Christmas markets are delightful and awaken a longing within me when I think of my old workplace. The annual Christmas market outside the museum entrance has an irresistible charm. The weight of nostalgia feels overwhelming. The grand county museum, with its fantastic exhibitions, stirs strong emotions in me. Every visit is a melancholic journey. Every step I take reminds me of the memories and moments I have left behind.
Once inside the museum, the excitement hovers. Many fantastic exhibitions to explore. One of the exhibitions, “Out of the Shadows” – an art exhibition by Johan Thurfjell, captures your attention. It gives a strong sense of connection and touches you deeply.
Fhoto: Björn Blomqvist
“The door is a solitary object but also a symbol. A door is never just a door: it is a portal, a threshold, an interface. It separates outside from inside, but also offers a path to the other side. What hides behind it?”1
Alone in the dark. Only me, the door, and the light that speaks with an intense voice for both of us. Small in the sense of the room, yet so enchanting in its depth. Behind the lonely door hides something longing to reveal itself. The hidden seeps out like a loving whisper, as if the work itself challenges the boundary between presence and absence. In Johan Thurfjell’s exhibition Out of the Shadows, a scene is born. It is a powerful symbol of the spaces that are usually kept in darkness within us.
The installation contains two works, The Door and Backstage. But it is The Door that captivates the gaze and awakens profound questions. It stands there, seemingly ordinary, yet it pulses with a mysterious sense of what is happening inside, or behind. An intriguing movement seems to have just swept past. A secret activity might be unfolding, hidden from our eyes.
In encountering the work, the thought arises that every human being carries their own inner universe. This universe is a landscape of winding corridors, narrow corners, and unexpected openings. The door becomes a marker for the point where reality and imagination meet. What we think we know is unsettled by what we only sense. It is in this in-between space. In the very moment of doubt, the work opens itself and begins to speak.
Upplev 1700-talet på Ljungs slott i Östergötland. Besökare får utforska ståtliga salar, kök och hemliga rum, och Axel von Fersens kärleksbrev till Marie Antoinette får nytt liv. En eftermiddag fylld av skratt och historisk atmosfär – en tidsresa utöver det vanliga.
Slottet, färdigställdes år 1779, men byggandet påbörjades redan 1776 på initiativ av fältmarskalken och politikern Axel von Fersen den äldre. Arkitekten bakom det lokalt producerade slottet, var Jean Eric Rehn1. Slottet är byggt av sten och tegel från trakten.
Skådespel, skådeplats
En teatervandring genom slottet görs av guider från föreningen Ljungs Slotts Bevarande. Såklart iklädda 1700-talskläder. Allt börjar i husets hjärta. I köket på nedervåningen.
Uppradad längs ena kortsidan i köket fick man följa skådespelet. Ett storslaget köket med spis, skafferi och porslinsskåp. En scen ur 1700-talets vardagsliv utspelades bland kökspigor och tjänare. De klagade på maten, skämtade om falska råttor i köket och någon tog en klunk ”medicin”. Skådespelet fortsatte.
På nedre plan finns även ett kafé, en utställning om Jean Erik Rehn och en museibutik. Entréhallen är i rokokoinspirerad stil.
En trappa upp, i den s.k. adelsvåningen, höll Axel von Fersen den äldre2 och hans familj till. Våningen är inredd i ren gustaviansk stil3.
Adelsvåningen
I den stora matsalen med sina långbord, står en kakelugn och öppen spis i vardera kortsida vägg. Under 1700-talet kom kakelugnar att bli populära. På väggarna hänger porträtt av Fersensläktens medlemmar.
Matsalen, belägen på slottets norra sida, har fönster mot norr för att hålla rummet svalt under varma dagar. Efter en kort scen ur ett teaterstycke med ensemblen går man vidare till hertigens sovrum.
Axel von Fersend.y.4 var lång och stilig, men sängen var bara 1,65 meter lång. Den hade sänghimmel för att skydda mot drag och kyla, och för att ge en viss avskildhet. Även i sovrummet uträttades behoven.
Under den pågående föreställningen kom jungfrun in och tog fram en pottskål under hertigens säng. Kärlet bars sedan upp till vinden och tömdes för att förhindra att lukten störde slottsinvånarna.
Från sovrummet ledde en dörr in till Axel von Fersen den yngres fängslande arbetsrum. Här skrev han brev till sin älskade Marie Antoinette med osynligt bläck. Jungfrun, som flitigt skötte om kontoret, avslöjade parets hemliga kodspråk i breven.
I de eleganta salongerna dansade herrarna och damerna. De rörde sig till hovfolkets musik. Musiken var troligen barock eller inspirerad av 1700-talets folkvisor. Den spelades från pianot intill. Deras perukprydda huvuden rörde sig i takt med melodin. Jag kan dock inte med säkerhet säga vilken musik de dansade till.
Guvernanten låg i nästa rum och vilade, plågad av huvudvärk och illamående. I sin omtanke erbjöd jungfrun henne ett huskurat vinblandat läkemedel. Jag minns att det innehöll rött och vitt vin. Det hade också kanelstänger och något mer. Det lät som en tröstande roséfärgad glögg. Den skulle kunna lätta hennes besvär.
Guiden visade upp sina tidsenliga kläder, med strumpor, kjolar, underkjolar och nattlinnen prydligt lager på lager. Hon gav oss en inblick i 1700-talets mode. Hon förklarade att en mouche var en viktig del av modet. Det var ett litet skönhetsmärke format som en fluga. Mouchen hade både praktiska och estetiska syften och symboliserade status. Guiden placerade sin mouche på högra kinden.
Avslutning
Den timslånga guidade turen, med inslag av teater, avslutades med en känsla av tidsresa. Vi fick möta 1700-talsdamerna i deras praktfulla dräkter och lyssnade fascinerat på de gripande berättelserna om både slottet och Fersensläkten.
Tillbaka på nedervåningen, bland rokokodetaljerna, återvände jag till 2000-talet. Mitt fokus skiftade nu till museibutiken och Ljungs kyrka, där många Fersensläkter vilar.
Jean Eric Rehn (1717–1793) var en central gestalt inom svensk arkitektur under gustaviansk tid. Han förde övergången från lekfull rokoko till stramare nyklassicism inspirerad av antikens ideal. Efter studier i Paris blev han hovintendent och professor vid Konstakademien, och hans stil kom att prägla den gustavianska estetiken.↩︎
Axel von Fersen den äldre (1719–1794) var greve, militär och diplomat. Han var ambassadör i Frankrike och medlem av riksrådet. Som en ledande företrädare för hattpartiet drev han en profransk, monarkistisk politik. Han var far till Axel von Fersen den yngre.↩︎
Gustaviansk stil är den svenska tolkningen av fransk nyklassicism under Gustav III:s tid (ca 1770–1810). Ljusa färger, raka linjer och klassiska motiv som urnor och band präglar stilen, som förenar enkelhet och elegans.↩︎
Axel von Fersen den yngre (1755–1810) var adelsman och officer med internationell karriär. Han umgicks i franska hovet och blev nära vän med Marie Antoinette – ryktet säger även älskare. Han deltog i planeringen av kungafamiljens flykt under franska revolutionen och blev senare riksmarskalk i Sverige. Hans brev och dagböcker ger en unik inblick i 1700-talets Europa.↩︎
Julita gård, med anor från 1100-talet, speglar svensk kulturhistoria genom medeltida klosterliv och herrgårdsliv från 1900-talet. Guidade visningar avslöjar gårdens hemligheter och berättelser från Arthur Bäckströms tid.
Vinden blåste härligt från väster och vågorna på sjön Öljaren var höga. Jag såg verkligen fram emot en fantastisk utflykt till Julita gård. Platsen har en historia som sträcker sig till 1100-talet.
Julita gård är en betydelsefull historisk plats som ligger drygt en timmes bilfärd hemifrån. Idag ingår den i Nordiska museets samlingar, dit den donerades av sin senaste ägare, löjtnant Arthur Bäckström.
Vandring i tid och rum
Ensam och förväntansfull stod jag där (sommaren 2024). Bara jag och guiden. En privat visning, nästan som en dröm! Vad jag fick veta från guidningen, är det jag kommer delge er här. Det är mina intryck och mina betraktelser!
Det så kallade stora huset, där guideturen startar, är betydligt yngre än platsen, vilket ger den en spännande historia. Huvudbyggnaden uppfördes på 1600-talet. Huset brann ned under mitten av 1700-talet, men ett nytt hus uppfördes på samma plats, senare under 1700-talet.
Gården köptes på auktion av Arthur Bäckströms föräldrar, år 1892 från familjen Palbitzki. Vid köpet var huset helt tomt. Det gav familjen Bäckström en fantastisk möjlighet. De kunde sätta sin egen prägel på gården – både på exteriören och de tillhörande byggnaderna. De gjorde även inredningen personlig och skapade ett varmt och inbjudande hem. Enligt guiden.
Tiden före Arthur
Klädd i tidsenliga kläder berättade guiden med en fängslande passion om huset — enbart för mig. I det inledande anförandet sades det att kung Knut Eriksson donerade gården Säby år 1180. Gården omfattar en betydande del av Julita socken.
Donationerna tillföll cistercienserorden. Munkarna uppförde ett kloster på den plats där herrgården nu står. De konstruerade ett valv på den plats där den södra flygeln är belägen.
I den södra flygeln, ovanför valven, finns ett imponerande kök, där maten till alla på gården tillagades med stor omsorg. Ett andra kök finns också i den norra flygeln. Ibland fungerade det även som ett välkomnande soppkök för luffare och andra förbipasserande.
Under reformationen på 1500-talet, när Gustav Vasa regerade, stängdes klostren. Tidigare hade klostren varit viktiga för lärande och andlighet i Sverige. Landet blev lutherskt, vilket förändrade det religiösa och politiska landskapet. Staten fick mer makt över kyrkan och dess tillgångar. Julita blev ett kronohemman, vilket påverkade den lokala befolkningen och ekonomin. Kungamakten fick styra klosterjordarna och omfördela resurser för att stärka sin makt.
Jag vet en del om Gustav Vasa. Men jag hade ingen aning om att han tillbringade sina sista två veckor på just Julita. Under tiden han var där, var han sjuk. med sig hade han ett följe på 200 hästar. Det är inte helt klart om sjukdomen han drabbades av under resan dit var den som ledde till hans bortgång. Guiden kunde tyvärr inte ge några svar på den frågan.
Arthurs Bäckströms tid
Arthur Bäckström övertog gården 1902 efter sin far, Johan Bäckström. Arthur arrenderade den med stor entusiasm och hängivenhet fram till sin död 1941. Detta skapade en stolt tradition som fortsätter att inspirera. Under Arthurs tid byggdes bland annat en kuskbostad, ett stall samt ett vagnsgarage.
Arthur hade inga egna barn, men många hundar. De var inte bara husdjur, utan också en integrerad del av hans liv och hans familj. Enligt vad guiden sa, vilar hundarna på samma heliga plats som Arthur själv, i evig gemenskap.
Arthur var verkligen en omtänksam person! 1 600 luffare kom förbi hans gård under ett och samma år. Han brydde sig om de fattiga och hungriga － en bra gest, enligt guiden. Hans önskan att hjälpa till var genuin. Han ville se till att alla levde gott, både de som behövde stöd och de som arbetade på gården. Han ville att alla skulle känna sig värdefulla.
Porträtt av Arthur Bäckström, målat av Bernhard Östergren 1935.
Stora huset
Första våningen (markplan) i huvudbyggnaden var Arthurs privata del. Guiden berättade återigen, entusiastiskt om hur viktiga hans hundar var för honom. Varje morgon njöt han också av rabarberjuice, en god start på dagen, helt enkelt. På bordet bredvid sängen står en kanna som bekräftar berättelsen.
Jag ställde många frågor, vilket gjorde att jag lärde mig mycket och kände mig inspirerad. Vad fick jag mer veta?
Jo, i ena änden av våningen finns Arthurs frukostrum, och i den andra änden finns hans sovrum. Däremellan finns ett sällskapsrum där dignitärer möttes för att prata, njuta av cigarrer och spela kort. Kanske diskuterades affärer och politik där?
På våning två möttes jag av en vacker salong och en matsal. De var fyllda med Rörstrands-porslin och glas med Arthurs sigill på. Jag frågade såklart guiden om glasen kom från Reijmyre glasbruk, som grundades år 1810 och ligger inte så långt härifrån. Guiden visste inte, så den frågan får framtida besökare själva undersöka.
I det så kallade Julitarummet hänger en imponerande målning av Julita krutverk. I krutverkets verkstad tillverkade man läderkanoner. Ja, hör och häpna! Detta var en banbrytande uppfinning som avsåg att göra kanoner mycket lättare att transportera på slagfältet. Tyvärr blev projektet ett misslyckande, eftersom krutblandningen ofta exploderade.
Målningen är en kopia, berättade guiden. Originalet kan beskådas på Rijksmuseet i Amsterdam. Jag besökte det museet våren 2023. Jag beundrade verket utan att tänka på att det var originalet till verket jag nu står framför. Vilken slump?
På översta våningen finns ett underbart bibliotek, ett gästvänligt gästrum och en rymlig salong. Biblioteket rymmer över 5 000 volymer, vilket säkerligen är en glädje för alla vetgiriga besökare. De stora koffertarna vid gästrummets entré, berättar om spännande långväga resor.
Det var inte bara besökare och luffare som var där. Även de anställda. De flesta av gårdens 150 arbetare bodde i området. Många var torpare och hade förmånen att bo i något av de 80 torpen.
Henning Forsman
En som ofta omnämndes var gårdssnickaren Henning Forsman. Största delen av herrgårdens möbler är tillverkade av honom. I hans verkstad, belägen i utkanten, fanns ingen elektricitet, fick jag veta. Allt arbete utfördes för hand och med mekaniska maskiner.
I herrgården (stora huset) fanns det däremot el. Guiden pekade entusiastiskt på lamporna i taket – utan lampskärmar, just för att kunna visa att huset hade elektriskt ljus.
Forsmans uppdrag var att skapa möbler för herrskapet i en rad olika historiska stilar. Mycket av möblemanget i huset bär hans osynliga signatur av finess och elegans. Guiden visade stolar i empirestil, med majestätiska lejonfötter. Dekorerade med tofsar.
På egen hand
Efter en timmes guidning lämnade jag huset. Den stora trädgården breder ut sig framför mig. Ett lusthus är synligt i fjärran. Det är en kopia, som guiden poängterade. Originalet är beläget på Skansen.
Många intryck rikare fortsatte jag det spännande utforskandet av området. Nu utan guide och efter eget intresse. Orangeri, museum och kyrka är verkligen några av de fantastiska byggnader som bör besökas – och självklart ett mysigt kafé! Kaffet var nästan dyrare än inträdet, men den vänliga personalen gjorde upplevelsen värdefull.
Intill kyrkan ligger det förtrollande Julita Skans hembygdsmuseum, en skattkammare av historia och kultur. Där öppnar Arthur Bäckström lyckligt sitt hjärta och sin privata samling, som gnistrar av minnen och historier. Men det är inte allt!
En mindre, men kraftfull konstutställning har också funnit sin väg hit. ”Äntligen!” utbrister jag inombords, ”lite modern konst som väcker liv och känslor.” Utställningen ligger en trappa upp i museets gastkramande entrébyggnad. Utställningen framhäver imponerande verk av lokala konstnärer i Katrineholms kommun, inklusive Julita. Den arrangeras av den ideella föreningen KIKK (Konstnärer i Katrineholms Kommun).
Museibyggnaden är härligt sammanbyggd med gårdens kyrka via en liten, charmig innergård. Kyrkporten, som sig bör, vetter mot väster – mot det glittrande Öljaren.
Det stora huset är beläget i öster, vilket även gäller kyrkans altare. Besökare färdas således från väst till öst – från mörker mot ljus – när de passerar genom porten till altaret. Kyrkor har traditionellt konstruerats med altaret riktat mot öster, den riktning där solen stiger.
Kyrkan, eller snarare kapellet, är uppfört i trä i enlighet med Arthurs egna visioner. Inuti anordnas träbänkar och ett altare i öster. Byggnaden, som är liten och stillsam, präglas av ett fristående klocktorn (kampanil) intill.
Dagen avslutades med ett besök i orangeriet och det närbelägna tegelbruket. Några blommor inhandlades innan sista stoppet. Museibutiken.
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska.For the original English text, see [Exploring Modernist Architecture].
Vissa byggnader fångar blicken utan att egentligen vara vackra. De står där, kantiga och råa, men med en tyst närvaro som man inte kan värja sig mot. Ibland passerar jag ett sådant hus. Det är ett stycke modernism med brutalistiska drag. Byggnaden väcker fler frågor än den ger svar.
Hantverkshuset
En byggnad kan fängsla en genom sin karaktär. Framhävd av dess spetsiga tak och glasfasad som gestaltar modernism. Råbetong som lyfter fram samspelet mellan funktion och form. Det skapas ett rum för reflektion kring tid och material.
Det finns byggnader med medveten arkitektonisk utformning av olika skäl. Det är just den del som syns tydligast, och som jag på något sätt tycker är spektakulär. Inte för att den är unik – det finns såklart andra byggnader med liknande form och stil. Som jag själv säger: ”Den sticker verkligen ut.”
Byggnaden har länge fångat mitt intresse, och med sin fascinerande arkitektur. Den står ut och fångar min blick när jag går förbi. Jag kan stå länge framför den och fundera över vad den förmedlar ur ett arkitektoniskt perspektiv.
När jag betraktar byggnaden tycker jag inte att den är särskilt vacker. Men när jag står framför entrén och det utstickande taket sträcker sig över mig, känner jag en viss modernistisk närvaro. Byggnaden utstrålar också en brutalistisk charm.
Personligen tycker jag att den påminner om en tweedkeps med nedfällda öronlappar. Den liknar också en haj med lång, spetsig panna. Det är utan tvekan en modern byggnad. Den har ett spetsigt, utstickande tak. Dess glasade fasad betonar dess unika arkitektoniska stil.
Huset är byggt 1964 och står vid ett mindre industriområde i Oxelösund. Området går under namnet Stålbyn. Jag har inte kunnat hitta någon information om husets historia eller vem arkitekten bakom det må vara. Det jag vill undersöka är hur byggnaden förhåller sig till olika arkitekturstilar.
En fallstudie
En modern byggnad med en distinkt glasfasad och ett spetsigt tak, representativ för modernism och brutalism.
Jag har tillbringat en tid med att söka i min kunskapsbank och i arkitekturböcker i mitt eget bibliotek. Analytiskt, baserat på byggår, material och form, skulle jag säga att det är modernism1.
Designen visar asymmetri i byggnadens nedre del (vänster i bilden) jämfört med andra sektioner. Det spetsiga, utstickande taket och dess ojämna former anknyter till modernistisk arkitektur. Då byggnader i modernistisk stil, oftast präglas av platta tak, öppna planlösningar, gardinfönster och minimal dekoration.
Valet av material – tegel, glas och betong – är typiskt för modernismen. Det skapar en industriell känsla och betonar minimalism och rena linjer utan dekorativa detaljer. Dessa aspekter visar att byggnaden förkroppsligar funktionalism2 – kännetecknad av funktion, form, process och industriell design. Den tillgodoser människors behov.
Hantverkshuset rymmer olika verksamheter, bland annat en bilverkstad, en vårdcentral, en postterminal och en reklambyrå. Den uppfyller effektivt samhällets behov – ett kännetecken för funktionalismen.
En annan stil som härstammar från modernismen är brutalism3, som kännetecknas av enkla, obehandlade material som betong. En arkitektur står utanför tradition och konventionell estetik, och uppnår effekt genom råa former och materialens ärlighet. Två centrala byggnader inom brutalismen är Hunstanton School i Norfolk och La Tourette Abbey i Frankrike.
Reflektion
I mötet mellan betongens tyngd och glasets ljus blir byggnaden mer än bara en form. Den blir ett kraftfullt eko av sin tid. Den reflekterar vår egen blick på den och dess betydelse. Analysen leder mig bestämt till funktionalism och brutalism, där det finns gott om utrymme för nya insikter och perspektiv.
Modernistisk arkitektur är den arkitekturstil som dominerade den västerländska världen mellan 1930- och 1960-talen. Den kännetecknas av ett analytiskt och funktionellt förhållningssätt till byggnadsdesign. Byggnader i denna stil präglas ofta av platta tak, öppna planlösningar, gardinfönster och minimal dekoration. ↩︎
Funktionalismen är en gren av modernismen som uppstod på 1920-talet. Arkitekterna fokuserade på byggnadsdesign utifrån funktion. Detta resulterade i släta, odekorerade fasader med platta tak och enkla geometriska former. ↩︎
Brutalistisk arkitektur blomstrade under 1950- och 1960-talen. Den drevs av en strävan efter funktionalitet och betonade också ärlighet i materialanvändningen. Stilen kännetecknas av råa betongytor, exponerade bärande element och ofta enorma proportioner. Brutalismens charm ligger i avsaknaden av utsmyckning↩︎
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska.For the original English text, see [Exploring Stora Sundby Castle].
Stora Sundby skott
Stora Sundby slott reser sig som en dröm ur sagornas värld, bara en och en halv timme bort från vardagen. Bakom dess murar döljer sig sekler av makt och kärlek. Från medeltida fästning till romantiskt sagoslott.
På schemat stod Stora Sundby slott! Slottet står präktigt här i Sörmland, vilket väckte en varm känsla av hemhörighet. Bilresan dit tog en timme och trettio minuter. Fast besluten att ta in allt som guiden hade att berätta, skulle jag komma därifrån allt rikare på historiska intryck.
På slottet bor 4:e generationen av familjen Klingspor. Av privata skäl, är fotografering inomhus inte tillåten. Slottet är yngre än tidigare slott jag besökt. Det bär på en rik historia som sträcker ända till 1200-talet. Slottet omges av en storslagen park och vidsträckta jaktmarker. Med en engagerad guide fick jag inblick i slottets rika historia. Jag ser fram emot att dela dessa tankar med er.
En plats med rötter i 1200-talet
Stora Sundby har sina anor från 1200-talet. Sjön Hjälmaren, vars strand slottet ligger vid, är Sveriges fjärde största sjö. Den var betydligt större på 1300-talet än i dag. Maktkamperna som avlöste varandra under 1300-talet, förekom även här. Det var en orolig tid med kungar och hertigar i konflikt.
Redan på 1200-talet, uppfördes ett försvarstorn här. Det första egentliga slottet byggdes på 1500-talet under ledning av Lars Siggeson Sparre. Familjen Sparre kom att spela en avgörande roll för Stora Sundbys utveckling. Under flera sekler lade de grunden till ett storslaget arv. Det var på 1600-talet som den den berömda riddarsalen tillkom. Det är hjärtat i slottets historia.
Den romantisk omvandlingen
I början av 1800-talet kom Carl de Geer till Stora Sundby, då en av Sveriges rikaste män. Hans dotter behövde ett eget hem, och planerna på ett nytt slott tog form. Men Carls hustru, Ulrika Sofia Sprengtporten, hade helt andra idéer.
Sofias vision för slottet föddes ur de riddarromaner av Sir Walter Scott, hon hade läst. Hon drömde om ett romantiskt slott som taget ur litteraturens värld. Inspirationen sägs vara Walter Scotts hem Abbotsford. Noterat: (att enligt guiden är det det samma arkitekt som skapat de båda slottet, men jag är källkritisk till det.) Är det verkligen så? Slottet är vad det är (ett kalenderslott) och kommer vara det för lång tid framöver.
Stora Sundby blev ett så kallat kalenderslott, en symbol för tidens gång. De fyra stora tornen representerar årstiderna, de tolv små tornen, årets månader. Slottet har dessutom 52 rum och 365 fönster. Det är lika många rum som årets veckor. Det finns en dag för varje fönster likaså. En arkitektonisk hyllning till tiden helt enkelt, eller som guiden sa; “Ett fönster om dagen att tvätta”.
Första stoppet var riddarsalen – slottets hjärta. Att stiga in där, var som att färdas tillbaka till 1600-talet. Väggarna pryds av målningar i läder, och som skildrar Kartagos fall, skapade under de Geer-eran.
På en vägg hänger ett porträtt av Karl XIV Johan. Han var den förste Bernadotten. Han var också den franske soldaten som blev svensk kung. Taket i salen höjdes upp under ombyggnaden för att ge plats åt en praktfull takmålning i de Geer-stil. Där i taket, tronar Sparres vapensköldar som ett monument över familjens historia.
Nästa stopp var matsalen – enkel men fylld av charm. I ett hörn står en kakelugn som tycks ha överlevt seklerna utan att förlora sin charm. Väggarna är klädda med kalvskinnstapeter. Guiden berättade på ett poetiskt sätt hur varje fyrkant i tapeten representerar en kalv. Det var som om varje del hade sin egen berättelse. “I skenet av levande ljus lär tapeterna ha skimrat på ett närmast magiskt sätt”.
I följande rum blev stämningen plötsligt mer familjär, nästan komisk – som i en familjescen ur en tv-serie. Släkthistorierna flödade: vem gifte sig med vem, vilka allianser skapades? I det röda rummet däremot, har delar av tv-serien Young Royals spelats in..
Slottets hemligheter
Endast ett fåtal av slottets 52 rum ingår i rundturen. Man fick höra både skvaller och legender om familjerna Sparre, de Geer och Klingspor. De utsmyckade salarna konkurrerade med berättelserna själva. I ett av de sista rummen skimrade svagt upplysta 1700-talsmålningar av en italiensk konstnär. Hans namn föll i glömska i stunden. Kanske på grund av den nästan spöklika stämningen där.
Plötsligt stod jag åter på borggården, fylld av samtal om spöken och hemliga gångar. Men finns det verkligen det och ett stort bibliotek? Jo, det finns ett bibliotek, dock inte stort – och detaljerna kring de hemliga gångarna förblir höljda i dunkel. Det gör platsen ännu mer fängslande. Förhoppningen är att fler delar av slottet en dag öppnas för allmänheten.
Stora Sundby slott bär på fler berättelser som väntar på att bli berättade.
Sammanfattning
Besöket på Stora Sundby slott var en tidsresa genom 1200-talets och 1800-talets stil. Med sina fyra torn och 365 fönster är slottet som en levande kalender. Guiden delade familjernas historia, makt och kultur. Riddarsalen och de mindre rummen berättade om svunna tider och personliga historier. Även om få rum är öppna, upplevs mystik och fantasi kring hemliga gångar och spöken. Slottet är både ett arkitektoniskt mästerverk och en del av Sveriges historia.
Efter lördagens konstrunda och massor av intryck, var det dags för nästa utställning, dagen efter. Denna gång en annorlunda utställning. En utställning som emellanåt flyttade och rörde på sig. Tillsammans med massor av folk och många äldre män i keps, var det flygfarkosterna som skulle bli sedda och utställda. Det var inte första gången, vare sig för mig eller arrangören. F 11 Museum brukar anordna en Flyg & Motordag på Stockholm Skavsta Airport varje år. Jag har flera gånger varit där. I år var det dags igen. Egentligen inget nytt under solen.
Förutom korv med bröd och korv med bröd eller varför inte korv med bröd överallt, gick jag runt i folkmassan för att bese de uppställda flygplanen, titta på modellplan och bläddra i gamla flygtidningar. Inte för att jag är nån entusiast numera, utan snarare för att det blir en sorts utställning när planen står där, uppradade. Med flygplan i luften var det svårt att fota (med en iPhone 6), men intressant att se dem göra konster i luften. Det var bara flygplan av äldre modell detta år. Förr var det mer modernare stridsflygplan med (Jas 39 Gripen m.fl), men inte i år. Vad sägs om en DH 100 Vampire, en Sk 16 eller Saab 91 Safir (i grupp) och en Spitfire såklart.
Efter några korvar med bröd och läsk, traskade jag vidare för att se det alla andra tittade på. Bland människor med blickarna i skyn, såg jag allt från ovan nämnda flygplan, till mer spektakulär luftakrobatik. Ett konstflygningsplan med vingar lika korta som bordsskivor, svischade förbi i hög fart. Rök kom ut där bak och loop efter loop flög den enligt ett väl inrepeterat program. Efter en lång dag bland flygmaskiner, kromade bilar och äldre män i keps, hade jag sett det mesta. En DC3:a en Yak-52:a och andra gamla flygplan jag inte vet namnen på.
Den enda plats jag inte besökte, var själva utställningshallen inne i museet. Nu undrar ni kanske varför jag inte var där? Svaret är det att jag har varit inne i hallen ett antal gånger förr. Jag har även flugit Viggen-simulatorn där inne. Det som är mest fascinerande, är att under all uppståndelse, pågår den reguljära trafikflygningen som vanligt. För ovanlighetens skull, finns bara en landningsbana att använda. Den längre av de två, är under omasfaltering. Så medan gamla och specialbyggda flygplan gör konster i luften, kommer så plötsligt en Boeing 737-800 från Ryanair eller en Airbus A320-200 från WizzAir från ingenstans och landar eller lyfter mot varmare breddgrader ✈
Sista maskinen som var uppe i luften var Blériot, men då var vi redan på väg därifrån. En lång dag hade satt sina spår i gamla leder. Jag hoppas kunna se planet i luften vid nästa uppvisning. Kanske redan nästa år, vad vet jag? Annars var det mycket asfalt och mycket gräs att slita skorna på. Som vanligt eller snarare som förra och förrförra året, inte så mycket nytt under solen.
För ovanlighetens skull, gjordes en utflykt med semesterkänsla, bara några mil hemifrån. Just Öster Malma har vi talat om många gånger att besöka. En restaurang med viltkött till buffén fanns också.
Öster Malma, en plats för avkoppling med restaurang och lokalproducerat viltkött.
Smakmässigt och prismässigt – ok. Inte så extremt gott, men man fick ju äta hur mycket man ville. Däremot är ju allt viltkött till maten lokalproducerat – direkt från gårdens slakteri. Vildsvin och älgar skulle beses. Herrgården/godset precis intill, hann vi inte besöka. Jag gjorde ingen närmare historisk koll, så några bilder får tala för sig själva.
Gårdsbutiken blev ett tillhåll medan regnet gjorde oss sällskap. Några vildsvin och elstängsel blev det sista innan avfärd och resa genom det sörmländska landskapet. Kyrka efter kyrka passerade vi utan att besöka någon av dem. Förutom stoppet vid Godishuset, blev Stjärnholm (4 km hemifrån!) den sista platsen innan hemkomst.
Interiören i gårdsbutiken på Öster Malma, med hyllor fyllda av lokala produkter och viltkött.Entrén till Restaurang Öster Malma, med en djurhud på väggen som del av inredningen.
Just Stjärnholms slott har jag besökt otaliga gånger. Våra gäster har däremot inte gjort det. Så det är av den anledningen. Det jag är mest fascinerad av är skulpturparken intill. Jag passade på att ta några bilder.
Skulptur av en bok under ett litet tak i Stjärnholms skulpturpark.En humoristisk skulptur av en man som står på huvudet i gräset, ett unikt inslag i skulpturparken vid Stjärnholms slott.Skulptur av en portal i Stjärnholms slott, omgiven av grönska.
På huvudet, två uppspända ögon som möter naturens estetiska kraft…
På Femörehuvud finns flera attraktioner. Det finns ett museum över kalla krigets dagar (Femörefortet). Det finns också ett naturreservat och ett konstnärstillhåll. Dessutom är det en vacker plats att vila ögonen på. Femörehuvud är mer eller mindre stadens pärla. Oxelösund – staden vid havet, orten med den vackra skärgården.
Välbesökt och välbevarat. Faktiskt en inspelningsplats (2009) – i den tyska långköraren Inga Lindström, är Femörehuvud ett måste för alla att få uppleva.
Jag höll hundkopplet med ena handen och mobilkameran med den andra. Bilderna fångades snabbt. De fångade mig i ett havskast av estetisk skönhet.
Ett kulturmöte som blev ett naturmöte med havsvågorna slående mot klippan, gjorde ingen skillnad. Lika tagen och lika begeistrad som vanligt gjorde jag mitt för att njuta av naturen och samtidigt dokumentera den.
Femörehuvuds karakteristiska fyr som står stolt vid havets kant.En stilla havsutsikt vid Femörehuvud med mörka moln som speglar naturens skönhet.
Längs sträckan mellan punkt A och B, en grådaskig yta jag tittar på. Asfalten framför mig lockar min uppmärksamhet. Jag inser att jag nu ska lyfta blicken. Se allt det andra runt omkring mig. Min blick lämnar den stenhårda ytan under mina fötter. Det tar inte många sekunder så har jag en ny stenhård yta under, över och bredvid mig.
Tunnelns oskyldiga textur av stenhårt material har fått hjälp att tala till mig. Sprejburkarnas språkrör sänder budskap till oss som passerar igenom. Tags, klotter eller konst? Om det nu kan kallas konst, är en subjektiv upplevelse. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg om vad som är konst och inte konst. Det är generellt sett ingenting vi kan definiera, det är bara en personlig upplevelse.
Lika svart som konturen som bildar ansiktet av en uggla, lika svart är ugglans symbolik. Ugglan som är en nattlig varelse, symboliserar otur och själsligt mörker. Ugglan kommer ned till jorden om natten och äter de dödas själar och det kraftigt hoande ljudet och den stirrande blicken ses som ett förebud om död och olyckor.
Det blev trots allt ett kulturmöte igen. Jag och ytterligare tre personer från styrelsen i Oxelösunds Teaterförening var på Pelles Lusthus i Nyköping ikväll. Vi mötte andra kulturföreningar och kulturutövare. Vi lyssnade på en föreläsning om arrangörsutveckling och om utbildningssatsningar i ämnet.
Vi och andra föreningar fick möjlighet att under fikapausen prata och umgås. Vi diskuterade hur man når ut med sitt budskap. Vi pratade också om hur man ska värva nya medlemmar. Det och mycket mer diskuterades under kaffet. Mycket kretsade kring marknadsföring, styrelseteknik och samarbeten. Det var mycket givande och det blev mer grupparbete än mingel, vilket är en fördel.
Kaffet var gott, smörgåsen likaså. Vad mer kan jag säga? Jo några bekanta ansikten var ju där och likaså gamla arbetskamrater. Det gjorde kvällen än mer lyckad.
Oxelösund, en stad vars själ vibrerar i takt med sina monument, bjuder på en fascinerande dialog mellan tradition och modernitet. Sankt Botvids kyrka har en båkformad siluett. Den reser sig som ett ledstjärna för sjöfarare. Kyrkan är en symbol för stadens rika kust- och seglartraditioner. Denna moderna byggnad är uppförd i cement med flyttbara bänkar.
Den bryter mot traditionella normer genom att placera porten i öster. Detta sker som en anpassning till platsens begränsningar, men är samtidigt ett djärvt statement. Kyrkorummets korsformade utrymme, dominerat av korset ovanför mittpunkten, skapar en känsla av andlighet och gemenskap.
I kontrast till kyrkans andliga symbolik står “Ståltheten”, ett monument vars namn i sig bär på en dubbeltydighet. Med sitt “å” istället för ett “o” hyllar det inte bara Oxelösunds stolthet över sin stålindustri. Det hyllar även det material som monumentet är konstruerat av – stål, stadens livsnerv. Beläget nära fiskehamnen, liknar “Ståltheten” en stol med rörliga armstöd, mänskliga armar som sträcker sig mot himlen. Den är en symbol för en bekväm sits. Dessutom är den en plats att vila på. Samtidigt manifesterar den stolt staden som en stålstad, formad och smidd av stål.
Tillsammans skapar dessa monument en dynamisk bild av Oxelösund. Det är en stad där tradition och modernitet möts. Här förenas havet och stålet. Stoltheten över det förflutna och tron på framtiden går hand i hand. Det är en stad som bjuder in till reflektion. Den inbjuder till analys. Framför allt erbjuder den en passionerad upplevelse av dess unika karaktär.
Some Kind of Word Artist 