På andra sidan tröskeln sträcker sig det gråa betonggolvet. Golvet är lika slitet som stenmuren utanför. I bortre högra hörnet står den. Den fyrbenta träplattan och ett bekvämt bakstycke som reses av svarvade pinnar. En överliggande balk svänger i halvcirkelform och håller dem på plats. För dagen är hen blå. De svarvade benen bär den tunna plattan och all börda den bär. Doften av målarfärg vittnar om en kladdig yta. Benen hålls samman av horisontella kompisar i samma runda utformning. Ingen får sära på dem. Gruppen är samlad i kampen mot tyngdlagen. 

Klockan på väggen ovan står lika stilla som stolen. Visarna pekar i jorden och himmelens riktningar. Den breda sprickan i väggen drar skiljelinjen mellan klocka och fönsterkarm. Ljuset genom den frostiga fönsterglaset placerar stol och klocka i skuggzonen. Den kalla karga luften i rummet förlänger torktiden medan målarstänket på golvet, stelnat för länge sedan. Den ojämna grå markbetongen konkurrerar med månens kratrar. Ojämnhetens ansikte speglas i partier längs golvet. 

Ljudet som fångas i rummet är luftens motorväg genom takventilerna. Det som rör sig i rummet är spindelväven i taket. Luften som strömmar in surfar längs vävens vågrörelser. Döda flugor åker snålskjuts på detsamma. Vävens kyrkogård är rummets ända boplats. Inga andra varelser vistas i rummet. 

Björn Blomqvist 2014-01-17