Jag ska inte vara allt för långrandig – men mitt kanske största och mest betydelsefulla kulturmöte är till ända. Flera månader med musikalernas musikal, Sound of Music har givit mig allt jag drömt om. Erfarenhet, vänner, beröm, scenvana, ett underbart umgänge och massor av fina stunder. Allt hårt slit har i och med detta hamnat i skuggan. Det är inte illa.

Under alla föreställningarna (12 st.) stod publiken upp och applåderade på slutet. Tänk dig den känslan. Helt underbar – likaså upplevelsen och resan i stort. Det var två barngrupper (von Trapp) som spelade varannan föreställning (förutom Liesl) och varje gång var det lika proffsigt. Vilken jämnhet!

Jag själv är nöjd med min insats. Jag gjorde det jag var tillsagd att göra – att bråka och gräla på scen m.m. i rollen som Baron Elberfeldt. Därutöver var jag också statist i en dansscen, och dansa – det kan jag, det vet jag 🙂 I slutet var jag också soldat (löjtnanten), vilket bar emot lite eftersom vi talar om en soldat ur tredje rikets armé (nazist). Men det är ju teater och den rollen får stanna där. Han finns inte mer. 

Eftersom alla sångare/sångerskor i ensemblen (nunnekören inräknad) var så oerhört duktiga, har resan fått mig att börja musicera igen här hemma. Till skillnad från andra produktioner jag deltagit i, är hela produktionsapparaten nästan lika stor som hela ensemblen, och tack vare det har det fungerat utomordentligt bra runt omkring. Jag trivdes under sminkningen, bakom scen och med alla runt omkring.

Men vad hände sen? Jo, plötsligt var resan slut. Med massor av tack, kramar, tårar och farväl och med tomheten nära kommer vemod med hjärtat fullt av upplevelser. Där ska resan finnas kvar för lång tid framöver.

Det var första gången jag deltog i en NYMOS-produktion, men troligtvis inte den sista.

Tack!

Björn Blomqvist 2013-11-18