Hur högt det än må vara ser jag inte klart. Det rasar samman när motgångar blåser. Ett ödesdigert fall mot marken är nära, men månen som lyser håller det kvar. Allenast i natten är svärtan den spik som spräcker allt itu. Stormen av prestationsångest kastar sin mantel över månens sken. I ett absolut mörker jag famlar efter klarhet. Högst upp på toppen jag står och vet inte varför jag lät er bygga det. Er tycke och smak i min egen tunnel har fraktat materialet det består av.

Björn Blomqvist 2014-02-03