One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Vad vill ni säga?

Längs vägen genom borggården och ned till parkeringen vid Tovastugan, har jag fastnat för fyra uttryck. Fyra visuella kommunikatörer. Egentligen helt skilda från varandra – geografiskt och röstmässigt. Men…? 

Första bilden är det inga svårigheter att lyssna till. Visuellt talat, är byggnaden född i mitten av 1700-talet. Vad vet jag? Med en liten faktakoll, så har faktiskt byggnaden (numera vandrarhem) anor sen mitten av 1700-talet. Helt korrekt alltså. Det är i alla fall inte en siffra på antalet rum, vi ser eller statistiken över antalet gäster förra året. Det finns 13 rum – om man ska vara korrekt. 

Bild nr. 2 säger nästan samma sak men i en helt annan kontext. Mittemot huvudet, på andra sidan vägen, reser sig resten av det som var denne herres ögonsten. Nyköpings Renässanspalats c.a. 1570-1665. Huvudet föreställer hertig Karl f 1550, sedermera Karl IX (kung 1604-1611). Att han placerats just här, är att tala till oss betraktare att just här finns palatset. Utan förkunskaper om platsen och herren på klossen, kan det vara svårt att lyssna. Därför finns plaketten där som en liten påminnelse. 

3:an och 4:an har färgen gemensamt, men talar till oss med en diffus stämma och även en uppenbar röst. På söndagar händer det saker på Sörmlands museum och i Kungstornet. Det är vi klara med, men varför är texten designad som den är. Det är inte många som vet – inte jag heller, jag är inte säker på varför.  Vad ska det symbolisera, föreställa och säga oss? En vild gissning från min sida, är att texten ska symbolisera ett gångjärn i “s:et” och därigenom bilda en öppen port eller kanske en mun som berättar det museet vill få sagt till alla besökare. En mungipa i “s:et” kanske? Gissningarna kan vara lika många som antalet historier som museet vill berätta. 

Sista bilden är tydlig och retfull, i den bemärkelsen att det alltid har varit 4 timmar gratis parkering där. Den svarta sopsäcken är ett svar på frågan “ska det bli avgift här snart?” En övertäckt parkeringsautomat som aldrig funnits där innan, talar sitt tydliga språk. Med arg blick och irriterande ton, lyssnar vi till besvikelsen stämma. “Snart inga gratisparkeringar längre. Betala och håll kä__en!”.

Björn Blomqvist 2015-03-04

Bråviken i alla ära – men Femörehuvud levererar

På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…

Femörehuvud finns inte bara ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet), ett naturreservat och ett konstnärstillhåll, utan också en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården. 

Välbesökt, välbevarat och faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.

Med ena handen om hundkopplet och den andra om mobilkameran, fångades bilderna i samma takt de fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.

Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.  

 

Björn Blomqvist 2014-08-17

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

Kulturmöte i lusthuset

IMG_2201Det blev trots allt ett kulturmöte igen. Jag och ytterligare tre personer från styrelsen i Oxelösunds Teaterförening var på Pelles Lusthus i Nyköping ikväll för att tillsammans med ytterligare kulturföreningar och kulturutövare, lyssna på en föreläsning om arrangörsutveckling och om ubildningssatsningar i ämnet. 

Vi och andra föreningar fick möjlighet att under fikapausen, beblanda oss med varandra och prata kring frågor om hur man når ut med sitt budskap och om ur man ska värva nya medlemmar osv. Det och mycket mer diskuterades under kaffet. Mycket kretsade kring marknadsföring, styrelseteknik och samarbeten. Det var mycket givande och det blev mer grupparbete än mingel, vilket är en fördel.

Kaffet var gott, smörgåsen likaså. Vad mer kan jag säga? Jo några bekanta ansikten var ju där och likaså gamla arbetskamrater. Det gjorde kvällen än mer lyckad.

Björn Blomqvist 2014-04-09

Nygammalt kulturmöte

Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.

Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.

Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.

Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.

Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.

Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.

Björn Blomqvist 2013-07-25

Kort uppdatering!

Snart är det en ny månad och det har som vanligt inte hänt så mycket här på bloggen. Jag kan skylla på bristande inspiration men som sagt, den kommer och går. Jag har varit inne i en så kallad lågkonjunktur, men jag ska bara…

Till helgen startar ju melodifestivalen och den bloggade jag flitigt kring förra året och det kan bli en nystart på ett mer effektivt bloggande här framöver, men jag ska först bara plocka fram glitter- och glamour-looken och hitta skjortan med paljetterna på osv. 😉

Bokmanuset har jag skrivit lite till på men inte mycket. Jag fick dåligt självförtroende häromdagen och då ville jag inte skriva mer just då. Jag har ändå funderat på det andra bokprojektet jag har, det mer självbiografiska i poetisk form. Det är poesi jag gillar att skriva, medan romanskrivandet är mer som ett experiment för att testa min fantasiförmåga och mitt tålamod.

Björn Blomqvist 2013-01-31

Nattpladder i bloggosfären

Varför gör han inte sin plikt? Lite så tänker jag om mig själv eftersom jag har all tid i världen att läsa böcker, gå på konstutställningar eller att besöka museum. Istället har jag dragit igång ett renoveringsprojekt i ett rum som jag oftast kallar biblioteket. Det för att där inne finns fyra överfyllda bokhyllor samt en soffa och plats för datorsysslor.

Böckerna är såklart fler än vad som blir lästa. Jag är mer av en boksamlare än en bokläsare emellanåt. När nu rummet blir klart ska jag banne mig läsa mer böcker. Det blir ett finfint rum med samma hyllor men med en ny datorhörna, nytt golv, ny färg på väggarna plus en fondvägg med en schysst tapet i biblioteksanda. Snart saknas bara lånedisken och en bibliotekarie, men av ekonomiska skäl lånar jag böckerna själv. 😉

Hursomhelst så ska jag inte babbla på om rumsrenoveringar hela dagen, måste få ändan ur vagnen också. Museerna och konstgallerierna står på rad för att be mig komma och göra analyser. Istället sitter jag hemma eller renoverar rum och det närmsta jag kommer konst och kultur är mat av olika slag: sushi, indiskt, kinesiskt, malaysiskt och viner t.ex.

Det egna skrivandet, förutom bloggen eller inlägg på Twitter, är ganska svagt. Men snart, ”ska bara” osv. Jaja… börjar lära mig den jargongen och den är ju helt fel. Endast motivation, disciplin och deadlines fungerar. Inspiration har jag oftast men för helt fel saker.

Nähäpp! Dags att göra nytta istället för att skriva på bloggen. Det får bli sängen istället.

Björn Blomqvist 2012-10-23

Ett kulturmöte med medeltida Kulturmöten

Ibland kan mina kulturmöten möta sina möten osv. Jo så kan det bli, men det är inte ovanligt. Jag har idag varit på gamla biografen Grand i Nyköping och lyssnat på föredrag om fynd och upptäckter vid de arkeologiska utgrävningarna i Nyköping (2010-2012). Föredragets tema handlade om ”Kulturmöten i det medeltida Nyköping”. Föredragets fokus var på utgrävningarna vid kvarteret Åkroken i centrala Nyköping, strax bakom nuvarande stadshus. Där har det gjorts arkeologiska utgrävningar i fler omgångar med start 2010 och med verksamhet fram till årsskiftet 2011/12.

Föredragets 1:a del handlade om utgrävningar ett stenkast ifrån Kilakastalen vid Kilaåns mynning. Där har man med hjälp av arkeologistudenter, grävt fram en huskonstruktion/torpargrund. Fynden vid platsen berättar mer än att vara en torpargrund. Man har hittat rester av importerat glas och keramik –  hittat hästskor, pilspetsar och sporrar mm. av medeltida dateringar. Det mest intressanta är fragment av ett mynt från Knut Långes tid (1229-1234). Föredraget om utgrävningarna vid Kilakastalen var intressanta och kastalen med sin omnejd kanske har kopplingar till Nyköpingshus, tror arkeologerna.

Det är i den 2:a delen av föredraget som utgrävningarna vid kvarteret Åkroken tas upp och fortsätter i efterföljande delar. Den ordinarie föredragshållaren var tyvärr sjuk så hans arkeologkollega fick rycka in, vilket först blev lite osäkert i framförandet men sedan växte han in i rollen. De båda har ju deltagit i utgrävningarna, så kunskap finns det. Hursomhelst handlade denna del om ”Hus och stadsgårdar i det medeltida Nyköping”. Hur den medeltida huvudvägen var konstruerad, samt om hur gränder och passager var dragna, handlade 2:a delen om. Likaså hur husen i det medeltida Nyköping var placerade. Husen stod på rad längs långa tomter. Vid tidigare utgrävningar i det centrala Nyköping under 1960-talet och även på 1970-talet har husrester vittnat om hur hus och gränder var parallellt placerade, vinkelrätt mot den medeltida huvudvägen (som avlånga tårtbitar). I övrigt handlade det också om husens konstruktion.

Hur hus såg ut och hur man levde i Nyköping under medeltiden fortsatte föredragshållare nummer tre att tala om i den 3:e delen. Den handlade om: ”Hur levde man i det medeltida Nyköping”. Med lite dåligt ljud i högtalarna och ett headset som var känsligt för ut-blås vid tal, fick de drygt 200 åhörarna veta mer om just hus och levnadssätt i det medeltida Nyköping. Jag själv var mindre fokuserad i den delen så jag har inte så mycket mer att berätta.

I sista etappen efter en bensträckare på 30 min. körde föredragshållare nummer 4 igång. För en gång skull en som var påläst, retorisk och van att stå och tala inför publik. Ämnet var intressantast men som jag vet minst om. Det var om ”Mikroskopiska spår av kultur och natur vid Åkroken. Bara en sån sak som att ta upp olika analysmetoder som, pollenanalys, macrofossilanalys, analys av parasitägg och kvartärgeologi gör att man blir nyfiken. Jag ska inte gå in på detta då det var för avancerat att få grepp om – och så har jag svamlat klart för denna gång.

Trots en del fakta jag redan känner till och en del nya inslag, samt blandad retorik, tyckte jag att föredragen var värda att lyssna på. Det var så gott som fullsatt i lokalen (drygt 200 åhörare). Föredragshållarna var från både Sörmlands museum och från RAÄ. Det sista som skedde var en avrundning med utdragen frågestund som jag var tvungen att lämna då jag hade ett mycket viktigt möte att göra. Jag var hungrig och var enligt order från högre ort, tvungen att beställa pizza före kl. 21.00.

Björn Blomqvist 2012-09-13

Hertig Karls marknad 2012 – en resa i tid och klass

Tänk dig en klassresa nedåt i otaliga steg. Det gjorde jag igår, men bara som rollspel på hertig Karls vis. Den första sommaren jag var med på hertig Karls marknad var jag dräng. Därefter steg jag hastigt i graderna och var adelsman året därpå. Den tredje sommaren fick jag äran att vara härold – en mycket hög och aktad roll. Men så föll jag ned i hierarkin likt en kastad sten från toppen av ett hus. I år var jag ingen aktad person bland andra rollspelare. Jag fick träda in i rollen som dräng igen – den roll jag haft under alla skolprogram på slottet. 

Årets marknad skilde sig lite grann från tidigare år och likaså mina arbetsuppgifter. Jag var stationerad inne i Kungstornet med butiksarbete och guidning i utställningarna. Trots över 700 besökare i Kungstornet under dagen kunde jag utföra min guidning utan vare sig hinder eller problem. Det är ett bevis på att fyra års guideerfarenhet från två museer lönar sig – och än är det inte över. 

Maten var god och till äran för dagen blev det kebab. Det var vildsvinskebab som serverades och det var uppskattat av många. Jag skulle gärna vilja arbeta kvar på museet och då hade ett femte år på hertig Karls marknad varit möjligt, men som det ser ut nu kommer jag hålla mig borta nästa år. Förhoppningsvis jobbar jag på ett annat museum eller inom kultur- eller mediesektorn på något vis inom kort.

 Björn Blomqvist 2012-08-26

Lägesrapport

Just nu ägnar jag tiden åt att läsa in mig på alla manus för stadsvandringarna och texterna till alla andra guidningar som sker under sommaren på museet. Av den anledningen kommer inga bokrecensioner/litteraturmöten upp på bloggen den närmsta veckan. Jag kommer fortsätta min jakt på litteräre Björn & Co. Jag har tre böcker av Björn Ranelid och en av Björn Hellberg som väntar på att bli lästa.

Jag har gjort fem visningar under två dagar och det kommer fler. Hursomhelst har jag lovat mig själv att läsa minst en bok i veckan och recensera/beskriva några av dem, men inte alla – det beror ju på om mötet är värt att beskrivas.

Björn Blomqvist 2012-06-30  

Slutspurt i starten!

Min sista arbetsdag som heltidsanställd museivärd är på intågande. Det är inget nytt för mig, det är nu tredje gången jag övergår från heltid till deltid under två års tid. Huvudsaken är att jag har foten kvar som det heter, eftersom jag trivs. Om jag ska fortsätta senare som heltidare eller t.o.m. tillsvidare får jag ligga i. Man får inget till skänks. Med tanke på min förmåga att skriva mycket skulle jag kunna tillföra mycket. Självfallet är det lite så, men inte på samma sätt eftersom mitt skrivande inte är relaterat till arbetet.

Mina starka sidor är välbehövliga tillgångar på arbetsmarknaden, och de är i paritet med vad arbetsgivare vill få ut av en lojal, plikttrogen, ärlig, social och ansvarsfull medarbetare. När jag ändå framöver kommer ha lite tid för annat ska jag utöka mitt skrivande och skriva betydligt fler reportage här på bloggen. Jag ska besöka så många olika konst- och kulturevenemang jag hinner med, och som jag har råd med.

De senaste dagarna har jag gjort comeback på Twitter, inte för att jag har tänkt bli twitterproffs. Jag behöver ett forum för lite andra åsikter och idéer som inte passar in bland mitt konst- och kulturintresse. Allt av den sorten finns ju här och lite till. Hur var det nu med skrivandet då? – Jo det går i vågor men snart ska jag fortsätta, så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-09 

Mot framtiden från nuet

Bakom fasaden döljer sig en oro. Jag har suttit lugnt i båten länge nog, men kanske är det dags att ändra kurs. Kulturen och det konstnärliga finns alltid med mig och blogga kommer jag fortsätta med. Däremot är det mer osäkert vad kultursektorn har att ge mig kommande höst.

Mitt lugn har vilat på en trygghet på arbetsmarknaden, men i själva verket har det alltid blåst en del. Heltid, deltid, åtgärder och studier har tillsammans skapat den kedja av sysselsättning jag åtagit mig. Jag ångrar inga beslut, men saknar just nu beslutsamhet. Vad ska hända här näst?

Jag har inte fallit av hästen, jag har inte skjutits ut via katapultstolen och jag har inte hoppat från ett brinnande hus. Jag har bara nått ett delmål som ska leda till nästa osv. En kulturintresserad historiker, arbetare, plikttrogen förvärvsarbetare  och skrivglad tvåvägsspelare (arbetare med akademisk examen) står till arbetsmarknadens förfogande, alla kategorier!

Björn Blomqvist 2012-01-30

Det svänger ju

Efter ytterligare en säsong av programmet På väg till Malung, visar SVT en än gång att realityserier inte behöver innehålla färgstarka profiler eller skandalomsusade karaktärer. Det räcker med det lättsamma programmet för att fånga min uppmärksamhet, inte bara för att jag gärna lyssnar och dansar till dansbandsmusik, utan också vill följa människornas strävan efter sina uppsatta mål. I programmet lyfter SVT fram människor med skilda karaktärer, men med ett och samma mål, dvs. att dansa och ha kul.

Jag följde den första säsongen och tyckte den var både lättsam och underhållande och det märks att programmet hade lockat mer folk till Malung denna sommar. Det var inte bara fler besökare, utan också nya karaktärer, såsom punkartjejer, fotbollsgrabbar och den dansglade Chris m.fl.

I denna säsong slår de hål på myten om den trogne dansbandsentusiasten. Den finns ingen stereotyp för en som gillar dansband, både musikaliskt eller dansant. Det kan lika gärna vara du eller jag och varför skulle vi vara lika som bär. Det som förenar oss är dansen och glädjen till den melodiösa musiken.

Efter två säsonger av På väg till Malung, tycker jag att en tredje säsong kommer att bli en säsong för mycket, inte för att jag har något emot det, men utan att det räcker med två, sedan kan man byta danspartner som det de omskriva reglerna för dansbandsetiken säger.

Det är ingen tvekan om att SVT har blivit språkrör för den svenska dansbandskulturen. Först kom Dansbandskampen, sedan Dansbanan i Täfteå och nu här senast, På väg till Malung. Självfallet gör SVT rätt, vem ska annars via de publika kanalerna ta på sig ansvaret att bevara dansbandstraditionen som ett kulturarv.

Björn Blomqvist 2012-01-12

Snart! Ska bara

Vart tog reportagen vägen i bloggen? Det är de som är grundstommen i bloggen, de som ska ge bilden av mina upplevelser vid olika möten med konst- och kulturyttringar. Just nu har jag inte antagit nått uppdrag som ivrig besökare eller åskådare vid kulturella tillställningar. Hursomhelst ska jag ägna mig mer åt detta snart. Jag har skrivit av mig med lite egna alster och andra tankeställare. Nu är jag i bättre slag och kommer göra paus i min kreativa ordverkstad.

Trots den kalla luften som kommer in och den bitande kylan som tar över ska jag åtminstone kunna ta del av några evenemang. Konstgallerierna är inte stängda trots den kalla luften. Teaterföreställningar, musikunderhållningar och dansbandsspelaningarna fortsätter i vanlig ordning. Musik, film och dokumentärer är likaså fler en vad man tror. Jag samlar all kraft just nu till nya målande reportage, recensioner och upplevelseskildringar i kulturens tecken.

Bokhyllan står och väntar ivrigt på min hand som snart ska rycka en bok ifrån hyllan. En bok som ska stärka mina kunskaper, upplevelser och intressen om konst, kultur, historia eller något oväntat kanske. ”Livet är alldeles för kort för ett dåligt vin”, tack på förhand ärade kultrvetarekollegor och ni andra.

Björn Blomqvist 2012-01-11  

Slottsvandring i solskenet

Som jag hoppades på så var det ett kanonväder idag när det var dags för slottsvandring på Nyköpingshus. Den nästan en timme långa slottsvandringen med 36 deltagare startade utanför Kungstornet. Först informerades vi om Gäldstugan och Kungstornet, samt de intilliggande vallarnas historiebakgrund. Därefter gick vandringen till de två utomhusmodellerna, den ena föreställande den medeltida borgen och den andra, hertig Karls renässansslott.  Åhörarskaran samlades runt föredragshållaren och modellerna, med blicken fäst på både modellerna och föredragshållarens medtagna pekpinne.

Färden fortsatte med ett stopp vid vindbryggan med sikte på hertig Karls vapen, och med öronen öppna för fakta om Porthuset mm. Nästa anhalt blev norra sidan av slottet med information om Änglatonet, där alkemisten huserade (på hertigens tid försökte man framställa guld och silver på konstgjord väg), och om byggnaderna på andra sidan vattnet (Bryggeriet, Åhuset och NK-Villan m.fl.). Sista stoppet på den norra sidan var slottets nordöstra hörn där rester av Gustav Vasas kanontorn s.k. Gustav Vasas rondell finns. Rondellen är ett rundformat kanontorn som under hertig Karls tid blev en del av det nu icke kvarvarande Drottningtornet.

Vandringen gick vidare, ända bort till Tovastugan som är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus (parstuga) i timmer.  Därefter var det så dags för visning innanför slottets murar, först i förborgen där hertig Karl hade sitt kök och sin spis, men som nu bara består av fyra kolonner på en gjuten platta. Mittemot finns gamla residenset, byggt år 1726, byggt ovanpå den medeltida muren. Vandringen fortsatte till den inre borggården genom den port som hertigen lät bygga.

Inne på borggården fick de 36 vandringsdeltagarna bese hertigarnas (Erik och Valdemars) fängelseplats, beläget i Kärntornets källare. Nästa stopp blev återigen utanför Kungstornets nuvarande entré. Till sist fick deltagarna gå ner i kasematten. Det var ett intressant och lärorikt föredrag till fots och det fina vädret och föredragshållarens rika kunskaper gjorde att det blev uppskattat.

Björn Blomqvist 2011-04-17 

Söndagskafé på Nyköpingshus

Gårdagens söndagskafé på Nyköpingshus blev ett trevligt kulturmöte. Det kom många besökare och föredraget lockade drygt tjugo åhörare. Vårens föreläsningstema är “Nyköping” och gårdagens föredrag handlade om nått så hemskt som kolera, dvs. “När koleran slog till i Nyköping”. Nästa söndag hoppas jag på fint väder, för då blir föredraget utomhus, dvs. “Slottsvandring på Nyköpingshus”.

Det fina vårvädret tycktes inte skrämma bort besökarna eftersom Kungstornets båda utställningar var välbesökta under dagen. Om bara några månader startar säsongen med öppet varje dag i Kungstornet. I juli startar också årets sommarspel Nyköpings Gästabud, som i år återuppstår som musikalversionen med Teater Sörmland vid rodret. Jag är övertygad om att borggården vid Nyköpingshus kommer att fyllas till sista plats, så passa på att boka biljetter nu.

Nyköpings Gästabud är ett av Sveriges största sommarspel med c:a 100 medverkande, och jag kan intyga att det är en kanonupplevelse att se detta spektakel. För er som kommer att besöka Nyköping under juli månad, skulle ett inbokat teaterbesök med Nyköpings Gästabud på borggården vara ett oförglömligt kulturmöte och en tidsresa till december år 1317. Även de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån som anordnas av Sörmlands museum, är att rekommendera.

Björn Blomqvist 2011-04-11

Vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng

Kan det vara så simpelt? Är det just det enkla som tilltalar mig? För att vara lite personlig i mina konst- och kulturmöten har jag återkommit till tanken om musik som kulturyttring. Jag har återigen fastnat i schlager- och dansbandstankarna, och vill reda ut ett litet sidospår. Ovan strof i titeln är en typisk disposition på en modern schlagerlåt inklusive en tonartshöjning i den sista refrängen. Jag har funderat, tänkt och reflekterat lite djupare angående mina tidigare inlägg kring schlager (Om livet är en schlager) och dansband (På spaning efter Z-ligan), och undersökt i detalj varför dessa stilar tilltalar mig.

Jag gjorde lite research kring schlagerns ursprung och dagens motsvarighet. Ursprunget är ett tyskt uttryck för en låt som slår, dvs. en Hitlåt. Schlager anses vara en lättsam musik inom populärmusiken, som i Sverige har varit vanligt förekommande i melodifestivalen och på svensktoppen från 1950-talet och framåt. Idag är det tonartshöjningen i sista refrängen som sätter prägeln för en schlagerlåt. Det som kan sammankoppla musikstilarna, dansband och schlager är dess tillhörighet till den lättsamma populärmusiken och dispositionen med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Dansbandsmusik tillhör alltså lika mycket schlagern som schlagern själv.

Jag själv föredrar en lättlyssnad slagdänga som är melodiös med en lättfångad refräng. Definition av en schlagerlåt som ges i källorna är det som jag i ovan mening föredrog. Jag har lyssnat igenom några favoritlåtar inom både dansband och schlager. Likheten är slående, inte bara dispositionen, utan också textmässigt. Sångtexterna inom dansband och schlager handlar mestadels om kärlek och relationer mellan människor samt om känslor och natur.

Björn Blomqvist 2011-03-21

På spaning efter Z-ligan

Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.

Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.

Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.

Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!

Björn Blomqvist 2011-02-25

Söndagskafé på Nyköpingshus

Dagens möte på den kulturella himlen var de kulturella museibesökare som vi museivärdar i Kungstornets reception hälsar varmt välkomna. Därefter tar de sig vidare, ända upp till Kungstornets tredje våning till utställning om hertig Karl, där dagens föredrag äger rum kl. 14.

Idag är det söndag och som vanligt har Kungstornet på Nyköpingshus öppet för allmänheten och det står både föredrag, bildspel och kafé på schemat. Som vanligt är det fri entré, såsom alla söndagar. Söndag efter söndag kommer de entusiastiska museibesökarna till Kungstornet för att lyssna på föredrag om allehanda historiska teman med anknytning till Nyköping och Sörmland.

Dagens ämne handlade om barnhem i Nyköping och föredraget lockade 26 åhörare. Det kom en del bekanta ansikten. Det är riktiga entusiaster som kommer till Kungstornet söndag efter söndag, för att lyssna på föredragen. Men vad är det som lockar dem tillbaka? De ämnen som avhandlas i föredragen är ju av skiftande karaktär, finns det ett brett ämnesintresse hos besökarna kanske? Är kanske kaffet extra gott här, eller är det bara så att entusiasterna gillar att rutinmässigt gå på museum, en gång i veckan? Detta är i alla fall mycket uppskattat och många fler än man tror, är generellt historiskt och kulturellt intresserade.

Arbetspasset då? Det gick som de ska och besökarna tycktes vara belåtna med både föredraget, med oss värdar och med kaffet.

Björn Blomqvist 2011-02-06