Category: TV

Uppåt, framåt, siktet inställt

Eftersom jag inte har gjort några kulturmöten den senaste tiden borde jag inte blogga, men jag behöver uppdatera läget lite. Orsaken till uteblivna kulturmöten är bekvämlighet och för att jag tränar alldeles för mycket istället.

Däremot har jag investerat några hundralappar i ett nytt datorprogram att skriva bokmanus i. Vid programmets utforskande ser jag att det kommer passa mig bra. Skrivandet går inte fort framåt men de rör på sig i alla fall. Eftersom jag oftast kommer på nya scener, händelser eller karaktärer när jag minst anar det, kan jag nu med det nya programmet, anteckna dessa separat men ändå få de med i huvudhandlingen.

Jag börjar känna mig lite som en författare men som sagt – jag är nybörjare och har bara författardrömmar, inget annat. Jag skriver bara för min egen skull och på min fritid och drömmen kanske aldrig slår in.

Nu när våren börjar titta fram längtar jag tills det är fritt fram på cykelvägarna att springa (ingen is och inget grus). All den träning jag ägnar mig åt just nu, är nog den dyraste och nyttigaste investering jag någonsin gjort. Den kostar tid och svett men den ger mig kraft och energi att förändra mig själv och världen omkring mig.

Jo förresten – Melodifestivalen som jag följer i mindre utsträckning än i fjol, är ju ett kulturmöte. I år är jag inte personligen på plats (var på 2:a chansen förra året). Jag följer festivalen i år från tv-soffan som så många andra.

Formkurvan ser ut att peka uppåt för en gång skull – så var inte oroliga om jag inte levererar alster i detta nu. De kommer till mig när jag minst anar det. Jag är en känslosam kreatör som letar fokus och med siktet inställt på nya utmaningar.

Björn Blomqvist 2013-03-05

Med andra ögon

Nu är finalen avklarad och jag är både nöjd och missnöjd. Att Loreen vann var nästan uppenbart. Att Danny kom 2:a likaså, men hans scenframträdande är coolare. Dead by April var bättre en andra gång men det håller inte i melodifestivalen. Jag vill se dom på Sweden Rock inklusive Dynazty.

Att Thorsten Flinck framröstades som tredje bäst av de svenska tittarna gläder mig eftersom han har en enorm scennärvaro, oavsett vad han framför. Han är nummer 1 i den genren men tittarna vill ha disco eller pop.

Jag skulle kunna betala dyra pengar för att se Thorsten Flinck, likaväl som att få sitta i en jänkebil och njuta av Top Cats och se människor 50-talskläder. Men nu har röstarna sagt sitt och så är det.

Efter Andra chansen live såg jag nu finalen med andra ögon. Konceptet och regin känner jag igen. Däremot glömde jag det snabbt. Hur som helst ville jag se Danny i Baku men så blev inte fallet.

Nästa gång vi hörs i koncertkretsar är det troligtvis från en scen nära dig med en scenshow med Thorsten Flinck.

Björn Blomqvist 2012-03-10

Äntligen! Eller… nästan

Så här dagen efter den sista deltävlingen av den svenska melodifestivalen blev jag verkligen nöjd med mina förväntningar. Det var ett bra startfält som verkligen levererade. Det är inte undra på att det blev synd om vissa artister. Alla kan inte gå vidare och alla får inte en andra chans, i alla fall inte i årets melodifestival. Vad som sker med låtarna och artisterna senare får tiden utvisa, men det går nog ingen nöd på dem så etablerade som de är.

Jag tänker framförallt på Charlotte Perrelli. Det var en bra låt (efter första refrängen), en bra artist och ett påkostat nummer. Hur som helst har faktisk Charlotte varit med förr och t.o.m. vunnit hela “shottaballongen“, men alla är inte nöjda för det. Jag tycker faktiskt att de bidrag som inte blev top 5, inte heller hade där att göra. Däremot var jag besviken på att Danny gick till final med tanke på att hans sång var under all kritik igår.

För min del var det bra att ett hårdrocksband gick till Andra chansen eftersom jag själv kommer vara på plats i arenan och för att jag gillar genren. Däremot är den s.k. 80-tals-, pudel- glamrocken ganska enformig. Det var som att se Europe, The Poodles, Hammerfall eller Whitesnake mm. på scen, men det gick ju bra för Nicke Borg förra året med en hårdrockballad anno 1980-tal.

Christer och Lotta i en smörig ballad är inte det jag vill att de två ska framföra tillsamman. Lottas röst var också väldigt skrikig för ovanlighetens skull. En klatschig schlager/dansbandslåt är vad de ska göra eftersom det är deras kall. I övrigt var det den bästa deltävlingen, vilket kan sägas att det bästa sparas till sist.

Björn Blomqvist 2012-02-26    

Tillbaka till ruta 1

Veckans deltävling av melodifestivalen trodde jag skulle bli en ytterligare höjning från förra veckan och desto mer högklassig än deltävling 1. Det fick jag verkligen äta upp. Deltävling 3 är två steg tillbaka, kanske mer än så. Jag är verkligen besviken över kvaliteten på låtarna och artisterna. Visst finns det mer att få ut av vissa artister men denna gång var inte bidragen tillräckligt bra.

Inlägget denna gång blir ovanligt kort eftersom det jag tycker om finalbidragen kan sammanfattas med de tiotusentals Tweets som florerar på ”#mel2012”.

– Annars då?

– Jo novellskrivandet fortsätter men poesin har avstannat!

På måndag och på onsdag hoppas jag kunna besöka en eller två lokala konstutställningar i Nyköping och äntligen ska nya reportage skrivas. Så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-18

Halvvägs till Andra chansen

Med tanke på att jag gillar Rockabilly är det en fröjd att få höra och se Top Cats i Andra chansen i Nyköping. I övrigt var deltävling två något bättre än förra veckans deltävling. Det beror på att jag nu har blivit bekant med konceptet. Det är enkelt upplagt med ett inledningsnummer i hög klass följt av tävlingsbidragen och däremellan korta sketcher. Artisterna som deltog är skickligare, då några av dem är veteraner sammanhanget. Men tråkigt nog var det dom som floppade i tävlingen, medan fjortisidolen Ulrik Munther och nykomlingen David Lindgren knep en varsin finalplats.

Ingen av dessa två låtar föll mig i smaken, men däremot var Timoteij bättre än sist. Det är en låt som fastnar och även de kommer till Andra chansen i Nyköping den 3 mars. Sonja Aldéns låt var alldeles för långsam och sorgsen. Den hade passat bra till begravningskaffet, än som bidrag till Eurovision. Men hon ser trevlig ut! Hursomhelst var det lite bättre denna vecka men fortfarande saknas det där extra. Det kanske är den typiska schlagern och den riktiga galan jag eftersträvar?

Förutom melodifestivalen har jag också skrivit lite på novellen men inga stora mängder. Jag måste nu framöver lyckas hitta fokus under längre tid medan jag skriver. Oftast hinner jag bara skriva ett eller två stycken innan jag tappar fokus. Perfektionist som jag är, blir det inte mer än så. Jag vägrar skriva om min livliga fantasi sviktar eller när jag inte har kontroll på textflödet. Återigen kan jag påminna om att aldrig underskatta en drömmare i skapartagen.

Björn Blomqvist 2012-02-12

Deltävling ett, dagen efter!

Som så många andra i detta avlånga land satt jag klistrad framför tv:n och första deltävlingen av melodifestivalen igår kväll. Så här dagen efter kan jag läsa om succéprogramledare, skamgrepp och en vild efterfest/hångelfest. Själv upplevde jag melodifestivalens första deltävling som tunn, både musikmässigt och allt runt omkring. Pausnumren var tråkiga, nästan lite löjliga. Låtarna hade ingen direkt populärmusikalisk klang, vilket annars är typiskt för en riktig schlager. Den tiden då tonartshöjningar och en refräng x 2 följt av ett stick osv. var en självklarhet, är ett minne blott.

De två artister som gick direkt till finalen är helt olika i stil, men visar på att det finns en blandad publik. Loreen hade jag svårt för. Ett oartikulerat nummer med för mycket show. Dead By April däremot är min typ av musiksmak och ett bevis på att genren med (growlande) hårdrocksångare är populär just nu. Kan nämnas band som Amaranthe, Amon Amarth och Sevenfield m.fl. Det jag invänder mig emot i deras nummer är att det är långt ifrån en klassisk schlager och att tung musik i form av hårdrock har spelat ut sin roll i melodifestivalsammanhang.

Under dagen har man fått läsa i stora rubriker om två saker. Det mest omskrivna är Thorsten Flincks skamgrepp på programledare Gina Dirawi. Det har skapat en mediestorm och retat upp många tittare och Twittrare. Det andra är Ginas succé som programledare. Angående Thorstens fadäs ska vi ha i åtanke att Thorsten Flinck är och har alltid varit en provokatör. Denna incident som skapat mediestorm kanske i själva verket var en medveten handling för att provocera kanske, eller så är han helt korkad. Han har ju ändå bett om ursäkt efter krav från SVT.

Björn Blomqvist 2012-02-05

Det svänger ju

Efter ytterligare en säsong av programmet På väg till Malung, visar SVT en än gång att realityserier inte behöver innehålla färgstarka profiler eller skandalomsusade karaktärer. Det räcker med det lättsamma programmet för att fånga min uppmärksamhet, inte bara för att jag gärna lyssnar och dansar till dansbandsmusik, utan också vill följa människornas strävan efter sina uppsatta mål. I programmet lyfter SVT fram människor med skilda karaktärer, men med ett och samma mål, dvs. att dansa och ha kul.

Jag följde den första säsongen och tyckte den var både lättsam och underhållande och det märks att programmet hade lockat mer folk till Malung denna sommar. Det var inte bara fler besökare, utan också nya karaktärer, såsom punkartjejer, fotbollsgrabbar och den dansglade Chris m.fl.

I denna säsong slår de hål på myten om den trogne dansbandsentusiasten. Den finns ingen stereotyp för en som gillar dansband, både musikaliskt eller dansant. Det kan lika gärna vara du eller jag och varför skulle vi vara lika som bär. Det som förenar oss är dansen och glädjen till den melodiösa musiken.

Efter två säsonger av På väg till Malung, tycker jag att en tredje säsong kommer att bli en säsong för mycket, inte för att jag har något emot det, men utan att det räcker med två, sedan kan man byta danspartner som det de omskriva reglerna för dansbandsetiken säger.

Det är ingen tvekan om att SVT har blivit språkrör för den svenska dansbandskulturen. Först kom Dansbandskampen, sedan Dansbanan i Täfteå och nu här senast, På väg till Malung. Självfallet gör SVT rätt, vem ska annars via de publika kanalerna ta på sig ansvaret att bevara dansbandstraditionen som ett kulturarv.

Björn Blomqvist 2012-01-12

Vem, varför eller det förväntade

Efter tre avsnitt av favoritprogrammet Konstdeckarna blir min upplevelse i avsnitt fyra något mildare. Det kan bero på att i 4:e och sista delen läggs ribban lägre. Det gäller inte att i första hand ta reda om ett alster är äkta eller om det en senare kopia av ett ursprungsverk, snarare att ta reda på vem som har målat det. Detta tyder på att konstdeckarna sänker förväntningarna enligt min uppfattning.

Det mest lockande i detta avsnitt enligt mig är att en av ljusets mästare kommer på tal, dvs. Rembrandt. Rembrandt och ytterligare två mästare inom clairobscur (Caravaggio och Georges de La Tour), ligger mig varmt om hjärtat eftersom dessa tre ingick i min studie för kandidatuppsatsen i konstvetenskap vid Linköpings universitet. Jag ser också en annan inställning eftersom det tidigt i programmet konstateras att det inte är en äkta Rembrandt det handlar om, utan ett alster av någon av Rembrandts första lärlingar, troligtvis Isaac de Joudreville. Han var elev till Rembrandt under 1630-talet.

Det som dominerar detta avsnitt är inte 1630-talet, utan 1930-talet och Nazitysklands plundringar av konst och utrotning av judar och dess rikedomar. Denna målning är utan tvekan från 1600-talet men målningens historia bygger på stölder, konfiskeringar och arvegods. På så sätt blir det ett dilemma om vem som är den rättmätige ägaren. Ingen vill direkt lägga beslag på den via juridisk hjälp i samma utsträckning som i tidigare program.

Visst är det fruktansvärt och fördömande som Nazityskland gjorde mot judarna och med konstskatter, men för en gång skull blir programmets upplösning vare sig dyster eller glädjande. Programmet visar att alla avslut inte ska vara de förväntade om det inte var så att vi förväntade oss detta, då tidigare program bara handlat om lycka, oro och besvikelse. Jag hoppas på fler program i samma anda eftersom konstvärden bör sättas under lupp allt mer. Det förekommer så många förfalskningar till priset av äkta och många oäkta målningar som i själva verket är en äkta Rembrandt, Vermeer, Caravaggio eller Monet m.fl.

Björn Blomqvist 2011-07-31       

Fake or not fake

Nu börjar det likna nått. I tredje avsnittet av Konstdeckarna vänder de helt på steken. Mitt möte med programmet via Svt Play, konstaterade att nästan hälften av konstvärdens alster är förfalskningar. I det tredje avsnittet vänds allt åt det andra hållet i skillnad från de två första avsnitten. Nu skall äkta målningar visa sig vara förfalskningar, inte tvärt om. Det är intressant eftersom förfalskarna har lurat skjortan av giriga konsthandlarna, såsom Hermann Göring m.fl.

I detta avsnitt handlar det om en förfalskning av Vermeers ”Kopplerskan”. Förfalskaren är en av 1900-talets största, dvs. van Meegeren. För att ta reda på saken vill konstdeckarna ta reda på vilken teknik, material och tillsatser van Meegeren använde sig av. Vi vet att en oljemålning kan ta hundra år att torka/stelna och att den krackelerar med tiden, men hur lyckades van Meegeren återskapa dessa detaljer i modern tid?

Först kom konstdeckarna fram till att han använde sig av ämnet fernolformaldehyd (bakelit). Han rengjorde också sina målningar på ett sätt så att de skulle se gamla och slitna ut, dvs. han misshandlade sina egna målningar för att få dem att se ut att vara 300 år äldre. Det visade sig att van Meegeren använde sig av nästan samma pigment som under 1600-talet, bortsett från fernolformaldehyd som inte fanns för än på 1900-talet. Självfallet visade det sig att målningen ”Kopplerskan” Innehade detta ämne och kunde på så vis avfärdas som äkta.

Det intressanta i detta avsnitt är hur en av nutidens konstförfalskare av modern konst John Myatt, gav sig på att göra en förfalskning av Vermeers mest kända verk 1600-talsverk ”Flicka med pärlörhänge” (1665), det med van Meegerens teknik och material. Förfalskningen höll sig bra, men den konstgjorda krackeleringen gjorde att fernissan flagnade och föll av.

Min slutsats av detta mediala möte innebär att alla giriga konsthandlare ska vara försiktiga eftersom deras dyrt investerade alster kan vara värdelösa förfalskningar!

Björn Blomqvist 2011-07-27

Från soptippen till Sotheby’s

I avsnitt 2 av Konstdeckarna via SVT Play blir det inte bättre än i avsnitt 1 när det gäller upplösningen. Ännu en gång avslutas uppdraget med utebliven lycka, trots att lyckokänslor byggs upp under programmets gång. Fortfarande är jag något bitter på konsthandlarna och konstköparnas iver att göra snabba pengar på konstföremål. I detta avsnitt ges sig de tänkbara ägarna in i bilden och då blir det mer eller mindre en juridisk uppgörelse, inte en fråga om utropspris.

Programmet handlar om ett fynd intill en soptipp på Irland. Tony hittar ett par målningar intill en soptipp, målningar han gillade, och som han beslöt sig att ta hem. 20 år senare finns målningar på vinden hos hans dotter Selena. Ett av dessa alster visar sig vara en äkta akvarell av den amerikanske målaren och kanske USA:s första impressionist Winslow Homer (1836-1910). I samband med den engelska upplagan av Antikrundan, medgav experterna att akvarellen är äkta och värderas till 30 000 pund.

Det som i detta uppdrag blir ett dilemma för konstdeckarna, är att denna målning först bekräftas som äkta av Sotheby’s och att gå under klubban på mellan 150 000 – 250 000 dollar, till att sedan engagera descendenter till släkten Blake som hävdar att målningar är deras. Motivet på målningen är ett familjporträtt av tre personer ur familjen Blake under 1880-talet. Släkten Blake på 1880-talet bestod av kolonialguvernören Blake och hans maka, lady Blake samt deras barn, dvs. högre ståndspersoner.

Allt som allt blev priset på målningen under Sotheby’s auktion i New York 0 dollar eftersom den drogs in under aktionen då släkten Blake ställde motkrav vid en eventuell försäljning. Just nu pågår en juridisk tvist om vem som är den rättmättige ägaren till målningen. Återigen har jag som humanist inget förtroende för konstsamlare eller konstköpare, för mig handlar det bara om konstvetenskap och konsthistoria ingenting annat.

Björn Blomqvist 2011-07-17

Vad är äkta och vem bestämmer det?

Konst och detektivarbete utgjorde mitt massmediala konstmöte idag. På SVT Play följer jag en serie som handlar sökande efter sanning, falskhet eller äkthet inom konsten. Programmet heter för enkelhetens skull ”Konstdeckarna”. Programmet är en riktig aptitretare för oss konstvetare och konstintresserade. Däremot är jag inte nöjd med första programmets upplösning. Jag önskade att det skulle sluta lyckligare, men inte denna gång.

Efter första avsnittet av Konstdeckarna och konnässören Wildensteins eviga vägran att erkänna äktheten i ett av Monets verk blir jag något irriterad. Trots alla nutidens tekniska och researchmässiga hjälpmedel samt expertis är det klarlagt att målningen är (100 %) äkta, men konnässörerna hos Wildenstein avvisar den efter att de först tittade på den för 60 år sedan, helt utan tekniska hjälpmedel, och nu på 2010-talet gör de samma sak. Det är Wildenstein som avgör äktheten i en Monet-målning, inte världens ledande experter.

Jag hoppas att Wildensteins inser hur fel de kan ha genom att bara titta på målningarna med blotta ögat. Detta är med tanke på att en av världens mest framstående Monet-experter kom fram till att ett av Monets målningar som Wildensteins godkänt som äkta, i själva verket var en förfalskning. Den målning som står i centrum i detta program är enligt samma expert (100 %) äkta och då har alla tekniska och moderna hjälpmedel använts. Sammanfattningsvis tycker jag att inga inflytelserika dynastier ska styra konstvärlden, låt kunniga experter och skaparna själva avgöra konstverkens realitet.

 Björn Blomqvist 2011-07-09

Mochekultur eller Romarrike

Efter att jag hade titta på två dokumentärfilmer om två arkeologiska projekt i två olika delar av världen och om två olika kulturer/riken, har jag insett att jag kanske skulle ha pluggat till arkeolog också. Det är alltid spännande att forska och göra research kring ett historiskt föremål och ta reda på dess historia och ursprung. Jag har ju också ett stort historieintresse utöver konstintresset, framförallt kultur- och socialhistoriskt men också för utomeuropeisk historia. Därför uppstår även kulturmöten med historieanknytningar som detta, inte bara konstmöten. Som ni vet, följer jag med spänning, Magnus Ladulås gravöppningsblogg. 

Vilka är då dessa två dokumentärer som jag intresserar mig, och som höll mig klistrad framför TV:n? Den första dokumentärfilmen jag tittade på heter nått så hemskt som ”De halshuggna romarna”. Dokumentären handlar om utgrävningar i staden York i norra England, den stad som var romarrikets norra huvudstad. Dokumentären följer arkeologer som hittat en underlig gravplats med halshuggna kroppar. I dokumentärer söker de svar på vilka dessa personer var och varför den Severiska ätten med kejsare Septimius Severus och hans söner Caracalla och Geta var inblandade. Dokumentären ger också en historieskrivning kring sönernas maktkamp och kejsartiteln efter faderns död.

Den andra dokumentärfilmen skildrar Mochekulturen och dess människor som befann sig i en helt annan del av världen, samtidigt som romarriket var i sitt slutskede. Dokumentären heter ”Perus pyramidkung” och den skildrar arkeologiska utgrävningar i området Sipán i norra Peru, där mochekulturen blomstrade från år 100 till år 800 e Kr, med storhetstid mellan åren 550-650. Kulturen försvann efter 700 år och lämnade efter sig gåtfulla pyramider i öknen, där utgrävningarna fortfarande görs. Dokumentären berättar om de arkeologiska utgrävningar som började redan 1987 som en följd av några gravplundrares iver att finna skatter.  Gravplatserna var alltså redan kända när arkeologerna började utgrävningarna. Alla de tusentals föremål som funnits och det museum som nu är byggt på samma plats, kan vara intressant att besöka i framtiden.

Björn Blomqvist 2011-04-19

Vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng

Kan det vara så simpelt? Är det just det enkla som tilltalar mig? För att vara lite personlig i mina konst- och kulturmöten har jag återkommit till tanken om musik som kulturyttring. Jag har återigen fastnat i schlager- och dansbandstankarna, och vill reda ut ett litet sidospår. Ovan strof i titeln är en typisk disposition på en modern schlagerlåt inklusive en tonartshöjning i den sista refrängen. Jag har funderat, tänkt och reflekterat lite djupare angående mina tidigare inlägg kring schlager (Om livet är en schlager) och dansband (På spaning efter Z-ligan), och undersökt i detalj varför dessa stilar tilltalar mig.

Jag gjorde lite research kring schlagerns ursprung och dagens motsvarighet. Ursprunget är ett tyskt uttryck för en låt som slår, dvs. en Hitlåt. Schlager anses vara en lättsam musik inom populärmusiken, som i Sverige har varit vanligt förekommande i melodifestivalen och på svensktoppen från 1950-talet och framåt. Idag är det tonartshöjningen i sista refrängen som sätter prägeln för en schlagerlåt. Det som kan sammankoppla musikstilarna, dansband och schlager är dess tillhörighet till den lättsamma populärmusiken och dispositionen med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Dansbandsmusik tillhör alltså lika mycket schlagern som schlagern själv.

Jag själv föredrar en lättlyssnad slagdänga som är melodiös med en lättfångad refräng. Definition av en schlagerlåt som ges i källorna är det som jag i ovan mening föredrog. Jag har lyssnat igenom några favoritlåtar inom både dansband och schlager. Likheten är slående, inte bara dispositionen, utan också textmässigt. Sångtexterna inom dansband och schlager handlar mestadels om kärlek och relationer mellan människor samt om känslor och natur.

Björn Blomqvist 2011-03-21

Om Livet är en schlager

Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.

Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.

Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.

Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.

Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.

När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.

Björn Blomqvist 2011-02-11