On a weekend (a summer day in 2015) in the capital of Sweden. I visited some places I want to recommend and want to work at.
Tag: Schlager
Uppåt, framåt, siktet inställt
Eftersom jag inte har gjort några kulturmöten den senaste tiden borde jag inte blogga, men jag behöver uppdatera läget lite. Orsaken till uteblivna kulturmöten är bekvämlighet och för att jag tränar alldeles för mycket istället.
Däremot har jag investerat några hundralappar i ett nytt datorprogram att skriva bokmanus i. Vid programmets utforskande ser jag att det kommer passa mig bra. Skrivandet går inte fort framåt men de rör på sig i alla fall. Eftersom jag oftast kommer på nya scener, händelser eller karaktärer när jag minst anar det, kan jag nu med det nya programmet, anteckna dessa separat men ändå få de med i huvudhandlingen.
Jag börjar känna mig lite som en författare men som sagt – jag är nybörjare och har bara författardrömmar, inget annat. Jag skriver bara för min egen skull och på min fritid och drömmen kanske aldrig slår in.
Nu när våren börjar titta fram längtar jag tills det är fritt fram på cykelvägarna att springa (ingen is och inget grus). All den träning jag ägnar mig åt just nu, är nog den dyraste och nyttigaste investering jag någonsin gjort. Den kostar tid och svett men den ger mig kraft och energi att förändra mig själv och världen omkring mig.
Jo förresten – Melodifestivalen som jag följer i mindre utsträckning än i fjol, är ju ett kulturmöte. I år är jag inte personligen på plats (var på 2:a chansen förra året). Jag följer festivalen i år från tv-soffan som så många andra.
Formkurvan ser ut att peka uppåt för en gång skull – så var inte oroliga om jag inte levererar alster i detta nu. De kommer till mig när jag minst anar det. Jag är en känslosam kreatör som letar fokus och med siktet inställt på nya utmaningar.
Björn Blomqvist 2013-03-05
Bla, bla, bla på en fredag
Medan jag väntar på Dan Browns senaste bok, Inferno som släpps i mitten av maj och som jag har förhandsbeställt, läser jag vidare i böcker i liknande tappning. Efter 100 sidor i boken om Shakespeares hemlighet börjar det nu bli lite spännande.
Mina kulturmöten här har blivit mer av litteraturmöten, vilket är ett litet sidospår. Som jag skrev i förra inlägget om hur de blir med nästa Dan Brown-bok har jag nu kollat upp utifall det är en Robert Langdon-story eller inte. Det blir såklart professor Langdon i kommande bok. Han ska ta sig an mysterier i Dantes Italien, och direkt får jag vibbar tillbaka till Änglar och Demoner.
Det skulle vara kul om huvudkaraktärerna inte bara består av Robert Langdon, en kvinna, hennes släkting och så mördaren såklart. Nu kanske jag “neggar” lite men just nu är jag trött på Dan Browns upprepade koncept, och då kan ni undra varför jag läser en bok med liknande koncept/tema – det undrar jag också 😉
Jag har ju ett eget bokmanus att ta tag i och det går sakta framåt, inte fort bakåt som så många gånger förr. Har inte skrivit något idag. Apropå annat – det är ju melodifestivalen i morgon igen. Nä, nu har jag bloggat av mig för idag – ses snart igen.
Björn Blomqvist 2013-02-15
Ut ur skogen – in i huset!
Nu är jag hemma igen efter 6 km promenad i Danviksskogarna med hunden. Där är det så lugnt och tyst att man kan höra vad den andra tänker. Det är i dessa trakter som delar av dramat utspelar sig i mitt bokprojekt. Idag fick jag ingen ny inspiration, kanske pga. fel årstid eller för att jag är hungrig som en björn.
Efter middagen så är det dags igen. 6 veckor schlager med fåtalet guldkorn och många besvikelser om man ska jämföra med fjolåret. Det var ändå bättre förr så att säga. Nu är det inte så att jag “neggar” så värst mycket eftersom det brukar ta ett tag innan låtarna sätter sig. De får gro in lite så att säga.
Jag ska följa melodifestivalen i vanlig ordning och även Escape 2013 (ESC) ifrån Malmö. Jag är inte direkt någon schlagernörd, bara en som ser evenemanget som ett kulturmöte. Då kan jag klämma in några rader här och där på bloggen. Det är det som är bloggens egentliga syfte – att beskriva mina upplevelser och ge analyser från diverse kulturmöten.
Jaja, nu har jag fått det sagt i alla fall och det är bara för att få upp ett inlägg tidigt på månaden. Jag vill inte att det ska vara för stora hopp emellan inläggen längre. Jag behöver skriva mycket för att kanske bättra på språkbruket, vem vet.
Hursomhelst ska jag fortsätta skriva i olika format och på olika arenor. Bokmanuset ska gå hand i hand med min kamp mot kilona. Om 8 månader ska målen vara uppnådda, så dé så.
Björn Blomqvist 2013-02-02
Med andra ögon
Nu är finalen avklarad och jag är både nöjd och missnöjd. Att Loreen vann var nästan uppenbart. Att Danny kom 2:a likaså, men hans scenframträdande är coolare. Dead by April var bättre en andra gång men det håller inte i melodifestivalen. Jag vill se dom på Sweden Rock inklusive Dynazty.
Att Thorsten Flinck framröstades som tredje bäst av de svenska tittarna gläder mig eftersom han har en enorm scennärvaro, oavsett vad han framför. Han är nummer 1 i den genren men tittarna vill ha disco eller pop.
Jag skulle kunna betala dyra pengar för att se Thorsten Flinck, likaväl som att få sitta i en jänkebil och njuta av Top Cats och se människor 50-talskläder. Men nu har röstarna sagt sitt och så är det.
Efter Andra chansen live såg jag nu finalen med andra ögon. Konceptet och regin känner jag igen. Däremot glömde jag det snabbt. Hur som helst ville jag se Danny i Baku men så blev inte fallet.
Nästa gång vi hörs i koncertkretsar är det troligtvis från en scen nära dig med en scenshow med Thorsten Flinck.
Björn Blomqvist 2012-03-10
Högt till lågt i dubbel bemärkelse!
På plats i PEAB-hallen på Rosvalla i Nyköping har jag idag beskådat Andra chansen. Långa köer och trånga folkmassor mötte vi där inne, trots att vi var i god tid. Lite rundvandring i foajén och lite dryck i restaurangen vad det som föregick erövringen av bokad sittplats på lagom avstånd, på lagom höjd med Green Room strax nedanför oss. Inte förrän 10 minuter innan start, började det fyllas på till 95% av fullsatt, vilket var den ungefärliga publiksiffran i procent.
Det första bidraget (Dynazty) var den absolut bästa liveupplevelsen. Vilket drag, vilka pyrotekniska effekter, precis som det ska vara när ett hårdrocksband drar igång. Tempot och trycket fortsatte med det efterkommande rockabillybandet Top Cats. Jag och som så många andra jag talat med, tyckte det var trist att Dynazty slogs ut i den första duellen.
Därefter började fallet. Lotta Engberg och Christer Sjögren hörde man knappt vad de sjöng, fruktansvärt dåligt ljud. Det var bara ett morrande från herr Sjögren och ett gnälligt pip från Lotta Engberg. Det blev en viss höjning när Jean Banan drog igång men det var mycket tackvare publikens hjälp. Sedan blev det värre. Vi hörde inte ett smack av vad de sjöng i semifinalsduellerna. Arenaljudet försvann i 15 minuter men när bananen sjöng igen kom ljudet igång, men det räckte inte, han blev ju utslagen.
Sammanfattningsvis är jag lite besviken på både ljudet och att inte Dynazty gick vidare. Upplevelsen var bra i början, och jag fick lite glädjekänslor när allt körde igång. Något senare var jag varm i kläderna och var mer bekväm i att sitta på ena långsidan med Green Room strax nedanför. Men så var det där med ljudet som försvann och det gjorde att jag tappade intresset och var inte speciellt fokuserad på sista låten och ville bara komma därifrån.
Björn Blomqvist 2012-03-03
Äntligen! Eller… nästan
Så här dagen efter den sista deltävlingen av den svenska melodifestivalen blev jag verkligen nöjd med mina förväntningar. Det var ett bra startfält som verkligen levererade. Det är inte undra på att det blev synd om vissa artister. Alla kan inte gå vidare och alla får inte en andra chans, i alla fall inte i årets melodifestival. Vad som sker med låtarna och artisterna senare får tiden utvisa, men det går nog ingen nöd på dem så etablerade som de är.
Jag tänker framförallt på Charlotte Perrelli. Det var en bra låt (efter första refrängen), en bra artist och ett påkostat nummer. Hur som helst har faktisk Charlotte varit med förr och t.o.m. vunnit hela “shottaballongen“, men alla är inte nöjda för det. Jag tycker faktiskt att de bidrag som inte blev top 5, inte heller hade där att göra. Däremot var jag besviken på att Danny gick till final med tanke på att hans sång var under all kritik igår.
För min del var det bra att ett hårdrocksband gick till Andra chansen eftersom jag själv kommer vara på plats i arenan och för att jag gillar genren. Däremot är den s.k. 80-tals-, pudel- glamrocken ganska enformig. Det var som att se Europe, The Poodles, Hammerfall eller Whitesnake mm. på scen, men det gick ju bra för Nicke Borg förra året med en hårdrockballad anno 1980-tal.
Christer och Lotta i en smörig ballad är inte det jag vill att de två ska framföra tillsamman. Lottas röst var också väldigt skrikig för ovanlighetens skull. En klatschig schlager/dansbandslåt är vad de ska göra eftersom det är deras kall. I övrigt var det den bästa deltävlingen, vilket kan sägas att det bästa sparas till sist.
Björn Blomqvist 2012-02-26
Tillbaka till ruta 1
Veckans deltävling av melodifestivalen trodde jag skulle bli en ytterligare höjning från förra veckan och desto mer högklassig än deltävling 1. Det fick jag verkligen äta upp. Deltävling 3 är två steg tillbaka, kanske mer än så. Jag är verkligen besviken över kvaliteten på låtarna och artisterna. Visst finns det mer att få ut av vissa artister men denna gång var inte bidragen tillräckligt bra.
Inlägget denna gång blir ovanligt kort eftersom det jag tycker om finalbidragen kan sammanfattas med de tiotusentals Tweets som florerar på ”#mel2012”.
– Annars då?
– Jo novellskrivandet fortsätter men poesin har avstannat!
På måndag och på onsdag hoppas jag kunna besöka en eller två lokala konstutställningar i Nyköping och äntligen ska nya reportage skrivas. Så underskatta aldrig en drömmare i skapartagen.
Björn Blomqvist 2012-02-18
Halvvägs till Andra chansen
Med tanke på att jag gillar Rockabilly är det en fröjd att få höra och se Top Cats i Andra chansen i Nyköping. I övrigt var deltävling två något bättre än förra veckans deltävling. Det beror på att jag nu har blivit bekant med konceptet. Det är enkelt upplagt med ett inledningsnummer i hög klass följt av tävlingsbidragen och däremellan korta sketcher. Artisterna som deltog är skickligare, då några av dem är veteraner sammanhanget. Men tråkigt nog var det dom som floppade i tävlingen, medan fjortisidolen Ulrik Munther och nykomlingen David Lindgren knep en varsin finalplats.
Ingen av dessa två låtar föll mig i smaken, men däremot var Timoteij bättre än sist. Det är en låt som fastnar och även de kommer till Andra chansen i Nyköping den 3 mars. Sonja Aldéns låt var alldeles för långsam och sorgsen. Den hade passat bra till begravningskaffet, än som bidrag till Eurovision. Men hon ser trevlig ut! Hursomhelst var det lite bättre denna vecka men fortfarande saknas det där extra. Det kanske är den typiska schlagern och den riktiga galan jag eftersträvar?
Förutom melodifestivalen har jag också skrivit lite på novellen men inga stora mängder. Jag måste nu framöver lyckas hitta fokus under längre tid medan jag skriver. Oftast hinner jag bara skriva ett eller två stycken innan jag tappar fokus. Perfektionist som jag är, blir det inte mer än så. Jag vägrar skriva om min livliga fantasi sviktar eller när jag inte har kontroll på textflödet. Återigen kan jag påminna om att aldrig underskatta en drömmare i skapartagen.
Björn Blomqvist 2012-02-12
Deltävling ett, dagen efter!
Som så många andra i detta avlånga land satt jag klistrad framför tv:n och första deltävlingen av melodifestivalen igår kväll. Så här dagen efter kan jag läsa om succéprogramledare, skamgrepp och en vild efterfest/hångelfest. Själv upplevde jag melodifestivalens första deltävling som tunn, både musikmässigt och allt runt omkring. Pausnumren var tråkiga, nästan lite löjliga. Låtarna hade ingen direkt populärmusikalisk klang, vilket annars är typiskt för en riktig schlager. Den tiden då tonartshöjningar och en refräng x 2 följt av ett stick osv. var en självklarhet, är ett minne blott.
De två artister som gick direkt till finalen är helt olika i stil, men visar på att det finns en blandad publik. Loreen hade jag svårt för. Ett oartikulerat nummer med för mycket show. Dead By April däremot är min typ av musiksmak och ett bevis på att genren med (growlande) hårdrocksångare är populär just nu. Kan nämnas band som Amaranthe, Amon Amarth och Sevenfield m.fl. Det jag invänder mig emot i deras nummer är att det är långt ifrån en klassisk schlager och att tung musik i form av hårdrock har spelat ut sin roll i melodifestivalsammanhang.
Under dagen har man fått läsa i stora rubriker om två saker. Det mest omskrivna är Thorsten Flincks skamgrepp på programledare Gina Dirawi. Det har skapat en mediestorm och retat upp många tittare och Twittrare. Det andra är Ginas succé som programledare. Angående Thorstens fadäs ska vi ha i åtanke att Thorsten Flinck är och har alltid varit en provokatör. Denna incident som skapat mediestorm kanske i själva verket var en medveten handling för att provocera kanske, eller så är han helt korkad. Han har ju ändå bett om ursäkt efter krav från SVT.
Björn Blomqvist 2012-02-05
Vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng
Kan det vara så simpelt? Är det just det enkla som tilltalar mig? För att vara lite personlig i mina konst- och kulturmöten har jag återkommit till tanken om musik som kulturyttring. Jag har återigen fastnat i schlager- och dansbandstankarna, och vill reda ut ett litet sidospår. Ovan strof i titeln är en typisk disposition på en modern schlagerlåt inklusive en tonartshöjning i den sista refrängen. Jag har funderat, tänkt och reflekterat lite djupare angående mina tidigare inlägg kring schlager (Om livet är en schlager) och dansband (På spaning efter Z-ligan), och undersökt i detalj varför dessa stilar tilltalar mig.
Jag gjorde lite research kring schlagerns ursprung och dagens motsvarighet. Ursprunget är ett tyskt uttryck för en låt som slår, dvs. en Hitlåt. Schlager anses vara en lättsam musik inom populärmusiken, som i Sverige har varit vanligt förekommande i melodifestivalen och på svensktoppen från 1950-talet och framåt. Idag är det tonartshöjningen i sista refrängen som sätter prägeln för en schlagerlåt. Det som kan sammankoppla musikstilarna, dansband och schlager är dess tillhörighet till den lättsamma populärmusiken och dispositionen med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Dansbandsmusik tillhör alltså lika mycket schlagern som schlagern själv.
Jag själv föredrar en lättlyssnad slagdänga som är melodiös med en lättfångad refräng. Definition av en schlagerlåt som ges i källorna är det som jag i ovan mening föredrog. Jag har lyssnat igenom några favoritlåtar inom både dansband och schlager. Likheten är slående, inte bara dispositionen, utan också textmässigt. Sångtexterna inom dansband och schlager handlar mestadels om kärlek och relationer mellan människor samt om känslor och natur.
Björn Blomqvist 2011-03-21
Om Livet är en schlager
Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.
Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.
Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.
Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.
Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.
När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.
Björn Blomqvist 2011-02-11
Blomman’s Art & Poetry Blog 