Frozen moments in
a trembling hand
The icy catch of the sea
in the silence of the stones
The ice, a silent blanket,
in a lullaby for the soul
The icy view of the bay
in the absence of waves
The shroud of white cliffs,
like ice in the drink of life
Slippery places are in
the grip of the coast
Weak polar winds and
the proximity of frozen lips
No turning back when
frozen moments seduce
© Björn Blomqvist 2026-02-10
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska. For the original English text, see [Theatrical Tours at Ljungs Castle: A Unique Historical Experience].
Upplev 1700-talet på Ljungs slott i Östergötland. Besökare får utforska ståtliga salar, kök och hemliga rum, och Axel von Fersens kärleksbrev till Marie Antoinette får nytt liv. En eftermiddag fylld av skratt och historisk atmosfär – en tidsresa utöver det vanliga.
Slottet, färdigställdes år 1779, men byggandet påbörjades redan 1776 på initiativ av fältmarskalken och politikern Axel von Fersen den äldre. Arkitekten bakom det lokalt producerade slottet, var Jean Eric Rehn1. Slottet är byggt av sten och tegel från trakten.
En teatervandring genom slottet görs av guider från föreningen Ljungs Slotts Bevarande. Såklart iklädda 1700-talskläder. Allt börjar i husets hjärta. I köket på nedervåningen.
Uppradad längs ena kortsidan i köket fick man följa skådespelet. Ett storslaget köket med spis, skafferi och porslinsskåp. En scen ur 1700-talets vardagsliv utspelades bland kökspigor och tjänare. De klagade på maten, skämtade om falska råttor i köket och någon tog en klunk ”medicin”. Skådespelet fortsatte.
På nedre plan finns även ett kafé, en utställning om Jean Erik Rehn och en museibutik. Entréhallen är i rokokoinspirerad stil.
En trappa upp, i den s.k. adelsvåningen, höll Axel von Fersen den äldre2 och hans familj till. Våningen är inredd i ren gustaviansk stil3.
I den stora matsalen med sina långbord, står en kakelugn och öppen spis i vardera kortsida vägg. Under 1700-talet kom kakelugnar att bli populära. På väggarna hänger porträtt av Fersensläktens medlemmar.
Matsalen, belägen på slottets norra sida, har fönster mot norr för att hålla rummet svalt under varma dagar. Efter en kort scen ur ett teaterstycke med ensemblen går man vidare till hertigens sovrum.
Axel von Fersen d.y.4 var lång och stilig, men sängen var bara 1,65 meter lång. Den hade sänghimmel för att skydda mot drag och kyla, och för att ge en viss avskildhet. Även i sovrummet uträttades behoven.
Under den pågående föreställningen kom jungfrun in och tog fram en pottskål under hertigens säng. Kärlet bars sedan upp till vinden och tömdes för att förhindra att lukten störde slottsinvånarna.
Från sovrummet ledde en dörr in till Axel von Fersen den yngres fängslande arbetsrum. Här skrev han brev till sin älskade Marie Antoinette med osynligt bläck. Jungfrun, som flitigt skötte om kontoret, avslöjade parets hemliga kodspråk i breven.
I de eleganta salongerna dansade herrarna och damerna. De rörde sig till hovfolkets musik. Musiken var troligen barock eller inspirerad av 1700-talets folkvisor. Den spelades från pianot intill. Deras perukprydda huvuden rörde sig i takt med melodin. Jag kan dock inte med säkerhet säga vilken musik de dansade till.
Guvernanten låg i nästa rum och vilade, plågad av huvudvärk och illamående. I sin omtanke erbjöd jungfrun henne ett huskurat vinblandat läkemedel. Jag minns att det innehöll rött och vitt vin. Det hade också kanelstänger och något mer. Det lät som en tröstande roséfärgad glögg. Den skulle kunna lätta hennes besvär.
Guiden visade upp sina tidsenliga kläder, med strumpor, kjolar, underkjolar och nattlinnen prydligt lager på lager. Hon gav oss en inblick i 1700-talets mode. Hon förklarade att en mouche var en viktig del av modet. Det var ett litet skönhetsmärke format som en fluga. Mouchen hade både praktiska och estetiska syften och symboliserade status. Guiden placerade sin mouche på högra kinden.
Den timslånga guidade turen, med inslag av teater, avslutades med en känsla av tidsresa. Vi fick möta 1700-talsdamerna i deras praktfulla dräkter och lyssnade fascinerat på de gripande berättelserna om både slottet och Fersensläkten.
Tillbaka på nedervåningen, bland rokokodetaljerna, återvände jag till 2000-talet. Mitt fokus skiftade nu till museibutiken och Ljungs kyrka, där många Fersensläkter vilar.
© Björn Blomqvist 2025-07-13
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska. For the original English text, see [Exploring Julita Manor: An Immersive Historical Experience].
Julita gård, med anor från 1100-talet, speglar svensk kulturhistoria genom medeltida klosterliv och herrgårdsliv från 1900-talet. Guidade visningar avslöjar gårdens hemligheter och berättelser från Arthur Bäckströms tid.
Vinden blåste härligt från väster och vågorna på sjön Öljaren var höga. Jag såg verkligen fram emot en fantastisk utflykt till Julita gård. Platsen har en historia som sträcker sig till 1100-talet.
Julita gård är en betydelsefull historisk plats som ligger drygt en timmes bilfärd hemifrån. Idag ingår den i Nordiska museets samlingar, dit den donerades av sin senaste ägare, löjtnant Arthur Bäckström.
Ensam och förväntansfull stod jag där (sommaren 2024). Bara jag och guiden. En privat visning, nästan som en dröm! Vad jag fick veta från guidningen, är det jag kommer delge er här. Det är mina intryck och mina betraktelser!
Det så kallade stora huset, där guideturen startar, är betydligt yngre än platsen, vilket ger den en spännande historia. Huvudbyggnaden uppfördes på 1600-talet. Huset brann ned under mitten av 1700-talet, men ett nytt hus uppfördes på samma plats, senare under 1700-talet.
Gården köptes på auktion av Arthur Bäckströms föräldrar, år 1892 från familjen Palbitzki. Vid köpet var huset helt tomt. Det gav familjen Bäckström en fantastisk möjlighet. De kunde sätta sin egen prägel på gården – både på exteriören och de tillhörande byggnaderna. De gjorde även inredningen personlig och skapade ett varmt och inbjudande hem. Enligt guiden.
Tiden före Arthur
Klädd i tidsenliga kläder berättade guiden med en fängslande passion om huset — enbart för mig. I det inledande anförandet sades det att kung Knut Eriksson donerade gården Säby år 1180. Gården omfattar en betydande del av Julita socken.
Donationerna tillföll cistercienserorden. Munkarna uppförde ett kloster på den plats där herrgården nu står. De konstruerade ett valv på den plats där den södra flygeln är belägen.
I den södra flygeln, ovanför valven, finns ett imponerande kök, där maten till alla på gården tillagades med stor omsorg. Ett andra kök finns också i den norra flygeln. Ibland fungerade det även som ett välkomnande soppkök för luffare och andra förbipasserande.
Under reformationen på 1500-talet, när Gustav Vasa regerade, stängdes klostren. Tidigare hade klostren varit viktiga för lärande och andlighet i Sverige. Landet blev lutherskt, vilket förändrade det religiösa och politiska landskapet. Staten fick mer makt över kyrkan och dess tillgångar. Julita blev ett kronohemman, vilket påverkade den lokala befolkningen och ekonomin. Kungamakten fick styra klosterjordarna och omfördela resurser för att stärka sin makt.
Jag vet en del om Gustav Vasa. Men jag hade ingen aning om att han tillbringade sina sista två veckor på just Julita. Under tiden han var där, var han sjuk. med sig hade han ett följe på 200 hästar. Det är inte helt klart om sjukdomen han drabbades av under resan dit var den som ledde till hans bortgång. Guiden kunde tyvärr inte ge några svar på den frågan.
Arthur Bäckström övertog gården 1902 efter sin far, Johan Bäckström. Arthur arrenderade den med stor entusiasm och hängivenhet fram till sin död 1941. Detta skapade en stolt tradition som fortsätter att inspirera. Under Arthurs tid byggdes bland annat en kuskbostad, ett stall samt ett vagnsgarage.
Arthur hade inga egna barn, men många hundar. De var inte bara husdjur, utan också en integrerad del av hans liv och hans familj. Enligt vad guiden sa, vilar hundarna på samma heliga plats som Arthur själv, i evig gemenskap.
Arthur var verkligen en omtänksam person! 1 600 luffare kom förbi hans gård under ett och samma år. Han brydde sig om de fattiga och hungriga － en bra gest, enligt guiden. Hans önskan att hjälpa till var genuin. Han ville se till att alla levde gott, både de som behövde stöd och de som arbetade på gården. Han ville att alla skulle känna sig värdefulla.
Första våningen (markplan) i huvudbyggnaden var Arthurs privata del. Guiden berättade återigen, entusiastiskt om hur viktiga hans hundar var för honom. Varje morgon njöt han också av rabarberjuice, en god start på dagen, helt enkelt. På bordet bredvid sängen står en kanna som bekräftar berättelsen.
Jag ställde många frågor, vilket gjorde att jag lärde mig mycket och kände mig inspirerad. Vad fick jag mer veta?
Jo, i ena änden av våningen finns Arthurs frukostrum, och i den andra änden finns hans sovrum. Däremellan finns ett sällskapsrum där dignitärer möttes för att prata, njuta av cigarrer och spela kort. Kanske diskuterades affärer och politik där?
På våning två möttes jag av en vacker salong och en matsal. De var fyllda med Rörstrands-porslin och glas med Arthurs sigill på. Jag frågade såklart guiden om glasen kom från Reijmyre glasbruk, som grundades år 1810 och ligger inte så långt härifrån. Guiden visste inte, så den frågan får framtida besökare själva undersöka.
I det så kallade Julitarummet hänger en imponerande målning av Julita krutverk. I krutverkets verkstad tillverkade man läderkanoner. Ja, hör och häpna! Detta var en banbrytande uppfinning som avsåg att göra kanoner mycket lättare att transportera på slagfältet. Tyvärr blev projektet ett misslyckande, eftersom krutblandningen ofta exploderade.
Målningen är en kopia, berättade guiden. Originalet kan beskådas på Rijksmuseet i Amsterdam. Jag besökte det museet våren 2023. Jag beundrade verket utan att tänka på att det var originalet till verket jag nu står framför. Vilken slump?
På översta våningen finns ett underbart bibliotek, ett gästvänligt gästrum och en rymlig salong. Biblioteket rymmer över 5 000 volymer, vilket säkerligen är en glädje för alla vetgiriga besökare. De stora koffertarna vid gästrummets entré, berättar om spännande långväga resor.
Det var inte bara besökare och luffare som var där. Även de anställda. De flesta av gårdens 150 arbetare bodde i området. Många var torpare och hade förmånen att bo i något av de 80 torpen.
En som ofta omnämndes var gårdssnickaren Henning Forsman. Största delen av herrgårdens möbler är tillverkade av honom. I hans verkstad, belägen i utkanten, fanns ingen elektricitet, fick jag veta. Allt arbete utfördes för hand och med mekaniska maskiner.
I herrgården (stora huset) fanns det däremot el. Guiden pekade entusiastiskt på lamporna i taket – utan lampskärmar, just för att kunna visa att huset hade elektriskt ljus.
Forsmans uppdrag var att skapa möbler för herrskapet i en rad olika historiska stilar. Mycket av möblemanget i huset bär hans osynliga signatur av finess och elegans. Guiden visade stolar i empirestil, med majestätiska lejonfötter. Dekorerade med tofsar.
Efter en timmes guidning lämnade jag huset. Den stora trädgården breder ut sig framför mig. Ett lusthus är synligt i fjärran. Det är en kopia, som guiden poängterade. Originalet är beläget på Skansen.
Många intryck rikare fortsatte jag det spännande utforskandet av området. Nu utan guide och efter eget intresse. Orangeri, museum och kyrka är verkligen några av de fantastiska byggnader som bör besökas – och självklart ett mysigt kafé! Kaffet var nästan dyrare än inträdet, men den vänliga personalen gjorde upplevelsen värdefull.
Intill kyrkan ligger det förtrollande Julita Skans hembygdsmuseum, en skattkammare av historia och kultur. Där öppnar Arthur Bäckström lyckligt sitt hjärta och sin privata samling, som gnistrar av minnen och historier. Men det är inte allt!
En mindre, men kraftfull konstutställning har också funnit sin väg hit. ”Äntligen!” utbrister jag inombords, ”lite modern konst som väcker liv och känslor.” Utställningen ligger en trappa upp i museets gastkramande entrébyggnad. Utställningen framhäver imponerande verk av lokala konstnärer i Katrineholms kommun, inklusive Julita. Den arrangeras av den ideella föreningen KIKK (Konstnärer i Katrineholms Kommun).
Museibyggnaden är härligt sammanbyggd med gårdens kyrka via en liten, charmig innergård. Kyrkporten, som sig bör, vetter mot väster – mot det glittrande Öljaren.
Det stora huset är beläget i öster, vilket även gäller kyrkans altare. Besökare färdas således från väst till öst – från mörker mot ljus – när de passerar genom porten till altaret. Kyrkor har traditionellt konstruerats med altaret riktat mot öster, den riktning där solen stiger.
Kyrkan, eller snarare kapellet, är uppfört i trä i enlighet med Arthurs egna visioner. Inuti anordnas träbänkar och ett altare i öster. Byggnaden, som är liten och stillsam, präglas av ett fristående klocktorn (kampanil) intill.
Dagen avslutades med ett besök i orangeriet och det närbelägna tegelbruket. Några blommor inhandlades innan sista stoppet. Museibutiken.
© Björn Blomqvist 2025-11-11
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska. For the original English text, see [Exploring Stora Sundby Castle].
Stora Sundby skott
Stora Sundby slott reser sig som en dröm ur sagornas värld, bara en och en halv timme bort från vardagen. Bakom dess murar döljer sig sekler av makt och kärlek. Från medeltida fästning till romantiskt sagoslott.
På schemat stod Stora Sundby slott! Slottet står präktigt här i Sörmland, vilket väckte en varm känsla av hemhörighet. Bilresan dit tog en timme och trettio minuter. Fast besluten att ta in allt som guiden hade att berätta, skulle jag komma därifrån allt rikare på historiska intryck.
På slottet bor 4:e generationen av familjen Klingspor. Av privata skäl, är fotografering inomhus inte tillåten. Slottet är yngre än tidigare slott jag besökt. Det bär på en rik historia som sträcker ända till 1200-talet. Slottet omges av en storslagen park och vidsträckta jaktmarker. Med en engagerad guide fick jag inblick i slottets rika historia. Jag ser fram emot att dela dessa tankar med er.
Stora Sundby har sina anor från 1200-talet. Sjön Hjälmaren, vars strand slottet ligger vid, är Sveriges fjärde största sjö. Den var betydligt större på 1300-talet än i dag. Maktkamperna som avlöste varandra under 1300-talet, förekom även här. Det var en orolig tid med kungar och hertigar i konflikt.
Redan på 1200-talet, uppfördes ett försvarstorn här. Det första egentliga slottet byggdes på 1500-talet under ledning av Lars Siggeson Sparre. Familjen Sparre kom att spela en avgörande roll för Stora Sundbys utveckling. Under flera sekler lade de grunden till ett storslaget arv. Det var på 1600-talet som den den berömda riddarsalen tillkom. Det är hjärtat i slottets historia.
I början av 1800-talet kom Carl de Geer till Stora Sundby, då en av Sveriges rikaste män. Hans dotter behövde ett eget hem, och planerna på ett nytt slott tog form. Men Carls hustru, Ulrika Sofia Sprengtporten, hade helt andra idéer.
Sofias vision för slottet föddes ur de riddarromaner av Sir Walter Scott, hon hade läst. Hon drömde om ett romantiskt slott som taget ur litteraturens värld. Inspirationen sägs vara Walter Scotts hem Abbotsford. Noterat: (att enligt guiden är det det samma arkitekt som skapat de båda slottet, men jag är källkritisk till det.) Är det verkligen så? Slottet är vad det är (ett kalenderslott) och kommer vara det för lång tid framöver.
Stora Sundby blev ett så kallat kalenderslott, en symbol för tidens gång. De fyra stora tornen representerar årstiderna, de tolv små tornen, årets månader. Slottet har dessutom 52 rum och 365 fönster. Det är lika många rum som årets veckor. Det finns en dag för varje fönster likaså. En arkitektonisk hyllning till tiden helt enkelt, eller som guiden sa; “Ett fönster om dagen att tvätta”.
Första stoppet var riddarsalen – slottets hjärta. Att stiga in där, var som att färdas tillbaka till 1600-talet. Väggarna pryds av målningar i läder, och som skildrar Kartagos fall, skapade under de Geer-eran.
På en vägg hänger ett porträtt av Karl XIV Johan. Han var den förste Bernadotten. Han var också den franske soldaten som blev svensk kung. Taket i salen höjdes upp under ombyggnaden för att ge plats åt en praktfull takmålning i de Geer-stil. Där i taket, tronar Sparres vapensköldar som ett monument över familjens historia.
Nästa stopp var matsalen – enkel men fylld av charm. I ett hörn står en kakelugn som tycks ha överlevt seklerna utan att förlora sin charm. Väggarna är klädda med kalvskinnstapeter. Guiden berättade på ett poetiskt sätt hur varje fyrkant i tapeten representerar en kalv. Det var som om varje del hade sin egen berättelse. “I skenet av levande ljus lär tapeterna ha skimrat på ett närmast magiskt sätt”.
I följande rum blev stämningen plötsligt mer familjär, nästan komisk – som i en familjescen ur en tv-serie. Släkthistorierna flödade: vem gifte sig med vem, vilka allianser skapades? I det röda rummet däremot, har delar av tv-serien Young Royals spelats in..
Endast ett fåtal av slottets 52 rum ingår i rundturen. Man fick höra både skvaller och legender om familjerna Sparre, de Geer och Klingspor. De utsmyckade salarna konkurrerade med berättelserna själva. I ett av de sista rummen skimrade svagt upplysta 1700-talsmålningar av en italiensk konstnär. Hans namn föll i glömska i stunden. Kanske på grund av den nästan spöklika stämningen där.
Plötsligt stod jag åter på borggården, fylld av samtal om spöken och hemliga gångar. Men finns det verkligen det och ett stort bibliotek? Jo, det finns ett bibliotek, dock inte stort – och detaljerna kring de hemliga gångarna förblir höljda i dunkel. Det gör platsen ännu mer fängslande. Förhoppningen är att fler delar av slottet en dag öppnas för allmänheten.
Stora Sundby slott bär på fler berättelser som väntar på att bli berättade.
Besöket på Stora Sundby slott var en tidsresa genom 1200-talets och 1800-talets stil. Med sina fyra torn och 365 fönster är slottet som en levande kalender. Guiden delade familjernas historia, makt och kultur. Riddarsalen och de mindre rummen berättade om svunna tider och personliga historier. Även om få rum är öppna, upplevs mystik och fantasi kring hemliga gångar och spöken. Slottet är både ett arkitektoniskt mästerverk och en del av Sveriges historia.
© Björn Blomqvist 2025-11-06
Håkan Groop, känd för sin förkärlek till fyrar, har skapat en serie på 15 målningar inspirerade av Corsewall Lighthouse vid den skotska västkusten. Under en fem dagar lång resa besökte han fyren och återskapade den på 15 estetiskt olika sätt, från olika vinklar. Trots det gemensamma motivet är varje målning unik, med distinkta stildrag, kompositioner, ljus och väderförhållanden.
De flesta verken är akvareller, med några Giclée Fine Art-tryck. Många av verken fångar vågor som slår mot klipporna, med vatten som sprutar högt upp i luften i vissa motiv. Detta stämmer med Håkans kommentar om att det kan blåsa upp till 30 sekundmeter ena dagen.
Konstnären har även inkluderat några alster av fyrar på ett betydligt närmare avstånd, som till exempel fyren och fyrvaktarbostaden vid Femörehuvud. Djupet i Håkans akvareller uppnås genom traditionella tekniker, såsom centralperspektiv, strategisk placering av föremål och användning av diagonala linjer. Dessa diagonala linjer delar ofta in motiv i två sektioner, vilket är en vanlig kompositionsteknik. Till exempel kan en diagonal kustlinje (i 3D) dela bildytan i två delar. I ett fall där huvudmotiven avbildas platt, har Håkan målat en annan byggnad i 3D i förgrunden för att skapa djup, som han själv förklarade.
Håkans alster visar en varierande kolorit, påverkad av väder, tid och kanske även hans humör. Detta gör det svårt att identifiera en konsekvent kolorit. De branta, steniga klipporna uppvisar olika nyanser, och vågornas rörelser mot dem förändras beroende på väder och tidsperspektiv i bilden. Detta bidrar till variationen, trots att motivet är detsamma. Även vinkeln från vilken motivet avbildas påverkar variationen. Ljussättningen är oftast ur betraktarens perspektiv eller snett framifrån.
Håkans måleri är otvivelaktigt imponerande. Håkans skicklighet och produktivitet imponerar dock mest på mig, liksom de fascinerande anekdoter han gärna delar med sig av. Varje besök på Galleri Westerlind bjuder på ny kunskap, något jag värdesätter högt.
Bland alla motiv stack ett ut som min favorit. Till skillnad från de andra vyerna över fyren med utomhusfokus, fångade detta motiv interiören. Konstnären beskrev det som en vy från toalettfönstret, där fyren badas i det starka ljuset från den rådande solnedgången. Fönstret skapar en slående kontrast till den upplysta scenen med sina två mörkt grå fönsterluckor och en 3D-centralperspektivisk gestaltning.
Symboler spelar en viktig roll i konst, och fyren är en framträdande sådan i detta verk. Fyren, eller fyrtornet, symboliserar manlig fruktsamhet och Kristus lära, och fungerar som en vägvisare för själar som dras till tron, likt fartyg som navigerar efter dess ljus. Tornet, med sin maskulina arkitektur, representerar makt och manlig överlägsenhet. Konstnärens intresse för fyrar är symboliskt för bildskörden.
…På återseende!
© Björn Blomqvist 2015-04-16
På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…
På Femörehuvud finns flera attraktioner. Det finns ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet). Det finns också ett naturreservat och ett konstnärstillhåll. Dessutom är det en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården.
Välbesökt och välbevarat. Faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.
Jag höll hundkopplet med ena handen och mobilkameran med den andra. Bilderna fångades snabbt. De fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.
Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.
© Björn Blomqvist 2014-08-17
När våren spirar och sommaren närmar sig, observerar jag tomtägare flitigt syssla i sina trädgårdar. Detta väcker min reflektion kring trädgårdskonstens fascinerande historia. Jag tänker särskilt på den stil som uppstod under 1600-talet. Min insikt om denna stil har jag förvärvat genom mina studier i konstvetenskap vid universitetet. Det är intressant att notera hur under medeltiden och renässansen trädgårdarnas praktiska funktioner prioriterades över deras estetiska värde.
Men på 1600-talet och under barocken fick trädgårdarna en estetisk betydelse och blev mer integrerade med byggnaderna. På konstvetenskapen lärde vi oss om de utmärkande dragen hos barockträdgårdar. Vi studerade också de framstående trädgårdsarkitekterna i Europa under denna period. Enligt min ödmjuka mening är två av de mest kända och vackra barockträdgårdarna belägna i Sverige och Frankrike.
Drottningholms slottsträdgård, en storslagen barockträdgård i Sverige, bär på en kunglig magi som förbinder den med en annan berömd trädgård. Jag minns med glädje mitt besök där för några år sedan; det var som att kliva in i en dröm. Denna juvel, vars praktfulla utseende återupprättades på 1960-talet av mästerverk som Tessin d.y. och Johan Hårleman, förtrollar besökare med sin uniformitet och elegans. Trädgårdens design, en manifestation av 1600-talets stil, flödar med barockens grandeur. Med en parterr fylld av magnifika rankmönster och symmetriskt placerade växter är denna plats beundransvärd. Dess fängslande fontäner inspirerar alla som besöker den.
Drottningholms trädgårdsarkitektur lyser av inspiration från det franska mästerverket signerat André Le Nôtre. Trädgården, med sin prydliga och symmetriska utformning, har en central gångväg/mittaxel som harmoniskt speglar sig på båda sidor. Längre ut kan man upptäcka de unika sidorna om mittgången. Dessa sidor är ändå arrangerade med en vacker symmetri. Detta arrangemang ger en känsla av balans och skönhet i varje vrå.
André Le Nôtre är mest känd för att ha skapat barockens två främsta trädgårdar: Vauxe-le-Vicomte och Versailles. Just Versailles trädgård är den som verkligen utmärker sig som ett bevis på Kung Sols extravagans och rikedom. På 1600-talet lät Kung Ludvig XIV (Kung Sol) Le Nôtre anlägga denna imponerande parkanläggning och trädgård. Le Nôtre samarbetade dessutom med Louis Le Vau och Charles Le Brun vid skapandet av Vauxe-le-Vicomte.
Björn Blomqvist 2011-05-09
Oxelösund, en stad vars själ vibrerar i takt med sina monument, bjuder på en fascinerande dialog mellan tradition och modernitet. Sankt Botvids kyrka har en båkformad siluett. Den reser sig som ett ledstjärna för sjöfarare. Kyrkan är en symbol för stadens rika kust- och seglartraditioner. Denna moderna byggnad är uppförd i cement med flyttbara bänkar.
Den bryter mot traditionella normer genom att placera porten i öster. Detta sker som en anpassning till platsens begränsningar, men är samtidigt ett djärvt statement. Kyrkorummets korsformade utrymme, dominerat av korset ovanför mittpunkten, skapar en känsla av andlighet och gemenskap.
I kontrast till kyrkans andliga symbolik står “Ståltheten”, ett monument vars namn i sig bär på en dubbeltydighet. Med sitt “å” istället för ett “o” hyllar det inte bara Oxelösunds stolthet över sin stålindustri. Det hyllar även det material som monumentet är konstruerat av – stål, stadens livsnerv. Beläget nära fiskehamnen, liknar “Ståltheten” en stol med rörliga armstöd, mänskliga armar som sträcker sig mot himlen. Den är en symbol för en bekväm sits. Dessutom är den en plats att vila på. Samtidigt manifesterar den stolt staden som en stålstad, formad och smidd av stål.
Tillsammans skapar dessa monument en dynamisk bild av Oxelösund. Det är en stad där tradition och modernitet möts. Här förenas havet och stålet. Stoltheten över det förflutna och tron på framtiden går hand i hand. Det är en stad som bjuder in till reflektion. Den inbjuder till analys. Framför allt erbjuder den en passionerad upplevelse av dess unika karaktär.
©️ Björn Blomqvist 2011-03-01
Some Kind of Word Artist 