Från det ena till det andra!

IMG_1038Efter lördagens konstrunda och massor av intryck, var det dags för nästa utställning, dagen efter. Denna gång en annorlunda utställning. En utställning som emellanåt flyttade och rörde på sig. Tillsammans med massor av folk och många äldre män i keps, var det flygfarkosterna som skulle bli sedda och utställda. Det var inte första gången, vare sig för mig eller arrangören. F 11 Museum brukar anordna en Flyg & Motordag på Stockholm Skavsta Airport varje år. Jag har flera gånger varit där. I år var det dags igen. Egentligen inget nytt under solen.

Förutom korv med bröd och korv med bröd eller varför inte korv med bröd överallt, gick jag runt i folkmassan för att bese de uppställda flygplanen, titta på modellplan och bläddra i gamla flygtidningar. Inte för att jag är nån entusiast numera, utan snarare för att det blir en sorts utställning när planen står där, uppradade. Med flygplan i luften var det svårt att fota (med en iPhone 6), men intressant att se dem göra konster i luften. Det var bara flygplan av äldre modell detta år. Förr var det mer modernare stridsflygplan med (Jas 39 Gripen m.fl), men inte i år. Vad sägs om en  DH 100 Vampire, en Sk 16 eller Saab 91 Safir (i grupp) och en Spitfire såklart.  

IMG_1029 1IMG_1022 1 IMG_1020 1 IMG_1018 1Efter några korvar med bröd och läsk, traskade jag vidare för att se det alla andra tittade på. Bland människor med blickarna i skyn, såg jag allt från ovan nämnda flygplan, till  mer spektakulär luftakrobatik. Ett konstflygningsplan med vingar lika korta som bordsskivor, svischade förbi i hög fart. Rök kom ut där bak och loop efter loop flög den enligt ett väl inrepeterat program. Efter en lång dag bland flygmaskiner, kromade bilar och äldre män i keps, hade jag sett det mesta. En DC3:a en Yak-52:a och andra gamla flygplan jag inte vet namnen på.  

IMG_1011 1IMG_1030 1 IMG_1013 1 IMG_1012 1

Den enda plats jag inte besökte, var själva utställningshallen inne i museet. Nu undrar ni kanske varför jag inte var där?  Svaret är det att jag har varit inne i hallen ett antal gånger förr. Jag har även flugit Viggen-simulatorn där inne. Det som är mest fascinerande, är att under all uppståndelse, pågår den reguljära trafikflygningen som vanligt. För ovanlighetens skull, finns bara en landningsbana att använda. Den längre av de två, är under omasfaltering. Så medan gamla och specialbyggda flygplan gör konster i luften, kommer så plötsligt en Boeing 737-800 från Ryanair eller en Airbus A320-200 från WizzAir från ingenstans och landar eller lyfter mot varmare breddgrader ✈

IMG_1035IMG_1002 1

IMG_1015 1Sista maskinen som var uppe i luften var Blériot, men då var vi redan på väg därifrån. En lång dag hade satt sina spår i gamla leder. Jag hoppas kunna se planet i luften vid nästa uppvisning. Kanske redan nästa år, vad vet jag? Annars var det mycket asfalt och mycket gräs att slita skorna på. Som vanligt eller snarare som förra och förrförra året, inte så mycket nytt under solen. 

IMG_1008 1

© Björn Blomqvist 2015-09-01

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Närhetsturism… ;)

För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också. 

IMG_0743IMG_0745Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva. 

IMG_0750

Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.

IMG_0754 IMG_0756 IMG_0757Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger, men det har inte våra gäster gjort – så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder. 

IMG_0770 IMG_0767 IMG_0768

© Björn Blomqvist 2015-07-15

Bråviken i alla ära – men Femörehuvud levererar

På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…

Femörehuvud finns inte bara ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet), ett naturreservat och ett konstnärstillhåll, utan också en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården. 

Välbesökt, välbevarat och faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.

Med ena handen om hundkopplet och den andra om mobilkameran, fångades bilderna i samma takt de fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.

Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.  

 

Björn Blomqvist 2014-08-17

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

Från medeltid till dramatik!

Jag tänkte för en gångs skull vara lite elak i min bedömning. Jag har mäktat med tre kulturmöten idag, varav två av dem har en sak gemensamt. Det är två, men ack så olika stadsvandringar. En som jag själv höll under flera år och den andra på det dramatiska och teatrala planet. 

IMG_2299En stadsvandring på temat medeltid är jag väl bekant med som tidigare guide, men då var det andra bullar. Vandringen började med en närapå försenad guide. Likaså en snabbpresentation av tema, men ej guidens namn. Sen kom guiden igång.

På det hela var det typ såhär: “eh, eh, eh, hm, osv. då och då eh eh”, med ögon i manuspappren, allt för ofta. Efter 1,5 månads pågående stadsvandringar, borde manus sitta bättre, om nu inte dagens guide var inhoppare. Det vet inte jag, det framgick inte – likaså inte namnet på guiden. Det var allt för många “eh:n”.

– Var tog retoriken och den goda talförmågan vägen? Återanställ mig vetja!

Hur som helst lämnade jag efter det var slut och visst kände jag igen många delar av berättelsen och det faktahistoriska. Dock inte allt. Det har hänt en del sen jag jobbade på museet sist. Nya teman varje år, men på något vis ska temat “medeltida staden” vara med, men med vissa ändringar i manus.

IMG_2306Därefter var lunchen ett faktum. Denna gång mitt på Storgatan, på Skafferiet. En karré med potatisgratäng och rotfrukter, plus dryck och vitlök, gav mig krafter för nästa vandring. Ett kulturmöte som verkligen slog knock på både tidigare vandring och oss besökare.

På ett dramatiserat sätt med skådespel på högsta nivå har jag fått lära mig allt om 1930-talets politiska läge i Nyköping och om drottning Kristinas besked att abdikera. Det blev ett snabbt kast från 1900-talet till 1600-talet. Något senare var vi i 1700-talet och till slut i utvandrarnas epok under senare delen av 1800-talet.

IMG_2294På det hela var allt välregisserat, välspelat och många snabba byten för skådespelarna. Berättelserna var intressanta och givande. Bara en sådan sak som att Olof Palme d.y.:s farmor bodde i länet och var en dam av högre klass. Lite musik och gitarrspel förekom också med finurliga visor om drömmen om Amerika. En kronologisk ordning på det hela hade inte gjort någon skillnad. Det var nästan bättre att det var i okronolgisk följd. 

Välspelat, välregisserat och tidsenliga kläder gjorde vandringen till en given vinnare i kampen mellan de två. Även på min tid kunde kanske inte jag konkurrera med dem, men mina guidade turer fick aldrig innehålla varesig faktafel eller dålig retorik.

Björn Blomqvist 2014-07-09 

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

Kulturmöte i lusthuset

IMG_2201Det blev trots allt ett kulturmöte igen. Jag och ytterligare tre personer från styrelsen i Oxelösunds Teaterförening var på Pelles Lusthus i Nyköping ikväll för att tillsammans med ytterligare kulturföreningar och kulturutövare, lyssna på en föreläsning om arrangörsutveckling och om ubildningssatsningar i ämnet. 

Vi och andra föreningar fick möjlighet att under fikapausen, beblanda oss med varandra och prata kring frågor om hur man når ut med sitt budskap och om ur man ska värva nya medlemmar osv. Det och mycket mer diskuterades under kaffet. Mycket kretsade kring marknadsföring, styrelseteknik och samarbeten. Det var mycket givande och det blev mer grupparbete än mingel, vilket är en fördel.

Kaffet var gott, smörgåsen likaså. Vad mer kan jag säga? Jo några bekanta ansikten var ju där och likaså gamla arbetskamrater. Det gjorde kvällen än mer lyckad.

Björn Blomqvist 2014-04-09

Nygammalt kulturmöte

Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.

Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.

Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.

Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.

Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.

Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.

Björn Blomqvist 2013-07-25

Skriv, skriv och skriv!

Jag tänkte att jag skulle ge en liten lägesrapport eftersom det inte har blivit så många kulturmöten den senaste tiden. Jag har i och för sig läst en bok de senaste dagarna. Jag har läst en fantastiskt bra och intressant bok för oss som har författardrömmar. Jag har läst boken, Att skriva med glädje, av Kim M. Kimselius

En del saker i boken stämmer bra med mitt eget skrivande. Så långt är det bra, men det finns andra intressanta delar som jag ska ta till mig och jobba extra med. Det som är slående är att det som Kim berättar om, angående sitt eget sätt att skriva, ser jag vissa likheter med i mitt skrivande. På så vis är jag inte helt ute och seglar. Författardrömmen lever i högsta grad, men det återstår mycket arbete och många timmar framför datorn.

Däremot har jag gett mig in på fler bokprojekt. Jag har börjat skriva på uppföljaren till den bok jag har arbetat med i fyra månader nu. Det kanske är vågat, men jag ser det som en möjlighet att utveckla mitt språkbruk. Jag försöker leva efter devisen: att skriva och åter skriva, eller “övning ger färdighet” som det också kallas.

Hur som helst ska jag inte tappa tråden. Jag har i och med min ickeanställning denna sommar på Sörmlands museum, en bra möjlighet att gå på guidade turer etc. och därefter rapportera om det i form av kulturmöten här på bloggen.

Debutmanuset är 1/3 klart och uppföljare är bara i sin linda. Båda manusen är kriminalromaner såklart eftersom de hänger ihop med varandra på ett visst sätt. Mer vill jag inte avslöja – men så var det med den saken och jag lovar att hålla mitt löfte. Första bokmanuset ska slutföras innan årets slut, som ett fullskaligt utkast. Mina framsteg i bokprojekten med mera uppdateras också löpande under sidan “Projekt”.

Björn Blomqvist 2013-04-28

Ett kulturmöte med medeltida Kulturmöten

Ibland kan mina kulturmöten möta sina möten osv. Jo så kan det bli, men det är inte ovanligt. Jag har idag varit på gamla biografen Grand i Nyköping och lyssnat på föredrag om fynd och upptäckter vid de arkeologiska utgrävningarna i Nyköping (2010-2012). Föredragets tema handlade om ”Kulturmöten i det medeltida Nyköping”. Föredragets fokus var på utgrävningarna vid kvarteret Åkroken i centrala Nyköping, strax bakom nuvarande stadshus. Där har det gjorts arkeologiska utgrävningar i fler omgångar med start 2010 och med verksamhet fram till årsskiftet 2011/12.

Föredragets 1:a del handlade om utgrävningar ett stenkast ifrån Kilakastalen vid Kilaåns mynning. Där har man med hjälp av arkeologistudenter, grävt fram en huskonstruktion/torpargrund. Fynden vid platsen berättar mer än att vara en torpargrund. Man har hittat rester av importerat glas och keramik –  hittat hästskor, pilspetsar och sporrar mm. av medeltida dateringar. Det mest intressanta är fragment av ett mynt från Knut Långes tid (1229-1234). Föredraget om utgrävningarna vid Kilakastalen var intressanta och kastalen med sin omnejd kanske har kopplingar till Nyköpingshus, tror arkeologerna.

Det är i den 2:a delen av föredraget som utgrävningarna vid kvarteret Åkroken tas upp och fortsätter i efterföljande delar. Den ordinarie föredragshållaren var tyvärr sjuk så hans arkeologkollega fick rycka in, vilket först blev lite osäkert i framförandet men sedan växte han in i rollen. De båda har ju deltagit i utgrävningarna, så kunskap finns det. Hursomhelst handlade denna del om ”Hus och stadsgårdar i det medeltida Nyköping”. Hur den medeltida huvudvägen var konstruerad, samt om hur gränder och passager var dragna, handlade 2:a delen om. Likaså hur husen i det medeltida Nyköping var placerade. Husen stod på rad längs långa tomter. Vid tidigare utgrävningar i det centrala Nyköping under 1960-talet och även på 1970-talet har husrester vittnat om hur hus och gränder var parallellt placerade, vinkelrätt mot den medeltida huvudvägen (som avlånga tårtbitar). I övrigt handlade det också om husens konstruktion.

Hur hus såg ut och hur man levde i Nyköping under medeltiden fortsatte föredragshållare nummer tre att tala om i den 3:e delen. Den handlade om: ”Hur levde man i det medeltida Nyköping”. Med lite dåligt ljud i högtalarna och ett headset som var känsligt för ut-blås vid tal, fick de drygt 200 åhörarna veta mer om just hus och levnadssätt i det medeltida Nyköping. Jag själv var mindre fokuserad i den delen så jag har inte så mycket mer att berätta.

I sista etappen efter en bensträckare på 30 min. körde föredragshållare nummer 4 igång. För en gång skull en som var påläst, retorisk och van att stå och tala inför publik. Ämnet var intressantast men som jag vet minst om. Det var om ”Mikroskopiska spår av kultur och natur vid Åkroken. Bara en sån sak som att ta upp olika analysmetoder som, pollenanalys, macrofossilanalys, analys av parasitägg och kvartärgeologi gör att man blir nyfiken. Jag ska inte gå in på detta då det var för avancerat att få grepp om – och så har jag svamlat klart för denna gång.

Trots en del fakta jag redan känner till och en del nya inslag, samt blandad retorik, tyckte jag att föredragen var värda att lyssna på. Det var så gott som fullsatt i lokalen (drygt 200 åhörare). Föredragshållarna var från både Sörmlands museum och från RAÄ. Det sista som skedde var en avrundning med utdragen frågestund som jag var tvungen att lämna då jag hade ett mycket viktigt möte att göra. Jag var hungrig och var enligt order från högre ort, tvungen att beställa pizza före kl. 21.00.

Björn Blomqvist 2012-09-13

Hertig Karls marknad 2012 – en resa i tid och klass

Tänk dig en klassresa nedåt i otaliga steg. Det gjorde jag igår, men bara som rollspel på hertig Karls vis. Den första sommaren jag var med på hertig Karls marknad var jag dräng. Därefter steg jag hastigt i graderna och var adelsman året därpå. Den tredje sommaren fick jag äran att vara härold – en mycket hög och aktad roll. Men så föll jag ned i hierarkin likt en kastad sten från toppen av ett hus. I år var jag ingen aktad person bland andra rollspelare. Jag fick träda in i rollen som dräng igen – den roll jag haft under alla skolprogram på slottet. 

Årets marknad skilde sig lite grann från tidigare år och likaså mina arbetsuppgifter. Jag var stationerad inne i Kungstornet med butiksarbete och guidning i utställningarna. Trots över 700 besökare i Kungstornet under dagen kunde jag utföra min guidning utan vare sig hinder eller problem. Det är ett bevis på att fyra års guideerfarenhet från två museer lönar sig – och än är det inte över. 

Maten var god och till äran för dagen blev det kebab. Det var vildsvinskebab som serverades och det var uppskattat av många. Jag skulle gärna vilja arbeta kvar på museet och då hade ett femte år på hertig Karls marknad varit möjligt, men som det ser ut nu kommer jag hålla mig borta nästa år. Förhoppningsvis jobbar jag på ett annat museum eller inom kultur- eller mediesektorn på något vis inom kort.

 Björn Blomqvist 2012-08-26

Lägesrapport

Just nu ägnar jag tiden åt att läsa in mig på alla manus för stadsvandringarna och texterna till alla andra guidningar som sker under sommaren på museet. Av den anledningen kommer inga bokrecensioner/litteraturmöten upp på bloggen den närmsta veckan. Jag kommer fortsätta min jakt på litteräre Björn & Co. Jag har tre böcker av Björn Ranelid och en av Björn Hellberg som väntar på att bli lästa.

Jag har gjort fem visningar under två dagar och det kommer fler. Hursomhelst har jag lovat mig själv att läsa minst en bok i veckan och recensera/beskriva några av dem, men inte alla – det beror ju på om mötet är värt att beskrivas.

Björn Blomqvist 2012-06-30  

Från Muhr till vägg

Idag tjänstgjorde jag några timmar som museivärd på Nyköpingshus och därefter tog jag mig vidare till nästa kulturella happening. Från utställningarna i Kungstornet och resterna av den medeltida muren, begav jag mig till Galleri Vindfång. Mur blev plötsligt Muhr eftersom galleriet har vernissage på en utställning av konstnären Anna Maria Muhr. Med mina konstvetenskapligt analyserande sinnen – besökte jag utställningen.

Konstnären ställer ut verk i olika format, såsom måleri, teckning, keramik och collage. Väggarna i det lilla galleriet fylls av måleri i allt från akvarell, akryl, pastell och olja. Eftersom tekniken är skiftande förekommer både linjär måleri och mer måleriska kompositioner. Den gemensamma nämnaren skulle kunna vara den ljusblå nyansen som finns med i de flesta av målningar, oavsett vilken teknik som använts. Den ljusblå nyansen tjänstgör i de flesta fall som himmel eller hav i landskapsmotiven.

Symbolspråket finns med i många av verken medans betraktaren alltid kan skapa sig en egen tolkning. En skugga i ljusblått som täcker en snöklädd kulle tolkades som en isbana av en betraktare, medan jag själv såg den som skugga från ett intilliggande hus. Den slutsatsen drog jag med tanke på formen av det ljusblå fältet, samt av personerna i målningen som har skuggor i samma ljusblå nyans.

Självklart hade jag en trevlig diskussion med konstnären för att som vanligt få en närmare inblick i hennes arbete och tankebanor. Oljemåleri var det som konstnären nu senast har studerat lite mer – tekniskt och kompositionsmässigt. En av hennes oljemålningar fastnade jag extra för eftersom den innehåller en del symbolik (jag har ju en förkärlek för tecken, ikoner och symboler) och för att konstnären påpekade att hon fick renässansinspiration när hon skapade målningen.

Målningen är i olja med kuliss, bestående av hus i nyans av terrakotta, en himmel i ljusblått och berg som framhäver grönskan. I framkant i motivet porträtteras en kvinna/gudinna som spelar harpa. Till höger om kvinnan – en ängel med en kvinna i famn och strax nedanför dem en häst.

Det symboliska i målningen är inte bara att den påminner om en renässansmålning, som har mindre perfektionistiska drag än vad vi är vana att se från Leonardo da Vinci m.fl. Harpspelande kvinnan skulle vara ett med musiken om det i målning kunde ses om hon var ängel, men det framgår inte i motivet. Harpa däremot är en symbol för helig musik och förknippas just med änglar. På så sätt skulle vi kunna tänka oss att kvinnan är gudomlig och hon spelar helig musik. Strängarna på en harpa symboliserar även stegen som leder till nästa liv.

Med harpan och strängarna kan en koppling göras till ängeln till höger i bild som tar med sig en kvinna från jordelivet till himmelriket dvs. paradiset. För människor under medeltiden och inom den katolska kyrkan var/är livet efter döden lika viktigt som livet på jorden. Ängeln som för med sig kvinnan upp från jordelivet till himmelriket, visar i motivet med en uppåtgående kraft det som änglarna mestadels symboliserar, dvs. guds sändebud och övergången mellan himmel och jord.

Till sist kommer vi till hästen i motivet. Hästen är en symbol för ädelhet, skönhet och snabbhet. Konstnären själv berättade att hästen kom till av en slump men hon ville påpeka att för henne ska hästen symbolisera jordlig kraft. Hästen är i och för sig en maktsymbol och ett tecken på livskraft, så visst är kraft en del av hästens symbolik.

Slutligen kan jag säga att de djup som finns i flera av hennes målningar bygger på den traditionella tekniken att göra föremål i framkant betydligt större än de element som visar på djupet. Få motiv bygger på centralperspektivet, vilket inte är ett måste. I en av målningarna (akvarell) föreställande en korg med bigarråer, lyckas konstnären få fram det reflekterade ljuset som syns då solen lyser mot fruktens blanka skal.

Det blev ett långt inlägg om ett kort besök från ett litet galleri. Tänk vad små saker kan få stor betydelse. Ibland vill jag sönderanalysera en bild bara för att…

Björn Blomqvist 2012-04-21

1306, 1307 vad tror du?

I en ytterligare källgranskning uppstår det lite konfunderingar. Jag har för skojs skull studerat 6 källor som skildrar Håtunaleken (1306-?) och historien om Nyköpingshus. Håtunaleken år 1306 är den händelse som är en av de utlösande faktorerna till Nyköpings gästabud år 1317. Idag konstaterade jag att en till källa ger en annan bild än de fyra samstämmiga källorna.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att i en av källorna (Medeltida borgar del 3) skulle kung Birger och drottning Märta (Margrethe) av Danmark som befann sig i Håtuna år 1306, ha tillfångatagits av kungens två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar och därefter fängslats på Håtuna Kungsgård. Däremot berättar 4 samstämmiga källor att paret fördes till Nyköpingshus och fängslades där.

Kruxet i allt detta är att även broschyren om Nyköpingshus som ges ut av Statens Fastighetsverk (SFV), säger att fängslandet likaså ägde rum i Håtuna, men också att Håtunaleken utspelade sig år 1307 och ingenting annat.  

Dessa iakttagelser är kanske onödigt vetande eller lite nördigt, men det är viktigt att kunna ge en så korrekt information som möjligt till museibesökarna. Jag personligen tror på teorin att bröderna först förde kungaparet från Håtuna till Stockholm men blev stoppade där och valde istället att fängsla kungen och hans gemål drottning Märta på Nyköpingshus. Den teorin kan utrönas i 4 av de 6 källorna jag studerat plus att samtliga källor har sin primära källa i Erikskrönikan.

Björn Blomqvist 2012-04-09

Tillfällig källkritisk granskning

Idag har jag läst och repeterat historisk fakta om Nyköpingshus och Kungstornet där jag arbetar som guide och museivärd. Jag har två tidigare historieböcker (källor) att tillgå som har kopplingar till museet och den interna guideutbildningen. Men jag har ytterligare en källa jag ville undersöka ur ett källkritiskt perspektiv. Den källan är tredje bandet i serien om Medeltida Borgar.

Det är nu som det uppstår förvirringar. Källan är otydlig på vissa ställen. För det första framgår det att hertig Karls Kungstorn anlades på 1550-talet, trots att hertigen inte kom till staden förrän år 1568 (18 år gammal). De övriga källorna säger att slottsbygget startade i början av 1570-talet. Enligt källorna för guidematerialet byggde Gustav Vasa (under 1540-talet) ett av sina tre kanontorn på platsen där Kungstornet sedermera uppfördes.

I samma stycke i den granskande källan nämns det att i byggnaden (dvs. Kungstornet) var det uppfostringsanstalt, dårhus, fattighus och landshövdingsresidens mm. Det som förvirrar är att alla dessa olika verksamheter var belägna i olika byggnader inom slottsområdet, vilket inte framgår i bildtexten. Likaså berättar källan att i samband med Håtunaleken år 1306 fängslades Kung Birger på Håtuna Kungsgård, medan museets egen litteratur säger att kungen transporterades till Nyköpingshus och fängslades där eftersom hertig Erik innehade Nyköpingshus mellan åren 1302-1304 och 1305-1310.

Nu kan man ju i och för sig anta att alla tre böckerna är sekundära källor där alla bygger på den primära källan Erikskrönikan. Av den anledningen kan missuppfattning och fria tolkningar ske. Hursomhelst vill jag bara peka på skillnaden mellan å ena sidan två samstämmiga verk kontra den nyinskaffade boken.

Utifall detta blogginlägget och källbeskrivningen skapar konfunderingar kan jag varmt rekommendera ett besök på Nyköpingshus och Kungstornet i sommar. Via information, sakkunnig personal och guidade turer fås en ytterligare bild kring turerna med Kungstornet och dess historia, tillkomst, upprustning och ombyggnad och mycket annat intressant. 

Björn Blomqvist 2012-04-02

(Photo by iPhone: Björn Blomqvist)

Slutspurt i starten!

Min sista arbetsdag som heltidsanställd museivärd är på intågande. Det är inget nytt för mig, det är nu tredje gången jag övergår från heltid till deltid under två års tid. Huvudsaken är att jag har foten kvar som det heter, eftersom jag trivs. Om jag ska fortsätta senare som heltidare eller t.o.m. tillsvidare får jag ligga i. Man får inget till skänks. Med tanke på min förmåga att skriva mycket skulle jag kunna tillföra mycket. Självfallet är det lite så, men inte på samma sätt eftersom mitt skrivande inte är relaterat till arbetet.

Mina starka sidor är välbehövliga tillgångar på arbetsmarknaden, och de är i paritet med vad arbetsgivare vill få ut av en lojal, plikttrogen, ärlig, social och ansvarsfull medarbetare. När jag ändå framöver kommer ha lite tid för annat ska jag utöka mitt skrivande och skriva betydligt fler reportage här på bloggen. Jag ska besöka så många olika konst- och kulturevenemang jag hinner med, och som jag har råd med.

De senaste dagarna har jag gjort comeback på Twitter, inte för att jag har tänkt bli twitterproffs. Jag behöver ett forum för lite andra åsikter och idéer som inte passar in bland mitt konst- och kulturintresse. Allt av den sorten finns ju här och lite till. Hur var det nu med skrivandet då? – Jo det går i vågor men snart ska jag fortsätta, så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-09 

Slottsvandring i solskenet

Som jag hoppades på så var det ett kanonväder idag när det var dags för slottsvandring på Nyköpingshus. Den nästan en timme långa slottsvandringen med 36 deltagare startade utanför Kungstornet. Först informerades vi om Gäldstugan och Kungstornet, samt de intilliggande vallarnas historiebakgrund. Därefter gick vandringen till de två utomhusmodellerna, den ena föreställande den medeltida borgen och den andra, hertig Karls renässansslott.  Åhörarskaran samlades runt föredragshållaren och modellerna, med blicken fäst på både modellerna och föredragshållarens medtagna pekpinne.

Färden fortsatte med ett stopp vid vindbryggan med sikte på hertig Karls vapen, och med öronen öppna för fakta om Porthuset mm. Nästa anhalt blev norra sidan av slottet med information om Änglatonet, där alkemisten huserade (på hertigens tid försökte man framställa guld och silver på konstgjord väg), och om byggnaderna på andra sidan vattnet (Bryggeriet, Åhuset och NK-Villan m.fl.). Sista stoppet på den norra sidan var slottets nordöstra hörn där rester av Gustav Vasas kanontorn s.k. Gustav Vasas rondell finns. Rondellen är ett rundformat kanontorn som under hertig Karls tid blev en del av det nu icke kvarvarande Drottningtornet.

Vandringen gick vidare, ända bort till Tovastugan som är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus (parstuga) i timmer.  Därefter var det så dags för visning innanför slottets murar, först i förborgen där hertig Karl hade sitt kök och sin spis, men som nu bara består av fyra kolonner på en gjuten platta. Mittemot finns gamla residenset, byggt år 1726, byggt ovanpå den medeltida muren. Vandringen fortsatte till den inre borggården genom den port som hertigen lät bygga.

Inne på borggården fick de 36 vandringsdeltagarna bese hertigarnas (Erik och Valdemars) fängelseplats, beläget i Kärntornets källare. Nästa stopp blev återigen utanför Kungstornets nuvarande entré. Till sist fick deltagarna gå ner i kasematten. Det var ett intressant och lärorikt föredrag till fots och det fina vädret och föredragshållarens rika kunskaper gjorde att det blev uppskattat.

Björn Blomqvist 2011-04-17 

Söndagskafé på Nyköpingshus

Gårdagens söndagskafé på Nyköpingshus blev ett trevligt kulturmöte. Det kom många besökare och föredraget lockade drygt tjugo åhörare. Vårens föreläsningstema är “Nyköping” och gårdagens föredrag handlade om nått så hemskt som kolera, dvs. “När koleran slog till i Nyköping”. Nästa söndag hoppas jag på fint väder, för då blir föredraget utomhus, dvs. “Slottsvandring på Nyköpingshus”.

Det fina vårvädret tycktes inte skrämma bort besökarna eftersom Kungstornets båda utställningar var välbesökta under dagen. Om bara några månader startar säsongen med öppet varje dag i Kungstornet. I juli startar också årets sommarspel Nyköpings Gästabud, som i år återuppstår som musikalversionen med Teater Sörmland vid rodret. Jag är övertygad om att borggården vid Nyköpingshus kommer att fyllas till sista plats, så passa på att boka biljetter nu.

Nyköpings Gästabud är ett av Sveriges största sommarspel med c:a 100 medverkande, och jag kan intyga att det är en kanonupplevelse att se detta spektakel. För er som kommer att besöka Nyköping under juli månad, skulle ett inbokat teaterbesök med Nyköpings Gästabud på borggården vara ett oförglömligt kulturmöte och en tidsresa till december år 1317. Även de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån som anordnas av Sörmlands museum, är att rekommendera.

Björn Blomqvist 2011-04-11

Två vernissager och ett boklån

Idag tog jag bussen från Oxelösund till Nyköping för att gå på vernissage, båda två i samma kvarter. Vid gamla bryggeriet ligger ett antal gallerier och ateljéer. Jag brukar själv kalla det för Nyköpings Montmartre. Den första vernissagen var på Galleri Vindfång, som drivs av Nyköpings största konstnärssjäl Inga Berg. Där öppnade idag, en utställning av konstnären Irem Babovic. Utställningen har ett tema som sträcker sig någonstans mellan abstrakt och föreställande måleri i olja och akryl.

Det första jag möttes av var en målning med helsvart bakgrund i Caravaggios anda men utan hans karaktäristiska ljuskälla. På den svartmålade duken finns det centrerade figurer i kontrasterande färger. Den svarta bakgrunden i den första målningen syntes tydligt, då övriga figurer var något avskalade. Det mörka är dominerande men de färgstarka figurerna i koloristisk anda kontrasterar bra. Jag skulle tänka mig den hemma på väggen. Nästkommande målningar ökar i figursättning och den svartmålade duken syns allt mindre. På samma gång lyfter konstnären fram figurerna med ett mer linjärt måleri och därtill ett skapat djup. Jag är nyfiken på kommande verk, då konstnären själv sa att han kommer att måla i större format och i ett mer föreställande tema.

Därefter gick jag vidare till Galleri Fiskhuset, som drivs av föreningen med samma namn. Jag själv är medlem där. I fiskhuset finns konstverk av just Inga Berg. Här är det konst i en helt annan division. Det är en utställning med namnet AVATAR, som består av collografier och målningar. Det är konst i yppersta världsklass. Just hennes porträttmåleri är i en klass för sig. Mer vill jag inte reflektera över, det är ett nöje att beskåda denna konst och jag rekommenderar det skarpt.

Vid galleri nummer tre, var det ytterligare en vernissage, precis som på Galleri Vindfång. Där startade en utställningen ”Perfekt” med måleri och skulptur av Nyköpingskonstnären Nicklas Johansson. Här används mycket färg i koloristisk anda och många målningar är expressionistiska. De starka färgerna och de många ansiktena och kroppsgestalterna som skildras, skapar tillsammans olika kompositioner som ger uttryck för olika känslor mm. Även de skulpturer som ställs ut, uppvisar expressionism och rörelse.

Därefter blev det ett besök på stadsbiblioteket, där jag lånade några böcker som ger mig matnyttig fakta om det som jag och mina kollegor på Sörmlands museum och Nyköpingshus kommer att göra visningar och guideturer om under sommaren.

Björn Blomqvist 2011-02-05