Det började med nyheten om att en ny bok av Dan Brown kommer släppas i vår. Min första tanke var att, tänk om det blir nya äventyr med professor Langdon eller inte? Det vet jag inte eftersom jag inte har kollat upp nyheten. Det andra som slog mig är att jag inte ens vet hur det gick i den senaste boken, Den förlorade symbolen – men det vet jag nu!

Jag har fem böcker av Dan Brown, stående i bokhyllan men jag har inte läst den senaste. Jag insåg att det var på tiden – så jag har ägnat mig åt boken i ett par dagar nu. 614 sidor Dan Brown borde leverera någon form av spänning tycker jag. Men spänningen uteblev ett tag i alla fall eftersom jag hängde upp mig på att ingredienserna är nästan samma som i hans tidigare böcker.

Robert Langdon tar sig genom alla möjliga strapatser i jakten på hemligheter och symboler samtidigt som han flyr från elakingen som hela tiden är honom i hälarna. Detta känner vi igen från tidigare böckerna och som vanligt har Robert Langdon en kvinna vid sin sida, bekant med den som är orsaken till äventyret.

Konceptet som är samma som innan, tar bort spänningen en del men visst har boken sina ljusglimtar. Egentligen borde berättelsen vara godis för mig som är konstvetare med en förkärlek för just symboler. Det framgår tydligt i min C och D-uppsats i ämnet, men jag är nog bara lite mätt på det.

Hursomhelst tycker jag att boken var hyfsad och den får 3,5 frimurare av 5, dels för att den höll mig fången ett tag så att jag sträckläste de 300 sista sidorna. Däremot kunde jag ana vissa saker som sedermera stämde. Antingen är jag bra med eller så var det lite förutsägbart. Vem vet?

Nu ska jag ta mig an ett annat kulturmöte med en bok som sägs vara på ett liknande tema/koncept. Den heter Shakespeares hemlighet och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Kanhända att kulturmötet beskrivs här i bloggen.

Björn Blomqvist 2013-02-14