Autumn house

Trace’s walks along the walls
Hidden places, none open door
Seasons comes, autumn’s calls
As the leaves, inside, a yellow floor

Colorfulness stands by a tree
Under the sky, heaven in grey
Mirroring outside, a cup of tea
As the memories all night and day

© Björn Blomqvist 2016-11-21

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Närhetsturism… ;)

För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också. 

IMG_0743IMG_0745Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva. 

IMG_0750

Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.

IMG_0754 IMG_0756 IMG_0757Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger, men det har inte våra gäster gjort – så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder. 

IMG_0770 IMG_0767 IMG_0768

© Björn Blomqvist 2015-07-15

Lägesrapport

DSCN2273Jag brukar inte skriva/blogga om hur eller vad som pågår på den personliga fronten – men för att hålla bloggen vid liv, tänkte jag bara rapportera om läget med diverse skrivprocesser och byggandet av en skrivarlya. Innanför den lilla röda boden sker just nu ett inredningsprojekt med syfte att skapa just en skrivarlya. (se bild).  

Jag har den senaste tiden bara åstadkommit en (1) ny dikt. Bokmanuset står stilla, men jag hoppas att jag hittar kraften snart igen. Jag hade tänkt att skriva klart utkastet under sommaren, men det tycks bara var en vision med illusionistiska drag. Därutöver gör jag inga framsteg på arbetsmarknaden heller. Jag önskar att jag kunde omvandla min kreativa poesi-anda till att vara mer aktiv på arbetsmarknaden.

Apropå poesi – så har jag snabbläst alla mina 82 dikter i samling nr. 1 och insett att det är en övervägande andel dikter med mörka och neurotiska inslag.

Varför?… 

Björn Blomqvist 2015-06-25 

Lamp it…

En tråkig eftermiddag och en kamera i handen så händer det igen. Meningslöst motiv fångas av linsen. Fråga mig inte varför – det blev bara så…

IMG_0027 

Bråviken i alla ära – men Femörehuvud levererar

På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…

Femörehuvud finns inte bara ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet), ett naturreservat och ett konstnärstillhåll, utan också en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården. 

Välbesökt, välbevarat och faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.

Med ena handen om hundkopplet och den andra om mobilkameran, fångades bilderna i samma takt de fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.

Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.  

 

Björn Blomqvist 2014-08-17

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

Lite mer…

Förutom de tre kulturmötena jag gjorde i onsdags (två stadsvandringar och ett pub/restaurangbesök) passade jag på att utföra en annan favoritsyssla. Jag fotograferade några byggande i stan, under och efter att  jag åt en liten räkmacka (tekaka) och drack en burk läsk på Kumlins Konditori (94 spänn!) kostade det.  

Björn Blomqvist 2014-07-12

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

En stirrande blick och stenhårda ytor

Längs sträckan mellan punkt A och B, en grådaskig yta jag tittar på. Asfalten framför mig lockar min uppmärksamhet. Jag inser att jag nu ska lyfta blicken. Se allt det andra runt omkring mig. Min blick lämnar den stenhårda ytan under mina fötter. Det tar inte många sekunder så har jag en ny stenhård yta under, över och bredvid mig. 

IMG_2207Tunnelns oskyldiga textur av stenhårt material har fått hjälp att tala till mig. Sprejburkarnas språkrör sänder budskap till oss som passerar igenom. Tags, klotter eller konst? Om det nu kan kallas konst, är en subjektiv upplevelse. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg om vad som är konst och inte konst. Det är generellt sett ingenting vi kan definiera, det är bara en personlig upplevelse.

Jag tycker tags och klotter inte är konst vid denna plats eller i denna kontext. Graffiti däremot, tycker jag är konst. Det finns en estetiskt skönhet och i viss mån en symbolik i den. Däremot kan klotter likaväl vara konst, men då skulle denna vägg få flytta till en annan plats, ett galleri kanske. Då skulle det vara konst.

Jag lämnar tuIMG_2210nneln och går vidare utan att titta nedåt eller bakåt. Med ett vaket öga fångas jag av nya motiv mot en lika stenhård yta. I nästa tunnel möter skurmedel en ensam gestalt. Klottersaneringen har lämnat spår. Bleka partier vittnar om en kamp mot klottrare. Något är ändå kvar. Har den kommit dit efteråt, eller blev den förskonad från utradering? Det kan inte jag svara på, men däremot bli fascinerad av motivet och direkt jag kom hem, dyka som en rovfågel ned i mitt symbollexikon. Jag anar ju ugglor i mossen. 

Otur för vem? Klottrare, saneringspersonal eller ugglan. Lika svart som konturen som bildar ansiktet av en uggla, lika svart är ugglans symbolik. Ugglan som är en nattlig varelse, symboliserar otur och själsligt mörker. Ugglan kommer ned till jorden om natten och äter de dödas själar och det  kraftigt hoande ljudet och den stirrande blicken, ses som ett förebud om död och olyckor. 

IMG_2212Jag lämnar snabbt tunneln för att inte få med mig otur. Strax runt hörnet kan jag andas ut och beskåda en mer estetisk stenlagt plats. Ett hörn rundas av, likaså min promenad. Snart når jag punkt B – Busstationen.

Jag har nu gått den stenhårda vägen mellan punkt A – Arbete och punkt B – Bussen. Det var det jag hade att berätta och analysera. På återseende!

Björn Blomqvist 2014-04-18

Taktikförflyttning

Visst kan det vara hektiskt så här i jultider. Det är det för mig, men inte pga. julstress eller så. Snarare revyarbetet, eftersom jag ställer mycket höga krav på mig själv. Det kan kombineras med att jag även ägnar dagarna till att vara engagerad hos en extern aktör som det så fint heter. Däremot måste jag hålla inspirationen uppe i revyarbetet och det teatrala. Det är som vanligt revypremiär på nyårsafton och tändvätskan för ett bra teaterarbete och bra sceninsats, fick jag i och med mitt deltagande i Sound of Music. Fortfarande en oförglömlig resa 

För att kunna hålla känslan och inspirationen på topp gör jag min s.k. taktiska promenad varje dag. Jag rör mig mellan två punkter vid två tillfällen. Först mellan två byggnader från sent 1800-tal. Dessa ger inspiration och lust. Den första jag passerar är Nyköpings teater (1884) som ligger strax intill busstationen, med teaterparken strax framför. Jag har självklart stått på den teaterscenen och agerat. Det gjorde jag senast i december 2012. 

En tiominuters promenad senare har jag anlänt till bron som förbinder västra och östra Storgatan, med Nyköpingsån forsande under sig. Vid bron, nu i jultider och på mornarna, möts jag av en upplyst västfasad på stans vackraste byggnad – Sparbankshuset (1889). Ett magnifikt bygge i nygotisk stil. Strax bakom Sparbankshuset ligger en annan magnifik byggnad i en mer palatsliknande stil – nybarock (1800-tal). Husets ingång visar på prakt och utsmyckning med sina kolonner intill. Byggnaden heter Post- och Riksbankshuset. Riksbankschefen huserade i huset vid den tiden. Det är där inne jag deltar som medverkande hos den externa aktören. 

När arbetsdagen är slut hinner jag knappt komma hem och hämta andan, för än jag ska på nästa strapats. I stort sett varje kväll repeterar vi årets nyårsrevy på Tärnan i Oxelösund. På en betydligt yngre teater än i Nyköping, men desto större. Den anses vara östra Sörmlands största teatersscen. Där inne förflyttar jag mig mellan två platser. Mellan utrymmet intill logerna och självaste scenen. Logerna har vi städat under två dagar nu och snart kan vi flytta in i där.

Det är premiär av nyårsrevyn i vanlig ordning på nyårsafton. Det är en tradition. Det är den 13:e nyårsrevyn som sätts upp och det blir min 9:e revy. Den stora, fina teatersalong vi har här i Oxelösund kan efter detta år vara borta. Det är trist, men så är det i den kommersiella och privata världen. Huset som teatern finns i är privatägt nu mera – men scenen är stor. 

Björn Blomqvist 2013-12-21 

Nygammalt kulturmöte

Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.

Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.

Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.

Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.

Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.

Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.

Björn Blomqvist 2013-07-25

Ett kulturmöte med medeltida Kulturmöten

Ibland kan mina kulturmöten möta sina möten osv. Jo så kan det bli, men det är inte ovanligt. Jag har idag varit på gamla biografen Grand i Nyköping och lyssnat på föredrag om fynd och upptäckter vid de arkeologiska utgrävningarna i Nyköping (2010-2012). Föredragets tema handlade om ”Kulturmöten i det medeltida Nyköping”. Föredragets fokus var på utgrävningarna vid kvarteret Åkroken i centrala Nyköping, strax bakom nuvarande stadshus. Där har det gjorts arkeologiska utgrävningar i fler omgångar med start 2010 och med verksamhet fram till årsskiftet 2011/12.

Föredragets 1:a del handlade om utgrävningar ett stenkast ifrån Kilakastalen vid Kilaåns mynning. Där har man med hjälp av arkeologistudenter, grävt fram en huskonstruktion/torpargrund. Fynden vid platsen berättar mer än att vara en torpargrund. Man har hittat rester av importerat glas och keramik –  hittat hästskor, pilspetsar och sporrar mm. av medeltida dateringar. Det mest intressanta är fragment av ett mynt från Knut Långes tid (1229-1234). Föredraget om utgrävningarna vid Kilakastalen var intressanta och kastalen med sin omnejd kanske har kopplingar till Nyköpingshus, tror arkeologerna.

Det är i den 2:a delen av föredraget som utgrävningarna vid kvarteret Åkroken tas upp och fortsätter i efterföljande delar. Den ordinarie föredragshållaren var tyvärr sjuk så hans arkeologkollega fick rycka in, vilket först blev lite osäkert i framförandet men sedan växte han in i rollen. De båda har ju deltagit i utgrävningarna, så kunskap finns det. Hursomhelst handlade denna del om ”Hus och stadsgårdar i det medeltida Nyköping”. Hur den medeltida huvudvägen var konstruerad, samt om hur gränder och passager var dragna, handlade 2:a delen om. Likaså hur husen i det medeltida Nyköping var placerade. Husen stod på rad längs långa tomter. Vid tidigare utgrävningar i det centrala Nyköping under 1960-talet och även på 1970-talet har husrester vittnat om hur hus och gränder var parallellt placerade, vinkelrätt mot den medeltida huvudvägen (som avlånga tårtbitar). I övrigt handlade det också om husens konstruktion.

Hur hus såg ut och hur man levde i Nyköping under medeltiden fortsatte föredragshållare nummer tre att tala om i den 3:e delen. Den handlade om: ”Hur levde man i det medeltida Nyköping”. Med lite dåligt ljud i högtalarna och ett headset som var känsligt för ut-blås vid tal, fick de drygt 200 åhörarna veta mer om just hus och levnadssätt i det medeltida Nyköping. Jag själv var mindre fokuserad i den delen så jag har inte så mycket mer att berätta.

I sista etappen efter en bensträckare på 30 min. körde föredragshållare nummer 4 igång. För en gång skull en som var påläst, retorisk och van att stå och tala inför publik. Ämnet var intressantast men som jag vet minst om. Det var om ”Mikroskopiska spår av kultur och natur vid Åkroken. Bara en sån sak som att ta upp olika analysmetoder som, pollenanalys, macrofossilanalys, analys av parasitägg och kvartärgeologi gör att man blir nyfiken. Jag ska inte gå in på detta då det var för avancerat att få grepp om – och så har jag svamlat klart för denna gång.

Trots en del fakta jag redan känner till och en del nya inslag, samt blandad retorik, tyckte jag att föredragen var värda att lyssna på. Det var så gott som fullsatt i lokalen (drygt 200 åhörare). Föredragshållarna var från både Sörmlands museum och från RAÄ. Det sista som skedde var en avrundning med utdragen frågestund som jag var tvungen att lämna då jag hade ett mycket viktigt möte att göra. Jag var hungrig och var enligt order från högre ort, tvungen att beställa pizza före kl. 21.00.

Björn Blomqvist 2012-09-13

En “mässa” saker!

Redan igår förberedde jag mig genom att vässa mina armbågar. Idag besökte jag Nyköpings bomässa som är en årlig återkommande happening i staden. Om man nu räknade bilar på parkeringen och räknar med kanske tre personer per bil i genomsnitt, var det säkert 4500 personer inne på mässan. Mässan huserade i två hallar, i multihallen och i den gamla ishallen.

Jag besökte mässan för ett nytt möte med byggnads- och trädgårdskulturen. Kulturmötet varade i 3 timmar. Två gånger gick jag runt i ishallen och två gånger i multihallen. Självklart fikade jag och tog några bilder på fina utställningsobjekt. Ungefär 5 låtar brände Kalle Moraeus av innan det blev tyst i hallen. Det var en stor publiksiffra och många med en relativt hög medelålder.

Bland gräsklippare, fröpåsar och blomsterarrangemang använde jag armbågarna i början och därefter tunnades folkmassan ut. Från monter till monter hamnade jag till slut vid en blomavdelning med en mycket engagerad blomsterförsäljare som pratade flera minuter om en speciell blomma jag aldrig har hört talas om. Det visade sig vara den blomma jag först trodde var ogräs, innan försäljaren pekade ut vilken det var.

Bekanta ansikten såg jag också, och jag var väldigt tillbakadragen när det gällde att provsmaka godis och plocka på sig souvenirer. Ingenting av sånt hade jag med mig hem. Förutom fika köpte jag bara några fröpåsar och en smarrig mögelost kallad ”Rocka Fett”. Och rocka fett gjorde även Kalle Moraeus men bara i en låt och jag önskade han hade spelat fler rocklåtar. I morgon fortsätter mässan men en dag räcker för mig, men det är bra att ni andra som missade idag, hinner med att besöka mässan i morgon.

Björn Blomqvist 2012-03-17

 

Trädgårdskonst och två kungliga slott

Så här i vårtider när sommaren närmar sig med stormsteg och med alla tomtägare som donar i sina trädgårdar har jag kommit att tänka på trädgårdskonst ur ett historiskt perspektiv. Jag tänker framförallt på en stil av trädgårdskonst som gjorde entré under 1600-talet, som jag fick lära mig om när jag läste konstvetenskap på universitetet. Under medeltiden och renässansen var trädgårdarnas praktiska uppgifter det viktigaste, men därefter, på 1600-talet och under barocken skulle trädgårdarna inneha ett estetiskt uttryck och vara mer anslutna med byggnaderna. På konstvetenskapen fick vi lära oss vad som kännetecknar en barockträdgård och vilka som var de ledande trädgårdsarkitekterna i Europa under 1600-talet. De två kanske mest kända och vackraste barockträdgårdarna finns i Sverige och i Frankrike, enligt mig.

Den gemensamma nämnaren är framförallt att de båda trädgårdarna har kunglig anknytning. I Sverige syftar jag på Drottningholms slott och den enormt vackra barockträdgården som jag själv besökte för ett par år sedan. Trädgården restaurerades på 1960-talet och har fått det barockliknade utseendet den hade när Tessin d.y. med hjälp av Johan Hårleman skapade den. Trädgården har en enhetlig utformning, vilket var vanligt under 1600-talet. Trädgården är anlagd och ordnad efter den typiska barockstilen där utgångspunken är en parterr (trädgårdsterrass) med rankmönster och symetriskt placerade växtligheter, samt fontäner eller liknande. Drottningholms trädgårdsarkitektur utgår ifrån ett franskt mönster, signerat André Le Nôtre. Mycket i Drottningholms trädgård är tuktat och symmetriskt, där båda sidor av en central gångväg/mittaxel är precis likadana, som en spegling av varandra. Längre ut i trädgården finns även olikformade sidor om mittgången men som ändå är symetriskt ordnade.

André Le Nôtre är mest känd för att ha skapat barockens två förnämsta trädgårdar, Vauxe-le-Vicomte och trädgården vid Versailles. Just Versailles trädgård är den andra trädgården jag syftar på. Versailles är ett resultat av Kung Sols flärd och rikedom. Kung Sol (Kung Ludvig XIV) lät André Le Nôtre anlägga Versailles parkanläggning och trädgård på 1600-talet. Han samarbetade också med Louis Le Vau och Charles Le Brun i samband med skapandet av Vauxe-le-Vicomte. Trädgården är enorm med större dimensioner än Drottningholms. Själv har jag inte varit där, men dit ska jag så fort jag ha möjligheten och därtill se den enorma spegelsalen inne i Versailles. Som barockträdgård med den stiltypiska symmetrin, parterrer och dubbla alléer och fontäner, kan man bara avundas den och önskade att man hade en liknande trädgård här hemma. Den egna trädgården går mer i rokokostil, dvs. mer vildvuxet med syfte att vara en rokokoträdgård med romantiska inslag.  

Björn Blomqvist 2011-05-09

Mochekultur eller Romarrike

Efter att jag hade titta på två dokumentärfilmer om två arkeologiska projekt i två olika delar av världen och om två olika kulturer/riken, har jag insett att jag kanske skulle ha pluggat till arkeolog också. Det är alltid spännande att forska och göra research kring ett historiskt föremål och ta reda på dess historia och ursprung. Jag har ju också ett stort historieintresse utöver konstintresset, framförallt kultur- och socialhistoriskt men också för utomeuropeisk historia. Därför uppstår även kulturmöten med historieanknytningar som detta, inte bara konstmöten. Som ni vet, följer jag med spänning, Magnus Ladulås gravöppningsblogg. 

Vilka är då dessa två dokumentärer som jag intresserar mig, och som höll mig klistrad framför TV:n? Den första dokumentärfilmen jag tittade på heter nått så hemskt som ”De halshuggna romarna”. Dokumentären handlar om utgrävningar i staden York i norra England, den stad som var romarrikets norra huvudstad. Dokumentären följer arkeologer som hittat en underlig gravplats med halshuggna kroppar. I dokumentärer söker de svar på vilka dessa personer var och varför den Severiska ätten med kejsare Septimius Severus och hans söner Caracalla och Geta var inblandade. Dokumentären ger också en historieskrivning kring sönernas maktkamp och kejsartiteln efter faderns död.

Den andra dokumentärfilmen skildrar Mochekulturen och dess människor som befann sig i en helt annan del av världen, samtidigt som romarriket var i sitt slutskede. Dokumentären heter ”Perus pyramidkung” och den skildrar arkeologiska utgrävningar i området Sipán i norra Peru, där mochekulturen blomstrade från år 100 till år 800 e Kr, med storhetstid mellan åren 550-650. Kulturen försvann efter 700 år och lämnade efter sig gåtfulla pyramider i öknen, där utgrävningarna fortfarande görs. Dokumentären berättar om de arkeologiska utgrävningar som började redan 1987 som en följd av några gravplundrares iver att finna skatter.  Gravplatserna var alltså redan kända när arkeologerna började utgrävningarna. Alla de tusentals föremål som funnits och det museum som nu är byggt på samma plats, kan vara intressant att besöka i framtiden.

Björn Blomqvist 2011-04-19