Över vidsträckta fält går moralen, sida vid sida med etikens moder. Tillsammans läggs moralkakor under jord likt minor. Vad är hemma, vad är borta? Vem är vän, vem är fiende?
Från Ingenmanslandet jag kommer gående. Över fältet trampar jag fel – jag trampar på en mina. En tankeattack kastar mig bakåt. Splitter yr, skador uppstår. Ett moln av dimma lägger sig ovanpå.
Utan skydd och utan bas ligger jag hjälplös på marken. Ångestmolnet skymmer sikten för tidens läkare. Sent ska synden vakna, sent ska hjälpen komma.
Vilse i början på de privilegierades zon uppstår misstagen. Utan tanke och utan hänsyn skjuts salvor mot osynliga mål. Liggandes kvar på marken försöker jag kräla tillbaka…
För ovanlighetens skull, tänkte jag säga några ord om de pågående scenprojekten – alltså inget skryt om bokprojektet denna gång.
Det är intensiva repetitioner av musikalen Sound of Music just nu. Slutrepetitioner hela veckan innan första genrep. Det var rörigt första dagen på scen, men numera bara roligt på scen. Det tar sig – sa han med tändstickorna 😉
Som jag har nämnt tidigare, spelar jag en liten talroll, men ändå viktigt eftersom alla som deltar är lika viktiga. Det är också den största produktionen med största ensemble, jag deltagit i.
Revyer, farser, sekelskiftsdramer m.m. som jag har spelat ända sedan mitten av 1990-talet, är mindre produktioner och med färre inblandade. Här är det en viss kontrast, men uppdraget är detsamma. Att stå på scen och leverera, hur lite eller mycket du än har att säga/göra.
Det är också första gången på Culturums scen för mig. Tio föreställningar ska det bli och med tanke på hur duktiga många i ensemblen är, kommer det bli en oförglömlig upplevelse för publiken. Det lovar jag!
Om ni inte har köpt biljetter än – finns det biljetter kvar. Framförallt till de första föreställningarna.
Linjerna stiger uppåt från vänster till höger. De liknar en majestätisk strut som pekar mot det dolda ansiktets gåta. Denna gåta viskar hemligheter och lockar med sin förtrollande mystik!
Galleri Fiskhusets skylt visar vägen till utställningen Mirakler & Mångfald av konstnären Lillan Michelin.
Jag besökte vernissaget på Galleri Fiskhuset, som vanligt direkt efter dagens repetitioner av Sound of Music. Det mest givande med vernissage är möjligheten att träffa konstnären.
Konstnären Lillan Michelins utställning “Mirakler & Mångfald” har vernissage idag! Förbered er på att bli hänförda av hennes akryler på pannå, höga och avlånga, som sprudlar av liv och färg. Den varma koloriten är fylld med rektanglar och kvadrater i vinrött, marinblått, brunt och beige. Den innehåller även en palett av andra förtrollande färger. Det kommer att ta andan ur er! Missar ni detta är det ert eget fel!
Otaliga alster omfamnar ett kollage-liknande tillvägagångssätt. Motiven fylls ut med en rikedom av olika element. Dessa inkluderar allt från en elegant tapetbård till en robust träkloss. Det kan vara ett intrikat beslag eller till och med en rå slipskiva.
Konstnären älskar att skapa på hårda ytor, vilket verkligen syns i de många pannåerna på masonit och betong! Det finns också några fantastiska gicleetryck (grafik) och ett par litografier som visar upp konstnärens bredd. Utställningen är en riktig resa genom olika tidsperioder, med skiftningar i motiv och teknik som bara förstärker den passionerade uttryckskraften!
De äldre motiven, med sina mjuka, böljande linjer, viskar om en svunnen tid, en tid av elegans och stillhet. De yngre motiven, däremot, exploderar i en virvelvind av raka linjer, som spretar uppåt i en majestätisk, strutliknande form! Ovanför dessa dynamiska linjer dansar blommor och andra mystiska motiv. De verkar berätta en hemlighetsfull historia. Det är som en saga om liv och död, om skönhet och kraft! Vilken passionerad kontrast! Vilken otrolig resa genom tid och rum!
Konstnärens verk vibrerar av en fascinerande abstraktion, en dans med modernismens olika stilar, där varje penseldrag är en lekfull tankeutforskning. I de flesta av dessa fängslande alster upptäcker betraktaren ett ansikte. Ibland är det i profil. Ibland syns bara ögon och mun, som viskar hemligheter och lockar till djupare reflektion.
Precis som i det förra konstmötet jag bloggade om. Vissa ansikten är dramatiskt delade i två halvor. Var och en badar i en egen, fängslande kulör. Till skillnad från förra mötet, är Lillans ansikten elegant långsmala. De följer redan fördragna linjer. Detta förstärker den intensiva känslan i verket.
Längs de diagonala linjerna sveper hon sina motiv med en passion som brinner. Det är som en förtrollande dans från vänster nederkant mot övre högra hörnet. Ansikten och strutformade element följer linjerna med en graciös elegans. Blommor och konturer av byggnader likaså, som om de viskade hemligheter om en värld bortom det synliga. Motiven, utan djup (3D), lockar ändå betraktaren att drömma sig bort. Betraktaren får fantisera fram ett perspektiv och ett djup som bara fantasin kan skapa. Fantasin, obegränsad och fri, sätter inga gränser för vad vi kan se och uppleva i denna magiska bildvärld.
Konturerna dansar med en linjär elegans, där måleriska inslag sparsamt pryder ytan. Varje motiv, varje form, varje element är tydligt markerat, som om det viskade sin historia. En touch av kubism smyger sig in. Det är en hyllning till den plana bildytan. Raka linjer trotsar djup och perspektiv. De skapar en fascinerande, tvådimensionell värld.
Efter ett varv i utställningen kände jag mig tvungen att gå ett varv till. Jag var driven av en outsinlig längtan. Jag ville upptäcka ansikten i varje målning. Vissa ansikten uppenbarade sig lätt, medan andra var subtilt gömda, och i några motiv förblev de helt osynliga. Kanske viskar dessa ansikten hemligheter till oss, väntande på att bli hörda.
Finns det uttryck i dem som ska smälta samman med bildens övriga element?
Merparten av verken utstrålar en varm och inbjudande kolorit, precis som förra veckans konstmöte. Det älskar jag!
Något är trasigt något värker där inuti där ingen märker Smärtan finns smärtan går där bakom där blöder ett sår Ingen vet ingen som vågar ser det dolda ser eller frågar
Bara jag vet bara jag känner oron som är oron som ränner Ovetande om ovetande svar ger signaler ger allt som är kvar Håller tyst håller er på halster bakom en mur bakom mina alster
Kära dagbok… Nää, glöm det. Det var bara en illusion. Dagen efter det intensiva konstmötet känner jag mig lite “off”. Jag känner mig som en katt som ser en gurka och tror att det är en orm. Jag har också haft en lång repetition i att behärska ett sjungande teaterstycke. Vem visste att böcker kunde sjunga bättre än jag?
Egentligen vill jag hoppa på det igen. Ett nytt konstmöte under lunchen, såklart. Lunch är ju den enda måltid som vi alla genuint kan kalla ett konstverk! Tiden flög förbi snabbare än min lunchpromenad. Under den jagade jag både mätstickor och inspiration. Jag medger att dagens repetition i scenkonstens anda är ett konst- och kulturmöte. Det är värt att släpa med sig som en tyngre ryggsäck!
Efter hela dagen i replokalen kan jag erkänna att både hungern och tröttheten gjort en grand entrée. Tack och lov är de bara skuggor av den fantastiska helhetsupplevelsen. Är du ärligt talat, vem behöver mat när man har musik? Så kul, spännande och lärorikt har repetitionen varit. Jag nästan glömde att jag är en människa med grundläggande behov. Musikal är den saknade strängen på min lyra, så nu kör vi – låt maten vänta!
Det känns som strängen är på sin plats i en gigantisk ensemble. Ja, det är mer rätt än en katt på en solig fönsterbräda! Trivsamt i gruppen, njuter jag av varje stund, som om jag fått gratis snacks på en filmkväll.
Som amatörskådespelare i snart 18 år har jag aldrig vågat mig på musikal. Jag har mer eller mindre bara spanat in dem på scen och genom popcornslungan på film. Orsaken? En massiv tro på att jag bara kan agera och, om jag har tur, kanske snubbla mig genom någon danssteg. Sång? Snarare ett mysterium som skulle få en katts ångest på höga toner. En liten talroll är min glansroll i uppsättningen. Den är liten men ack så viktig. Jag menar, någon måste ju stå där och förvirra publiken!
På heder och samvete. Det lovas nu att nya, intressanta konst- och kulturmöten ska poppa upp här oftare än man hinner säga “bajskorv”! Egenskrivna alster och rapporter från min manusvärld ska också bli fler. Jag har hört att de har en tendens att föröka sig som kaniner!
En vecka fram i tiden sitter jag säkert här igen och bloggar. Jag har lovat mig själv att inte låta min skrivcrisis ta över. Att glömma att ha roligt under skrivprocessen är som att leta efter inspiration i en mörk grotta. Det är utan ficklampa, onödigt komplicerat och lite skrämmande!
Idag tog jag tillvara på varje ögonblick och gjorde som jag gjorde förra helgen. Under min lunchpaus, som bryter av de repetitiva övningarna inför musikalen, gjorde jag ett oförglömligt besök på ett konstgalleri. För ovanlighetens skull klev jag in på Galleri Sjöhästen, som ligger mitt i hjärtat av centrala Nyköping. Jag besöker detta galleri sällan. Men idag kände jag en irresistibel dragning att ge dem ett celebert besök. Jag ville uppleva de fantastiska konstverken som verkligen förtjänar att firas.
Ingången till Galleri Sjöhästen i Nyköping, en plats för konst- och kulturmöten.
Just nu pågår en fantastisk utställning av Pepe Ribes, “måleri, skulptur och gravyr på egentillverkad papper”. Jag blev helt fängslad av konstnärens vision. Verken utstrålar liv genom sina varma färger och mjuka, förtrollande former, ibland omgivna av subtila konturlinjer. Den dominerande koloriten är en hyllning till naturens värme. Djupa bruna och beige nyanser återges, speglandes det stilla blå. Glödande inslag av gult och rött adderar till känslan. Akrylmålningarna på de spänstig uppspända dukarna är inramade av eleganta träramar i brunt. Det skapar en underbar, harmonisk balans mellan motiv och ram. Denna balans verkligen förhöjer upplevelsen.
Dessa alster strålar av liv och känsla. De har en föreställande och mjuk utformning som fängslar betraktaren. Konstnärens återkommande element av delad yta och två kontrasterande färger framhäver en stor kreativitet och uttryckskraft. Ansikten har ofta en trekantig form. De delas av med var sin färg. Detta skapar en visuell dialektik som verkligen fångar ögat. Föreställ dig ansikten med en flammande gul sidohalva. Föreställ dig också ansikten med en djärv röd sidohalva. Denna syn återkommer ofta och förtrollar i måleriet.
Vissa motiv föreställer nakna kvinnor i fantastiska, surrealistiska poser som väcker känslor. De stora, runda vaderna och låren, tillsammans med bröstens tydliga cirkulära former, skapar en hypnotiserande bild av skönhet. Ljuset fångar dessa objekt från en bestämd vinkel. Detta skapar en fängslande delning mellan ljusa och mörka nyanser. Detta är ett inslag som ofta återkommer i denna genre. Ett slående exempel är ett alster med motiv av en majestätisk tjur och en strålande kvinna. Den djupa kopplingen till Spanien, särskilt Barcelona, genomtränger verket och ger det liv; man kan nästan känna konstnärens närvaro. Den mörka koloriten hos tjuren bryts lyhört av kvinnans något ljusare nyans. Detta framhäver en förtrollande dialog mellan styrka och skönhet.
Det finns en riklighet av alster som utforskar samma tema. Dessa har fängslande ljusbilder och en stark koppling till Spanien och Katalonien. Där vävs gult och rött samman i livfulla rutmönster. Vissa motiv är som exempellösa målningar som fångar själen, medan andra framhäver en mer distinkt linjekontur som verkligen fängslar blicken.
Järnskulpturerna i utställningen förtrollar med sina fantastiska ansiktsmotiv, där två olika halvor kämpar om uppmärksamheten. Dessa kontrasterande sidor väcker verkligen känslor. Jag blev djupt fascinerad av det trekantsformat ansiktet i järn. Den vänstra halvan strålade med ett kraftfullt fyrkantigt öga. Det fångade blicken. Den högra halvan var mer tillbakadragen. Den gav en mystisk dimension med ett djup som nästan kändes levande. Det var komplett med ett rundare öga. Överallt i rummet förundrades jag över de tvådelade ytorna och ansiktena, som stolt visade upp sin kontrasterande kolorit och detaljer.
Likaså gravyrer är delade i olika sektioner, där varje sektion stolt bär sin unika färg. Dessa färger i gravyrerna är inte bara ljusare. De är också kallare och starkare. Det är som om de har en egen själ. Kanske är det ett medvetet val från konstnären, en djärv handling av kreativitet? Bara tänk på motivet av tjuren och kvinnan (akryl). Tjurens kraftiga, runda ben i djup mörk kolorit står i kontrast till kvinnans två ljusare ben. Kvinnans ben är också rundade. Denna kontrast skapar en magnetisk spänning i bildfånget. Kanske placerade han henne där just för att bryta av bildytan? Gravyrerna med ansiktsmotiv förtrollar oss med färgerna rosa, gult, turkos och orange. Varje sektion strålar av sin egen identitet. Aldrig en enda färg täcker hela ansiktets yta. Det är en fest av nyanser som väcker liv i varje tryck.
De djupskapande teknikerna bär på en uråldrig tradition av konstnärlig magi. Tänk dig ett diagonalt plan. Det är ett perspektiv som drar betraktaren in i verket. Objektens storlek minskar och de stiger högre i bildens rymd. En järnskulptur tar form, en fyrkantig ram som delar sig i tre mästerliga sektioner. I varje sektion framträder ett ansikte. Det är en hyllning till den för konstnären traditionella formen. Men dessa ansikten bär också på en mystik med sina två omaka sidor. De har en kraft som inbjuder till djupare reflektion och känslomässig förbindelse.
Det finns en värld av fantastiska objekt att verkligen dyka ner i. Jag skulle ge mig hän åt att utforska tecken och symboler. Jag kämpar tappert med mina symbol- och teckenlexikon, för att blottlägga deras dolda betydelser. Färger bär på sin egen magi. Deras symboliska förklaringar har jag delat med er i tidigare inlägg. Dessa behöver inget mer utforskande. Men jag kan inte låta bli att se en stark koppling mellan alster nr. 50 Harlekin och konstnären. Figuren har ett rutmönstrat kläde i gult och rött. Dessa färger talar till mig. De liknar Kataloniens färger (Barcelona) som pulserar av liv och passion.
Till skillnad från förra veckans konstmöte, fångar denna utställning verkligen mitt hjärta! De varma färgerna, som nästan andas liv, tilltalar mig på ett djupare plan, något jag alltid har huldat. Och de mer föreställande motiven? De talar direkt till min själ och ger mig en uppriktig glädje.
Utsikt över byggnaden vid Bryggeriet i Nyköping, nära replokaler och konstgallerier.
Vid Bryggeriet i Nyköping finns fantastiska replokaler där jag samarbetar med en otroligt begåvad ensemble. Vi repeterar med full energi och glädje till den underbara musikalen Sound of Music. Jag har en liten roll i denna magiska föreställning. Jag njuter oerhört av att få vara en del av detta kreativa äventyr!
Mittemot replokalen frodas inte bara ett, utan hela tre konstgallerier! Som konstvetare brinner jag för dessa kreativa rum. Hungrig som en björn, ivrigt vandrande bland konstverken, rörde jag mig snabbare än vanligt. Varje alster var som ett stopptecken. Inga genvägar alls, bara ren och skär fascination.
I Åsa Kvissberg (måleri och grafik) var de intensiva och uttrycksfulla linjekonturerna som fångade en i steget. Dessa linjer nästan dansade över dukarna. Alstren, fyllda av människor och händer, skapar en fängslande dynamik. Motiven kan verka abstrakta vid första anblick, men de bär på en djup föreställande kraft som väcker ens inre känslor.
Kanske inte helt hänförd av alstren, men inte helt utan betydelse. Kanske ligger inte den här konsten i min personliga smak, då jag ofta dras till historiska verk snarare än samtidskonst. Men mitt hjärta kunde inte låta bli att tolka dem i en surrealistisk kontext. Det är ett spel av vitt och svarta linjekonturer. De lyfter figurer som ansikten, poserande kroppar och händer. Dessa är strategiskt placerade för att skapa en magisk helhet.
Alstren är mestadels måleri, men det finns även några spännande verk i grafik. Detta kan verkligen väcka nyfikenhet om att förstå om det som presenteras är tillräckligt imponerande. Temat i verken är konsekvent och skapar en intressant röd tråd genom utställningen. En gemensam aspekt är den konstnärliga handlingen att låta färgen rinna, vilket ger en fascinerande dynamik till verken.
Motiv av spill och dräll med akrylen erbjuder en kreativ och lekfull känsla. Även om dessa element oftast är i blått eller grönt, ger det en härlig gemenskap och enighet i färgvalen. Kombinationen av blått, grönt, gult och de svartvita människokropparna tillför en fin variation som inbjuder till reflektion. Det blir verkligen en unik upplevelse av dessa konstverk tillsammans!
Angående detaljer och symboler, så vill jag inte ge nån direkt beskrivning. Det är som att försöka förklara varför katter tycker om att jaga snören! Magen kurrade som en besviken tiger. Det fanns i alla fall djup och kontrast i motiven. Men som sagt, de var för röriga.
Bakom berget jag just klättrat uppför reste sig flera toppar. Berget jag såg visade sig vara en bergskedja utan slut. En avklarad klättring blev början på nästa strapats. Med en tung börda på mina axlarna känns väskan på ryggen tom.
En kedja av bekymmer dras ut längs hela bergsryggen. Alla strapatser ska bestigas innan kedjan tar slut. Den tunna luften är tjockare än länken som bryter mönstret. Samma misstag gång på gång lurar bakom varje sten. Önskar jag kunde hoppa och lämna allt, men linan dra mig tillbaka.
Fastkedjad i en bergskedja hänger bekymren kvar likt ett bungyjump. Jag kommer inte därifrån. Ingenstans är sikten klar, ingenstans finns en enkel väg tillbaka.
Att vara på topp är inte detsamma för alla. Din topp kan vara positiv, min topp ett hinder att komma tillbaka. En bagatell är inte bara en bagatell i den bemärkelsen bagatellen inte sitter i klistret. Ett kalhygge är lättare att skapa än att bli av med bekymmer som sitter på näthinnan.
Över vidsträckta fält går moralen, sida vid sida med etikens moder. Tillsammans läggs moralkakor under jord likt minor. Vad är hemma, vad är borta? Vem är vän, vem är fiende? 
![IMG_0634[1]](https://blommanskulturblogg.com/wp-content/uploads/2012/04/img_06341.jpg)
Blomman’s Art and Poetry 