Tag Archives: culture

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Beautiful “Femöre”

IMG_0149To celebrate, we started our trip – as usual, trip to Femöre. Perhaps the most beautiful place along the east coast. In almost 2,5 hours we wandered along the peninsula and stayed for photography, coffee break and a glance over a part of the Baltic Sea.

IMG_0187The first picture is from the place where we had coffee break. Coffee and garlic bread with butter and roast beef. Thereafter a trip along the paths in the forest – that’s a part of the long footpath, “Sörmlandsleden”.

9600 steps we walked – which is about 7 km walk along forests, cliffs and lagoons. The total length of Sörmlandsleden, is however, very much longer than our 7 kilometers. Nearly 1000 kilometers through the county.

IMG_0189

IMG_0186Shortly after the journey – the sun was ready for the sunset. The sun is facing south, just before her rest, down in the west. The water is calm, likewise the wind. The only thing that moves is the occasional boats and ships far out. Lightweight waves from a smaller boat, easily hits against one of the cliffs.

Two pairs of feet and four paws are very pleased with the trip. Tired and bathed (the dog), we headed back to the car. We also found new places to have a picnic at later this spring. Count on that!

Perhaps we are privileged to have such a beautiful nature, just a few kilometers from our home. This is perhaps the reason why I, in all years, still live here – apart from a short session during three years in south of Sweden.

Note: It’s Sweden, in winter – 5 days after New Years eve. No snow.

I have one more photo to show, but I save it to the next blog post.

…In a poem of course.

Björn Blomqvist 2015-01-05

Det ARTar sig 👀

IMG_0045.JPGJag började med Lasse. Han ni vet… Åberg. På galleri Westerlind pågår Lasse Åbergs utställning “Art´s Fun!”. Grafik – mestadels litografier, men också några originalverk i form av kollage. Bland underfundiga titlar går jag runt lite för mig själv, så som alltid. Skaparen själv befinner sig i ett rum intill och föreläser om sin konst och sin senaste bok. Jag får en kort pratstund med galleristen innan jag fortsätter mitt varv runt i numerisk ordning – alster efter alster. 

Plötsligt trillar det in ett fyrtiotal besökare till i det lilla galleriet. Det blir trångt och jag känner mig trängd när jag så gärna vill stå länge framför varje motiv och begrunda, analysera och spekulera. Föredraget är slut och alla därifrån vill se utställningen. Jag passade såklart på att fråga Lasse själv kring ett alster jag vill veta bakgrunden till. Vänligt och på ett förklarande sätt, får jag en förståelse till motivet, “Patrik O Putrik”. Ni som var födda på 1950-talet eller dessförinnan kommer fatta – dock inte jag innan jag frågade om det.

Utställningen domineras av motiv med Musse förstås. Några av de underfundiga titlarna är: “Förmögenhetskatt”, “Mussambique” och “Lenin”. Men vad är det som gör det så roligt. Jo, tänk dig en förmögen katt med krona på huvudet, pärlarmband runt ena benet och en öppnad burk gåslever bredvid. Eller varför inte Musse självt bland afrikanska gestalter och afrikanska masker etc. i Mozambique – vad blir det då? Tänk dig Lenin promenerndes med ett paket hushållspapper i näven. Jo så är det. Det är bara det att på paketet står det ju Leni.

Jag får veta att på grund av förfalskningar osv. är Lasse komisk i just det syftet. En kopia av Piet Mondrians mest kända verk men med en instucken Mussehand som rycker i en av de svarta linjerna “High and Low”. Roligare än så för en konsthistoriker, kan det inte bli. Något senare minskar folkmassan i rummet. Alla kan inte vara lika begeistrade som jag och gå runt flera varv och hålla sig kvar. Jag får andrum och tankeverksamheten kommer tillbaka. Jag får motivationen tillbaka likt verket “Motivation”. Något att se framemot. En pingvin med en fastsatt träregel på huvudet med en fisk hängande framför ansiktet, syftar på en ständig motiverad handling. På rullskidor den åker – till fots jag lämnar för nästa galleri. 

20141018_105659682_iOS

På Galleri Sjöhästen är kontrasterna stora gentemot Lasse Åbergs litografier med touch av tecknat, samt hans kollage och hommage. Akryler i stora format möter mig där inne. Tjocka färglager och direkt en återkoppling till både Renässans- och Barockkonst, men i betydligt mörkare kolorit.

Mörka röda färger, varvat med mycket blått och grova spateltag av orange, blandas med det ständigt pågående ljuset. Ett Caravaggioliknande ljus i många motiv. Det gudomliga – ovanifrån eller snett ovanifrån. Likaså några ljuskällor inne bilden. Jag känner igen temat från min kandidatuppsats om just Clairobscur men på ett modernare sätt.

Mörka nyanser av personer som står med ryggen åt betraktaren men vända mot det centralt placerade ljuset är ofta förekommande. Riddargestalten likaså. Även den i de flesta utföranden, med ett centralt ljus i bakgrunden. Det märks att en viss form av klassisk skolning finns hos konstnärerna. Det är mycket jag känner igen från konsthistorien.

De större alstren i nästa rum får mig att i fantasin, att färdas till ett stort nationellt konstmuseum. Det eftersom motiven har en viss historisk klang. “Alkemisten” t.ex. Två figurer som står sida vid sida med en Georges de La Tour-liknande ljuskälla inne bilden, för mina tankar tillbaka i konsthistorien. Återigen mycket rött, blått och gult. Grova penseldrag och ett genomgripande ljusdunkelmåleri (clairobscur). 

Symbolik och mystik kännetecknar många av alstren. Landskapsmotiven delas in i två faser. En övre och undre del i två mörka nyanser och någonstans i mitten, en ljuskälla. Sol eller en uppsprucken himmel ger ljus i bilden. Men också en ringlande flod. Djupt, symboliskt, måleriskt, på duk, clairobscur men nu med akryl, blir en modernare tappning av pannåer och tempera från 1600-talet. Ändå finns känslan där men inte så att jag vill tillskriva målningarna till just det, utan ett modernt måleri.

Efter en lång vistelse på ännu ett galleri, inser jag att det räcker för denna gång. Ur ett historiskt perspektiv från tidigare besök på de två gallerierna, är båda utställningarna, två uppgraderingar. Lasse Åberg levererar alltid och på Galleri Sjöhästen förväntar jag mig alltid mer än andra gallerier i stan. Så blev det denna gång.  

Björn Blomqvist 2014-10-18

En andlig resa genom konsten

IMG_2008Då var det dags igen! Ny utställning (vernissage) “Intonat”, nya intryck men samma gamla vanliga galleri. För ovanlighetens skull höll jag låg profil. Lite som när det inte är vernissage och inga konstnärer finns där att växla ord och tankar med.

I vanlig ordning gick jag runt i utställningen och studerade alster efter alster mycket noga. Först kvadratiska akryler av Katarina Sandgren och därefter oljepasteller i samma format, av Åsa Granskär. 

Det gemensamma är andligheten. Innan jag valde att samtala med en av skaparna – berättade jag min upplevelse och den röda tråden (religiös/andlig) som jag direkt uppfattade. Det resulterade i en för mig intressant föreläsning om de sju olika chakran (finns inom Hinduism, Joga och New Age). De olika chakran med respektive färg finns med i flertalet alster. Det reflekterade jag inte över i första anblicken eftersom jag inte har någon förkunskap om det. Jag fokuserar ju för det mest på det estetiska och konstvetenskapliga/teknik etc. Eftersom utställningens syfte handlar om andlighet och mening – och med målningarnas innehåll i fokus blev det en mindre konstnärlig/estetisk och konstvetenskaplig bildanalys. Lektionen om chakrasystemet var givande. “Chakrabalansering” t.ex. är en metod tänkt att skapa jämvikt mellan olika “energier” i chakrasystemet – intoning i viss mån.

I övrigt konstatera jag att målningarna i sig är mindre stilistiska och mindre estetiskt vackra än vad jag är van vid. Det p.g.a. fokus på alstrens innehållsmässiga betydelse och mening. Oavsett om det är andlig eller religiös konst med tonvikt på innehåll, kan nog ingen idag mäta sig med renässansens och barockens mästare i religiös målerikonst.

Koloriten varierar, linjärt/måleriskt likaså. 3D-perspektiven är ringa. Det är ju inga världskonstnärer vi talar om – därför förväntar man sig inte att blåsas ur stolen av förvåning. Mitt idol-jury tänk hade inga kandidater denna gång heller. Tre varv gick jag runt i utställningen och tittade och samlade intryck. Människor, skyddsänglar, healing och gudinnor – ibland, ibland inte, poserade med just nån av de sju chakran. Hjärtat, Solar plexus, tredje ögat, strupen m.fl.

Pastellerna fokuserar mer på brustna hjärtan, splittringar och saknad m.m. Det är ett betydligt mörkare symbolspråk än bland akrylerna. Eld, sinnen och spiralformade resor inåt i bildytan gav i alla fall ett 3D-perspektiv. Spiralen tycker jag visar på en rörelse i bilden likaså. 

I symboljakten i utställningen kan jag lyfta upp elementet grottan. Ett av alstren heter just “Grottan”, samt ett berg. Varför just dessa två motsatser? Först gav konstnären en förklaring till en av grottans symbolik – den kvinnliga och berget den manliga. Jag tänkte kolla lite närmare på det i mitt symbollexikon och fann att – grottan är en symbol för moderlivet och födelse. Ganska kvinnligt kan man säga. Grottan är en mötesplats och ev. vatten intill, symbolen för liv. Tyvärr hittade jag ingen bra symbolisk förklaring för berget. Det var lite mer snårigt att finna, så jag lämnar det till eftervärlden. 

Efter utställningen besökte jag nästa – den rakt över gården. Jag ska besöka den enskilt en annan dag då allt för många intryck från “Intonat”, behövdes bearbetas. Utställningen mittemot på Galleri Vindfång är en bra kontrast till det konstmöte jag just gjort. Det ska bli intressant att besöka den utställningen inom kort och med ett enda fokus – just bara på den! Den känns mer i min smak, så att säga. 

På återseende!

Björn Blomqvist 2014-10-04

Som en Idol-jury i ett konstgalleri

IMG_0069Jo jag vet, det låter lite metaforiskt och vad är det jag söker? I brist på tid och brist på kandidater, hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Det är akvareller på galleriets väggar just nu – och likt en idol-jury, är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har den senaste tiden blivit trött på akvareller och vill uppgradera mig och se utställningen med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga. Den som ger mig rysningar. 

Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury, men jag måste precis som många andra – gå vidare och vidga mina vyer. Akvarellerna som nu ställs ut på Galleri Fiskhuset innehåller många traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv. Jakten på rörelse är förgäves. Stilleben och landskap i dyster kolorit är frekvent förekommande. till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller?

Konstnären har i och för sig arbetat i olja och akryl tidigare, men anser akvarell vara svårare och det som passar henne bäst. Den mest förekommande koloriten går i lila, grönt och grått. Det är kallt och dystert. Det är linjärt måleri, d.v.s. konturer med tydliga linjedragningar. Djup komponeras på olika sätt. Ett flertal rum med öppna dörrar lockar såklart till centralperspektiv. Golvets linjer mellan golvplankorna likaså.

Plötsligt vaknar koloriten till liv. Starkt rosa, grönt och blått, skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Vakenheten varade i tre alster, sen somnade idol-juryn igen. Stilleben efter stilleben fyller nästa sektion. En björnskalle, hink och trätunnor. Visst är det fint med stilleben, men inte i akvarell. Jag vill se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten är återigen i en grå och dyster inramning. Det blir ingen guldbiljett denna gång heller. 

Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga. 

Nästa…

Tiden tog slut och inget av alstren fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste till ett annat galleri, eller stad för att finna mina kandidater. Bland abstrakta konstverk finns ett och annat gudkorn som förtjänar en guldbiljett – det vet jag. Dags att öppna eget snart. 😉

Björn Blomqvist 2014-09-20

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11