Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.

Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.

Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.

Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.

Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.

När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.

Björn Blomqvist 2011-02-11