!

Vad har du haft för dig i 1,5 månad? Har du sovit en Törnrosasömn eller har du tappat bort din inloggning till bloggen? Hm… Ja nu förstår jag – du samlar kraft eftersom du snart är utan arbete och vill få bloggen att blomstra igen. Har jag rätt kanske? …Nähäpp inte det! Då får jag be om ursäkt och återkomma senare. Kulturbranschen är hård trots allt.

Apropå kultur… Höll inte du på med några skrivprojekt men som troligtvis har hamnat i skrivbordslådan på obegränsad tid. Jaja, jag ska inte tjata om det. Du har säkert dina orsaker men jag tror på dig, det vet du.

Har du besökt någon konstutställning den senaste tiden? Inte det… Ja just ja, du jobbar ju hela sommaren och guidar turister fem dagar i veckan, inte undra på att du inte hinner med annan kultur. Jo jag förstår att du i alla fall går på museum för det är ju på ett museum du arbetar. Hur har det varit där? Hm… Dum fråga förresten. Jag förväntade mig just det svaret. Du har ju varit lite dyster sedan du fick beskedet om att du inte får arbeta kvar efter sommaren. Förresten, någon sa till mig att du läser många böcker just nu, men att du inte recenserar dem här på bloggen, varför inte det? Jaha, på det viset – är det inte jobbigt att påbörja men inte avsluta?

Nää… Nu får du rycka upp dig och tända den eld som brukar brinna inom dig. Du har inget att förlora, du är redan en vinnare. Nog om det, nu måste jag kila. Vi hörs någon annan gång, och jag förväntar mig att du visar framsteg innan dess. Jag blir besviken på dig annars.

Björn Blomqvist 2012-08-18

Lägesrapport

Just nu ägnar jag tiden åt att läsa in mig på alla manus för stadsvandringarna och texterna till alla andra guidningar som sker under sommaren på museet. Av den anledningen kommer inga bokrecensioner/litteraturmöten upp på bloggen den närmsta veckan. Jag kommer fortsätta min jakt på litteräre Björn & Co. Jag har tre böcker av Björn Ranelid och en av Björn Hellberg som väntar på att bli lästa.

Jag har gjort fem visningar under två dagar och det kommer fler. Hursomhelst har jag lovat mig själv att läsa minst en bok i veckan och recensera/beskriva några av dem, men inte alla – det beror ju på om mötet är värt att beskrivas.

Björn Blomqvist 2012-06-30  

1306, 1307 vad tror du?

I en ytterligare källgranskning uppstår det lite konfunderingar. Jag har för skojs skull studerat 6 källor som skildrar Håtunaleken (1306-?) och historien om Nyköpingshus. Håtunaleken år 1306 är den händelse som är en av de utlösande faktorerna till Nyköpings gästabud år 1317. Idag konstaterade jag att en till källa ger en annan bild än de fyra samstämmiga källorna.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att i en av källorna (Medeltida borgar del 3) skulle kung Birger och drottning Märta (Margrethe) av Danmark som befann sig i Håtuna år 1306, ha tillfångatagits av kungens två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar och därefter fängslats på Håtuna Kungsgård. Däremot berättar 4 samstämmiga källor att paret fördes till Nyköpingshus och fängslades där.

Kruxet i allt detta är att även broschyren om Nyköpingshus som ges ut av Statens Fastighetsverk (SFV), säger att fängslandet likaså ägde rum i Håtuna, men också att Håtunaleken utspelade sig år 1307 och ingenting annat.  

Dessa iakttagelser är kanske onödigt vetande eller lite nördigt, men det är viktigt att kunna ge en så korrekt information som möjligt till museibesökarna. Jag personligen tror på teorin att bröderna först förde kungaparet från Håtuna till Stockholm men blev stoppade där och valde istället att fängsla kungen och hans gemål drottning Märta på Nyköpingshus. Den teorin kan utrönas i 4 av de 6 källorna jag studerat plus att samtliga källor har sin primära källa i Erikskrönikan.

Björn Blomqvist 2012-04-09

Tillfällig källkritisk granskning

Idag har jag läst och repeterat historisk fakta om Nyköpingshus och Kungstornet där jag arbetar som guide och museivärd. Jag har två tidigare historieböcker (källor) att tillgå som har kopplingar till museet och den interna guideutbildningen. Men jag har ytterligare en källa jag ville undersöka ur ett källkritiskt perspektiv. Den källan är tredje bandet i serien om Medeltida Borgar.

Det är nu som det uppstår förvirringar. Källan är otydlig på vissa ställen. För det första framgår det att hertig Karls Kungstorn anlades på 1550-talet, trots att hertigen inte kom till staden förrän år 1568 (18 år gammal). De övriga källorna säger att slottsbygget startade i början av 1570-talet. Enligt källorna för guidematerialet byggde Gustav Vasa (under 1540-talet) ett av sina tre kanontorn på platsen där Kungstornet sedermera uppfördes.

I samma stycke i den granskande källan nämns det att i byggnaden (dvs. Kungstornet) var det uppfostringsanstalt, dårhus, fattighus och landshövdingsresidens mm. Det som förvirrar är att alla dessa olika verksamheter var belägna i olika byggnader inom slottsområdet, vilket inte framgår i bildtexten. Likaså berättar källan att i samband med Håtunaleken år 1306 fängslades Kung Birger på Håtuna Kungsgård, medan museets egen litteratur säger att kungen transporterades till Nyköpingshus och fängslades där eftersom hertig Erik innehade Nyköpingshus mellan åren 1302-1304 och 1305-1310.

Nu kan man ju i och för sig anta att alla tre böckerna är sekundära källor där alla bygger på den primära källan Erikskrönikan. Av den anledningen kan missuppfattning och fria tolkningar ske. Hursomhelst vill jag bara peka på skillnaden mellan å ena sidan två samstämmiga verk kontra den nyinskaffade boken.

Utifall detta blogginlägget och källbeskrivningen skapar konfunderingar kan jag varmt rekommendera ett besök på Nyköpingshus och Kungstornet i sommar. Via information, sakkunnig personal och guidade turer fås en ytterligare bild kring turerna med Kungstornet och dess historia, tillkomst, upprustning och ombyggnad och mycket annat intressant. 

Björn Blomqvist 2012-04-02

(Photo by iPhone: Björn Blomqvist)

Slutspurt i starten!

Min sista arbetsdag som heltidsanställd museivärd är på intågande. Det är inget nytt för mig, det är nu tredje gången jag övergår från heltid till deltid under två års tid. Huvudsaken är att jag har foten kvar som det heter, eftersom jag trivs. Om jag ska fortsätta senare som heltidare eller t.o.m. tillsvidare får jag ligga i. Man får inget till skänks. Med tanke på min förmåga att skriva mycket skulle jag kunna tillföra mycket. Självfallet är det lite så, men inte på samma sätt eftersom mitt skrivande inte är relaterat till arbetet.

Mina starka sidor är välbehövliga tillgångar på arbetsmarknaden, och de är i paritet med vad arbetsgivare vill få ut av en lojal, plikttrogen, ärlig, social och ansvarsfull medarbetare. När jag ändå framöver kommer ha lite tid för annat ska jag utöka mitt skrivande och skriva betydligt fler reportage här på bloggen. Jag ska besöka så många olika konst- och kulturevenemang jag hinner med, och som jag har råd med.

De senaste dagarna har jag gjort comeback på Twitter, inte för att jag har tänkt bli twitterproffs. Jag behöver ett forum för lite andra åsikter och idéer som inte passar in bland mitt konst- och kulturintresse. Allt av den sorten finns ju här och lite till. Hur var det nu med skrivandet då? – Jo det går i vågor men snart ska jag fortsätta, så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-09 

Ett stort och ett smärre fiasko

Efter att ha sett dokumentären (Vasa 1628 del 1) om just Vasaskeppet som kantrade och sjönk samma år, kan jag konstatera att det var ett stort fiasko men också en dokumentärfilm med några smärre fiaskon. Vi vet ju vad som hände med skeppet bara vi är någorlunda insatta i svensk historia. Det som förmodligen ligger bakom förlisningen och det som dokumentären tar upp, är hur skeppet till att börja med var byggt av trä (ek) som från början hade valts ut till ett mindre skepp, dvs. sämre passform. Det andra var den skrala ekonomin som fick de tappra skeppsbyggarna att strejka, vilket försenade bygget och måste istället påskyndas. Den tredje orsaken var vädrets makter. Kastvindar och ett tungt lastat skepp blev en dålig kombination (dvs. instabilt). Hur som helst sjönk skeppet på sin jungfruresa år 1628.

Till saken angående rubriken. Visst är det intressant (om inte superintressant) att få veta hur människorna levde i Stockholm under 1600-talet och om människorna som arbetade med just bygget av Vasaskeppet. I den första delen av två skildras varvsarbetarnas och dess familjers liv, samt vardagen för de som styrde bygget. Just detta och den faktamässiga delen har jag inga invändningar mot, men däremot den stundtals dåliga animationen och modellerna som skapar miljön. I vissa klipp kan man se hur personerna går på ett golv som förmodligen har datoranimerats. Kontrasten mellan fot och mark blir för tydligt och gör att personen svävar i luften. I ett annat klipp ses två kvinnor sväva i luften. Det existerar inga ben nedtill under de skenbenslånga klänningarna/kjolarna, ett litet fiasko för animatörerna kanske.

Sammanfattningsvis var dokumentären helt OK eftersom innehållet och skildringarna av stockholmarna och andra experter som på 1600-talet byggde skeppet, var mycket intressant. Likaså skapandet av miljöerna var bra och tidsenliga (bortsett från ett fåtal byggnader). Däremot var den grafiska och datoriserade delen alldeles för tydlig i sina fel och brister, men tackolov är den grafiska delen kanske det mest irrelevanta i detta fall eftersom historien och dess innehåll bör lyftas fram i första hand.

Jag kan med andra ord rekommendera dokumentären så länge ni vill fokusera på innehållet och i mindre grad på det grafiska. Det ska jag försöka med när jag ser på del 2. 

Björn Blomqvist 2011-12-28

En kungaskiss och en historieskrivning

Både kungamålare och kompanister m.fl. för oss vidare längs Nyköpingsån. Idag blev mitt kulturella möte en medverkan som publik, tillsammans med historiska nyköpingsgestalter längs ån. På ett teatralt och roligt sätt förs vi tillbaka i tiden med upplevelser ur den Nyköpinska historien.

Duktiga skådespelare visar med både stil och komik hur saker och ting föregick i Nyköping under historiens gång, med start under 1600-talet och med “utstämpling” på 1900-talet. Årets upplaga av de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån är lika bra som ifjol, om inte bättre. Tack vare bra skådespeleri, engagemang, tidsenliga kläder och en skicklig regi, förs vi med begeistring genom historien och mister både tid och rum.

Den enda tid och plats som existerar för stunden är de som spelas upp framför oss, och som bjuder in oss i spelets tidsepok. Gestalterna går från att vara stilla som dockor, till att bjuda oss på en historiebeskrivning i komisk och tidsenlig anda. Jag rekommenderar detta skådespel i form av en dramatiserad vandring längs Nyköpings stoltaste farvatten. Jag citerar SN:s artikel på kultursidan den 1 juli för att ge en fingervisning om vad som upplevs: ”Sällan har en timslång promenad varit så underhållande”.

Björn Blomqvist 2001-07-03 

Trädgårdskonst och två kungliga slott

Så här i vårtider när sommaren närmar sig med stormsteg och med alla tomtägare som donar i sina trädgårdar har jag kommit att tänka på trädgårdskonst ur ett historiskt perspektiv. Jag tänker framförallt på en stil av trädgårdskonst som gjorde entré under 1600-talet, som jag fick lära mig om när jag läste konstvetenskap på universitetet. Under medeltiden och renässansen var trädgårdarnas praktiska uppgifter det viktigaste, men därefter, på 1600-talet och under barocken skulle trädgårdarna inneha ett estetiskt uttryck och vara mer anslutna med byggnaderna. På konstvetenskapen fick vi lära oss vad som kännetecknar en barockträdgård och vilka som var de ledande trädgårdsarkitekterna i Europa under 1600-talet. De två kanske mest kända och vackraste barockträdgårdarna finns i Sverige och i Frankrike, enligt mig.

Den gemensamma nämnaren är framförallt att de båda trädgårdarna har kunglig anknytning. I Sverige syftar jag på Drottningholms slott och den enormt vackra barockträdgården som jag själv besökte för ett par år sedan. Trädgården restaurerades på 1960-talet och har fått det barockliknade utseendet den hade när Tessin d.y. med hjälp av Johan Hårleman skapade den. Trädgården har en enhetlig utformning, vilket var vanligt under 1600-talet. Trädgården är anlagd och ordnad efter den typiska barockstilen där utgångspunken är en parterr (trädgårdsterrass) med rankmönster och symetriskt placerade växtligheter, samt fontäner eller liknande. Drottningholms trädgårdsarkitektur utgår ifrån ett franskt mönster, signerat André Le Nôtre. Mycket i Drottningholms trädgård är tuktat och symmetriskt, där båda sidor av en central gångväg/mittaxel är precis likadana, som en spegling av varandra. Längre ut i trädgården finns även olikformade sidor om mittgången men som ändå är symetriskt ordnade.

André Le Nôtre är mest känd för att ha skapat barockens två förnämsta trädgårdar, Vauxe-le-Vicomte och trädgården vid Versailles. Just Versailles trädgård är den andra trädgården jag syftar på. Versailles är ett resultat av Kung Sols flärd och rikedom. Kung Sol (Kung Ludvig XIV) lät André Le Nôtre anlägga Versailles parkanläggning och trädgård på 1600-talet. Han samarbetade också med Louis Le Vau och Charles Le Brun i samband med skapandet av Vauxe-le-Vicomte. Trädgården är enorm med större dimensioner än Drottningholms. Själv har jag inte varit där, men dit ska jag så fort jag ha möjligheten och därtill se den enorma spegelsalen inne i Versailles. Som barockträdgård med den stiltypiska symmetrin, parterrer och dubbla alléer och fontäner, kan man bara avundas den och önskade att man hade en liknande trädgård här hemma. Den egna trädgården går mer i rokokostil, dvs. mer vildvuxet med syfte att vara en rokokoträdgård med romantiska inslag.  

Björn Blomqvist 2011-05-09

Mochekultur eller Romarrike

Efter att jag hade titta på två dokumentärfilmer om två arkeologiska projekt i två olika delar av världen och om två olika kulturer/riken, har jag insett att jag kanske skulle ha pluggat till arkeolog också. Det är alltid spännande att forska och göra research kring ett historiskt föremål och ta reda på dess historia och ursprung. Jag har ju också ett stort historieintresse utöver konstintresset, framförallt kultur- och socialhistoriskt men också för utomeuropeisk historia. Därför uppstår även kulturmöten med historieanknytningar som detta, inte bara konstmöten. Som ni vet, följer jag med spänning, Magnus Ladulås gravöppningsblogg. 

Vilka är då dessa två dokumentärer som jag intresserar mig, och som höll mig klistrad framför TV:n? Den första dokumentärfilmen jag tittade på heter nått så hemskt som ”De halshuggna romarna”. Dokumentären handlar om utgrävningar i staden York i norra England, den stad som var romarrikets norra huvudstad. Dokumentären följer arkeologer som hittat en underlig gravplats med halshuggna kroppar. I dokumentärer söker de svar på vilka dessa personer var och varför den Severiska ätten med kejsare Septimius Severus och hans söner Caracalla och Geta var inblandade. Dokumentären ger också en historieskrivning kring sönernas maktkamp och kejsartiteln efter faderns död.

Den andra dokumentärfilmen skildrar Mochekulturen och dess människor som befann sig i en helt annan del av världen, samtidigt som romarriket var i sitt slutskede. Dokumentären heter ”Perus pyramidkung” och den skildrar arkeologiska utgrävningar i området Sipán i norra Peru, där mochekulturen blomstrade från år 100 till år 800 e Kr, med storhetstid mellan åren 550-650. Kulturen försvann efter 700 år och lämnade efter sig gåtfulla pyramider i öknen, där utgrävningarna fortfarande görs. Dokumentären berättar om de arkeologiska utgrävningar som började redan 1987 som en följd av några gravplundrares iver att finna skatter.  Gravplatserna var alltså redan kända när arkeologerna började utgrävningarna. Alla de tusentals föremål som funnits och det museum som nu är byggt på samma plats, kan vara intressant att besöka i framtiden.

Björn Blomqvist 2011-04-19

Slottsvandring i solskenet

Som jag hoppades på så var det ett kanonväder idag när det var dags för slottsvandring på Nyköpingshus. Den nästan en timme långa slottsvandringen med 36 deltagare startade utanför Kungstornet. Först informerades vi om Gäldstugan och Kungstornet, samt de intilliggande vallarnas historiebakgrund. Därefter gick vandringen till de två utomhusmodellerna, den ena föreställande den medeltida borgen och den andra, hertig Karls renässansslott.  Åhörarskaran samlades runt föredragshållaren och modellerna, med blicken fäst på både modellerna och föredragshållarens medtagna pekpinne.

Färden fortsatte med ett stopp vid vindbryggan med sikte på hertig Karls vapen, och med öronen öppna för fakta om Porthuset mm. Nästa anhalt blev norra sidan av slottet med information om Änglatonet, där alkemisten huserade (på hertigens tid försökte man framställa guld och silver på konstgjord väg), och om byggnaderna på andra sidan vattnet (Bryggeriet, Åhuset och NK-Villan m.fl.). Sista stoppet på den norra sidan var slottets nordöstra hörn där rester av Gustav Vasas kanontorn s.k. Gustav Vasas rondell finns. Rondellen är ett rundformat kanontorn som under hertig Karls tid blev en del av det nu icke kvarvarande Drottningtornet.

Vandringen gick vidare, ända bort till Tovastugan som är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus (parstuga) i timmer.  Därefter var det så dags för visning innanför slottets murar, först i förborgen där hertig Karl hade sitt kök och sin spis, men som nu bara består av fyra kolonner på en gjuten platta. Mittemot finns gamla residenset, byggt år 1726, byggt ovanpå den medeltida muren. Vandringen fortsatte till den inre borggården genom den port som hertigen lät bygga.

Inne på borggården fick de 36 vandringsdeltagarna bese hertigarnas (Erik och Valdemars) fängelseplats, beläget i Kärntornets källare. Nästa stopp blev återigen utanför Kungstornets nuvarande entré. Till sist fick deltagarna gå ner i kasematten. Det var ett intressant och lärorikt föredrag till fots och det fina vädret och föredragshållarens rika kunskaper gjorde att det blev uppskattat.

Björn Blomqvist 2011-04-17 

Söndagskafé på Nyköpingshus

Gårdagens söndagskafé på Nyköpingshus blev ett trevligt kulturmöte. Det kom många besökare och föredraget lockade drygt tjugo åhörare. Vårens föreläsningstema är “Nyköping” och gårdagens föredrag handlade om nått så hemskt som kolera, dvs. “När koleran slog till i Nyköping”. Nästa söndag hoppas jag på fint väder, för då blir föredraget utomhus, dvs. “Slottsvandring på Nyköpingshus”.

Det fina vårvädret tycktes inte skrämma bort besökarna eftersom Kungstornets båda utställningar var välbesökta under dagen. Om bara några månader startar säsongen med öppet varje dag i Kungstornet. I juli startar också årets sommarspel Nyköpings Gästabud, som i år återuppstår som musikalversionen med Teater Sörmland vid rodret. Jag är övertygad om att borggården vid Nyköpingshus kommer att fyllas till sista plats, så passa på att boka biljetter nu.

Nyköpings Gästabud är ett av Sveriges största sommarspel med c:a 100 medverkande, och jag kan intyga att det är en kanonupplevelse att se detta spektakel. För er som kommer att besöka Nyköping under juli månad, skulle ett inbokat teaterbesök med Nyköpings Gästabud på borggården vara ett oförglömligt kulturmöte och en tidsresa till december år 1317. Även de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån som anordnas av Sörmlands museum, är att rekommendera.

Björn Blomqvist 2011-04-11

Två vernissager och ett boklån

Idag tog jag bussen från Oxelösund till Nyköping för att gå på vernissage, båda två i samma kvarter. Vid gamla bryggeriet ligger ett antal gallerier och ateljéer. Jag brukar själv kalla det för Nyköpings Montmartre. Den första vernissagen var på Galleri Vindfång, som drivs av Nyköpings största konstnärssjäl Inga Berg. Där öppnade idag, en utställning av konstnären Irem Babovic. Utställningen har ett tema som sträcker sig någonstans mellan abstrakt och föreställande måleri i olja och akryl.

Det första jag möttes av var en målning med helsvart bakgrund i Caravaggios anda men utan hans karaktäristiska ljuskälla. På den svartmålade duken finns det centrerade figurer i kontrasterande färger. Den svarta bakgrunden i den första målningen syntes tydligt, då övriga figurer var något avskalade. Det mörka är dominerande men de färgstarka figurerna i koloristisk anda kontrasterar bra. Jag skulle tänka mig den hemma på väggen. Nästkommande målningar ökar i figursättning och den svartmålade duken syns allt mindre. På samma gång lyfter konstnären fram figurerna med ett mer linjärt måleri och därtill ett skapat djup. Jag är nyfiken på kommande verk, då konstnären själv sa att han kommer att måla i större format och i ett mer föreställande tema.

Därefter gick jag vidare till Galleri Fiskhuset, som drivs av föreningen med samma namn. Jag själv är medlem där. I fiskhuset finns konstverk av just Inga Berg. Här är det konst i en helt annan division. Det är en utställning med namnet AVATAR, som består av collografier och målningar. Det är konst i yppersta världsklass. Just hennes porträttmåleri är i en klass för sig. Mer vill jag inte reflektera över, det är ett nöje att beskåda denna konst och jag rekommenderar det skarpt.

Vid galleri nummer tre, var det ytterligare en vernissage, precis som på Galleri Vindfång. Där startade en utställningen ”Perfekt” med måleri och skulptur av Nyköpingskonstnären Nicklas Johansson. Här används mycket färg i koloristisk anda och många målningar är expressionistiska. De starka färgerna och de många ansiktena och kroppsgestalterna som skildras, skapar tillsammans olika kompositioner som ger uttryck för olika känslor mm. Även de skulpturer som ställs ut, uppvisar expressionism och rörelse.

Därefter blev det ett besök på stadsbiblioteket, där jag lånade några böcker som ger mig matnyttig fakta om det som jag och mina kollegor på Sörmlands museum och Nyköpingshus kommer att göra visningar och guideturer om under sommaren.

Björn Blomqvist 2011-02-05