Tag: Drawing

Colorfulness through the eyes

IMG_1045My first proposal was to visit more than one opening today, but… At the Galleri Sjöhästen, there where so many impressions and good stories from the artist, so I decided to stay. It’s the first exhibition by Karima Ben Otman in Sweden. My first impression consist of powerful and warm colours with its own expression and an individual style.

Between me and one of the colourful art work I’m looking at for the moment, the artist suddenly came and asked what I’m thought about the art works. My answer was the first impression of colourful art work and a cheerful artist and it became even better. It felt like everyone had an eye on me. Both the artist and all the art works. An eye contact between me and the motifs on the wall through the hall. It’s always nice to discuss and to know more about the art works and to knowing more than all you see on the walls. I appreciate that.

IMG_1052I started to read the article about the artist and her work, technics and life. So to know more about it, I recommend you to read the article in the newspaper. My focus here, is how about I appreciated the exhibition, the encounter and the works of art.

First I wondered were the inspiration came from? Maybe Picasso, Matisse or the Egyptian art, but through our talk, I perceived her art works as an expression of herself, by the artist and no one else. Every composition express a feeling. Apart from the colourful art works of motifs with one or two eyes and linear contours, there was also many faces and fishes. Some of her paintings became directly my favourites. For example (see photos below).

IMG_1046 IMG_1047

As usual, I’m searching for movements, lines, depth and symbols in the composition. The 3D perspective is not in the motif. Rather in the materials and technics. Thick layers of material form shadows in the mold and creating the depth in the image. Movements in the pictures are the results of our imagination, the viewer’s. A talk and a shy conversation between to motives, are both a movement in the eyes and a current feeling, “42. Be my Friend”. 

Apart from the interesting discussion with the artist – a cheerful artist, I wrote down some notes and learned that the paint on texture is acryl and material consists of newspaper and special paper to get right texture. I can say that, there are many good artists and good art, but this exhibition and all impressions and the expressions from all her works of art will be in my memory for a long time. 

A short note about the symbolic meaning of an eye and the fish, according the dictionary: The eye is a symbol of God’s almighty power. For the second, the right eye of Horus is a symbol for the sun and the left eye for the moon. Horus was the ancient Egyptian national patron. He was usually depicted as a falcon-headed god. Both eyes together in picture, symbolises the Universe. The fish for example, can symbolise Ichthys. 

© Björn Blomqvist 2015-09-19

72 genom 10

Det är säsong nu! Jo min säsong. Efter att ha tagit semester från konstgallerierna under sommaren, har jag nu denna soliga augustidag, äntrat ett konstgalleri. På stamstället var jag alena medan solen värmde utanför. På galleri Fiskhuset pågår nu en samlingsutställning med konst av “tio kvinnor” från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad), men massor av uttryck/intryck. Totalt 72 alster!

Teknik och material är mycket varierande. Vi pratar inte bara olja eller akryl, utan allt från porslin, textil, grafik av olika slag och järnetsningar till emalj, terrakotta och stengods m.m. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla mig kort 😉

I ett höstfärgat klimat i gult och grönt (olja på duk) Annika Kronlind Arvidsson, vänder de mig ryggen. Två måleriskt återskapade personer står med ryggarna emot oss betraktare medan de ser eller diskuterar något de ser längre bort i bilden, vad vet jag? Lika måleriskt, men i en helt annan kolorit, möts himmel och vatten – Karin Olsén Öberg. Den lilla badande flickan i vattnet omges av ringar på vattnet. En rörelse i bild vittnar om det. En virvel av vågor i vattnet speglar den himmel som ovan lyser. Mycket bra reflekterat och ett djup som skapas som ett teleskopsliknande perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Efter henne, en gigantiskt väv med digital utskrift på. Mycket bra och estetiskt tilldragande. Händer söker huvud och hår, “Manus” av Marianne Saapunki.

Jag rundar mittensektionen/podiet. En uppställning porslin och alster av emalj och annat i skulpturväg. Sånt som inte alltid tilltalar mig. Bortsett från senaste konstbesöket på Liljevalchs konsthall – Hertha Hillfon.

Plötsligt färdas jag drygt 400 år tillbaka i tiden. Den resan bjuder Karin EE von Törne Haern på – lika lång som hennes namn ;). En triptyk och dessförinnan “Begrundan 40 X 50 cm”, en akryl med motiv av en kvinnas ryggtavla/ryggstycke. På ett barockliknande, eller snarare som clairobscur måleri, a’la Caravaggio eller Rembrandt m.fl., belyses ena sidan av kroppen och den andra hamnar i, för denna gång, ett lättare dunkel. En mörk kolorit och måleriskt återskapat såklart. Det är nu jag undrar om det inte skulle vara så att en viss inspiration kan ha smugit sig in, vad vet jag? Vid nästa vägg, ett antal stilleben av samma konstnär, är inte bara stilistiskt likartade med holländska stilleben från 1600-talet, utan också utställningens höjdpunkt – enligt mig. När det kommer till sånt som liknar barockkonst – min favorit och mitt f.d. forskningsområde för min kandidatuppsats jag lade fram på universitet en gång i tiden – ja då vaknar jag. 😉

I dessa stilleben finns allt med. Färg, ljus, skugga, måleriskt, djup och även rörelse m.m. Jo så kan man uttrycka det – trots att stilleben inte direkt är förknippad med rörelse. Ett päron står och balanserar på kanten av bordskivan. Bara en sån sak, att ögonen luras och tros se det lilla päronet gunga på kanten med risk att falla till golvet.

…Nog om det.

Jag tar mig vidare in i utställningen. Det blir platt, dock inte motiven, utan upphängningen. Några grafiska alster i en modernistisk stil och randiga mönster blir en övergång till det jag inte har kunskap om sen innan. Nämligen ”ImagOn”? Vad är det för teknik? En konstteknik jag ska undersöka lite närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia – bestående av lökblommor och fåglar i stark kontrast mot den vita bakgrunden.

Äntligen kommer det jag själv gillar. Det abstrakta. Linjer möter ytor, ytor delas och cirkulära former bildar ytor osv. Färg mot färg, linje mot kontur etc. Bland varierande kolorit – står jag och stirrar länge på allt som liknar vatten och labyrinter, samt etsningar i 1970-talets färgteman. Jag tittar än mer och föreställer mig saker som bara jag ser i min föreställning. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildyta rör på sig. Jag tar några steg bakåt och tittar lite till (creapy).

Några alster i tekniken ImagOn återkommer innan en samling alster med expressiva figurer, föreställande Taipei dyker upp. I rastafaris-färger uttrycks allt med linjer och kvadrater. Rött, gult och grönt ger en expressionistisk överföring till oss betraktare. Som slutkläm på utställningen byggs djup in i bilden enligt den mer slarviga metoden, liknande van Gogh. Stolar som inte riktigt är symmetriskt rätt komponerade. Ett medvetet syfte kanske?

Som sagt var – cirkeln sluts med alster i samma kolorit och stil som de två första, och av samma konstnär förstås.

Hur var det nu med symboler? Eftersom det är en samlingsutställning med många spridda uttryck och skiftande motiv, hittar jag inte så mycket som är gemensamt. Jag tänkte åndå, för de vetgiriga och nyfikna symbolforskare och jag – ge en kort symbolisk förklaring på det där päronet som gungar nära bordskanten och är nästan på väg att falla ned. Den sensuella runda formen på päronet symboliserar kärlek och moderlighet. Athena i den grekiska mytologin, ansågs vara päronträdets moder, men också vishetens och krigets gudinna. Inom kristendomen är päronet en symbol för Jesu kärlek till mänskligheten. Däremot är päronträdet med sin livslånga leverne, en symbol för just långt liv hos kineserna. 

På återseende! 

 © Björn Blomqvist 2015-08-19

Fågelungen PAX och alla andra

Med siktet inställt på många intryck, var det inte förrän i slutet jag insåg vad fågelungen PAX har med saken att göra. Jag började analysen direkt, i vanlig ordning – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller var det mest av – drygt hälften, om inte mer.

Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju “Paix” (fred). Poängen med “Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.

En akryl i kolorit blå kom emellan innan nya fåglar dök upp. Nu med mer rörelse i “Fågel flyg”. Det går inte att ta miste på vad “Ugglan” och “Skatan” föreställer. Två akvareller med tydliga motiv leder mig vidare till det som kanske är det mest abstrakta i utställningen. Motivet i “Visshet” (akvarell/tusch) strax efter den knallröda tulpanen i akvarell, blir en abstrakt upplevelse. Vitt, svart och gult i modernistisk anda, är ett bra avbräck i den så vanligen förekommande motivskörden av landskap och djur m.m.

På andra sidan – i den andra sektionen av konstrummet och av utställningen, samlas olika tekniker, men av en och samma skapare. Monotypi, blandteknik – och akvarell såklart. Verket “blå, blå är kärleken“, (blandteknik) fastnade jag för. Abstrakt i koloriten rött, blått och svart, speglas motivet i en sjöliknande yta. Om “Höstraps” fick jag veta att det är en monotypi skapad genom en färglagd glasskiva som sedan pressats mot ett fuktigt papper. En intressant teknik med chans till oväntade resultat!

Plötsligt kände jag igen mig från konstvetenskapen/konsthistoria på universitetet. Jo två par skor/kängor i akvarell “Vandra vidare”, påminner om ett motiv utav en av postimpressionismens mästare, van Gogh. Kan finnas en viss inspiration, men det är bara en spontan tanke. Själva kängorna har liknande form, men inte i/med samma komposition. 

Från van Gogh med skor och ett lyckosamt försök till pointstilism i “Integration”, vandrade jag vidare i utställning. Flertalet konstnärssamtal blev det, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattar lika mycket som jag gör. Äntligen några alster i olja med fina motiv av “Magnolia på kvist”, “Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tar stället “fyr”. Ja inte i den ordagranna bemärkelsen, utan ett antal akvareller med motiv av fyrar. Till skillnad från konstens fyrmsästare själv Håkan Groop som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat och själva fyren är i fokus – centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära men också måleriska. På så vis blir det ett lättare djup i bilden.

Lite mer rörelse i motiv kom som ett brev på posten i nästa sektion. Rinnande bäckar och dimmigt väder rör om bland kala träd. Ovädret ser ut att ta tag i träd som lutar i vinden och vattnet som rinner i bäcken. Återigen akvareller men med en trolsk stämning. Det är uppskattande. Djupet i dessa, likt många andra i utställningen, utgörs såklart av centralperspektivet. Bäckens sträckning skapar konturerna mot blickpunkten längre bort/upp. 

I sista delen av utställningen – när massor av intryck ska samlas i min lilla hjärna, fann jag ett alster jag fastnade lite extra för. Det är när akvarellmåleri blir till något extra, eller när man drar det till sin spets. Förutom färgstarka akvareller av “Thailändska juveler” eller “Stockholm i morgonsol”, är “Morgontidigt möte” något alldeles extra. Jag kunde först inte lokalisera varifrån ljuset kom men slogs av hur skickligt det återskapats. En gestalt, lutande mot väggen, hamnar i ljuset och den mötande personen mittemot, hamnar i dunkel. Hela motivet går i gråskala med en ljuspunkt som ger en clairobscur känsla till hela motivet. Varifrån kommer ljuset? Den grå delen och i hörnet av en bakgata, ska två gestalter mötas. I min fantasi, tror jag att utanför i bild. Ovanför han som står intill väggen, han som lyses upp. Där ovanför honom finns en lampa/lyckta i fasaden. Vi ser den inte i bild men den kastar sitt ljus över gestalten.

Efter alstret om möte ville jag avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Jag kunde finna mycket av det jag oftast söker. Djup, rörelse, olika tekniker, abstrakta motiv, clairobscur och andra former av ljussättningar. Det som var underlättande för min del, var att det i stort sett, bara är bildkonst…

…och det var nu – i andra varvet och i det sista försöket att få en övergripande uppfattning, jag fann den undangömda fågelungen PAX! 

© Björn Blomqvist 2015-06-07 

En stil för varje smak

IMG_2770Efter att ha trotsat regnet och vädergudarnas dag – kom jag äntligen iväg på vernissage. Det var ett tag sedan sist. Jag vet att jag borde göra det oftare. Det är enda chansen att få samtala med skaparna själva. Alltid får man lära sig något nytt. Det var inte bara vernissage, utan också salong “Sommarsalong Mina vänner” – dvs. utställning av och med många konstnärer på en och samma gång. På så vis kan man finna en stil för varje smak. Och gott om stilar fanns det och många influenser från konsthistorien. Jag kommer till det senare! 

Väl inne på Galleri Sjöhästen infann sig ett lugn gentemot regnet som vägrade ge upp. Mycket folk var det, trots att jag var ute sent – sista timmen (nästan). Jag stod länge i hallen, i inledningen till utställning. Många intryck på direkten men så behövde jag bli torr också. Paraply är ett sällsynt redskap i min vardagliga verktygslåda. Från att ha beskådat fåglar på vattenledningar och en gigantisk kronärtskocka, fortsatte jag min vandring uppför. En för ovanlighetens skull, lång paus i trappan, gav mig en viss försmak. Nu är det mycket konst och lika många intryck att ta in. 

Det som slog mig i och med Filippa Lövemarks alster, är det måleriska och skuggsättningen i samklang med djupet i motiven. Fåglar och fjärilar dominerar i olika miljöer. Själva bakgrunden med naturmotiv har hon gjort mer abstrakt för att lyfta fram fåglarna eller fjärilarna och taggtråden eller elkontakten m.m. som de befinner sig på i ljuset och på så vis ge fokus åt dem. Något senare hamnade jag i trånga passager och mystiska platser – dock inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter, rör sig i trånga passager. Det i en färgyta eller kolorit i grått och svart. Det för att ge en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö – samtidigt som hon skapar djup på sedvanligt vis. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda – alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. En pojke i röd tröja, vars syfte tyder på sökande eller nyfikenhet. Det som slog mig, var hur konstnären har skapat en vinjett i sina alster. Allt runt omkring – hus eller vegetation, görs mer otydligt. På så vis hamnar pojken i ett cirkulärt fokus/skärpa. Lite som med Instagram. Man skapar en vinjett kring själva motivet. I detta fall är det pojken i röd tröja.

Plötsligt känner jag igen mig? Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj! Jag har i en tidigare analys, beskrivit hennes konst. Jag vet inte om det är nyskapade verk sen sist, men jag känner väl igen stilen. Jag minns inte vad jag sade om hennes verk tidigare, men förmodligen att jag gillade dem. Det eftersom jag gillar när man gör något lite extra med akvareller – och det tycker jag definitiva att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och levande stadsmiljöer känner jag igen. 

Som en kontrast mellan vädret ute och miljön inne i galleriet, lokaliserade jag kontrasterande objekt mitt framför mina ögon. Bland bildkonsten dyker det upp ett antal skulpturer. Det är keramik vi talar om. Skulptur är för mig en blandad uppfattning. I just detta fall är jag hänförd av Heléne Andersons keramik. Ett gäng handväskor, så skickligt gjorda att jag först trodde det var äkta vara. Men så var inte fallet. Ett par skor likaså. Nästan så jag ville ha dem på mig och slänga en keramisk handväska om axeln och gå ;). Länge studerade jag alla hennes handväskor, skor med mera. Äntligen något som tilltalar mig i skulpturväg. Av mig får det ett högt betyg. 

Inklämd i mitten finns två alster av Eva Andersson. Två helt skilda motiv och kompositioner. Däremot gillar jag kontrasten mellan himmel och väg i ena verket. Knallblå himmel möter en väg/gata i en mer orange kolorit. Tillsammans ger de ett ljus i bilden. En naturlig ljussättning. Det så traditionella centralperspektivet kommer till sin användning. Gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning kom jag in i modernismens element. Ansikten och fauvistiska element i Matisse-anda och starka linjedragningar men med en livligare textur (mixed media) och form i alster av Tobias Eklund blir nästa uppgift att analysera. Små ansikten (smileys) i det större ansiktet. Jag vill inte kritisera, men just dessa alster skulle behöva en separat utställning. På något vis kommer de inte riktigt fram i ljuset. Kanske p.g.a. det som kommer efter och det jag betraktade dessförinnan. Jag önskar att Tobias kommer visa sina alster i en separat utställning snart. Då kommer jag vara mer på hugget att analysera dem. 

Jag kastade mig snabbt över till bortre väggen i galleriet. Väggen där galleristen oftast hänger de större alstren och än mer de tilltalande verken. Denna gång inget undantag alls. Neringa Stjernmans alster med den lugna, varma koloriten kommer tillbaka. Från fauvism och modernism, hamnar vi plötsligt ett stilleben-liknande tillstånd. En skål med ägg eller en terrin på ett bord och med matchande bakgrund/tapet. Jo det känner vi igen från stillebenkonsten. I detta fall kan det vara syftet och som i hennes tidigare alster med underkroppar, gillar jag både kompositionerna och koloriten. Ganska måleriskt återskapar konstnären en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

De tre större alstren lämnade jag bakom mig när jag därefter hamnade i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiak har ett namn likt kubism ;), utan att hennes alster är i kubistisk stil. Starka linjedragningar och tvådimensionellt framhävda kvinnogestalter som får en att tänka på Picasso. Däremot gillar jag hennes alster, dock inte de med allt för mycket text i. Det kan utelämnas. Min egentliga koppling till just kubism, är att förgrundsgestalten till kubismen (Pablo Picasso),  dog samma år jag föddes. Nu var det sagt också. 

Från modernism, fauvism, stilleben och kubism – hamnade jag plötsligt i surrealismen. Det är då jag går igång. Som beundrare av Salvador Dalí och René Magritte hittar jag vissa surrealistiska element i Per Nyléns alster. Vågformiga höghus med sprickor i tegelfasader. Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som ska leda oss någonstans, eller vidare in, eller ut ur bilden. Sånt gillar jag och främst den starka koloriten som används. Blått och rött i starkaste nyans och drömska miljöer. Ljussättningen blir tydligt. Ett ljus snett framifrån så husets ena sida hamnar i skugga. Det visar konstnären tydligt. Djupet finns och lekfullheten råder i Pers alster. Dessa blir direkt favoriter i utställningen, men det finns fler – räkna med det.

Sammanfattningsvis är det en bra utställning. Många skiftningar i stil och inspiration. Det är väl uttänkt, kan jag tro. De konstnärer, vars alster jag fastnade extra för – eller som jag gillar lite extra, är främst Per Nyléns surrealistiska och lekfulla höghus, Filippa Levemarks fågelmotiv, Alexandra Kubiaks kubistiska kvinnofigurer och sist men inte minst, Neringa Stjernmans varma stilleben av en äggskål och en soppterrin. Alla som ställer ut kanske inte är nämnda här eller framförallt inte alla alster. Det var många intryck och många konstverk att studera och analysera. Därför är någon eller några inte omnämna här, men som sagt – det var inget av det jag såg som var mindre estetiskt tilldragande än övriga. Blandade stilar ger ju blandad uppfattning.  

@ Björn Blomqvist 2015-05-30  

Är det renässans – då är jag på

IMG_0069Jag läste som hastigast i lokaltidningen om pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är en utställning med måleri och teckning av konstnären Michael Vågsten, vars inspiration kommer från både renässansen och barockkonsten.  I den bemärkelsen är jag redan intresserad av att se utställningen. Att konstnären också har studerat en av ljusdunkelmåleriets (clairobscur) mästare, barockkonstnären Rembrandt, i det sätt Rembrandt målade hud, är jag direkt på.

Jag skrev min kandidatuppsats i konstvetenskap vid LIU med fokus på Rembrandt, Caravaggio och Georges de La Tour. Uppsatsen avhandlade en komparativ studie av just clairobscur i utvalda alster av dessa tre.  Likheter, skillnader och influenser dem emellan. Hur som helst, var jag där idag och betraktade Michaels alster, i det stora in i minsta detalj. Den blänkande texturen har tillkommit genom att konstnären (enligt artikeln i SN) har målat med olja såklart, lager på lager och efter lång lång tids torkning har han lackerat ytan för att få en klar lyster. 

Det första som slår mig angående renässansen och kanske Leonardo, är koloriten i primärfärger som kontrastera mot grönt och brunt. Figurerna har tydliga linjekonturer på grund av kontrasen dem emellan. Inga linjedragningar eller måleriska tendenser, utan bara skarp kontrast mot närliggande figur. 

Det är mjuka former och främst tror jag att konstnären vill leka med våra sinnen. Vad har den där rör- eller slangstumpen för syfte i alla bilder. Varför finns hundar eller strandade båtar och fartyg överallt. Det frågade jag mig hela tiden. Till slut undrade jag om det kanske är så att vissa alster ska sitta ihop med varandra då det finns halvfigurer i kanterna. En triptyk någonstans kanske? 

Ett gemensamt drag är det centralt placerade motivet i bildytan, utan att ge det så karaktäristiska centraperspektivet, som tillskrives renässansmästaren själv – Leonardo. I alstret som kallas “Floating” tycks konstnären har roligt med kapade delar av armar, ben, fötter eller varför inte en halv fisk. Det finns med andra ord en viss surrealism i hans alster. Båtar på torra land, bilar på tak, surfare på en val osv.  

Angående renässanskonsten och barockkonstnären Rembrandt som Michael har studerat, finner jag ett Rembrandtinspirerande ljus. Konstnären har ofta lagt sin ljuskälla utanför bilden, till vänster från betraktaren sett. Av den anledningen ligger vänster sida av figuren i ljus och höger sida i dunkel. Så gjorde Rembrandt många gånger, men han hade i några fall, en ljuskälla inne i bilden. Ett ljus eller lyckta, t.ex.

Jag frågar mig fortfarande vad den lilla rörstumpen och skräpet han placerat i bildytan många gånger skulle syfta till eller symbolisera. Sladdar, skiftnycklar och hundbem som ligger och skräpar. I min fantasi tror jag att alla dessa små detaljer har ett sammanhang, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Objekt som finns i mitten av bildytan kan vara allt från en spade, ett bord, en läsare, ett dansande par eller en motorcykel. Allt tycks fånga konstnärens intresse och något i bilden ska placeras i mitten omgärdat av träd, djur, människor eller flygplan. Djur och träd är ju vanligen förekommande i konsthistorien. 

Jo jag kom just på att ormen förekommer i flertalet av Michaels alster. Vad det ska betyda är också en gåta. Ormen som symbol kan jag titta lite närmare på, men övrigt förekommande figurer såsom hundar, katter, båtar m.m. orkar jag inte kolla upp. Det blir för mycket att avhandla här på bloggen.

En stege som flikar in i bilden emellanåt, uppifrån – vad har den för betydelse och varför? 

Nog finns det en hel del annat att säga om utställningen och det mystiska med halvfigurer och flertalet surrealistiska element. Huvudbonader och bar överkropp ser jag mycket av i Michales målningar. Kan det vara en personlig reflektion kanske?

Det är de starka primärfärgerna och kontrasterna dem emellan och alla mjuka former i figurerna som gör att jag gillar det jag ser. Det finns ett flow och allt följer i samma mönster och kolorit, vilket är bekvämt för ögat att skåda. Jag ser också konstnärens skicklighet och konsthistoriska inspiration som intressant. 

Jag rekommenderar andra att se utställningen. Som hjälp på traven ska jag förklara i korthet vad ormen och stegen kan ha för symboliska betydelser. Det kanske ger ett visst svar till mystiken i många av Michaels målningar. 

Att ormen finns i nederkant i bild och stegen i överkant, har en direkt förklaring. Konstnären har kanske en viss kännedom om de två figurers gemensamma symbolik. Ormar och stegar är ett indiskt brädspel, där dygder (stegar) ledde spelarna till himlen, medan laster (ormar) förde dem tillbaka. Detta kan vara lite långsökt, men ni som läst bloggen innan, vet att jag drivs av långsökta lösningar eller förklaringar på mysterier. 

Det finns såklart massor av symboliska förklaringar om ormar, men det orkar jag inte redogöra för här. 

På vardera sida om andliga kunskapens stegpinnar finns kunskapens träd och livets träd. Det om man ska se stegen ur ett mytologiskt perspektiv. Oftast förknippas stegen med just dessa tre ting.

Det finns mer att avhandla, men jag tror ni fattar. Stegen som en motpol till ormens ena kraft av två, den negativa.  

På återseende!

Björn Blomqvist 2014-09-02