Tag: Painting

Me versus Erwin Panofsky

A long time ago, in 2004, when I was prepared to study at the university – I began to do art analysis. Mostly over the whole exhibition, not on single art work. I used a method I was comfortable with and perfect for my own thoughts (own constructed method).

Today, many years later – efter my degree from the university and with a master thesis in art history, I know more about other art theories in the field of art analysis. My thesis is about heraldic influences on emblems belongs to sport clubs. I done a symbolic and a comparative study about it.

The point is how my method is nearly the same as Erwin Panofsky’s (1892-1968) method to analyze art. Today, I’m more familiar with his theory, so I see likenesses and some minor differences. His first step or level of three in his method, is about what you see in the picture (pre-iconographic). My method when I do my analysis is the same, but with little more. According to Panofsky, it’s to analyze colours, lines, forms, objects, surfaces, directions and people etc. in the picture. I however, analyze movements and dimensions too. How objects can looks to be in a movement. The second is to look for depth through 3D. My favourite part is to look for 3D, (central perspective), as Leonardo painted it. I also analyze the texture, technics and the material etc.

One other task differ from Panofsky. That is how or on what part the analyze will be made. Mostly I do the analysis on the whole exhibition, not on single art works. I put shorter time on every art work and the same to do research about the artist. The background research is a important point for the second level in Panofsky’s method (iconographic), which is more time consuming than what I have time for. But sometimes, there is enough information about the artist in the folder at the gallery, so I do a minor background check.

Further in level 2 comes one of the most central point in my analyses. Find symbols and see the symbolic meaning with different elements in the picture. The same with icons. Hidden or non understanding icons and symbols, are what I love to find. Both my thesis for bachelor degree and the thesis for my master degree in art history, are studies on symbols and icons (but in different artistic areas).

So in my last part of my analysis, I’m already in the Panofsky’s third level (iconological). That is what I think and what I see as the painting’s message and to get my perceived feelings and my thoughts so I can give a final assessment of what I just viewed. My main focus is in what I see and what the painting want to say or tell me, and what I hear. Everything are to perceive it personally. Not even a artist know what am I perceiving and to feel in that moment when I look at the painting – also if he or she has a meaning to create an indignation at the viewer.

The conclusion is how I analyze art and how it is similar or not with Erwin Panofsky’s method. He of course, has many more parts in the analyze and I have no expectations, just hopes and discoveries when I visit an exhibition. So my point is how similar our methods are, even before I had knowledge about his method.

There are, of course other art historians and methods to explore. Svetlana Alpers and Heinrich Wölfflin for example. My point is to compare my method to analyze art in comparison with Panofsky’s method. 

Björn Blomqvist 2017-08-27

Om akvarellmåleri – boktips

För en gång skull har jag ett boktips – vilket var länge sedan. Jag har iofs recenserat en och annan bok här, men det var ett bra tag sen. Att jag nu plötsligt vill ge ett boktips, har egentligen med ett annat syfte att göra. Jag har under dagen, plöjt igenom en bok om akvarellmåleri. Jag är som ni vet, konstvetare, konsthistoriker och konstnörd, men absolut inte konstnär.  

Boken jag talar om är Måla i akvarell, av Håkan Groop. Författaren och konstnären själv har jag träffat några gånger vid hans galleri här i Nyköping. Boken är lika matnyttig som hans berättelser vid galleribesöken. Det är inte så att jag tänkt börja måla akvareller, utan bara läsa konstböcker jag kommer över som ger min konstvetenskapliga kunskap, än mer kött på benen, så att säga. 

Det som boken berättar är lika intressant för mig som konstvetare som det är för alla som målar i akvarell. Håkan Groop är en duktig akvarellmålare och mångårig kursledare i just akvarellmålning. I boken ges tips och råd om motivval, proportioner, perspektiv, djup och vinklar. Just det är mycket intressant inte bara för akvarellister, utan också för mig som ägnar mig åt konstanalys. Håkan ger också råd kring material, teknik och främst färgval och färgblandningar. 

De tekniska och materiella kanske inte är vad jag bör veta om jag inte börjar måla själv, men viktigt för akvarellister. Jag gillar däremot nästa del i boken där Håkan berättar i text och bild hur han bygger upp sina målningar. Just detta är speciellt intressant för mitt nördiga intresse för konst. Exempelvis vilka delar han målar först och hur han bygger upp sina kompositioner. Djup och balans, men främst den konstnärliga friheten att inte fotografiskt återge ett motiv. Det finns så mycket matnyttigt i boken att jag ska införskaffa den i egen ägo, då den jag just läst är lånad på Nyköpings stadsbiblioteket (Culturum). 

Nog om detta. Jag ska läsa boken en gång till. Det är många begrepp och råd jag vill samla på mig inför nästa konstmöte på ett galleri någonstans. Och det där med annat syfte jag nämnde i början, kan jag inte gå in på än, men jag har en hel drös med konstböcker jag ska plöja igenom härnäst. 

Björn Blomqvist 2015-10-01

Oil by knife

Today I visited another art gallery and the closest I could come a fish this time, was candy in a bowl on the table – liquorice fish 🙂 The exhibition at Galleri Fiskhuset is by Mary Ahl Ljungström. Mostly oil paintings by knife. There are some acryl and pastel too. I could find different quality of technique and colour. Not in the same class as saturday’s opening.

There were both linear and scenic motifs. Many compositions with typical 3D perspective with central point in the middle. It was only two paintings I liked, because they are painted in oil by brush. The art work “11. Skugga” for example (oil by brush) has a soft texture and light colours. The tree facing the sunlight while the shadow throws to the wall.

Autumn colours in the motifs from “29. Central Park” light up a singel wall in the gallery. In the painting “Solnedgång Manhattan”. The artist paints a split screen. The sunlight splits the motif – with Empire State Buildning to the right and other high buildings to the left. This give focus on single buildings.

In “13. Blåsväder”, the artist paints a movement when she show how trees moves by the storm and in the background, she amplifies the movement by waves hitting the coast. The difference in techniques and style doesn’t interest my curiosity. Since the last exhibition at Galleri Sjöhästen, it’s difficult to find same good art.

To paint forest fire three times in three different set of color, is to much. For me, it’s ok with one. I didn’t say that is bad or not high quality art, but I like strong colors, cubism or abstract paintings and surrealistic art.

© Björn Blomqvist 2015-09-22

72 genom 10

Det är säsong nu! Jo min säsong. Efter att ha tagit semester från konstgallerierna under sommaren, har jag nu denna soliga augustidag, äntrat ett konstgalleri. På stamstället var jag alena medan solen värmde utanför. På galleri Fiskhuset pågår nu en samlingsutställning med konst av “tio kvinnor” från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad), men massor av uttryck/intryck. Totalt 72 alster!

Teknik och material är mycket varierande. Vi pratar inte bara olja eller akryl, utan allt från porslin, textil, grafik av olika slag och järnetsningar till emalj, terrakotta och stengods m.m. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla mig kort 😉

I ett höstfärgat klimat i gult och grönt (olja på duk) Annika Kronlind Arvidsson, vänder de mig ryggen. Två måleriskt återskapade personer står med ryggarna emot oss betraktare medan de ser eller diskuterar något de ser längre bort i bilden, vad vet jag? Lika måleriskt, men i en helt annan kolorit, möts himmel och vatten – Karin Olsén Öberg. Den lilla badande flickan i vattnet omges av ringar på vattnet. En rörelse i bild vittnar om det. En virvel av vågor i vattnet speglar den himmel som ovan lyser. Mycket bra reflekterat och ett djup som skapas som ett teleskopsliknande perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Efter henne, en gigantiskt väv med digital utskrift på. Mycket bra och estetiskt tilldragande. Händer söker huvud och hår, “Manus” av Marianne Saapunki.

Jag rundar mittensektionen/podiet. En uppställning porslin och alster av emalj och annat i skulpturväg. Sånt som inte alltid tilltalar mig. Bortsett från senaste konstbesöket på Liljevalchs konsthall – Hertha Hillfon.

Plötsligt färdas jag drygt 400 år tillbaka i tiden. Den resan bjuder Karin EE von Törne Haern på – lika lång som hennes namn ;). En triptyk och dessförinnan “Begrundan 40 X 50 cm”, en akryl med motiv av en kvinnas ryggtavla/ryggstycke. På ett barockliknande, eller snarare som clairobscur måleri, a’la Caravaggio eller Rembrandt m.fl., belyses ena sidan av kroppen och den andra hamnar i, för denna gång, ett lättare dunkel. En mörk kolorit och måleriskt återskapat såklart. Det är nu jag undrar om det inte skulle vara så att en viss inspiration kan ha smugit sig in, vad vet jag? Vid nästa vägg, ett antal stilleben av samma konstnär, är inte bara stilistiskt likartade med holländska stilleben från 1600-talet, utan också utställningens höjdpunkt – enligt mig. När det kommer till sånt som liknar barockkonst – min favorit och mitt f.d. forskningsområde för min kandidatuppsats jag lade fram på universitet en gång i tiden – ja då vaknar jag. 😉

I dessa stilleben finns allt med. Färg, ljus, skugga, måleriskt, djup och även rörelse m.m. Jo så kan man uttrycka det – trots att stilleben inte direkt är förknippad med rörelse. Ett päron står och balanserar på kanten av bordskivan. Bara en sån sak, att ögonen luras och tros se det lilla päronet gunga på kanten med risk att falla till golvet.

…Nog om det.

Jag tar mig vidare in i utställningen. Det blir platt, dock inte motiven, utan upphängningen. Några grafiska alster i en modernistisk stil och randiga mönster blir en övergång till det jag inte har kunskap om sen innan. Nämligen ”ImagOn”? Vad är det för teknik? En konstteknik jag ska undersöka lite närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia – bestående av lökblommor och fåglar i stark kontrast mot den vita bakgrunden.

Äntligen kommer det jag själv gillar. Det abstrakta. Linjer möter ytor, ytor delas och cirkulära former bildar ytor osv. Färg mot färg, linje mot kontur etc. Bland varierande kolorit – står jag och stirrar länge på allt som liknar vatten och labyrinter, samt etsningar i 1970-talets färgteman. Jag tittar än mer och föreställer mig saker som bara jag ser i min föreställning. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildyta rör på sig. Jag tar några steg bakåt och tittar lite till (creapy).

Några alster i tekniken ImagOn återkommer innan en samling alster med expressiva figurer, föreställande Taipei dyker upp. I rastafaris-färger uttrycks allt med linjer och kvadrater. Rött, gult och grönt ger en expressionistisk överföring till oss betraktare. Som slutkläm på utställningen byggs djup in i bilden enligt den mer slarviga metoden, liknande van Gogh. Stolar som inte riktigt är symmetriskt rätt komponerade. Ett medvetet syfte kanske?

Som sagt var – cirkeln sluts med alster i samma kolorit och stil som de två första, och av samma konstnär förstås.

Hur var det nu med symboler? Eftersom det är en samlingsutställning med många spridda uttryck och skiftande motiv, hittar jag inte så mycket som är gemensamt. Jag tänkte åndå, för de vetgiriga och nyfikna symbolforskare och jag – ge en kort symbolisk förklaring på det där päronet som gungar nära bordskanten och är nästan på väg att falla ned. Den sensuella runda formen på päronet symboliserar kärlek och moderlighet. Athena i den grekiska mytologin, ansågs vara päronträdets moder, men också vishetens och krigets gudinna. Inom kristendomen är päronet en symbol för Jesu kärlek till mänskligheten. Däremot är päronträdet med sin livslånga leverne, en symbol för just långt liv hos kineserna. 

På återseende! 

 © Björn Blomqvist 2015-08-19

One day – many places

On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.

Fågelungen PAX och alla andra

Med siktet inställt på många intryck, var det inte förrän i slutet jag insåg vad fågelungen PAX har med saken att göra. Jag började analysen direkt, i vanlig ordning – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller var det mest av – drygt hälften, om inte mer.

Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju “Paix” (fred). Poängen med “Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.

En akryl i kolorit blå kom emellan innan nya fåglar dök upp. Nu med mer rörelse i “Fågel flyg”. Det går inte att ta miste på vad “Ugglan” och “Skatan” föreställer. Två akvareller med tydliga motiv leder mig vidare till det som kanske är det mest abstrakta i utställningen. Motivet i “Visshet” (akvarell/tusch) strax efter den knallröda tulpanen i akvarell, blir en abstrakt upplevelse. Vitt, svart och gult i modernistisk anda, är ett bra avbräck i den så vanligen förekommande motivskörden av landskap och djur m.m.

På andra sidan – i den andra sektionen av konstrummet och av utställningen, samlas olika tekniker, men av en och samma skapare. Monotypi, blandteknik – och akvarell såklart. Verket “blå, blå är kärleken“, (blandteknik) fastnade jag för. Abstrakt i koloriten rött, blått och svart, speglas motivet i en sjöliknande yta. Om “Höstraps” fick jag veta att det är en monotypi skapad genom en färglagd glasskiva som sedan pressats mot ett fuktigt papper. En intressant teknik med chans till oväntade resultat!

Plötsligt kände jag igen mig från konstvetenskapen/konsthistoria på universitetet. Jo två par skor/kängor i akvarell “Vandra vidare”, påminner om ett motiv utav en av postimpressionismens mästare, van Gogh. Kan finnas en viss inspiration, men det är bara en spontan tanke. Själva kängorna har liknande form, men inte i/med samma komposition. 

Från van Gogh med skor och ett lyckosamt försök till pointstilism i “Integration”, vandrade jag vidare i utställning. Flertalet konstnärssamtal blev det, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattar lika mycket som jag gör. Äntligen några alster i olja med fina motiv av “Magnolia på kvist”“Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tar stället “fyr”. Ja inte i den ordagranna bemärkelsen, utan ett antal akvareller med motiv av fyrar. Till skillnad från konstens fyrmsästare själv Håkan Groop som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat och själva fyren är i fokus – centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära men också måleriska. På så vis blir det ett lättare djup i bilden.

Lite mer rörelse i motiv kom som ett brev på posten i nästa sektion. Rinnande bäckar och dimmigt väder rör om bland kala träd. Ovädret ser ut att ta tag i träd som lutar i vinden och vattnet som rinner i bäcken. Återigen akvareller men med en trolsk stämning. Det är uppskattande. Djupet i dessa, likt många andra i utställningen, utgörs såklart av centralperspektivet. Bäckens sträckning skapar konturerna mot blickpunkten längre bort/upp. 

I sista delen av utställningen – när massor av intryck ska samlas i min lilla hjärna, fann jag ett alster jag fastnade lite extra för. Det är när akvarellmåleri blir till något extra, eller när man drar det till sin spets. Förutom färgstarka akvareller av “Thailändska juveler” eller “Stockholm i morgonsol”, är “Morgontidigt möte” något alldeles extra. Jag kunde först inte lokalisera varifrån ljuset kom men slogs av hur skickligt det återskapats. En gestalt, lutande mot väggen, hamnar i ljuset och den mötande personen mittemot, hamnar i dunkel. Hela motivet går i gråskala med en ljuspunkt som ger en clairobscur känsla till hela motivet. Varifrån kommer ljuset? Den grå delen och i hörnet av en bakgata, ska två gestalter mötas. I min fantasi, tror jag att utanför i bild. Ovanför han som står intill väggen, han som lyses upp. Där ovanför honom finns en lampa/lyckta i fasaden. Vi ser den inte i bild men den kastar sitt ljus över gestalten.

Efter alstret om möte ville jag avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Jag kunde finna mycket av det jag oftast söker. Djup, rörelse, olika tekniker, abstrakta motiv, clairobscur och andra former av ljussättningar. Det som var underlättande för min del, var att det i stort sett, bara är bildkonst…

…och det var nu – i andra varvet och i det sista försöket att få en övergripande uppfattning, jag fann den undangömda fågelungen PAX! 

© Björn Blomqvist 2015-06-07 

En stil för varje smak

IMG_2770Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare! 

Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in. 

Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.

Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen. 

Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg. 

Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem. 

Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso),  dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också. 

Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.

Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.  

@ Björn Blomqvist 2015-05-30  

Kontrasthändelser

IMG_0468Från att först vara på en anställningsintervju för jobb långt ifrån bildkonstens och konstgalleriernas värld – var det en befrielse att äntligen kliva in på ett konstgalleri igen och vässa analysförmågan. Denna gång på Galleri Westerlind. Där har jag varit ett antal gånger och i vanlig ordning, blev det intressanta konstsamtal blandat med den egna upptäcktsfärden. 

Fyr, fyr x 15 om man så skulle vilja säga. Att Håkan Groop har en gedigen förkärlek till fyrar, det visste jag redan. Denna gång är motivskörden utifrån ett speciellt syfte. Under en fem dagar lång resa vid den skotska västkusten och Corsewall Lighthouse, har konstnären återskapat en och samma fyr på 15 estetiskt olika sätt och från olika vinklar. Det kan låta enformigt, men inte alls. I alla alster finner jag enskilda stildrag. Olika kompositioner, olika ljus och skiftande väderlekar. 

Majoriteten av alstren är akvareller och några som kopior i Giclée Fine Art-tryck. Direkt jag kom in i galleriet var jag på jakt efter rörelser, djup, ljussättning och hur kompositionerna är ordnade. Det som är rörelse i många av alstren, är vågor som slår kraftig mot klipporna. Vattnet går högt upp i luften i vissa motiv, vilket stämmer med vad Håkan själv sa – Att det kunde blåsa upp till 30 sekundmeter ena dagen.

Konstnären har också fått med några alster av fyrar på ett betydlig närmare avstånd. T.ex. fyren och fyrvaktarbostaden vid Femörehuvud. Den kände jag igen direkt. Jag besökte den själv för bara några dagar sedan. Djupet i Håkans akvareller är av traditionella mått. Ena gången ett centralperspektiv, andra gången, föremålens placeringar i bildytan och sedan via diagonala linjer. Dessa linjer tycker jag delar in vissa motiv i två sektioner, vilket är ganska vanligt. En diagonal kustlinje (i 3D) som delar bildytan i två delar. Vid ett tillfälle där huvudmotiven avbildas platt, har Håkan målat en annan byggnad i 3D i förgrunden. Det för att ge djup åt bilden, som han själv sa. Det är att tänka till, och det tycks Håkan göra i flesta fall. 

Koloriten i Håkans alster varierar efter väderlek och tid eller kanske efter temperament. Så en viss genomgående kolorit är svårt att tillskriva. De branta och steniga klipporna med vågornas kast emot desamma, har faktisk olika nyanser beroende på väderlek och tidperspektiv i bilden. Det gör det än mer variationsrikt, trots ett och samma objekt. Vinkeln varifrån motivet avbildas spelar också en roll ifråga om variation. Ljussättningen ligger mestadels ur betraktarens synvinkel eller snett framifrån. 

Det är ingen tvekan om att Håkan kan måla – och akvareller som inte alltid är min favorit, kräver fantasi eller detaljrikedom för att tilltala mig. I Håkans fall är det mer hans skicklighet och produktivitet som imponerar på mig. Likaså alla anekdoter han gärna delar med sig. Vid varje besök på Galleri Westerlind, lär jag mig något nytt. Och ny kunskap värdesätter jag högt. 

Däribland, kanske lite avvikande mot alla andra motiv, fanns ändå ett alster jag hade som favorit. Istället för vyer över fyren med blickfång utomhus, fanns det ett motiv inifrån. Stående vid ett fönster (toalettfönsteret) enligt konstnären själv – lyses fyren upp av det starka ljuset utanför (24. Utsikt, Corsewall Lighthouse). Ett starkt ljus av den rådande solnedgången. Fönstret kontrasterar den upplysta vyn med två fönsterluckor i mörkt grått och med ett centralperspektiv i 3D-gestaltning. 

Sen var det ju det där med symboler. I detta fall en uppenbar kandidat – fyren! Vad säger den oss eller om konstnären? Som ni vet har ju jag en förkärlek för symbolik och symbolforskning. Jag vill alltid i mina inlägg få med en liten notis om ett objekts symbolik. Fyren, eller fyrtornet som det också heter, är faktiskt en symbol för manlig fruktsamhet och även kristus lära – själen som dras till tron såsom vägvisare för fartygen. Tornet (maskulin arkitektur) däremot, är en symbol för makt och manlig överlägsenhet. Vad det gäller konstnären själv, är det mer hans intresse för fyrar som är symboliskt för bildskörden – men å andra sidan är konstnären en man. 

…På återseende! 

Björn Blomqvist 2015-04-16

 

Det centrala ljusets betydelse

För att göra av med lite tid, slank jag in på Galleri Fiskhuset igen. Jag hade en timme på mig, det borde jag hinna på. Inne i galleriet visas alster av två konstnärer. Alstren visas tillsammans i just utställningen “Tillsammans”. 

Om det finns något gemensamt alstren emellan, får ni leta länge. Det är två helt olika stilar. Tempera möter collografi. Stora skillnader alltså. Men det finns en gemensam nämnare. Den att konstnärerna är syskon. Det är systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans

Elisabeth ställer ut målningar i tempera och några i olja/tempera. Agneta däremot, ställer ut Collografi och Serigrafi. Motiven och formerna håller en ganska konsekvent stil. Temepra-målningarna domineras av mycket blått, vitt (ljuset), turkost och brunt. Blått förekommer mestadels i motiven med havs- och himmelsteman. Kompositionerna med rektangulära former, de mer abstrakta – domineras av en kolorit i lila, turkos och brunt.

I nästan alla  målningar av Elisabeth är ljuset centralt. I mitten av motivbilden finner man en stor ljusbild, ett ljussken. Många gånger skapar ljuset själva djupet i bilden. Det när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Därigenom finner vi djupet, dels också för att en vanligen förekommande segelbåt syns i fjärran. Ljuset fokuserar också många gånger på ett bestämt/centralt objekt i bilden. Mestadels båten i fjärran eller på ett människopar.

Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Däremot gillar jag tempera, eftersom det ger en tunn och klar yta. Inga grova penseldrag eller en grov textur. Det är ljusa och kalla färger inledningsvis men något senare, en mörkare och varmare kolorit. Om det finns rörelse i motiven, är en fråga för fantasin. Frågan är om båtarna i bild, rör sig eller ligger för ankare. Det är det centrala ljuset som är dominerande i Elisabeths alster. Symboliskt kan jag redogöra för det senare.

Om vi nu ska ägna oss åt att diskutera Agnetas konst, blir det tvära kast. För vad har collografi och tempera på canvas gemensamt? Ingenting, förutom nåt motiv kanske. Men i detta fall inga motiv som är lika varandra. Några av Agnetas collografier är i min mening, stilmässigt fina och estetiskt tilldragande. Det är främst motiv i varma, mörka naturfärger. Brunt och mörk terrakotta – för att nämna några.

Djup finns det också. Främst där motiv av diagonalt placerade fasader och fönster syns i bakgrunden mot motiv med mat- och dryckestema i nederkant. Bordet ger också hopp om djup i bilden. Däremot innehåller ingen av mina två favoriter något djup. Det är två collografier med ansikte i bildytan. Ganska mystifierade motiv, men snygga att se på. De två serigrafierna nr. 19 och 20, är tack och lov, relativt abstrakta. Det gilla jag – det vet ni ju. 

Det finns en liten röd tråd i utställningen, trots de skiftande stilarna. Då Elisabeths målningar skiftar i kolorit, har galleristen tänkt efter och hängt deras alster i färgordning. Som exempel kan nämnas att: strax efter de två collografierna jag gillade, de i varma naturfärger, hänger en av Elisabeth målningar bredvid – den i snarlik kolorit. Det har galleristen verklig tänkt på. Inga huxflux-hängningar här alltså. 

Ljuset då? Jag hittade ingen ingående symbolförklaring, men ändå lite som kan ge en hint. I ett av mina symbollexikon kan man läsa om att det strålande ljuset, likt solen – står för sanning, härligheten och himmelsljuset såklart.

Det var allt jag hade att säga denna gång. På återseende!

Björn Blomqvist 2015-03-07 

From the silence of the forest to urban life

Today I was at the Gallery Sjöhästen again, for the hundredth time. A short visit with this very short art analysis is from an art exhibition by John Ramberg. It’s aquarelles in a variety of sizes and Compositions. The exhibition took me on a journey from inanimate objects and the silence of the woods to vibrant city life.

The first three images depicting different scrap cars in a dense forest. The motifs are taken from the car cemetery in Småland. A popular place to visit. Rusty car wrecks and the silence changing shape when the remaining works of art have motives from urban life. Mostly vehicles (without being rusty car wrecks) and people among the cityscape.

The common in many works is the coloring in shades of yellow. Many people in the motifs are silhouettes therefore the artist puts a contre-jour into the picture. Other light sources in the pictures are street lamps or a car’s headlights for example.

The texture is rough, so the images tend to viewed best on a distance. Coloring in yellow and beige are dominant. Most objects are linear and the images have depth in 3D.

I liked the journey from symbolic motives of silence, death and still life to everything of life and living people. It’s a good contrast.

Björn Blomqvist 2015-02-05

Det sitter i detaljerna

IMG_0069Mitt i galleriet jag står. Blicken och huvudet rör sig fram och tillbaka. Den första noggranna kontrollen är utförd. Alster efter alster har jag studerat – enskilt.

— Har jag glömt nåt? Har jag missat en detalj bland de detaljrika oljemålningarna längs galleriets väggar? 

Göte Göranssons kvadratiska oljemålningar i stora format pryder väggarna i och med utställningen “Karolinerbilder” Galleri Fiskhuset. Duk efter duk är fylld av detaljrikedom som får mig att i första hand, inte inse att texturen faktisk är tjock och matt. En kolorit i blått, brunt och grönt berättar i bild om vardagen bland karolinerna. Blå uniformer, blå himmel, gröna slagfält, gröna skogar, bruna hästar och bruna båtar med mera. 

Ständigt i rörelse alla är – hästar och soldater, kvinnor och barn, båtar och krutrök. Listan kan göras lång, och likaså, det sparas inte på detaljerna. Allt, nästan allt in i minsta detalj. Det är i detaljerna det sitter, trots en ganska tjock textur. Men visst är det en lektion i att komponera en målning på bästa sätt och med en del element som var vanligt förekommande före modernismens intåg. Måleriskt emellanåt, men mest linjärt.  

Djupet i hans målningar är som de bör. Däremot är ljussättningen slående och i många av hans alster – medvetet fokuserat. Som exempel kan nämnas målningen “Marketenterskan fyller öl”. I denna målning finns koloriten i blått, brunt och grönt med. Det genom uniformerna, den bruna trävagnen och sedan bakgrunden. Det som just ljuset handlar om i detta motiv, är fokus på självaste titeln. De båda törstiga herrarna i uniform är i skugga och nästan helt vända bort från bilden. Vagnen likaså, men gissa var ljuset ligger och på vad? På marketenterskan, öltunnan och ölstopet såklart. Allt övrigt hamnar i skugga och endast dessa objekt lyses upp i ljuset. På samma sätt skapar Göte andra fokuspunkter i sina motiv. 

Den lilla roddbåten i framkant eller de två främre soldaterna i ett annat alster. Antingen ligger de i ljuset eller så är kontrasterna och färgerna i en starkare kolorit. Det är det han vill framhäva. Det som är viktigt i bilden ska fångas av ljuset. Sen var det där med matt yta och detaljer. Bara en sån sak som att ha studerat allt i minsta detalj, har konstnären likaså återskapat det så. Den matta texturen glöms bort när vattenpölar och bössornas metalliska delar reflekterar och ger en blänkande yta. Det är när jag står mitt i rummet och tittar på motiven på avstånd som jag ser hur detaljrikedomen återskapar blänket av vatten och metall. 

Den guldfärgade flaggan lyser upp ett helt motiv. Nästan så jag trodde det var äkta, men återigen med detaljrikedom, har konstnären så nätt intill givit koloriten en guldkantad textur. Fanns det något alster jag gillade? Jovisst, några stycken. Främst nr. 17 “Illustration ur boken Gustav Vasa och hans folk”. I övrigt är det en bra utställning och en lektion i studiet av detaljer på mikroskopisk nivå och vetskapen om hur hästar ska återskapas då de är i full galopp.

Det finns också en intressant symbolik jag fastnade för just i sluttampen av mitt besök. Nästan så jag missade den. Tänk dig strid, kamp, död och missär. Mörkare än så kan de inte bli. I just de målningar dessa teman finns med, är koloriten av mörkare sort. Grått, kallt, och en tät dimma av mörkt krutrök liggande tätt i bakgrunden. Nästan så man vill blåsa på duken och hopas gestalterna där bakom ska komma fram ur dimman. Den symboliken finns inte så tydlig i andra alster, utan just då de mest mörka händelserna spelas upp framför våra ögon.  

Hursomhelst, så gillade jag utställning. Det är ju oljemålningar jag gillar. Däremot är jag fortfarande supporter av oljemålningar i abstrakt form – inte föreställande. Det jag imponeras av mest från Götes utställning, är hans förmodade tålamod att i timmar eller i dagar, ägnat sig åt att studera saker in i minsta detalj. Likaså hans historiska kunnande och vetskap om ur kompositionen i ett motiv ska vara. Det sagt av en konstvetare och historiker själv – inte illa 😉 

Björn Blomqvist 2015-01-16

Pulserande rött

…In i trängseln – in i folkmassan –  in i alstren – så in i… 

IMG_2770Nja så illa var det inte. Helena Trovajs akvareller på Galleri Sjöhästen samlar folk både innanför ramen och utanför  – fullt i galleriet så att säga.  Människorna i hennes alster får symbolisera liv, rörelse och stadspuls. Utan dem är det bara bilar och spårvagnar som är i rörelse. Den lilla röda fläcken intill signaturen gör små utflykter i några av motiven. Det röda är en röd tråd i sig.

Pulserande av liv och rörelse – folk i salonger, på perronger eller varför inte mitt i den pågående stadstrafiken. Det är det vanliga i Helenas alster. Någonstans i själva motivet hittar man så den lilla röda ytan. En husfasad, en husgavel eller en stadsbuss från SL. Likaså bland folkmassorna finns det röda med. Kavajer, jackor men också trafikljus tillexempel. Jag tror de röda har en symbolisk mening, men inte den traditionella – den jag bloggat om tidigare. 

Det var som sagt, mycket folk i galleriet under vernissagen. Till en början kändes som om jag drog ned medelåldern markant. Jag är ju bara trettiofem plus moms 😉 I kompositionerna kunde jag finna allt det jag vanligtvis letar efter. Djup, perspektiv, måleriskt, linjärt, rörelse, symbolik, kolorit med mera. Akvareller är inte alltid det jag brinner för, men så länge alstren och motiven återskapas på det sätt Helena gör, blir det intressant. 

Gula taxibilar, en gul spårvagn men framförallt folkmassorna är utan tvekan det som är i rörelse i bildmotiven. En gata i New York med skyskrapor i bakgrunden, visar tydligt på hur konstnären har arbetat utifrån centralperspektivet för att skapa ett djup i 3D. Gatan och husens fasadlinjer dras ihop mot en gemensam central punkt, som en tunnel. Då detaljrikedomen har utelämnats, blir det på samma gång många gånger, måleriskt, dvs. inga skarpa linjer som åtskiljer två ytor. Det är en växelverkan mellan två kontrasterande ytor som skapar konturerna. 

Koloriten är i många alster relativt mörk men med kontrasterande inslag av vitt eller den så vanligt förekommande röda färgytan. I motivskörden färdas vi betraktare mellan storstäder och världsmetropoler. Paris, New York, Stockholm eller Lissabon, att nämna några. Vädermässigt är det ganska grått, men några alster med vintermotiv dyker också upp. Markiser i rött är genomgående bland kaféerna. Äta, dricka, vandra och dansa är aktiviteter många av människorna ägnar sig åt. Annars står det och väntar på tåget, tunnelbanan eller spårvagnen. En kollektiv motivskörd helt enkelt. Åka kollektivt eller annars åka taxi – bara att välja. 

Det estetiskt tilldragande med Helens motiv är samspelet mellan färgerna med vitt som silluettskapande för figurer, folk eller fordon. Detta ger också en fingervisning om varifrån ljuset i bilden kommer. Växelverkan mellan det vita och primärfärgerna skapar en tydlig målerisk tendens. Det är den här sortens estetiska bildspråk som Helena ägnar sig åt som jag faktiskt gillar. Annars brukar akvareller som sagt va, inte vara min absoluta favorit – snarare olja och akryl. 

Apropå olja så begav jag mig till nästa galleri – Galleri Fiskhuset. Vad den utställningen har att säga, ska jag ta upp vid ett senare tillfälle. Jag ska bese den igen. Den första utställningen, den på Galleri Sjöhästen, gav så många intryck att fokuseringen vid Fiskhuset uteblev.  

Slutligen kan jag nämna att det självklart blev en och annan pratstund med andra besökare, inte med konstnären. I vanlig ordning fick jag de frågor jag brukar få. “Har du hittat något att köpa? Nähä, men är du konstnär då? Nähä inte det heller. Vad gör du här då? typ.” – Jag samlar på upplevelser och så samlar jag intryck till bloggen. Plötsligt tog diskussionen om bloggande fart. Jag brukar förklara att jag är konstvetare, konsthistoriker, konstbloggare och konstkritiker (light), på en och samma gång.

Men framförallt – är jag bara mig själv 🙂

Björn Blomqvist 2015-01-10 

Oljans väg

IMG_0116I grevens tid slank jag in på Galleri Westerlind. Utställningen där är nu inne på sin näst sista dag och till min begeistring, är det ju oljemålningar på galleriets väggar. Utställningen och mitt besök blev också till en diskussion och en innehållsmässig informationsstund med galleristen själv. Det uppskattas. Jag besitter ju inte alla konstnärstekniska kunskaper – jag är ju konsthistoriker i botten och vad det innebär. Jag är däremot lika fascinerad och passionerad av konst som konstnärerna själva. 

Motiven i utställningen är i huvudsak mestadels föreställande motiv med miljöskildringar av olika slag. Stränder, pirar, bryggor och en vulkan på Island “Eldfell (Iceland)”, att nämna några. Rockor, kor, nattliv på Solkusten är några andra motiv. Hursomhelst så var diskussionen intressant. Det framkom fakta om hur konstnären har tolkat andras verk (musik) och på vilket sätt han återskapat dem. Dessa insikter brukar bara framkomma på vernissage då konstnären är närvarande och kan tillfrågas. Nu har i och för sig galleristen en stor kunskap om konstnärens bakgrund och tankesätt – det fungerar lika bra. 

I ovan fall kan nämnas ett alster där konstnären gjort sin tolkning av Franz Schuberts – “Der Gondelfahrer, “Schubert: Gondoljären” Två gondoljärer på vardera gondol, återskapas som svarta siluetter. I Gondolerna sitter passagerare, återskapade med bara linjekonturer mot vitt. Det för att få fokus på huvudpersonerna, gondoljärerna. Miljön och platsen är Venedig. Konstnären har återskapat husen och dess fönster i ett mönster som kan liknas vid ett klaviatur. I vattnet går det vågor i form av kringflytande teater- och operamasker. Allt detta hade jag inte reflekterat över om jag inte hade fått den förförståelse från galleristen. Därför är samtal/idéutbyte mellan konstnär och betraktare viktigt, men också galleristen som i detta fall besitter viktig kunskap.

Förrutom intressant fakta och ett innehållsmässigt föredrag, gjorde jag min sedvanliga analysrunda för att hitta klassiska tekniker och kompositioner. Djupet finns där, i stort sett i alla alster. Diagonala linjer, centralperspektiv och motivplaceringar skapar 3D i bildytan. Ljuset i alstren har olika källor – både i och utanför bilden. 

Ett reflekterande antagande jag tyckte mig finna, var hur konstnären komponerat bilderna i två eller tre sektioner. Kompositioner i två sektioner – innebär en övre och en undre och i vissa alster, en tredje, en mittensektion. För att förklara hur jag menar, kan jag nämna ett motiv “Strandsatt (Puerto de Mogan)”. I bildytan – en båt (eka) strandsatt på en öde strand och en klippa intill. Bildytan delas av i rak mittlinje som utgörs av horisonten i bakgrunden.  D.v.s. strand, eka och vattnet i den nedre sektionen och himlen i den övre. I nästa exempel “Fiskafänge”, delas bildytan in i tre sektioner. Den nedersta innehåller en brygga och några fiskande personer. Den mellersta sektionen utgörs av vattnet och i den översta – själva landlinjen. Tre nästan lika stora sektioner. 

Utöver alla föreställande motiv förekom några abstrakta alster. Det är en tydlig kontrast till övriga alster i utställningen. Själv tyckte jag inte de störde utställningen märkvärt. Just kontrast var det i ett av mina favoritmotiv. Den ljusblå himlen och den vita stenbyggnadens kolorit, bröts av i en terracottafärgad trapp längs husets långsida “Riu Karamboa”.  

Hunger och tidsbrist gjorde att jag inte tog till mig av alla intryck eller de normalt förekommande stegen i min konstanalys. Det linjära eller måleriska lade jag inte ens märke till. Likaså rörelse i bilden. Det brukar vara mitt första antagande, men men. Nu vet jag att det finns rockor som simmar och tåg som kör t.ex. i motivskörden. Så dessa får väl anses vara i rörelse.

Den enda målningen utan djup var en abstrakt tavla “Spejsat”. Koloriten i övrigt var av blandad karaktär, dock mycket i ljus kolorit. Dels för att många motiv föreställde hav, strand, himmel, stenar och dagsljus i vardagsbilder (Giclée Fine Art-tryck). Just denna tryckkonst fick jag en liten lektion i hur det skapas. Det hade jag ingen kunskap om innan, men nu vet jag det. Det är en oljemålning (original) som scannats i högsta tänkbara upplösning och sedan tryckts på specialpapper via bläckstråleskrivare i 100 000 kr. klassen. Därtill ska ett antal kriterier uppfyllas för att bli godkänt som konstverk enligt tekniken.

I en sista koll runt i galleriet innan lunch, kunde jag inte tillägga så mycket mer. Jag tror jag hade en mindre bra dag idag i min strävan efter konstanalysens fångst. Däremot är platserna där motiven härstammar ifrån, vitt skilda från varandra. Lika skiftande som konstnärens temperament. Det syns i och med hans snabba kast mellan abstraktion och föreställande motiv. Platserna som återskapas är allt från Ulvsunda till Island och puerto de Mogan.

Generellt sett borde jag ha varit där en stund till och analyserat än mer. Bristande tålamod kanske! Däremot är utställningen bra och alstren stilistiskt bra och skickligt gjorda. En konstnär att tillskriva som skicklig. Nog kan jag dela ut en guldbiljett denna gång. Kanske inte en solklar, men vidare till slutautition i alla fall. 😉   

Björn Blomqvist 2014-12-10

Hjärtats väg till korset i glasrike

IMG_2770STOPP! Stanna… – intalar jag mig själv där framför månens yta. Återigen innanför Galleri Sjöhästens dörr, står jag i trapphuset och beskådar en gigantisk, abstrakt målning i mörkaste blått och en tjock textur av färgklumpar “Blå Ocean”. Till vänster om mig, en mindre abstrakt målning i vitt, gult och grönt med tjocka lager av akryl som ses vara påstruken i vågrät riktning “Tre vise män”. Färgen är sprucken på sina håll – det med en lagom charm.  Innan jag går upp för trappan, stannar jag och studera den blårödbruna installationsmålningen “Passion 57:1” höger om oceanen.

Galleri Sjöhästen levererar i vanlig ordning. Utan tvekan har jag redan två guldbiljetter att dela ut. Jo två stycken. Utställningen på galleriet består av måleri av Stefan Lekberg och konstglas av Morgan Persson. På övervåningen byter koloriten sin skepnad. Ljust, beige på lika tjocka lager färg i en abstrakt visualisering. Ett andningshål, kan tänkas. En kontrast till chockinledningen i trapphusets början.

Silverhjärtan i dubbel bemärkelse välkomnar mig vidare in i utställningslokalen. Hjärta finns det gott om i hela utställningen, men med olika undertoner. Ett “Kötthjärta” eller ett “Rosa hjärta” insvept tyg osv. “Kopparhjärta” och “Rastafaris hjärta” likaså, övergår till ett mer ridderligt tema. Altartavlor med korstecken (variant) välkomnar mig in i stora rummet. Många alster ligger nära hjärtat. Genom “Tudelning” kommer så en “Erotisk korsfästelse”. Som i de flesta av Stefans alster, sparas det inte på vare sig materialet eller krutet. Djupet i alla motiven ligger inte i föreställningen, utan i materialets beskaffenhet. Utbuktade, gigantiska skepnader. 

Efter den erotiska korsfästelsen i installationsväg, förbytts den rostiga metallen mot “Kniven i Hjärtat”. Lika utstående som tidigare alster, buktar hjärtat ut från bakgrunden. Knivskaftet i hjärtats överkant, vittnar om var resten av kniven är instucken. Ett punkterat hjärta rinner av i en däckinstallation i nederkant. Punkterat däck efter hjärtsticket och en tänkbar, däckat person därefter. 

Materialet i texturen varierar. Rostiga metallband, bitar av tejpremsor och något jag kunde liknas vid säckväv. Allt är möjligt för att gestalta en abstrakt känsla för både dig och mig och våra sinnen. Bland hjärtan och en religiösa symboler har vi ögonen på oss. Vi är iakttagna i glasklar mening! 

Morgan Perssons enormt skickligt gjorda glasmålningar står mitt i bland oss. Med motiv från växt- och djurlivet och uteslutande, nästan bara ansikten och ögon, är vi iakttagna. Kanske vaktar de inte bara oss, utan även Stefans abstrakta installationsmålningar? Jag går runt ett varv till bara för att studera konstglas. Ett tema åt gången, så att säga. Ansikten och ögon sluter samman i en kontrasterande glastopp. I flera av glasskålarna/flaskorna, är flaskhalsens topp färgad i kontrasterande färg. Den ljusgröna vasen med bladguld, avslutas med en klargul ring på flaskhalsens topp. En bra kombination. Bladguld återkommer i de flesta alstren. 

Det finns tre symboler jag tänkt titta närmare på. De tre symbolerna har jag nämnt ett flertalet gånger. Hjärtat, korset och ögat. Vad säger de oss? Symboliskt!  

“Tala är silver och tiga är guld”  har vi ju hört förr, men är det just det som silverprydda hjärtan vill säga – att tala med hjärtat till oss. “Kötthjärta” skulle jag långsökt kunna tolka som en symbol för köttets lustar. Här byggs det upp en andlig/religiös ton. Kom att tänka på ett citat av Hjalmar Söderberg: “Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet”.  En långsökt tanke för mig vidare till Doktor Glas och apropå glas. Är det guds ögon i Morgans konstglas som tittar/övervakar oss där inne i  galleriet? 

Korset och krucifixet är symboler jag inte ska behöva gå närmare in på, de talar sitt tydliga språk. Jesu kors, Jesu korsfästelse osv. Symbol för den kristna tron. Den erotiska korsfästelsen utgörs av en kvinnokropp, insvept i rostiga metallband. Krucifix (kristen tillbedjan.) Sen var det där med hjärtat. Den stilistiska varianten, den vi symboliserar med kärlek. Det förekommer många gånger i Fredriks alster och vad säger symbolen oss? I dessa alster kan vi tänka oss att färg, textur och material förmedlar det specifika i de enskilda fallen. Silver, kött, rosa, koppar och rött förstås. Många kulörer finns med och vad de står för, vill jag inte gå in på. Måste hålla mig kort 😉 

Blickar och ögon i Morgans glaskonstverk kan tolkas på olika symboliska vis. Vems ögon, vems ansikte. I några av fallen finner jag en solliknande symbol, vilket symboliserar Apollon (solguden) och färgen gul är elden i andra symboliska sammanhang. Eftersom färgerna är många i glasen, bör jag fokusera på symbolen öga istället. När jag bläddrar i mitt symbollexikon, stöter jag direkt på det allseende ögat. En symbol som liknar de på Morgans alster. I samma kontext som i Fredriks målningar, härrör denna symbol till kristendomen. Guds allmakt allestädes närvaro. Ses ögat i en triangel, är det treenigheten som åsyftas.

Slutligen har jag inget negativt att säga. Som jag nämnde tidigare delar jag ut guldbiljetter denna gång. Dels för att Morgans konstglas uppvisar alla kriterier, såsom konstnärlig skicklighet, hantverksskicklighet, estetisk känsla och en imponerande konstform. Fredriks konst vilar på det att jag har i tidigare inlägg varit förespråkare för abstrakt konst som är en favoritgenrer inom målerikonsten. 

Björn Blomqvist 2014-11-16

Tvåsamhet och mörker

IMG_0069En havsvåg sköljer in i fiskhuset och det gamla gifta paret tar emot. Så skulle man kunna säga om de två första alstren i den pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är i stort sett bara akryler plus nån enstaka målning i blandteknik. Bland blänkande texturer och relativt stora format, går jag runt i utställningen i vanligt ordning, nästan tre varv.

Lea Karlsson heter konstnären denna gång. En utställning med alster som blir en viss uppgradering från senast jag var på Galleri Fiskhuset. Ändå är det som vanligt, en konstnär med hemvist här i krokarna. De två första tavlorna som möter mig genomsyras av en kall kolorit i ljust blått och vitt. Det är två sammankopplade motiv (diptyk), på varsin duk. “The wave””. Den ljusa koloriten fortsätter vid nästa alster. Ett äldre par som håller varann hårt i handen “Hemma – där Du är!”. Vigselringarna kontrasterar i guld mot den ljusgrönt och gulvita koloriten. 

Tvåsamheten fortsätter i nästa alster. “Pojken och fågeln” ger en fingervisning på vad som kommer sen. Starka färger, linjärt måleri och motiv som manar till destruktivitet eller eftertanke. Antingen blundar pojken, eller så tittar han med halvt stängda ögon, ned mot fågeln?

Utställningen Artig? Konstig?” Är definitivt inte konstig. Däremot är upphängningen genomtänkt. Tvåsamheten och de snälla – kanske de artiga motiven, övergår till en allt mörkare ton och en destruktiv kolorit i nästa rum. Fem alster som inte skulle kunna passa någon annanstans än just tillsammans på den platsen/sektionen. 

Det mörka och destruktiva blir en brytning mot triptyken “Parken” som avslutar första sektionens artighet. De modernistiska dragen och linjärt återskapande motiv i starka färger, tilltalar mig. “Sikta högt”. En spjutkastande, lättklädd person med mörk hy. Jag finner inslag av 1900-talsmodernism. En mosaik av starka färger i ett träd, samt stark linjedragning runt figurerna.

Triptyken är kanske det enda alstret som visar tydligt hur centralperspektivet kan användas till att skapa djup i bildytan. Några träd i nederkant och några mindre avbildade högre upp i bildytan står i linje längs höstfärgernas diagonala linjedragningar med sikte på en central punkt längre bort (centralperspektivet). 

I den mörka sektionen är rött, svart och brandgult det dominerande. Som i de flest fall är texturen tunn. Vid några tillfällen är ytan något tjockare, något som tycks vara meningen. Bland de mörka motiven finns två porträtt. Elefantmotivet syns knappt – så mörkt är det. Vi kan väl tänka oss att det ska föreställa kväll eller natt och skymningen ligger på ute vid savannen.

Ett ansikte vars blick uppvisar en sorgsenhet. Med trolig mening, har konstnären låtit färgen rinna i nederkant av duken. Tittar man längre upp i ansiktet, ser man lite avrunnen färg där med. Kanske är det förläning av rinnande tårar som fortsätter i bildens nederkant? 

I mitten på långsidan ovan elementet – som en helgonbild i en religiös sal, hänger ett motiv jag direkt känner igen. Det är ett porträtt av “Malala” (blandteknik), den modiga flickan och numera också fredspristagare. Bilden är bekant men i Leas målning ser Malala något äldre ut och blekare än vad jag föreställt mig henne. Kanske är det meningen, vad vet jag? Texturen är tjock och på vissa ställen – oavslutad.

Jag går till nästa sektion och blir återinförd i en mer ljusare kolorit och motiv med lättare denotation. Det är fortfarande linjärt och ganska varma färger. Fyra stenar i nedstigande storlekar staplade på varandra, uppstötta med en pinne “Balans” – har en enklare färgsättning och en monumental funktion. I flertalet av alstren finns det en viss medvetenhet att låta färgen rinna av i nederkant. Flickan med blommor i håret, t.ex. undrar jag om det finns en stark fläkt (osynlig) mot henne. Håret står rakt ut bakåt och hennes bakåtlutade kroppsform, vittnar om det, “blomsterflickan”

Generellt sett är utställning bra och alstren genomtänkta men utan att chockera. Det är värmen i många av koloriterna som gör det bekvämt för ögat och en inte allt för skiftande motivomfång som gör att utställningen känns ok. Någon guldbiljett delar jag nog inte ut denna gång heller 😉 Däremot ser jag framemot helgens kommande konstbesök på Galleri Sjöhästen. 

Björn Blomqvist 2014-11-12

Dubbelanders och akvarellerna

IMG_0055_2På Galleri Westerlind är det vernissage idag. Som så många gånger förr, är jag där och tar del av utställningen och konstmötet. På galleriets väggar hänger i stort sett bara akvareller. Denna gång av konstnären Anders Andersson – därav min underfundiga titel ”Dubbelanders och akvarellerna”.

Motiven i utställningen är genomgående med vattenmotiv i form av hav, vikar och åar, samt båtar. Det är en konsekvent utställning, men med en viss dubbel textur. Det kan vara svårt att se för ett otränat öga, men med min granskande inställning, ser jag en ytterst liten nyansskillnad mellan olika alster. 

Som så ofta med akvareller är det stillhet och föreställande motiv med ett klassiskt djup i bilden. Diagonala och förminskade objekt i bilddjupet finns med. Ett rinnande vattenflöde kröks genom två olika diagonala linjer. Först höger till vänster och sedan tvärt om. På så vis ses ån plötsligt byta riktning åt höger i bilddjupet. 

IMG_0051Många av de mindre formaten har en högre upplösning. Kanske har konstnären arbetat en längre med dem eller så? I de större alstren hamnar fokuset på bestämda objekt. En sten eller en fågel t.ex. Det är förståeligt med tanke på hur lång tid det skulle ta att arbeta med samma upplösning och kotrast som i de mindre formaten.

I de mer grövre alstren är det faktiskt inte lika linjärt som i de mer högupplösta motiven. När vatten och vågor får reflektera ljuset, blir det bra. Det gillar jag. Ljussättningen likaså. Ett flertalet av just dessa alster skulle jag gärna vilja ha men som sagt – jag är inte konstsamlare/konstköpare, utan konstvetare/historiker. 

IMG_0050_2Det råder ingen tvekan om att det är det estetiska som dominerar i motiven. En viss social aspekt likaså, men det finns absolut inget jag kan tänka mig ligga på det psykologiska planet. Just dessa tre aspekter talar Ragnar Josephson om i sin bok ”Konstverkets födelse”. Det finns ett socialt, psykologiskt eller ett estetiskt förhållningssätt under skapandeprocessen av en målning. Oftast en kombination där de tre tillstånden växelvis byter av varandra. I just Anders målningar ser jag mest stillhet, estetisk skönhet, lugn och harmoni. 

Första alstret i utställningen ”Kvarglömd” – en ensam brygga mot havet och en orange hink stående ovan på den, har en nyans i toningen i himmelsgestaltning som återkommer i ett senare verk. Det jag slås av är den mjuka och stilrena toningen som gör att jag knappt ser var det vita pappret har sin grund. 

IMG_0053_2Jag rullar vidare in i utställningen och visst rullar jag ”3 x Volvo ” och ”2 x Volvo” gillar jag – kanske för att den bryter av i samlingen. Gamla volvobilar intill en lada och leriga vägar. En Volvo Amazon och en Volvo PV står uppställda intill ladan. Koloriten är en annan än i de vatten och havsnära motiven. Som en kontrast till båtar, vikar och hav, kommer då alltså gamla bilar och senare en cykel, lutande mot en vägg ”Paus”. 

Som helhet är utställningen bra, trots min vana trogen att gilla akryler och oljemålningar. Akvarellerna denna gång talar väl med sina motiv och gör det än mer intressant. Några alster att lyfta fram lite extra, och som tilltalade mig, är;  ”Blåis III”, ”Kl. 07.32”, “Utlopp” och ”Nyköpingsån”. Det är alster med hög kontrast och god detaljrikedom. Rörelse och speglingar i vatten t.ex. Det brukar tilltala mig. 

Björn Blomqvist 2014-10-25 

 

En andlig resa genom konsten

IMG_2008Då var det dags igen! Ny utställning (vernissage) “Intonat”, nya intryck men samma gamla vanliga galleri. För ovanlighetens skull höll jag låg profil. Lite som när det inte är vernissage och inga konstnärer finns där att växla ord och tankar med.

I vanlig ordning gick jag runt i utställningen och studerade alster efter alster mycket noga. Först kvadratiska akryler av Katarina Sandgren och därefter oljepasteller i samma format, av Åsa Granskär. 

Det gemensamma är andligheten. Innan jag valde att samtala med en av skaparna – berättade jag min upplevelse och den röda tråden (religiös/andlig) som jag direkt uppfattade. Det resulterade i en för mig intressant föreläsning om de sju olika chakran (finns inom Hinduism, Joga och New Age). De olika chakran med respektive färg finns med i flertalet alster. Det reflekterade jag inte över i första anblicken eftersom jag inte har någon förkunskap om det. Jag fokuserar ju för det mest på det estetiska och konstvetenskapliga/teknik etc. Eftersom utställningens syfte handlar om andlighet och mening – och med målningarnas innehåll i fokus blev det en mindre konstnärlig/estetisk och konstvetenskaplig bildanalys. Lektionen om chakrasystemet var givande. “Chakrabalansering” t.ex. är en metod tänkt att skapa jämvikt mellan olika “energier” i chakrasystemet – intoning i viss mån.

I övrigt konstatera jag att målningarna i sig är mindre stilistiska och mindre estetiskt vackra än vad jag är van vid. Det p.g.a. fokus på alstrens innehållsmässiga betydelse och mening. Oavsett om det är andlig eller religiös konst med tonvikt på innehåll, kan nog ingen idag mäta sig med renässansens och barockens mästare i religiös målerikonst.

Koloriten varierar, linjärt/måleriskt likaså. 3D-perspektiven är ringa. Det är ju inga världskonstnärer vi talar om – därför förväntar man sig inte att blåsas ur stolen av förvåning. Mitt idol-jury tänk hade inga kandidater denna gång heller. Tre varv gick jag runt i utställningen och tittade och samlade intryck. Människor, skyddsänglar, healing och gudinnor – ibland, ibland inte, poserade med just nån av de sju chakran. Hjärtat, Solar plexus, tredje ögat, strupen m.fl.

Pastellerna fokuserar mer på brustna hjärtan, splittringar och saknad m.m. Det är ett betydligt mörkare symbolspråk än bland akrylerna. Eld, sinnen och spiralformade resor inåt i bildytan gav i alla fall ett 3D-perspektiv. Spiralen tycker jag visar på en rörelse i bilden likaså. 

I symboljakten i utställningen kan jag lyfta upp elementet grottan. Ett av alstren heter just “Grottan”, samt ett berg. Varför just dessa två motsatser? Först gav konstnären en förklaring till en av grottans symbolik – den kvinnliga och berget den manliga. Jag tänkte kolla lite närmare på det i mitt symbollexikon och fann att – grottan är en symbol för moderlivet och födelse. Ganska kvinnligt kan man säga. Grottan är en mötesplats och ev. vatten intill, symbolen för liv. Tyvärr hittade jag ingen bra symbolisk förklaring för berget. Det var lite mer snårigt att finna, så jag lämnar det till eftervärlden. 

Efter utställningen besökte jag nästa – den rakt över gården. Jag ska besöka den enskilt en annan dag då allt för många intryck från “Intonat”, behövdes bearbetas. Utställningen mittemot på Galleri Vindfång är en bra kontrast till det konstmöte jag just gjort. Det ska bli intressant att besöka den utställningen inom kort och med ett enda fokus – just bara på den! Den känns mer i min smak, så att säga. 

På återseende!

Björn Blomqvist 2014-10-04

Som en Idol-jury i ett konstgalleri

IMG_0069Jo jag vet, det låter lite metaforiskt och vad är det jag söker? I brist på tid och brist på kandidater, hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Det är akvareller på galleriets väggar just nu – och likt en idol-jury, är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har den senaste tiden blivit trött på akvareller och vill uppgradera mig och se utställningen med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga. Den som ger mig rysningar. 

Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury, men jag måste precis som många andra – gå vidare och vidga mina vyer. Akvarellerna som nu ställs ut på Galleri Fiskhuset innehåller många traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv. Jakten på rörelse är förgäves. Stilleben och landskap i dyster kolorit är frekvent förekommande. till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller?

Konstnären har i och för sig arbetat i olja och akryl tidigare, men anser akvarell vara svårare och det som passar henne bäst. Den mest förekommande koloriten går i lila, grönt och grått. Det är kallt och dystert. Det är linjärt måleri, d.v.s. konturer med tydliga linjedragningar. Djup komponeras på olika sätt. Ett flertal rum med öppna dörrar lockar såklart till centralperspektiv. Golvets linjer mellan golvplankorna likaså.

Plötsligt vaknar koloriten till liv. Starkt rosa, grönt och blått, skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Vakenheten varade i tre alster, sen somnade idol-juryn igen. Stilleben efter stilleben fyller nästa sektion. En björnskalle, hink och trätunnor. Visst är det fint med stilleben, men inte i akvarell. Jag vill se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten är återigen i en grå och dyster inramning. Det blir ingen guldbiljett denna gång heller. 

Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga. 

Nästa…

Tiden tog slut och inget av alstren fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste till ett annat galleri, eller stad för att finna mina kandidater. Bland abstrakta konstverk finns ett och annat gudkorn som förtjänar en guldbiljett – det vet jag. Dags att öppna eget snart. 😉

Björn Blomqvist 2014-09-20

Är det renässans – då är jag på

IMG_0069Jag läste som hastigast i lokaltidningen om pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är en utställning med måleri och teckning av konstnären Michael Vågsten, vars inspiration kommer från både renässansen och barockkonsten.  I den bemärkelsen är jag redan intresserad av att se utställningen. Att konstnären också har studerat en av ljusdunkelmåleriets (clairobscur) mästare, barockkonstnären Rembrandt, i det sätt Rembrandt målade hud, är jag direkt på.

Jag skrev min kandidatuppsats i konstvetenskap vid LIU med fokus på Rembrandt, Caravaggio och Georges de La Tour. Uppsatsen avhandlade en komparativ studie av just clairobscur i utvalda alster av dessa tre.  Likheter, skillnader och influenser dem emellan. Hur som helst, var jag där idag och betraktade Michaels alster, i det stora in i minsta detalj. Den blänkande texturen har tillkommit genom att konstnären (enligt artikeln i SN) har målat med olja såklart, lager på lager och efter lång lång tids torkning har han lackerat ytan för att få en klar lyster. 

Det första som slår mig angående renässansen och kanske Leonardo, är koloriten i primärfärger som kontrastera mot grönt och brunt. Figurerna har tydliga linjekonturer på grund av kontrasen dem emellan. Inga linjedragningar eller måleriska tendenser, utan bara skarp kontrast mot närliggande figur. 

Det är mjuka former och främst tror jag att konstnären vill leka med våra sinnen. Vad har den där rör- eller slangstumpen för syfte i alla bilder. Varför finns hundar eller strandade båtar och fartyg överallt. Det frågade jag mig hela tiden. Till slut undrade jag om det kanske är så att vissa alster ska sitta ihop med varandra då det finns halvfigurer i kanterna. En triptyk någonstans kanske? 

Ett gemensamt drag är det centralt placerade motivet i bildytan, utan att ge det så karaktäristiska centraperspektivet, som tillskrives renässansmästaren själv – Leonardo. I alstret som kallas “Floating” tycks konstnären har roligt med kapade delar av armar, ben, fötter eller varför inte en halv fisk. Det finns med andra ord en viss surrealism i hans alster. Båtar på torra land, bilar på tak, surfare på en val osv.  

Angående renässanskonsten och barockkonstnären Rembrandt som Michael har studerat, finner jag ett Rembrandtinspirerande ljus. Konstnären har ofta lagt sin ljuskälla utanför bilden, till vänster från betraktaren sett. Av den anledningen ligger vänster sida av figuren i ljus och höger sida i dunkel. Så gjorde Rembrandt många gånger, men han hade i några fall, en ljuskälla inne i bilden. Ett ljus eller lyckta, t.ex.

Jag frågar mig fortfarande vad den lilla rörstumpen och skräpet han placerat i bildytan många gånger skulle syfta till eller symbolisera. Sladdar, skiftnycklar och hundbem som ligger och skräpar. I min fantasi tror jag att alla dessa små detaljer har ett sammanhang, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Objekt som finns i mitten av bildytan kan vara allt från en spade, ett bord, en läsare, ett dansande par eller en motorcykel. Allt tycks fånga konstnärens intresse och något i bilden ska placeras i mitten omgärdat av träd, djur, människor eller flygplan. Djur och träd är ju vanligen förekommande i konsthistorien. 

Jo jag kom just på att ormen förekommer i flertalet av Michaels alster. Vad det ska betyda är också en gåta. Ormen som symbol kan jag titta lite närmare på, men övrigt förekommande figurer såsom hundar, katter, båtar m.m. orkar jag inte kolla upp. Det blir för mycket att avhandla här på bloggen.

En stege som flikar in i bilden emellanåt, uppifrån – vad har den för betydelse och varför? 

Nog finns det en hel del annat att säga om utställningen och det mystiska med halvfigurer och flertalet surrealistiska element. Huvudbonader och bar överkropp ser jag mycket av i Michales målningar. Kan det vara en personlig reflektion kanske?

Det är de starka primärfärgerna och kontrasterna dem emellan och alla mjuka former i figurerna som gör att jag gillar det jag ser. Det finns ett flow och allt följer i samma mönster och kolorit, vilket är bekvämt för ögat att skåda. Jag ser också konstnärens skicklighet och konsthistoriska inspiration som intressant. 

Jag rekommenderar andra att se utställningen. Som hjälp på traven ska jag förklara i korthet vad ormen och stegen kan ha för symboliska betydelser. Det kanske ger ett visst svar till mystiken i många av Michaels målningar. 

Att ormen finns i nederkant i bild och stegen i överkant, har en direkt förklaring. Konstnären har kanske en viss kännedom om de två figurers gemensamma symbolik. Ormar och stegar är ett indiskt brädspel, där dygder (stegar) ledde spelarna till himlen, medan laster (ormar) förde dem tillbaka. Detta kan vara lite långsökt, men ni som läst bloggen innan, vet att jag drivs av långsökta lösningar eller förklaringar på mysterier. 

Det finns såklart massor av symboliska förklaringar om ormar, men det orkar jag inte redogöra för här. 

På vardera sida om andliga kunskapens stegpinnar finns kunskapens träd och livets träd. Det om man ska se stegen ur ett mytologiskt perspektiv. Oftast förknippas stegen med just dessa tre ting.

Det finns mer att avhandla, men jag tror ni fattar. Stegen som en motpol till ormens ena kraft av två, den negativa.  

På återseende!

Björn Blomqvist 2014-09-02 

Hålla masken och fånga ögonblicket

IMG_0069Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Jag och Galleri Fiskhuset har haft många stunder tillsammans. Ibland uppstår magi ibland inte. Utställningen som nu är inne på sista dagen, kallas just “Magi”. Tre konstnärer med varsin konstform möts i galleriets två utställningsrum. 

Jan Lindahls gigantiska fotografier med motiv av öde hus, lador och fasader, talar om att här har allt lämnats i sticket. De saknar färg så länge de stänger ute allt liv. Stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar i svartvitt, är det första jag möter. Plötsligt öppnas en dörr och färgen kommer fram. En lika öde byggnad har slagit upp sina portar och släppt in färg i bildytan.

Nu börjar det likna något. Färg, liv och rörelse tar mig vidare runt i utställningen. “Sjöhästar” är inte som ni tror. Däremot såg jag direkt vad som åsyftades. En stilla stock som flyter i ett spegelblankt – och lika stilla vatten, har hästformade grenstumpar. Det var min första iakttagelse, men så är jag ju konstintresserad med ett bra konstanalytiskt bildminne och har läst konstvetenskap på universitet.

Nog om det! Två triptyker på varsin sida om öppningen till nästa rum, uppvisar kraften med hav och vatten. En stilla vik någonstans med öde redskap för att veva in fisknät med kanske. Den svartvita triptyken uppvisar stillhet medan den andra gör helt tvärt om. I starka gröna naturfärger med skog och mossbeklädda stenar, forsar vattnet längs bäcken. På något vis tror jag att om det är liv och rörelse är det färgfoto, och om inte, är det stillheten som råder.

Kontrasterna är lika gigantiska som storleken på fotografierna när jag lämnar fotokonsten bakom mig. Ingrid Stattins akvareller går ju inte att jämföra med fotokonsten, men väl föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap, försökte jag hitta allt det där jag  alltid letar efter. Djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler o.s.v.

Alstrens färgsättning hoppar mellan ett mörkt spektra och ett ljust. Landskap som gestaltas i ljuset eller mörkret av dagens gång. Hennes sätt att visa djup i bilden är lätt att finna. vägar eller staket som dras diagonalt över bildytan, nedifrån och upp, är typiskt för djupskapande. Mestadels är motiven tvådelade med landskap och himmel. Berg, stugor och andra motiv fyller ut de öde landskapen.

Ett trendbrott i bildsviten utgörs av två alster med motiv av ansikten. Modernistiskt och linjärt återskapas de. Jag fick direkt lust att forska på var i vilken genre eller konststil dessa kan karaktäriseras med. Det kan vara lite överdrivet, men ändå tycks jag få vibbar om kubism a´la Matisse. Varför jag gör det kan jag inte svara på. Det är mitt första intryck av dem.

Ansikten i all ära, men har alla ansikten en mask som byter skepnad efter humör? Det hade varit något, men det jag egentligen vill övergå till, är Monica Karlssons broderade masker som är placerad på olika ställen i rummet. En samling dekorerade masker, uppsatta på höga pinnar, bildar en ring att gå runt, varv efter varv. Vad som utgör materialet i stommen, fick jag inget svar på. Däremot framgår det tydligt vad för tyg, söm och färgning hon använt för sina broderier.

Det är mestadels linne och olika sömmar jag inte vet ett skvatt om (läggsöm och kastsöm). Linnetyget är färgat för hand men däremot kunde jag notera att det på hjässan av maskerna, oftast finns en uppstickande dekoration. Stänger, horn eller en slöja t.e.x.

Efter alla bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv håller som intressant. Fotokonst gillar jag men akvareller är jag mindre förtjust i nu mera. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så begeistrad av. Varför vet jag inte.

Vad har symboliken att säga om Monicas proderade masker? Det har jag tänkt att ta reda på eftersom det är det motivet som förekommer i stor utsträckning i utställningen. Jag får återkomma med i ett senare sammanhang.

Björn Blomqvist 2014-08-20

Under havsörnens vingar

IMG_2626Likt havsörnens vingar, lika utsträckt är akrylen i Anna Wirmans abstrakta målningar längs ena kortsidan. Ett tjockt lager akryl sträcks ut i raka, men ack så abstrakta linjer. Rött, vitt, svart eller varför inte turkost, fyller den vita men också den svarta bakgrunden. Ur ett estetiskt perspektiv är de abstrakta målningarna snygga och trendsättande. Den tjocka texturen blänker så som akryl oftast gör. Bara i en av de abstrakta målningarna kunde jag, via min fantasi, hitta ett föreställande motiv. Ett fartyg med master och segel. Det var min fantasi som skapade det, vad andra ser är upp till dem. 

Att konstnären behärskar olika tekniker inom måleri, går det inte att ta miste på. Strax efter de färgstarka abstrakta alstren, hänger målningar i akvarell. Även där finns abstrakta motiv, men mestadels föreställande motiv, såsom naturlandskap och havsvikar etc.

Utställningen satt fyr på mina analytiska tankebanor. Och fyrar fanns det några av i motiven bland akvarellerna. Ni som följt bloggen innan, vet att jag vurmar för abstrakt konst och mindre för akvareller – så tiden vid akvarellerna var inte i paritet med tiden i nästa del av utställningen. 

Snabbt lämnar jag avdelningen med akvareller och tar mig en lång och noggrann titt på konstnärens akryler med föreställande motiv. Det är nu jag går igång med mitt ack så prestationskrävande och analytiska sätt att betrakta konstverk.

Alster efter alster granskar jag, millimeter efter millimeter. Mycket mörka färger och landskapsbilder, varvat med skog och vatten. Många figurer är måleriska där konstnären utelämnat starka konturer med enskilda linjedragningar.

Men vad har havsörnen med det hela att göra? 

På några av målningar syns en havsörn färdas i luften med utsträckta vingar. En havsörn på väg att landa likaså. Jag kan ju direkt påpeka att havsörnen får stå för rörelse i bilderna. Likaså några fiskmåsar i en annan målning. Perspektiv och djup brukar jag också leta efter och det märks att Anna Wirman behärskar olika tekniker vad det gäller djup och perspektiv. 

Centralperspektivet finns med. En grusväg som försvinner bort som i en tratt i de parallella linjerna. Där möter man ljuset – viktigt för konstnären själv. Likaså i en skogsbild där träden placerats i diagonal linje mot bildens djup. Längs träden kan en tänkbar linje gå diagonalt från nederkant i bild och sluta en bit upp i bild.

Det mer traditionella sättet att måla i 3D har hon inte glömt bort. Att placera mindre föremål i större skala framför ett betydligt större föremål som framställs mindre i bilden. På så sätt får hon djup i sin målning. I detta fall är det en färgrik buske som är större i bild än den stora bron i sten. Bron tenderar att befinna sig längre bort. På så vis får hon ett djup i bilden.

Det är inte bara de färgstarka abstraktionerna och vackra naturlandskap i naturens alla kulörer som tilltalar mig, utan en stubbe. En stubbe kanske inte är mycket för världen, men på det sättet hon målar den och hur den gestaltas, kan mycket läsas in i bilden. En stubbe som är hög och visar tecken på ett bortslitet träd, vittnar om storm eller liknande. Ett träd har slitits från sin stam av någon orsak. Motivet tilltalade mig, kanske för att det finns en dramatik i bilden. Det går att utläsa mycket ur det. Det tilltalar mig!

Den noga genomgången av Anna Wirmans målningar, slutade som vanligt med en lång pratstund. Det finns inget intressantare än att få samtala med skaparen själv.

Det finns inga upprepningar eller tydliga förekommande teman i hennes alster, vilket hon själv påpekade. Förnyelse och upptäckt är drivkrafterna. Nästa gång jag besöker hennes utställnings, kan jag förvänta mig nya motiv, nya stilar men med samma skicklighet. 

För dagen blev det bara ett konstmöte då huvudet blev så fullt av intryck att jag inte mäktade med ett konstgalleri till. Ibland blir det så och på samma gång, uppstår en form av prestationsångest. 

Jo förresten, det där med symbolik har jag inte glömt bort. I detta fallet finns det två element att titta närmare på. Två frekvent återkommande motiv. Det är havsörnen och fyren. Vad har de att säga oss? Ska gräva efter det i mitt symbollexikon! 

Det finns så mycket att säga om örnen, men dock inte havsörnen. Kortfattat är örnen en universell maktsymbol. Den kopplas oftast till solens och himmelens symbolik och likaså kungligheter och gudar. Fyrtornet däremot, är en symbol för manlig fruktsamhet samt Kristus lära då ljuset ska leda rätt och själens ledsaga till tron.  Finns det någon likhet mellan dessa två symboler? Det är i så fall det gudomliga och att makt i de flesta sammanhang är kopplat till män.

Kan vara lite långsökt så…

Godnatt!

Björn Blomqvist 2014-08-12

Från intryck till uttryck kontra Fauvism

På Koordinaten i Oxelösund öppnar idag utställningen Kaninindian med målningar av Alexis Oyola och Morgan Yngve. Efter att jag läste SN:s artikel om den stundande utställningen, fanns det ingen tvekan. Jag ville få min egen subjektiva upplevelse av expressiv konst. Utställningen huserar i båda gallerierna på Koordinaten, Galleri K och Galleri O. Utställningen med dess alster gav mig först intryck, till att senare efter genomgången översyn, uppvisa mängder av uttryck. Det är den expressionistiska konsten som tilltalar mig, och konstnärerna kompletterar varandra bra, trots olika faktur och kompositionssätt.

Alexis skapar sina alster med en mycket tjock faktur med en expressionism och kolorism i starka färger. Målningarna är gjorda på duk och pannå med en blandning av cement, husfix och akryl, samt tillsats av grus eller sten mm. (bör beskådas). Alexis blandar de tre delarna lika och applicerar den tjocka massan på underlaget.  Därefter formar han figurerna med fingrarna (syns tydligt och är intressant att beskåda). Därefter låter han blandningen stelna, och sist färgsätts figurerna, mestadels i starka färger såsom rött, blått, grönt och orange, ibland grundat med vitt. Jag upplever dessa alster som kreativt skapade i “semiabstract” expressionism.

Morgans akrylmålningar däremot, har en tunnare faktur och en kolorit i varma men också i starka färger, applicerat med skumgummibitar. Det första jag reflekterade kring, ur konsthistorisk aspekt, var influenser av Fauvismen och Matisse. Morgans målningar är mestadels föreställande med figurer som avskiljs med breda och tydliga linjer, såsom färgmästaren Matisse brukade göra. Men Morgan skapar såklart sina kompositioner på sitt sätt utan att de efterliknar gamla mästare. Några alster som jag gillade skarpt, var Väntande Kvinna (nr 25, Galleri O) och Liggande Qvinna (nr 19, Galleri K).

Bland Alexis alster gillade jag Mina vänner och Kvinna (båda i Galleri O, nr 22, 25). Generellt upplever jag utställningen och alstren som inbjudande med kolorism med starka färger i expressionistisk anda, med influenser av Fauvism och Der Blaue Reiter, men desto mer utifrån dem själva. Efter diskussioner och många frågor till konstnärerna blev jag som vanligt rikare på kunskap om konstnärskapets bemästrande. Tänk vad olika arbetssätt, redskap och tekniker som används, kan tillfredställa våra estetiska sinnen. Under dagens konstbesök flöt mina tankar och reflektioner till den grad att slutrepliken blir ”En utställning som för mig från impressionism till expressionism i modernismens anda.”

Björn Blomqvist 2011-03-19