A reflection on art and perception, and what happens to creativity when perfection becomes effortless.
What happens to art when machines not only copy human skill, but surpass it – and when perfection no longer costs anything?
Technically, the answer is already here. Artificial intelligence creates images quickly and accurately, in ways no human can match. It seamlessly transitions between styles and expressions – without doubt, fatigue, or the need for time.
Art isn’t just about results; if it were, everything would be decided. It’s important to keep this idea open instead of closing it off.
The history of art isn’t just about technical progress. In fact, It is often the opposite. Key moments happen when something becomes unnecessary. When precision isn’t needed anymore, it allows for new ideas. When reality doesn’t have to be shown, it can be understood in different ways.
In that light, artificial art seems less like a threat and more like something that reveals something about it. It shows, quite harshly, how much of what we call art is really just variations of existing patterns. What may lose significance is not the art itself, but what was already predictable.
It’s hard to say the change is neutral. The constant access to perfect images influences both what is made and how we perceive things. Our eyes quickly adapt.
What takes time and thought may seem less valuable compared to things that provide instant satisfaction. This change happens not in the art itself, but in how the observer sees it.
Against this backdrop, the question shifts from competition to a more basic one: what cannot simply be optimized? Perhaps it involves elements of risk—things that could have failed. It highlights not just results, but a process where something significant was at stake.
This is not a sentimental view of the “human”, but a distinction in what a work is, rather than how it appears.
The question isn’t about whether artificial art can replace human art, but about understanding why it matters if it can’t. If someday the answer is no, it doesn’t mean the art itself is to blame. It’s tied to our ability to perceive.
Maybe it is not art that changes, but our perception of it?
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska.For the original English text, see [Exploring Modernist Architecture].
Vissa byggnader fångar blicken utan att egentligen vara vackra. De står där, kantiga och råa, men med en tyst närvaro som man inte kan värja sig mot. Ibland passerar jag ett sådant hus. Det är ett stycke modernism med brutalistiska drag. Byggnaden väcker fler frågor än den ger svar.
Hantverkshuset
En byggnad kan fängsla en genom sin karaktär. Framhävd av dess spetsiga tak och glasfasad som gestaltar modernism. Råbetong som lyfter fram samspelet mellan funktion och form. Det skapas ett rum för reflektion kring tid och material.
Det finns byggnader med medveten arkitektonisk utformning av olika skäl. Det är just den del som syns tydligast, och som jag på något sätt tycker är spektakulär. Inte för att den är unik – det finns såklart andra byggnader med liknande form och stil. Som jag själv säger: ”Den sticker verkligen ut.”
Byggnaden har länge fångat mitt intresse, och med sin fascinerande arkitektur. Den står ut och fångar min blick när jag går förbi. Jag kan stå länge framför den och fundera över vad den förmedlar ur ett arkitektoniskt perspektiv.
När jag betraktar byggnaden tycker jag inte att den är särskilt vacker. Men när jag står framför entrén och det utstickande taket sträcker sig över mig, känner jag en viss modernistisk närvaro. Byggnaden utstrålar också en brutalistisk charm.
Personligen tycker jag att den påminner om en tweedkeps med nedfällda öronlappar. Den liknar också en haj med lång, spetsig panna. Det är utan tvekan en modern byggnad. Den har ett spetsigt, utstickande tak. Dess glasade fasad betonar dess unika arkitektoniska stil.
Huset är byggt 1964 och står vid ett mindre industriområde i Oxelösund. Området går under namnet Stålbyn. Jag har inte kunnat hitta någon information om husets historia eller vem arkitekten bakom det må vara. Det jag vill undersöka är hur byggnaden förhåller sig till olika arkitekturstilar.
En fallstudie
En modern byggnad med en distinkt glasfasad och ett spetsigt tak, representativ för modernism och brutalism.
Jag har tillbringat en tid med att söka i min kunskapsbank och i arkitekturböcker i mitt eget bibliotek. Analytiskt, baserat på byggår, material och form, skulle jag säga att det är modernism1.
Designen visar asymmetri i byggnadens nedre del (vänster i bilden) jämfört med andra sektioner. Det spetsiga, utstickande taket och dess ojämna former anknyter till modernistisk arkitektur. Då byggnader i modernistisk stil, oftast präglas av platta tak, öppna planlösningar, gardinfönster och minimal dekoration.
Valet av material – tegel, glas och betong – är typiskt för modernismen. Det skapar en industriell känsla och betonar minimalism och rena linjer utan dekorativa detaljer. Dessa aspekter visar att byggnaden förkroppsligar funktionalism2 – kännetecknad av funktion, form, process och industriell design. Den tillgodoser människors behov.
Hantverkshuset rymmer olika verksamheter, bland annat en bilverkstad, en vårdcentral, en postterminal och en reklambyrå. Den uppfyller effektivt samhällets behov – ett kännetecken för funktionalismen.
En annan stil som härstammar från modernismen är brutalism3, som kännetecknas av enkla, obehandlade material som betong. En arkitektur står utanför tradition och konventionell estetik, och uppnår effekt genom råa former och materialens ärlighet. Två centrala byggnader inom brutalismen är Hunstanton School i Norfolk och La Tourette Abbey i Frankrike.
Reflektion
I mötet mellan betongens tyngd och glasets ljus blir byggnaden mer än bara en form. Den blir ett kraftfullt eko av sin tid. Den reflekterar vår egen blick på den och dess betydelse. Analysen leder mig bestämt till funktionalism och brutalism, där det finns gott om utrymme för nya insikter och perspektiv.
Modernistisk arkitektur är den arkitekturstil som dominerade den västerländska världen mellan 1930- och 1960-talen. Den kännetecknas av ett analytiskt och funktionellt förhållningssätt till byggnadsdesign. Byggnader i denna stil präglas ofta av platta tak, öppna planlösningar, gardinfönster och minimal dekoration. ↩︎
Funktionalismen är en gren av modernismen som uppstod på 1920-talet. Arkitekterna fokuserade på byggnadsdesign utifrån funktion. Detta resulterade i släta, odekorerade fasader med platta tak och enkla geometriska former. ↩︎
Brutalistisk arkitektur blomstrade under 1950- och 1960-talen. Den drevs av en strävan efter funktionalitet och betonade också ärlighet i materialanvändningen. Stilen kännetecknas av råa betongytor, exponerade bärande element och ofta enorma proportioner. Brutalismens charm ligger i avsaknaden av utsmyckning↩︎
Art draws inspiration from the past while simultaneously striving for innovation. Every artist carries the weight of history within them, yet they yearn to discover their unique style. This delicate balance between heritage and change is where creation truly blossoms. Tradition transforms into material that emerges as something distinct and vibrant.
Something I’ve always wondered about is the phrase: “All art is born from art.” It can be interpreted in different ways. However, for me, it underscores a fundamental truth. This truth is about the cyclical nature of creativity. Just as many great artworks throughout history are built upon earlier ideas, a dialogue continues between different eras. Artworks exhibit various styles, which is similar to the other phrase: “There’s nothing new under the sun.”
Today’s artists draw inspiration from the past by repurposing and reimagining these influences. This creative process allows them to craft something novel and pertinent. This exemplifies the ongoing evolution of art and ideas. Ultimately, it underscores that art is a collective endeavor, with each piece contributing to a larger, ever-developing narrative.
I’m curious about the multifaceted nature of art. There are so many layers of meaning and significance that require in-depth exploration. Where can I find answers to my questions? I’m particularly interested in the origins of contemporary artworks. It’s fascinating to consider how the creative expressions of earlier generations have shaped our current artistic landscape. How have new art styles emerged from the old, driven by a quest for identity and understanding? Who holds the answers to these questions that perplex me? I yearn to uncover the historical insights that can illuminate our understanding of art and its evolution.
On a deeper level, I find myself pondering the intricate distinction between forgery and imitation. This complex question explores the realms of art and ethics. It raises profound questions about the acceptable boundaries of inspiration. It also considers the fine line between resemblance and caricature. The intention behind the creation becomes a pivotal factor in these cases. While a resemblance seeks to pay homage, a caricature often aims to mock or criticize. These subtle nuances can be challenging to define. Yet, they are crucial in shaping our perception. They also impact the valuation of both artistic works and cultural expressions.
The resemblance of a work to earlier works often leads to claims of similarity and inspiration. This phenomenon is not limited to visual arts. It also applies to music and lyrics. Many expressions and themes frequently recur in different versions. For instance, a poem I write may resemble someone else’s without my knowledge. This can sometimes evoke a sense of wonder. Is it merely a coincidence that influences our creations? Or are there common frameworks that draw us towards similar images and emotions? Only we, as creators, can truly know. We navigate a world filled with influences and ideas, constantly seeking our unique expression. Simultaneously, we are aware of how we shape and are shaped by the works that have come before us.
It’s crucial to comprehend an artist’s intent behind their work. This applies irrespective of whether it’s groundbreaking, revolutionary, or a reproduction of earlier creations. Each artwork carries a profound significance and context. Every interpretation is unique and can evoke diverse emotions and thoughts within us.
I, along with other observers, cannot provide precise answers. Our interpretations are shaped by our unique perspectives, experiences, and emotions. This inherent subjectivity makes art a dynamic and personal experience for everyone who engages with it. The artwork becomes a dialogue between the artist and the observer, with both parties contributing to its meaning and significance.
In today’s art world, it’s an intriguing question to ponder. Does the artist possess knowledge of art history? Or are they simply forging their own unique path? Many artists draw inspiration from the past. However, I believe that most have a solid foundation in the traditional art forms. By studying earlier works, they gain insights and techniques that shape their own creations. These references add depth and richness to the art being produced today. They also ensure that it resonates with audiences on a deeper level.
It’s also crucial to not merely replicate the past. Instead, artists must discover a distinctive and original voice in their creations. The artist seeks to express themselves, while simultaneously allowing the viewer to interpret the work freely. This fosters a dialogue between the artwork and the audience. It enables each viewer to experience the art in their own unique way.
The question of forgery is more about provoking than imitating. It’s more about provoking because it often sparks debate and questions the norms of what truly constitutes art. The art that has been created contributes to this, as it’s often provocative and thought-provoking.
An analogy serves several purposes. It can pay tribute to the original work, or it can challenge or provoke the viewer. Something that already exists can always be presented anew. It can be shown from a different perspective. This highlights the diversity of interpretations and ideas that art can evoke over time.
The question at hand revolves around the distinction between analogy and caricature. These two artistic forms are frequently employed to convey diverse messages and evoke various emotions. Caricatures, in particular, can be created in a distinct artistic style. This style diverges from the original. It reflects different cultural or social contexts. They possess an innovative and playful quality, often in a naive manner, making them a unique medium of expression.
Caricatures, a long-standing art form, continue to captivate and challenge viewers. While their techniques are ancient, they are constantly evolving to reflect societal changes and the times.
In art history, where can one witness something entirely novel, something not derived from art itself? Is there a realm where the boundaries blur, giving birth to new ideas from the existing?
The question of whether modern art always originates from earlier art is complex, especially considering the intricacies of art history. While it’s true that modern art often draws inspiration from the past, it’s also important to recognize its multifaceted identity. Modern art has revolutionized the medium by breaking traditional norms and exploring new forms of expression.
Modern artists have studied earlier works and drawn inspiration from various art forms, such as music, literature, and film. This cross-pollination of ideas has sparked a dynamic dialogue. It bridges the past and the present. As a result, new artistic expressions have emerged. Simultaneously, this dialogue maintains a strong connection to the roots of art historical development.
Is it truly evident that all art originates from other forms of art? There exists a captivating cycle of creativity and inspiration that continuously unfolds. Can we assert that a particular artwork has never existed in any other form? In a world where ideas frequently build upon one another, it becomes challenging to completely isolate a single piece.
The most insightful answers to these questions come from the artists themselves. Through their personal experiences and unique perspectives, they can shed light on their creative processes. What drives your purpose in creating? Where does your creative power originate, and what motivates you? What experiences and influences have shaped your artistic journey? Who has impacted you along the way, and how has that shaped your style and expression? Or is your art truly entirely unique and personal, a reflection of your own thoughts and feelings?
Conclusion
The conclusion is that all art originates from earlier art. This doesn’t imply that new art lacks originality. Instead, all creativity draws from old ideas, traditions, and expressions. The artistic process involves a dialogue between the personal and the historical—between imitation, renewal, and interpretation.
Real creation does not come from nothing, but from being aware of what already exists. So, art history is not a burden. Rather, it is a foundation for development. Each artwork shows traces of its predecessors and opens new pathways for the future.
How do we interpret art, and what does it truly convey? In this study, Panofsky’s emphasis on symbolism is combined with Alpers’ focus on the viewer’s experience. This approach is employed to analyze both individual artworks and entire exhibitions. The outcome is a novel method. It offers fresh perspectives. It enables a deeper comprehension of the messages conveyed in artworks and their cultural-historical context.
I continue my account of art analysis, explaining my approach. I emphasize the techniques and perspectives I find most effective. My inspiration comes from Erwin Panofsky, who often highlights the context of individual works while also pointing out profound symbolism. I primarily analyze the entirety of an art exhibition.
I analyze how various works interact and collectively convey a larger narrative or emphasize a specific theme. A thorough analysis is reserved for individual works. This in-depth review happens when the entire collection shares a common theme. It also follows a consistent pattern. This approach allows me to understand the overall experience better. I also grasp the messages the exhibition aims to communicate to its visitors.
Panofsky’s iconology provides a framework for describing, identifying, and interpreting artworks. These approaches are essential for comprehending the deeper significance of artworks and their contextual background.
My final step, sometimes omitted, involves understanding the backgrounds and intentions of the artists. This is particularly challenging for works from the past or unknown artists. Without this knowledge, interpretation becomes more difficult. However, it also opens up a more free and personal understanding of the work. This step is crucial for interpreting art. It allows one to navigate between different perspectives. It also helps to truly appreciate the artwork’s complexity and multifaceted messages.
Literature offers valuable insights into an artist’s background, personality, and historical context. This understanding is crucial for appreciating their work in depth. By analyzing the literary sources surrounding an artist, we can gain a more nuanced understanding of their sources of inspiration. We can also see how the prevailing currents of their time influenced their creation.
I’m interested in discussing Svetlana Alpers’ analytical method, which offers a unique perspective on art. Unlike Panofsky’s more traditional approach, Alpers’ method focuses on context rather than symbols. By examining the time, place, and cultural influences surrounding an artwork, we can gain a deeper understanding of its message. This approach enhances our overall experience of the artwork. I find her four steps quite intriguing. I want to explore how they can be applied to my own analyses of art. This will undoubtedly enrich my perspective and deepen my understanding of the works I study.
Describe the image visually.
Describe how the image connects to modern science and culture.
Examine how images help us learn.
Consider the viewer’s viewpoint and the artist’s purpose.
Our approaches differ in that we focus on impressions versus expressions. We consider our personal experiences with artworks, reflecting on the impressions they leave on us. What emotions and thoughts arise when we contemplate a specific piece? What symbols and stories can we discern within it? What technical details does the artist have chosen to incorporate?
Apler’s method centers on the expression of the image and the interaction of visual elements to convey underlying messages. It delves into what each artwork offers to viewers, examining its impact on our understanding of the world and science. Additionally, it reflects on the collective desires of contemporary society to communicate through art. By analyzing these impressions and expressions, we can cultivate a deeper appreciation for art and its profound significance.
In the initial step, I find myself at the same level as the subject matter. This unique opportunity allows me to engage deeply with what I observe. Through a carefully crafted visual description, my observational perspective (how) and representational perspective (what) become evident. Interestingly, this work is not about objective reproduction. Instead, it delves into my personal impressions and emotions evoked by the piece. It is crucial to emphasize that these experiences and insights are based solely on my own observations and interpretations. They do not reflect the artist’s subjective intentions or purpose.
The third step, which involves telling, is based on my interpretation of the image. I draw on my knowledge and personal experiences to understand its deeper meanings and symbols. Alpers’ method emphasizes that the existing knowledge in the image should guide my opinion-forming process. I should not impose my own knowledge onto the image; instead, I should rely on the information it holds.
I allow this method to guide my analysis and interpretation. By employing this approach, I can gain a more profound understanding of the artwork’s message. It aids me in comprehending its cultural context. It enriches my comprehension of both the artwork and the era in which it was created.
There’s an interesting interplay in step four. We delve into how our diverse approaches can enhance our comprehension of art. By considering both the viewer and the artist, we gain a more profound interpretation of the work. This opens up a wider range of perspectives. It’s akin to poetry. I create based on my emotions, aiming to convey something unique and personal. However, the reader often perceives things that I haven’t always considered, and I can understand that. After all, each individual brings their own life experiences and perceptions to the table.
I gain a richer understanding of the image by delving deeper into the artist’s background. This allows me to capture subtle nuances. These nuances might otherwise be overlooked. This process is captivating, showcasing how art acts as a bridge between me and the viewer. However, it’s important to recognize that viewers also have their own unique reactions and emotions. I can’t control these responses, which makes every interaction with the artwork an unpredictable and personal experience.
Ultimately, I find my method to be a perfect fit for me. It provides a sense of security in my analyses, allowing me to be both observant and reflective. This approach enables me to comprehend diverse perspectives and nuances. I delve deeply into intricate issues, uncovering connections and patterns that often go unnoticed. However, other aspects of exploration can become overwhelming. Additionally, determining the accuracy of my interpretations can be challenging. Therefore, I prioritize focusing on what resonates with me personally. Through this method, I can still gain valuable insights without being overwhelmed by information or plagued by doubt.
I employ a hybrid approach that draws inspiration from Panofsky’s and Svetlana Alpers’ methodologies. My analysis encompasses both individual works and entire exhibitions, with a particular emphasis on nuanced context rather than superficial elements. This method strikes a balance between factual iconological interpretation and subjective impressions. It allows for a deeper understanding of the artist’s intentions. It also enhances the viewer’s experience. By considering the cultural context, this approach enables a more comprehensive grasp of the artworks’ significance and impact.
By incorporating diverse perspectives, the method offers a more comprehensive understanding of the artworks’ messages. It enables viewers to interpret them in various ways, creating a personal yet universal experience. The artist’s intentions are not necessarily fully known, allowing the observer to actively contribute to the interpretation. This collaborative process enriches the observer’s own experience of the artwork.
A building can captivate through its character, highlighted by its pointed roof and glass facade that embody modernism and brutalism. Raw concrete highlights the blend of purpose and form. It creates a space to think about time and materials.
There are buildings with conscious architectural design for various reasons; this particular one interests me. It is the part of the building that can be seen in the picture, which I somehow think is spectacular. Not because it is unique. There are probably other buildings that have a similar shape and style. As I say, “Literally, it stands out.”
This building, which I pass by occasionally, has long captured my attention with its fascinating architecture. Modern architecture fascinates me, as it stands out and captures one’s gaze. I can linger in front of such a structure, pondering what it conveys from an architectural perspective
I have to say, from a little distance while looking at it, I don’t think it’s a particularly nice building. In fact, it’s quite the opposite. Still, when I stand in front of the entrance and the protruding roof is above me, I feel modernist vibes. The building also shows a brutalist charm. Personally, I think it resembles a mix of a tweed cap with the earflaps down. It also looks like a shark with a long, pointed forehead.
A modern building showcasing a pointed, protruding roof and a glazed facade, emphasizing its unique architectural style.
Every time I see it, I am fascinated by the glazed facade and the protruding concrete roof. It is the handicraft house, built in 1964. I haven’t found anything about the history of the house or the architect behind it. What I want to find out is how it relates to the different styles of architecture.
I have spent some time searching in my knowledge bank and in books about architecture in my own library. Analytically, based on the year of construction, material, and form, I would say that it is modernism. The design shows asymmetry in the lower part of the building (left in the picture) compared to other sections. The pointed projecting roof and its uneven shapes resonate with modernist architecture1.
The choice of materials—brick, glass, and concrete—is common in modernist architecture. This creates an industrial feel. It emphasizes minimalism and clean lines without decorative details. These aspects show that the building embodies functionalism, characterized by function, form, process, and industrial design. It caters to people’s needs. The building contains various activities. These include a car workshop, medical center, post terminal, and advertising agency. The building effectively meets the community’s needs. This is a hallmark of functionalism.2
Another style stemming from modernism is Brutalism, characterized by its choice of simple, untreated materials like concrete. This architecture stands outside tradition and conventional aesthetics, achieving effect through raw forms and material honesty. Two central buildings in Brutalism3 are Hunstanton School, Norfolk and La Tourette Abbey, France. (…isms, Understanding Architecture — Jeremy Melvin — Swedish edition 2010.)
I notice similarities between this building and the Norfolk School. The yellow brickwork and large windows in the facade stand out particularly.
My analysis leads to these two architectural styles (within modernism), but of course, there is nothing definite about it. I am looking for the influences. My own fascination with this particular building has led me to analyze and search for meaning and style.
Modernist architecture is the architectural style that dominated the Western world between the 1930s and 1960s. It is characterized by an analytical and functional approach to building design. Buildings in the style are often defined by flat roofs, open floor plans, curtain windows, and minimal ornamentation. (For example, Le Corbusier, Villa Savoye, Poissy, France).↩︎
Functionalism is a modernist branch that emerged in the 1920s. Architects focused on building design based on function. This resulted in smooth, undecorated façades with flat roofs and simple geometric shapes.↩︎
Brutalist architecture flourished in the 1950s and 1960s. It was driven by a quest for functionality. There was also an emphasis on honesty in the use of materials. It is characterized by raw concrete surfaces, exposed structural elements, and often enormous scales. Brutalism’s charm is covered by a lack of embellishment.↩︎
The opening of the exhibition titled “Kontraster.”
Being inside an art gallery is a great choice, especially when the weather outside is gloomy and rainy.
Promotional poster for the ‘Kontraster’ exhibition at Galleri Sjöhästen, showcasing a mix of graphic art and modern styles.
First, let’s talk about the graphic art by Lennart Jirlow, Olle Bærtling, and Theo Tobiasse. They often featured motifs of King Solomon and other artworks with French themes. The compositions typically centered around common people and the artist himself, Lennart Jirlow. Today, I discovered the color “Jirlow-blue,” named after Lennart Jirlow and his work or visit to a printing house in Paris. This color can be seen on the artist’s clothes in some of his artworks. Besides Jirlow-blue, his compositions are known for their vibrant colors.
Other artworks at the exhibition exhibit a more abstract style. Olle Bærtling predominantly employs vibrant colors, with turquoise serving as a base. I find these pieces captivating. There are also artworks by Theo Tobiasse, which share a common theme. The motifs in these artworks include King Solomon and masks (created by Kent Wahlbeck). The style is modern, incorporating a subtle influence of fauvism.
Subsequently, a grand exhibition showcasing the works of one of Sweden’s most renowned artists, Anders Zorn (1860-1920), is being held. In collaboration with Mollbrinks Art in Uppsala, approximately 50 etchings by the master himself are displayed, covering the gallery walls. These etchings span from the late 19th century to the early 20th century, providing a comprehensive glimpse into Zorn’s artistic journey.
Today, I had a lot to learn. My research interests in art history include symbolic art from the seventeenth century, chiaroscuro (baroque art), and the exploration of symbols in modern heraldic art and modern architecture. To delve deeper into Anders Zorn’s work, I highly recommend visiting both this exhibition and the Zorn museum.
Today, I visited another art gallery, Galleri Fiskhuset, and the closest I could get to a fish was a bowl of liquorice fish on the table. The exhibition featured Mary Ahl Ljungström’s work, primarily oil paintings created with a palette knife. There were also some acrylic and pastel pieces. I observed a range of techniques and color palettes, but they didn’t quite match the quality of the opening on Saturday.
There were both linear and scenic motifs in the paintings. Many compositions featured a typical 3D perspective with the central point in the middle. However, I only liked two paintings because they were painted in oil with a brush. For instance, the artwork “11. Skugga” (oil on canvas) has a soft texture and light colors. The tree is facing the sunlight, casting a shadow on the wall.
Autumn hues in the motifs from “29. Central Park” illuminate a single wall in the gallery. In the painting “Solnedgång Manhattan,” the artist employs a split screen technique. The sunlight divides the motif, with the Empire State Building positioned to the right and other tall buildings to the left. This composition draws attention to individual buildings.
In “13. Blåsväder”, the artist paints a movement. She shows how trees move in the storm. In the background, she amplifies the movement by waves hitting the coast. The difference in techniques and style doesn’t interest my curiosity. Since the last exhibition på Galleri Sjöhästen, it’s difficult to find equally good art.
The specific relevant content for this demand, if necessary, can be delimited with characters. Painting a forest fire once is sufficient for me. I don’t require it to be done again. Doing it more than once is unnecessary, and doing it three times is excessive. Using three different sets of colors further complicates the task. It’s perfectly acceptable to use just one set. I didn’t imply that it’s bad or not high-quality art. However, I do prefer strong colors, cubism or abstract paintings, and surrealistic art.
På galleri Sjöhästen, “2xFRANK”, där starka färger omedelbart fångade min uppmärksamhet. En korg med fyrkantiga äpplen, kallad “kubistisk skörd”, väckte min nyfikenhet. Jag funderade över dess djup, måleriska kvalitet och rörelse, och mina frågor besvarades direkt.
Jag granskade nästa mästerverk, “Blomlådor”. Blomlåda? Buketten står ju i en hink! Jag kisade, lutade mig fram, och då slog det mig. Hela grejen är byggd av fyrkantiga lådor med bilder på. Staplade på varandra, bildar de en blombukett i en plåthink. Då förstod jag konstnärens vision och insåg att ribban låg… högt. Mycket högt. Så jag valde trappan och fortsatte min konstnärliga expedition.
Utställningen bjuder på en blandning av surrealistiska målningar och skulpturer. Rastafarifärgade djävlar och snablar stirrar på mig. Bakom soffan hänger en målning med titeln “Kustbandet”, som föreställer just det – ett band upphängt på en tvättlina, prytt med kustmotiv. Denna lekfullhet genomsyrar hela utställningen och speglar min egen humor. Trots de underfundiga titlarna är alla målningar av högsta klass.
Efter att ha valt ut några favoriter, var det dags för nästa varv, helt ägnat åt skulpturkonsten. Den knallblå divan på bortre väggen, mellan fönstren och bredvid “Green fashion”, är ett iögonfallande inslag. Trots att den saknar belysning, är dess närvaro obestridlig. Jag stod länge och betraktade den innan konstnären själv kom fram för att höra mina tankar.
De intensivt blåmålade stengodsen fängslade mig, men det var konceptet med skulpturer föreställande klädesplagg på galgar som verkligen fångade mitt intresse. Jag uppskattade denna logiska placering. Tänk er en mindre trägalge med en dress/torso, även den i unikt stengods och med betydande vikt.
Längre in i utställningen återkommer motivet i olika material och utföranden. Den sammetslena ytan är resultatet av många lager färg, vilket skapar en överraskande mjukhet i ett så hårt material.
Förutom den blå divanen var målningen i målningen en favorit. Den var en oljemålning med guldram, och den hängde som ett blött tygskynke på ett rep tvärs över vägen. En pensel med röd färg på tork hängde bredvid.
Huvudobjektet är placerat centralt i framkant, medan bilköer på båda sidor om vägen skapar ett centralperspektiv och ger bilden djup. Ljuset som reflekteras mot bilarnas lack är en fröjd för ögat, och samma effekt återfinns i målningen “Frukt och grönt”, där ljuset reflekteras i de gröna bladen till vänster. En annan favorit är “Rubba någons cirklar”, som skildrar en kvinna vars cirklar rubbas.
Jag gillade många alster, bland annat “Ihopkok”, “Boxvin”, “Operatören” och “Avec”. Rekommenderar utställningen varmt. Passa på innan 12 september! Mitt korta besök på galleri Fiskhuset senare ska jag berätta om.
Medan solen värmde utanför satt jag ensam på mitt stamställe. På galleri Fiskhuset pågår just nu en samlingsutställning med konst av tio kvinnor från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad). Utställningen bjuder på en mängd olika uttryck och intryck, med totalt 72 verk.
Teknik och material är otroligt varierande, allt från olja och akryl till porslin, textil och grafik. Vi inkluderar även järnetsningar, emalj, terrakotta och stengods, bland mycket annat. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla det kortfattat.
I “I ett höstfärgat klimat i gult och grönt” (olja på duk) av Annika Kronlind Arvidsson vänder två måleriskt återskapade personer ryggen åt oss betraktare. De verkar se eller diskutera något längre bort i bilden, men deras exakta fokus förblir ett mysterium. I kontrast till detta, i “Karin Olsén Öberg”, möts himmel och vatten i en helt annan kolorit. En liten badande flicka omges av ringar på vattnet, vilket antyder en rörelse i bilden.
En virvel av vågor i vattnet speglar den lysande himlen ovanför. Reflektionen är otroligt skarp och skapar ett teleskoplikt perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Bakom henne tronar en gigantisk väv med digital utskrift. Den är visuellt fängslande och estetiskt tilltalande. Händer sträcker sig mot huvud och hår i Marianne Saapunkis verk “Manus”.
Jag går runt mittensektionen, där en samling porslin och skulpturer i emalj och andra material visas upp. Sådant som inte alltid faller mig i smaken, förutom Hertha Hillfons senaste utställning på Liljevalchs konsthall.
Plötsligt kastas jag över 400 år tillbaka i tiden, på en resa lika lång som Karin EE von Törne Haerns namn. Resan börjar med “Begrundan 40 X 50 cm”, en akrylmålning som föreställer en kvinnas ryggtavla. I en stil som påminner om barockmålare som Caravaggio och Rembrandt, badas ena sidan av kroppen i ljus medan den andra försvinner in i ett lätt dunkel. Den mörka koloriten är måleriskt återskapad, och jag kan inte låta bli att undra om det finns en viss inspiration bakom.
Stilleben fångar allt – färg, ljus, skugga, måleriskt djup och till och med rörelse, trots att rörelse inte är något man vanligtvis förknippar med stilleben. Tänk bara på ett päron som balanserar på kanten av ett bord. Det är en enkel sak, men det lurar ögat att tro att päronet gungar på kanten, redo att falla till golvet.
Jag går vidare in i utställningen. Upphängningen blir platt, men motiven förblir levande. Jag ser några grafiska alster i en modernistisk stil. Randiga mönster markerar övergången till det jag inte har kunskap om sen innan: ”ImagOn”? En konstteknik jag ska undersöka närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia. De består av lökblommor och fåglar som står i stark kontrast mot den vita bakgrunden.
Äntligen! Äntligen kommer det jag älskar, det jag längtar efter – det abstrakta! Linjer möter ytor i en dans av skapande, ytor delas och cirkulära former föds ur tomma intet och bildar nya ytor. Färg mot färg, en explosion av nyanser, linje mot kontur, en skarp kontrast som får hjärtat att bulta. Jag står mitt i en virvelvind av varierande kolorit, omgiven av en symfoni av färger. Jag stirrar, jag fascineras, jag förlorar mig i allt som liknar vatten och labyrinter, i de mystiska djupen och de oändliga gångarna. Jag observerar etsningarna, deras 1970-talets färgteman som viskar historier från en svunnen tid. Jag tittar, jag ser, jag föreställer mig – saker som bara jag kan se i min föreställning, i min egen privata värld. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildytan rör på sig, dansar, flödar, som om det vore levande. Jag tar några steg bakåt, jag betraktar, jag förundras (creapy, men i bästa bemärkelse).
Några tekniska alster av ImagOn föregår en samling expressiva figurer föreställande Taipei. Rastafaris-färgerna, uttryckta genom linjer och kvadrater, ger en expressionistisk upplevelse för betraktaren. Utställningen avslutas med en djupare bildkomposition, skapad med en mer avslappnad teknik liknande van Goghs. De asymmetriskt komponerade stolarna antyder ett medvetet val.
Cirkeln är sluten. Alsterna delar samma kolorit och stil som de två första, skapade av samma konstnär.
Symboler är lite knepiga i den här samlingsutställningen med sina många uttryck och motiv. Jag har svårt att hitta något gemensamt, men för de vetgiriga och nyfikna symbolforskarna ska jag ändå försöka ge en kort förklaring. Tänk på det där päronet som gungar farligt nära bordskanten, nästan på väg att ramla ner.
Päronets sensuella, runda form representerar kärlek och moderlighet. I grekisk mytologi ansågs Athena, vishetens och krigets gudinna, vara päronträdets moder. Inom kristendomen symboliserar päronet Jesu kärlek till mänskligheten. Kineserna ser däremot päronträdet, med sin långa livslängd, som en symbol för långt liv.
Med brinnande iver efter att uppleva en uppsjö av intryck, hade jag inte insett förrän i allra sista stund. Det var då den djupare innebörden av fågelungen PAX uppenbarade sig för mig. Jag kastade mig genast in i analysen, i min sedvanliga anda – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller dominerade – drygt hälften, om inte mer.
Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju “Paix” (fred). Poängen med “Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.
Utställningen presenterar en dynamisk utveckling av motiv och stil, med början i en akryl i kolorit blå som fungerar som en övergång till nya fågelmotiv i “Fågel flyg”. Dessa fåglar, tillsammans med “Ugglan” och “Skatan”, är tydligt igenkännliga och ger en känsla av rörelse. Två akvareller med tydliga motiv leder sedan betraktaren vidare till det mest abstrakta verket i utställningen, “Visshet” (akvarell/tusch). Placerad strax efter en knallröd tulpan i akvarell, erbjuder “Visshet” en abstrakt upplevelse med sina vita, svarta och gula former i modernistisk anda. Detta abstrakta verk fungerar som ett effektivt avbrott från den mer traditionella motivskörden av landskap och djur, och ger utställningen en välkommen variation.
I den andra sektionen av konstrummet och utställningen presenteras en samling verk av en och samma skapare, där olika tekniker samverkar. Samlingen inkluderar monotypier, blandtekniker och akvareller. Bland dessa verk utmärker sig “Blå, blå är kärleken”, en blandteknik som fångade min uppmärksamhet. Verket, med sin abstrakta koloristiska palett bestående av rött, blått och svart, reflekteras i en sjöliknande yta. “Höstraps”, en monotypi, skapades genom att pressa en färglagd glasskiva mot ett fuktigt papper. Denna teknik erbjuder en fascinerande möjlighet till oväntade resultat.
Jag började min vandring genom utställningen med van Goghs skor och ett lyckosamt försök till pointillism i “Integration”. Under utställningens gång deltog jag i flera konstnärssamtal, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattade lika mycket som jag. Äntligen fick jag se några oljemålningar med fina motiv av “Magnolia på kvist”, “Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tog utställningen en oväntad vändning mot fyrar. Inte i den ordagranna bemärkelsen, utan genom en samling akvareller med fyrar som motiv. Till skillnad från konstens fyrmsästare Håkan Groop, som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat, vilket gör att själva fyren står i fokus, centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära och måleriska, vilket skapar ett lättare djup i bilden.
I nästa sektion introduceras mer rörelse i motivet, vilket framgår tydligt av de rinnande bäckarna och det dimmiga vädret som virvlar runt de kala träden. Ovädret verkar gripa tag i både de vindpinade träden och det forsande vattnet i bäcken. Återigen används akvareller, men denna gång med en trolsk stämning som uppskattas. Djupet i dessa målningar, liksom i många andra i utställningen, skapas främst genom centralperspektivet. Bäckens sträckning formar konturerna som leder blicken mot blickpunkten längre bort eller uppåt.
I utställningens sista del, överväldigad av intryck, fastnade jag för ett alster som lyfte akvarellmåleriet till nya höjder. Bland de färgstarka akvarellerna av “Thailändska juveler” och “Stockholm i morgonsol” utmärkte sig “Morgontidigt möte”. Ljusets ursprung var först oklart, men dess skickliga återgivning var slående. En gestalt, lutad mot en vägg, badas i ljus, medan den mötande personen mittemot förblir i dunkel. Hela motivet är i gråskala, med en ljuspunkt som ger en clairobscur-effekt. Varifrån kommer ljuset? I min fantasi föreställer jag mig att det kommer från en lampa eller lykta i fasaden ovanför den upplysta gestalten, som vi inte ser i bilden men vars ljus kastar en skugga över honom.
Efter alstret om möte kände jag en stark längtan att avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Där fann jag en skattkista av allt jag så ofta söker. Djupet, rörelsen, den mångfald av tekniker, de abstrakta motiven, clairobscuren och de förtrollande ljussättningarna. Det som gjorde det hela så befriande var att det i stort sett, bara är bildkonst…
“Sommarsalong Mina vänner” – en utställning som sprudlar av kreativitet och mångfald! En fantastisk möjlighet att uppleva en uppsjö av konstnärliga uttryck, där varje stil och influens från konsthistorien får sin plats att lysa. En riktig fest för ögat och själen!
Efter att ha beundrat fåglar som poserade som om de var på catwalken och en kronärtskocka som såg ut att vara redo för en gala, fortsatte jag min klättring. En paus i trappan, längre än en katt som sträcker på sig, gav mig en försmak av vad som väntade. Nu är det konst överallt, och jag känner mig som en överstimulerad hamster i ett konstgalleri.
Filippa Lövemarks konstverk fängslar med sin måleriska kvalitet och skickliga skuggsättning, vilket ger djup åt motiven. Fåglar och fjärilar är återkommande teman, placerade i olika miljöer. Bakgrunderna, med sina naturmotiv, är avsiktligt abstraherade för att framhäva fåglarna eller fjärilarna och de föremål de befinner sig på, såsom taggtråd eller elkontakter, i ljuset. Denna teknik skapar en fokuserad och fängslande visuell upplevelse.
Något senare befann jag mig i trånga passager och mystiska platser, inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter rör sig i dessa trånga passager, omgivna av färgytor eller kolorit i grått och svart. Detta skapar en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö, samtidigt som hon skapar djup på ett traditionellt sätt.
Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.
Jag fortsatte min runda och betraktade alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. Pojken, klädd i röd tröja, utstrålar en känsla av sökande eller nyfikenhet. Det som fångade min uppmärksamhet var konstnärens användning av en vinjett i sina alster. Allt runt omkring, inklusive hus och vegetation, blir mer otydligt, vilket skapar ett cirkulärt fokus eller skärpa kring pojken. Det påminner mig om hur man skapar en vinjett på Instagram, där motivet framhävs medan bakgrunden suddas ut. I detta fall är det pojken i röd tröja som står i centrum.
Plötsligt kände jag igen mig! Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj, vars konst jag tidigare analyserat. Jag är inte säker på om det är nya verk, men stilen är omisskännlig. Jag minns inte exakt vad jag sa om hennes verk tidigare, men jag tror att jag gillade dem. Jag uppskattar när konstnärer gör något extra med akvareller, och det tycker jag definitivt att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och livfulla stadsmiljöer är återkommande motiv i hennes verk.
Mitt i galleriets lugna miljö, en skarp kontrast till det stormiga vädret utanför, fångade mina ögon ett antal skulpturer. Bland dessa konstverk stack Heléne Andersons keramik ut. Skulptur är för mig en komplex uppfattning, men i detta fall fann jag mig själv hänförd av Andersons skicklighet. Hon hade skapat en samling handväskor och skor så realistiska att jag först trodde de var äkta. Deras intrikata detaljer och livfulla färger fick mig nästan att vilja bära dem och gå ut i världen med en keramisk handväska om axeln.
Mitt i samlingen finner vi två verk av Eva Andersson, var och en med ett unikt motiv och komposition. Jag uppskattar särskilt kontrasten mellan himmel och väg i ett av verken. Den knallblå himlen möter en väg eller gata i en mer orange ton, vilket skapar ett naturligt ljus i bilden. Det traditionella centralperspektivet används effektivt, där gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.
I konstrundans fortsättning stötte jag på modernismens element. Tobias Eklunds verk, präglade av Matisse-liknande ansikten och fauvistiska inslag, kombinerar starka linjedragningar med en livligare textur och form skapad genom mixed media. Nästa steg är att analysera dessa verk.
Smileysarna i det större ansiktet är charmiga, men de förtjänar en egen utställning. De kommer inte riktigt till sin rätt i det här sammanhanget, kanske på grund av verken som kommer före och efter. Jag hoppas att Tobias snart får en separat utställning, då kan jag analysera hans verk mer ingående.
Med en glödande iver kastade jag mig över till bortre väggen i galleriet, den heliga platsen där galleristen alltid ställer ut de större mästerverken och de mest förtrollande skapelserna. Denna gång var inget undantag! Neringa Stjernmans alster, med sin förtrollande, varma kolorit, återvänder triumferande! Från fauvismens och modernismens virvlande världar, kastas vi plötsligt in i ett stilla, stilla stilla-liknande tillstånd, en andlös paus i tidens gång.
Verket refererar till stillebenkonsten genom att avbilda en skål med ägg eller en terrin på ett bord med matchande bakgrund/tapet. Detta motiv är välbekant inom genren. Konstnärens tidigare verk med underkroppar antyder att detta kan vara ett återkommande tema. Både kompositionerna och koloriten i detta verk uppskattas. Konstnären lyckas måleriskt återskapa en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.
Jag lämnade de tre större verken bakom mig när jag därefter befann mig i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiaks namn påminner om kubism, utan även för att hennes verk är i kubistisk stil. De starka linjedragen och de tvådimensionella kvinnogestalterna för tankarna till Picasso. Jag uppskattar hennes verk, men de med överdriven textmängd skulle kunna vara mer effektfulla utan den. Min personliga koppling till kubismen är att dess förgrundsgestalt, Pablo Picasso, gick bort samma år som jag föddes. Nu var det sagt.
Min resa genom konstens värld tog mig från modernismens djärva penseldrag, via fauvismens explosiva färger, till stillebenets stillhet och kubismens geometriska lekfullhet – och sedan, som av en blixt, landade jag i surrealismens förtrollande värld. Det är här, i drömmarnas och det omedvetnas rike, som min passion verkligen flödar. Som en hängiven beundrare av Salvador Dalís surrealistiska mästerverk och René Magrittes gåtfulla bilder, finner jag en djup resonans med Per Nyléns skapelser. Hans vågformiga höghus, med sina fascinerande sprickor i tegelfasaderna, viskar till mig om en värld bortom det vanliga, en värld där fantasin sätter gränser.
Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som leder oss någonstans, vidare in i bilden, eller ut ur den – det är något jag uppskattar. Den starka koloriten, med intensiva blå och röda nyanser i drömska miljöer, fångar min uppmärksamhet. Ljussättningen är tydlig, med ett ljus snett framifrån som kastar skuggor på husets ena sida, vilket konstnären skickligt använder för att skapa djup. Lekfullhet genomsyrar Pers verk, och dessa blir direkt favoriter i utställningen. Men det finns fler – räkna med det.
Utställningen är en riktig pärla, med en imponerande variation av stilar och inspirationskällor. Konstnärerna som särskilt fångade mitt intresse är Per Nylén, vars surrealistiska och lekfulla höghus är en fröjd för ögat, Filippa Levemark, vars fågelmotiv är både eleganta och fängslande, Alexandra Kubiak, vars kubistiska kvinnofigurer är både tankeväckande och visuellt slående, och Neringa Stjernman, vars varma stilleben av en äggskål och en soppterrin utstrålar en känsla av hemtrevnad och komfort.
In reference to my visit to Galleri Sjöhästen today, I opted for a monochromatic ensemble consisting of gray trousers and a blazer. However, I incorporated a touch of color through my shirt and Vagabond shoes. Notably, some of the artworks displayed at the gallery featured gray surfaces, which was an unexpected coincidence.
On the final day of the exhibition featuring the works of Margareta Gelles (painting, acrylic/oil) and Claes Andersson (painting/mixed media), the exhibition presents a captivating juxtaposition of muscle cars and playful artistic expression. The general description encapsulates the essence of the exhibition, highlighting the harmonious blend of automotive aesthetics and artistic prowess.
In the majority of Margareta’s paintings, I discerned a character reminiscent of Disney. The other paintings convey expressions through gray fields and three-dimensional surfaces, which is the sole instance where I observed depth in her works. Notably, all other paintings lack three-dimensional compositions. This distinction is significant, in my opinion. Two of her paintings stand out as a stark contrast to her more whimsical artworks, even in their titles. These paintings are titled in Swedish, unlike the majority of her works that are titled in English. The paintings demonstrate her proficiency in employing diverse motifs while simultaneously incorporating her playful motifs. This observation has been confirmed. The paintings exhibit depth, movement, and adhere to conventional compositions and perspectives.
In Claes Oldenburg’s paintings, I consistently observe one or two automobiles, predominantly featuring significant power. The artist skillfully integrates these vehicles with text sourced from newspapers or his own compositions, effectively establishing a connection between the automobile and the text. Notably, the text is directly printed onto the canvas and subsequently covered with varnish. Towards the conclusion of my visit, I observed that Oldenburg employs a colored line in his artworks, employing a distinct hue for each painting, as a delineator between two sections. This technique is particularly noteworthy. The paintings are replete with traffic signs, lights, maps, and other ubiquitous imagery associated with the existence of substantial automobiles.
Summary of My Exhibition Visit
I hold diverse perspectives on the artworks displayed. I commend Clea’s mixed media creations and Margaret’s two stylistic paintings. However, I find the other more whimsical paintings excessively expressive and difficult to comprehend. I appreciate how Clea’s paintings allow for our imaginative interpretation. For instance, the artwork “Someone” aligns with my preferred style, predominantly employing black color, a code of ones and zeros, and a diminutive female portrait in the corner. It exemplifies how we can discern concealed elements within art. The utilization of code is evident in other artworks as well, albeit with distinct connotations.
Presently, we delve into the symbolic research of the most prevalent motifs. A vehicle with substantial horsepower evokes the symbols horse and car. To facilitate comprehension, I will provide a concise symbolic description of “Horse” and its connection to the automobiles in Claes’s paintings. The horse serves as a symbol of nobility, swiftness, and aesthetic beauty. Similarly, the automobiles in his paintings embody these qualities. Furthermore, they symbolize the acquisition and exertion of power. A galloping horse represents the power of nature and swiftness, but the symbolic significance of the horse varies depending on its color.
Starten börjar lugnt denna gång. Entréhallen är inte lika fylld av alster som tidigare. Här möter tre alster mig; två i grafik och ett i textil. Mer behöver det inte vara. Kvantiteten och kvaliteten väntar jag på övervåningen. Utställningens dominant är konstglas av Betina Huber. Det är i betydligt större omfattning än den vägghängda konsten av Mona Hedin (grafik, textil).
Textilkonsten, med sina vävar och garn, erbjuder en unik tredimensionell djup i bilden. Grafiken, å andra sidan, kretsar kring ett återkommande motiv i olika färgkombinationer – en klänning. På avstånd kan den likna en katt med ögon och en hjärtformad mun (eller är det bara min fantasi?). Klänningens symboliska betydelse är något jag vill utforska vidare.
Textilerna visar upp en mängd olika naturmotiv, såsom öar, ängar och landskap. Blommor och klänningar (vävar) är också återkommande teman. Färgpaletten är inspirerad av dessa naturmotiv: ön är omgiven av blått (hav), landskapet är grönt och ängen är orange. För att fullt ut uppskatta dessa verk bör man betrakta dem på avstånd för att få en helhetsbild.
Konstglas är en hisnande uppvisning av skönhet, elegans och ren konstnärlig briljans! Jag har sagt det förut och jag säger det igen – dessa verk är helt enkelt magiska. Galleri Sjöhästen bjuder på en enastående samling konstglas, en symfoni av former och färger som tar andan ur en. Föreställ er runda, koniska och skålformade mästerverk – och det är bara början! Att beskriva allt här skulle kräva en hel roman. Majoriteten av dessa förtrollande glasverk är prydda med intrikata mönster i djup kolorit. De föreställer allt från majestätiska fjädrar, kloka ugglor, stolta örnar och delikata blommor. Men det stannar inte där! Det finns även mer abstrakta mönster och texter eller budskap i nyanser av glasfärgen, som blå eller rosa nyanser. Listan över motiv är oändlig, och skicklighetsnivån är lika imponerande. Varje verk är ett bevis på konstnärens passion och hantverk, en sann fröjd för ögat och själen!
Utställningen visar en varierad samling föremål. Den innehåller droppformade glas (lampskärmar), oljelampor, snäckor och fossiler. Alla har varningen “rör ej glaset” eller liknande. Glaskonst dominerar, med en liten samling textilier och upprepade motiv i grafik som fyller ut utrymmet.
Håkan Groop, känd för sin förkärlek till fyrar, har skapat en serie på 15 målningar inspirerade av Corsewall Lighthouse vid den skotska västkusten. Under en fem dagar lång resa besökte han fyren och återskapade den på 15 estetiskt olika sätt, från olika vinklar. Trots det gemensamma motivet är varje målning unik, med distinkta stildrag, kompositioner, ljus och väderförhållanden.
De flesta verken är akvareller, med några Giclée Fine Art-tryck. Många av verken fångar vågor som slår mot klipporna, med vatten som sprutar högt upp i luften i vissa motiv. Detta stämmer med Håkans kommentar om att det kan blåsa upp till 30 sekundmeter ena dagen.
Konstnären har även inkluderat några alster av fyrar på ett betydligt närmare avstånd, som till exempel fyren och fyrvaktarbostaden vid Femörehuvud. Djupet i Håkans akvareller uppnås genom traditionella tekniker, såsom centralperspektiv, strategisk placering av föremål och användning av diagonala linjer. Dessa diagonala linjer delar ofta in motiv i två sektioner, vilket är en vanlig kompositionsteknik. Till exempel kan en diagonal kustlinje (i 3D) dela bildytan i två delar. I ett fall där huvudmotiven avbildas platt, har Håkan målat en annan byggnad i 3D i förgrunden för att skapa djup, som han själv förklarade.
Håkans alster visar en varierande kolorit, påverkad av väder, tid och kanske även hans humör. Detta gör det svårt att identifiera en konsekvent kolorit. De branta, steniga klipporna uppvisar olika nyanser, och vågornas rörelser mot dem förändras beroende på väder och tidsperspektiv i bilden. Detta bidrar till variationen, trots att motivet är detsamma. Även vinkeln från vilken motivet avbildas påverkar variationen. Ljussättningen är oftast ur betraktarens perspektiv eller snett framifrån.
Håkans måleri är otvivelaktigt imponerande. Håkans skicklighet och produktivitet imponerar dock mest på mig, liksom de fascinerande anekdoter han gärna delar med sig av. Varje besök på Galleri Westerlind bjuder på ny kunskap, något jag värdesätter högt.
Bland alla motiv stack ett ut som min favorit. Till skillnad från de andra vyerna över fyren med utomhusfokus, fångade detta motiv interiören. Konstnären beskrev det som en vy från toalettfönstret, där fyren badas i det starka ljuset från den rådande solnedgången. Fönstret skapar en slående kontrast till den upplysta scenen med sina två mörkt grå fönsterluckor och en 3D-centralperspektivisk gestaltning.
Symboler spelar en viktig roll i konst, och fyren är en framträdande sådan i detta verk. Fyren, eller fyrtornet, symboliserar manlig fruktsamhet och Kristus lära, och fungerar som en vägvisare för själar som dras till tron, likt fartyg som navigerar efter dess ljus. Tornet, med sin maskulina arkitektur, representerar makt och manlig överlägsenhet. Konstnärens intresse för fyrar är symboliskt för bildskörden.
Av systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans, sprudlar kreativa möjligheter och glädje!
Elisabeth ställer ut målningar i tempera och olja/tempera, medan Agneta visar Collografi och Serigrafi. Målningarna har en tydlig stil med dominerande färger som blått, vitt, turkost och brunt. Detta är särskilt tydligt i motiv som handlar om hav och himmel. Kompositionerna med rektangulära och abstrakta former har en stark färgkombination av lila, turkos och brunt.
I nästan alla målningar av Elisabeth är ljuset avgörande. I mitten av motivbilden strålar en stor ljusbild med ett kraftfullt ljussken. Många gånger formar ljuset djupet i bilden, särskilt när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Genom detta upptäckte vi djupet, delvis tack vare den vanliga segelbåten i fjärran. Ljuset koncentrerar sig ofta på ett specifikt objekt i bilden, oftast båten i fjärran eller ett människopar.
Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som verkligen skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Jag uppskattar tempera, eftersom det skapar en tunn och klar yta utan grova penseldrag eller texturer. Inledningsvis dominerar ljusa och kalla färger, men senare framträder en mörkare och varmare kolorit. Frågan om det finns rörelse i motiven är enbart en lek för fantasin. Båtarna i bilden kan antingen röra sig eller ligga för ankare. Det centrala ljuset är det som verkligen härskar i Elisabeths alster, och symboliskt kan jag tydligt redogöra för det senare.
Djup finns det också. Diagonalt placerade fasader och fönster skapar ett perspektiv i bakgrunden. Detta kontrasterar mot de mer tvådimensionella element med mat- och dryckestema i nederkanten. Bordets placering bidrar ytterligare till illusionen av djup i bilden. Dessa verk kännetecknas av en viss mystifikation, vilket förhöjer deras estetiska värde. De två serigrafierna, nr. 19 och 20, är relativt abstrakta.
Det finns en tydlig röd tråd i utställningen, trots de varierande stilarna. Elisabeths målningar skiftar i kolorit, och galleristen har noggrant hängt deras verk i färgordning. Inga slumpartade hängningar här, utan väl genomtänkta placeringar.
Detta avslutar mina observationer för tillfället. Jag ser fram emot vårt nästa möte.
Mitt i galleriet står jag som om jag letar efter en försvunnen socka. Huvudet sveper fram och tillbaka som en robot med kort batteritid. Jag har noga studerat alster efter alster, som om de vore konstiga släktingar på ett familjefoto!
Entrén till Galleri Fiskhuset, där utställningen ‘Karolinerbilder’ med Göte Göranssons oljemålningar pågår.
— Har jag glömt nåt? Kanske att jag borde ha tagit en GPS med mig bland de detaljrika oljemålningarna längs galleriets väggar? Annars kan jag ju hamna i målningen av en katt för evigt!
Göte Göranssons kvadratiska oljemålningar i stora format pryder stolt väggarna på utställningen “Karolinerbilder” på Galleri Fiskhuset. Varje duk är mästerligt fylld av enastående detaljrikedom. Jag inser omedelbart den tjocka och matta texturen som ger liv åt verken. En imponerande kolorit i blått, brunt och grönt skildrar på ett fängslande sätt vardagen bland karolinerna. Blå uniformer, klarblå himmel, frodiga gröna slagfält, djupgröna skogar, kraftfulla bruna hästar och kraftfulla bruna båtar väcker starka känslor.
Ständigt i rörelse är alla – hästar och soldater, kvinnor och barn, båtar och krutrök. Listan är oändlig, och detaljerna är rikliga. Allt, nästan allt, är noggrant utformat ner till minsta detalj. Det är i detaljerna som kraften ligger, trots den tjocka texturen. Detta är en mästerlig lektion i hur man komponerar en målning med finess. Den inkluderar element som var djupt rotade före modernismens intåg. Med en målerisk stil ibland, men för det mesta linjärt.
Djupet i hans målningar når imponerande höjder! Ljussättningen är storslagen och i många verk – medvetet fokuserad. Tänk på mästerverket “Marketenterskan fyller öl”. Den strålar av en palett av blått, brunt och grönt, där färgerna samverkar genom uniformerna och vagnen i bakgrunden. Här handlar ljuset om något betydelsefullt, där fokus ligger på titeln. De törstiga herrarna i skuggan är nästan helt vända bort, precis som vagnen. Men ljuset glittrar på marketenterskan, öltunnan och ölstopet! Allt annat försvinner i skuggan, medan dessa objekt lyser starkt. Göte skapar magiska fokuspunkter, där varje motiv berättar sin historia.
Den lilla roddbåten i framkant eller de två främre soldaterna i ett annat alster. Antingen ligger de i ljuset eller så har kontraster och färger en starkare kolorit. Det viktiga i bilden fångas av ljuset. Matt yta och detaljrikedom är centrala aspekter. Den matta texturen framträder tydligt när vattenpölar och bössornas metalliska delar reflekterar och ger en blänkande yta. Detaljrikedomen återskapar elegant blänket av vatten och metall.
Den guldfärgade flaggan lyser strålande upp hela motivet och får en att tro att det är äkta konst. Återigen har konstnären, med sin osvikliga detaljrikedom, gett koloriten en glänsande, guldkantad textur. Fanns det konstverk som tilltalade mig? Absolut, flera stycken. Särskilt nr. 17, “Illustration ur boken Gustav Vasa och hans folk”, gjorde ett starkt intryck. Utställningen som helhet är imponerande och erbjuder värdefulla insikter i studiet av detaljer på mikroskopisk nivå. Dessutom demonstrerar den en djup förståelse för hur hästar ska återges i full galopp.
Det finns också en fascinerande symbolik som grep tag i mig precis i slutet av mitt besök. Tänk dig stridens hetta, kampens intensitet, dödens skugga och djup misär. Mörkare än så kan det knappast bli. I just de målningar där dessa teman utforskas, flödar koloriten av det mörkaste slaget. Grått, kallt, och en tät dimma av mörkt krutrök som ligger som ett täcke i bakgrunden. Man vill blåsa på duken. Man hoppas att gestalterna där bakom sakta ska träda fram ur dimman. Den dyker bara upp när de mest gripande och mörka händelserna utförs framför våra ögon.
…In i trängseln – in i folkmassan – in i alstren – så in i…
Nja, så illa var det inte! Helena Trovajs akvareller på Galleri Sjöhästen drar verkligen folk till sig, både innanför ramen och utanför. Det var fullt i galleriet, vilket är fantastiskt! Människorna i hennes alster symboliserar liv, rörelse och stadspuls på ett inspirerande sätt. Utan dem skulle det bara vara bilar och spårvagnar i rörelse, men med dem får hela scenen liv. Den lilla röda fläcken intill signaturen ger en lekfullhet i några av motiven. Det röda blir en strålande röd tråd som binder allt samman!
Platser pulserar av liv och rörelse. Människor vibrerar av energi i salonger, på livliga perronger, eller mitt i den intensiva stadstrafiken. Detta är essensen av Helenas alster.
Någonstans i själva motivet pulserar den lilla röda ytan, som en glödande kärna av energi. En husfasad, en husgavel eller en stadsbuss från SL, allt bär på sin egen historia. Och bland folkmassorna strålar det röda fram; kavajer och jackor dansar i takt med trafikljusen som blinkar mot tidsandan. Dessa röda nyanser tycks bära en djup symbolik, en viskning av känslor. I alstrens kompositioner fänger jag allt det som vanligtvis förför mig. Djupet, perspektivet, den måleriska och linjära skönheten, rörelsens flöde, symbolikens djup och färgernas livfullhet – en symfoni av sinnesintryck.
Gula taxibilar, en gul spårvagn och framförallt de livliga folkmassorna ger verkligen liv åt bildmotiven. En gata i New York med skyskrapor i bakgrunden visar stolt hur konstnären framhäver centralperspektivet. Detta skapar en fantastisk djupkänsla i bilden. Gatan och husens fasadlinjer samlas harmoniskt mot en gemensam central punkt, likt en inbjudande tunnel.
Genom att utelämna detaljrikedomen uppstår en målerisk kvalitet, där inga skarpa linjer definierar gränserna mellan ytorna. Det är en kraftfull växelverkan mellan två kontrasterande ytor som skapar distinkta konturer.
Koloriten är i många alster tydligt mörk, accentuerad av kontrasterande inslag av vitt och den vanliga röda färgytan. I motivskörden rör vi oss som betraktare mellan storstäder och världsmetropoler. Paris, New York, Stockholm och Lissabon är några exempel. Vädermässigt kan det verka grått, men det finns också alster med stämningsfulla vintermotiv som verkligen fångar ögat.
Markiser i rött pryder kaféerna som en förförisk inbjudan till livets fest! Här äter, dricker, vandrar och dansar människorna med glädje och energi i sina hjärtan. Men om de inte befinner sig i rörelse så väntar de ivrigt på tåget, tunnelbanan eller spårvagnen, som om varje sekund är en del av en magisk resa. Det är en kollektiv motivskörd, ett kalejdoskop av liv och hopp! Att åka kollektivt eller ta en taxi, valet ligger i dina händer – för äventyret är alltid nära!
Det estetiskt tilldragande med Helens motiv är det underbara samspelet mellan färgerna. Där vitt skapar livfulla siluetter av figurer, folk eller fordon. Detta ger en glad fingervisning om ljusets källa i bilden. Växelverkan mellan det vita och primärfärgerna skapar en inspirerande målerisk tendens.
Entrén till Galleri Westerlind, en plats för konstnärliga upplevelser.
I grevens tid tog jag mig in på Galleri Westerlind. Utställningen är på sin näst sista dag. Det kändes som en sista-minuten-biljett till en konsert. Väggarna var prydda med oljemålningar som hade mer personlighet än vissa av mina vänner. Mitt besök ledde till en livlig diskussion och en informationstund med galleristen som verkade kunnig om konstens mysterier.
Motiven i utställningen är i huvudsak dynamiska och uttrycksfulla, med imponerande miljöskildringar av olika slag. Stränder, pirar, bryggor och den majestätiska vulkanen “Eldfell” på Island är bara några exempel. Dessutom tar vi med rockor, kor och det livliga nattlivet på Solkusten som ytterligare fängslande motiv.
Alster där konstnären gjort sin fantastiska tolkning, är av Franz Schuberts – “Der Gondelfahrer, “Schubert: Gondoljären.” Två gondoljärer på vardera gondol avbildas som eleganta siluetter. I Gondolerna sitter entusiastiska passagerare, skildrade med endast linjekonturer mot en ljus bakgrund. Det skapar en härlig fokus på huvudpersonerna, gondoljärerna, som förmedlar en känsla av glädje och rörelse.
Miljön och platsen är Venedig, en stad som andas konst och historia. Konstnären har underbart återskapat husen och deras fönster i ett mönster som fantastiskt kan liknas vid ett klaviatur. I vattnet dansar vågor i form av kringflytande teater- och operamasker, vilket tillför en magisk dimension till verket. Allt detta hade jag inte reflekterat över om jag inte hade fått den förförståelse från galleristen. Det är därför samtal och idéutbyte mellan konstnär och betraktare är mycket viktigt.
Ett reflekterande antagande jag observerade var hur konstnären har komponerat bilderna i tydliga två eller tre sektioner. Kompositioner med två sektioner innebär en övre och en undre, och i vissa verk, en tredje, en mittensektion. För att förtydliga min poäng kan jag nämna motivet “Strandsatt (Puerto de Mogan)”. I bildytan ser vi en båt (eka) som är strandsatt på en öde strand, med en klippa intill. Bildytan delas effektivt av en rak mittlinje, bestående av horisonten i bakgrunden. Det vill säga, stranden, ekan och vattnet finns i den nedre sektionen, medan himlen dominerar den övre.
I nästa exempel “Fiskafänge” är bildytan smart indelad i tre sektioner. Den nedersta bjuder på en brygga och flera fiskande personer, medan den mellersta sektionen stolt visar vattnet. I den översta återfinns landlinjen, vilket skapar en perfekt balans mellan de tre nästan lika stora sektionerna.
Utöver alla föreställande motiv fanns det även några fantastiska abstrakta alster som tillförde en spännande dimension till utställningen. Den tydliga kontrasten mot övriga verk skapade en fängslande dynamik. Själv tyckte jag att dessa verk berikade utställningen och gav en extra dimension av djup och reflektion. Just kontrasten var även en höjdpunkt i ett av mina favoritmotiv. Den ljusblå himlen och den vita stenbyggnadens kolorit bröts harmoniskt av den terracottafärgade trappen längs husets långsida “Riu Karamboa”.
En havsvåg sköljer in i fiskhuset, och det gamla gifta paret välkomnar besökarna med öppna armar. Så kan man på ett poetiskt sätt beskriva de två första mästerverken i den fängslande utställningen på Galleri Fiskhuset. Här finner vi en överväldigande skara av akryler, med några sällsynta målningar i blandteknik som lyser upp rummet. Omgivna av blänkande texturer och relativt stora format förlorar jag mig själv i utställningen. Jag låter mig förföras av dess magi, nästan tre varv.
Lea Karlsson är konstnären denna gång, med en utställning som väsentligt uppgraderar erfarenheten från mitt senaste besök på Galleri Fiskhuset. Precis som alltid är det en lokal talang som står i centrum. De två första tavlorna som möter mig strålar med en kall kolorit i ljusblått och vitt. Dessa två delade motiv (diptyk) pryder varsin duk: “The wave”. Den ljusa koloriten fascinerar i nästa verk. Ett äldre par håller varandra hårt i handen. Titeln är “Hemma – där Du är!”. Vigselringarna står i kontrast mot den ljusgröna och gulvita koloriten, vilket skapar en vacker balans.
Tvåsamheten fortsätter i nästa fängslande alster. “Pojken och fågeln” ger en stark ledtråd till vad som väntar. Med sina intensiva färger och linjära måleri fångar verket oss. Varje motiv manar till en djupare reflektion eller skrämmande destruktivitet. Pojken blundar i en starkt känslomässig undanflykt. Eller så betraktar han med halvt stängda ögon. Han är nedsjunken i en hypnotiserande kontemplation av fågeln?
Utställningen“Artig? Konstig?”** är definitivt inte konstig, men vi kanske skulle kalla den lite quirky! Tänk dig en upphängning som är så genomtänkt att den får neurotiska konstnärer att tappa hakan. Tvåsamheten är snäll. Men precis som en växande svamp i en mörk källare, börjar den övergå till en allt mörkare ton. Kanske de artiga motiven slår över till en destruktiv kolorit i nästa rum – dramatisk cliffhanger, någon? Fem alster som har samlats här, som en familj som inte riktigt vet hur de hamnade på samma fest!
Det mörka och destruktiva utgör en kraftfull brytning mot triptyken “Parken” som avslutar första sektionens artighet. De modernistiska dragen och den linjära återskapningen av motiv i intensiva färger tilltalar mig enormt. “Sikta högt” presenterar en spjutkastande, lättklädd person med mörk hy. Här finner jag starka inslag av 1900-talsmodernism. En mosaik av djärva färger skapar liv i ett träd, medan den kraftfulla linjedragningen runt figurerna ger en imponerande struktur.
Triptyken är ett fantastiskt exempel på hur centralperspektivet kan användas för att skapa en känsla av djup i bildytan. Några träd i nederkant delar stolt linjen av höstens vackra färger diagonalt. Mindre träd som avbildas högre upp i bildytan pekar entusiastiskt mot en central punkt längre bort. Detta är centralperspektivet. Det ger oss en magisk känsla av det stora perspektivet.
I den mörka sektionen brinner rött, svart och brandgult av intensitet och känsla. Som så ofta är texturen tunn, nästan som en viskning av något djupt och dolt. Ibland känns ytan lite tjockare – en medveten gest för att fördjupa upplevelsen. Bland dessa mörka motiv framträder två fängslande porträtt. Elefantmotivet är knappt synligt, så svart är det, som om det dolde sig i skuggornas gåtfulla famn. Låt oss föreställa oss att det avbildar en förtrollande kväll. Skymningen sveper över savannen och skapar en stämning av mystik och stillhet.
Ett ansikte vars blick utstrålar en djup sorgsenhet. Med avsikt har konstnären låtit färgen flöda neråt i duken. Om man ser längre upp i ansiktet, upptäcker man även där spår av rinna färg. Det kan mycket väl vara en symbol för de rinnande tårar som fortsätter i bildens nederkant.
I mitten på långsidan ovan elementet. Det framstår som en helgonbild i en ceremoniell sal. Där finns ett motiv jag omedelbart känner igen. Det är ett porträtt av “Malala” (blandteknik), den modiga flickan som numera också är en fredspristagare. Bilden är bekant, men i Leas målning ser Malala något äldre och blekare ut än jag tidigare föreställt mig. Kanske är detta avsiktligt, vad kan jag veta? Texturen är tjock och på vissa ställen oavslutad.
Nästa sektion, en ljusare och mer livfull kolorit med lättare motiv. Det är fortsatt linjärt med varma färger som ger en känsla av gemenskap. Fyra stenar i minskande storlekar är staplade på varandra och symboliserar “Balans”. Verket har en enkel men vacker färgsättning och en monumental funktion. Många alster låter färgen flöda nedåt, vilket skapar liv. Flickan med blommor i håret ser glad ut. Jag undrar om det finns en osynlig fläkt som leker med henne. Håret står rakt bakåt och hennes kroppsspråk utstrålar glädje, “blomsterflickan”.
Generellt sett är utställningen bra och alstren genomtänkta, men de saknar den chock som behövs för att verkligen imponera. Färgerna är behagliga för ögat, men det känns som en trygghetszon.
På Galleri Westerlinds väggar bländar akvarellerna betagande. Varje penseldrag är en glimt av Anders Anderssons kreativa själ. Därav min lekfulla titel, “Dubbelanders och akvarellerna”.
Ingången till Galleri Westerlind med en affisch för konstnären Anders Andersson och utställningen av akvareller med vattenmotiv.
Motiven i utställningen är genomgående inspirerande med vattenmotiv i form av hav, vikar och åar, samt båtar. Det är en enhetlig utställning som bjuder på en spännande dubbel textur. Även om det kan vara en utmaning att upptäcka för det otränade ögat.
Som så ofta med akvareller utstrålar en elegant stillhet och föreställande motiv som bär ett klassiskt djup. Diagonala och förminskade objekt bidrar till bilddjupet på ett slående sätt. Ett rörligt vattenflöde formas genom två distinkta diagonala linjer; först från höger till vänster, och sedan dramatiskt tillbaka. Detta skapar en effekt där ån plötsligt byter riktning åt höger i bilddjupet.
Många av de mindre formaten har en högre upplösning, vilket verkligen är imponerande! Kanske har konstnären haft mer tid att lägga sin själ i dem? I de större verken kan vi glädjas åt fokuset på fantastiska objekt som en sten eller en fågel. Detta fokus är helt förståeligt. Det är spännande att tänka på hur lång tid det skulle ta. Uppnå samma fantastiska upplösning och kontrast som i de mindre formaten!
En utställning av Anders Andersson på Galleri Westerlind, med fokus på akvareller av vattenmotiv.
I de mer grövre alstren är det faktiskt inte lika linjärt som i de mer högupplösta motiven. När vatten och vågor reflekterar ljuset, blir det fantastiskt. Ljussättningen är dessutom utmärkt.
Utställningen visar akvareller av Anders Andersson med fokus på vattenmotiv, broar och naturlandskap.
Det råder ingen tvekan om att det är det estetiska som dominerar i motiven. Även om en social aspekt finns närvarande, är det helt klart att det psykologiska planet inte har någon relevans. Ragnar Josephson diskuterar just dessa tre aspekter i sin bok ”Konstverkets födelse”. Det finns ett socialt, psykologiskt eller estetiskt förhållningssätt i skapandeprocessen av en målning. Vanligtvis handlar det om en kraftfull kombination. Dessa tillstånd växelvis interagerar. I Anders målningar upplever jag främst stillhet, estetisk skönhet, lugn och harmoni.
Första alstret i utställningen ”Kvarglömd” – en ensam brygga mot havet med en orange hink ovanpå. Den har en imponerande nyans i himmelsgestaltning som helt klart fångar blicken. Denna nyans genomsyra även ett senare verk. Jag är djupt imponerad av den mjuka och stilrena toningen som tydligt definierar var det vita pappret möter sin grund.
Två akvareller av gamla Volvo-bilar parkerade vid en lada, fångar kontrasten mellan bil och natur i utställningen.
Jag rullar stolt in i utställningen. Självklart rullar jag ”3 x Volvo”. Jag älskar ”2 x Volvo” – kanske för att den verkligen sticker ut i samlingen. Gamla volvobilar intill en lada och leriga vägar skapar en fantastisk atmosfär. En Volvo Amazon och en Volvo PV står stolt uppställda bredvid ladan. Koloriten skiljer sig markant från de vatten- och havsnära motiven. Gamla bilar framträder som en stark kontrast till båtar, vikar och hav. Sedan ser jag en cykel som vilar mot en vägg med texten ”Paus”.
Som helhet är utställningen verkligen fängslande. Akvarellerna denna gång förmedlar sina motiv på ett enastående sätt, vilket gör att de blir ännu mer intressanta. Några verk att lyfta fram, är; ”Blåis III”, ”Kl. 07.32”, “Utlopp” och ”Nyköpingsån”. Dessa alster strålar av hög kontrast och en överväldigande detaljrikedom. Rörelse och speglingar i vattnet fascinerar mig alltid.
Jag började med Lasse. Ni vet, Åberg – mannen som kan få en att le bara av att höra namnet. På galleri Westerlind pågår just nu Lasse Åbergs färgsprakande utställning Art’s Fun! där hans humoristiska värld tar form genom grafik – mestadels litografier – och några lekfulla originalverk i form av kollage. Det är som att kliva in i en glad skrattbubbla fylld av hans karaktäristiska charm.
Medan jag vandrar runt bland titlar som skulle få en ordboksredaktör att gråta, är jag i mitt rätta element – ensam med mina tankar och konstverken. Skaparen själv håller hov i rummet bredvid och pratar om sin konst och senaste bok. Jag lyckas fånga galleristen för en snabb pratstund innan jag fortsätter min konstnärliga pilgrimsfärd, i numerisk ordning – ett konstverk i taget, som en snigel på speed.
Plötsligt stormar ett fyrtiotal besökare in i det lilla galleriet, som om någon annonserat gratis kanelbullar. Jag blir inklämd mellan en staty och en tant med en gigantisk ryggsäck. Jag försöker desperat låtsas som att jag kan andas och samtidigt hinna titta på konsten. Jag vill ju stå där som en djup tänkare, begrunda och analysera – men nu känns det mer som jag deltar i en konstnärlig version av kollektivtrafiken i rusningstid. Föredraget är slut och hela publiken följer efter, som om de alla blivit kallade till ett hemligt vernissage med gratis snacks.
Jag passade på att fråga Lasse själv om bakgrunden till ett av hans verk, “Patrik O Putrik”. Han förklarade vänligt motivet, och de som är födda på 1950-talet eller tidigare kommer säkert förstå det, till skillnad från mig innan jag frågade.
Utställningen är ett riktigt Musse-kalas! Föreställ dig en kunglig katt med krona och pärlor, och en burk gåslever som om det vore en kunglig skatt. Eller Musse mitt i en afrikansk djungel, omgiven av masker och gestalter – snacka om kulturell mix! Och Lenin? Jo, han tar en promenad med ett paket hushållspapper, men vänta lite… det står ju Leni på det! Det är bara början på det roliga!
Åh, Lasses humor! Den är så djärv, så uppfriskande! Han vågar sig på förfalskningar och liknande, och skapar därmed en helt ny dimension av konstnärligt uttryck. Tänk dig Piet Mondrians ikoniska målning, “High and Low”, med en Mussehand som lekfullt drar i en av de svarta linjerna! För en konsthistoriker kanske det inte är det roligaste, men för oss andra är det en explosion av kreativitet och ironi! Det är som att Mondrian själv ler ner från sin himmel och njuter av Lasses busstreck. Och sedan, när rummet glesnar, lämnas vi med en känsla av mystik och förundran. Vilken fantastisk konstnär!
Alla kan inte dela min entusiasm och stanna kvar i timmar. Jag tar pauser, och tankarna flödar fritt igen. Motivationen återvänder, likt verket “Motivation”. En pingvin med en träregel på huvudet och en fisk hängande framför ansiktet symboliserar en ständig drivkraft. Den åker rullskidor – jag går vidare till nästa galleri.
På Galleri Sjöhästen är det en härlig blandning av stilar! Lasse Åbergs litografier med sin tecknade touch och hans kollage och hommage står i fin kontrast till de stora akrylerna som möter mig där inne. Färglagren är tjocka och det är en direkt koppling till både Renässans- och Barockkonst, fast med en mörkare och mer dramatisk känsla.
Mörka silhuetter av personer med ryggen åt oss, men vända mot ett starkt ljus i mitten, är ett återkommande motiv. En riddare syns också, oftast med ett ljus i bakgrunden. Det är tydligt att konstnärerna har en klassisk skolning, och mycket känns igen från konsthistorien.
De större verken i nästa rum transporterar mig direkt till ett storslaget nationellt konstmuseum! Motiven har en så stark historisk resonans. Ta bara “Alkemisten” till exempel. Två figurer står sida vid sida, och den Georges de La Tour-liknande ljuskällan i bilden skickar mina tankar på en resa genom konsthistorien. De intensiva färgerna – rött, blått och gult – tillsammans med de grova penseldragen och det genomgripande ljusdunkelmåleriet (clairobscur) skapar en helt fängslande upplevelse!
Målningarna är fyllda av symbolik och mystik, med landskapsmotiv uppdelade i två faser – en övre och en undre del i mörka nyanser, och en ljuskälla någonstans däremellan. Ljuset kan komma från solen, en uppsprucken himmel eller en ringlande flod. Måleriet är djupt, symboliskt och måleriskt, utfört på duk med akryl, vilket ger en modernare tolkning av 1600-talets pannåer och tempera. Trots den moderna stilen finns känslan kvar, men inte på ett sätt som direkt kopplar målningarna till just den tidsepoken, utan snarare till ett modernt måleri.
Efter en lång vistelse på ännu ett galleri, räcker det för denna gång. Båda utställningarna är uppgraderingar jämfört med tidigare besök. Lasse Åberg levererar alltid, och på Galleri Sjöhästen förväntas mer än på andra gallerier i stan, vilket även denna gång infriades.
Ny utställning (vernissage) “Intonat”, nya intryck men samma gamla vanliga galleri. För en gångs skull höll jag låg profil, typ som när det inte är vernissage och inga konstnärer finns där att snacka konst med. Man kan ju inte alltid vara festens mittpunkt, eller hur?
Fiskhuset, en plats för utställning och konstnärlig inspiration.
I min sedvanliga konstnärliga pilgrimsfärd vandrade jag genom utställningen, med en blick skarpare än en höks, och granskade varje mästerverk med den vördnad en katt visar en laserpekare. Först Katarina Sandgrens kvadratiska akryler, som fick mig att undra om hon målat dem med en linjal och en gradskiva, och sedan Åsa Granskärs oljepasteller i samma format, som fick mig att längta efter en rejäl portion pannkakor.
Andligheten var den gemensamma nämnaren. Innan jag valde att samtala med en av skaparna delade jag min upplevelse och beskrev den röda tråden av religiös och andlig natur som jag direkt uppfattade. Detta ledde till en fascinerande föreläsning om de sju olika chakran, som finns inom hinduism, yoga och new age. Dessa chakran, var och en förknippad med en specifik färg, förekommer i många konstverk. Jag reflekterade inte över detta i första anblicken eftersom jag saknar förkunskaper inom området. Mitt fokus ligger främst på det estetiska och konstvetenskapliga, inklusive teknik. Med tanke på utställningens syfte, som kretsar kring andlighet och mening, blev min analys av målningarna mindre inriktad på konstnärliga, estetiska och konstvetenskapliga aspekter. Lektionen om chakrasystemet var dock givande. “Chakrabalansering”, till exempel, är en metod som syftar till att skapa jämvikt mellan olika energier i chakrasystemet, vilket i viss mån liknar intoning.
Målningarna är mindre stilistiska och estetiskt tilltalande än vad jag är van vid, eftersom fokus ligger på deras innehållsmässiga betydelse och mening. Oavsett om det är andlig eller religiös konst med tonvikt på innehåll, kan ingen idag mäta sig med dessa mästare. Renässansens och barockens mästare var oöverträffade i religiös målerikonst.
Koloriten och den linjära/måleriska stilen varierar, och 3D-perspektiven är begränsade. Dessa konstnärer är inte världskända, så man förväntar sig inte att bli helt överväldigad. Mitt idol-jury tänk hade inga kandidater den här gången heller. Jag gick runt i utställningen tre varv och samlade intryck. Motiven inkluderar människor, skyddsänglar, healing och gudinnor, ibland poserade med ett av de sju chakran, som hjärtat, Solar plexus, tredje ögat och strupen.
Pastellerna utforskar teman som brustna hjärtan, splittringar och saknad, vilket skapar ett betydligt mörkare symbolspråk jämfört med akrylerna. Trots detta ger element som eld, sinnen och spiralformade resor inåt i bildytan ett 3D-perspektiv. Spiralen bidrar till en uppfattning om rörelse inom bilden.
I symboljakten i utställningen lyfter jag fram elementen grottan och berget. Ett av verken heter just “Grottan”, medan ett annat föreställer ett berg. Varför dessa två motsatser? Konstnären förklarade att grottan symboliserar det kvinnliga och berget det manliga. Jag fördjupade mig i detta i mitt symbollexikon och fann att grottan representerar moderlivet och födelse, vilket är starkt kvinnligt. Den fungerar också som en mötesplats, och vatten i närheten symboliserar liv. Tyvärr hittade jag ingen tillfredsställande symbolisk förklaring för berget, så jag lämnar det åt framtida forskning.
Efter att ha besökt “Intonat” kände jag att jag behövde bearbeta alla intryck innan jag gav mig på nästa utställning, som låg precis tvärs över gården. Jag planerar att återvända en annan dag för att ge den den uppmärksamhet den förtjänar. Utställningen på Galleri Vindfång, mittemot, erbjuder en välkommen kontrast till det konstmöte jag just upplevt. Jag ser fram emot att besöka den snart, med ett enda fokus – just bara på den! Den känns mer i min smak, så att säga.
Ett myrsteg in i trapphuset möts jag av den magnifika röda elefanten “High in New York”. Den griper tag i min uppmärksamhet, men skrämmer mig inte. Jo, den är stor, som elefanter är – men inte som ni kanske tror, utan bara på bild. Den röda elefanten står på en kedja, uppspänd mellan New Yorks ikoniska höghus. Under den, en samling gula taxibilar. Motivet återkommer flera gånger i utställningen, och det är just det som gör det så fängslande! Däremot har jag uppdaterat mig. Jag vet att Galleri Sjöhästen visar verk av mer etablerade konstnärer. Detta är jämfört med vissa andra i stan. De gör detta även nu, trots upprepade motiv. Vilken passion!
Innan jag går upp för trappan stannar jag till vid den röda hjorten “My Deer Friend”, som står framför en annan trappa. Den är fläckvis färglagd i blått, ett motiv som återkommer i skiftande kolorit. Innan jag når trappans topp möts jag av noshörningen “Having a Ball”, som balanserar på en stor gul boll i en slottssal med delvis gul bakgrund. Slutligen tar jag en tur med den röda fågeln “Even the raven” vid den kinesiska muren.
Lars Tunebos fotokollage (mixed media) pryder galleriets väggar, med djuren i centrum. De stora formaten fångar först uppmärksamheten med sina upprepande motiv, men en närmare titt avslöjar en djupare innebörd. Konstnären har för hand målat de starkt färgade djuren, medan den svartvita bakgrunden är ett skickligt sammansatt kollage av olika motiv. Även de delvist färglagda bakgrunderna är kollage, vilket vittnar om Tunebos förmåga att harmoniskt kombinera olika element.
Kvinnan i ensamt glittrande rött (“Bat Chair”) måste ha tagit sin tid att få till. Den rosa leoparden i trädet likaså “I ain’t moving”. Den förekommer flera gånger. Det är fascinerande hur det krävs kunskap att skapa samma motiv flera gånger, det blir till en upprepning. Det får mig att snabbt gå vidare till nästa alster. Flodhäst i ett 50-talstema gör sin rätt då konstnären valt färgerna rosa och turkost “Who parked the pink hippo”. Det är liksom 50- och 60-talet enligt mig i alla fall.
Vilken otur! En färggrann elefant står på näsan framför Royal Albert Hall med skylten “Looking for a gig”. Konstnären har använt fotokollage i bakgrunden för att symbolisera en elefant som väntar på att göra entré på scen. Utställningen innehöll även skulpturer, främst glas- och bronsverk av Astrid Gillenius. Målat glas, fastsatt i stenblock, visar geometriska figurer, ansikten och ögon i linjärt utförande, avskilda av svarta linjer. Motiven påminner om modernism, kubism eller Matisse, vilket gör att man kan bortse från försök att hitta ett djup i dem.
Makt, mod och knutna nävar leder mig vidare in i utställningen, där brons, glas och sten dominerar. Snäckor, nävar och masker möter mig därinne, men det är allt. Jag går ett varv till och studerar djuren i starka färger, på jakt efter symboler och ikoner. Men det är för många olika djur och motiv, så jag ger upp.
Jag brukar analysera element som djup, perspektiv, symbolik och konturförhållanden. Lars fotokollage uppvisar tydligt djup. Kolorit är en annan viktig aspekt, med en svartvit fotobakgrund som kontrasterar mot starkt färglagda djur i förgrunden. Symbolik kan tolkas i de olika färgerna och djuren, men jag lämnar det åt betraktarna att utforska dessa tolkningar.
Jag förstår att det låter lite metaforiskt, men vad är det egentligen jag söker? På grund av tidsbrist och brist på kandidater hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Just nu visas akvareller på galleriets väggar, och likt en idol-jury är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har faktiskt blivit trött på akvareller på senare tid. Jag vill uppgradera mig och se en utställning med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga, och ge mig rysningar.
Fiskhuset galleri, där akvarellutställningen pågår.
Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury. Men jag måste, precis som många andra, gå vidare. Det är dags att vidga mina vyer, annars blir jag lika fast i rutiner som en katt i en garnnystan. Akvarellerna på Galleri Fiskhuset är fulla av traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv – det är som att ha klivit rakt in i en gammal svensk film. Jakten på rörelse är förgäves, det enda som rör sig är nog min mage efter den där ostmackan jag åt till lunch. Stilleben och landskap i dyster kolorit är lika vanliga som regn i Göteborg. Till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller har jag börjat hallucinera av alla grå nyanser? Kanske är det dags att byta ut akvarellerna mot en komedi-show, det skulle nog få mig att skratta mig ur den här konstnärliga dimman!
Konstnären, som tidigare arbetat med olja och akryl, finner akvarell vara både mer utmanande och mer passande för hennes stil. Hennes palett domineras av kalla, dystra nyanser av lila, grönt och grått. Hon använder sig av linjärt måleri, med tydliga konturer och linjedragningar för att skapa djup. Djupet uppnås genom olika tekniker, såsom centralperspektiv i rum med öppna dörrar och golvplankornas linjer.
Plötsligt exploderar koloriten i starkt rosa, grönt och blått, som skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Denna vakenhet varar i tre alster innan idol-juryn återigen faller i dvala. Nästa sektion är fylld av stilleben efter stilleben – en björnskalle, en hink och trätunnor. Visst är stilleben vackra, men inte i akvarell. Jag längtar efter att se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten återvänder till en grå och dyster inramning, och det blir ingen guldbiljett denna gång heller.
Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga.
Tiden rann ut och inget av verken fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste besöka ett annat galleri, eller kanske till och med en annan stad, för att hitta mina kandidater. Jag vet att det finns några riktiga guldkorn bland de abstrakta konstverken som förtjänar en guldbiljett. Dags att öppna eget snart. 😉
Jag blev genast intresserad när jag läste om utställningen på Galleri Fiskhuset. Den visar måleri och teckningar av Michael Vågsten, som hämtar sin inspiration från både renässansen och barocken. Särskilt lockande är att han har studerat ljusdunkelmåleriets mästare. Framför allt har han fördjupat sig i hur Rembrandt skildrade hudens nyanser. Det gör att jag verkligen vill se utställningen med egna ögon.
Ingången till Galleri Fiskhuset, där Michael Vågstens utställning pågår.
Jag var där idag, helt uppslukad av Michaels mästerverk, och betraktade det i det stora in i minsta detalj. Den blänkande texturen, skapad med oljefärg, är ett bevis på konstnärens otroliga skicklighet. Som artikeln i SN beskriver, har detta självklart gjorts lager på lager, med en precision som är helt fascinerande. Efter lång, lång tids torkning har han lackerat ytan för att ge den den där klara, förtrollande lystern. Det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga!
Det första som sätter eld på min fantasi i renässansmåleriet är den fängslande användningen av primärfärger. Dessa färger dansar i kontrast mot de djupa, jordiga gröna och bruna tonerna, särskilt i Leonardos verk. Figurerna framträder med markanta linjekonturer, födda ur den intensiva färgkontrasten snarare än genom upptrissade linjer. Det finns ingen plats för subtila svep eller toningar här. Istället avgränsas figurerna skarpt mot sina omgivningar. Detta skapar en fantastisk separation och ett grafiskt uttryck som slår an känslor djupt i betraktaren.
Det är mjuka former. Jag kan inte låta bli att tänka på hur konstnären verkligen vill utmana. Konstnären vill förföra våra sinnen. Vad är egentligen syftet med den där rör- eller slangstumpen som dyker upp i varje bild? Varför ser vi hundar och strandade båtar samt fartyg överallt? Dessa frågor virvlar i mitt medvetande som en fascinerande gåta. Till slut kan jag inte annat än att undra om vissa alster kanske är menade att förenas. Finns det halvfigurer som döljer sig i kanterna? Kanske en triptyk någonstans som väntar på att bli upptäckt?
Ett gemensamt drag är det centralt placerade motivet i bildytan. Det skapar inte det så karaktäristiska centraperspektivet. Detta perspektiv tillskrivs renässansmästaren själv – Leonardo. I alstret som kallas “Floating” tycks konstnären har roligt med kapade delar av armar, ben, fötter eller varför inte en halv fisk. Det finns med andra ord en viss surrealism i hans alster. Båtar på torra land, bilar på tak, surfare på en val osv.
Jag frågar mig fortfarande med en brinnande nyfikenhet vad den lilla rörstumpen kan betyda. Jag kan inte låta bli att undra över betydelsen av skräpet han har strategiskt placerat i bildytan. Sladdar, skiftnycklar och hundbäddar ligger i oordning. I min fantasivärld är jag övertygad om att dessa små, till synes meningslösa detaljer bär på ett djupt sammanhang. Jag kämpar med att finna precis vad det är.
Objekt som står i centrum av bildytan kan vara allt från en elegant spade eller ett majestätiskt bord. Det kan också vara en förtrollad läsare, ett dansande par i harmoni eller en ruffig motorcykel som skriker av frihet. Varje detalj tycks stråla av konstnärens brinnande intresse. Något unikt i bilden ska stolt placeras i mitten. Det är omgärdat av majestätiska träd, livliga djur, människor fyllda av liv eller svävande flygplan. Djur och träd är tidlösa symboler av skönhet. Dessa symboler är vanligen närvarande i konsthistorien. De berikar varje verk med sin närvaro.
Nog finns det en hel del annat att säga om utställningen. Det mystiska med halvfigurer skapar en fascinerande atmosfär. En flod av surrealistiska element bidrar ytterligare till denna känsla! Huvudbonader och bar överkropp står i förgrunden av Michales målningar. Man kan verkligen undra om det är en djup personlig reflektion som förmedlas genom dessa verk.
Det är de starka primärfärgerna som verkligen imponerar. Kontrasterna dem emellan spelar en avgörande roll. De mjuka formerna i figurerna förstärker det jag ser och ger en enastående visuell upplevelse. Det finns ett flöde, där allt följer samma mönster och kolorit, vilket gör det behagligt för ögat. Jag uppskattar verkligen konstnärens skicklighet och den konsthistoriska inspirationen som ger verket en unik dimension.
Att ormen finns i nederkant i bild och stegen i överkant ger en tydlig och direkt förklaring. Konstnären har en uppenbar insikt om den gemensamma symboliken mellan de två figurerna. Ormar och stegar representerar ett indiskt brädspel där dygder (stegar) guidar spelarna mot himlen, medan laster (ormar) drar dem tillbaka. Detta samband är inte långsökt; det är en insiktsfull koppling. Ni som följer bloggen vet att jag alltid söker efter djupare förklaringar och skarpa insikter i mysterier.
Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Galleri Fiskhuset och jag har delat otaliga stunder, fyllda av både magi och stillhet. Utställningen som nu är inne på sin sista dag, bär den passande titeln “Magi”. Tre konstnärer, var och en med sin unika konstform, möts i galleriets två utställningsrum och skapar en symfoni av kreativitet.
Exteriör av Galleri Fiskhuset, platsen för utställningen ‘Magi’, som presenterar verk av tre konstnärer.
Jan Lindahls enorma fotografier av öde hus, lador och fasader förmedlar en känsla av övergivenhet. Deras svartvita estetik, med stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar, förstärker denna känsla. Men plötsligt öppnas en dörr och färg strömmar in i bildytan, vilket ger liv åt en lika öde byggnad.
Utställningen börjar ta form, sprudlande av färg, liv och rörelse! “Sjöhästar” är inte vad man först tror, men jag förstod genast den geniala tanken. En stilla stock vilar i ett spegelblankt vatten, och hästformade grenstumpar reser sig majestätiskt ur ytan.
Två triptyker flankerar öppningen till nästa rum och visar havets och vattnets kraft. Den ena avbildar en stilla vik med övergivna redskap för att dra in fisknät, medan den andra, i starka gröna naturfärger, skildrar en livlig bäck som forsar genom skog och mossbeklädda stenar. Jag tror att färgfoton förmedlar liv och rörelse, medan svartvita bilder fångar stillhet.
När jag lämnar fotokonsten bakom mig är kontrasterna lika enorma som fotografiernas storlek. Ingrid Stattins akvareller kan inte jämföras med fotokonsten, men de är föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap. I dessa målningar sökte jag allt det där jag alltid letar efter: djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler och så vidare.
Alstrens färgsättning pendlar mellan mörka och ljusa nyanser, och fångar landskapen i dagens gång. Hennes teknik för att skapa djup är tydlig, med vägar och staket som diagonalt skär genom bildytan, nedifrån och upp. Motiven är oftast tvådelade, med landskap och himmel, och fyllda med berg, stugor och andra element som ger liv åt de annars öde vyerna.
Två alster med ansikten bryter trenden i bildsviten. D1e är modernistiskt och linjärt återskapade. Jag blev genast nyfiken på vilken genre eller konststil de kan placeras i. Kanske är det lite överdrivet, men jag får en känsla av kubism à la Matisse. Varför just det är svårt att säga. Det är bara mitt första intryck.
Ansikten i all ära, men tänk om varje ansikte bar en mask, en mask som dansade och förändrades med själens alla nycker! Vilken magi det skulle vara! Men låt oss vända blicken mot Monica Karlssons förtrollande broderade masker. De svävar som drömmar på olika platser i rummet. En cirkel av utsmyckade masker, upphöjda på eleganta pinnar, bjuder in till en hypnotisk vandring, varv efter varv, i en evig spiral av skönhet. Materialet i stommen förblir ett mysterium, en lockande gåta. Men tygets textur, sömmarnas precision och färgernas vibrerande prakt – allt detta är en hyllning till Karlssons mästerliga hantverk.
Det är mestadels linne och olika sömmar som jag inte är så bekant med, som läggsöm och kastsöm. Linnetyget är färgat för hand, vilket ger det en unik touch. Jag lade märke till att det på hjässan av maskerna ofta finns en uppstickande dekoration, som stänger, horn eller en slöja, vilket ger det en extra dimension.
Efter alla fantastiska bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv tycker är mest spännande! Fotokonst älskar jag, men akvareller är jag inte lika förtjust i nu för tiden. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så uppslukad av. Varför vet jag inte riktigt, men det är ju så det är ibland!
Likt havsörnens vingar, lika utsträckt är akrylen i Anna Wirmans abstrakta målningar längs ena kortsidan. Ett tjockt lager akryl sträcks ut i raka, men ack så abstrakta linjer. Rött, vitt, svart eller varför inte turkost, fyller den vita men också den svarta bakgrunden. Ur ett estetiskt perspektiv är de abstrakta målningarna snygga och trendsättande. Den tjocka texturen blänker så som akryl oftast gör. Bara i en av de abstrakta målningarna kunde jag, via min fantasi, hitta ett föreställande motiv. Ett fartyg med master och segel. Det var min fantasi som skapade det, vad andra ser är upp till dem.
Konstnärens skicklighet inom olika måleritekniker är uppenbar. De färgstarka abstrakta verken följs av akvareller, både abstrakta och föreställande, med motiv som naturlandskap och havsvikar.
Utställningen tände en gnista i mina analytiska tankar, och fyrar var ett återkommande motiv bland akvarellerna. Som ni som följt bloggen vet är jag en stor anhängare av abstrakt konst, medan akvareller inte riktigt fångar mitt intresse. Därför spenderade jag mer tid i nästa del av utställningen än vid akvarellerna.
Alster efter alster granskar jag, millimeter efter millimeter. Mycket mörka färger och landskapsbilder, varvat med skog och vatten. Många figurer är måleriska där konstnären utelämnat starka konturer med enskilda linjedragningar.
Vad har havsörnen egentligen med saken att göra?
Vissa målningar visar en havsörn i luften med utsträckta vingar, medan andra fångar den på väg att landa. Dessa havsörnar symboliserar rörelse i bilderna, liksom några fiskmåsar i en annan målning. Jag letar också efter perspektiv och djup, och det är tydligt att Anna Wirman behärskar dessa tekniker.
Centralperspektivet pulserar av liv i denna komposition, där grusvägen drar oss in mot evigheten som en tratt av parallella linjer. Blicken sveps med mot det skimrande ljuset längst bort, ett ljus som inte bara är en fysisk punkt utan ett andligt ankare för konstnärens själ. I skogsscenen, där träden står i en kraftfull diagonal mot bildens djup, uppstår en rytm som bär betraktaren in i målningens hjärta. En osynlig diagonal, som slingrar sig från nederkanten och upp mot höjden, förvandlar stillheten till en dynamisk rörelse. Här förenas perspektiv och passion; naturen blir en väg mot ljuset, mot det innersta uttrycket av konstnärens längtan.
Det är inte bara de vibrerande abstraktionerna och de förtrollande naturlandskapen i naturens alla nyanser som fängslar mig, utan en stubbe. En stubbe, anspråkslös och till synes obetydlig, förvandlas i hennes händer till ett kraftfullt uttryck. Sättet hon målar den på, den djupa gestaltningen, låter oss läsa in en hel värld i denna enkla form. En hög stubbe, vittrande och bortsliten, viskar om stormar som rasat, om naturens råa kraft. Ett träd, en gång ståtligt, har slitits från sin rot, kanske av en våldsam vind, kanske av tidens tand. Motivet griper tag i mig, kanske för att det bär på en inneboende dramatik, en berättelse om förlust och förvandling. Det finns en outtömlig rikedom i bilden, en inbjudan att utforska dess djup. Det tilltalar mig djupt!
Örnen, en universell maktsymbol, förknippas ofta med solen, himlen, kungligheter och gudar. Fyrtornet, å andra sidan, symboliserar manlig fruktsamhet och Kristus lära, där ljuset vägleder själen till tron. Likheten mellan dessa två symboler ligger i deras koppling till det gudomliga och den traditionella kopplingen mellan makt och män.
Idag tog jag tillvara på varje ögonblick och gjorde som jag gjorde förra helgen. Under min lunchpaus, som bryter av de repetitiva övningarna inför musikalen, gjorde jag ett oförglömligt besök på ett konstgalleri. För ovanlighetens skull klev jag in på Galleri Sjöhästen, som ligger mitt i hjärtat av centrala Nyköping. Jag besöker detta galleri sällan. Men idag kände jag en irresistibel dragning att ge dem ett celebert besök. Jag ville uppleva de fantastiska konstverken som verkligen förtjänar att firas.
Ingången till Galleri Sjöhästen i Nyköping, en plats för konst- och kulturmöten.
Just nu pågår en fantastisk utställning av Pepe Ribes, “måleri, skulptur och gravyr på egentillverkad papper”. Jag blev helt fängslad av konstnärens vision. Verken utstrålar liv genom sina varma färger och mjuka, förtrollande former, ibland omgivna av subtila konturlinjer. Den dominerande koloriten är en hyllning till naturens värme. Djupa bruna och beige nyanser återges, speglandes det stilla blå. Glödande inslag av gult och rött adderar till känslan. Akrylmålningarna på de spänstig uppspända dukarna är inramade av eleganta träramar i brunt. Det skapar en underbar, harmonisk balans mellan motiv och ram. Denna balans verkligen förhöjer upplevelsen.
Dessa alster strålar av liv och känsla. De har en föreställande och mjuk utformning som fängslar betraktaren. Konstnärens återkommande element av delad yta och två kontrasterande färger framhäver en stor kreativitet och uttryckskraft. Ansikten har ofta en trekantig form. De delas av med var sin färg. Detta skapar en visuell dialektik som verkligen fångar ögat. Föreställ dig ansikten med en flammande gul sidohalva. Föreställ dig också ansikten med en djärv röd sidohalva. Denna syn återkommer ofta och förtrollar i måleriet.
Vissa motiv föreställer nakna kvinnor i fantastiska, surrealistiska poser som väcker känslor. De stora, runda vaderna och låren, tillsammans med bröstens tydliga cirkulära former, skapar en hypnotiserande bild av skönhet. Ljuset fångar dessa objekt från en bestämd vinkel. Detta skapar en fängslande delning mellan ljusa och mörka nyanser. Detta är ett inslag som ofta återkommer i denna genre. Ett slående exempel är ett alster med motiv av en majestätisk tjur och en strålande kvinna. Den djupa kopplingen till Spanien, särskilt Barcelona, genomtränger verket och ger det liv; man kan nästan känna konstnärens närvaro. Den mörka koloriten hos tjuren bryts lyhört av kvinnans något ljusare nyans. Detta framhäver en förtrollande dialog mellan styrka och skönhet.
Det finns en riklighet av alster som utforskar samma tema. Dessa har fängslande ljusbilder och en stark koppling till Spanien och Katalonien. Där vävs gult och rött samman i livfulla rutmönster. Vissa motiv är som exempellösa målningar som fångar själen, medan andra framhäver en mer distinkt linjekontur som verkligen fängslar blicken.
Järnskulpturerna i utställningen förtrollar med sina fantastiska ansiktsmotiv, där två olika halvor kämpar om uppmärksamheten. Dessa kontrasterande sidor väcker verkligen känslor. Jag blev djupt fascinerad av det trekantsformat ansiktet i järn. Den vänstra halvan strålade med ett kraftfullt fyrkantigt öga. Det fångade blicken. Den högra halvan var mer tillbakadragen. Den gav en mystisk dimension med ett djup som nästan kändes levande. Det var komplett med ett rundare öga. Överallt i rummet förundrades jag över de tvådelade ytorna och ansiktena, som stolt visade upp sin kontrasterande kolorit och detaljer.
Likaså gravyrer är delade i olika sektioner, där varje sektion stolt bär sin unika färg. Dessa färger i gravyrerna är inte bara ljusare. De är också kallare och starkare. Det är som om de har en egen själ. Kanske är det ett medvetet val från konstnären, en djärv handling av kreativitet? Bara tänk på motivet av tjuren och kvinnan (akryl). Tjurens kraftiga, runda ben i djup mörk kolorit står i kontrast till kvinnans två ljusare ben. Kvinnans ben är också rundade. Denna kontrast skapar en magnetisk spänning i bildfånget. Kanske placerade han henne där just för att bryta av bildytan? Gravyrerna med ansiktsmotiv förtrollar oss med färgerna rosa, gult, turkos och orange. Varje sektion strålar av sin egen identitet. Aldrig en enda färg täcker hela ansiktets yta. Det är en fest av nyanser som väcker liv i varje tryck.
De djupskapande teknikerna bär på en uråldrig tradition av konstnärlig magi. Tänk dig ett diagonalt plan. Det är ett perspektiv som drar betraktaren in i verket. Objektens storlek minskar och de stiger högre i bildens rymd. En järnskulptur tar form, en fyrkantig ram som delar sig i tre mästerliga sektioner. I varje sektion framträder ett ansikte. Det är en hyllning till den för konstnären traditionella formen. Men dessa ansikten bär också på en mystik med sina två omaka sidor. De har en kraft som inbjuder till djupare reflektion och känslomässig förbindelse.
Det finns en värld av fantastiska objekt att verkligen dyka ner i. Jag skulle ge mig hän åt att utforska tecken och symboler. Jag kämpar tappert med mina symbol- och teckenlexikon, för att blottlägga deras dolda betydelser. Färger bär på sin egen magi. Deras symboliska förklaringar har jag delat med er i tidigare inlägg. Dessa behöver inget mer utforskande. Men jag kan inte låta bli att se en stark koppling mellan alster nr. 50 Harlekin och konstnären. Figuren har ett rutmönstrat kläde i gult och rött. Dessa färger talar till mig. De liknar Kataloniens färger (Barcelona) som pulserar av liv och passion.
Till skillnad från förra veckans konstmöte, fångar denna utställning verkligen mitt hjärta! De varma färgerna, som nästan andas liv, tilltalar mig på ett djupare plan, något jag alltid har huldat. Och de mer föreställande motiven? De talar direkt till min själ och ger mig en uppriktig glädje.
Kl. 09.00 exakt lämnade jag bilen på verkstan. Punktlighet är en av mina få superkrafter, tillsammans med att alltid hitta det sista kexet i påsen. Efter verkstan gick jag till Galleri O, ett av gallerierna i Koordinaten i Oxelösund. Här möts konst och kaffe!
Då kan man undra: Vad har Madonna, Lady Gaga, Iron Maiden och Clint Eastwood gemensamt? De är alla så kända att om de var en pizza skulle de vara en extra ostig! Nu visas de i galleriet i utställningen ”Popkonst” av konstnären Katarina Burlin.
Det första alstret föreställer popdrottningen Madonna i grå, svart och vit färg. Dessa färger ger en känsla av modernitet, nästan som en gammal TV. Bakom henne syns den amerikanska flaggan i rött, blått och vitt. Madonna ser ut att ha kommit hem från stranden utan kläder. Hon försöker dölja sitt bröst med sin högra hand. Kompositionen är så målerisk att man nästan förväntar sig att hon ska börja sjunga!
Efter Madonna ser vi Lady Gaga, som har läppar röda som citroner. Sedan kommer en stor målning av Iron Maiden, som ser ut som en färgbomb! Huvudfiguren är grå men har färgglada blodstänk i rött, blått och vitt – för så pyntar man ett svärd! I den andra handen håller han en brittisk flagga som glittrar som disco. Bandets namn Iron Maiden står i röda bokstäver med vit kant. Glittret på flaggan är så glittrande att det skulle göra en enhörning avundsjuk!
Men sen försvinner plötsligt de starka färgerna och bara grått, svart och vitt är kvar. Snacka om tråkigt! Men det är ändå lite charmigt. Först har vi en färgfest med rött och blått, och sen kommer grått in för att lyfta fram konturerna. Detaljerna ser verkligen annorlunda ut när de är gråa, nästan som de har studerat gråskala ett tag!
Galleriets vita väggar skapar en harmonisk atmosfär som inspirerar till kreativitet. Utöver Madonna och Lady Gaga har konstnären också gjort ett verk kallat ”Kizz”. Det föreställer Gene Simmons på scen med sin gitarr och hans karaktäristiska långa tunga. Hans kläder har spikaktiga nitar, vilket ger en metal-känsla. Bilden är välkänd och fantastisk. Den är återgiven i gråskala på ett sätt där man kan bli fångad av dess nyanser. Eller kanske tänker man på att skaffa en ny gitarr!
Andra pop- och rockartister som avporträtterats i samma stil är Johnny Cash och Michael Jackson. Men ingen slår Jimi Hendrix och John Lennon när det gäller att se coola ut. Johns målning och den med Iron Maiden är mina favoriter – vem kan motstå detaljrikedomen? Det känns som att jag hellre njuter av detta än att tänka på pizza!
Symboliska element förekommer i liten skara, och Iron Maidens motiv är väldigt tydligt! Vi ser ett blodstänkt svärd, den brittiska flaggan och liemannen i nedre bildkant – han som ska skörda själar! Svärdet, som är mer manligt än en hipster med öl, kan också förekomma som emblem för vissa helgon. Gitarren i ”Kizz”-målningen? Den visar ungdom och manlighet, som en tonåring som precis lärt sig spela “Smoke on the Water”!
Idag arbetade jag som museivärd på Nyköpingshus i några timmar, och efter det såg jag fram emot nästa kulturella upplevelse. Från utställningarna i Kungstornet och resterna av den medeltida muren, gick jag till Galleri Vindfång. Muren blev plötsligt Muhr, eftersom galleriet hade vernissage för konstnären Anna Maria Muhr.
Entrén till Galleri Vindfång, där Anna Maria Muhr ställer ut sina verk.
Konstnären bjuder in oss till en spännande värld av verk i olika format. Varje penseldrag, teckning, keramikbit och collage berättar något unikt. De små väggarna i det mysiga galleriet är fulla av liv. Målerierna sträcker sig från akvarell till akryl. De går också från pastell till olja. Här används olika tekniker, både linjära och mer lekfulla kompositioner. En gemensam nämnare är den vackra ljusblå nyansen. Den finns i nästan varje målning. Nyansen fungerar som himmel eller hav i landskapsmotiven.
Symbolspråket genomsyrar många verk, där betraktaren kan skapa sin egen tolkning. En ljusblå skugga svepte över den snöklädda kullen och blev för en betraktare en magisk isbana. Jag såg den istället som en mystisk skugga från ett närliggande hus. Den insikten kom från det ljusblå fältet som verkade tala till mig. Personerna i målningen har skuggor i samma ljusblå nyans, vilket knyter ihop hela verket.
Självklart hade jag en inspirerande diskussion med konstnären! Jag fick en inblick i hennes arbete och blev berörd av hennes tankar. Hon har nyligen fördjupat sig i oljemåleri, både tekniskt och kompositionsmässigt. En av hennes oljemålningar fångade verkligen mitt intresse. Den är fylld av symbolik. Detta är något jag älskar – tecken, ikoner och symboler! Konstnären berättade att renässansen inspirerade henne när hon skapade verket, och jag kan nästan känna den tidens anda i det.
Målningen är gjord med olja och har en dramatisk bakgrund. De terrakottafärgade husen står under en ljusblå himmel som framhäver bergens grönska. I främre delen av bilden syns en kvinna, kanske en gudinna, som spelar harpa. Till höger om henne finns en ängel som bär en kvinna, och strax nedanför dem står en häst.
Målningen påminner om en renässansmålning. Den utstrålar en känsla av ofullkomlighet. Den harpspelande kvinnan verkar vara ett med musiken, hennes själ förenad med tonerna i luften. Frågan om hon är en ängel förblir mystisk, dold i motivets skugga. Harpan är en symbol för helig musik, kopplad till änglar. Tänk att kvinnan är gudomlig, att hennes fingrar dansar över strängarna och sänder ut helig musik. Strängarna på harpan leder oss till nästa liv, där varje ton visar vägen till det som komma skall.
Med harpan och strängarna kan vi föra in ängeln till höger i bild. Ängeln, en storslagen varelse, tar med sig en kvinna från jordelivet till himmelriket, paradiset. Ängeln lyfter kvinnan uppåt, bortom jordelivet, mot himmelriket. Den uppåtgående kraften i motivet visar vad änglarna symboliserar – guds budbärare och övergången mellan himmel och jord.
Till sist kommer vi till hästen, den vackra varelse som pryder motivet. Hästen, känd för sin skönhet och snabbhet, symboliserar ädelhet. Konstnären berättade att hästen tillkom av en slump, men för henne representerar den jordens kraft. Den är en symbol för makt och livskraft, pulserande med naturlig energi. Kraft är en viktig del av hästens betydelse.
Det blev ett långt inlägg om ett kort besök från ett litet galleri. Ibland är det just de små stunderna som kan ge oss så mycket. Tänk att de mest till synes obetydliga sakerna kan ha en djup och stor betydelse i våra liv. Ibland känner jag ett behov av att verkligen dyka ner i en bild, bara för att…
Idag på Galleri Fiskhuset öppnar en inspirerande utställning med akvarellmålningar av konstnären Nils Öhrvall. När jag kom dit mötte jag konstnären. Jag såg en fantastisk samling målningar som visar skönheten i Skagen och Spanien. De skildrar också Gamla Oxelösund. Akvarellerna hyllar den blå himlen och havet, med stränder och klippor som smälter samman med svallande vågor på duken. Vågorna symboliserar livets rörelse i många av målningarna. De ljusa och kalla färgerna står i kontrast till de varma och soliga motiven. Det ger en känsla av glädje och energi.
Entrén till Galleri Fiskhuset, där akvarellutställningen med Nils Öhrvalls verk hålls.
Längre in i utställningen går Skagenmotiven över till soliga scener från Spanien. Nu när sommaren närmar sig är det underbart att se motiv från det spanska kustlandet, med palmer och vackra villor. Den blå himlen och havet finns alltid med i bilderna, vilket ger dem en storslagen känsla. I den tredje delen av utställningen kommer Skagen åter som huvudmotiv. Besökaren får uppleva en resa från Skagen till Spanien. Sedan reser man tillbaka genom att betrakta alla verk i nummerordning. Akvarellerna har tydliga motiv som verkligen fängslar.
Konstnären fångar varje landskapsmotiv på plats, där inspirationen flödar. Allt skapas direkt på platsen, utan efterarbete i en ateljé; livet vibrerar genom penseldragen. Målningarna berättar om de platser som inspirerat och visar en tydlig skönhet från varje duk. Det finns ett djup i bilderna som ger liv åt figurerna. Utställningen visar en enhetlig samling av verk som alla är vackra. Akvarellerna strålar av glädje och fångar den fantastiska skönheten i både Skagen och Sydspanien. De visar också hur imponerande Alhambra kan vara och tar oss med på en resa genom tid och rum.
På andra sidan Nyköpingsån, mittemot Nyköpingshus och Kungstornet, ligger NK-villan där konstutställningen ”2xHAGLUND” pågår. Jag blev verkligen fascinerad av utställningen! Den visar en fantastisk samling fotokonst och underbara keramiska skulpturer. ”Gycklarnas afton” finns inbäddat i denna utställning. Samlingen innehåller detaljerade keramiska huvuden. Det inkluderar en clown, en narr och en dvärg. Dessa skulpturer är fulla av detaljer och det känns som om de tittar tillbaka på oss med sina uttrycksfulla ansikten. Varje skulptur är skapad med stor skicklighet och en känsla för vackra former.
Vid den första utställningsväggen hänger en serie av 12 foton som bildar en rektangulär formation. Bilderna är pigmentutskrifter på duk och papper och fångar betraktaren. Den första serien visar natur- och landskapsmotiv i mörka färger, samt några ansiktsporträtt som förmedlar närhet. Bilderna uttrycker en lugn och stillhet utan rörelse. Den andra serien består också av 12 foton och pryder kortväggen. Den bjuder på liknande stillhet. Här finns fler ansiktsporträtt i ett experimentellt utförande där färgerna omkastas.
Den sista delen av utställningen sträcker sig från den bortre kortväggen längs den högra långsidan. Här visas en intressant kontrast mot de tidigare 24 bilderna, där konstnären utforskar kreativa verktyg för fotoretuschering. Konstnären placerar sig själv i verken. Han upprepas i tre eller fyra klonade versioner per foto. Detta skapar en hypnotiserande effekt. Till skillnad från de små fotobilderna, utstrålar dessa mästerverk rörelse och livfulla ageranden. De sprakar av känslor med ljusare nyanser som väcker betraktarens själ. Elementen formas av personerna i bilderna. Det är som en dans mellan uttryck och stillsamma bakgrunder. Bakgrunderna inkluderar en tyst skog, ett potatisland, ett växthus och ett mystiskt rum. Den mest fängslande bilden har en spegelblank sjö och en elegant brygga i bakgrunden.
Sammanfattningsvis handlar det om teknisk skicklighet och skulptur, medan uttrycken i vissa bilder kan verka överdrivna. Under min jakt på klarhet fann jag motivet av en tistel, en stark symbol för synd och Jesu lidande. Tisteln representerar också stränghet och hämnd. Den är relevant inom heraldiken, vilket kan intressera dem som söker djupare betydelser. Ett foto av ett eklöv har också intressant symbolik. Eklövet står för makt och seger. Eken symboliserar styrka och uthållighet. Ekollon kan också dyka upp i motivet och symboliserar mognad och inre styrka.
På Koordinaten i Oxelösund öppnar idag utställningen Kaninindian med målningar av Alexis Oyola och Morgan Yngve. Efter att ha läst SN:s artikel om utställningen kände jag en stark längtan att uppleva den uttrycksfulla konsten. Utställningen finns i båda gallerierna på Koordinaten, Galleri K och Galleri O. Varje verk berör mig djupt. Först fångade de mina sinnen med sin energi. Efter att jag noggrant sett på dem blev jag imponerad av deras uttrycksfullhet. Den expressionistiska konsten talar till min själ. Konstnärerna kompletterar varandra, trots sina olika stilar och metoder.
Alexis skapar sina verk med en tjock och uttrycksfull stil. Han visar fantastisk färganvändning i starka, livfulla toner. Målningarna görs på duk och pannå. De innehåller en unik blandning av cement, husfix och akryl. Grus och sten kryddas för extra textur. Alexis förenar de tre materialen i harmoni och applicerar dem på underlaget. Med sina fingrar formar han intressanta figurer som framträder tydligt. När blandningen stelnar, målar han figurerna i djärva färger. Han använder rött, blått, grönt och orange. Ibland använder han klart vitt som bas. Jag ser dessa verk som en passionerad skapelse i semi-abstrakt expressionism.
Morgans akrylmålningar är en visuell fest med en tunnare faktur och starka färger, applicerade med skumgummibitar. Jag blev direkt påverkad av influenserna från Fauvismen och Matisse. Hans verk är ofta föreställande, med figurer som avskiljs av breda linjer, likt Matisse. Men Morgan skapar alltid på sitt eget sätt och efterliknar aldrig de gamla mästarna. Bland de verk jag gillade mest, hittar vi Väntande Kvinna (nr 25, Galleri O). Liggande Qvinna (nr 19, Galleri K) berörde mig verkligen.
Bland Alexis alster fastnade jag för Mina vänner och Kvinna (båda i Galleri O, nr 22, 25). Utställningen och verken presenterade en inbjudande kolorism. Starka färger i uttrycksfull stil verkade leva. Det fanns influenser av Fauvism och Der Blaue Reiter. Målningarna hade alltid sin egen karaktär. Efter intressanta diskussioner och många frågor till konstnärerna lärde jag mig mycket mer om deras konstnärskap. Det är fascinerande hur olika tekniker och verktyg kan tillfredsställa våra estetiska sinnen. Under dagens besök flöt mina tankar mycket. Jag avslutar med: ”En utställning som för mig gör om impressionism till expressionism i modernismens anda.”
På det lilla, men ack så charmiga galleriet Vindfång, vibrerade luften av förväntan och kreativitet idag. Det var nästan fler folk än vad galleriet kunde rymma. Det var en härlig trängsel. Den trängseln kändes nästan som en hyllning till konsten. Tänk om detta är ett omen? Är de två unga och lovande utställarna, Koben (Anna) och Viktor, redan stora namn i konstvärlden? Eller kanske, ännu mer spännande, är de på väg att bli det i framtiden? Min ursprungliga plan var att besöka fler gallerier, men idag blev det enbart Galleri Vindfång som fångade mitt hjärta. Jag gjorde en snabbvisit på Färgklickens utställning på Galleri Fiskhuset. Den hade jag redan sett. Den kunde inte mäta sig med den magi som utspelade sig på Vindfång. Där upplevde jag en explosion av kreativa och experimentella alster i blandteknik. Det var en fest för ögat och själen. Några abstrakta pärlor fick mig att stanna upp och reflektera.
Föreställ dig en kartongbit som duk, där olika måleritekniker dansar fram i en explosion av kreativitet! De första verken i utställningen är just sådana – skapade med blyerts, tusch, akvarell, akryl och pastell. Koben har låtit sin fantasi flöda fritt. Hon har målat porträtt av glada ansikten, människor och apor. Alla är fångade i ögonblick av rörelse och liv. Det är en hyllning till kreativiteten, en explosion av färg och form!
Sedan tar Viktor oss med på en resa in i den digitala konstens värld. Han börjar med att rita sina figurer för hand, med samma passion och precision som Koben. Sedan, med en magisk touch, scannar han in dem i datorn och förvandlar dem till digitala mästerverk. Varje bild är en unik skapelse, bearbetad och förfinad tills den når sin fulla potential. Mot en klargrön bakgrund sitter en herre på en stol, djupt försjunken i sin måltid. Men ack, hans fot har fastnat i gaffeln och är på väg in i munnen! En absurd och humoristisk scen som bara Viktor kunde skapa. (Bör ses för att förstås!)
Jag fick också se en liten skulptur av en apa, en förtrollande skapelse som fångade min fantasi. Apor och skrattande porträttansikten i blyerts dök ofta upp i många av konstverken. Var och en representerade en unik uttrycksform för konstnärens vision. Ett alster i blandteknik visade en burk Trocadero. Burken var upplyst som en strålande sol i en kalejdoskop av färger. Den presenterades i en fascinerande mosaikliknande form. Bland de få inramade verken fanns en abstrakt och nonfigurativ målning, mästerligt utförd i tempera.
Färgen, omsorgsfullt blandad av konstnären själv, väckte min nyfikenhet och jag frågade om torktider. Till min förvåning kunde tempera torka på bara några dagar. Det är en skarp kontrast till oljefärgens långsamma torkprocess, som kan ta upp till flera veckor att helt härda. Den abstrakta temperamålningen var verkligen enastående. Om Viktor fortsätter att skapa verk i denna stil, kommer hans konst att fånga fler galleriers uppmärksamhet. Jag är övertygad om att hans namn kommer att bli känt i konstvärlden.
Symboler och liknande flödar över i bilderna på utställningen! Apor, hundar, stolar – allt har en djupare mening. Den mest slående symbolen är fredssymbolen, som lyser starkt i ett av verken. Viktors tredje digitalt skapade mästerverk föreställer en 3D-robot med ögon som stora, strålande strålkastare. Roboten är en symfoni av måleriska former, där ljus och skugga dansar mellan elementen på olika sidor. (Bör ses!) Utställningen är en fascinerande resa genom varierande verk som speglar sökandet efter den konstnärliga identiteten. Förutsättningarna finns. Vi hoppas innerligt på framtida soloutställningar på gallerier med större utrymmen. Detta skulle verkligen låta dessa verk blomma ut!
Utställningen på Galleri Fiskhuset öppnar idag, en försmak inför den officiella vernissagen på lördag. I stillhetens anda bjuder Konstföreningen Färgklicken på en värld av akvareller som vibrerar av passion och innerlig närvaro. Monika Gustafssons målningar av natur och växtliv andas en varm kolorit. Varje nyans tycks vara en viskning från landskapets själ. Hennes djup skapas genom det klassiska centralperspektivet. Det är som om betraktaren dras in i en tyst berättelse bakom varje blad och gren.
Lo Amréns verk tar vid i samma ton, med landskap som badar i mjuka, varma färger. Också här är perspektivet en bro in i motivets hjärta, där hela pappret omsorgsfullt fylls med liv. Båda konstnärerna låter sina akvareller sjunga i samklang; inga tomrum stör den helhet som nästan känns meditativ.
Utställningen är en lågmäld, men passionerad hyllning till stillhetens skönhet. Färger och former bär på en inre glöd. Denna glöd lyser mot den som stannar upp och verkligen ser.
Efter de inledande två sektionerna med akvareller sker en dramatisk förskjutning i uttrycket. Det är som om rummet andas på ett nytt sätt. Här träder Johanna Cederblads vinyl på fiberduk fram som ett vibrerande crescendo. Motivens kor, i sina ständigt skiftande kompositioner, laddas med en rå energi. De röda, gula och bruna tonerna pulserar mot betraktaren som het magma. De jordiga färgerna sänder ut värme på samma gång. Det skapar en omedelbar känsla av fysisk närvaro.
Sedan förflyttas blicken till Ann Jakobssons akvareller, och en förvåning uppstår som nästan känns kroppslig. De tjocka, markerade penseldragen bär en tyngd jag tillskriver akryl, men utställningslistan bryter den illusionen med sitt lakoniska konstaterande: akvarell. Den mörka, dämpade färgskalan ramar in ett stilla allvar. Detta allvar har ett djup som känns mer som ett slutet rum än ett öppet landskap. Här stiger man inte in, man sjunker. Och så – som en viskning efter stormen – möts jag av Gun-Britt Stjärnstedts akvareller. Ljuset blir till en egen aktör. Tulpanerna öppnar sig som små andetag av stillhet. Fruktskålens tysta närvaro återför rummet till ett meditativt tillstånd. Kontrasten mellan dessa tre konstnärskap är stark. Just i mötet föds en passionerad rytm. Det uppstår en pendelrörelse mellan kraft och kontemplation.
Lite längre fram i utställningen möts jag av Gunilla Carlssons collografier. Fåglar och andra djur framträder med de karakteristiskt vita, skarpa linjerna. Dessa linjer skär genom dova bakgrunder. Det är som om varje linje bär en viskning av liv. Varje rörelse har frusits i tiden, men linjen vibrerar ändå av närvaro.
När jag stannar framför oljemålningen ”Pippi är hungrig” känner jag hur titeln sjunger i mig. Den avporträtterade fågeln sitter där, omgiven av barer, restauranger och pizzerior – symboler för överflöd, för mänsklig njutning och begär. Det är som om dessa byggnader viskar till fågeln, lockar med löften om mättnad. Utan dem vore den lilla fågeln bara ett tyst fragment, en stilla skiss av existens. Med dem blir dess hunger nästan påtaglig, en känsla som kryper in under huden. Målningen saknar djup i traditionell mening, men det spelar ingen roll. Här talar inte perspektivet. Istället är det själva bildens språk. Det är rått och omedelbart. Varje symbol slår an en ton i betraktarens inre. Det är passion i det stilla, skönhet i det vardagliga, och ett rop efter att bli förstådd.
Mot slutet av utställningen når vi den absoluta höjdpunkten! Maarit Helanders akvareller av Gamla stan i Stockholm är så mästerligt utförda. Skärgårdsmotiv från Femöre är också utförda så skickligt att de nästan lurar ögat att tro att de är fotografier. Dessa akvareller är en symfoni av element – djup, rörelse (vågsvall!), ljussättning, mjuka konturer och en otrolig detaljrikedom. Jag fann mig själv stående där, förtrollad, i flera minuter, fylld av beundran för hennes exceptionella skicklighet. De sista verken i utställningen är en fusion av akvarell och akryl av Anna-Greta Bohlin.
Ett motiv på Stockholms farvatten med en båt i rörelse fångar utställningens rörelsemotiv perfekt. Maarit Helanders vågsvall förstärker denna känsla av dynamik. Utställningen utstrålar i övrigt en känsla av stillhet i motivrepresentationen. Slutligen, låt mig avsluta mitt inlägg. Jag reflekterar över mötet med utställningens sista alster. Det är en akryl med grov faktur, ”Den sista tulpanen”.
I Galleri K på Koordinaten i Oxelösund möts man just nu av en laddad och mångfacetterad konstupplevelse. Här samsas olja, akryl, akvarell, glasmåleri och skulptur. Utställningen förenar två konstnärliga temperament: Jan Wiberg och Lillemor Bokström. Att kliva in i detta rum blir som att träda in i en dialog mellan kontraster. Här möter man kraft mot mjukhet. Det är materia mot motiv, och uttryck mot stillhet.
Längs den första väggen breder Jan Wibergs fjorton oljemålningar ut sig, en kavalkad av robusta spateldrag och mustig färgprakt. Den vita grund han lagt på sina pannåer vibrerar under de tjocka oljelagren. Hav, natur och byggnader träder fram ur ett nästan skulpterat färglandskap.
Mest stannar jag upp vid “Uggla” och det inledande verket “Seglare”. De bär på en stram poesi mitt i all textur. “Mörk målning” bultar av känslor. Ett nästan ursinnigt färgflöde lämnar vassa kanter i kompositionen. När Wiberg avslutar med två fågelskulpturer känns det som om målningarna självsvåldigt lämnat väggen och landat i rummet.
Efter denna intensiva färgkropp möts man av Lillemor Bokströms verk, som andas en annan sorts närvaro. Hennes akrylmålningar, tunnare i färgen och ofta på duk, lyser med ett inre lugn. Ljus och andning får plats, och det genomgående motivet—ett mjukt, nästan skyddande nalleliknande gosedjur—väcker både nyfikenhet och ömhet. Hennes akvareller är ännu luftigare. Där blommor får blomma fritt mot stora vita ytor. I glasmåleriet leker hon med transparensen och ljuset. Ibland låter hon till och med nallen smyga sig in bland blommorna.
Det som fängslar mig mest hos Lillemor är hur hon låter motiven tala högre än själva hantverksgesten. Det finns en innerlighet i hennes bildvärld som stannar kvar. Samtidigt lämnar hennes glasmålningar frågor efter sig. Hur fångar hon detta ljus? Vad är historien bakom den trogna nallen som återkommer om och om igen?
Jan Wibergs verk å sin sida är som ett kraftprov i materialens språk. De talar högt och tydligt. För mig blir det tydligt att min passion dras mot de verk som söker djupet i motivet. Jag föredrar detta framför tyngden i fakturen. Ändå är mötet mellan dessa två konstnärskap det som gör utställningen levande—en vibrerande spänningsyta mellan det expressiva och det eftertänksamma.
Längs linjer och rektangulära former utan djup, hittar jag en explosion av färgskimrande element. Nonfigurativa element dansar framför mina ögon. Henrik Haukelands abstrakta målningar är många och av dem saknar flera titel. I dagens konstbesök med vernissage på hAndmadE delar de en magisk gemensam nämnare.
Det finns alltid någon form av kubiska eller rektangulära inslag bland hans alster. Dessa detaljer ger en känsla av struktur mitt i det kaotiska. Färgerna är en symfoni av nyanser. Först sveper en kolorit av blått och marinblått över duken. Sedan ger dessa färger vika för en mer grön och orange ton med mystiska inslag av svart. De starka och varma färgerna väcker en passion, likaså den abstrakta konsten som talar direkt till själen.
Längre bort i utställningen exponerar Henriks abstrakta verk en större dominans av vitt, en renhet som nästan är överväldigande. Ju vitare hans figurer blir och ju mindre av de starka färgerna, desto mer avtar den estetiska känslan. Det finns dock ett undantag. Ett verk med en mäktig dominans av grått, vitt och svart fångade ens uppmärksamhet fullständigt.
I nästa del de föreställande målningar med kvinnofigurer, där olika djur i kompositionen väcker liv åt känslor och händelseförlopp. Dessa alster, och framförallt ett par exceptionellt bra collage föreställande en flicka, är skapade av dagens andra utställare, Simone Kuhs. Simones alster guidar oss genom livets stora händelseförlopp – födseln, döden och naturens och djurens gång. Djupet skapas genom att element placeras bakom varandra och i mindre format. I några av målningarna har Simone målat himlen i en stark, passionerad röd färg, vilket ger upphov till otaliga spekulationer. Den röda färgen bär på en rik symbolik – eld, blod och energi – och förstärker verkets emotionella kraft.
Under vernissagen sveptes jag med av Simones collage. Dess intrikata detaljer fascinerade mig. Den enorma tid och det tålamod som måste ha legat bakom skapandet var uppenbart. Hennes föreställande målningar fängslar en omedelbart. Djur och människor vävs samman i harmoniska kompositioner som jag inte kunde slita blicken från. Den djärva, röda ytan på stolen i ett av collagen var särskilt slående. Det lämnade mig förundrad över hennes förmåga att skapa en sådan kraftfull bild.
Henriks målningar bjöd också på fascinerande inslag. Trots det nonfigurativa elementet i ett av verken kunde min fantasi inte låta bli att se en fisk. Den tjocka oljefärgen, med sina spruckna ytor, väcker ens nyfikenhet. Konstnären har skapat dessa sprickor med flit för att ge kompositionen en unik textur?
Henriks abstrakta målningar var en blandad kompott för mig, vissa var riktigt coola medan andra inte riktigt gick hem. Det är ju så med konst, alla har ju sin egen grej. Bland Simones verk var det hennes collage av en kvinnokropp som verkligen fångade mitt intresse. Hon har verkligen lyckats fånga formen med hjälp av pappersbitar. Färgerna är perfekt balanserade för att framhäva figuren och dess detaljer.
På Tingshusplatsen 2, bjuder Konstföreningen Färgklicken in till en förtrollande konstutställning! Förbered er på en explosion av färger och känslor. Tavlor i akryl, olja och akvarell kommer att ta andan ur er. Jag förlorade mig fullständigt i verken. Ännu mer förlorade jag mig i de passionerade diskussionerna om konst och konsthistoria med några av de begåvade utställarna. Detta är en upplevelse ni inte vill missa!
Här uppenbarar sig en hisnande kontrast mot Ardys kraftfullt postmoderna uttryck. Färgexplosioner och fantasieggande gestalter är intensiva. Man sveps in i en värld av naturens stilla poesi. Det är en värld av förtrollande landskap. Varje målning tycks andas, som om ljus och skugga dansar över duken i ett passionerat samspel. Djupet och centralperspektivet drar ögat in i motivet. Varje detalj – från den minsta bladkant till skärgårdens glittrande vågor – bär på en ömhet. Detta väcker en längtan. Stillebenen och de många skärgårdsskildringarna är inte bara njutbara att betrakta. De lockar själen att dröja kvar i deras tysta, kärleksfulla skönhet.
De detaljrikt återgivna naturmotiven, de djur eller båtar som dominerar målningarna, är mestadels måleriska. Jag själv gillar måleri där föremålen åtskiljs utan tydliga konturlinjer i avvikande färgton. Min personliga reflektion är att jag sällan ser en konturlinje i avvikande färg när jag tittar på ett verkligt föremål.
Det är föremålets naturliga färg, tillsammans med ljus- och skuggskiftningar som skapar föremålets former. När en målarkonstnär skapar detta i sin målning, blir det en realistisk återgivning. Detaljrikt återgivna naturmotiv, de djur eller båtar som dominerar målningarna, är en ren fröjd för ögat! Jag älskar måleri där föremålen smälter samman utan skarpa konturlinjer i avvikande färgton.
När jag reflekterar över att återskapa verkligheten, tänker jag på mina observationer. När jag fäster blicken på ett föremål i naturen, ser jag sällan en konturlinje. Den avvikande färgen saknas oftast. Det är föremålets naturliga färg, i samspel med ljusets dans och skuggornas spel, som skapar dess former. När en målarkonstnär lyckas fånga detta magiska samspel i sin målning, då blir det en sann återgivning. Det blir en passionerad tolkning av föremålet!
De alster som pryder utställningsväggarna på Tingshusplatsen 2 är helt enkelt fantastiska! Konstnärerna har med en otrolig skicklighet fångat naturens skönhet. De använder färg, ljus och skugga på ett mästerligt sätt för att skapa figurernas former. Även om den postmoderna konsten har sin plats, får vi aldrig glömma den utsökta kraften i natur- och landskapsmåleriet. Denna konstform erbjuder också en rogivande upplevelse.
Med utställningslistan i handen tog jag ett djupt andetag och steg in i det första utställningsrummet med förväntan i hjärtat. Efter en kort men innerlig presentation, skakade jag hand med konstnären. Sedan började jag min djupdykning i de fantastiska alstren som smyckade galleriets väggar. Jag var oerhört förtrollad av varje verk. Varje verk berättade sin egen historia.
Den elektriska energin i Ardy Strüwers målningar, utstrålar en oförneklig ”postmodern sensualitet”! Här finns ingen skugga av surrealism. Istället sveper en fantastisk ”Swedish Palette” över verken. I hans livfulla målningar framträder den klassiska paletten som ett knäckebröd. Det kan också vara den storslagna, mångbröstade påfågelskvinnan. Denna palett bjuder in betraktaren till en visuell fest av färg och form.
De inledande målningarna strålar av en fängslande kolorism i grått, blått, grönt och svart. Det förtrollar med sitt spektrum av vitt. Målningarna uppvisar både linjära och måleriska former, vilket ger en dynamik som väcker liv i varje verk. Djup och perspektiv flödar in och ut i olika alster. Ibland placerar konstnären ett element längre bak. Detta skapar en känsla av mysterium. Han återskapar rum och kubiska former.
De avbildade föremålen placeras med omsorg. Detta ger en magisk dimension av djup till bilden. De efterföljande alstren längs den andra väggen flödar över av grafik som förför med sitt collageintryck. Text och figurer står tätt samman. Liknande fängslande alster finns på väggarna i entréhallen. Allt är sammanvävt i en passionerad visuell symfoni.
I nästa rum, det brinnande röda, men självklart inte trafikljuset. I det något mindre utställningsrummet hänger fängslande målningar som pulserar med livskraften i den primära färgen rött. Här dominerar det djärva röda nästan helt med återkommande, mystiska motiv som fångar varje blick. I nästan varje verk träder den mångbröstade påfågelskvinnan fram med sina hypnotiserande tvådimensionella ögon. För varje kvinnofigur finns ett strålande vitt streck. Det magiskt sträcker sig från någon av de tre eller fyra bröstvårtorna mot en fjäril eller en blomma. Dessa linjer dansar även från ögonen, förda med passion till bildens ytterkant.
Att notera är att när konstnären mystiskt utelämnar påfågelkvinnan, förändras motivet. Det blir till ett piano som strålar av kontraster. Eller så blir det ett fascinerande collage. Föreställ dig ett piano som kläs av snöns mjuka tyngd. Eller ett piano som elegant dansar i en bildkomposition med en intensiv målarpalett. Just målarpaletten är ett ständigt återkommande motiv. Den ilskna chilifrukten pryder passionerat de röddominerade målningarna. Detta skapar en vibrerande atmosfär som fängslar betraktaren.
I Ardy Strüwers fantastiska målningar fångas ett färgstarkt estetiskt uttryck. Detta uttryck berör själen. Det är en upplevelse som inte kräver att vi betraktare fokuserar på djup eller perspektiv. Istället sveper det oss med på en visuell resa. När föremålen svävar i bilden, levande och i rörelse, återger han dem med antingen fängslande konturer. Han mästerligt väver samman måleriska former med skuggor som dansar mot bakgrunden. Föremål som ligger direkt mot fonden lyfter han fram med en extraordinär skönhet, mestad
Motivet av den heta chilifrukt har en djupare mening. Den intensiva röda nyansen pryder många av de brinnande målningarna. Röd, en färg som symboliserar eld och passion, speglar kraften i chilifrukts smak – både hetta och styrka. Denna symbolik utgör en fantastisk värme i dubbel bemärkelse, en eld som föder kreativiteten. Den färgsprakande palett som framträder i verken blir en uttryck för honom som målarkonstnär － hans själ bakom penseln.
Kvinnan med fågelhuvud har tre bröst. Hon ger liv och näring åt fjärilar och skapar en skön balans mellan natur och fantasi. Blommor, i all sin prakt symboliserar den manlige konstnärens hängivenhet. De speglar hans strävan efter det motsatta könet. Detta är en romantisk gest av en passionerad skapare.
Vid det gamla bryggeriet blomstrar ett flertal gallerier och ateljéer, ett konstnärligt paradis som jag ofta kallar Nyköpings Montmartre. Den första vernissagen för idag, var på Galleri Vindfång. Den drivs av den passionerade konstnärssjälen Inga Berg. Hon är en verklig stjärna i Nyköpings konstscen. Idag invigdes en fantastisk utställning av den begåvade konstnären Irem Babovic. Irems verk sveper över en fascinerande tematisk gräns mellan abstrakt och föreställande måleri. Verkens mästerliga blandning av olja och akryl imponerar.
Det första verkets intensitet fängslar en. En målnings helsvarta bakgrund andas Caravaggios anda. Istället för Caravaggios karaktäristiska ljuskälla skapar den en mystisk aura. De centrerade figurerna på den svarta duken strålar i kontrasterande färger, som om de trotsar mörkret med sin livfullhet. Den svarta bakgrunden framhäver figurerna som om de är födda ur skuggan. Det är en vacker kamp mellan det dominanta mörka och de starka, färggranna figurerna.
De efterföljande målningarna växer i både figursättning och uttryck. Den svartmålade duken försvinner mer och mer. Detta ger utrymme för en djupare upplevelse. Konstnären lyckas lyfta fram figurerna med ett mer linjärt och uttrycksfullt måleri, vilket skapar en fascinerande djupdimension. De framtida konstverken, ska bli intressanta, då konstnären har lovat att måla i större format och utforska mer föreställande teman.
Galleri Fiskhuset, nästa. Inom dessa väggar kan man verkligen förlora sig i konstverk av den enastående Inga Berg. Här befinner vi oss i en helt annan liga av konstnärligt uttryck. Utställningen, med den gåtfulla titeln AVATAR, strålar av collografier och målningar som är en fröjd för ögat. Detta är konst som håller världsklass. Särskilt hennes porträttmåleri är helt oöverträffat, en sann njutning för själen. Jag har inget mer att säga. Det är en ren glädje att betrakta denna magnifika konst.
Vid tredje galleriet för dagen, är det en upplevelse av en magisk vernissage, precis som på Galleri Vindfång. Här invigdes den fängslande utställningen ”Perfekt”, där måleri och skulptur av den begåvade Nyköpingskonstnären Nicklas Johansson strålar. Det är en explosion av färg i en koloristisk anda, och många målningar bär en stark uttrycklighet präglad av expressionism. De intensiva färgerna smälter samman med de fantastiska ansiktena och kroppsgestalterna. Tillsammans bildar de en symfoni av olika kompositioner. De ger liv åt en myriad av känslor. Även de skulpturer som pryder rummet pulserar av expressionism och rörelse, vilket gör denna utställning till en oförglömlig upplevelse.
Blomman’s Art and Poetry 
