Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare! 

Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in. 

Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.

Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen. 

Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg. 

Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem. 

Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso),  dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också. 

Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.

Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.  

@ Björn Blomqvist 2015-05-30