Länge satt jag med allt som jag skulle ha släppt för länge sedan. Jag hade tänkt mig en konstanalytisk turné med sikte på fyra olika gallerier som hade vernissage igår. Länge satt jag där, in i det sista. Till slut kom jag iväg, nyduschad och taggad. Väl framme vid parkeringen, insåg jag att jag måste prioritera. Jag hinner inte med alla gallerier så jag följde mitt huvud. Huvudet sa: “Galleri Sjöhästen– för där är det alltid hög kvalitet på utställningarna”. Så fick det bli.
I rask takt kom jag till slut fram. “2xFRANK” mötte mig där. Starka färger var det första jag noterade. Jag tittade noga på en korg med fyrkantiga äpplen, “kubistisk skörd”. Finns det djup? Är det måleriskt? Finns det rörelse? Mina vanliga frågor fick direkt svar. Jag studerade nästa alster, “Blommlådor”. Vadå blomlåda, buketten står ju i en hink. Jag tittade noggrannare, sen såg jag. Hela kompositionen är uppbyggd av fyrkantiga lådor med bilder på. Staplade på varandra, skapar de ett motiv av en blombukett som står i en plåthink. Det var då jag insåg var konstnären ville komma och var ribban låg. Högt, mycket högt. Jag valde trappan och gick vidare in i utställningen.
Klockan var strax efter ett och det var ganska lugnt där inne. Jag tittade mig omkring. Bland surrealistiska målningar finns även skulpturer. Djävlar och snablar i rastafarifärger, tittade på mig. På väggen bakom soffan hänger en målning med titeln “Kustbandet”. Det är precis som det låter. Ett band upphängt på en tvättlina. På bandet har konstnären målat motiv från kusten. Ett kustband helt enkelt. Så är det i hela utställningen, vilket är i linje med min egen humor. Bortsett från de underfundiga titlarna, är alla målningar av yttersta klass.
Efter ett kort samtal med konstnären själv, fick jag mina misstankar bekräftade 😉 Jag sa direkt vad jag tyckte, dvs. surrealistiskt och skickligt, i Dalí och Magritte-tappning. Det stämde väl. Det är surrealismen som ligger till grund för Franks målningar. Längre in i utställningen hänger en Magritte-imitation, skapad av Frank. Jag hade mina aningar, men det är min konstvetenskapliga och bildanalytiska skicklighet som ser detaljerna. I Magritte-anda poserar mannen med hatten och intill, en tub med färg “Förödande”, rött såklart. Jag gick vidare in i utställningen och imponerades av skickligheten och kompositionerna. Jag har sagt att just oljemåleri är min favorit. Surrealismen en annan. Objektet i bilderna och titeln är mestadels centralt placerat. Objektet hamnar då i fokus.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst från mitt konstmöte med Frank, men det fanns en Frank till som behövde uppmärksamhet. Den Frank som ställer ut skulpturer på galleriet, ja Frank, nä inte Frank, utan Frank! Efter att ha valt ut några favoriter, var det dags för nästa varv. Ett varv som bara gällde skulpturkonsten. Den knallblå divan på bortre väggen, mellan fönstren och bredvid “Green fashion”, syns lång väg. Inget ljus på den, men vad gör det – den syns ju. Jag stod länge och tittade på den innan skaparen själv kom för min åsikt. Diplomatisk som jag alltid är, började jag fråga om tekniken, snarare än att säga vad jag tyckte. Håret står rakt ut “Make Waves”. Jag tolkar det som om en vind sveper från sidan. Så var fallet. Jag fick en bra lektion i hur stengods kan användas för att skapa former, ljus och skugga.
Förutom de målade stengodsen i stark blå nyans, blev jag mest fascinerad av idén med att skapa skulpturer, föreställande klädesplagg. Logiskt sett har de placerats på en galge. Det gillade jag. Tänk er en liten galge (i trä) och en dress/torso hängande på den, men så är den också gjord i unikt stengods och väger många kilo. Längre in i utställningen återkommer motivet men i andra material och utföranden. Den sammetsliknande ytan har skapats genom många lager färg. Att ett så hårt material kan se så mjukt ut.
Förutom den blå divan, var målningen i målningen så att säga, en favorit. En oljemålning med guldram och allt hänger som ett blött tygskynke på ett rep “En blöt olja”, tvärs över vägen. Bredvid hänger en pensel med röd färg på tork. Huvudobjektet är placerat centralt i framkant, medan djupet i bilden skapas av bilköer på båda sidor om vägen. Ett centralperspektiv. Ljusets reflektion mot bilarnas lack är en njutning för ögat att se. Och det är inte enda gången. Detsamma finns i målningen “Frukt och grönt”. Ljuset reflekteras i de gröna bladen till vänster i bild. En annan favorit är kvinnan som får sina cirklar rubbade, “Rubba någons cirklar” helt enkelt.
Listan på alster som jag gillade extra, kan göras lång. Jag har nämnt några men ytterligare alster är: “Ihopkok”, “Boxvin”, Operatören” och “Avec” m.fl. Jag kan varmt rekommendera utställningen. Passa på innan den 12 september! Det korta besöket jag gjorde på galleri Fiskhuset strax efter, ska jag redogöra för senare.
Det är säsong nu! Jo min säsong. Efter att ha tagit semester från konstgallerierna under sommaren, har jag nu denna soliga augustidag, äntrat ett konstgalleri. På stamstället var jag alena medan solen värmde utanför. På galleri Fiskhuset pågår nu en samlingsutställning med konst av “tio kvinnor” från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad), men massor av uttryck/intryck. Totalt 72 alster!
Teknik och material är mycket varierande. Vi pratar inte bara olja eller akryl, utan allt från porslin, textil, grafik av olika slag och järnetsningar till emalj, terrakotta och stengods m.m. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla mig kort 😉
I ett höstfärgat klimat i gult och grönt (olja på duk) Annika Kronlind Arvidsson, vänder de mig ryggen. Två måleriskt återskapade personer står med ryggarna emot oss betraktare medan de ser eller diskuterar något de ser längre bort i bilden, vad vet jag? Lika måleriskt, men i en helt annan kolorit, möts himmel och vatten – Karin Olsén Öberg. Den lilla badande flickan i vattnet omges av ringar på vattnet. En rörelse i bild vittnar om det. En virvel av vågor i vattnet speglar den himmel som ovan lyser. Mycket bra reflekterat och ett djup som skapas som ett teleskopsliknande perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Efter henne, en gigantiskt väv med digital utskrift på. Mycket bra och estetiskt tilldragande. Händer söker huvud och hår, “Manus” av Marianne Saapunki.
Jag rundar mittensektionen/podiet. En uppställning porslin och alster av emalj och annat i skulpturväg. Sånt som inte alltid tilltalar mig. Bortsett från senaste konstbesöket påLiljevalchs konsthall – Hertha Hillfon.
Plötsligt färdas jag drygt 400 år tillbaka i tiden. Den resan bjuder Karin EE von Törne Haern på – lika lång som hennes namn ;). En triptyk och dessförinnan “Begrundan 40 X 50 cm”, en akryl med motiv av en kvinnas ryggtavla/ryggstycke. På ett barockliknande, eller snarare som clairobscur måleri, a’la Caravaggio eller Rembrandt m.fl., belyses ena sidan av kroppen och den andra hamnar i, för denna gång, ett lättare dunkel. En mörk kolorit och måleriskt återskapat såklart. Det är nu jag undrar om det inte skulle vara så att en viss inspiration kan ha smugit sig in, vad vet jag? Vid nästa vägg, ett antal stilleben av samma konstnär, är inte bara stilistiskt likartade med holländska stilleben från 1600-talet, utan också utställningens höjdpunkt – enligt mig. När det kommer till sånt som liknar barockkonst – min favorit och mitt f.d. forskningsområde för min kandidatuppsats jag lade fram på universitet en gång i tiden – ja då vaknar jag. 😉
I dessa stilleben finns allt med. Färg, ljus, skugga, måleriskt, djup och även rörelse m.m. Jo så kan man uttrycka det – trots att stilleben inte direkt är förknippad med rörelse. Ett päron står och balanserar på kanten av bordskivan. Bara en sån sak, att ögonen luras och tros se det lilla päronet gunga på kanten med risk att falla till golvet.
…Nog om det.
Jag tar mig vidare in i utställningen. Det blir platt, dock inte motiven, utan upphängningen. Några grafiska alster i en modernistisk stil och randiga mönster blir en övergång till det jag inte har kunskap om sen innan. Nämligen ”ImagOn”? Vad är det för teknik? En konstteknik jag ska undersöka lite närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia – bestående av lökblommor och fåglar i stark kontrast mot den vita bakgrunden.
Äntligen kommer det jag själv gillar. Det abstrakta. Linjer möter ytor, ytor delas och cirkulära former bildar ytor osv. Färg mot färg, linje mot kontur etc. Bland varierande kolorit – står jag och stirrar länge på allt som liknar vatten och labyrinter, samt etsningar i 1970-talets färgteman. Jag tittar än mer och föreställer mig saker som bara jag ser i min föreställning. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildyta rör på sig. Jag tar några steg bakåt och tittar lite till (creapy).
Några alster i tekniken ImagOn återkommer innan en samling alster med expressiva figurer, föreställande Taipei dyker upp. I rastafaris-färger uttrycks allt med linjer och kvadrater. Rött, gult och grönt ger en expressionistisk överföring till oss betraktare. Som slutkläm på utställningen byggs djup in i bilden enligt den mer slarviga metoden, liknande van Gogh. Stolar som inte riktigt är symmetriskt rätt komponerade. Ett medvetet syfte kanske?
Som sagt var – cirkeln sluts med alster i samma kolorit och stil som de två första, och av samma konstnär förstås.
Hur var det nu med symboler? Eftersom det är en samlingsutställning med många spridda uttryck och skiftande motiv, hittar jag inte så mycket som är gemensamt. Jag tänkte åndå, för de vetgiriga och nyfikna symbolforskare och jag – ge en kort symbolisk förklaring på det där päronet som gungar nära bordskanten och är nästan på väg att falla ned. Den sensuella runda formen på päronet symboliserar kärlek och moderlighet. Athena i den grekiska mytologin, ansågs vara päronträdets moder, men också vishetens och krigets gudinna. Inom kristendomen är päronet en symbol för Jesu kärlek till mänskligheten. Däremot är päronträdet med sin livslånga leverne, en symbol för just långt liv hos kineserna.
För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också.
Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva.
Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.
Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger, men det har inte våra gäster gjort – så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder.
Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare!
Väl inne på Galleri Sjöhästeninfann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in.
Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis.
Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.
Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.
Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen.
Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg.
Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.
I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem.
Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.
De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso), dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också.
Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.
Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.
Från att ha parkerat bilen på stans enda gratisparkering – än så länge! Gick jag raka spåret upp till Galleri Sjöhästen i Nyköping. Det var dagens fokus – ingenting annat. Jag visste vad jag hade framför mig och visste att det är tre, jo 3 olika konstformer av två, jo 2 konstnärer. Det är grafik, textil och konstglas. För att vara ärlig, kan jag erkänna att grafik känner jag bäst till. Övriga två konstformer är jag inte lika insatt i. Av den anledningen visste jag att det kommer bli en något spretig analys.
Starten börjar lugnt denna gång. Entréhallen är inte lika fylld av alster som tidigare. Tre alster möter mig där inne. Två alster i grafik och ett alster i textil. Mer än så är det inte. Kvantiteten och kvaliteten väntar på mig på övervåningen. Utställningens dominant är konstglas av Betina Huber – i betydligt större omfattning än den vägghängda konsten av Mona Hedin (grafik, textil).
Det är bara i textilkonsten (väv/garn) jag finner ett djup i bilden – det tredimensionella. Det övriga (grafiken) består i stort sett av ett och samma motiv i olika färgkombinationer. Motiv av en klänning. På avstånd liknar det en katt med ögon och en hjärtformad mun (…eller är det bara jag som ser sånt?). Vad klänning säger oss symboliskt, ska jag kanske ta reda på. I textilerna finner jag olika naturmotiv. En ö, en äng eller ett landskap, att nämna några. Blommor likaså – och en klänning såklart (väv). Koloriten är styrd av naturmotiven. Ön med blått omkring (hav). Landskapet i grönt och ängen i en orange kolorit. Bör ses på avstånd för att få en helhet/överblick.
Konstglas är vackert, snyggt och imponerande. Jo det har jag sagt förr och de håller jag fast vid. Det är en gedigen samling konstglas som ställs ut på Galleri Sjöhästen denna gång. Allt från runda, koniska och skålformade alster – och det är bara en bråkdel. Det blir en hel avhandling om jag ska redogöra för allt här. Sammanfattningsvis är majoriteten av konstglasen dekorerade med mönster i svart kolorit. Allt från fjädrar, ugglor, örnar och blommor till mer abstrakta mönster och texter/budskap i nyans till glasfärgen (blå eller rosa nyans). Jo listan går att göra lång och nivån på skicklighet likaså.
Allt från droppformade glas (lampskärmar), oljelampor, snäckor och fossiler finns där och alla med budskapet “rör ej glaset” eller nåt sånt. Generellt sett, tycker jag det för en gång skull, är en spretig utställning. Det för att att glaskonsten dominerar och en liten skara textiler, tillsammans med upprepning av ett och samma motiv i grafik, fyller ut i minsta laget.
STOPP! Stanna… – intalar jag mig själv där framför månens yta. Återigen innanför Galleri Sjöhästens dörr, står jag i trapphuset och beskådar en gigantisk, abstrakt målning i mörkaste blått och en tjock textur av färgklumpar “Blå Ocean”. Till vänster om mig, en mindre abstrakt målning i vitt, gult och grönt med tjocka lager av akryl som ses vara påstruken i vågrät riktning “Tre vise män”. Färgen är sprucken på sina håll – det med en lagom charm. Innan jag går upp för trappan, stannar jag och studera den blårödbruna installationsmålningen “Passion 57:1” höger om oceanen.
Galleri Sjöhästen levererar i vanlig ordning. Utan tvekan har jag redan två guldbiljetter att dela ut. Jo två stycken. Utställningen på galleriet består av måleri av Stefan Lekberg och konstglas av Morgan Persson. På övervåningen byter koloriten sin skepnad. Ljust, beige på lika tjocka lager färg i en abstrakt visualisering. Ett andningshål, kan tänkas. En kontrast till chockinledningen i trapphusets början.
Silverhjärtan i dubbel bemärkelse välkomnar mig vidare in i utställningslokalen. Hjärta finns det gott om i hela utställningen, men med olika undertoner. Ett “Kötthjärta” eller ett “Rosa hjärta” insvept tyg osv. “Kopparhjärta” och “Rastafaris hjärta” likaså, övergår till ett mer ridderligt tema. Altartavlor med korstecken (variant) välkomnar mig in i stora rummet. Många alster ligger nära hjärtat. Genom “Tudelning” kommer så en “Erotisk korsfästelse”. Som i de flesta av Stefans alster, sparas det inte på vare sig materialet eller krutet. Djupet i alla motiven ligger inte i föreställningen, utan i materialets beskaffenhet. Utbuktade, gigantiska skepnader.
Efter den erotiska korsfästelsen i installationsväg, förbytts den rostiga metallen mot “Kniven i Hjärtat”. Lika utstående som tidigare alster, buktar hjärtat ut från bakgrunden. Knivskaftet i hjärtats överkant, vittnar om var resten av kniven är instucken. Ett punkterat hjärta rinner av i en däckinstallation i nederkant. Punkterat däck efter hjärtsticket och en tänkbar, däckat person därefter.
Materialet i texturen varierar. Rostiga metallband, bitar av tejpremsor och något jag kunde liknas vid säckväv. Allt är möjligt för att gestalta en abstrakt känsla för både dig och mig och våra sinnen. Bland hjärtan och en religiösa symboler har vi ögonen på oss. Vi är iakttagna i glasklar mening!
Morgan Perssons enormt skickligt gjorda glasmålningar står mitt i bland oss. Med motiv från växt- och djurlivet och uteslutande, nästan bara ansikten och ögon, är vi iakttagna. Kanske vaktar de inte bara oss, utan även Stefans abstrakta installationsmålningar? Jag går runt ett varv till bara för att studera konstglas. Ett tema åt gången, så att säga. Ansikten och ögon sluter samman i en kontrasterande glastopp. I flera av glasskålarna/flaskorna, är flaskhalsens topp färgad i kontrasterande färg. Den ljusgröna vasen med bladguld, avslutas med en klargul ring på flaskhalsens topp. En bra kombination. Bladguld återkommer i de flesta alstren.
Det finns tre symboler jag tänkt titta närmare på. De tre symbolerna har jag nämnt ett flertalet gånger. Hjärtat, korset och ögat. Vad säger de oss? Symboliskt!
“Tala är silver och tiga är guld” –har vi ju hört förr, men är det just det som silverprydda hjärtan vill säga – att tala med hjärtat till oss. “Kötthjärta” skulle jag långsökt kunna tolka som en symbol för köttets lustar. Här byggs det upp en andlig/religiös ton. Kom att tänka på ett citat av Hjalmar Söderberg: “Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet”. En långsökt tanke för mig vidare till Doktor Glas och apropå glas. Är det guds ögon i Morgans konstglas som tittar/övervakar oss där inne i galleriet?
Korset och krucifixet är symboler jag inte ska behöva gå närmare in på, de talar sitt tydliga språk. Jesu kors, Jesu korsfästelse osv. Symbol för den kristna tron. Den erotiska korsfästelsen utgörs av en kvinnokropp, insvept i rostiga metallband. Krucifix (kristen tillbedjan.) Sen var det där med hjärtat. Den stilistiska varianten, den vi symboliserar med kärlek. Det förekommer många gånger i Fredriks alster och vad säger symbolen oss? I dessa alster kan vi tänka oss att färg, textur och material förmedlar det specifika i de enskilda fallen. Silver, kött, rosa, koppar och rött förstås. Många kulörer finns med och vad de står för, vill jag inte gå in på. Måste hålla mig kort 😉
Blickar och ögon i Morgans glaskonstverk kan tolkas på olika symboliska vis. Vems ögon, vems ansikte. I några av fallen finner jag en solliknande symbol, vilket symboliserar Apollon (solguden) och färgen gul är elden i andra symboliska sammanhang. Eftersom färgerna är många i glasen, bör jag fokusera på symbolen öga istället. När jag bläddrar i mitt symbollexikon, stöter jag direkt på det allseende ögat. En symbol som liknar de på Morgans alster. I samma kontext som i Fredriks målningar, härrör denna symbol till kristendomen. Guds allmakt allestädes närvaro. Ses ögat i en triangel, är det treenigheten som åsyftas.
Slutligen har jag inget negativt att säga. Som jag nämnde tidigare delar jag ut guldbiljetter denna gång. Dels för att Morgans konstglas uppvisar alla kriterier, såsom konstnärlig skicklighet, hantverksskicklighet, estetisk känsla och en imponerande konstform. Fredriks konst vilar på det att jag har i tidigare inlägg varit förespråkare för abstrakt konst som är en favoritgenrer inom målerikonsten.
Ett myrsteg in i trapphuset möter jag den stora röda elefanten “High in New York”. Den lockar min uppmärksamhet, men den skrämmer mig inte. Jo den är stor, såsom elefanter är – men inte som ni tror, utan bara på bild. Den röda elefanten står på en kedja, uppspänd mellan höghusen i New York. Under den, en samling gula taxibilar. Motivet återkommer flera gånger i utställningen. Därav en upprepning! Däremot har jag uppdaterat mig. Jag vet att Galleri Sjöhästen ställer ut av mer etablerade konstnärer än vissa andra i stan – även nu, trots upprepade motiv.
Innan jag går upp för trappan stannar jag till vid den röda hjorten “My Deer Friend”, gestaltad framför en annan trappa, fläckvis färglagd i blått. Också det upprepat förekommande men som i de flesta fall, i skiftande kolorit. Om det inte var nog, står en noshörning i vägen innan jag ska gå uppför trappan, “Having a Ball”. Den blå noshörningen balanserar på en stor gul boll i en slottssal. Bakgrunden är delvist färglagd i gult. Innan jag når trappans topp tar jag en tur med den röda fågeln vid den kinesiska muren, “Even the raven”.
Det jag nu försöker förklara är mitt konstmöte på Galleri Sjöhästen. På galleriets väggar hänger fotokollage (mixed media) av Lars Tunebo, alster med djuren i fokus. Formaten är stora. Det som till en början var upprepande motiv fick en annan innebörd när jag fick veta hur konstnären har jobbat med dem. De starkt färgade djuren är i efterhand målade för hand medan den svartvita, men också de delvist färglagda bakgrunderna är ett kollage av olika motiv. Det insåg jag inte från första början. Det visar på skicklighet i att kombinera olika element till en harmonisk helhet.
Kvinnan i ensamt glittrande rött måste ha tagit sin tid att få till “Bat Chair”. Den rosa leoparden i trädet likaså “I ain’t moving”. Den förekommer flera gånger. Jo jag vet att det krävs kunskap att skapa samma motiv flera gånger, men det blir till en upprepning, vilket får mig att snabbt gå vidare till nästa alster. Flodhäst i ett 50-talstema gör sin rätt då konstnären valt färgerna rosa och turkost “Who parked the pink hippo”. Det är liksom 50- och 60-talet enligt mig i alla fall.
Snablar vilken otur! En färggrann elefant står på näsan/snabeln framför Royal Albert Hall “Looking for a gig”. Även här har konstnären gjort kollage av foton i bakgrunden. Syftet är att symbolisera en elefant som tänkt sig göra entré på scen – letar efter ett gig. Det fanns även skulpturer på utställningen. Främst glas- och bronsskulpturer av konstnären Astrid Gillenius. Målat glas, stadigt fast i stenblock. Motiven utgörs av geometriska figurer, ansikten och ögon i linjärt utförande. Svarta tydliga linjer avskiljer figurerna. Jag ser direkt en koppling till modernism, alt. kubism eller Matisse. Av den anledning kan man direkt avskriva försöket att hitta ett djup i motiven.
Makt, mod och knutna nävar tar mig vidare in i utställningen. Brons, glas och sten är dominerande. Snäckor, nävar och masker möter mig därinne. Mer än så är det inte. Jag går ett varv till i utställningen och tittar på djuren i stark kolorit och letar symboler och ikoner. De är för många olika djur och motiv så jag avskriver det hela.
Jag brukar ju titta närmare på saker som djup, perspektiv, symbolik och konturförhållanden o.s.v. I dessa fall, är det självklart ett djup i Lars fotokollage. Kolorit har jag redan nämnt, såsom svartvit fotobakgrund med starkt färglagda djur i förgrunden. Om jag skulle leta symboler, skulle det vara de olika färgerna, olika djuren som exempel. Det blir kanske för utdraget, så det lämnar jag åt betraktarna.
Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Jag och Galleri Fiskhuset har haft många stunder tillsammans. Ibland uppstår magi ibland inte. Utställningen som nu är inne på sista dagen, kallas just “Magi”. Tre konstnärer med varsin konstform möts i galleriets två utställningsrum.
Jan Lindahls gigantiska fotografier med motiv av öde hus, lador och fasader, talar om att här har allt lämnats i sticket. De saknar färg så länge de stänger ute allt liv. Stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar i svartvitt, är det första jag möter. Plötsligt öppnas en dörr och färgen kommer fram. En lika öde byggnad har slagit upp sina portar och släppt in färg i bildytan.
Nu börjar det likna något. Färg, liv och rörelse tar mig vidare runt i utställningen. “Sjöhästar” är inte som ni tror. Däremot såg jag direkt vad som åsyftades. En stilla stock som flyter i ett spegelblankt – och lika stilla vatten, har hästformade grenstumpar. Det var min första iakttagelse, men så är jag ju konstintresserad med ett bra konstanalytiskt bildminne och har läst konstvetenskap på universitet.
Nog om det! Två triptyker på varsin sida om öppningen till nästa rum, uppvisar kraften med hav och vatten. En stilla vik någonstans med öde redskap för att veva in fisknät med kanske. Den svartvita triptyken uppvisar stillhet medan den andra gör helt tvärt om. I starka gröna naturfärger med skog och mossbeklädda stenar, forsar vattnet längs bäcken. På något vis tror jag att om det är liv och rörelse är det färgfoto, och om inte, är det stillheten som råder.
Kontrasterna är lika gigantiska som storleken på fotografierna när jag lämnar fotokonsten bakom mig. Ingrid Stattins akvareller går ju inte att jämföra med fotokonsten, men väl föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap, försökte jag hitta allt det där jag alltid letar efter. Djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler o.s.v.
Alstrens färgsättning hoppar mellan ett mörkt spektra och ett ljust. Landskap som gestaltas i ljuset eller mörkret av dagens gång. Hennes sätt att visa djup i bilden är lätt att finna. vägar eller staket som dras diagonalt över bildytan, nedifrån och upp, är typiskt för djupskapande. Mestadels är motiven tvådelade med landskap och himmel. Berg, stugor och andra motiv fyller ut de öde landskapen.
Ett trendbrott i bildsviten utgörs av två alster med motiv av ansikten. Modernistiskt och linjärt återskapas de. Jag fick direkt lust att forska på var i vilken genre eller konststil dessa kan karaktäriseras med. Det kan vara lite överdrivet, men ändå tycks jag få vibbar om kubism a´la Matisse. Varför jag gör det kan jag inte svara på. Det är mitt första intryck av dem.
Ansikten i all ära, men har alla ansikten en mask som byter skepnad efter humör? Det hade varit något, men det jag egentligen vill övergå till, är Monica Karlssons broderade masker som är placerad på olika ställen i rummet. En samling dekorerade masker, uppsatta på höga pinnar, bildar en ring att gå runt, varv efter varv. Vad som utgör materialet i stommen, fick jag inget svar på. Däremot framgår det tydligt vad för tyg, söm och färgning hon använt för sina broderier.
Det är mestadels linne och olika sömmar jag inte vet ett skvatt om (läggsöm och kastsöm). Linnetyget är färgat för hand men däremot kunde jag notera att det på hjässan av maskerna, oftast finns en uppstickande dekoration. Stänger, horn eller en slöja t.e.x.
Efter alla bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv håller som intressant. Fotokonst gillar jag men akvareller är jag mindre förtjust i nu mera. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så begeistrad av. Varför vet jag inte.
Vad har symboliken att säga om Monicas proderade masker? Det har jag tänkt att ta reda på eftersom det är det motivet som förekommer i stor utsträckning i utställningen. Jag får återkomma med i ett senare sammanhang.
På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…
PåFemörehuvud finns inte bara ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet), ett naturreservat och ett konstnärstillhåll, utan också en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården.
Välbesökt, välbevarat och faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.
Med ena handen om hundkopplet och den andra om mobilkameran, fångades bilderna i samma takt de fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.
Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.
På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer.
Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.
Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.
Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.
Ryanair
Snötäckta bergstoppar
Gordes
Tour de France
Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.
Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.
På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.
En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.
Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.
Abbaye de Senanque
Abbaye de Senanque
Lavendel
Villahotellet i Sault
Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i Monieux – Gorges de la Nesque.
Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.
Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.
På Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrättengick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen.
Rocher du Cire (Vaxklippan)
Saint Pierrekyrkan – Monieux
Les Lavendes – Moineaux
Efterrätt – Les Lavendes
Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga.
En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.
Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.
Sault – medeltida delar
Mont Ventoux
Serpentinväg
Cyklister och åter cyklister
Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till staden Malaucène.Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.
Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.
En av många cykelbutiker i Malaucène
Vinfält – Rhônedalen
Vingård
Vinprovning m.m.
Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatraroch en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är detVaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltidenoch bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.
Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”.
Romersk teater
Vaison-la-Romaine
Toppen av medeltidsbyn
Romerska Ruiner
Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.
476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltidendär antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex.
Mera historia
Rester
Grönt och blött
Nästa epok
Medeltidatorg möter borg när teaternmäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas när magar ropar efter anfall mot gastronomin.
I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.
Medeltida torg
Teater
Försvarsborg
Restaurang
Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur?
Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.
Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.
Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.
Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.
Jag måste dela med mig av min iver att inom kort, komma till ett kritiskt läge vad det gäller romanskrivandet. Jag har tack och lov skrivit en synopsis över handlingen och känner hur ivern att få sätta tänderna i nästa kapitel, kryper på.
Jag är i detta nu på en annan plats än vid min skrivarlya eller med min skrivdator framför mig. Det irriterar mig och bättre blir det inte då jag har många måsten och plikter att ta tag i innan jag kan skriva. Förhoppningsvis är denna känsla ett gott tecken på att jag till vintern har gjort det jag drömt om. Skrivit ett bokmanus klart för granskning.
Jag ska inte avslöja något om vare sig handling, innehåll eller perspektiv. Jag måste våga hålla det hemligt. På vägen hem härifrån hoppas jag finna nya objekt att fotografera och blogga om. Det finns så mycket att betrakta, beskåda och uppleva som kan lyftas upp i ett konstnärligt perspektiv.
Det spretar uppåt, från vänster till höger. Som i en strut lyfts linjerna mot det dolda ansiktets mysterium.
Dagen till ära var jag på vernissage på Galleri Fiskhuset. Som vanligt var det strax efter dagens repetitioner av Sound of Music. Det bästa med vernissage är mötet med konstnären själv. Som konstvetare får jag veta mer än vad alstren säger mig, när de hänger där på galleriets vita väggar.
Utställningen som har vernissage idag går under namnet Mirakler & Mångfald – av konstnären Lillan Michelin. Första alstren i utställningen är akryler på pannå. Det är höga och avlånga. Koloriten känner jag igen – den varma. I rektanglar och kvadrater fylls ytorna i vinrött, marinblått, brunt och beige m.m. Ett kollage-liknande tillvägagångssätt finns med i många alster. En tapetbård, en träkloss, ett beslag av något slag eller varför inte en slipskiva. Allt är möjligt att fylla ut motiven med.
Konstnären föredrar att arbeta på hårda ytor, vilket syns då flertalet alster är pannåer på masonit, samt betong. Det finns även några alster i gicleetryck (grafik) och ett par litografier. Det syns att skiftningar i motiv och teknik på utställningen är skapade i olika tidsperioder. De äldre motiven innehåller en mer mjukare linjedragning, medan de yngre domineras av raka linjer som spretar uppåt i en strutliknande form. Ovan linjerna finns det blommor och andra, oigenkännliga motiv.
Det finns en tendens till lite abstraktion eller någon av stilarna inom modernismen, samtidigt som konstnären leker med tanken. I de flesta alstren finner betraktare ett ansikte. Antingen i profil eller bara ögon och mun. Som i det förra konstmötet jag bloggade om, är några ansikten delade i två halvor med varsin kulör. Till skillnad från förra mötet, är Lillans ansikten långsmala och följer redan födragna linjer.
Längs de diagonala linjerna som oftast sträcker sig från vänster nederkant mot övre högra hörnet, fäster hon olika motiv. Ansikten och strutformade element följer linjerna. Blommor eller konturer av byggnader likaså. Det finns inget djup (3D) i motiven. Perspektiv och djup kan betraktaren ändå fantisera fram bara att studera bilden. Fantasin sätter inga gränser.
Konturerna varierar i teknik, men mestadels linjärt och ytterst få måleriska motiv. Tydliga konturer markerar motiv, former och element. Vissa motiv har drag av kubism. Det beror på att bildytan är plan (2D) med raka linjer utan djup eller perspektiv.
Efter ett varv i utställningen var jag tvungen att gå ett varv till och se om jag kunde finna ansikten i varje målning. Vissa fann jag lätt, andra var diskret placerade och i några motiv fann jag inget ansikte. Kanske vill dessa ansikten säga oss något. Det finns kanske uttryck i dem som ska harmonisera med övriga element i bilden?
Nog om detta. Det positiva enligt min mening, var att få en pratstund med konstnären och att merparten av alstren har en varm kolorit, såsom förra veckans konstmöte. Det gillar jag. Denna utställning och den i förra veckan på Galleri Sjöhästen gillar jag något mer än den förra här på Galleri Fiskhuset.
Det var även kul att vara tillbaka. Jag har hållit mig borta från gallerierna en tid p.g.a. slö- och lathet och prestationsångest. Nu är det bara trevligt att vara tillbaka och jag måste hitta fler utställningar och främst de med andra uttryckssätt. De tre senaste utställningarna jag har besökt, har likheter i tanke och form.
En trappa upp så att säga. Dit upp jag sällan går. Där skapade jag mitt konstmöte idag. Det har gått en vecka sedan förra konstmötet men det är på tiden att jag kommer igång med både konst- och kulturmöten igen.
Idag tog jag chansen och gjorde så som förra helgen. Under lunchen som bryter av repetitionerna med musikalen, besökte jag ett konstgalleri. För ovanlighetens skull besökte jag Galleri Sjöhästen, beläget mitt i centrala Nyköping. Ett galleri jag ytterst sällan besöker, men jag kände att det var deras tur att få ett celebert besök av mig just idag.
Just nu pågår det en utställning där av Pepe Ribes, “måleri, skulptur och gravyr på egentillverkad papper”. Efter halva utställningen insåg jag vart konstnären vill komma med sina alster. De domineras av varma färger och mjuka former, med och utan konturlinjer. Den övervägande koloriten består av varma naturfärger, såsom brunt, beige, blått och även gult respektive rött. Akrylmålningarna på de uppspända dukarna omgärdas av träramar i brun nyans. Det för att skapa en harmonisk balans mellan motiv och ram.
Till skillnad från förra helgen, är dessa alster mer föreställande och betydligt mjukare i sin utformning. Konstnärens återkommande element i målningarna med delad yta och två kontrasterande färger är tydliga. Mestadels är det ansikten med en trekantig form som delas av med var sin färg. Som exempel finns det ansikten med en gul och en röd sidohalva. Något som är ofta förekommande i målningarna.
Vissa motiv föreställer nakna kvinnor i surrealistiska poser. Stora runda vader och lår, samt bröst i tydliga cirkulära former. Ljuset som fångar vissa objekt från en bestämd vinkel är där för att skapa delning mellan ljusa och mörka nyanser. Det är vanligt förekommande. Som exempel kan nämnas ett alster med motiv av en tjur och en kvinna. Förutom kopplingen till Spanien (Barcelona) där konstnärens sägs bo och verka, ser man hur den mörka koloriten hos tjuren bryts av via kvinnans något ljusare nyans.
Det finns fler alster på samma tema, dvs. alster med två ljusbilder, samt koppling till Spanien, och Katalonien – gult och rött i rutmönster. Vissa motiv är måleriska, men många med en mer tydlig linjekontur.
Järnskulpturerna i utställningen domineras av ansiktsmotiv med två olika halvor. Två kontrasterande sidor. Som exempel kunde jag se ett trekantsformat ansikte i järn där vänster ansiktshalva var framträdande med ett fyrkantigt öga, medan höger halva var tillbakadragen med mer djup och till synes ett runt öga. Överallt såg jag de tvådelade ytorna/ansiktena med kontrasterande kolorit/detalj.
Likaså gravyrer är delade i olika sektioner, varav varje sektion har sin färg. Färgerna i gravyrerna är betydligt ljusare, kallare och starkare i färg. Kanske ett medvetet val från konstnären? Bara en sån sak som motivet av tjuren och kvinnan (akryl). Tjurens kraftiga runda ben i mörk kolorit, bryts av i bildfånget av kvinnans två ljusare, men lika runda ben. Kanske placerade han henne där för att bryta av bildytan? Gravyrerna med ansiktsmotiv tycks delas in i färgerna rosa, gult, turkos och orange. Varje sektion har sin egen färg – aldrig samma färg på hela ytan av ansiktet.
De djupskapande teknikerna är de traditionella. Ett diagonalt plan/perspektiv samt objekt placerade i bakkant, dvs. i mindre storlek, högre upp i bild. En järnskulptur bestående av en fyrkantig ram, indelas i tre sektioner, varpå varje sektion det finns ett ansikte med den för konstnären, traditionella formen. Även dessa tre ansikten har två omaka sidor.
Om jag skulle göra ett försök att hitta tecken och symboler, finns det många objekt att titta närmare på. Jag gör så gott jag kan via mina symbol- och teckenlexikon. Färger har sina symboliska förklaringar, vilket jag redogjort för i tidigare inlägg. Dessa behöver ingen närmare beskrivning. Däremot ser jag en koppling mellan alster nr. 50 Harlekin och konstnären. Figuren har ett rutmönstrat kläde i gult och rött, såsom Kataloniens färger (Barcelona).
Till skillnad från förra veckans konstmöte, tilltalar denna utställning mig något mer. Kanske beror det på de varma färgerna, vilket jag själv föredrar. Kanske är det de mer föreställande motiven som jag gillar.
För skojs skull kan jag väl nämna att sjöhästen symboliserar sjöfart, grace, havets makt och symbol för en säker resa. Den symboliserar också sjöfarare/sjöfart inom heraldiken.
Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.
Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.
Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.
Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.
Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.
Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.
Björn Blomqvist 2013-07-25
Alla Helgona kyrka, Nyköping 1200-tal, 1500-tal 0ch 1600-tal
Alla Helgona Kyrka 1200-tal, 1500-tal och 1600-tal
Storhuskvarn
Sparbankshuset 1898 Nygotik med inslag av Renässans.
Porten till Prosten Phils gård
Prosten Phils gård, Nyköping
Ett lutande hus
En skultptur
Gamla Tingshuset från 1909-1910 Nationalromantik, Nyköping
Idag tjänstgjorde jag några timmar som museivärd på Nyköpingshus och därefter tog jag mig vidare till nästa kulturella happening. Från utställningarna i Kungstornet och resterna av den medeltida muren, begav jag mig till Galleri Vindfång. Mur blev plötsligt Muhr eftersom galleriet har vernissage på en utställning av konstnären Anna Maria Muhr. Med mina konstvetenskapligt analyserande sinnen – besökte jag utställningen.
Konstnären ställer ut verk i olika format, såsom måleri, teckning, keramik och collage. Väggarna i det lilla galleriet fylls av måleri i allt från akvarell, akryl, pastell och olja. Eftersom tekniken är skiftande förekommer både linjär måleri och mer måleriska kompositioner. Den gemensamma nämnaren skulle kunna vara den ljusblå nyansen som finns med i de flesta av målningar, oavsett vilken teknik som använts. Den ljusblå nyansen tjänstgör i de flesta fall som himmel eller hav i landskapsmotiven.
Symbolspråket finns med i många av verken medans betraktaren alltid kan skapa sig en egen tolkning. En skugga i ljusblått som täcker en snöklädd kulle tolkades som en isbana av en betraktare, medan jag själv såg den som skugga från ett intilliggande hus. Den slutsatsen drog jag med tanke på formen av det ljusblå fältet, samt av personerna i målningen som har skuggor i samma ljusblå nyans.
Självklart hade jag en trevlig diskussion med konstnären för att som vanligt få en närmare inblick i hennes arbete och tankebanor. Oljemåleri var det som konstnären nu senast har studerat lite mer – tekniskt och kompositionsmässigt. En av hennes oljemålningar fastnade jag extra för eftersom den innehåller en del symbolik (jag har ju en förkärlek för tecken, ikoner och symboler) och för att konstnären påpekade att hon fick renässansinspiration när hon skapade målningen.
Målningen är i olja med kuliss, bestående av hus i nyans av terrakotta, en himmel i ljusblått och berg som framhäver grönskan. I framkant i motivet porträtteras en kvinna/gudinna som spelar harpa. Till höger om kvinnan – en ängel med en kvinna i famn och strax nedanför dem en häst.
Det symboliska i målningen är inte bara att den påminner om en renässansmålning, som har mindre perfektionistiska drag än vad vi är vana att se från Leonardo da Vinci m.fl. Harpspelande kvinnan skulle vara ett med musiken om det i målning kunde ses om hon var ängel, men det framgår inte i motivet. Harpa däremot är en symbol för helig musik och förknippas just med änglar. På så sätt skulle vi kunna tänka oss att kvinnan är gudomlig och hon spelar helig musik. Strängarna på en harpa symboliserar även stegen som leder till nästa liv.
Med harpan och strängarna kan en koppling göras till ängeln till höger i bild som tar med sig en kvinna från jordelivet till himmelriket dvs. paradiset. För människor under medeltiden och inom den katolska kyrkan var/är livet efter döden lika viktigt som livet på jorden. Ängeln som för med sig kvinnan upp från jordelivet till himmelriket, visar i motivet med en uppåtgående kraft det som änglarna mestadels symboliserar, dvs. guds sändebud och övergången mellan himmel och jord.
Till sist kommer vi till hästen i motivet. Hästen är en symbol för ädelhet, skönhet och snabbhet. Konstnären själv berättade att hästen kom till av en slump men hon ville påpeka att för henne ska hästen symbolisera jordlig kraft. Hästen är i och för sig en maktsymbol och ett tecken på livskraft, så visst är kraft en del av hästens symbolik.
Slutligen kan jag säga att de djup som finns i flera av hennes målningar bygger på den traditionella tekniken att göra föremål i framkant betydligt större än de element som visar på djupet. Få motiv bygger på centralperspektivet, vilket inte är ett måste. I en av målningarna (akvarell) föreställande en korg med bigarråer, lyckas konstnären få fram det reflekterade ljuset som syns då solen lyser mot fruktens blanka skal.
Det blev ett långt inlägg om ett kort besök från ett litet galleri. Tänk vad små saker kan få stor betydelse. Ibland vill jag sönderanalysera en bild bara för att…
Redan igår förberedde jag mig genom att vässa mina armbågar. Idag besökte jag Nyköpings bomässa som är en årlig återkommande happening i staden. Om man nu räknade bilar på parkeringen och räknar med kanske tre personer per bil i genomsnitt, var det säkert 4500 personer inne på mässan. Mässan huserade i två hallar, i multihallen och i den gamla ishallen.
Jag besökte mässan för ett nytt möte med byggnads- och trädgårdskulturen. Kulturmötet varade i 3 timmar. Två gånger gick jag runt i ishallen och två gånger i multihallen. Självklart fikade jag och tog några bilder på fina utställningsobjekt. Ungefär 5 låtar brände Kalle Moraeus av innan det blev tyst i hallen. Det var en stor publiksiffra och många med en relativt hög medelålder.
Bland gräsklippare, fröpåsar och blomsterarrangemang använde jag armbågarna i början och därefter tunnades folkmassan ut. Från monter till monter hamnade jag till slut vid en blomavdelning med en mycket engagerad blomsterförsäljare som pratade flera minuter om en speciell blomma jag aldrig har hört talas om. Det visade sig vara den blomma jag först trodde var ogräs, innan försäljaren pekade ut vilken det var.
Bekanta ansikten såg jag också, och jag var väldigt tillbakadragen när det gällde att provsmaka godis och plocka på sig souvenirer. Ingenting av sånt hade jag med mig hem. Förutom fika köpte jag bara några fröpåsar och en smarrig mögelost kallad ”Rocka Fett”. Och rocka fett gjorde även Kalle Moraeus men bara i en låt och jag önskade han hade spelat fler rocklåtar. I morgon fortsätter mässan men en dag räcker för mig, men det är bra att ni andra som missade idag, hinner med att besöka mässan i morgon.
Jag har återigen fångats av tankar och funderingen kring något på den konstnärliga och kulturella himlen. Här i Oxelösund finns två högt belägna symboler för staden. Det är två monument med en tydlig symbolik. Jag själv skrev ett vetenskapligt arbete om den ena höjdaren i och med min B-uppsats i konstvetenskap. Jag undersökte av nyfikenhet och av bekvämlighetsskäl det symboliska och arkitektoniska hos stadens landmärke och sjömärke men också en av stadens religiösa byggnader, dvs. Sankt Botvids kyrka.
Det andra symboliska alstret är monumentet ”Ståltheten”. Ända sedan Ståltheten var i sin skapandefas och efter att det kom på plats, har jag tänkt på det intressanta med dess symbolik. Bara att namnet stavas med ett ”å” istället för ”o”, innebär både stolthet över stålstaden Oxelösund och det material som monumentet är gjord av. Detsamma kan nämnas angående Sankt Botvids kyrka som även är ett sjömärke likt en båk som ger stolthet över kust- och seglarstaden Oxelösund.
Andra element och symboler kring Sankt Botvids kyrka är att den är en modern kyrka som lever upp till några av den moderna kyrkoarkitekturens olika element. Kyrkan är byggd i cement, har flyttbara bänkar, har ett stort kyrkorum (format som ett kors), kyrkans kors är placerat ovanför kyrkorummets mitt och därtill finns kyrkans port i öst istället för väst. I några moderna kyrkor förekommer det att koret och altaret är placerade i kyrkans västra del. Jag kan tänka mig att orsaken är utrymmesbrist vid platsen för kyrkans placering. I vanliga fall och av religiösa skäl, förpassas koret och altaret till kyrkans östliga delar.
För Stålthetens symbolik kan också nämnas att formen liknar en stol med rörliga armstöd, såsom ett par mänskliga armar. I det hela tänker jag mig att det är; ”en stol i bekvämlig sits som visar stolt upp staden som en stålstad och en stad att vara stolt över, medan monumentet självt är tillverkad av stål”.
Dem som kanske har vägarna förbi Ståltheten nere vid fiskehamnen sommartid, bör passa på att studera och njuta av monumentets estetiska former, kanske innan en njutbar lunch på den så vackert belägna Restaurang Sailor. Och för den som inte bryr sig direkt om Sankt Botvids kyrka eller kyrkor i allmänhet, bör ändå studera den fina arkitekturen och samtidigt gå in i kyrkan och ställa sig mitt i kyrkorummet och titta uppåt mot den vita takplattan, för långt där uppe, mellan dig och den allsmäktige finner du kyrkans kors.
A podcast where I invite guests from all walks of life to discuss their favorite movies, and we use that film as a starting point to talk about deeper issues such as faith, politics, and social issues.