Tag Archives: Documentary

Det svänger ju

Efter ytterligare en säsong av programmet På väg till Malung, visar SVT en än gång att realityserier inte behöver innehålla färgstarka profiler eller skandalomsusade karaktärer. Det räcker med det lättsamma programmet för att fånga min uppmärksamhet, inte bara för att jag gärna lyssnar och dansar till dansbandsmusik, utan också vill följa människornas strävan efter sina uppsatta mål. I programmet lyfter SVT fram människor med skilda karaktärer, men med ett och samma mål, dvs. att dansa och ha kul.

Jag följde den första säsongen och tyckte den var både lättsam och underhållande och det märks att programmet hade lockat mer folk till Malung denna sommar. Det var inte bara fler besökare, utan också nya karaktärer, såsom punkartjejer, fotbollsgrabbar och den dansglade Chris m.fl.

I denna säsong slår de hål på myten om den trogne dansbandsentusiasten. Den finns ingen stereotyp för en som gillar dansband, både musikaliskt eller dansant. Det kan lika gärna vara du eller jag och varför skulle vi vara lika som bär. Det som förenar oss är dansen och glädjen till den melodiösa musiken.

Efter två säsonger av På väg till Malung, tycker jag att en tredje säsong kommer att bli en säsong för mycket, inte för att jag har något emot det, men utan att det räcker med två, sedan kan man byta danspartner som det de omskriva reglerna för dansbandsetiken säger.

Det är ingen tvekan om att SVT har blivit språkrör för den svenska dansbandskulturen. Först kom Dansbandskampen, sedan Dansbanan i Täfteå och nu här senast, På väg till Malung. Självfallet gör SVT rätt, vem ska annars via de publika kanalerna ta på sig ansvaret att bevara dansbandstraditionen som ett kulturarv.

Björn Blomqvist 2012-01-12

Ett stort och ett smärre fiasko

Efter att ha sett dokumentären (Vasa 1628 del 1) om just Vasaskeppet som kantrade och sjönk samma år, kan jag konstatera att det var ett stort fiasko men också en dokumentärfilm med några smärre fiaskon. Vi vet ju vad som hände med skeppet bara vi är någorlunda insatta i svensk historia. Det som förmodligen ligger bakom förlisningen och det som dokumentären tar upp, är hur skeppet till att börja med var byggt av trä (ek) som från början hade valts ut till ett mindre skepp, dvs. sämre passform. Det andra var den skrala ekonomin som fick de tappra skeppsbyggarna att strejka, vilket försenade bygget och måste istället påskyndas. Den tredje orsaken var vädrets makter. Kastvindar och ett tungt lastat skepp blev en dålig kombination (dvs. instabilt). Hur som helst sjönk skeppet på sin jungfruresa år 1628.

Till saken angående rubriken. Visst är det intressant (om inte superintressant) att få veta hur människorna levde i Stockholm under 1600-talet och om människorna som arbetade med just bygget av Vasaskeppet. I den första delen av två skildras varvsarbetarnas och dess familjers liv, samt vardagen för de som styrde bygget. Just detta och den faktamässiga delen har jag inga invändningar mot, men däremot den stundtals dåliga animationen och modellerna som skapar miljön. I vissa klipp kan man se hur personerna går på ett golv som förmodligen har datoranimerats. Kontrasten mellan fot och mark blir för tydligt och gör att personen svävar i luften. I ett annat klipp ses två kvinnor sväva i luften. Det existerar inga ben nedtill under de skenbenslånga klänningarna/kjolarna, ett litet fiasko för animatörerna kanske.

Sammanfattningsvis var dokumentären helt OK eftersom innehållet och skildringarna av stockholmarna och andra experter som på 1600-talet byggde skeppet, var mycket intressant. Likaså skapandet av miljöerna var bra och tidsenliga (bortsett från ett fåtal byggnader). Däremot var den grafiska och datoriserade delen alldeles för tydlig i sina fel och brister, men tackolov är den grafiska delen kanske det mest irrelevanta i detta fall eftersom historien och dess innehåll bör lyftas fram i första hand.

Jag kan med andra ord rekommendera dokumentären så länge ni vill fokusera på innehållet och i mindre grad på det grafiska. Det ska jag försöka med när jag ser på del 2. 

Björn Blomqvist 2011-12-28

Fake or not fake

Nu börjar det likna nått. I tredje avsnittet av Konstdeckarna vänder de helt på steken. Mitt möte med programmet via Svt Play, konstaterade att nästan hälften av konstvärdens alster är förfalskningar. I det tredje avsnittet vänds allt åt det andra hållet i skillnad från de två första avsnitten. Nu skall äkta målningar visa sig vara förfalskningar, inte tvärt om. Det är intressant eftersom förfalskarna har lurat skjortan av giriga konsthandlarna, såsom Hermann Göring m.fl.

I detta avsnitt handlar det om en förfalskning av Vermeers ”Kopplerskan”. Förfalskaren är en av 1900-talets största, dvs. van Meegeren. För att ta reda på saken vill konstdeckarna ta reda på vilken teknik, material och tillsatser van Meegeren använde sig av. Vi vet att en oljemålning kan ta hundra år att torka/stelna och att den krackelerar med tiden, men hur lyckades van Meegeren återskapa dessa detaljer i modern tid?

Först kom konstdeckarna fram till att han använde sig av ämnet fernolformaldehyd (bakelit). Han rengjorde också sina målningar på ett sätt så att de skulle se gamla och slitna ut, dvs. han misshandlade sina egna målningar för att få dem att se ut att vara 300 år äldre. Det visade sig att van Meegeren använde sig av nästan samma pigment som under 1600-talet, bortsett från fernolformaldehyd som inte fanns för än på 1900-talet. Självfallet visade det sig att målningen ”Kopplerskan” Innehade detta ämne och kunde på så vis avfärdas som äkta.

Det intressanta i detta avsnitt är hur en av nutidens konstförfalskare av modern konst John Myatt, gav sig på att göra en förfalskning av Vermeers mest kända verk 1600-talsverk ”Flicka med pärlörhänge” (1665), det med van Meegerens teknik och material. Förfalskningen höll sig bra, men den konstgjorda krackeleringen gjorde att fernissan flagnade och föll av.

Min slutsats av detta mediala möte innebär att alla giriga konsthandlare ska vara försiktiga eftersom deras dyrt investerade alster kan vara värdelösa förfalskningar!

Björn Blomqvist 2011-07-27

Från soptippen till Sotheby’s

I avsnitt 2 av Konstdeckarna via SVT Play blir det inte bättre än i avsnitt 1 när det gäller upplösningen. Ännu en gång avslutas uppdraget med utebliven lycka, trots att lyckokänslor byggs upp under programmets gång. Fortfarande är jag något bitter på konsthandlarna och konstköparnas iver att göra snabba pengar på konstföremål. I detta avsnitt ges sig de tänkbara ägarna in i bilden och då blir det mer eller mindre en juridisk uppgörelse, inte en fråga om utropspris.

Programmet handlar om ett fynd intill en soptipp på Irland. Tony hittar ett par målningar intill en soptipp, målningar han gillade, och som han beslöt sig att ta hem. 20 år senare finns målningar på vinden hos hans dotter Selena. Ett av dessa alster visar sig vara en äkta akvarell av den amerikanske målaren och kanske USA:s första impressionist Winslow Homer (1836-1910). I samband med den engelska upplagan av Antikrundan, medgav experterna att akvarellen är äkta och värderas till 30 000 pund.

Det som i detta uppdrag blir ett dilemma för konstdeckarna, är att denna målning först bekräftas som äkta av Sotheby’s och att gå under klubban på mellan 150 000 – 250 000 dollar, till att sedan engagera descendenter till släkten Blake som hävdar att målningar är deras. Motivet på målningen är ett familjporträtt av tre personer ur familjen Blake under 1880-talet. Släkten Blake på 1880-talet bestod av kolonialguvernören Blake och hans maka, lady Blake samt deras barn, dvs. högre ståndspersoner.

Allt som allt blev priset på målningen under Sotheby’s auktion i New York 0 dollar eftersom den drogs in under aktionen då släkten Blake ställde motkrav vid en eventuell försäljning. Just nu pågår en juridisk tvist om vem som är den rättmättige ägaren till målningen. Återigen har jag som humanist inget förtroende för konstsamlare eller konstköpare, för mig handlar det bara om konstvetenskap och konsthistoria ingenting annat.

Björn Blomqvist 2011-07-17

Vad är äkta och vem bestämmer det?

Konst och detektivarbete utgjorde mitt massmediala konstmöte idag. På SVT Play följer jag en serie som handlar sökande efter sanning, falskhet eller äkthet inom konsten. Programmet heter för enkelhetens skull ”Konstdeckarna”. Programmet är en riktig aptitretare för oss konstvetare och konstintresserade. Däremot är jag inte nöjd med första programmets upplösning. Jag önskade att det skulle sluta lyckligare, men inte denna gång.

Efter första avsnittet av Konstdeckarna och konnässören Wildensteins eviga vägran att erkänna äktheten i ett av Monets verk blir jag något irriterad. Trots alla nutidens tekniska och researchmässiga hjälpmedel samt expertis är det klarlagt att målningen är (100 %) äkta, men konnässörerna hos Wildenstein avvisar den efter att de först tittade på den för 60 år sedan, helt utan tekniska hjälpmedel, och nu på 2010-talet gör de samma sak. Det är Wildenstein som avgör äktheten i en Monet-målning, inte världens ledande experter.

Jag hoppas att Wildensteins inser hur fel de kan ha genom att bara titta på målningarna med blotta ögat. Detta är med tanke på att en av världens mest framstående Monet-experter kom fram till att ett av Monets målningar som Wildensteins godkänt som äkta, i själva verket var en förfalskning. Den målning som står i centrum i detta program är enligt samma expert (100 %) äkta och då har alla tekniska och moderna hjälpmedel använts. Sammanfattningsvis tycker jag att inga inflytelserika dynastier ska styra konstvärlden, låt kunniga experter och skaparna själva avgöra konstverkens realitet.

 Björn Blomqvist 2011-07-09

Mochekultur eller Romarrike

Efter att jag hade titta på två dokumentärfilmer om två arkeologiska projekt i två olika delar av världen och om två olika kulturer/riken, har jag insett att jag kanske skulle ha pluggat till arkeolog också. Det är alltid spännande att forska och göra research kring ett historiskt föremål och ta reda på dess historia och ursprung. Jag har ju också ett stort historieintresse utöver konstintresset, framförallt kultur- och socialhistoriskt men också för utomeuropeisk historia. Därför uppstår även kulturmöten med historieanknytningar som detta, inte bara konstmöten. Som ni vet, följer jag med spänning, Magnus Ladulås gravöppningsblogg. 

Vilka är då dessa två dokumentärer som jag intresserar mig, och som höll mig klistrad framför TV:n? Den första dokumentärfilmen jag tittade på heter nått så hemskt som ”De halshuggna romarna”. Dokumentären handlar om utgrävningar i staden York i norra England, den stad som var romarrikets norra huvudstad. Dokumentären följer arkeologer som hittat en underlig gravplats med halshuggna kroppar. I dokumentärer söker de svar på vilka dessa personer var och varför den Severiska ätten med kejsare Septimius Severus och hans söner Caracalla och Geta var inblandade. Dokumentären ger också en historieskrivning kring sönernas maktkamp och kejsartiteln efter faderns död.

Den andra dokumentärfilmen skildrar Mochekulturen och dess människor som befann sig i en helt annan del av världen, samtidigt som romarriket var i sitt slutskede. Dokumentären heter ”Perus pyramidkung” och den skildrar arkeologiska utgrävningar i området Sipán i norra Peru, där mochekulturen blomstrade från år 100 till år 800 e Kr, med storhetstid mellan åren 550-650. Kulturen försvann efter 700 år och lämnade efter sig gåtfulla pyramider i öknen, där utgrävningarna fortfarande görs. Dokumentären berättar om de arkeologiska utgrävningar som började redan 1987 som en följd av några gravplundrares iver att finna skatter.  Gravplatserna var alltså redan kända när arkeologerna började utgrävningarna. Alla de tusentals föremål som funnits och det museum som nu är byggt på samma plats, kan vara intressant att besöka i framtiden.

Björn Blomqvist 2011-04-19