Category Archives: History

Från det ena till det andra!

IMG_1038Efter lördagens konstrunda och massor av intryck, var det dags för nästa utställning, dagen efter. Denna gång en annorlunda utställning. En utställning som emellanåt flyttade och rörde på sig. Tillsammans med massor av folk och många äldre män i keps, var det flygfarkosterna som skulle bli sedda och utställda. Det var inte första gången, vare sig för mig eller arrangören. F 11 Museum brukar anordna en Flyg & Motordag på Stockholm Skavsta Airport varje år. Jag har flera gånger varit där. I år var det dags igen. Egentligen inget nytt under solen.

Förutom korv med bröd och korv med bröd eller varför inte korv med bröd överallt, gick jag runt i folkmassan för att bese de uppställda flygplanen, titta på modellplan och bläddra i gamla flygtidningar. Inte för att jag är nån entusiast numera, utan snarare för att det blir en sorts utställning när planen står där, uppradade. Med flygplan i luften var det svårt att fota (med en iPhone 6), men intressant att se dem göra konster i luften. Det var bara flygplan av äldre modell detta år. Förr var det mer modernare stridsflygplan med (Jas 39 Gripen m.fl), men inte i år. Vad sägs om en  DH 100 Vampire, en Sk 16 eller Saab 91 Safir (i grupp) och en Spitfire såklart.  

IMG_1029 1IMG_1022 1 IMG_1020 1 IMG_1018 1Efter några korvar med bröd och läsk, traskade jag vidare för att se det alla andra tittade på. Bland människor med blickarna i skyn, såg jag allt från ovan nämnda flygplan, till  mer spektakulär luftakrobatik. Ett konstflygningsplan med vingar lika korta som bordsskivor, svischade förbi i hög fart. Rök kom ut där bak och loop efter loop flög den enligt ett väl inrepeterat program. Efter en lång dag bland flygmaskiner, kromade bilar och äldre män i keps, hade jag sett det mesta. En DC3:a en Yak-52:a och andra gamla flygplan jag inte vet namnen på.  

IMG_1011 1IMG_1030 1 IMG_1013 1 IMG_1012 1

Den enda plats jag inte besökte, var själva utställningshallen inne i museet. Nu undrar ni kanske varför jag inte var där?  Svaret är det att jag har varit inne i hallen ett antal gånger förr. Jag har även flugit Viggen-simulatorn där inne. Det som är mest fascinerande, är att under all uppståndelse, pågår den reguljära trafikflygningen som vanligt. För ovanlighetens skull, finns bara en landningsbana att använda. Den längre av de två, är under omasfaltering. Så medan gamla och specialbyggda flygplan gör konster i luften, kommer så plötsligt en Boeing 737-800 från Ryanair eller en Airbus A320-200 från WizzAir från ingenstans och landar eller lyfter mot varmare breddgrader ✈

IMG_1035IMG_1002 1

IMG_1015 1Sista maskinen som var uppe i luften var Blériot, men då var vi redan på väg därifrån. En lång dag hade satt sina spår i gamla leder. Jag hoppas kunna se planet i luften vid nästa uppvisning. Kanske redan nästa år, vad vet jag? Annars var det mycket asfalt och mycket gräs att slita skorna på. Som vanligt eller snarare som förra och förrförra året, inte så mycket nytt under solen. 

IMG_1008 1

© Björn Blomqvist 2015-09-01

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Närhetsturism… ;)

För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också. 

IMG_0743IMG_0745Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva. 

IMG_0750

Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.

IMG_0754 IMG_0756 IMG_0757Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger, men det har inte våra gäster gjort – så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder. 

IMG_0770 IMG_0767 IMG_0768

© Björn Blomqvist 2015-07-15

Vad vill ni säga?

Längs vägen genom borggården och ned till parkeringen vid Tovastugan, har jag fastnat för fyra uttryck. Fyra visuella kommunikatörer. Egentligen helt skilda från varandra – geografiskt och röstmässigt. Men…? 

Första bilden är det inga svårigheter att lyssna till. Visuellt talat, är byggnaden född i mitten av 1700-talet. Vad vet jag? Med en liten faktakoll, så har faktiskt byggnaden (numera vandrarhem) anor sen mitten av 1700-talet. Helt korrekt alltså. Det är i alla fall inte en siffra på antalet rum, vi ser eller statistiken över antalet gäster förra året. Det finns 13 rum – om man ska vara korrekt. 

Bild nr. 2 säger nästan samma sak men i en helt annan kontext. Mittemot huvudet, på andra sidan vägen, reser sig resten av det som var denne herres ögonsten. Nyköpings Renässanspalats c.a. 1570-1665. Huvudet föreställer hertig Karl f 1550, sedermera Karl IX (kung 1604-1611). Att han placerats just här, är att tala till oss betraktare att just här finns palatset. Utan förkunskaper om platsen och herren på klossen, kan det vara svårt att lyssna. Därför finns plaketten där som en liten påminnelse. 

3:an och 4:an har färgen gemensamt, men talar till oss med en diffus stämma och även en uppenbar röst. På söndagar händer det saker på Sörmlands museum och i Kungstornet. Det är vi klara med, men varför är texten designad som den är. Det är inte många som vet – inte jag heller, jag är inte säker på varför.  Vad ska det symbolisera, föreställa och säga oss? En vild gissning från min sida, är att texten ska symbolisera ett gångjärn i “s:et” och därigenom bilda en öppen port eller kanske en mun som berättar det museet vill få sagt till alla besökare. En mungipa i “s:et” kanske? Gissningarna kan vara lika många som antalet historier som museet vill berätta. 

Sista bilden är tydlig och retfull, i den bemärkelsen att det alltid har varit 4 timmar gratis parkering där. Den svarta sopsäcken är ett svar på frågan “ska det bli avgift här snart?” En övertäckt parkeringsautomat som aldrig funnits där innan, talar sitt tydliga språk. Med arg blick och irriterande ton, lyssnar vi till besvikelsen stämma. “Snart inga gratisparkeringar längre. Betala och håll kä__en!”.

Björn Blomqvist 2015-03-04

Det sitter i detaljerna

IMG_0069Mitt i galleriet jag står. Blicken och huvudet rör sig fram och tillbaka. Den första noggranna kontrollen är utförd. Alster efter alster har jag studerat – enskilt.

— Har jag glömt nåt? Har jag missat en detalj bland de detaljrika oljemålningarna längs galleriets väggar? 

Göte Göranssons kvadratiska oljemålningar i stora format pryder väggarna i och med utställningen “Karolinerbilder” Galleri Fiskhuset. Duk efter duk är fylld av detaljrikedom som får mig att i första hand, inte inse att texturen faktisk är tjock och matt. En kolorit i blått, brunt och grönt berättar i bild om vardagen bland karolinerna. Blå uniformer, blå himmel, gröna slagfält, gröna skogar, bruna hästar och bruna båtar med mera. 

Ständigt i rörelse alla är – hästar och soldater, kvinnor och barn, båtar och krutrök. Listan kan göras lång, och likaså, det sparas inte på detaljerna. Allt, nästan allt in i minsta detalj. Det är i detaljerna det sitter, trots en ganska tjock textur. Men visst är det en lektion i att komponera en målning på bästa sätt och med en del element som var vanligt förekommande före modernismens intåg. Måleriskt emellanåt, men mest linjärt.  

Djupet i hans målningar är som de bör. Däremot är ljussättningen slående och i många av hans alster – medvetet fokuserat. Som exempel kan nämnas målningen “Marketenterskan fyller öl”. I denna målning finns koloriten i blått, brunt och grönt med. Det genom uniformerna, den bruna trävagnen och sedan bakgrunden. Det som just ljuset handlar om i detta motiv, är fokus på självaste titeln. De båda törstiga herrarna i uniform är i skugga och nästan helt vända bort från bilden. Vagnen likaså, men gissa var ljuset ligger och på vad? På marketenterskan, öltunnan och ölstopet såklart. Allt övrigt hamnar i skugga och endast dessa objekt lyses upp i ljuset. På samma sätt skapar Göte andra fokuspunkter i sina motiv. 

Den lilla roddbåten i framkant eller de två främre soldaterna i ett annat alster. Antingen ligger de i ljuset eller så är kontrasterna och färgerna i en starkare kolorit. Det är det han vill framhäva. Det som är viktigt i bilden ska fångas av ljuset. Sen var det där med matt yta och detaljer. Bara en sån sak som att ha studerat allt i minsta detalj, har konstnären likaså återskapat det så. Den matta texturen glöms bort när vattenpölar och bössornas metalliska delar reflekterar och ger en blänkande yta. Det är när jag står mitt i rummet och tittar på motiven på avstånd som jag ser hur detaljrikedomen återskapar blänket av vatten och metall. 

Den guldfärgade flaggan lyser upp ett helt motiv. Nästan så jag trodde det var äkta, men återigen med detaljrikedom, har konstnären så nätt intill givit koloriten en guldkantad textur. Fanns det något alster jag gillade? Jovisst, några stycken. Främst nr. 17 “Illustration ur boken Gustav Vasa och hans folk”. I övrigt är det en bra utställning och en lektion i studiet av detaljer på mikroskopisk nivå och vetskapen om hur hästar ska återskapas då de är i full galopp.

Det finns också en intressant symbolik jag fastnade för just i sluttampen av mitt besök. Nästan så jag missade den. Tänk dig strid, kamp, död och missär. Mörkare än så kan de inte bli. I just de målningar dessa teman finns med, är koloriten av mörkare sort. Grått, kallt, och en tät dimma av mörkt krutrök liggande tätt i bakgrunden. Nästan så man vill blåsa på duken och hopas gestalterna där bakom ska komma fram ur dimman. Den symboliken finns inte så tydlig i andra alster, utan just då de mest mörka händelserna spelas upp framför våra ögon.  

Hursomhelst, så gillade jag utställning. Det är ju oljemålningar jag gillar. Däremot är jag fortfarande supporter av oljemålningar i abstrakt form – inte föreställande. Det jag imponeras av mest från Götes utställning, är hans förmodade tålamod att i timmar eller i dagar, ägnat sig åt att studera saker in i minsta detalj. Likaså hans historiska kunnande och vetskap om ur kompositionen i ett motiv ska vara. Det sagt av en konstvetare och historiker själv – inte illa 😉 

Björn Blomqvist 2015-01-16

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

I gamla fotspår

ResidensetIMG_2591Plötsligt får jag en idé. Plötsligt en varm sommardag i slutet av juli – den sista juli närmare bestämt. Då ägnar jag mig åt att fotografera gamla byggnader i Nyköping. Frågan är om de är slumpvis utvalda eller inte? Svaret kan bara jag ge och i detta fall har jag på sätt och vis, gått planlöst runt i mina gamla fotspår från tiden som guide i Nyköping. Jag har med mobilens hjälp, fotograferat ett axplock av byggnader som ingick i de guidningar jag utförde under tre år. Orsaken till denna lilla strapats, beror kanske på att jag saknar jobbet som guide, assistent och värd m.m. på länsmuseet – men på visstids- och projektanställningarnas arbetsmarknad blir man inte långvarig.

Varje stadsvandring startar utanför turistbyrån, mitt på stora torget. Runt torget finns fem tongivande byggnader, från nästa lika många sekler. Gamla rådhuset (1700-talet) är en av dem. Westerlinska gården (1700-talet), Nicolaikyrkan (1500-talet), residenset (1800-talet) och stadshuset (1900-talet).

IMG_2292

Residenset/Länsstyrelsen samt Sankt Nicolai kyrka i bakgrunden

Stadshuset är den yngsta byggnaden. Det stod klart i slutet av 1960-talet. Det kallas för marmorpalatset och ser ut därefter. Byggnaden ska manifestera rikedom då ett land och en stad på 1960-talet, hade råd att bygga i bästa sortens marmor från Italien (Carraramarmor). Gamla rådhuset är ett i raden av rådhus. Det är byggt efter ryssbranden år 1719 – likaså Westerlinska gården alldeles bredvid är också uppförd strax efter branden. Residenset (inkl. länsstyrelse) mittemot är från 1800-talet. Det  gamla residenset finns kvar än idag och finns vid Nyköpingshus. På 1800-talet var gamla residenset plats för en uppfostringsanstalt för vanartiga barn. Nicolaikyrkan däremot är en betydligt äldre byggnad. Redan på 1200-talet ska det ha funnits en mindre kyrka på platsen men nuvarande kyrka är den som Hertig Karl lät bygga under sin tid på 1500-talet. Kyrkan har även drabbats av bränder och har givetvis renoverats i stora delar, men den har samma utseende idag som under 1500-talet.

Åkroken

Hellmanska GårdenNog om detta. Vissa guideturer gick antingen runt stadshuset och förbi platsen Åkroken eller längs Storgatan och Hellmanska Gården (1720-tal) på västra Trädgårdsgatan. Åkroken är idag en byggarbetsplats, till skillnad mot när jag guidade där. Då var det en arkeologisk utgrävning på platsen och mycket fanns att berätta om. Idag tog jag en avstickare till folkhögskolan (tidigare Henriette Löwens flickskola). Ett av många stopp längs de guidade turerna som görs än idag.

Nyköpingshus

NK-VillanSom ni förstår, tar inte det hela slut där. Jag fortsätter min egna lilla vandring i gamla fotspår. Nyköpingshus (1260-tal) och hertig Karls Kungstorn (1590-tal), tillsammans med gamla porthuset blir nästa stopp. NK-villan (1910-tal), ritat av Ferdinand Boberg, hamnar också på linsen såklart. Därefter tar jag vägen upp på västra Trädgårdsgatan igen. Där finns inte bara Hellmanska gården, utan också de gamla torparbostäderna från 1700-talet. Idag ett välbärgat område. Husen och området har genomgått en s.k. gentrifiering, som det så fint heter. Det innebär att gamla fattigkvarter förr, blivit det motsatta i modern tid. 

IMG_2601

Skandalhus

Men som sagt vad – det tar inte slut där. Sista försöket att hitta spår från tiden som guide, finner jag på västra Kvarngatan och på västra Storgatan. På Storgatan finns det som förr kallades för skandalhus och även kallats klosettpalats. Orsakrna är två! För det första var man tvungen att bygga nya bostäder i staden, i samband med urbaniseringen i slutet på 1800-talet  – och för det andra att just skandalhuset var utrustat med vattenförsörjning och toaletter. Skandalhus fick sitt namn i folkmun då man byggde på höjden p.g.a platsbrist. De lägre 2-våningshusen från 1700-talet blev kvar och mitt emellan dem slängde man upp höga hus på tre till fyra våningar. Det var inte populärt ur estetisk synvinkel.

Björn Blomqvist 2014-08-01