Retirera

Ingen konstnär jag är
Ingen pensel jag har
Andra bilder jag bär
Andra färger jag tar

Målar bilder i sinne
Målar färdigt i ord
Torkar pensel i linne
torkar tankar i jord

Ältande röst av ånger
Ältande tanke av tröst
Smärtans ton av sånger
smärtans del av bröst

Håller hårt om räcket
Håller med om saken
Denna sida om strecket
Denna åsikt om smaken

Faller på eget grepp
Faller av eget vrål
Seglar i eget skepp
Seglar mot eget mål

Trasig i hela jaget
Trasig av hela striden
Ångest över hela slaget
Ångest mest hela tiden

Björn Blomqvist 2014-09-26

Emotion

Moving night light
walking the rain
flickering sight
tears from pain
 
Close eyes
fear the bond
silent cries
in glassy pond
 
A falling tear
wet on cheek
nothing to fear
an emotional peak
 
© Björn Blomqvist 2014-09-22

Som en Idol-jury i ett konstgalleri

IMG_0069Jo jag vet, det låter lite metaforiskt och vad är det jag söker? I brist på tid och brist på kandidater, hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Det är akvareller på galleriets väggar just nu – och likt en idol-jury, är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har den senaste tiden blivit trött på akvareller och vill uppgradera mig och se utställningen med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga. Den som ger mig rysningar. 

Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury, men jag måste precis som många andra – gå vidare och vidga mina vyer. Akvarellerna som nu ställs ut på Galleri Fiskhuset innehåller många traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv. Jakten på rörelse är förgäves. Stilleben och landskap i dyster kolorit är frekvent förekommande. till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller?

Konstnären har i och för sig arbetat i olja och akryl tidigare, men anser akvarell vara svårare och det som passar henne bäst. Den mest förekommande koloriten går i lila, grönt och grått. Det är kallt och dystert. Det är linjärt måleri, d.v.s. konturer med tydliga linjedragningar. Djup komponeras på olika sätt. Ett flertal rum med öppna dörrar lockar såklart till centralperspektiv. Golvets linjer mellan golvplankorna likaså.

Plötsligt vaknar koloriten till liv. Starkt rosa, grönt och blått, skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Vakenheten varade i tre alster, sen somnade idol-juryn igen. Stilleben efter stilleben fyller nästa sektion. En björnskalle, hink och trätunnor. Visst är det fint med stilleben, men inte i akvarell. Jag vill se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten är återigen i en grå och dyster inramning. Det blir ingen guldbiljett denna gång heller. 

Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga. 

Nästa…

Tiden tog slut och inget av alstren fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste till ett annat galleri, eller stad för att finna mina kandidater. Bland abstrakta konstverk finns ett och annat gudkorn som förtjänar en guldbiljett – det vet jag. Dags att öppna eget snart. 😉

Björn Blomqvist 2014-09-20

Visual Struggle

Counts steps, chasing shadows 
Stays up, looking down
Operating Shadow, still sun
Gray silhouettes, white clouds
Runs fast, creeping light 
Light winds, heavy heartbeat
Deep breathing, falling flat
Curved body, full length street
Bright surface, dark thoughts
Open path, eyes closed
 
Björn Blomqvist 2014-09-18

Love – Short Poem

 *
Like love in a typhoon 
you opened my heart 
As a glance at a flare 
you captured my soul 
As a kiss in a wave 
you are like a tsunami 
As a smile in the sun 
you shine like a star 
As thoughts in a body 
your deepest love
 *
 Björn Blomqvist 2014-09-16
 

Försmak

Romanskrivandet tycks vara inne på en ny etapp. Skrivlusten är tillbaka och redan nu har jag planer på nya skisser på olika scener, karaktärsdrag och ett extra fokus på synopsisen. Det svåra med berättelsen, eller snarare berättelserna, är hur de ska knytas samman. Det finns tre linjer som någonstans ska mötas och senare ta en egen bana. 

Parallellt med identitetssökande faktorer och en pågående verklighetsflykt ligger också ett tunt skimmer av ångest – ovanpå. Tre tillstånd som tillsammans skapar dramatik i en berättelse som har verklighetsförankring – med modifikation. 

Jag har satt deadline för utkastet till första kvartalet 2015. Poesin kommer fortsätta som vanligt, d.v.s. jag skriver dikter när ångesten har övertaget eller när euforin hälsar på. Någon diktsamling i tryckt form sker med all sannolikhet långt efter mitt försök att få kommande bokprojekt att bli till det jag önskar – en bok! 

Björn Blomqvist 2014-09-11 

Bokmanus – nystart!

Jag har ju eftersökt min borttappade skrivlust och funnit att det bästa vore att skriva ut och läsa det jag skrivit hittills. Det rör sig om 42 sidor bokmanus och drygt 8 kapitel. Jag läste de tre första igår kväll och slås av att det faktiskt är bra skrivet, eller så inbillar jag mig det. 

Hur som helst så har jag fått en någorlunda bild av storyn igen, men det återstår mera. Därtill ska jag också kunna hitta motivation och direkt efter sista lästa sidan, starta skrivandet igen. 

42 sidor bokmanus är kanske bara en tiondel av hela storyn – vad vet jag? Det viktigaste är att jag läser lite till ikväll och så fort jag får en övergripande bild av storyn igen, måste jag sätta mig ned och skriva vidare på kapitel nio. 

Jag måste sätta en deadline igen, en deadline jag kan hålla – men jag har sagt detsamma många gånger, så jag tvivlar i vanlig ordning. Det finns kommande scener i boken jag måste studera i verkliga livet och göra research kring. Scenerna är beroende av just verkliga happenings. Dessa är inte förrän till våren. Mer vill jag inte avslöja. 

Nu startar kriget mot min borttappade skrivlust och jag ska erövra den. 

Björn Blomqvist 2014-09-07

Pain – Short Poem

Something’s broken
something aches
Where on inside
all the slashes
The pain comes
the pain will stay
Behind the wounds
I count my day

© Björn Blomqvist 2014-09-04

Är det renässans – då är jag på

IMG_0069Jag läste som hastigast i lokaltidningen om pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är en utställning med måleri och teckning av konstnären Michael Vågsten, vars inspiration kommer från både renässansen och barockkonsten.  I den bemärkelsen är jag redan intresserad av att se utställningen. Att konstnären också har studerat en av ljusdunkelmåleriets (clairobscur) mästare, barockkonstnären Rembrandt, i det sätt Rembrandt målade hud, är jag direkt på.

Jag skrev min kandidatuppsats i konstvetenskap vid LIU med fokus på Rembrandt, Caravaggio och Georges de La Tour. Uppsatsen avhandlade en komparativ studie av just clairobscur i utvalda alster av dessa tre.  Likheter, skillnader och influenser dem emellan. Hur som helst, var jag där idag och betraktade Michaels alster, i det stora in i minsta detalj. Den blänkande texturen har tillkommit genom att konstnären (enligt artikeln i SN) har målat med olja såklart, lager på lager och efter lång lång tids torkning har han lackerat ytan för att få en klar lyster. 

Det första som slår mig angående renässansen och kanske Leonardo, är koloriten i primärfärger som kontrastera mot grönt och brunt. Figurerna har tydliga linjekonturer på grund av kontrasen dem emellan. Inga linjedragningar eller måleriska tendenser, utan bara skarp kontrast mot närliggande figur. 

Det är mjuka former och främst tror jag att konstnären vill leka med våra sinnen. Vad har den där rör- eller slangstumpen för syfte i alla bilder. Varför finns hundar eller strandade båtar och fartyg överallt. Det frågade jag mig hela tiden. Till slut undrade jag om det kanske är så att vissa alster ska sitta ihop med varandra då det finns halvfigurer i kanterna. En triptyk någonstans kanske? 

Ett gemensamt drag är det centralt placerade motivet i bildytan, utan att ge det så karaktäristiska centraperspektivet, som tillskrives renässansmästaren själv – Leonardo. I alstret som kallas “Floating” tycks konstnären har roligt med kapade delar av armar, ben, fötter eller varför inte en halv fisk. Det finns med andra ord en viss surrealism i hans alster. Båtar på torra land, bilar på tak, surfare på en val osv.  

Angående renässanskonsten och barockkonstnären Rembrandt som Michael har studerat, finner jag ett Rembrandtinspirerande ljus. Konstnären har ofta lagt sin ljuskälla utanför bilden, till vänster från betraktaren sett. Av den anledningen ligger vänster sida av figuren i ljus och höger sida i dunkel. Så gjorde Rembrandt många gånger, men han hade i några fall, en ljuskälla inne i bilden. Ett ljus eller lyckta, t.ex.

Jag frågar mig fortfarande vad den lilla rörstumpen och skräpet han placerat i bildytan många gånger skulle syfta till eller symbolisera. Sladdar, skiftnycklar och hundbem som ligger och skräpar. I min fantasi tror jag att alla dessa små detaljer har ett sammanhang, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Objekt som finns i mitten av bildytan kan vara allt från en spade, ett bord, en läsare, ett dansande par eller en motorcykel. Allt tycks fånga konstnärens intresse och något i bilden ska placeras i mitten omgärdat av träd, djur, människor eller flygplan. Djur och träd är ju vanligen förekommande i konsthistorien. 

Jo jag kom just på att ormen förekommer i flertalet av Michaels alster. Vad det ska betyda är också en gåta. Ormen som symbol kan jag titta lite närmare på, men övrigt förekommande figurer såsom hundar, katter, båtar m.m. orkar jag inte kolla upp. Det blir för mycket att avhandla här på bloggen.

En stege som flikar in i bilden emellanåt, uppifrån – vad har den för betydelse och varför? 

Nog finns det en hel del annat att säga om utställningen och det mystiska med halvfigurer och flertalet surrealistiska element. Huvudbonader och bar överkropp ser jag mycket av i Michales målningar. Kan det vara en personlig reflektion kanske?

Det är de starka primärfärgerna och kontrasterna dem emellan och alla mjuka former i figurerna som gör att jag gillar det jag ser. Det finns ett flow och allt följer i samma mönster och kolorit, vilket är bekvämt för ögat att skåda. Jag ser också konstnärens skicklighet och konsthistoriska inspiration som intressant. 

Jag rekommenderar andra att se utställningen. Som hjälp på traven ska jag förklara i korthet vad ormen och stegen kan ha för symboliska betydelser. Det kanske ger ett visst svar till mystiken i många av Michaels målningar. 

Att ormen finns i nederkant i bild och stegen i överkant, har en direkt förklaring. Konstnären har kanske en viss kännedom om de två figurers gemensamma symbolik. Ormar och stegar är ett indiskt brädspel, där dygder (stegar) ledde spelarna till himlen, medan laster (ormar) förde dem tillbaka. Detta kan vara lite långsökt, men ni som läst bloggen innan, vet att jag drivs av långsökta lösningar eller förklaringar på mysterier. 

Det finns såklart massor av symboliska förklaringar om ormar, men det orkar jag inte redogöra för här. 

På vardera sida om andliga kunskapens stegpinnar finns kunskapens träd och livets träd. Det om man ska se stegen ur ett mytologiskt perspektiv. Oftast förknippas stegen med just dessa tre ting.

Det finns mer att avhandla, men jag tror ni fattar. Stegen som en motpol till ormens ena kraft av två, den negativa.  

På återseende!

Björn Blomqvist 2014-09-02 

Ovissheten…

Komparativa känslor
tungan på vågen
Jämförande värde
balansakt på bräde

Ovetandes kluster
framtidstro i oro
Överträffade försök
obesvarade upp i rök

Dimtäta illusioner
dunkar hårt i rygg
Replikerande försvar
hånfullaste svar

Målbild av flimmer
skärpa eller fokus
Hoppfulla tankar
ångesthjärtan bankar

Björn Blomqvist 2014-08-30

Rapport – Bokmanus

IMG_0414[1]Samlingen texter av olika slag, är fortfarande ganska blygsam. Ett närapå 50-tal dikter, 270 sidor deckare och 46 sidor av nya romanprojektet – och det finns en gemensam nämnare. Deckarmanuset ligger på is. Romanprojektet har legat stilla i snart 4 månader och diktverkstan rostar bort – ineffektivitet!

Det krävs disciplin, planering och ett jävlar anamma om jag ska ro allt iland. Jag har sakta men säkert, promenerat i trakterna där romanen utspelar sig. Iakttagelseförmågan och minne för detaljer är det absolut inget fel på. Blir nästan lite överraskad av hur jag kan minnas bilder och detaljer och sedan återskapa dem, trots att det är lång tid från intryck till skrivande.

Jag tror det är en talang jag har helt enkelt. Jag minns t.ex. vad för motiv som fanns på tavlorna i matsalen under mellanstadietiden, dvs i mitten av 1980-talet. Undrar vilka andra från den tiden som kan minnas dem än idag? 

Nog om det. Mitt problem, eller dilemma just nu, är att jag inte tar vara på chansen och satsar än mer på skrivandet. Kriminalromanen lär jag inte ta tag i än på ett tag. Det för att det senaste romanprojektet tycks ligga mig mer i fatet. Verklighetsflykt, identitetssökande och ångest. Ungefär så skulle jag kunna beskriva huvuddragen i storyn. 

Björn Blomqvist 2014-08-25

Hålla masken och fånga ögonblicket

IMG_0069Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Jag och Galleri Fiskhuset har haft många stunder tillsammans. Ibland uppstår magi ibland inte. Utställningen som nu är inne på sista dagen, kallas just “Magi”. Tre konstnärer med varsin konstform möts i galleriets två utställningsrum. 

Jan Lindahls gigantiska fotografier med motiv av öde hus, lador och fasader, talar om att här har allt lämnats i sticket. De saknar färg så länge de stänger ute allt liv. Stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar i svartvitt, är det första jag möter. Plötsligt öppnas en dörr och färgen kommer fram. En lika öde byggnad har slagit upp sina portar och släppt in färg i bildytan.

Nu börjar det likna något. Färg, liv och rörelse tar mig vidare runt i utställningen. “Sjöhästar” är inte som ni tror. Däremot såg jag direkt vad som åsyftades. En stilla stock som flyter i ett spegelblankt – och lika stilla vatten, har hästformade grenstumpar. Det var min första iakttagelse, men så är jag ju konstintresserad med ett bra konstanalytiskt bildminne och har läst konstvetenskap på universitet.

Nog om det! Två triptyker på varsin sida om öppningen till nästa rum, uppvisar kraften med hav och vatten. En stilla vik någonstans med öde redskap för att veva in fisknät med kanske. Den svartvita triptyken uppvisar stillhet medan den andra gör helt tvärt om. I starka gröna naturfärger med skog och mossbeklädda stenar, forsar vattnet längs bäcken. På något vis tror jag att om det är liv och rörelse är det färgfoto, och om inte, är det stillheten som råder.

Kontrasterna är lika gigantiska som storleken på fotografierna när jag lämnar fotokonsten bakom mig. Ingrid Stattins akvareller går ju inte att jämföra med fotokonsten, men väl föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap, försökte jag hitta allt det där jag  alltid letar efter. Djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler o.s.v.

Alstrens färgsättning hoppar mellan ett mörkt spektra och ett ljust. Landskap som gestaltas i ljuset eller mörkret av dagens gång. Hennes sätt att visa djup i bilden är lätt att finna. vägar eller staket som dras diagonalt över bildytan, nedifrån och upp, är typiskt för djupskapande. Mestadels är motiven tvådelade med landskap och himmel. Berg, stugor och andra motiv fyller ut de öde landskapen.

Ett trendbrott i bildsviten utgörs av två alster med motiv av ansikten. Modernistiskt och linjärt återskapas de. Jag fick direkt lust att forska på var i vilken genre eller konststil dessa kan karaktäriseras med. Det kan vara lite överdrivet, men ändå tycks jag få vibbar om kubism a´la Matisse. Varför jag gör det kan jag inte svara på. Det är mitt första intryck av dem.

Ansikten i all ära, men har alla ansikten en mask som byter skepnad efter humör? Det hade varit något, men det jag egentligen vill övergå till, är Monica Karlssons broderade masker som är placerad på olika ställen i rummet. En samling dekorerade masker, uppsatta på höga pinnar, bildar en ring att gå runt, varv efter varv. Vad som utgör materialet i stommen, fick jag inget svar på. Däremot framgår det tydligt vad för tyg, söm och färgning hon använt för sina broderier.

Det är mestadels linne och olika sömmar jag inte vet ett skvatt om (läggsöm och kastsöm). Linnetyget är färgat för hand men däremot kunde jag notera att det på hjässan av maskerna, oftast finns en uppstickande dekoration. Stänger, horn eller en slöja t.e.x.

Efter alla bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv håller som intressant. Fotokonst gillar jag men akvareller är jag mindre förtjust i nu mera. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så begeistrad av. Varför vet jag inte.

Vad har symboliken att säga om Monicas proderade masker? Det har jag tänkt att ta reda på eftersom det är det motivet som förekommer i stor utsträckning i utställningen. Jag får återkomma med i ett senare sammanhang.

Björn Blomqvist 2014-08-20

Bråviken i alla ära – men Femörehuvud levererar

På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…

Femörehuvud finns inte bara ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet), ett naturreservat och ett konstnärstillhåll, utan också en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården. 

Välbesökt, välbevarat och faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.

Med ena handen om hundkopplet och den andra om mobilkameran, fångades bilderna i samma takt de fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.

Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.  

 

Björn Blomqvist 2014-08-17

Under havsörnens vingar

IMG_2626Likt havsörnens vingar, lika utsträckt är akrylen i Anna Wirmans abstrakta målningar längs ena kortsidan. Ett tjockt lager akryl sträcks ut i raka, men ack så abstrakta linjer. Rött, vitt, svart eller varför inte turkost, fyller den vita men också den svarta bakgrunden. Ur ett estetiskt perspektiv är de abstrakta målningarna snygga och trendsättande. Den tjocka texturen blänker så som akryl oftast gör. Bara i en av de abstrakta målningarna kunde jag, via min fantasi, hitta ett föreställande motiv. Ett fartyg med master och segel. Det var min fantasi som skapade det, vad andra ser är upp till dem. 

Att konstnären behärskar olika tekniker inom måleri, går det inte att ta miste på. Strax efter de färgstarka abstrakta alstren, hänger målningar i akvarell. Även där finns abstrakta motiv, men mestadels föreställande motiv, såsom naturlandskap och havsvikar etc.

Utställningen satt fyr på mina analytiska tankebanor. Och fyrar fanns det några av i motiven bland akvarellerna. Ni som följt bloggen innan, vet att jag vurmar för abstrakt konst och mindre för akvareller – så tiden vid akvarellerna var inte i paritet med tiden i nästa del av utställningen. 

Snabbt lämnar jag avdelningen med akvareller och tar mig en lång och noggrann titt på konstnärens akryler med föreställande motiv. Det är nu jag går igång med mitt ack så prestationskrävande och analytiska sätt att betrakta konstverk.

Alster efter alster granskar jag, millimeter efter millimeter. Mycket mörka färger och landskapsbilder, varvat med skog och vatten. Många figurer är måleriska där konstnären utelämnat starka konturer med enskilda linjedragningar.

Men vad har havsörnen med det hela att göra? 

På några av målningar syns en havsörn färdas i luften med utsträckta vingar. En havsörn på väg att landa likaså. Jag kan ju direkt påpeka att havsörnen får stå för rörelse i bilderna. Likaså några fiskmåsar i en annan målning. Perspektiv och djup brukar jag också leta efter och det märks att Anna Wirman behärskar olika tekniker vad det gäller djup och perspektiv. 

Centralperspektivet finns med. En grusväg som försvinner bort som i en tratt i de parallella linjerna. Där möter man ljuset – viktigt för konstnären själv. Likaså i en skogsbild där träden placerats i diagonal linje mot bildens djup. Längs träden kan en tänkbar linje gå diagonalt från nederkant i bild och sluta en bit upp i bild.

Det mer traditionella sättet att måla i 3D har hon inte glömt bort. Att placera mindre föremål i större skala framför ett betydligt större föremål som framställs mindre i bilden. På så sätt får hon djup i sin målning. I detta fall är det en färgrik buske som är större i bild än den stora bron i sten. Bron tenderar att befinna sig längre bort. På så vis får hon ett djup i bilden.

Det är inte bara de färgstarka abstraktionerna och vackra naturlandskap i naturens alla kulörer som tilltalar mig, utan en stubbe. En stubbe kanske inte är mycket för världen, men på det sättet hon målar den och hur den gestaltas, kan mycket läsas in i bilden. En stubbe som är hög och visar tecken på ett bortslitet träd, vittnar om storm eller liknande. Ett träd har slitits från sin stam av någon orsak. Motivet tilltalade mig, kanske för att det finns en dramatik i bilden. Det går att utläsa mycket ur det. Det tilltalar mig!

Den noga genomgången av Anna Wirmans målningar, slutade som vanligt med en lång pratstund. Det finns inget intressantare än att få samtala med skaparen själv.

Det finns inga upprepningar eller tydliga förekommande teman i hennes alster, vilket hon själv påpekade. Förnyelse och upptäckt är drivkrafterna. Nästa gång jag besöker hennes utställnings, kan jag förvänta mig nya motiv, nya stilar men med samma skicklighet. 

För dagen blev det bara ett konstmöte då huvudet blev så fullt av intryck att jag inte mäktade med ett konstgalleri till. Ibland blir det så och på samma gång, uppstår en form av prestationsångest. 

Jo förresten, det där med symbolik har jag inte glömt bort. I detta fallet finns det två element att titta närmare på. Två frekvent återkommande motiv. Det är havsörnen och fyren. Vad har de att säga oss? Ska gräva efter det i mitt symbollexikon! 

Det finns så mycket att säga om örnen, men dock inte havsörnen. Kortfattat är örnen en universell maktsymbol. Den kopplas oftast till solens och himmelens symbolik och likaså kungligheter och gudar. Fyrtornet däremot, är en symbol för manlig fruktsamhet samt Kristus lära då ljuset ska leda rätt och själens ledsaga till tron.  Finns det någon likhet mellan dessa två symboler? Det är i så fall det gudomliga och att makt i de flesta sammanhang är kopplat till män.

Kan vara lite långsökt så…

Godnatt!

Björn Blomqvist 2014-08-12

A chance in Provence – 19/7 to 22/7 (2014)

På toppen av vad farkosten kan prestera, ses andra toppar vara relativt små. På 10 000 meters höjd färdas vi ovan moln och bergkedjor i kampen om att vara högst upp i skyn. Den kampen är redan vunnen. Flygplanet vinner den. Den bevingade farkosten – en flygande rocka från Ryanair, tar mark drygt tre timmar från start. Vingspetsarna vittnar om stabilitet i luften. I kabinen mullrar det men det besvärar inte passagerarna när snötäckta bergstoppar reser sig långt under dem, i kampen mot molnens vita skimmer. 

Rockan går mot botten, d.v.s. den landar mjukt på Marseilles flygplats. Inte förrän flygtrappan når dörren, kan den varma luften svepa sig om våra uppresta kroppar. På fransk mark lämnas farkosten i sticket och snart är den utbytt mot en något mindre med fyra hjul och ett femte att hålla händerna på. Hyrbilen må vara liten, men resan bland stora berg, stora fält och slingrande vägar – öppnar en nya värld att utforska. En berg och dalbana i Provence med sikte på det stora med det lila och chansen att finna inspiration.

Den lilla byn Gordes, eller orten om man vill kalla den så, samlar något stort. Stora folksamlingar från stora bussar, vandrar nedanför bergsbyn och håller hårt i sina kameror. Det känns lika stort att hitta en plats att parkera på och göra detsamma som alla andra gjort före och kommer göra efter oss – ta foto efter foto i all oändlighet. Att trycka på knappen så att kameran går varm och batterier tar slut.

Vägarna är smala och till råga på det, avstängda nästkommande dag. Hurtiga spjuvers på två hjul ska i Tour de France inta byn och tävla om vem som kommer först i mål. En etappseger ska hålla turisterna på avstånd den dagen och lämna plats för supportrar.

Allt är fint, estetiskt och välbevarat sen historiens gång. Historiens vingslag har övertagit flygplanets vingar. Det är vackert och vägarna är ilka slingriga som en politikers svar på en ja/nej-fråga. Allt som svischar förbi skapar eftertanke och snabbt hamnar man i filosofiska tankar eller så drömmer man sig bort som i en historisk roman. Det är nästan så man vill gå i kloster, och till råga på det, finns det ett inte allt för långt bort.

Djupt inne i dalen, en färd på slingriga vägar i starkt nedförslut, reser sig Abbaye de Sénanque. Cistercienserklostret hade sin guldålder under 1200-talet. Pest och bränder har sårat dess charm. Inte förrän på 1900-talet har restaureringar av klostrets kulturhistoria gjorts. Det är inte stort i yta, men stort att beskåda. De lila fälten kastar sig över en med sin skönhet, doft och välordnade rader. Ränderna går inte ur, så att säga. Som doftande badrumstvål går man mellan raderna – och på klostrets skylt, läser jag emellan detsamma.

På låg växel och på höga motorvarv klättrar man uppåt igen. Det lila, eller violetta om man vill säga så, sitter fast som torkat färg på näthinnan. Bilden av lavendelfält täcker framrutan. Det gäller att hålla ögonen på vägen. Bilderna av de otroligt vackra fälten hinner knappt tyna bort innan nästa rejäla portion lavendel får bilen att stanna till.

En dragningskraft större än man tror, får bilen att fint ställa sig vid sidan av vägen. Över vägen man går – och detsamma, den friska doften får – dras man ner i det randiga landskapet. Den ljusbruna, torra och steniga jorden kontrasterar mot det lila i det stora. Två varma färger håller ett grepp om ögonen och i handen håller man kameran i ett lika hårt grepp. Det smattrar från knappen lika ofta som man i steget, surfar över de violetta vågorna.

Den sena kvällen ska bädda in en händelserik dag. Sova på saken är det inte att tala om. Sova för att orka. En förrätt på äventyret har gjort sitt. Bakom dörrar och fönster i villan kryper längtan fram. Låt mörkret föra tiden framåt i rask takt. Morgondiset ska visa vägen och morgonljuset föra oss framåt. De lila fälten i dalen nedanför växlar färg. Allt mörkare blir de genom nattljusets skimmer.

Efter frukost i blandad valör från frukostbordet, är magen fylld för nya strapatser. Med lavendeldalen bakom sig, reser man tillbaka i tiden. Medeltid, närmare bestämt. Den mörka perioden i historien besöks på på en gråmulen dag. Grå men ack så stor reser sig Rocher du Cire (Vaxklippan) längs vägen bort från medeltiden i  Monieux – Gorges de la Nesque. 

Den mörka, men ack så omskrivna epoken Medeltid, tar emot en med god mat, dock inte med medeltida smaker, utan en typisk måltid med rötterna i Provence. Lamm och ost finns såklart med på menyn. Högst upp i byn reser sig Saint Pierrekyrkan från 1100-talet, i romersk stil. De runda bågarna vittnar om just romersk stil. Den stil som föregick gotiken som är mer känd för sina spetsbågar och kryssvalv m.m.

Den medeltida byn övergår i modernare bebyggelser på vissa ställen. Det kan man ju inte frångå, då nutidens människor, gärna lever i sin samtid. Tre blir sex, om korrektheten står över upplevelsen. På menyn på restaurangen, blir tre rätter till sex. Jo sex… stycken såklart. En aptitretare före förrätt och en före desserten, plus en lite kaka till kaffet. Tre + tre helt enkelt.  

Les Lavandes, mitt på huvudgatan i byn, tyder mycket på en exklusive resaturang, men utan stjärnor. Efterrätten gick inte av för hackor! Ett hack med skeden och den söta såsen rinner som lava ut ur den höga bakelsen. 

Snurrigt värre kan nog sägas om resterande resa. En berg och dalbana ligger utdragen framför oss. Till sin lättnad, styrs inte vagnen av andra. Vagnen rör sig sakta framåt längs serpentiner och snirkliga vägbanor. Cyklister och branta stup fraktar hjärtat upp i halsgropen. Väl hemma i Sault faller det tillbaka. Som en sten som lättar från detsamma. Hembyn går inte heller för hackor – också den med medeltida anor. Åskan mullrar i takt med regnet som smattrar mot hotellverandan. En ny dag väntar och den med sol i sikte och höga berg att bestiga. 

En uppförsbacke i dubbel bemärkelse ligger framför en. Uppstigning med tunga ögon byter skepnad när en senare stigning på nästan 2000 meter väntar. Den tunga kroppen som restes från sängkanten är lika tung som stigningen mot toppen av Mont Ventoux. Tung uppförsbacke och dimman liggande tätt på toppen, gör resan nedför allt enklare. Den branta backen nedför slingrar sig som serpentinvägar så att bromsarna går varma.

Upprepande tramp på bromspedalen gör att skivorna osar bränt. Samtidigt byter skivan i stereon spår. Bromsskivorna glöder när stereon spelar heavy metal. Cyklister som trotsar uppförsbacken, ska likaså rulla nedför. Dimman gör sikten dålig. Dimljus och låg fart på den plåtbeklädda farkosten “Punto” – ett säkerhetstänk som lyckas väl.

Tvåhjulsentuiasterna blir bara fler och fler. Plötsligt reser sig ett sorts cykel-Mecka upp från Provence vackra landskap. Cyklister tycks vallfärdar till  staden Malaucène. Ett mecka för cyklister att kanske meka med cykeln på. Lavendelfälten är bortbytta för länge sedan. Allt lila och violetta förvandlas till grönt. Lavendel blir till vin i distrikten som ligger närmast. Skyltarna blir fler och fler och vinfälten likaså. Vingård efter vingård svischar man förbi.

Ett stopp här och där, men utan vinprovning. Det räcker att ratten är rund och att vägarna svänger tillräckligt för att låta farkosten “Punto”, rattas med noll promille i kroppen (av chauffören såklart – andra undantagna). Den cykelburna staden bjuder på kultur, precis som i övriga städer. En kyrka och ett slott står på tur. Mitt i byn de står, dit vi går. Så som kyrkor är utformade och hur de vanligtvis ser ut invändigt, var detta inget undantag. En översikt från slottsruinen räcker för att se de charmiga i byns utformning.

Runda hjul, runda tunnor och gott om runda flaskor ses försvinna bakom en. Nya runda ting ligger framför. Kolonner, teatrar och en runda på stan, så att säga. Precis i skarven mellan två epoker, delade av vatten med en bro från äldsta epoken av de två, är det Vaison-la-Romaine som står på menyn och det smakar därefter. Kryddor från antiken, toppat med medeltiden och bismak av turistmagnetism, utforskas byn med hopp om att finna historiens vingslag. Ingenting visar på besvikelse, men gott om intryck.

Ruinens brant är ett faktum. Så många objekt, så mycket sten. “Den där bron från romartiden – var är den då?”. Det blir tyst en stund, sen kom svaret. “Du står ju på den!”. “Ojdå!”. 

Fullt på kontot – det historiska, gapar batterierna i kameran efter laddning – nu får det vara nog. Icke sa Nicke. “Jag kom, jag såg, jag…” finner ännu mer av antikens spår. Inte bara en utan flera platser. Inte bara en utan flera teatrar. Ett stenkast längre bort, ett kast med en antik byggkloss (kolonn), sträcker sig ett gigantiskt område, vars historia är densamma som innan. Snabba fötter över latriner, gröna ytor och vackra dammar och fontäner, passerar antikens romarrike förbi och faller lika fort.

476 minuter senare kliver vederbörande in i nästa epok. Enligt vissa historiska källor, börjar medeltiden där antiken tar slut, dvs någonstans mellan år 476 e.kr. och 800-talet, beroende på vilken del av Europa det gäller. Sveriges medeltid startade inte förrän på 1000-talet efter vikingatiden t.ex. 

Medeltida torg möter borg när teatern mäter sig med ateljé efter ateljé. Längs smala gränder samlas konstnärerna, sida vid sida. Målare efter målare får sig en måltid vart hen än vänder sig. I brant lutning är bergets stigning en mäktig uppgift att ta sig an. Obeväpnade turister tar sig sakta upp mot försvarsborgen. Kanske en lättare match på tiden när det begav sig. Fullt utrustade fiender med armborst, spikklubbor och slitna läderskor nötte säkert berget lika ömt som samtidens mjuka promenadskor. Strapatsen avslutas  när magar ropar efter anfall mot gastronomin. 

I valet och kvalet inmundigas mat på fat i annan stad. Mörkret som sakta faller, bäddar in en växtrik uteservering i Carpentras. Staden bjuder inte på något av intresse. Bara mat och bara dryck håller en kvar. Chez Serge vars specialitet är vin, hälsar oss välkommen med en gest som är väl bekant vid detta laget. “Välkommen! Den här vägen”. Lövtunna tryffelskivor och olivolja som aptitretare hjälper föga. Ju mer mörkret faller, ju längre har väntan varit. Till slut en mage mättad och hemfärd gör en lättad.

Ett kulturmöte, sent att glömma var till ända. Vad som sen ska hända är en annan sak. En bil och en växelspak i riktning mot landets andra stad. Hemåt man for men ville gärna stanna kvar. Inspiration, en lyckad tur som nu ska förvaltas, men hur? 

Björn Blomqvist 2014-08-11

(Skör)detid

Strör orden
i den näringsrika jorden
Spär vatten
över meningarna på natten
Väntar på svar
från de som lyssnat har
Solen skiner
över deras fula miner
Mottar pikar
av hån vassa som spikar
Ältar mig trött
efter mobben jag mött
Alla skrattar
där jag går och krattar
Skördar mera ord
i lera och torkad jord
Brister i gråt
när regnet faller hårt
Gräver en grop
som dämpar mina rop
Ropen ekar
i deras fortsatta lekar
Groende växter
är näring i mina texter
Skrivna stycket
jag faller för trycket

Av Björn Blomqvist 2014-08-10

Upprepning – samma vals

Som repor i skivan, saker upprepas. Spelaren håller stiftet stadigt på plats. Rummet den står i är nytt – men melodin densamma. Det ekar glåpord lång väg. Samma ord från samma tratt. Är det jag eller de som vevar igång allt?

Varje gång skivan snurrar ett varv studsar jag mellan misantroper och osynliga bollplank. I diskant rop på lösning lyssnar ingen. Basljudet bullrar i pausen mellan arbetspassen. Jag släpar efter – jag kommer  alltid få marschera i takt med stenkakan, jagad av vinyler.

Björn Blomqvist 2014-07-14

Lite mer…

Förutom de tre kulturmötena jag gjorde i onsdags (två stadsvandringar och ett pub/restaurangbesök) passade jag på att utföra en annan favoritsyssla. Jag fotograferade några byggande i stan, under och efter att  jag åt en liten räkmacka (tekaka) och drack en burk läsk på Kumlins Konditori (94 spänn!) kostade det.  

Björn Blomqvist 2014-07-12

Från medeltid till dramatik!

Jag tänkte för en gångs skull vara lite elak i min bedömning. Jag har mäktat med tre kulturmöten idag, varav två av dem har en sak gemensamt. Det är två, men ack så olika stadsvandringar. En som jag själv höll under flera år och den andra på det dramatiska och teatrala planet. 

IMG_2299En stadsvandring på temat medeltid är jag väl bekant med som tidigare guide, men då var det andra bullar. Vandringen började med en närapå försenad guide. Likaså en snabbpresentation av tema, men ej guidens namn. Sen kom guiden igång.

På det hela var det typ såhär: “eh, eh, eh, hm, osv. då och då eh eh”, med ögon i manuspappren, allt för ofta. Efter 1,5 månads pågående stadsvandringar, borde manus sitta bättre, om nu inte dagens guide var inhoppare. Det vet inte jag, det framgick inte – likaså inte namnet på guiden. Det var allt för många “eh:n”.

– Var tog retoriken och den goda talförmågan vägen? Återanställ mig vetja!

Hur som helst lämnade jag efter det var slut och visst kände jag igen många delar av berättelsen och det faktahistoriska. Dock inte allt. Det har hänt en del sen jag jobbade på museet sist. Nya teman varje år, men på något vis ska temat “medeltida staden” vara med, men med vissa ändringar i manus.

IMG_2306Därefter var lunchen ett faktum. Denna gång mitt på Storgatan, på Skafferiet. En karré med potatisgratäng och rotfrukter, plus dryck och vitlök, gav mig krafter för nästa vandring. Ett kulturmöte som verkligen slog knock på både tidigare vandring och oss besökare.

På ett dramatiserat sätt med skådespel på högsta nivå har jag fått lära mig allt om 1930-talets politiska läge i Nyköping och om drottning Kristinas besked att abdikera. Det blev ett snabbt kast från 1900-talet till 1600-talet. Något senare var vi i 1700-talet och till slut i utvandrarnas epok under senare delen av 1800-talet.

IMG_2294På det hela var allt välregisserat, välspelat och många snabba byten för skådespelarna. Berättelserna var intressanta och givande. Bara en sådan sak som att Olof Palme d.y.:s farmor bodde i länet och var en dam av högre klass. Lite musik och gitarrspel förekom också med finurliga visor om drömmen om Amerika. En kronologisk ordning på det hela hade inte gjort någon skillnad. Det var nästan bättre att det var i okronolgisk följd. 

Välspelat, välregisserat och tidsenliga kläder gjorde vandringen till en given vinnare i kampen mellan de två. Även på min tid kunde kanske inte jag konkurrera med dem, men mina guidade turer fick aldrig innehålla varesig faktafel eller dålig retorik.

Björn Blomqvist 2014-07-09 

Snart så…

Var inte oroliga kära läsare. Jag ska med största sannolikhet göra ett eller flera kulturmöten de närmsta dagarna. Det är på tiden och eftersom jag lider av idétorka på diktfronten, ska jag försöka ägna mig åt det jag har mer talang för – d.v.s. konstanalyser.

Poesin har blivit en utfyllnad i mitt skrivande. Det på grund av att jag har så mycket ångest inom mig som jag måste få ut. Om jag har talang för diktande, är en annan femma och för andras bedömning.

Jag ser framemot kommande kulturmöten som förhoppningsvis kommer innefatta stadsvandring, dramatiserad likaså, galleribesök och museibesök såklart. Likaså ett och annat gastronomiskt kulturmöte.

Mycket har jag att se framemot, bara inte prestationsångesten kopplar sitt stadiga grepp om min ödmjuka hållning på skriv- och bloggfronten.

Björn Blomqvist 2014-07-06

Måltavla

Är inte vacker, har ingen ram
Är dock en tavla, utan motiv
Är endast rund, har bara ränder
Är numrerad, snurrigt värre
Är en måltavla, har många hål
Är prickad, pilad genom kropp
Är upphängd, har råg i ryggen
Är utbytbar, efter säsong
Är fäst i nacke, har barhäng

Av Björn Blomqvist 2014-06-24

Vägen ut – vägen tillbaka

Jag har lämnat det upplysta rummet – nu är jag vilse. Jag står i centrum av en dunkel plats. Det är för mig den oinvigda jargongen som håller alla dörrar stängda. Det finns ingen återvändo, inte nu i alla fall.

Jag är som ett öppet kort trots att jag håller färgen. På en helt annan nivå jag befinner mig, genomskådas jag. De läser mig som om allt redan skrivits – på nätet.

Utan att visa mina styrkor är jag inte starkare än min svagaste länk. Med bakbundna händer lyckas jag ändå hålla masken – än så länge. Ju längre tiden går, ju mer lutar golvet – uppför. I backkrönet står någon och drar mig framåt, men min svaga aning gör att jag glider tillbaka – nedför.

Mina tänder gnisslar så länge jag biter ihop. Jag mottar verbala slag utanför ringen – utanför min spelplan. Reglerna är otydliga. Som en trisslott ska vinnaren skrapas fram, allteftersom. 

Jag studsar från sida till sida utan att komma under repen. I ringen är alla verbala pikar,  slag under bältet. Gonggongen går när kontraktet löper ut. Dessförinnan lutar det på alla plan. Vissa dagar kryper jag, andra dagar står jag och stampar – framåt kommer jag inte!

Björn Blomqvist 2014-06-20

Djupdykning

Spegling i vatten
ett ansikte får
Lyfter på hatten
nytt motiv går
Stampar med sko
det blir ringar
Skrämmer fågelbo
de flyr på vingar

Grumligt på yta
en bild tynar bort
Önskar få byta
önskan blir kort
Vandrar mot kust
en stilla hamn
Saknar livslust
ett ristat namn

Simmar mot våg
dyker mot djupet
Vem kommer ihåg
hopp från stupet
Ovan ytan andas
simtag mot land
Besluten blandas
räddas av hand

Av Björn Blomqvist 2014-06-17

Värmefläkt

Vind mot gren slå
Stam ur jord växa
Rötter utåt kräla
Furor stadigt stå

Barken lysa i sol
Kotte nedåt falla
Solstråle i krona
Skuggornas  stol

Värme sakta minska
Kyla i nästa vind
Perkele vad kallt
Svordom på finska

Suset möter kraft
Ljudet framåt går
Blåst som trumpet
Glas blandat i saft

Fram och tillbaka
Träden vajar till
Solljus tar skugga
Lövkrona ej skaka

Tallen stilla vilar
Ljudlösa strålar
Solen vinner mark
Träffsäkra pilar

Friska vinden flyr
Bruset mot tystnad
Öppet sinne i nuet
Nya ögon som styr

Av Björn Blomqvist 2014-06-14

Båtenupp!

Med ett stadigt grepp jag vrider om. Etiketten skvallrar om dess ålder. Innehållet har ålder men mängden snart ett minne blått, färgat som havet. Med smal hals står den stadigt på bordet. Min hals desto större. Som i ett vattenfall sköljs gommen ren. Lika kal som klippan intill.

Sanden grumlas, halsen likaså. Eftersmak i stark arom stinker som tång längs strandkanten. Sjögräset som gör vattnet oklart, går som en strimma genom ögonen efter alla glas. I handen är glaset lika brett som en fender. Stadigt vilande i hand ligger fendern stilla och doppas i vätska.

Vattnet är kallt, isbitarna flyter upp. Havsytan är spegelblank, glasets botten blank. Ett tomt skrov flyter när ett lika tomt glas har gjort mina tankebanor flytande. Ringar på bordet och cirkulerande ögon är propellern som skapar vågor i vattnet.

Ett gungande upp och ned är stegen fram och tillbaka. På samma ställe gungar båten upp och ned, jag från sida till sida. Ljudet av en surrande båtmotor dämpas av den höga ton jag sjunger i. Tonsäkerheten går i vågor, båten gör detsamma.

Båten tar in vatten när min slang kastar vatten. Klippan torkar och gommen gapar efter mer. Båten är halvfull, glaset tomt, jag mittemellan. Det som nyss flöt sjunker och jag når botten.

Björn Blomqvist 2014-06-10

Kärleksvalv

Vid valvets karm
dina ögons grind
I gotikens charm
mörka tårars kind

På skuggsida står
själars arma sorg
Tidens mörker går
flyende över borg

I grindens galler
dina tårars plats
Gråten som faller
i raserat palats

På murens kant
ditt hjärtas lås
På ruinens brant
lättar mitt krås

Förlåten som ekar
sväljande i hals
Fanfar och lekar
i en kärleksvals

Vissna rosor röda
bleknar på chans
Börjar om i möda
bjuder upp i dans

Sårbarhetens lära
vid valvets bågar
I låsstenens ära
på nytt jag vågar

Av Björn Blomqvist 2014-06-09

Närkontakt

Mellan mjuka lakan
ögon blundar ihop
Rörelser i blindo
händer förs samman

Värme under huden
smekningar utanpå
Leenden för samman
skratt utan blick

Närhet i mungipor
läppar möter upp
Kyssar i rörelse
vandrar över kropp

Ljusröda neonljus
lyser över akten
Ilfart av blötan
droppar mot tyget

Djup andningsvila
mot stönande eko
Neonskylt slocknar
med solens uppgång

Av Björn Blomqvist 2014-06-03

Inte nu igen

Jag tänkte inte klart
vad var det som hände
Jag var inte så smart
en chans jag brände

Jag teg inte om saken
varför jag det gjorde
Det föll mig i smaken
det jag inte borde

Jag väntar mig en pik
svaret på en gärning
Jag är mig inte lik
fel att kasta tärning

Jag framställdes dum
där tiden stått stilla
Jag rodnade flera tum
måste det vara så illa

Av Björn Blomqvist 2014-05-29

Låsning

Läser rätt
lagrar fel
Oro samlas
frågor går
Ja eller nej
nu eller sen

Samlar mod
faller bort
Skriver ned
ältar upp
Hur eller vad
vem eller var

Kastar tankar
löper amok
Dubbelt spel
flera bollar
När eller om
då eller inte

Kopplar på
stänger av
Fiskar tröst
söker bete
Tänka eller ej
göra eller gå

Av Björn Blomqvist 2014-05-26

Mellanakt

Det har inte blivit några direkta kulturmöten den senaste tiden. Det eftersom jag arbetar under sommaren. Arbetet har satt mig en sådan sits att jag inte kommit iväg på allt jag velat. Kanske är jag nöjd med arbetet eller tvärt om? 

Jag vet att jag inte befinner mig på mina marker och i min genre. Det gör inte saken bättre. Jag har insett att jag är akademiker och kulturvetare fullt ut. Därtill en hejare på att arbeta nära mina egna referensramar. Det blir oftast bäst så.  

En anledning till det kan tydas utifrån nästkommande dikt. Ett vardagsproblem helt enkelt! 

Björn Blomqvist 2014-05-26

Baksidestango

Hör sus från vägens liv
blandat med lättan vind
Fåglars kommunikation
i lag med lövens tystnad
Flagga vajar i färgerna två
på stång mot skuggan grå

Ser blint efter åkande bil
följt av bussens höga ton
Växthustaket speglar sol
i växtlighetens arma tjänst
Gräset gror i ökande takt
vilar i gräsklipparens makt

Följer med i krukans match
gungande fram och tillbaka
Kedjornas hängande längd
håller växt i pendlande fart
Allt ovan mark med vinden
rör sig i takt med linden

Sköljer mun med sodadricka
fylld med koffein och socker
Flaskans inneboende vätska
fyller kropp i kokande form
Mot soldiset ögonen söker
kisande där molnen kröker

Av Björn Blomqvist 2014-05-22

upp…

Stor oro, litet hopp
uppgivenhetens lopp
Ny plats, gammal sed
upprepningarnas led
Vaket öga, sovande liv
upprinnelsens adjektiv
Nära på, långt borta
uppskärandes aorta
Rätt val, fel förslag
uppståndens andralag
Springer av, går fel
uppsnapparens spel
Tystnar in, talar ut
uppdragets diktslut

Björn Blomqvist 2014-05-21

 

Bara så att…

Fri från bojors vakande ögon
jag spelar högt med alla ord
Färdandes genom ett lyckorus
jag fångar atmosfärens lunga

Smickrad av dina kärleksord
jag omfamnar duvans vingslag
Tagen av stundens ögonblick
jag kastar läppar över hals

öppen mellan navel och hjärna
jag startar alla känslokanaler
Pirrig i buken efter närvaron
jag lägger korten på bordet

Mottaglig vid nattens timmar
jag låter mörkret smeka kropp
Blind i fullmånens starka sken
jag knyter bindeln runt livet

 Av Björn Blomqvist 2014-05-19

 

O-perfekt känsla

I den minsta atom
noggrannheten styr
I vätska och arom
otryggheten flyr

Den felande länken
en ältande skara
Den trasiga bänken
en framtida fara

Ett oroande moment
det fruktade felet
Ett viktigt element
det vanliga spelet

Med perfekt före
som briserar fort
Med laddat snöre
som brinner bort

Har värderat illa
på främmande mark
Har stannat stilla
på kommando spark

Får beklagande råd
av mången kumpaner
Får ångestens nåd
av mörkaste tulpaner

Vill flyga tillbaka
en föregående saga
Vill verkligen skaka
en profilförlust haga

Av Björn Blomqvist 2014-05-18

Annorlunda

En arbetsmyra på sekunderna fyra
armarna går men hans tankar står
En filosof på kommande katastrof
tänker mera men mina år är flera

En arbetshäst på golvet som bäst
ivrigt sliter men hans orkar biter
En humanist på lag som maskinist
hamnade fel men jag vet ju en del

En driven knegare på gång är given
orken ökar men hans moder krökar
En tänkare i tidningarnas blänkare
gör susen men jag räknar till tusen

En riktig snubbe på arbete är viktig
hunger den letar men hans ord retar
En diktare på platsen bland viktare
hoppande vikt men jag skriver en dikt

Av Björn Blomqvist 2014-05-18

Ointaglig

Ni ser en yta
gjord av pansar
Ett yttre skal
skydd åt själen
Ytskikt i svart
som spegel inåt

Ett reglat valv
låst och säkrat
Ett inre kaos
bevakat åt mig
Tjocklek i tum
som kraft utåt

En hemlighet
gjord av rädsla
Slingrande svar
byggt på oro
Innehåll i svart
som sanningshalt

osagd sanning
låst tillsvidare
Arméer av krav
stoppas vid port
Ni får inget veta
som är viktigt

Ni ser en sköld
gjord av stål
Hemliga svar
samlade i högar
Ingen får veta
som inte är nära

Ni rör vid  ytan
låst för access
dolt bakom kant
finns en glipa
Jag håller tyst
som mitt försvar

 Av Björn Blomqvist 2014-05-17

“Klackspark”

En ny vind som kastas fram
omringar mitt huvud
Från samma håll och budskap
den tränger genom skalet
En lätt bris lägger sig mellan
mina hjärnhalvor
Vindens sele som dras åt
värker som strypkoppel
nitat på insidan
Sakta blir det vindstilla
Kort därefter släpper
tyngdlösheten

Fritt viftande med vingarna
lämnas bostadens trygghet
Nonchalans av klackspark
en havererad målchans
Kopplet skaver djupa märken
i nacken
Andningen ökar i en vindby
över lugna vatten
Försök till nya tankar
välts omkull av ärlighet
och plikt

Tillbaka i samma fålla
står jag tittande bakåt
På samma sätt i alla år
går plikttrogenheten
vinnande därifrån
Täckt av mossa fast
i kopplet
Återvändo utan ångerknapp
enligt pliktens
alla regler
Aldrig ska fria sinnet
fritt få slå slag
i allt likt
en klackspark

Av Björn Blomqvist 2014-05-15

Balansgång

Någonstans långt bort inom mig
en skugga av tvivel vispar runt
Faller fel men ändå i rätt grej
två sidor av oron hamnar i bunt

Dragande på sanningen jag tiger
en osagt fras om ditt och datt
Hamnar fel med rädsla som stiger
två tysta saker i mörkaste natt

Förundrande människor letar fel
ett misstag gör saken än värre
Håller tyst håller bubblan hel
två om saken ber för vår herre

Vaskar fram en profil jag hittar
ett sätt med tapperhet över ego
Repriser kommer och åter tittar
en upprepning i klossar av lego

Bitar lär hamna på rättan plats
det okontrollerade tränger fram
Varje dag jag lämna mitt palats
en pjäs tas lätt bort som damm

Balanserar på den sköraste tråd
en blinkning och jag plockas ner
Trotsar barriärer trots alla råd
en vinkning och jag finns inte mer

Av Björn Blomqvist 2014-05-15

Personlighetsklyvning

Spatserar över det platta golvet
en vilsen själ i dubbel upplaga
Bygger bo för tankar i dubbla rum
två personligheter slåss i strid

Gräver djupa diken runt hjärnan
de mäter höjd efter alnars mått
Klättrar spejande ovan murarna
ser två sidor av samma mynt

Segrande går arbetaren vidare
som erövrare av det egna riket
Vaket lurar akademikern på hämnd
där otrampade jordar ska erövras

Utplåning av den proletära sidan
en ny längre svit kommer brytas
Raserade murar byggs ovetande upp
sten för sten i kampen för arvet

Gränsdragningar håller benen isär
en fot på vardera sida  i yrkesboken
Pärmar av stål måttar kulor av bly
två personligheter i pågående tvist

Intressen delar tvivel mitt itu
med skalpell öppnas inga kanaler
Balanserad underskrift på kontrakt
med hopp och oro i ingenmansland

Av Björn Blomqvist 2014-05-09

En känslomässig rymdresa

Någonstans i mörkaste natten
en ljusklar stjärnhimmel finns
Flera ljusår bortom min existens
en planet svävar i ångestfria rum

Stjärnor på rad är rymdvägen dit
en ångestladdad resväg utan slut
Rymdskrot yr när tankar krockar
en påkörd himlakropp faller samman

Längst ett  parallellt universum 
ett stort svart hål breder ut sig
Slutstationens koordinater ändras
ett lass mörka tankar kör mig fel

Vilse i galaxens mörkare partier
ett upprepande mantra ekar i moll
Rymdvarelser är inte ni, det är jag
ett utomjordisk väsen utan lösning

 Av Björn Blomqvist 2014-05-07

Dagen efter dagen före

Jag låg inte igår
Jag är låg idag
Håller låg profil
Inte från höger
inte från vänster
Bara låg profil
från ingenstans

Jag segade inte igår
Jag är seg idag
Köttet är segt
Inte från höger
inte från vänster
Bara segt att äta
från båda håll

Jag sov inte igår
Jag sover idag
Kudden är varm
Inte från höger
inte från vänster
Bara varm och mjuk
på båda sidor

Jag levde inte igår
Jag lever idag
Livet är en gåva
Inte från höger
inte från vänster
Bara en kärleksgåva
från din skapare

Av Björn Blomqvist 2014-05-05

Livspusslet

Osynliga bitar i ett pussel jag lägger
Oslipade kanter jag formar med filen
Saknade svar i bitar jag inte hittar
Missade färger på yta jag målar i svart

Bunden av tiden jag reser i motvind
Oräkneliga steg på stället jag vankar
Fast i ett stadigt grepp jag sjunker
Raserade kort i ett hus jag byggt upp

Av Björn Blomqvist 2014-05- 02

Mörker

Jag rusar rakt in. Mörkret är påtagande redan vid infarten. Jag har färdats med sagda ord och okontrollerade tankar. Det är så mörkt att alla spöken blir skrämda. Bara hjärnspöken trivs där.

Luften är tunn men tung nog att dra mitt huvud mot den hårda marken. Vatten rinner längs väggen. Det släcker alla försök till ljussken. Elden har inte access, elden är utrotad.

Glada tankar virades som kapslar av lyckopiller. Kapslarna spricker och pulvriserade piller yr omkring. Pulverdimma och mörker visar vägen mot undergång. Gången är smal, marken under är mörk och hård.

Jag väntar på öppning utan att ta mig dit. Stilla väntan är den pinande fruktan. Sår bildas innan skada skett. Sår i mitt psyke, sår som stundom ska läkas.

Ta mig härifrån!

Björn Blomqvist 2014-05-01

Dragningskraft

Kraften trycker ned
du för mig framåt
Nitar skjuts fast
jag i ditt grepp

I kärlekens klo
krafttag om hjärtat
Leende kastvind
dina läppar tunga

Gapet stort emellan
öppna munnars möte
En kemisk reaktion
vätska till kärleksdryck

Friktion i värmebölja
kroppar bildar par
Pusselbitar i passform
slipade diamanter

Av Björn Blomqvist 2014-04-24

Gör inte det jag borde

Jag måste dela med mig av min iver att inom kort, komma till ett kritiskt läge vad det gäller romanskrivandet. Jag har tack och lov skrivit en synopsis över handlingen och känner hur ivern att få sätta tänderna i nästa kapitel, kryper på. 

Jag är i detta nu på en annan plats än vid min skrivarlya eller med min skrivdator framför mig. Det irriterar mig och bättre blir det inte då jag har många måsten och plikter att ta tag i innan jag kan skriva. Förhoppningsvis är denna känsla ett gott tecken på att jag till vintern har gjort det jag drömt om. Skrivit ett bokmanus klart för granskning. 

Jag ska inte avslöja något om vare sig handling, innehåll eller perspektiv. Jag måste våga hålla det hemligt. vägen hem härifrån hoppas jag finna nya objekt att fotografera och blogga om. Det finns så mycket att betrakta, beskåda och uppleva som kan lyftas upp i ett konstnärligt perspektiv.

På återseende!

Björn Blomqvist 2014-04-22 

 

En stirrande blick och stenhårda ytor

Längs sträckan mellan punkt A och B, en grådaskig yta jag tittar på. Asfalten framför mig lockar min uppmärksamhet. Jag inser att jag nu ska lyfta blicken. Se allt det andra runt omkring mig. Min blick lämnar den stenhårda ytan under mina fötter. Det tar inte många sekunder så har jag en ny stenhård yta under, över och bredvid mig. 

IMG_2207Tunnelns oskyldiga textur av stenhårt material har fått hjälp att tala till mig. Sprejburkarnas språkrör sänder budskap till oss som passerar igenom. Tags, klotter eller konst? Om det nu kan kallas konst, är en subjektiv upplevelse. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg om vad som är konst och inte konst. Det är generellt sett ingenting vi kan definiera, det är bara en personlig upplevelse.

Jag tycker tags och klotter inte är konst vid denna plats eller i denna kontext. Graffiti däremot, tycker jag är konst. Det finns en estetiskt skönhet och i viss mån en symbolik i den. Däremot kan klotter likaväl vara konst, men då skulle denna vägg få flytta till en annan plats, ett galleri kanske. Då skulle det vara konst.

Jag lämnar tuIMG_2210nneln och går vidare utan att titta nedåt eller bakåt. Med ett vaket öga fångas jag av nya motiv mot en lika stenhård yta. I nästa tunnel möter skurmedel en ensam gestalt. Klottersaneringen har lämnat spår. Bleka partier vittnar om en kamp mot klottrare. Något är ändå kvar. Har den kommit dit efteråt, eller blev den förskonad från utradering? Det kan inte jag svara på, men däremot bli fascinerad av motivet och direkt jag kom hem, dyka som en rovfågel ned i mitt symbollexikon. Jag anar ju ugglor i mossen. 

Otur för vem? Klottrare, saneringspersonal eller ugglan. Lika svart som konturen som bildar ansiktet av en uggla, lika svart är ugglans symbolik. Ugglan som är en nattlig varelse, symboliserar otur och själsligt mörker. Ugglan kommer ned till jorden om natten och äter de dödas själar och det  kraftigt hoande ljudet och den stirrande blicken, ses som ett förebud om död och olyckor. 

IMG_2212Jag lämnar snabbt tunneln för att inte få med mig otur. Strax runt hörnet kan jag andas ut och beskåda en mer estetisk stenlagt plats. Ett hörn rundas av, likaså min promenad. Snart når jag punkt B – Busstationen.

Jag har nu gått den stenhårda vägen mellan punkt A – Arbete och punkt B – Bussen. Det var det jag hade att berätta och analysera. På återseende!

Björn Blomqvist 2014-04-18

Uttråkad 2.0

Går i cirklar från
hörn till hörn
Trampar vatten
på torra land
Ser målet med
immiga glasögon
Står i duschen
med uppfällt paraply
Kastar sten
med egen glaskula
Pratar slang med
hål i byxfickan
Skjuter från höften
med ärtrör av bambu
Tänker men bara
himlen är klar
Försvinner bort
i en negativ fotobild

Av Björn Blomqvist 2014-04-14

Kulturmöte i lusthuset

IMG_2201Det blev trots allt ett kulturmöte igen. Jag och ytterligare tre personer från styrelsen i Oxelösunds Teaterförening var på Pelles Lusthus i Nyköping ikväll för att tillsammans med ytterligare kulturföreningar och kulturutövare, lyssna på en föreläsning om arrangörsutveckling och om ubildningssatsningar i ämnet. 

Vi och andra föreningar fick möjlighet att under fikapausen, beblanda oss med varandra och prata kring frågor om hur man når ut med sitt budskap och om ur man ska värva nya medlemmar osv. Det och mycket mer diskuterades under kaffet. Mycket kretsade kring marknadsföring, styrelseteknik och samarbeten. Det var mycket givande och det blev mer grupparbete än mingel, vilket är en fördel.

Kaffet var gott, smörgåsen likaså. Vad mer kan jag säga? Jo några bekanta ansikten var ju där och likaså gamla arbetskamrater. Det gjorde kvällen än mer lyckad.

Björn Blomqvist 2014-04-09

Delrapport april 2014

Jag höll deadline – nästan! Det blev igår kväll (måndag) som jag redigerade klart kapitel fyra och därefter startade skrivande av kapitel fem. Det är än så länge inte speciellt långa kapitel. Det kan vara en fördel. Det finns utrymme för mer utfyllnad om det så behövs. Jag har skrivit ungefär 1/10 (30 sidor) av beräknat bokmanus. 

Kapitel fem hoppas jag kunna jobba med under denna vecka. Jag ska inte förhasta mig. Jag måste behålla ett flow i det jag gör. Jag har en bra manusidé som håller. Tålamod och konsekvens är mina ledord denna gång.  

Jag kommer emellanåt rapportera om processen här på bloggen. Jag kommer inte avslöja något om vad bokmanuset handlar om. Det är en hemlighet! Det är en berättelse med en stor portion mod. I alla fall från min sida. Jag brukar inte ta ut svängarna så pass som jag gör denna gång. Det får bära eller brista helt enkelt.  

Björn Blomqvist 2014-04-08

Skrivrapport april 2014

Som ni märker är det bara början på månaden. Jag håller mina delmål som är deadlines för varje kapitel. Jag har just redigerat första halvan av kapitel 4. Andra halvan är inte påbörjad än. Det blir nästa uppdrag. Jag har satt upp ett delmål och en deadline till slutet av veckan. Då ska hela kapitlet vara färdigskrivet och redigerat flertalet gånger. Det är inte förrän i nästa vecka jag kan och får påbörja nästa kapitel. 

Systematiskt och konsekvent i min skrivprocess ska jag ha ett färdigt utkast i höst. Därefter ska det synas av både mig, närstående och externa korrekturläsare. Jag har en stark idé och för första gången en manusidé som jag tror på. Jag tar ut svängarna än mer och jag vågar stå för det jag skriver. Jag ska inte fega längre – jag ska bevisa att jag har tagit ett stort steg närmare drömmen. 

Björn Blomqvist 2014-04-03

Tålamod!

Jag tycks behålla både tålamod och ett mindre lugn i och med det nya bokprojektet. Jag är inne på kapitel 3 och jag känner mig relativt nöjd. Mer nöjd med varje del jag skriver, än vad jag gjorde med deckarmanuset. Det manuset har svängt lite, mest p.g.a. att jag inte hejdat mig när skrivlusten kommit på. 

Nu tar jag det betydligt lugnare och stannar upp oftare och processar emellanåt. Jag går igenom varje kapitel – stycke för stycka flera gånger innan jag tillåter mig att fortsätta. Det var jag inte lika noga med i deckarmanuset. Jag skrev och skrev tills ögonen trillade av. Jag behöver inte ha bråttom. Skrivandet är ju bara en fritidssyssla så länge jag inte ser min bok i färdigt tryck i butik 😉 

Det svåra är inte att skriva eller att komma på idéer. Det svåra är att ha tålamod och inte hetsa fram halvfärdiga texter. Utmaningen blir att våga tänka efter samtidigt som jag ska våga ta ut svängarna. 

Björn Blomqvist 2014-03-26

Nystart!

Skrivglädjen gjorde mig sällskap i morse. Jag påbörjade ett nytt bokprojekt, men egentligen inte helt unikt. Jag har under flera år haft manusidén i huvudet men mest ägnat mitt skrivande åt poesi och deckarmanus.

Detta manus är en thriller/roman. I vissa stunder tror jag skarpt på det eftersom jag nu provar att skriva i jag-form. De senaste böckerna jag läst har detta berättarperspektiv och jag märker att jag själv gillar det. Det kanske är det som är nyckeln för mig? Jag har så mycket att berätta men har kanske valt fel perspektiv?

Hur som helst skrev jag två sidor i morse och det är en start i alla fall. I fortsättningen blir det kvällar och nätter. Jag har annat att göra under arbetstid. Jag har arbeten att söka. Poesin och det 250 sidor långa deckarmanuset ska bara vila lite, inte skrotas. Jag behöver så att säga, nya perspektiv.

Bjorn Blomqvist 2014-03-18

Tänk om – tänk när

Oaktsamhetens täcke lägger sig ovan alla kanaler. När en kanal töms öppnas en ny. Som djupa diken tränger tankarna fram och forsar med kraft utan stopp. Fantasin spräcker alla gränser och suddar ut mållinjen. Dimman som döljer slutet är orosmolnet som bärs upp från kraften av ångest. Batterier av negativ energi står på laddning. Dagen före är lika tung nu som då. Samma dag går i repris. Det finns ingen dagen före eller dagen efter. Självkänslan gör kata för svart bälte i konspirationsteoretiska konster. Den slår volt på sig själv – den målar tavlor av orealistiska farhågor.

Björn Blomqvist 2014-03-17

Utfyllnad…

Tömmer tankar när jag tankar fullt. Pratar med pumpen när pumpen pratar siffror. Lägger locket på när det blir för mycket. Hänger inte med när munstycket hängs tillbaka. Ångor yr, jag blir yr och ångar på i vanlig ordning. Motorn på tomgång när tomma ord florerar i mitt huvud. Trampar luft, trampar fel. Varvar, svarvar och kör runt i cirklar. 

Björn Blomqvist 2014-03-12

Utan titel…?

Ser hur du ler när du
svävar på molnet
I min vildaste fantasi
hade du inte varit här

Berömmelsens klang
ljuder hela vägen fram
Du siktade en stjärna
men fann ett moln

Av alla stora stjärnor
är du snart likadan
Orosmolnens dimma
håller mig på avstånd

Ska jag nå dit måste
jag följa samma våg

Framgångsvågen…

Av Björn Blomqvist 2014-02-28

Återbloggat – Novell

För er som har missat men även ni som läst de tre första delarna av den något självbiografiska novellföljetongen här på bloggen, kommer de tre första delarna här i ett och samma inlägg.

Det var en vinterdag i januari 1982 – den 7:e närmare bestämt. En pojken var på väg till en kamrat i ett kvarter längre bort. Pojken är 8 år och springer såsom små pojkar gör ibland när de ska ta sig över en bilväg. Pojken springer över vägen – han halkar omkull. Snön ligger blank på vägen – en bil kommer åkande. Bilen har hög fart – pojken sitter på ända. Bilen bromsar – bilen glider. Pojken är kvar!

Den dagen, den stunden är världens alla änglar samlade. Bara skyddsänglar är där. De vakar över pojken men han är borta. Var är han? Har bilen kört på honom? Har han slungats åt sidan? Har änglarna fullgjort sitt uppdrag? Bilen står stilla – pojken saknas än.

Pojken ligger under bilen – jo under bilen. Han har släpats under bilen längs vägen. Hans liv hänger på en skör tråd. Allt blir svart. I akutfart körs pojken till sjukhuset. Inte det som finns i grannkommunen, utan det i huvudstaden – 11 mil därifrån. Medvetslös och nedsövd blir sjukhusets kulvertar det första han minns efter uppvaknandet.

…Pojken överlever!

Ett kraftigt slag mot huvudet utgör skadan. Hjärnskada och ett vätskefyllt huvud. Huvudet röntgas. Synnerverna på vänster sida har skadats – pojkens synfält försämras. Ska han bli återställd? Hur ska han klara sig i framtiden? Frågorna är många – svaren har framtiden gett. Han kan stå, gå och springa! Ryktet sprids snabbt i pojkens kvarter – “han är död”. Ryktet är falskt – ryktet har fallerat. Pojken är hemma och leker som friska barn gör.

Det går lång tid innan beslutet tas. Pojken som halkade på vägen halkar efter i skolan. En kamp för stödundervisning kommande läsår är förgäves. Överheten avlägger dom – pojken ska gå om ett år. Pojken är nu 1 år äldre än sina klasskamrater men inget han reflekterar över. Han vill bara leka och spela boll.

Synen är sämre men inget hinder som stör. Ett bra öga och ett sämre öga. Han är nu en i mängden och ingen bryr sig om åldern längre. Motgångarna kommer senare. Den sämre synen hamnar skuggan under tonåren – år som domineras av mobbning av andra orsaker.

Pojken som bokstavligen släpades under en bil men som överlevde mirakulöst är i högsta grad på banan. Han har rest sig från många fall, men blåslampan är honom i hälarna. Att han i vuxen ålder kan gå, stå och springa beror på att världens alla skyddsänglar vaktade vid hans sida och reste honom upp på kommando från gud.

Valet kunde inte bli sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger. Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!

Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa ytterligare tre år i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan. Erfarenheten han har samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.

Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför.

…Det är bara början!

Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ett öga efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom sin rygg.

Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av sina föräldrar eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna sett till att han missade bussen hem den dagen.

Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre. Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från första början, det visar andarna på plågsammaste vis.

Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska han läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör. Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.

Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.

Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och ifrån samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och ytterligare 1 vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme.

Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.

“Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.

Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan. Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.

Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som nu leder till offerplatsen. Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.

Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?

Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå. Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen.

Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta. Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.

Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder.

Fortsättning följer…

Based on a true story

Björn Blomqvist 2014-02-18

Har tråkigt…

Någonstans i ett fjärran land
byggs murar via trälens hand
vars kraft i släggans skaft
bryter stenblocken isär
en tid av fattigdom och misär
Svettiga ryggar möter torka
alla sliter hårt för att orka
när ledare lever gott
där trälen hade stått
Bortom öppna stater
ledare och byråkrater
sätts tvivlare i kedja
utan nåd för att bedja
Längs grävda diken
placeras de livlösa liken
täckta av sand och jord
dolda som tecken på mord

Av Björn Blomqvist 2014-02-15

Missbruk av…

Många gånger har jag på Twitter berättat om mitt “missbruk” av… Böcker. För en vecka sedan var jag återigen inne i en bokhandel i stan med ytterst lite pengar på fickan, men ändå hade jag råd att köpa två böcker. Jag blir som ett barn i en godisbutik när jag träder in i en bokhandel eller i ett bibliotek. Kanske därför jag sällan går till bibblan här i stan – förutom till de två konstgallerier som finns i samma byggnad. Galleri K och Galleri O.

Besöket denna gång i bokhandeln, resulterade i 2x Ranelid. Nu finns det fem böcker av honom i bokhyllan, eller kanske fler. Jag har tappat räkningen då jag i vanlig ordning missbrukar köp av böcker och mestadels skriver på min egen. Däremellan läser jag alldeles för lite litteratur. Jag har i alla fall läst två av Ranelids böcker från bokhyllan (recenserade likaså).

Jag har lärt mig att det är bra att läsa mycket för att få inspiration åt sitt eget skrivandet. Man behöver inte heller läsa en hel bok, utan istället bläddra lite här och där för att sudera språkbruk, uppbyggnad osv. Den saken är jag också dålig på. Jag har i och för sig en ful vana att i butik, öppna första sidan i en bok och läsa det första stycket och sedan notera hur just den författaren början sin berättelse. Därefter funderar jag på hur jag gör själv och många gånger inser att så där kan väl jag också skriva.

Det kanske är min förmåga att läsa lite och skriva mycket som gör mitt skrivande lite unikt. Det får jag veta den dagen mitt manus hamnar på bordet hos ett förlag. Antingen antas det, men troligtvis refuseras det. Jag kanske har flera brister i språk och skrivande än vad jag vill tro. Självförtroende är ibland kanske för stort. Hur som helst ska jag inte ge upp, utan få ett färdigt manus för granskning. 

Min förmåga att missbruka böcker och låta dem stå i bokhyllan och samla damm, kanske är bra trots allt. Jag läser dem förr eller senare, men under tiden som mitt eget skrivande pågår, vågar jag inte ta intryck från andra böcker. Jag vill bara tro och lita på min egen kapacitet.

Mitt diktande är just nu mer som ett sidoprojekt eftersom jag inte har tänkt att dra det till sin fulla spets genom att ge ut en diktsamling eller så. I alla fall inte än på ett tag!

Björn Blomqvist 2014-02-10

Ett delmål börjar se målsnöret

Det återstår så lite, men jag är fortfarande lite vilse. 245 sidor bokmanus än så länge – är mer än vad jag hade förväntat mig. Jag har försökt så många gånger förr men aldrig kommit så här långt. Kanske återstår det bara själva finalen och upplösningen? Därefter ska jag för första gången ha ett färdigt utkast framför mig att revidera. 

Idag har jag både tvivlat men också insett att jag inte är helt ute och cyklar. Vissa partier är bra, andra kanske överflödiga. Det är sånt jag får ta tag i när utkastet är klart. Målet var att vara klar med första utkastet till våren 2014 – något som verkar hålla i sig. 

Jag läste någonstans att en debutroman bör vara på 80 000 – 100 000 ord. En rimlig gräns och jag kommer uppnå den med råge. Just i detta nu, består bokmanuset av 97 500 ord och närmare 500 000 tecken. Det kanske inte är den bästa måttstocken, men för mig är det stort att ha haft motivation, tålamod och viljan att skriva så mycket. Vad slutnotan blir får framtiden avgöra och om det blir en publicerad bok, det vet bara gudarna. 

Björn Blomqvist 2014-02-09

Tornet

Hur högt det än må vara ser jag inte klart. Det rasar samman när motgångar blåser. Ett ödesdigert fall mot marken är nära, men månen som lyser håller det kvar. Allenast i natten är svärtan den spik som spräcker allt itu. Stormen av prestationsångest kastar sin mantel över månens sken. I ett absolut mörker jag famlar efter klarhet. Högst upp på toppen jag står och vet inte varför jag lät er bygga det. Er tycke och smak i min egen tunnel har fraktat materialet det består av.

Björn Blomqvist 2014-02-03

Slutet gott, allting gott…

Nu har säcken knutits ihop. Ny fest med Sound of Music-gänget – som vanligt utan alkohol men med en stor klunk värme. Avslutningsfesten ikväll markerar att nu är resan över och nya destinationer väntar. Inom en snar framtid är jag med igen på något sätt. Längst fram, längst bak eller någonstans runt omkring. Huvudsaken är den att jag fortsätter dra mitt strå till stacken.

Avslutningsfesten var trevlig, rolig och roande på alla sätt och vis. Maten var god och stämningen likaså. Vad mitt nästa deltagande blir vet jag inte i dagsläget. Jag vågar fortfarande inte sjunga offentligt. Det kan låta lite konstigt från en som har stått på amatörteaterscenen i närmare 20 år och även dansat både på scen och i tävlingsform. Jag litar inte på min pipa helt enkelt.

Hur som helst har jag haft det trevligt, både ikväll och i allt övrigt som skett i musikalgängets närhet och i produktionen. Just nu känner jag bara för att ta fram gitarren och spela lite, men efter att ha hört alla som uppträtt på festen ikväll, ligger jag i lä. Vilka röster, vilka talanger och tänk om jag vågade!

Nä nu ska jag inte vara avis. Jag har mina egenskaper och mina styrkor, dem ska jag ta vara på och framförallt, dela med mig av. Det kan vara ganska vemodigt att ta farväl av alla fina som varit med, men jag lever med känslan att snart ses vi igen, på nåt eller annat vis.

Björn Blomqvist 2014-01-25   

Rummet

På andra sidan tröskeln sträcker sig det gråa betonggolvet. Golvet är lika slitet som stenmuren utanför. I bortre högra hörnet står den. Den fyrbenta träplattan och ett bekvämt bakstycke som reses av svarvade pinnar. En överliggande balk svänger i halvcirkelform och håller dem på plats. För dagen är hen blå. De svarvade benen bär den tunna plattan och all börda den bär. Doften av målarfärg vittnar om en kladdig yta. Benen hålls samman av horisontella kompisar i samma runda utformning. Ingen får sära på dem. Gruppen är samlad i kampen mot tyngdlagen. 

Klockan på väggen ovan står lika stilla som stolen. Visarna pekar i jorden och himmelens riktningar. Den breda sprickan i väggen drar skiljelinjen mellan klocka och fönsterkarm. Ljuset genom den frostiga fönsterglaset placerar stol och klocka i skuggzonen. Den kalla karga luften i rummet förlänger torktiden medan målarstänket på golvet, stelnat för länge sedan. Den ojämna grå markbetongen konkurrerar med månens kratrar. Ojämnhetens ansikte speglas i partier längs golvet. 

Ljudet som fångas i rummet är luftens motorväg genom takventilerna. Det som rör sig i rummet är spindelväven i taket. Luften som strömmar in surfar längs vävens vågrörelser. Döda flugor åker snålskjuts på detsamma. Vävens kyrkogård är rummets ända boplats. Inga andra varelser vistas i rummet. 

Björn Blomqvist 2014-01-17  

Utflyttning

Gårdagens röj på scen. Nu är det slut med revyn för denna gång. Scenografin borta och loger städade m.m. Vem vet om revyn återvänder till samma plats nästa år. Det är ett mysterium. En gåta som får sitt svar senare under året. Så här kunde det se ut under kvällen. En tom scen till slut. Idag magsjuka. 

Björn Blomqvist 2014-01-14

Bara sådär!

Någonstans
det är tomt
finns den gåta
jag i blindo
letar svaret på

Utan att veta
vart de läcker
är min gärning
i min mening
ett spel
med tärning

Kastet är gjort
prickar ger svar
som spelkort
i klöver

©️ Björn Blomqvist 2013-12-28

Taktikförflyttning

Visst kan det vara hektiskt så här i jultider. Det är det för mig, men inte pga. julstress eller så. Snarare revyarbetet, eftersom jag ställer mycket höga krav på mig själv. Det kan kombineras med att jag även ägnar dagarna till att vara engagerad hos en extern aktör som det så fint heter. Däremot måste jag hålla inspirationen uppe i revyarbetet och det teatrala. Det är som vanligt revypremiär på nyårsafton och tändvätskan för ett bra teaterarbete och bra sceninsats, fick jag i och med mitt deltagande i Sound of Music. Fortfarande en oförglömlig resa 

För att kunna hålla känslan och inspirationen på topp gör jag min s.k. taktiska promenad varje dag. Jag rör mig mellan två punkter vid två tillfällen. Först mellan två byggnader från sent 1800-tal. Dessa ger inspiration och lust. Den första jag passerar är Nyköpings teater (1884) som ligger strax intill busstationen, med teaterparken strax framför. Jag har självklart stått på den teaterscenen och agerat. Det gjorde jag senast i december 2012. 

En tiominuters promenad senare har jag anlänt till bron som förbinder västra och östra Storgatan, med Nyköpingsån forsande under sig. Vid bron, nu i jultider och på mornarna, möts jag av en upplyst västfasad på stans vackraste byggnad – Sparbankshuset (1889). Ett magnifikt bygge i nygotisk stil. Strax bakom Sparbankshuset ligger en annan magnifik byggnad i en mer palatsliknande stil – nybarock (1800-tal). Husets ingång visar på prakt och utsmyckning med sina kolonner intill. Byggnaden heter Post- och Riksbankshuset. Riksbankschefen huserade i huset vid den tiden. Det är där inne jag deltar som medverkande hos den externa aktören. 

När arbetsdagen är slut hinner jag knappt komma hem och hämta andan, för än jag ska på nästa strapats. I stort sett varje kväll repeterar vi årets nyårsrevy på Tärnan i Oxelösund. På en betydligt yngre teater än i Nyköping, men desto större. Den anses vara östra Sörmlands största teatersscen. Där inne förflyttar jag mig mellan två platser. Mellan utrymmet intill logerna och självaste scenen. Logerna har vi städat under två dagar nu och snart kan vi flytta in i där.

Det är premiär av nyårsrevyn i vanlig ordning på nyårsafton. Det är en tradition. Det är den 13:e nyårsrevyn som sätts upp och det blir min 9:e revy. Den stora, fina teatersalong vi har här i Oxelösund kan efter detta år vara borta. Det är trist, men så är det i den kommersiella och privata världen. Huset som teatern finns i är privatägt nu mera – men scenen är stor. 

Björn Blomqvist 2013-12-21 

En våg av dåtid

Jag står på bryggan efter hopp över minnesluckor. Ett snedsteg och jag faller nedåt – igen! Jag lossar den minnesmärkta tampen som gjort stora märken i stammen. I båten jag färdas sitter sorgen i fören. Med årorna jag ror bildas ringar i tårarnas sjö. I fart med tidvattnet slår vågorna mot ångestklippan. Vågorna sköljer hällen, men de inristade glåporden är kvar.

Jag ankrar längs bergets kant och lämnar ekan lika tom som mitt vemod. Jag ser orden som minner om det förflutna. Vatten täcker stenen, en tår och jag faller ned på knä. En sydöstlig vind av ångest knakar i båtens brädor. Båten gungar av oro när navelsträngen går av.

Som drivved lämnar den mig ensam. Ett rop på hjälp kvävs av ekot från måsarnas pikar. Jag står med ryggen mot dåtiden och ser horisonten som min enda utväg. Fästet glider och jag plumsar i den lokala syndafloden. Fyren längre bort lyser av bilder jag har förträngt. 

Vattnet jag tar över huvudet är modet inte dopet. Jag kan inte gå vidare. Jag måste simma bort från allt. Med smärtor i bröstet och börda på mina axlar är alla simsätt uteslutna. Det var inte jag, utan de som vevade med armarna. Som fjäril i deras hov tar jag mig utåt.

Fast i det grepp som pressar fram det onda, forsar vattnet som skiljer mig och båten. Bara några armtag kvar men bakbunden i förflutna tankar är vägen evighetslång. Jag doppar huvudet under vattenytan igen som kamouflage åt våta kinder. Med stängda ögon stängs slussen som fyller på var i de sår som aldrig läks. 

 © Björn Blomqvist 2013-12-07

Bara sådär…

Lägger pusslet med svåra bitar
Bitarna du har, bitar av känslor
Målar en bild med ditt motiv
Motivbilden av dig, färgad i svart
Stänker rött med hopp om kärlek
Kärleksfläckar överallt, ovanpå

Drar penseln med hård hand
Handen är din, hållen en kniv
Skär bilden med kraft och fart
Kraftigt handrörelse, motivlöst
Bygger korthus med döden
Samlar mod, lagt kort ligger

Björn Blomqvist 2013-12-02

Vargens öga

Genom vargens öga
nektar som törstar
Jorden luftar föga
tass som tröstar

Från tungans färg
bladen som väter
Nosen siktar märg
käkar som äter

Ur droppars mitt
frön som fuktas
Tänder rörs fritt
byten som tuktas

Nedåt vägens tarm
tuggor som spya
Blommor på arm
räddas som nya

Genom vargens öga
rov som plockas
Jorden döljer föga
rötter som blockas

Efter flockens mark
humlor som flyr
Frön samlar stark
pollen som yr

Med regnets fart
droppar som landar
Jorden suger klart
fukten som strandar

Genom vargens öga
stjälkar som står
Lammen samlar höga
hjordar som går

Björn Blomqvist 2013-11-30

Bottenskrapet

Gränser som flyter
snubblande nära
Folk som ryter
i egoismens ära
Kakan som frestar
hungriga magar
Andra som festar
på egoismens lagar

Formen som gapar
bokstavligen tom
Hen som rapar
genom egoismens gom
Smulor som ligger
vidsträckta kring
För den som tigger
utanför egoismens ring

Av Björn Blomqvist 2013-11-28

“O-KLART” men uppenbart – Oxelörevyn

Årets första revyrepetition är avslutad. Som vanligt delades manus ut och roller tillsattes – dock inte alla. Alla manus är inte klara eller snarare alla rolltillsättningar är inte helt klara. Det brukar ske lite senare, men som vanligt utan vare sig hinder eller fördröjningar i slutändan 🙂 

I morgon blir det ett till rep och då kommer fler manus och roller tilldelas. Jag är som sagt var, mer taggad i år eftersom jag har laddat upp med en musikaluppsättning under hösten – en uppsättning som kan sammanfattas av mig med orden: succé, tacksamhet och värme.

Jag kände idag på repet att årets insats från min sida, kan bli i stil med den från 2010. Då gjorde jag kanske min bästa revyinsats någonsin. Jag gav allt och fick ut allt av det, så att säga. Vi har en väldigt bra ensemble i år – en ensamble som kan leverera det publiken vill ha, dvs. nöje, skratt, sång och satir. 

Årets Oxelörevy har fått namnet “O-KLART”, vilket stämmer med det mesta här i stan och även hos oss i ensamblen 😉 För mer information och biljetter kan ni gå in på oxelorevyn.se. I årets revy lovas i vanlig ordning en massa skratt och nöje – ända bort till grannkommunen Nyköping. 

Björn Blomqvist 2013-11-23

Sound of…

Jag ska inte vara allt för långrandig – men mitt kanske största och mest betydelsefulla kulturmöte är till ända. Flera månader med musikalernas musikal, Sound of Music har givit mig allt jag drömt om. Erfarenhet, vänner, beröm, scenvana, ett underbart umgänge och massor av fina stunder. Allt hårt slit har i och med detta hamnat i skuggan. Det är inte illa.

Under alla föreställningarna (12 st.) stod publiken upp och applåderade på slutet. Tänk dig den känslan. Helt underbar – likaså upplevelsen och resan i stort. Det var två barngrupper (von Trapp) som spelade varannan föreställning (förutom Liesl) och varje gång var det lika proffsigt. Vilken jämnhet!

Jag själv är nöjd med min insats. Jag gjorde det jag var tillsagd att göra – att bråka och gräla på scen m.m. i rollen som Baron Elberfeldt. Därutöver var jag också statist i en dansscen, och dansa – det kan jag, det vet jag 🙂 I slutet var jag också soldat (löjtnanten), vilket bar emot lite eftersom vi talar om en soldat ur tredje rikets armé (nazist). Men det är ju teater och den rollen får stanna där. Han finns inte mer. 

Eftersom alla sångare/sångerskor i ensemblen (nunnekören inräknad) var så oerhört duktiga, har resan fått mig att börja musicera igen här hemma. Till skillnad från andra produktioner jag deltagit i, är hela produktionsapparaten nästan lika stor som hela ensemblen, och tack vare det har det fungerat utomordentligt bra runt omkring. Jag trivdes under sminkningen, bakom scen och med alla runt omkring.

Men vad hände sen? Jo, plötsligt var resan slut. Med massor av tack, kramar, tårar och farväl och med tomheten nära kommer vemod med hjärtat fullt av upplevelser. Där ska resan finnas kvar för lång tid framöver.

Det var första gången jag deltog i en NYMOS-produktion, men troligtvis inte den sista.

Tack!

Björn Blomqvist 2013-11-18

 

 

Drivet tillbaka!

Nu har musikalen kommit så långt att 5/12 föreställningar är spelade och resultatet detsamma varje gång – glädje, beröm, stående ovationer, trivsel och massor av underbara människor – på och omkring scen.

Föreställningen är bland det bästa jag har varit med i, och då har jag faktiskt spelat amatörteater sedan mitten av 1990-talet. 18 år närmare bestämt. Jag ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att pröva mina vingar inom musikalgenren. Jag kunde ha sagt nej, men då hade jag ångrat det beslutet för lång tid framöver.

Redan innan jag började med amatörteater bankade mitt hjärta för musikal. Jag såg, lyssnade och diskuterade musikal med mina vänner. I skivstället finns musikalskivorna kvar. Filmmusikalerna i videohyllan likaså! Sångerna och filmreplikerna kan jag fortfarande utantill!  

Jag har efter alla föreställningar och repetitioner – börjat spela gitarr igen och sjungit lite också. Det smittar av sig, så att säga. Jag är lite öm i fingertopparna nu. Det är minst fem år sen jag spelade gitarr sist och det är fortfarande på ett amatörmässigt stadium – sången likaså 😉

Nog om detta. Jag ville bara ge en liten förklaring till varför jag inte skriver på bokprojektet just nu. Det är ett stort scenprojekt som jag njuter av i varje stund och som tar inspirationen till en annan plats, så att säga.

Kanske kan jag skriva lite under de två spelfria dagarna som kommer nu, men skrivandet kommer att få tuff konkurrens av gitarrspelandet 😉

Björn Blomqvist 2013-11-11  

 

Nära nu!

Som sagt, jag brukar inte vara så personlig på bloggen. Därför inte nu heller. Däremot ska jag berätta att jag den senaste tiden ägnat mig åt ett större kulturmöte – stort i olika aspekter. 

Det närmar sig premiär av musikalen Sound of MusicEnsemblen är stor, produktionen stor och förväntningarna likaså. Kanske är detta det största jag varit med i. Jag njuter varje repetitionsdag och kommer göra det under alla tio föreställningarna – det är jag övertygad om. 

Det är första gången jag ger mig på musikal och jag är glad och mycket tacksam att få vara med och ges en chans. Konkurrensen är hård. Oavsett en liten talroll, ska jag göra stort av den. Annars gör jag inte mitt bästa, så att säga.

…Eller som jag brukar svara på frågan om vilken som är min drömroll?

“Det är varje roll jag spelar, för då kan publiken förvänta sig att jag alltid gör mitt bästa.”

 Björn Blomqvist 2013-11-04

Moralpanik

Över vidsträckta fält går moralen, sida vid sida med etikens moder. Tillsammans läggs moralkakor under jord likt minor. Vad är hemma, vad är borta? Vem är vän, vem är fiende?

Från Ingenmanslandet  jag kommer gående.  Över fältet trampar jag fel – jag trampar på en mina. En tankeattack kastar mig bakåt. Splitter yr, skador uppstår. Ett moln av dimma lägger sig ovanpå.

Utan skydd och utan bas ligger jag hjälplös på marken. Ångestmolnet skymmer sikten för tidens läkare. Sent ska synden vakna, sent ska hjälpen komma.

Vilse i början på de privilegierades zon uppstår misstagen. Utan tanke och utan hänsyn skjuts salvor mot osynliga mål. Liggandes kvar på marken försöker jag kräla tillbaka…  

Björn Blomqvist 2013-10-30

Scenrapport oktober

För ovanlighetens skull, tänkte jag säga några ord om de pågående scenprojekten – alltså inget skryt om bokprojektet denna gång.

Det är intensiva repetitioner av musikalen Sound of Music just nu. Slutrepetitioner hela veckan innan första genrep. Det var rörigt första dagen på scen, men numera bara roligt på scen. Det tar sig – sa han med tändstickorna 😉

Som jag har nämnt tidigare, spelar jag en liten talroll, men ändå viktigt eftersom alla som deltar är lika viktiga. Det är också den största produktionen med största ensemble, jag deltagit i.

Revyer, farser, sekelskiftsdramer m.m. som jag har spelat ända sedan mitten av 1990-talet, är mindre produktioner och med färre inblandade. Här är det en viss kontrast, men uppdraget är detsamma. Att stå på scen och leverera, hur lite eller mycket du än har att säga/göra.

Det är också första gången på Culturums scen för mig. Tio föreställningar ska det bli och med tanke på hur duktiga många i ensemblen är, kommer det bli en oförglömlig upplevelse för publiken. Det lovar jag!

Om ni inte har köpt biljetter än – finns det biljetter kvar. Framförallt till de första föreställningarna.

Passa på när ni ändå har chansen! http://www.nymos.se    

Björn Blomqvist 2013-10-30

Masonit, strutar och dolda uttryck

IMG_2008Det spretar uppåt, från vänster till höger. Som i en strut lyfts linjerna mot det dolda ansiktets mysterium.

Dagen till ära var jag på vernissage på Galleri Fiskhuset. Som vanligt var det strax efter dagens repetitioner av Sound of MusicDet bästa med vernissage är mötet med konstnären själv. Som konstvetare får jag veta mer än vad alstren säger mig, när de hänger där på galleriets vita väggar.

Utställningen som har vernissage idag går under namnet Mirakler & Mångfald – av konstnären Lillan Michelin. Första alstren i utställningen är akryler på pannå. Det är höga och avlånga. Koloriten känner jag igen – den varma. I rektanglar och kvadrater fylls ytorna i vinrött, marinblått, brunt och beige m.m. Ett kollage-liknande tillvägagångssätt finns med i många alster. En tapetbård, en träkloss, ett beslag av något slag eller varför inte en slipskiva. Allt är möjligt att fylla ut motiven med.

Konstnären föredrar att arbeta på hårda ytor, vilket syns då flertalet alster är pannåer på masonit, samt betong. Det finns även några alster i gicleetryck (grafik) och ett par litografier. Det syns att skiftningar i motiv och teknik på utställningen är skapade i olika tidsperioder. De äldre motiven innehåller en mer mjukare linjedragning, medan de yngre domineras av raka linjer som spretar uppåt i en strutliknande form. Ovan linjerna finns det blommor och andra, oigenkännliga motiv.

Det finns en tendens till lite abstraktion eller någon av stilarna inom modernismen, samtidigt som konstnären leker med tanken. I de flesta alstren finner betraktare ett ansikte. Antingen i profil eller bara ögon och mun. Som i det förra konstmötet jag bloggade om, är några ansikten delade i två halvor med varsin kulör. Till skillnad från förra mötet, är Lillans ansikten långsmala och följer redan födragna linjer.

Längs de diagonala linjerna som oftast sträcker sig från vänster nederkant mot övre högra hörnet, fäster hon olika motiv. Ansikten och strutformade element följer linjerna. Blommor eller konturer av byggnader likaså. Det finns inget djup (3D) i motiven. Perspektiv och djup kan betraktaren ändå fantisera fram bara att studera bilden. Fantasin sätter inga gränser.

Konturerna varierar i teknik, men mestadels linjärt och ytterst få måleriska motiv. Tydliga konturer markerar motiv, former och element. Vissa motiv har drag av kubism. Det beror på att bildytan är plan (2D) med raka linjer utan djup eller perspektiv.

Efter ett varv i utställningen var jag tvungen att gå ett varv till och se om jag kunde finna ansikten i varje målning. Vissa fann jag lätt, andra var diskret placerade och i några motiv fann jag inget ansikte. Kanske vill dessa ansikten säga oss något.  Det finns kanske uttryck i dem som ska harmonisera med övriga element i bilden?

Nog om detta. Det positiva enligt min mening, var att få en pratstund med konstnären och att merparten av alstren har en varm kolorit, såsom förra veckans konstmöte. Det gillar jag. Denna utställning och den i förra veckan på Galleri Sjöhästen gillar jag något mer än den förra här på Galleri Fiskhuset.

Det var även kul att vara tillbaka. Jag har hållit mig borta från gallerierna en tid p.g.a. slö- och lathet och prestationsångest. Nu är det bara trevligt att vara tillbaka och jag måste hitta fler utställningar och främst de med andra uttryckssätt. De tre senaste utställningarna jag har besökt, har likheter i tanke och form.

Björn Blomqvist 2013-10-26

Dolt under ytan

Något är trasigt något värker
där inuti där ingen märker
Smärtan finns smärtan går
där bakom där blöder ett sår
Ingen vet ingen som vågar
ser det dolda ser eller frågar

Bara jag vet bara jag känner
oron som är oron som ränner
Ovetande om ovetande svar
ger signaler ger allt som är kvar
Håller tyst håller er på halster
bakom en mur bakom mina alster

Björn Blomqvist 2013-10-24

Kärlekssång

Darrande på manschetten
du sväljer en extra gång
Torr tunga på kuvertet
du förseglar din kärlekssång

Lacken flyter på kuvertets mitt
du trycker lackstången mot
Hjärtformad gjutning i snitt
du skriver kärleksord på not

Sången sjungs på rosa ark
du tonsätter orden hon hör
Musiken är ljuv, versen stark
du sjunger med i egen kör

Väntan på replik är evigt lång
du vaktar posten för svar
Tårar dränker din kärlekssång
hennes respons är uppenbar

© Björn Blomqvist 2013-10-21

 

Dagen efter – veckan före

“Kära dagbok…” Nää, glöm det. Det var bara en illusion av något obefintligt. Dagen efter det intryckspulserande konstmötet igår och dagens långa repetition i konsten att tämja ett sjungande teaterstycke, känner jag mig lite “off”. 

Egentligen vill jag på det igen – ett nytt konstmöte under lunchen såklart. Tiden som sprang fortare än min lunchpromenad hejdade min framfart. Jag medger ändå att dagens repetition i scenkonstens anda är ett konst- och kulturmöte värt att bära med sig. 

Efter hela dagen i replokalen kan jag erkänna att både hungern och tröttheten kröp fram. Tack och lov är de bara skuggor av helhetsupplevelsen. Så kul och spännande och lärorikt det varit på repetitionen, har jag inte haft på länge. Musikal är den saknade strängen på min lyra. I en gigantisk ensemble känns det som strängen är på sin plats. Trivsamt i gruppen, njuter jag av varje stund. 

Som amatörskådespelare i snart 18 år har jag aldrig provat på musikal, snarare bara sett dem på scen och på film. Orsaken byggs på tron att jag bara kan spela teater och till viss mån dansa. Sång är för mig främmande. En liten men ack så viktig talroll är min insats i uppsättning. 

På heder och samvete, lovas det nu att nya intressanta konst- och kulturmöten presenteras här – allt oftare. Egenskrivna alster och rapporter från min manusvärld ska också bli flera. En vecka fram i tiden sitter jag säkert här igen och bloggar. Något jag har lovat mig själv. Glömskan att ha roligt under en skrivprocess är myten om sökandet efter inspiration. 

Bokmanuset växer sakta fram nu när en deadline bara är några stormsteg bort.  

Björn Blomqvist 2013-10-20  

Bilder från gårdagens lunchpromenad: 

Två sidor av samma ansikte

IMG_2006En trappa upp så att säga. Dit upp jag sällan går. Där skapade jag mitt konstmöte idag. Det har gått en vecka sedan förra konstmötet men det är på tiden att jag kommer igång med både konst- och kulturmöten igen.

Idag tog jag chansen och gjorde så som förra helgen. Under lunchen som bryter av repetitionerna med musikalen, besökte jag ett konstgalleri. För ovanlighetens skull besökte jag Galleri Sjöhästen, beläget mitt i centrala Nyköping. Ett galleri jag ytterst sällan besöker, men jag kände att det var deras tur att få ett celebert besök av mig just idag.  

Just nu pågår det en utställning där av Pepe Ribes, “måleri, skulptur och gravyr på egentillverkad papper”. Efter halva utställningen insåg jag vart konstnären vill komma med sina alster. De domineras av varma färger och mjuka former, med och utan konturlinjer. Den övervägande koloriten består av varma naturfärger, såsom brunt, beige, blått och även gult respektive rött. Akrylmålningarna på de uppspända dukarna omgärdas av träramar i brun nyans. Det för att skapa en harmonisk balans mellan motiv och ram. 

Till skillnad från förra helgen, är dessa alster mer föreställande och betydligt mjukare i sin utformning. Konstnärens återkommande element i målningarna med delad yta och två kontrasterande färger är tydliga. Mestadels är det ansikten med en trekantig form som delas av med var sin färg. Som exempel finns det ansikten med en gul och en röd sidohalva. Något som är ofta förekommande i målningarna.  

Vissa motiv föreställer nakna kvinnor i surrealistiska poser. Stora runda vader och lår, samt bröst i tydliga cirkulära former. Ljuset som fångar vissa objekt från en bestämd vinkel är där för att skapa delning mellan ljusa och mörka nyanser. Det är vanligt förekommande. Som exempel kan nämnas ett alster med motiv av en tjur och en kvinna. Förutom kopplingen till  Spanien (Barcelona) där konstnärens sägs bo och verka, ser man hur den mörka koloriten hos tjuren bryts av via kvinnans något ljusare nyans.

Det finns fler alster på samma tema, dvs. alster med två ljusbilder, samt koppling till Spanien, och Katalonien – gult och rött i rutmönster. Vissa motiv är måleriska, men många med en mer tydlig linjekontur. 

Järnskulpturerna i utställningen domineras av ansiktsmotiv med två olika halvor. Två kontrasterande sidor. Som exempel kunde jag se ett trekantsformat ansikte i järn där vänster ansiktshalva var framträdande med ett fyrkantigt öga, medan höger halva var tillbakadragen med mer djup och till synes ett runt öga. Överallt såg jag de tvådelade ytorna/ansiktena med kontrasterande kolorit/detalj. 

Likaså gravyrer är delade i olika sektioner, varav varje sektion har sin färg. Färgerna i gravyrerna är betydligt ljusare, kallare och starkare i färg. Kanske ett medvetet val från konstnären? Bara en sån sak som motivet av tjuren och kvinnan (akryl). Tjurens kraftiga runda ben i mörk kolorit, bryts av i bildfånget av kvinnans två ljusare, men lika runda ben. Kanske placerade han henne där för att bryta av bildytan? Gravyrerna med ansiktsmotiv tycks delas in i färgerna rosa, gult, turkos och orange. Varje sektion har sin egen färg – aldrig samma färg på hela ytan av ansiktet.  

De djupskapande teknikerna är de traditionella. Ett diagonalt plan/perspektiv samt objekt placerade i bakkant, dvs. i mindre storlek, högre upp i bild. En järnskulptur bestående av en fyrkantig ram, indelas i tre sektioner, varpå varje sektion det finns ett ansikte med den för konstnären, traditionella formen. Även dessa tre ansikten har två omaka sidor.  

Om jag skulle göra ett försök att hitta tecken och symboler, finns det många objekt att titta närmare på. Jag gör så gott jag kan via mina symbol- och teckenlexikon. Färger har sina symboliska förklaringar, vilket jag redogjort för i tidigare inlägg. Dessa behöver ingen närmare beskrivning. Däremot ser jag en koppling mellan alster nr. 50 Harlekin och konstnären. Figuren har ett rutmönstrat kläde i gult och rött, såsom Kataloniens färger (Barcelona).  

Till skillnad från förra veckans konstmöte, tilltalar denna utställning mig något mer. Kanske beror det på de varma färgerna, vilket jag själv föredrar. Kanske är det de mer föreställande motiven som jag gillar. 

För skojs skull kan jag väl nämna att sjöhästen symboliserar sjöfart, grace, havets makt och symbol för en säker resa. Den symboliserar också sjöfarare/sjöfart inom heraldiken.  

Björn Blomqvist 2013-10-19

Händer, linjer och Ländler

IMG_0634[1]På samma plats, eller snarare i samma område finns två verksamheter som engagerar mig just nu. Vid Bryggeriet i Nyköping finns replokaler där jag håller till tillsammans med en superduktig ensemble som just nu för fulla muggar repeterar musikalen Sound of Music. Jag spelar en liten roll i musikalen, men trivs ypperligt att få äran att vara med. 

Mittemot replokalen ligger två, till och med tre konstgallerier. Som konstvetare, men med en längre tids prestationsångest har det blivit få besök där – trots att jag för länge sedan var medlem i föreningen Fiskhuset som har sitt konstgalleri just där.

IMG_0258

Efter repetitionerna av några scener i musikalen och en del ländler (dans), var jag nöjd med dagen. Av den orsaken fick jag mod att besöka Galleri Fiskhuset igen. Jag hoppades på att få tillbaka lusten för konstanalys. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hungrig som en björn tassade jag runt bland alstren på en betydligt snabbare tid än vanligt – men vid varje alster stannade jag. Inga genvägar alls. 

Det jag reflekterade över på utställningen av Åsa Kvissberg (måleri och grafik), var först och främst hur alstren domineras av starka linjekonturer, människor och händer. Motiven ger ett abstrakt intryck, men är i högsta grad föreställande. Jag var inte helt förtjust i alstren. Kanske är det inte min smak av konst. Mina konstbetraktelser har högre ambitioner och mer åt historisk konst – inte samtidskonst. Trots allt kunde jag tolka dem i en surrealistisk kontext. Mycket vitt och svarta linjekonturer som framhäver figurer i form av ansikten, poserande kroppar och händer – placerade lite varstans.

Alstren är mestadels måleri, men också några i grafik. Temat är detsamma i nästan alla verk. En gemensam sak är också den förmodade medvetenheten att låta färgen rinna och skapa motiv av spill eller dräll med akrylen. Oftast är dessa element i blått eller grönt. Blått, grönt, gult och de svartvita människokropparna såklart, är den generella upplevelsebilden av dem alla.

Angående detaljer och symboler vill jag inte ge nån direkt beskrivning på det. Magen kurrade och jag orkade inte genomsöka alstren ordentligt. Det fanns i alla fall djup och kontrast i motiven, men som sagt – jag tyckte motiven var för röriga och oharmoniska för att falla mig i smaken.

Nu ska jag twittra och skriva på mitt bokmanus istället. Hoppas på bättre analyslust nästa gång. 

Björn Blomqvist 2013-10-12 

Kedjereaktion

Bakom berget jag just klättrat uppför reste sig flera toppar. Berget jag såg visade sig vara en bergskedja utan slut. En avklarad klättring blev början på nästa strapats. Med en tung börda på mina axlarna känns väskan på ryggen tom.

En kedja av bekymmer dras ut längs hela bergsryggen. Alla strapatser ska bestigas innan kedjan tar slut. Den tunna luften är tjockare än länken som bryter mönstret. Samma misstag gång på gång lurar bakom varje sten. Önskar jag kunde hoppa och lämna allt, men linan dra mig tillbaka.

Fastkedjad i en bergskedja hänger bekymren kvar likt ett bungyjump. Jag kommer inte därifrån. Ingenstans är sikten klar, ingenstans finns en enkel väg tillbaka.

Att vara på topp är inte detsamma för alla. Din topp kan vara positiv, min topp ett hinder att komma tillbaka. En bagatell är inte bara en bagatell i den bemärkelsen bagatellen inte sitter i klistret. Ett kalhygge är lättare att skapa än att bli av med bekymmer som sitter på näthinnan.

Varför?

Björn Blomqvist 2013-10-02

Tro, hopp och självförtroende

   “Du måste börja från botten”, är det första den nyblivne tjugoåring får höra då tecken på ett återfunnet självförtroende flyger förbi. Botten är för långt ned för honom – botten är för djup. Istället ställer han siktet uppåt – upp mot stjärnorna.
   Äldre erfarna förståsigpåare ger råd efter råd men tjugoåringen tror och hoppas på bättre tider. Han är övertygad om att gräset är grönare på andra sidan.
   Skiftena i val överglänser skiftcyklarna på bruket men lugnet infinner sig. Plågoandarna har flugit sin väg likt flyttfåglarna om vintern. En f.d. Tonåring går en kamp mot de vise männen och med hoppet som lever på tron att det nyfunna självförtroendet ska ta honom till skyarna.   
   Teater, politik, dans, gitarrspel och datorer fyller hans vardag, men pannkakan är ett faktum. Allt stannar upp – han är vilse på stigen som leder till offerplatsen.
   Plågoandarna som har lekt energitjuvar under tre tunga år har kanske gjort honom arbetsskygg.    
   Vad är det som har skrämt honom? Varför är han som han är? Kan den allvarliga olyckan 1982 haft en bidragande orsak? Finns det en dold agenda, finns det en bokstavskombination gnagande under ytan? Frågorna är många men ingen av dem får ett svar. Kanske kan framtiden svara på det?   
   Allt nytt är så spännande. Allt det nya ska prövas med en insats på 110%. Studiebesök på högre läroanstalt väcker intresset för mera studier – allt för att få tiden att gå.   
   Med stormsteg mot offerplatsen framkommer det tydligt det som är tjugoåringens akilleshäl. Konfrontationer blir blysänken och hoppets flöte dras ned. De vise männen ger råd han inte vill lyssna på – han har en alldeles egen väg mot platsen. 
   Tjugoåringen som trampat upp sin egen stig mot offerplatsen, stöter på negativa krafter. Tillbaka till brottsplatsen måste han fortsätta följa sitt hjärta.   
   Med en fullastad bil – ett fullastat sinne och en resa på 50 mil är han tillbaka – redo för klättringen. Vistelsen i den främmande staden har kantats av mildrade plågor i skolan och en färd mellan ljus och vishet – mörker och svarta tankar.
   Med facit i hand hade råden varit bättre men ingen stoppar den som följer sitt hjärta. Sin hjärtas stig är bättre dragen än andras redan upptrampade vägar, kantade av hinder. 
 
Fortsättning följer… 
 
Based on a true story 
 
Björn Blomqvist 2013-09-27
 
 

Andarnas plågsamma uppvisning

   Valet kunde inte vara sämre. Grabben under bilen avslutar grundskolan utan smärre hinder. Han tar parti för de svaga och ansluter sig till nördarnas läger.
   Gymnasievalet blir fel från första början och grabben vill inte gå om ännu ett år. Valets felprocent presenteras av andarna – plågoandarna!
   Den yrkesrelaterade utbildningen i grannkommunen väljs med omsorg efter slutbetyg och för att slippa tre år till i hemkommunen. Nya vänner ska införskaffas men plågoandarna kommer emellan.
   Den erfarenhet han samlat på sig från grundskolan och den sporadiskt förekommande mobbning hamnar i skuggan av vad som komma skall under gymnasiets tre tunga år.
   Gymnasiet blir ingen jakt på kunskap – snarare en skattjakt på personliga tillhörigheter. Jakten på hans skor och arbetskläder som en dag på skolan, kastas i containern utanför. Det är bara början!
   Äventyret tar inte slut där. Grabben som ser sämre på ena ögat efter den traumatiska händelsen, vintern 1982 har nog bättre syn än läraren som inte ser vad som försiggår bakom hans rygg.
   Eleverna slussas till och från skolan via buss, men det gäller inte alla. En dag plockas grabben upp av föräldrarna eftersom bussen åkt ifrån honom. Det för att plågoandarna ser till att han missar bussen hem den dagen.
   Tårar på kind och gående längs landsvägen hämtas han upp. Bussen är inte säker den heller. Även där sker det som aldrig få hända i en skolelevs liv. Vart han än sätter sig i bussen blir han slagpåse. En dag ryter han ifrån, men det blir bara värre
   Nörden från bruksorten passar inte in i pusslet av fordon- och epatraktor-raggare från vischan. Valet var fel från början, det visar andarna på plågsammaste vis.
   Efter två år flyttar han till en ny stad och en ny skola. Där ska grabben läsa tredje och sista året på gymnasiet. Lugnet blir kortvarigt. Nya andar finns men i mindre styrka. Något som ändå stör.
   Plågoandarna formar honom till en osäker pjäs i deras maktspel. Nya utmaningar och val uteblir i rädsla för repressalier från den styrande andevärlden.
  Dåliga ursäkter blir medicin för att slippa klassresor. Resorna sker ju via skolbuss och bussresor med klasskamrater ligger som en tungt skynke över honom.
   Plågoandar ska stoppas vid grind – det vet han. Före trafikolyckan fanns en plågoande i hans klass och från samma kvarter. Anden med plågsamma motiv talades till rätta av de vuxna, och från den dagen var han och olyckspojken bästa vänner. De var han och en ytterligare vän som skulle leka med olyckspojken den dagen då olyckan var framme, men pojken kom aldrig till lekplatsen.
   Det finns hopp, det finns tro men låt inte andarna gå sin egen väg – den kan bli plågsam.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true story
 
Björn Blomqvist 2013-08-26

Änglar finns – dem har Herren sänt

   Det var en vinterdag i januari 1982 – den 7:e närmare bestämt. En pojken var på väg till en kamrat i ett kvarter längre bort. Pojken är 8 år och springer såsom små pojkar gör ibland. Pojken springer över vägen – han halkar omkull.
   Snön ligger blank på vägen – en bil kommer åkande. Bilen har hög fart – pojken sitter på ända. Bilen bromsar – bilen glider. Pojken är kvar! 
   Den dagen, den stunden är världens alla änglar samlade. Bara skyddsänglar är där. De vakar över pojken men han är borta.
   Var är han? Har bilen kört på honom? Har han slungats åt sidan? Har änglarna fullgjort sitt uppdrag? Bilen står stilla – pojken saknas än.
   Pojken ligger under bilen – jo under bilen. Han har släpats under bilen längs vägen. Hans liv hänger på en skör tråd. Allt är svart. I akutfart körs pojken till sjukhuset. Medvetslös och nedsövd blir sjukhusets kulvertar det första han minns efter uppvaknandet. Pojken överlever! 
   Ett kraftigt slag mot huvudet utgör skadan. Hjärnskada och ett vätskefyllt huvud. Huvudet röntgas. Synnerverna har skadats – pojkens synfält försämras. Ska han bli återställd? Hur ska han klara sig i framtiden? Frågorna är många – svaren har framtiden gett. Han kan stå, gå och springa! 
   Ryktet sprids snabbt i pojkens kvarter – “han är död”. Ryktet är falskt – ryktet har fallerat. Pojken är hemma och leker som friska barn gör. 
  Det går lång tid innan beslutet tas. Pojken som halkade på vägen halkar efter i skolan. En kamp för stödundervisning kommande läsår är förgäves. Överheten avlägger dom – pojken ska gå om ett år. Pojken är 1 år äldre än sina klasskamrater men inget han reflekterar över. Han vill bara leka och spela boll. 
   Synen är sämre men inget hinder som stör. Ett bra öga och ett sämre öga. Han är nu en i mängden och ingen bryr sig om åldern längre. Motgångarna kommer senare. 
   Den sämre synen hamnar skuggan under tonåren – år som domineras av mobbning av andra orsaker.
   Pojken som bokstavligen släpades under en bil men som överlevde mirakulöst är i högsta grad på banan. Han har rest sig från många fall, men blåslampan är honom i hälarna.
   Att han i vuxen ålder kan gå, stå och springa beror på att världens alla skyddsänglar vaktade vid hans sida och reste honom upp på kommando från gud.
 
Fortsättning följer…
 
Based on a true stor
 
Björn Blomqvist 2013-08-21

Random personliga inlägg…

DSC00369Jag har under en längre tid försökt få ihop en diktsamling om livet med offermentalitet, men diktandet har avstannat. Orsaken är väl bristande inspiration eller för lite rödvin kanske 😉

Jag har valt att kassera projektet, men var inte oroliga – jag är fortfarande arg och det kommer att finnas här på bloggen som en novell. Det kommer vara en episodbaserad novell utan bestämt slut i mörkare tonläge.

Tillsammans med mina inlägg om kulturmöten, kommer det dyka upp korta berättande episoder på bloggen. Tonläget är som sagt mörkt och kan innehålla spår av religiositet (jag är inte religiös). Jag är ju sällan elak i mina bokrecensioner eller konstanalyser, därav något annat för en gång skull. Något måste ju vara av motsatt karaktär här på bloggen. 

Inläggen blir som en novell, uppdelad i många korta episoder, och jag kommer i vanlig ordning försöka så gott jag kan. 

Björn Blomqvist 2013-08-21

Nygammalt kulturmöte

Igår när jag ändå hade vägarna förbi så att säga, hade jag stora förväntningar på att utföra nya kulturmöten. När jag hade lite tid över lyckades jag bara med ett kulturmöte. Övrig tid gick åt till shopping, fika och i väntrum på lasarettet.

Kulturmötet blev förpassat till min gamla arbetsplats, Sörmlands museum och Kungstornet. Det kan ju kännas lite konstigt med tanke på att jag känner till det mesta som försiggår där i utställningsväg (2 år som guide och 1 år som allt i allo). Och så var fallet, inget har förändrats sen sist. Några kollegor är också kvar, men däremot har jag ingen inblick i årets stadsvandringar eftersom jag inte är anställd längre.

Jag bestämde mig för att gå med på en av säsongens stadsvandringar, den om hus på öster sida om Nyköpingsån. Vissa delar av vandringen kändes bekant eftersom jag själv höll i arkitekturvandringen sommaren 2011 och den var till vissa delar, belägen på Öster.

Vissa hus känner jag alltså till och andra hus var intressant att få vetskap om. Guiden är ju min före detta kollega så jag visste att det skulle gå bra. 28 personer med mig inräknat, gick med på vandringen. Det är en bra siffra och en inte allt för stor grupp. Det gäller att samla upp gruppen på små ytor och berätta om huset vi ser framför oss.

Den enda nackdelen med denna vandring var trafiken. Många tunga fordon skulle just passera där vi befann oss. Det är mycket trafikbuller på Öster. Tidigare arkitekturvandringar var mer i lugna området, såsom västra Storgatan som är gågata samt intill teaterparken.

Hur som helst tog jag några bilder under stadsvandringen, plus några bilder på hus som ligger på andra platser, hus jag fotade på min väg till mitt huvudsakliga ärende i Nyköping – ett läkarbesök. Allt detta innebar att jag fick skjuta upp de galleribesök jag hade tänkt mig. Galleri Fiskhuset m.fl. får alltså vänta till nästa gång.

Björn Blomqvist 2013-07-25

Utseendet…

Det är inte hur jag ser ut som avgörs i detta läge, snarare hur bloggens tema ska vara. Jag kände att förnyelsen behövdes. Jag har alltså bytt tema på bloggen igen, men innehållet är detsamma, dvs. en blogg om mina kulturmöten med mera.

Temat just nu är nygammalt. Jag hade det till en början, men har bytt lite då och då. Nu kör jag med detta tills jag återigen vill byta.

Det är mycket jag vill, men besluten måste bestå under en längre tid. Nu ska jag inte störa er mer. Jag ska ägna mig åt läsning och författandet istället. Kanske snart kommer jag ut på ett kulturmöte och då hörs vi igen.

Björn Blomqvist 2013-07-12

Stigande dagsform

Det har gått en vecka sedan jag skrev på bokmanuset sist. Idag när jag kom igång med det hittade jag ett bra flow. Det kan bero på att jag skrev scener som utspelar sig vid en mer närbelägen plats än andra i manuset. 

Platsen jag använder för scenen har jag besökt ett tjugotal gånger om året i tio års tid. Det är så mycket lättare att skriva om dem när man är väl bekant med både platserna och gestalterna. 

Jag ska inte avslöja miljön, men i dagsläget är det inte mycket kvar av platsens ursprung. Däremot har jag tydliga minnesbilder därifrån – kanske mer än många andra. 

Jag har kommit drygt halvvägs in i bokmanuset, kanske mer än så, beroende på hur den ska sluta. Jag trivs som fisken i vattnet när jag kommer igång med skrivandet, men jag är mer rädd för att inte orka läsa annan litteratur på sidan av. 

Björn Blomqvist 2013-06-25 

Hur var det nu igen…

Hej alla läsare eller snarare ni få läsare. Jag har inte glömt bort vare sig er eller bloggen. Jag har ju en till blogg som jag använder för mina kreativa krafter, medan denna blogg fortfarande är en plats för tankar och synpunkter från mina kulturmöten. Den senaste tiden har jag inte åtagit mig några uppdrag med anknytning till konst- eller andra kulturmöten.

Jag har full kontroll över situationen, men som sagt, jag är slö när det gäller kulturmöten just nu. Jag har fortfarande bara kommit halvvägs med bokmanuset, men jag hoppas på en mer kreativ period under sommaren.

Eftersom jag även har skrivit på både tvåan i serien och påbörjat trean, ser det ljust ut på bokfronten. Jag förväntar mig inga stordåd. Det första delmålet är att skriva klart ettan under detta år och därefter fortsätta med redigeringsarbetet under nästa år.

Nä, nu ska jag inte gnägga om bokmanuset mer, jag ska ta mig i kragen och ägna mig åt det jag har både intresse och fallenhet för – konstanalyser! 

Björn Blomqvist 2013-06-22 

Sömnlös

Under natten som var hade jag tråkigt och kunde inte sova. Jag hörde regnet slå mot hustaket och då tog jag fram mobiltelefonen och skrev ett inlägg på bloggen istället. Det fick bli vad det blev helt enkelt.

Regnet mot taket falla
med skänk från ovan ge
Ljudet av smatter tralla
med stänk från himlen se
Fåglar under krona stå
med vingar torra i vind.
Vilar under molnet grå
med ringar röda på kind

Dropp från ovan tystnar
med döva örons lyte
Ugglan i trädet lyssnar
med röva fånga sitt byte
Solen om morgonen går
med slutna ögon ger.
Drömmar av sömnen får
med knutna nävar ger

Av Björn Blomqvist 2013-05-30

So far…

Solen skiner över boksidorna, över mitt skrivande och i berättelsen likaså. En dag blir det grått, regnigt och sidorna fylls av vatten. En vanlig företeelse kan jag tro, men jag bär den med mig hela tiden – berättelsen.

Disciplinen är på flykt från drömmen om författarskap. Motivationen är den tröst som finns att tillgå, men den är beroende av ett disciplinärt förhållningssätt.

Nästan 120 sidor gammalt har manuset visat att jag kan om jag vill. Vissa dagar tror jag på det – andra dagar undrar jag vad det är jag har gett mig in på.

I en knivskarp konkurrens ska jag skära mig fram med en berättelse som är skriven för min egen skull. I kväll tas ett nytt steg närmare drömmen. Nya ord och nya intriger ska föra mig vidare in i fiktionens dramaturgi.

Än skiner solen över drömmen, men orden skuggas av orosmoln fyllda med skepsis.

Björn Blomqvist 2013-05-29

Skit också ;-)

Att ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad är vardagsmat idag, det går inte att ta miste på. Dagligen får man höra om det i nyheterna och inom politiska kretsar. Jag tänkte att det kan vara intressant att få höra några berättelsen på området, och då valde jag att läsa boken (antologin) Skitliv. Den handlar om just ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad.

Jag är ju inte någon ungdom längre så att säga (70-talist, nära 40-strecket), men visst kan jag kanske känna igen mig i vissa livsöden. Jag har själv brottats med timvikariat, visstidsanställningar och har även blivit ”utlasad” från mitt senaste arbete. 

Till en början är bokens fokus på just ungas villkor och hur illa det kan vara, men något senare in i boken känner jag igen mig. Det visar sig att vi akademiker inom kultur- och mediebranschen har samma svårigheter att få ett stadigt kneg, så att säga. Journalister och vi kulturvetare har det gemensamt att både medie- och kulturbranschen präglas av tillfälliga anställningar.

Det går inte att ta miste på att innehållet har en vänsterprägel, dvs. den nuvarande Alliansregeringens olika åtgärder för arbetsmarknadspolitiken, är av ondo. Det återkommer på flera ställen i boken hur negativt den ser på de dåliga förhållandena för de anställda inom bemanningsbranschen. Likaså den försvagade fackföreningsrörelsen inom samma bransch och regeringens ansvar för de höjda fackföreningsavgifterna, lyfts upp som dåliga exempel för en villkorslös arbetsmarknad.

Man kan ju undra varför jag läser denna antologi eftersom jag inte är vare sig ungdom eller vänsteranhängare. Det är av samhällspolitiska skäl och av egna erfarenheter av dåliga villkor från arbetsmarknaden som jag läser den. 

Det finns även några positiva berättelser i boken – kanske för att få en kontrast eller att ge en balans till helheten. Boken vill jag inte ge mer än en 3:a. Det som drar ned betyget är den återkommande negativa synen på bemanningsföretagen, det blir lite tjatigt, samt den för mig ointressanta dikten eller vad det nu skulle föreställa, på slutet.

Däremot var det intressant att det lyfts fram om hur det är ställt på arbetsmarknaden och dess villkor i de ekonomiskt krisdrabbade länderna i Sydeuropa, såsom Italien och Spanien. Det är viktigt att få en inblick i det och sätta in det i kontexten. Likaså några berättelser om hur man kan lyckas på arbetsmarknaden och komma sig upp i hierarkin var bra att få ta del av.

Björn Blomqvist 2013-05-10

Skriv, skriv och skriv!

Jag tänkte att jag skulle ge en liten lägesrapport eftersom det inte har blivit så många kulturmöten den senaste tiden. Jag har i och för sig läst en bok de senaste dagarna. Jag har läst en fantastiskt bra och intressant bok för oss som har författardrömmar. Jag har läst boken, Att skriva med glädje, av Kim M. Kimselius

En del saker i boken stämmer bra med mitt eget skrivande. Så långt är det bra, men det finns andra intressanta delar som jag ska ta till mig och jobba extra med. Det som är slående är att det som Kim berättar om, angående sitt eget sätt att skriva, ser jag vissa likheter med i mitt skrivande. På så vis är jag inte helt ute och seglar. Författardrömmen lever i högsta grad, men det återstår mycket arbete och många timmar framför datorn.

Däremot har jag gett mig in på fler bokprojekt. Jag har börjat skriva på uppföljaren till den bok jag har arbetat med i fyra månader nu. Det kanske är vågat, men jag ser det som en möjlighet att utveckla mitt språkbruk. Jag försöker leva efter devisen: att skriva och åter skriva, eller “övning ger färdighet” som det också kallas.

Hur som helst ska jag inte tappa tråden. Jag har i och med min ickeanställning denna sommar på Sörmlands museum, en bra möjlighet att gå på guidade turer etc. och därefter rapportera om det i form av kulturmöten här på bloggen.

Debutmanuset är 1/3 klart och uppföljare är bara i sin linda. Båda manusen är kriminalromaner såklart eftersom de hänger ihop med varandra på ett visst sätt. Mer vill jag inte avslöja – men så var det med den saken och jag lovar att hålla mitt löfte. Första bokmanuset ska slutföras innan årets slut, som ett fullskaligt utkast. Mina framsteg i bokprojekten med mera uppdateras också löpande under sidan “Projekt”.

Björn Blomqvist 2013-04-28

Det blev bättre mot slutet

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt ett litterärt kulturmöte med fokus på jämförelse. Det har tagit sin tid eftersom jag läst 1 till 2 kapitel varje kväll med mindre inslag av sömn (tröttsamt att läsa på kvällen). Jag har i ett tidigare inlägg i samband med en recension av Dan Browns senaste bok, Den förlorade symbolen, sagt att jag ska läsa en bok på liknande tema.

Boken jag har ägnat mig åt är Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell. Till skillnad från just Dan Browns böcker, handlar denna bok om skattjakt på litterära hemligheter istället för att leta efter hemligheter inom konstvetenskap och historia. Som konstvetare gillar jag ju Dan Browns böcker. Carrells bok tycker jag passar bättre för litteraturvetare eller de som iallafall är något insatt i ämnet – det är inte jag direkt. De så kallade mellanspelen som finns med i boken blev jag lite trött på.

Det som framförallt skiljer Carrells bok från Dan Browns böcker är att den är skriven i förstapersonsperspektiv, dvs, jag-form. Jag i berättelsen är regissören och Shakespeareforskaren Kate Stanley (Skulle kunna vara författaren själv med tanke på författarens profession och yrke utöver sitt författarskap).

Kate ger sig ut på skattjakt efter en hemlighet med Shakespeare-anknytning såklart. Hon hamnar i blåsväder och är på flykt från både mördare och poliser. En aspekt som är till Dan Browns fördel är att hans böcker är brutalare, mer som thrillers och att det blir mer action tidigare in i berättelsen. Sånt gillar jag. Carrells bok däremot, visar inga tecken på spänning eller action förrän efter 300 sidor.

Jag ger Carrells bok 3 folion av 5 möjliga, dels för att den är skriven i jag-form och eftersom den faktiskt blir mycket spännande de sista 130 sidorna. Författaren lyckas också bra med att maskera/kamouflera saker och ting i berättelsen för spänningens skull. Saker jag först misstänkte men som inte var så, men ändå osv. Ni fattar nog. Jag vill ju inte avslöja något i förväg inför ert eventuella kulturmöte.

Nästa bok som står på tur är antingen av Mo Yan eller Björn Ranelid. Jag har inte bestämt mig än. Snart kommer ju en till bok av Dan Brown ut på marknaden och innan dess vill jag läsa fler böcker.

Björn Blomqvist 2013-04-17

(Vår)tid…

Ny månad, nya solstrålar och öppningar i livet. Våren är min nyckel till välmående. Det är nu jag blommar som så många andra – en Blomqvist blir till Blomma. Hursomhelst så skriver jag för att jag blir glad om våren och vill visa det i och med min kreativ kraft.

Sommaren kommer jag inte glömma såklart, den har sin tjusning och jag ser redan framemot den, oavsett vad jag gör i sommar. Förhoppningsvis jobbar jag – gillar inte arbetslösheten. Jag har planer på att inreda stugan på tomten som en skrivarlya men vet inte hur eller vart jag ska göra av all bråte som finns i den.

Gamla fönster, verktyg och trädgårdsredskap med mera. Fönstren sparades för att bli till växthus av något slag men än har inget hänt sedan vi bytte fönster i huset. Det är minst 7 år sedan.

Jag har nu skrivit ungefär en fjärdedel av bokmanuset dvs. ca 75 sidor. Det har tagit nästan 3 månader och målet är att skriva klart manuset innan årets slut. Därefter återstår många redigeringar och korrekturläsningar innan jag bestämmer mig för skrivbordslådan eller om jag skicka det till ett förlag eller flera. Nästa bokmanus ska påbörjas direkt efter nuvarande eftersom det är så kul att få skriva ned sina historier och berättelser.

Björn Blomqvist 2013-04-05

Hoppet lever…

Jag har egentligen inte så mycket att blogga om för tillfället men det är lika bra att hålla bloggen uppdaterad. Jag har kommit igång med bokmanuset men det blir inte varje dag jag skriver. Jag har för första gången skrivit så långt på ett manus att jag har passerat 100 000-vallen (tecken).

Målet står fast i att jag ska fullfölja hela manuset och inte lägga ned det pga. bristande inspiration. Manuset ska bli klart hur dåligt det än vara – det är processen att skriva ett fullskaligt bokmanus som är målet. Vad det blir med det sedan är en gåta – precis som mysteriet i berättelsen.

Jag har bra verktyg nu att arbeta med. Förutom bra skrivprogram till datorn, har jag också införskaffat böcker om hur man ska lyckas med bokutgivning och om att skriva med glädje. Jag försöker också läsa många romaner för inspirationens skull, men det går lite upp och ned med det. Jag läser för sällan så att säga. Jag har läst i samma bok i snart en månad när jag annars skulle kunna läsa hela boken på bara några dagar.

Innehållet i bokmanuset vill jag inte avslöja mer än att jag presenterar processflödet här på bloggen under “Personligt” med antal ord och sidor. Jag har redan nya idéer för nästa bokmanus och det är ett gott tecken. När nuvarande bokmanus är klart kommer jag direkt börja på nästa, beroende på nuvarande bokmanus utfall, dvs. byrålådan eller inte.

Det som däremot inte går framåt är diktandet, det som är min egentliga passion. Jag påbörjade en diktsamling för ett tag sedan men som har stannat av. Jag påbörjade den bara för att jag trodde jag inte orkade skriva en hel roman med allt vad det innebär – research, fantasi och disciplin etc. Diktsamlingen ska berätta om allt jag gått igenom från tonåren tills idag – en känslomässig berg- och dalbana genom drömmar, uteblivna val, mobbning och en resa in och ut i självkänslans karusell..  

Just nu går det bra på bokfronten och jag är inte det minska orolig för mitt diktande heller. Dikterna kommer till mig när jag minst anar det, brukar det bli. Nog om detta – ville bara vädra mina tankar och öka på statistiken av blogginlägg 😉 

Björn Blomqvist 2013-03-25

Uppåt, framåt, siktet inställt

Eftersom jag inte har gjort några kulturmöten den senaste tiden borde jag inte blogga, men jag behöver uppdatera läget lite. Orsaken till uteblivna kulturmöten är bekvämlighet och för att jag tränar alldeles för mycket istället.

Däremot har jag investerat några hundralappar i ett nytt datorprogram att skriva bokmanus i. Vid programmets utforskande ser jag att det kommer passa mig bra. Skrivandet går inte fort framåt men de rör på sig i alla fall. Eftersom jag oftast kommer på nya scener, händelser eller karaktärer när jag minst anar det, kan jag nu med det nya programmet, anteckna dessa separat men ändå få de med i huvudhandlingen.

Jag börjar känna mig lite som en författare men som sagt – jag är nybörjare och har bara författardrömmar, inget annat. Jag skriver bara för min egen skull och på min fritid och drömmen kanske aldrig slår in.

Nu när våren börjar titta fram längtar jag tills det är fritt fram på cykelvägarna att springa (ingen is och inget grus). All den träning jag ägnar mig åt just nu, är nog den dyraste och nyttigaste investering jag någonsin gjort. Den kostar tid och svett men den ger mig kraft och energi att förändra mig själv och världen omkring mig.

Jo förresten – Melodifestivalen som jag följer i mindre utsträckning än i fjol, är ju ett kulturmöte. I år är jag inte personligen på plats (var på 2:a chansen förra året). Jag följer festivalen i år från tv-soffan som så många andra.

Formkurvan ser ut att peka uppåt för en gång skull – så var inte oroliga om jag inte levererar alster i detta nu. De kommer till mig när jag minst anar det. Jag är en känslosam kreatör som letar fokus och med siktet inställt på nya utmaningar.

Björn Blomqvist 2013-03-05