On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.
Tag: Dance
Sound of…
Jag ska inte vara allt för långrandig – men mitt kanske största och mest betydelsefulla kulturmöte är till ända. Flera månader med musikalernas musikal, Sound of Music har givit mig allt jag drömt om. Erfarenhet, vänner, beröm, scenvana, ett underbart umgänge och massor av fina stunder. Allt hårt slit har i och med detta hamnat i skuggan. Det är inte illa.
Under alla föreställningarna (12 st.) stod publiken upp och applåderade på slutet. Tänk dig den känslan. Helt underbar – likaså upplevelsen och resan i stort. Det var två barngrupper (von Trapp) som spelade varannan föreställning (förutom Liesl) och varje gång var det lika proffsigt. Vilken jämnhet!
Jag själv är nöjd med min insats. Jag gjorde det jag var tillsagd att göra – att bråka och gräla på scen m.m. i rollen som Baron Elberfeldt. Därutöver var jag också statist i en dansscen, och dansa – det kan jag, det vet jag 🙂 I slutet var jag också soldat (löjtnanten), vilket bar emot lite eftersom vi talar om en soldat ur tredje rikets armé (nazist). Men det är ju teater och den rollen får stanna där. Han finns inte mer.
Eftersom alla sångare/sångerskor i ensemblen (nunnekören inräknad) var så oerhört duktiga, har resan fått mig att börja musicera igen här hemma. Till skillnad från andra produktioner jag deltagit i, är hela produktionsapparaten nästan lika stor som hela ensemblen, och tack vare det har det fungerat utomordentligt bra runt omkring. Jag trivdes under sminkningen, bakom scen och med alla runt omkring.
Men vad hände sen? Jo, plötsligt var resan slut. Med massor av tack, kramar, tårar och farväl och med tomheten nära kommer vemod med hjärtat fullt av upplevelser. Där ska resan finnas kvar för lång tid framöver.
Det var första gången jag deltog i en NYMOS-produktion, men troligtvis inte den sista.
Tack!
Björn Blomqvist 2013-11-18
Nära nu!
Som sagt, jag brukar inte vara så personlig på bloggen. Därför inte nu heller. Däremot ska jag berätta att jag den senaste tiden ägnat mig åt ett större kulturmöte – stort i olika aspekter.
Det närmar sig premiär av musikalen Sound of Music. Ensemblen är stor, produktionen stor och förväntningarna likaså. Kanske är detta det största jag varit med i. Jag njuter varje repetitionsdag och kommer göra det under alla tio föreställningarna – det är jag övertygad om.
Det är första gången jag ger mig på musikal och jag är glad och mycket tacksam att få vara med och ges en chans. Konkurrensen är hård. Oavsett en liten talroll, ska jag göra stort av den. Annars gör jag inte mitt bästa, så att säga.
…Eller som jag brukar svara på frågan om vilken som är min drömroll?
“Det är varje roll jag spelar, för då kan publiken förvänta sig att jag alltid gör mitt bästa.”
Björn Blomqvist 2013-11-04
Scenrapport oktober
För ovanlighetens skull, tänkte jag säga några ord om de pågående scenprojekten – alltså inget skryt om bokprojektet denna gång.
Det är intensiva repetitioner av musikalen Sound of Music just nu. Slutrepetitioner hela veckan innan första genrep. Det var rörigt första dagen på scen, men numera bara roligt på scen. Det tar sig – sa han med tändstickorna 😉
Som jag har nämnt tidigare, spelar jag en liten talroll, men ändå viktigt eftersom alla som deltar är lika viktiga. Det är också den största produktionen med största ensemble, jag deltagit i.
Revyer, farser, sekelskiftsdramer m.m. som jag har spelat ända sedan mitten av 1990-talet, är mindre produktioner och med färre inblandade. Här är det en viss kontrast, men uppdraget är detsamma. Att stå på scen och leverera, hur lite eller mycket du än har att säga/göra.
Det är också första gången på Culturums scen för mig. Tio föreställningar ska det bli och med tanke på hur duktiga många i ensemblen är, kommer det bli en oförglömlig upplevelse för publiken. Det lovar jag!
Om ni inte har köpt biljetter än – finns det biljetter kvar. Framförallt till de första föreställningarna.
Passa på när ni ändå har chansen! http://www.nymos.se
Björn Blomqvist 2013-10-30
Händer, linjer och Ländler
![IMG_0634[1]](https://blommanskulturblogg.files.wordpress.com/2012/04/img_06341.jpg)
På samma plats, eller snarare i samma område finns två verksamheter som engagerar mig just nu. Vid Bryggeriet i Nyköping finns replokaler där jag håller till tillsammans med en superduktig ensemble som just nu för fulla muggar repeterar musikalen Sound of Music. Jag spelar en liten roll i musikalen, men trivs ypperligt att få äran att vara med.
Mittemot replokalen ligger två, till och med tre konstgallerier. Som konstvetare, men med en längre tids prestationsångest har det blivit få besök där – trots att jag för länge sedan var medlem i föreningen Fiskhuset som har sitt konstgalleri just där.
Efter repetitionerna av några scener i musikalen och en del ländler (dans), var jag nöjd med dagen. Av den orsaken fick jag mod att besöka Galleri Fiskhuset igen. Jag hoppades på att få tillbaka lusten för konstanalys. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hungrig som en björn tassade jag runt bland alstren på en betydligt snabbare tid än vanligt – men vid varje alster stannade jag. Inga genvägar alls.
Det jag reflekterade över på utställningen av Åsa Kvissberg (måleri och grafik), var först och främst hur alstren domineras av starka linjekonturer, människor och händer. Motiven ger ett abstrakt intryck, men är i högsta grad föreställande. Jag var inte helt förtjust i alstren. Kanske är det inte min smak av konst. Mina konstbetraktelser har högre ambitioner och mer åt historisk konst – inte samtidskonst. Trots allt kunde jag tolka dem i en surrealistisk kontext. Mycket vitt och svarta linjekonturer som framhäver figurer i form av ansikten, poserande kroppar och händer – placerade lite varstans.
Alstren är mestadels måleri, men också några i grafik. Temat är detsamma i nästan alla verk. En gemensam sak är också den förmodade medvetenheten att låta färgen rinna och skapa motiv av spill eller dräll med akrylen. Oftast är dessa element i blått eller grönt. Blått, grönt, gult och de svartvita människokropparna såklart, är den generella upplevelsebilden av dem alla.
Angående detaljer och symboler vill jag inte ge nån direkt beskrivning på det. Magen kurrade och jag orkade inte genomsöka alstren ordentligt. Det fanns i alla fall djup och kontrast i motiven, men som sagt – jag tyckte motiven var för röriga och oharmoniska för att falla mig i smaken.
Nu ska jag twittra och skriva på mitt bokmanus istället. Hoppas på bättre analyslust nästa gång.
Björn Blomqvist 2013-10-12
På spaning efter Z-ligan
Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.
Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.
Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.
Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!
Björn Blomqvist 2011-02-25
Blomman’s Art & Poetry Blog 