Jag rusar rakt in. Mörkret är påtagande redan vid infarten. Jag har färdats med sagda ord och okontrollerade tankar. Det är så mörkt att alla spöken blir skrämda. Bara hjärnspöken trivs där.

Luften är tunn men tung nog att dra mitt huvud mot den hårda marken. Vatten rinner längs väggen. Det släcker alla försök till ljussken. Elden har inte access, elden är utrotad.

Glada tankar virades som kapslar av lyckopiller. Kapslarna spricker och pulvriserade piller yr omkring. Pulverdimma och mörker visar vägen mot undergång. Gången är smal, marken under är mörk och hård.

Jag väntar på öppning utan att ta mig dit. Stilla väntan är den pinande fruktan. Sår bildas innan skada skett. Sår i mitt psyke, sår som stundom ska läkas.

Ta mig härifrån!

Björn Blomqvist 2014-05-01