Frozen moments in
a trembling hand
The icy catch of the sea
in the silence of the stones
The ice, a silent blanket,
in a lullaby for the soul
The icy view of the bay
in the absence of waves
The shroud of white cliffs,
like ice in the drink of life
Slippery places are in
the grip of the coast
Weak polar winds and
the proximity of frozen lips
No turning back when
frozen moments seduce
© Björn Blomqvist 2026-02-10
In this text, I introduce my art analysis method, which is based on observation and interpretation. The method consists of four steps that help us understand artworks on different levels.
As a word artist, I’m also passionate about analyzing art. From a young age, I’ve always been fascinated by examining the elements of a work of art. Naturally, this interest continued after I earned my degree in art history from university.
I’ve previously discussed my method in comparison to Erwin Panofsky’s. There are many similarities between our approaches. I follow my own path, yet my method remains similar to his. My primary focus is on the overall impact of an art exhibition and individual works.
My method comprises four straightforward steps: How, What, Tell, and Who. These steps represent a significant journey: Observation, Representation, Meaning, and Background.
In the observations section (how), there are evident similarities with Panofsky’s pre-iconographic level. Initially, I focus on the technique and skill employed. Secondly, I consider the color, perspective, and movement, as well as whether the image is linear or painterly. These elements often provide insights into the construction of the artwork and the underlying meaning of its expression. Observation serves as the foundation – to truly see before interpreting.
An example of a painting dominated by shades of a particular color uses distinct lines. These lines delineate the boundaries of various figures. These figures, or motifs, appear to hover and are depicted in motion, akin to a car navigating a bustling road. Through careful observation, one can interpret a multitude of elements within the artwork.
Example: Autumn (1912) by Mikhail Larionov at the Centre Pompidou: The bold use of color is striking. The use of blue, in particular, makes representational art stand out. Despite the lack of depth, the image conveys powerful movement through the birds and dynamic figures on the tree. The painterly style is evident in the sharp lines that define the figures’ boundaries.
The representational aspect, as its name suggests, focuses on the subject matter of the artwork. It involves identifying the motifs, figures, and the degree of abstraction present. This step contributes to the overall impression, which is my interpretation of what I perceive in the artwork. While this aligns with Panofsky’s iconographic level, I find the concept of “representational” more intuitive.
A house, for instance, isn’t merely a house on a blank canvas. It can be a specific house with a unique history or a symbolic motif. In such cases, questions often arise rather than definitive answers.
Or…
As depicted in the artwork below, this is not just a representation of a woman. It’s a captivating self-portrait of Frida Kahlo, painted with her own hands. Who was she? The answer lies in the rich and layered background section, which awaits discovery and interpretation in the fourth part.
In the “tell” section, I delve deeply into the artwork, which is my favorite part. I search for symbols, the meanings of colors, recurring motifs, and iconic traits. I want to comprehend the artwork’s layers of meaning. Every color, figure, or shape can hold cultural or personal significance. My goal is to uncover the deeper meaning hidden beneath the surface.
Example: The image vividly captures a significant theme that demands our attention. To fully appreciate the grandeur of Baroque art and the mastery of Caravaggio’s work, we must examine its elements. The figures in the painting are both prominent and impactful. The use of light is striking. In Caravaggio’s works, light serves a dual purpose: it illuminates the subjects and symbolizes the divine. It emanates from an unseen source beyond the boundaries of the image.
The meaning: the moment when Christ is bound to a pillar and scourged by three executioners. The light — the divine — falls mercilessly upon Christ’s body, almost like a spotlight. The composition is tight. The intensity is physical. All superfluous symbols or background details have been removed. The focus is entirely on the human drama.
The background section is crucial for placing the artwork in context. It delves into the creator’s identity. It explores how the artwork fits into the artist’s broader body of work. It often presents the most challenging aspect of analysis. It is also the most rewarding. This task requires a combination of knowledge and emotional insight to grasp the artist’s intentions, development, and environment.
Ragnar Josephson (1892–1966) was an influential art historian. He offers a valuable perspective on the creation of art in his book, The Birth of the Artwork (1940). Josephson identifies three interconnected aspects of an artist’s creation: psychological, social, and aesthetic. These aspects interact and influence each other throughout the artistic process. Initially, the artist expresses their thoughts and emotions psychologically. These psychological elements are then shaped and influenced by social factors. Finally, the artist emerges as an aesthetic whole, combining these influences to create a cohesive and meaningful artwork. This perspective helps me understand the artist’s intention more deeply. It sheds light on the creative process beyond the final product itself.
Imagine this: you’ve successfully completed steps 1-3 of this artwork. You possess a profound understanding of technique, materials, and knowledge. The vivid hues of blue and yellow immediately captivate your attention. The image exudes remarkable depth and employs a classic central perspective, drawing the motifs together at a focal point. You can almost sense the dynamic movement of the waves and the boats at the quay. There’s so much more to discover and appreciate.
In the next step, it is unequivocally identified as a bay. This captivating evening is when the stars truly shine. This is no ordinary bay; it is a remarkable location along the Rhône River at the end of the 1800s. The view vividly captures the essence of the title, “Starry Night Over the Rhône,” for all who observe it.
The image undoubtedly holds profound meaning and purpose. The darkness effectively represents the time of day, while the bright stars clearly indicate when the scene takes place. While there are additional symbols present, their inclusion adds depth rather than overwhelming the viewer. The colors and motifs are significant elements to consider. In the concluding section, we must acknowledge the extensive documentation of the artist’s life. The biographies provide a wealth of information that enhances our understanding of the artwork.
Summary
By first observing, I establish the foundation: the technical and material elements that form the visible structure of the artwork. Through representation, I discern what is depicted and how—seeking the connection between motif and expression. In the third step, I delve into the symbolic layers that the image conveys. Lastly, the background contextualizes the artwork within the artist’s life and surroundings, situating it within a broader cultural framework.
This approach draws inspiration from Erwin Panofsky’s iconology but embraces intuition and artistic emotions. It aligns with Ragnar Josephson’s triad, which encompasses psychological, social, and aesthetic dimensions. Art emerges from the interplay between internal experiences and the external world.
Ultimately, my approach seeks to unveil the vitality of art. When observation intertwines with insight, the artwork communicates. This fosters a dialogue between the artist and viewer, bridging the gap between history and the present.
© Björn Blomqvist 2025-10-09
The opening of the exhibition titled “Kontraster.”
Being inside an art gallery is a great choice, especially when the weather outside is gloomy and rainy.
First, let’s talk about the graphic art by Lennart Jirlow, Olle Bærtling, and Theo Tobiasse. They often featured motifs of King Solomon and other artworks with French themes. The compositions typically centered around common people and the artist himself, Lennart Jirlow. Today, I discovered the color “Jirlow-blue,” named after Lennart Jirlow and his work or visit to a printing house in Paris. This color can be seen on the artist’s clothes in some of his artworks. Besides Jirlow-blue, his compositions are known for their vibrant colors.
Other artworks at the exhibition exhibit a more abstract style. Olle Bærtling predominantly employs vibrant colors, with turquoise serving as a base. I find these pieces captivating. There are also artworks by Theo Tobiasse, which share a common theme. The motifs in these artworks include King Solomon and masks (created by Kent Wahlbeck). The style is modern, incorporating a subtle influence of fauvism.
Subsequently, a grand exhibition showcasing the works of one of Sweden’s most renowned artists, Anders Zorn (1860-1920), is being held. In collaboration with Mollbrinks Art in Uppsala, approximately 50 etchings by the master himself are displayed, covering the gallery walls. These etchings span from the late 19th century to the early 20th century, providing a comprehensive glimpse into Zorn’s artistic journey.
Today, I had a lot to learn. My research interests in art history include symbolic art from the seventeenth century, chiaroscuro (baroque art), and the exploration of symbols in modern heraldic art and modern architecture. To delve deeper into Anders Zorn’s work, I highly recommend visiting both this exhibition and the Zorn museum.
© Björn Blomqvist 2015-11-07
Today, I visited another art gallery, Galleri Fiskhuset, and the closest I could get to a fish was a bowl of liquorice fish on the table. The exhibition featured Mary Ahl Ljungström’s work, primarily oil paintings created with a palette knife. There were also some acrylic and pastel pieces. I observed a range of techniques and color palettes, but they didn’t quite match the quality of the opening on Saturday.
There were both linear and scenic motifs in the paintings. Many compositions featured a typical 3D perspective with the central point in the middle. However, I only liked two paintings because they were painted in oil with a brush. For instance, the artwork “11. Skugga” (oil on canvas) has a soft texture and light colors. The tree is facing the sunlight, casting a shadow on the wall.
Autumn hues in the motifs from “29. Central Park” illuminate a single wall in the gallery. In the painting “Solnedgång Manhattan,” the artist employs a split screen technique. The sunlight divides the motif, with the Empire State Building positioned to the right and other tall buildings to the left. This composition draws attention to individual buildings.
In “13. Blåsväder”, the artist paints a movement. She shows how trees move in the storm. In the background, she amplifies the movement by waves hitting the coast. The difference in techniques and style doesn’t interest my curiosity. Since the last exhibition på Galleri Sjöhästen, it’s difficult to find equally good art.
The specific relevant content for this demand, if necessary, can be delimited with characters. Painting a forest fire once is sufficient for me. I don’t require it to be done again. Doing it more than once is unnecessary, and doing it three times is excessive. Using three different sets of colors further complicates the task. It’s perfectly acceptable to use just one set. I didn’t imply that it’s bad or not high-quality art. However, I do prefer strong colors, cubism or abstract paintings, and surrealistic art.
© Björn Blomqvist 2015-09-22
På galleri Sjöhästen, “2xFRANK”, där starka färger omedelbart fångade min uppmärksamhet. En korg med fyrkantiga äpplen, kallad “kubistisk skörd”, väckte min nyfikenhet. Jag funderade över dess djup, måleriska kvalitet och rörelse, och mina frågor besvarades direkt.
Jag granskade nästa mästerverk, “Blomlådor”. Blomlåda? Buketten står ju i en hink! Jag kisade, lutade mig fram, och då slog det mig. Hela grejen är byggd av fyrkantiga lådor med bilder på. Staplade på varandra, bildar de en blombukett i en plåthink. Då förstod jag konstnärens vision och insåg att ribban låg… högt. Mycket högt. Så jag valde trappan och fortsatte min konstnärliga expedition.
Utställningen bjuder på en blandning av surrealistiska målningar och skulpturer. Rastafarifärgade djävlar och snablar stirrar på mig. Bakom soffan hänger en målning med titeln “Kustbandet”, som föreställer just det – ett band upphängt på en tvättlina, prytt med kustmotiv. Denna lekfullhet genomsyrar hela utställningen och speglar min egen humor. Trots de underfundiga titlarna är alla målningar av högsta klass.
Efter att ha valt ut några favoriter, var det dags för nästa varv, helt ägnat åt skulpturkonsten. Den knallblå divan på bortre väggen, mellan fönstren och bredvid “Green fashion”, är ett iögonfallande inslag. Trots att den saknar belysning, är dess närvaro obestridlig. Jag stod länge och betraktade den innan konstnären själv kom fram för att höra mina tankar.
De intensivt blåmålade stengodsen fängslade mig, men det var konceptet med skulpturer föreställande klädesplagg på galgar som verkligen fångade mitt intresse. Jag uppskattade denna logiska placering. Tänk er en mindre trägalge med en dress/torso, även den i unikt stengods och med betydande vikt.
Längre in i utställningen återkommer motivet i olika material och utföranden. Den sammetslena ytan är resultatet av många lager färg, vilket skapar en överraskande mjukhet i ett så hårt material.
Förutom den blå divanen var målningen i målningen en favorit. Den var en oljemålning med guldram, och den hängde som ett blött tygskynke på ett rep tvärs över vägen. En pensel med röd färg på tork hängde bredvid.
Huvudobjektet är placerat centralt i framkant, medan bilköer på båda sidor om vägen skapar ett centralperspektiv och ger bilden djup. Ljuset som reflekteras mot bilarnas lack är en fröjd för ögat, och samma effekt återfinns i målningen “Frukt och grönt”, där ljuset reflekteras i de gröna bladen till vänster. En annan favorit är “Rubba någons cirklar”, som skildrar en kvinna vars cirklar rubbas.
Jag gillade många alster, bland annat “Ihopkok”, “Boxvin”, “Operatören” och “Avec”. Rekommenderar utställningen varmt. Passa på innan 12 september! Mitt korta besök på galleri Fiskhuset senare ska jag berätta om.
© Björn Blomqvist 2015-08-30
Jag har utfört en grundläggande undersökning av metoden genom att söka efter relevanta beskrivningar online. Jag erhöll viss information från konsttidskriften Volym samt webbplatsen http://www.polymetaal.nl.
Denna kortfattade beskrivning kommer att utgöra en sammanfattning av artikeln “ImagOn – grafisk teknik med möjligheter” publicerad i tidskriften Volym. Artikeln är författad av Margareta Klingberg, och jag avser att använda den som referens för att utveckla mina resonemang.
Rubriken framhäver potentialen hos denna grafiska teknik, vilket jag instämmer i. Det är bildkonst vi talar om, men jag anser att den lika gärna skulle kunna klassas som fotokonst. Vid första anblicken under mitt konstmöte uppfattade jag det dock som grafisk konst, så jag utgår ifrån det.
“ImagOn Intaglio-type” är en relativt ny konstgrafisk metod som använder vattenlösliga färger i djuptryck. Det är även möjligt att kombinera olika tekniker i “i bildorginalet”. Det är så mycket jag förstår just nu.
Denna arbetsmiljövänliga teknik utvecklades av professor Keith Howard vid Rochester Institute of Technology i Rochester, New York. Den återanvänder material skonsamt och använder inga lösningsmedel. Färgen kan enkelt tas bort med diskmedel och vatten.
ImagOn är en fotopolymerfilm som appliceras på ett underlag. Bildoriginalet överförs därefter till filmen genom belysning. För en mer utförlig beskrivning, se “ImagOn instructions”. Denna metod kan jämföras med etsning, men är betydligt mer hälsosam än fotogravyr.
Jag har fått en förklaring. Men för att verkligen greppa processen måste jag vara med. Jag behöver se ett alster födas med den här metoden. Att se det hända skulle ge mig en helt annan förståelse. Men vilken konstnär skulle vilja ha mig som en skugga i ateljén? 😉
Artikeln betonar slutligen den bildmässiga friheten som metoden erbjuder, vilket gör den så attraktiv för konstnärer. Den möjliggör en sömlös blandning av olika tekniker och lager-på-lager-uppbyggnad, vilket ger oändliga kreativa möjligheter.
Björn Blomqvist 2015-08-25
Källa: Konsttidningen Volym “www.volym.info” – http://www.polymetaal.nl
Medan solen värmde utanför satt jag ensam på mitt stamställe. På galleri Fiskhuset pågår just nu en samlingsutställning med konst av tio kvinnor från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad). Utställningen bjuder på en mängd olika uttryck och intryck, med totalt 72 verk.
Teknik och material är otroligt varierande, allt från olja och akryl till porslin, textil och grafik. Vi inkluderar även järnetsningar, emalj, terrakotta och stengods, bland mycket annat. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla det kortfattat.
I “I ett höstfärgat klimat i gult och grönt” (olja på duk) av Annika Kronlind Arvidsson vänder två måleriskt återskapade personer ryggen åt oss betraktare. De verkar se eller diskutera något längre bort i bilden, men deras exakta fokus förblir ett mysterium. I kontrast till detta, i “Karin Olsén Öberg”, möts himmel och vatten i en helt annan kolorit. En liten badande flicka omges av ringar på vattnet, vilket antyder en rörelse i bilden.
En virvel av vågor i vattnet speglar den lysande himlen ovanför. Reflektionen är otroligt skarp och skapar ett teleskoplikt perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Bakom henne tronar en gigantisk väv med digital utskrift. Den är visuellt fängslande och estetiskt tilltalande. Händer sträcker sig mot huvud och hår i Marianne Saapunkis verk “Manus”.
Jag går runt mittensektionen, där en samling porslin och skulpturer i emalj och andra material visas upp. Sådant som inte alltid faller mig i smaken, förutom Hertha Hillfons senaste utställning på Liljevalchs konsthall.
Plötsligt kastas jag över 400 år tillbaka i tiden, på en resa lika lång som Karin EE von Törne Haerns namn. Resan börjar med “Begrundan 40 X 50 cm”, en akrylmålning som föreställer en kvinnas ryggtavla. I en stil som påminner om barockmålare som Caravaggio och Rembrandt, badas ena sidan av kroppen i ljus medan den andra försvinner in i ett lätt dunkel. Den mörka koloriten är måleriskt återskapad, och jag kan inte låta bli att undra om det finns en viss inspiration bakom.
Stilleben fångar allt – färg, ljus, skugga, måleriskt djup och till och med rörelse, trots att rörelse inte är något man vanligtvis förknippar med stilleben. Tänk bara på ett päron som balanserar på kanten av ett bord. Det är en enkel sak, men det lurar ögat att tro att päronet gungar på kanten, redo att falla till golvet.
Jag går vidare in i utställningen. Upphängningen blir platt, men motiven förblir levande. Jag ser några grafiska alster i en modernistisk stil. Randiga mönster markerar övergången till det jag inte har kunskap om sen innan: ”ImagOn”? En konstteknik jag ska undersöka närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia. De består av lökblommor och fåglar som står i stark kontrast mot den vita bakgrunden.
Äntligen! Äntligen kommer det jag älskar, det jag längtar efter – det abstrakta! Linjer möter ytor i en dans av skapande, ytor delas och cirkulära former föds ur tomma intet och bildar nya ytor. Färg mot färg, en explosion av nyanser, linje mot kontur, en skarp kontrast som får hjärtat att bulta. Jag står mitt i en virvelvind av varierande kolorit, omgiven av en symfoni av färger. Jag stirrar, jag fascineras, jag förlorar mig i allt som liknar vatten och labyrinter, i de mystiska djupen och de oändliga gångarna. Jag observerar etsningarna, deras 1970-talets färgteman som viskar historier från en svunnen tid. Jag tittar, jag ser, jag föreställer mig – saker som bara jag kan se i min föreställning, i min egen privata värld. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildytan rör på sig, dansar, flödar, som om det vore levande. Jag tar några steg bakåt, jag betraktar, jag förundras (creapy, men i bästa bemärkelse).
Några tekniska alster av ImagOn föregår en samling expressiva figurer föreställande Taipei. Rastafaris-färgerna, uttryckta genom linjer och kvadrater, ger en expressionistisk upplevelse för betraktaren. Utställningen avslutas med en djupare bildkomposition, skapad med en mer avslappnad teknik liknande van Goghs. De asymmetriskt komponerade stolarna antyder ett medvetet val.
Cirkeln är sluten. Alsterna delar samma kolorit och stil som de två första, skapade av samma konstnär.
Symboler är lite knepiga i den här samlingsutställningen med sina många uttryck och motiv. Jag har svårt att hitta något gemensamt, men för de vetgiriga och nyfikna symbolforskarna ska jag ändå försöka ge en kort förklaring. Tänk på det där päronet som gungar farligt nära bordskanten, nästan på väg att ramla ner.
Päronets sensuella, runda form representerar kärlek och moderlighet. I grekisk mytologi ansågs Athena, vishetens och krigets gudinna, vara päronträdets moder. Inom kristendomen symboliserar päronet Jesu kärlek till mänskligheten. Kineserna ser däremot päronträdet, med sin långa livslängd, som en symbol för långt liv.
© Björn Blomqvist 2015-08-19
Med brinnande iver efter att uppleva en uppsjö av intryck, hade jag inte insett förrän i allra sista stund. Det var då den djupare innebörden av fågelungen PAX uppenbarade sig för mig. Jag kastade mig genast in i analysen, i min sedvanliga anda – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller dominerade – drygt hälften, om inte mer.
Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju “Paix” (fred). Poängen med “Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.
Utställningen presenterar en dynamisk utveckling av motiv och stil, med början i en akryl i kolorit blå som fungerar som en övergång till nya fågelmotiv i “Fågel flyg”. Dessa fåglar, tillsammans med “Ugglan” och “Skatan”, är tydligt igenkännliga och ger en känsla av rörelse. Två akvareller med tydliga motiv leder sedan betraktaren vidare till det mest abstrakta verket i utställningen, “Visshet” (akvarell/tusch). Placerad strax efter en knallröd tulpan i akvarell, erbjuder “Visshet” en abstrakt upplevelse med sina vita, svarta och gula former i modernistisk anda. Detta abstrakta verk fungerar som ett effektivt avbrott från den mer traditionella motivskörden av landskap och djur, och ger utställningen en välkommen variation.
I den andra sektionen av konstrummet och utställningen presenteras en samling verk av en och samma skapare, där olika tekniker samverkar. Samlingen inkluderar monotypier, blandtekniker och akvareller. Bland dessa verk utmärker sig “Blå, blå är kärleken”, en blandteknik som fångade min uppmärksamhet. Verket, med sin abstrakta koloristiska palett bestående av rött, blått och svart, reflekteras i en sjöliknande yta. “Höstraps”, en monotypi, skapades genom att pressa en färglagd glasskiva mot ett fuktigt papper. Denna teknik erbjuder en fascinerande möjlighet till oväntade resultat.
Jag började min vandring genom utställningen med van Goghs skor och ett lyckosamt försök till pointillism i “Integration”. Under utställningens gång deltog jag i flera konstnärssamtal, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattade lika mycket som jag. Äntligen fick jag se några oljemålningar med fina motiv av “Magnolia på kvist”, “Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tog utställningen en oväntad vändning mot fyrar. Inte i den ordagranna bemärkelsen, utan genom en samling akvareller med fyrar som motiv. Till skillnad från konstens fyrmsästare Håkan Groop, som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat, vilket gör att själva fyren står i fokus, centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära och måleriska, vilket skapar ett lättare djup i bilden.
I nästa sektion introduceras mer rörelse i motivet, vilket framgår tydligt av de rinnande bäckarna och det dimmiga vädret som virvlar runt de kala träden. Ovädret verkar gripa tag i både de vindpinade träden och det forsande vattnet i bäcken. Återigen används akvareller, men denna gång med en trolsk stämning som uppskattas. Djupet i dessa målningar, liksom i många andra i utställningen, skapas främst genom centralperspektivet. Bäckens sträckning formar konturerna som leder blicken mot blickpunkten längre bort eller uppåt.
I utställningens sista del, överväldigad av intryck, fastnade jag för ett alster som lyfte akvarellmåleriet till nya höjder. Bland de färgstarka akvarellerna av “Thailändska juveler” och “Stockholm i morgonsol” utmärkte sig “Morgontidigt möte”. Ljusets ursprung var först oklart, men dess skickliga återgivning var slående. En gestalt, lutad mot en vägg, badas i ljus, medan den mötande personen mittemot förblir i dunkel. Hela motivet är i gråskala, med en ljuspunkt som ger en clairobscur-effekt. Varifrån kommer ljuset? I min fantasi föreställer jag mig att det kommer från en lampa eller lykta i fasaden ovanför den upplysta gestalten, som vi inte ser i bilden men vars ljus kastar en skugga över honom.
Efter alstret om möte kände jag en stark längtan att avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Där fann jag en skattkista av allt jag så ofta söker. Djupet, rörelsen, den mångfald av tekniker, de abstrakta motiven, clairobscuren och de förtrollande ljussättningarna. Det som gjorde det hela så befriande var att det i stort sett, bara är bildkonst…
© Björn Blomqvist 2015-06-07
“Sommarsalong Mina vänner” – en utställning som sprudlar av kreativitet och mångfald! En fantastisk möjlighet att uppleva en uppsjö av konstnärliga uttryck, där varje stil och influens från konsthistorien får sin plats att lysa. En riktig fest för ögat och själen!
Efter att ha beundrat fåglar som poserade som om de var på catwalken och en kronärtskocka som såg ut att vara redo för en gala, fortsatte jag min klättring. En paus i trappan, längre än en katt som sträcker på sig, gav mig en försmak av vad som väntade. Nu är det konst överallt, och jag känner mig som en överstimulerad hamster i ett konstgalleri.
Filippa Lövemarks konstverk fängslar med sin måleriska kvalitet och skickliga skuggsättning, vilket ger djup åt motiven. Fåglar och fjärilar är återkommande teman, placerade i olika miljöer. Bakgrunderna, med sina naturmotiv, är avsiktligt abstraherade för att framhäva fåglarna eller fjärilarna och de föremål de befinner sig på, såsom taggtråd eller elkontakter, i ljuset. Denna teknik skapar en fokuserad och fängslande visuell upplevelse.
Något senare befann jag mig i trånga passager och mystiska platser, inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter rör sig i dessa trånga passager, omgivna av färgytor eller kolorit i grått och svart. Detta skapar en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö, samtidigt som hon skapar djup på ett traditionellt sätt.
Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.
Jag fortsatte min runda och betraktade alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. Pojken, klädd i röd tröja, utstrålar en känsla av sökande eller nyfikenhet. Det som fångade min uppmärksamhet var konstnärens användning av en vinjett i sina alster. Allt runt omkring, inklusive hus och vegetation, blir mer otydligt, vilket skapar ett cirkulärt fokus eller skärpa kring pojken. Det påminner mig om hur man skapar en vinjett på Instagram, där motivet framhävs medan bakgrunden suddas ut. I detta fall är det pojken i röd tröja som står i centrum.
Plötsligt kände jag igen mig! Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj, vars konst jag tidigare analyserat. Jag är inte säker på om det är nya verk, men stilen är omisskännlig. Jag minns inte exakt vad jag sa om hennes verk tidigare, men jag tror att jag gillade dem. Jag uppskattar när konstnärer gör något extra med akvareller, och det tycker jag definitivt att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och livfulla stadsmiljöer är återkommande motiv i hennes verk.
Mitt i galleriets lugna miljö, en skarp kontrast till det stormiga vädret utanför, fångade mina ögon ett antal skulpturer. Bland dessa konstverk stack Heléne Andersons keramik ut. Skulptur är för mig en komplex uppfattning, men i detta fall fann jag mig själv hänförd av Andersons skicklighet. Hon hade skapat en samling handväskor och skor så realistiska att jag först trodde de var äkta. Deras intrikata detaljer och livfulla färger fick mig nästan att vilja bära dem och gå ut i världen med en keramisk handväska om axeln.
Mitt i samlingen finner vi två verk av Eva Andersson, var och en med ett unikt motiv och komposition. Jag uppskattar särskilt kontrasten mellan himmel och väg i ett av verken. Den knallblå himlen möter en väg eller gata i en mer orange ton, vilket skapar ett naturligt ljus i bilden. Det traditionella centralperspektivet används effektivt, där gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.
I konstrundans fortsättning stötte jag på modernismens element. Tobias Eklunds verk, präglade av Matisse-liknande ansikten och fauvistiska inslag, kombinerar starka linjedragningar med en livligare textur och form skapad genom mixed media. Nästa steg är att analysera dessa verk.
Smileysarna i det större ansiktet är charmiga, men de förtjänar en egen utställning. De kommer inte riktigt till sin rätt i det här sammanhanget, kanske på grund av verken som kommer före och efter. Jag hoppas att Tobias snart får en separat utställning, då kan jag analysera hans verk mer ingående.
Med en glödande iver kastade jag mig över till bortre väggen i galleriet, den heliga platsen där galleristen alltid ställer ut de större mästerverken och de mest förtrollande skapelserna. Denna gång var inget undantag! Neringa Stjernmans alster, med sin förtrollande, varma kolorit, återvänder triumferande! Från fauvismens och modernismens virvlande världar, kastas vi plötsligt in i ett stilla, stilla stilla-liknande tillstånd, en andlös paus i tidens gång.
Verket refererar till stillebenkonsten genom att avbilda en skål med ägg eller en terrin på ett bord med matchande bakgrund/tapet. Detta motiv är välbekant inom genren. Konstnärens tidigare verk med underkroppar antyder att detta kan vara ett återkommande tema. Både kompositionerna och koloriten i detta verk uppskattas. Konstnären lyckas måleriskt återskapa en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.
Jag lämnade de tre större verken bakom mig när jag därefter befann mig i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiaks namn påminner om kubism, utan även för att hennes verk är i kubistisk stil. De starka linjedragen och de tvådimensionella kvinnogestalterna för tankarna till Picasso. Jag uppskattar hennes verk, men de med överdriven textmängd skulle kunna vara mer effektfulla utan den. Min personliga koppling till kubismen är att dess förgrundsgestalt, Pablo Picasso, gick bort samma år som jag föddes. Nu var det sagt.
Min resa genom konstens värld tog mig från modernismens djärva penseldrag, via fauvismens explosiva färger, till stillebenets stillhet och kubismens geometriska lekfullhet – och sedan, som av en blixt, landade jag i surrealismens förtrollande värld. Det är här, i drömmarnas och det omedvetnas rike, som min passion verkligen flödar. Som en hängiven beundrare av Salvador Dalís surrealistiska mästerverk och René Magrittes gåtfulla bilder, finner jag en djup resonans med Per Nyléns skapelser. Hans vågformiga höghus, med sina fascinerande sprickor i tegelfasaderna, viskar till mig om en värld bortom det vanliga, en värld där fantasin sätter gränser.
Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som leder oss någonstans, vidare in i bilden, eller ut ur den – det är något jag uppskattar. Den starka koloriten, med intensiva blå och röda nyanser i drömska miljöer, fångar min uppmärksamhet. Ljussättningen är tydlig, med ett ljus snett framifrån som kastar skuggor på husets ena sida, vilket konstnären skickligt använder för att skapa djup. Lekfullhet genomsyrar Pers verk, och dessa blir direkt favoriter i utställningen. Men det finns fler – räkna med det.
Utställningen är en riktig pärla, med en imponerande variation av stilar och inspirationskällor. Konstnärerna som särskilt fångade mitt intresse är Per Nylén, vars surrealistiska och lekfulla höghus är en fröjd för ögat, Filippa Levemark, vars fågelmotiv är både eleganta och fängslande, Alexandra Kubiak, vars kubistiska kvinnofigurer är både tankeväckande och visuellt slående, och Neringa Stjernman, vars varma stilleben av en äggskål och en soppterrin utstrålar en känsla av hemtrevnad och komfort.
©️ Björn Blomqvist 2015-05-30
In reference to my visit to Galleri Sjöhästen today, I opted for a monochromatic ensemble consisting of gray trousers and a blazer. However, I incorporated a touch of color through my shirt and Vagabond shoes. Notably, some of the artworks displayed at the gallery featured gray surfaces, which was an unexpected coincidence.
On the final day of the exhibition featuring the works of Margareta Gelles (painting, acrylic/oil) and Claes Andersson (painting/mixed media), the exhibition presents a captivating juxtaposition of muscle cars and playful artistic expression. The general description encapsulates the essence of the exhibition, highlighting the harmonious blend of automotive aesthetics and artistic prowess.
In the majority of Margareta’s paintings, I discerned a character reminiscent of Disney. The other paintings convey expressions through gray fields and three-dimensional surfaces, which is the sole instance where I observed depth in her works. Notably, all other paintings lack three-dimensional compositions. This distinction is significant, in my opinion. Two of her paintings stand out as a stark contrast to her more whimsical artworks, even in their titles. These paintings are titled in Swedish, unlike the majority of her works that are titled in English. The paintings demonstrate her proficiency in employing diverse motifs while simultaneously incorporating her playful motifs. This observation has been confirmed. The paintings exhibit depth, movement, and adhere to conventional compositions and perspectives.
In Claes Oldenburg’s paintings, I consistently observe one or two automobiles, predominantly featuring significant power. The artist skillfully integrates these vehicles with text sourced from newspapers or his own compositions, effectively establishing a connection between the automobile and the text. Notably, the text is directly printed onto the canvas and subsequently covered with varnish. Towards the conclusion of my visit, I observed that Oldenburg employs a colored line in his artworks, employing a distinct hue for each painting, as a delineator between two sections. This technique is particularly noteworthy. The paintings are replete with traffic signs, lights, maps, and other ubiquitous imagery associated with the existence of substantial automobiles.
Summary of My Exhibition Visit
I hold diverse perspectives on the artworks displayed. I commend Clea’s mixed media creations and Margaret’s two stylistic paintings. However, I find the other more whimsical paintings excessively expressive and difficult to comprehend. I appreciate how Clea’s paintings allow for our imaginative interpretation. For instance, the artwork “Someone” aligns with my preferred style, predominantly employing black color, a code of ones and zeros, and a diminutive female portrait in the corner. It exemplifies how we can discern concealed elements within art. The utilization of code is evident in other artworks as well, albeit with distinct connotations.
Presently, we delve into the symbolic research of the most prevalent motifs. A vehicle with substantial horsepower evokes the symbols horse and car. To facilitate comprehension, I will provide a concise symbolic description of “Horse” and its connection to the automobiles in Claes’s paintings. The horse serves as a symbol of nobility, swiftness, and aesthetic beauty. Similarly, the automobiles in his paintings embody these qualities. Furthermore, they symbolize the acquisition and exertion of power. A galloping horse represents the power of nature and swiftness, but the symbolic significance of the horse varies depending on its color.
© Björn Blomqvist 2015-05-24
Starten börjar lugnt denna gång. Entréhallen är inte lika fylld av alster som tidigare. Här möter tre alster mig; två i grafik och ett i textil. Mer behöver det inte vara. Kvantiteten och kvaliteten väntar jag på övervåningen. Utställningens dominant är konstglas av Betina Huber. Det är i betydligt större omfattning än den vägghängda konsten av Mona Hedin (grafik, textil).
Textilkonsten, med sina vävar och garn, erbjuder en unik tredimensionell djup i bilden. Grafiken, å andra sidan, kretsar kring ett återkommande motiv i olika färgkombinationer – en klänning. På avstånd kan den likna en katt med ögon och en hjärtformad mun (eller är det bara min fantasi?). Klänningens symboliska betydelse är något jag vill utforska vidare.
Textilerna visar upp en mängd olika naturmotiv, såsom öar, ängar och landskap. Blommor och klänningar (vävar) är också återkommande teman. Färgpaletten är inspirerad av dessa naturmotiv: ön är omgiven av blått (hav), landskapet är grönt och ängen är orange. För att fullt ut uppskatta dessa verk bör man betrakta dem på avstånd för att få en helhetsbild.
Konstglas är en hisnande uppvisning av skönhet, elegans och ren konstnärlig briljans! Jag har sagt det förut och jag säger det igen – dessa verk är helt enkelt magiska. Galleri Sjöhästen bjuder på en enastående samling konstglas, en symfoni av former och färger som tar andan ur en. Föreställ er runda, koniska och skålformade mästerverk – och det är bara början! Att beskriva allt här skulle kräva en hel roman. Majoriteten av dessa förtrollande glasverk är prydda med intrikata mönster i djup kolorit. De föreställer allt från majestätiska fjädrar, kloka ugglor, stolta örnar och delikata blommor. Men det stannar inte där! Det finns även mer abstrakta mönster och texter eller budskap i nyanser av glasfärgen, som blå eller rosa nyanser. Listan över motiv är oändlig, och skicklighetsnivån är lika imponerande. Varje verk är ett bevis på konstnärens passion och hantverk, en sann fröjd för ögat och själen!
Utställningen visar en varierad samling föremål. Den innehåller droppformade glas (lampskärmar), oljelampor, snäckor och fossiler. Alla har varningen “rör ej glaset” eller liknande. Glaskonst dominerar, med en liten samling textilier och upprepade motiv i grafik som fyller ut utrymmet.
© Björn Blomqvist 2015-04-26
Håkan Groop, känd för sin förkärlek till fyrar, har skapat en serie på 15 målningar inspirerade av Corsewall Lighthouse vid den skotska västkusten. Under en fem dagar lång resa besökte han fyren och återskapade den på 15 estetiskt olika sätt, från olika vinklar. Trots det gemensamma motivet är varje målning unik, med distinkta stildrag, kompositioner, ljus och väderförhållanden.
De flesta verken är akvareller, med några Giclée Fine Art-tryck. Många av verken fångar vågor som slår mot klipporna, med vatten som sprutar högt upp i luften i vissa motiv. Detta stämmer med Håkans kommentar om att det kan blåsa upp till 30 sekundmeter ena dagen.
Konstnären har även inkluderat några alster av fyrar på ett betydligt närmare avstånd, som till exempel fyren och fyrvaktarbostaden vid Femörehuvud. Djupet i Håkans akvareller uppnås genom traditionella tekniker, såsom centralperspektiv, strategisk placering av föremål och användning av diagonala linjer. Dessa diagonala linjer delar ofta in motiv i två sektioner, vilket är en vanlig kompositionsteknik. Till exempel kan en diagonal kustlinje (i 3D) dela bildytan i två delar. I ett fall där huvudmotiven avbildas platt, har Håkan målat en annan byggnad i 3D i förgrunden för att skapa djup, som han själv förklarade.
Håkans alster visar en varierande kolorit, påverkad av väder, tid och kanske även hans humör. Detta gör det svårt att identifiera en konsekvent kolorit. De branta, steniga klipporna uppvisar olika nyanser, och vågornas rörelser mot dem förändras beroende på väder och tidsperspektiv i bilden. Detta bidrar till variationen, trots att motivet är detsamma. Även vinkeln från vilken motivet avbildas påverkar variationen. Ljussättningen är oftast ur betraktarens perspektiv eller snett framifrån.
Håkans måleri är otvivelaktigt imponerande. Håkans skicklighet och produktivitet imponerar dock mest på mig, liksom de fascinerande anekdoter han gärna delar med sig av. Varje besök på Galleri Westerlind bjuder på ny kunskap, något jag värdesätter högt.
Bland alla motiv stack ett ut som min favorit. Till skillnad från de andra vyerna över fyren med utomhusfokus, fångade detta motiv interiören. Konstnären beskrev det som en vy från toalettfönstret, där fyren badas i det starka ljuset från den rådande solnedgången. Fönstret skapar en slående kontrast till den upplysta scenen med sina två mörkt grå fönsterluckor och en 3D-centralperspektivisk gestaltning.
Symboler spelar en viktig roll i konst, och fyren är en framträdande sådan i detta verk. Fyren, eller fyrtornet, symboliserar manlig fruktsamhet och Kristus lära, och fungerar som en vägvisare för själar som dras till tron, likt fartyg som navigerar efter dess ljus. Tornet, med sin maskulina arkitektur, representerar makt och manlig överlägsenhet. Konstnärens intresse för fyrar är symboliskt för bildskörden.
…På återseende!
© Björn Blomqvist 2015-04-16
STOPP! Stanna… – intalar jag mig själv framför månens yta. Jag är tillbaka på Galleri Sjöhästens tröskel, stående i trapphuset och beundrande en gigantisk abstrakt målning i mörkaste blått. Den har en tjock textur av färgklumpar och är titulerad “Blå Ocean”. Till vänster om mig hänger en mindre abstrakt målning i vitt, gult och grönt. Tjocka lager av akryl är påstrukna i vågrät riktning, och målningen är titulerad “Tre vise män”. Färgen är sprucken på sina håll, vilket ger den en viss charm. Innan jag går upp för trappan stannar jag till för att studera den blårödbruna installationsmålningen “Passion 57:1” till höger om “Blå Ocean”.
Galleri Sjöhästen överträffar sig själv! Jag har redan två guldbiljetter att dela ut, och det med rätta! Två stycken, minsann! Utställningen på galleriet är en hisnande upplevelse med Stefan Lekbergs måleri och Morgan Perssons konstglas. På övervåningen förvandlas koloriten till en drömlik, ljus beige symfoni av lika tjocka lager färg i en abstrakt visualisering. Ett andningshål för själen, en välkommen kontrast till den chockartade inledningen i trapphuset. En utställning som berör, fascinerar och lämnar ett bestående intryck!
Silverhjärtan, i dubbel bemärkelse, välkomnar mig vidare in i utställningslokalen. Hjärtan är ett återkommande tema genom hela utställningen, men med varierande undertoner. Det finns “Kötthjärta” och “Rosa hjärta”, insvepta i tyg, liksom “Kopparhjärta” och “Rastafaris hjärta”, som övergår till ett mer ridderligt tema. Altartavlor med korstecken (variant) hälsar mig välkommen in i det stora rummet. Många av verken kretsar kring hjärtat. Genom “Tudelning” kommer så en “Erotisk korsfästelse”. Som i de flesta av Stefans verk sparas det inte på vare sig material eller krut. Djupet i motiven ligger inte i föreställningen, utan i materialets beskaffenhet, vilket resulterar i utbuktade, gigantiska skepnader.
I installationsväg, efter den erotiska korsfästelsen, förvandlas den rostiga metallen till “Kniven i Hjärtat”. Lika utstående som tidigare skapelser, buktar hjärtat ut från bakgrunden, en symbol för smärta och passion. Knivskaftet i hjärtats överkant markerar var resten av kniven är instucken, en påminnelse om den våldsamma kärleken. Ett punkterat hjärta rinner av i en däckinstallation i nederkant, en metafor för livets sköra natur och den oundvikliga förlusten. Punkterat däck efter hjärtsticket, en tänkbar, däckad person därefter – en bild av den tysta, ensamma smärtan som följer i kärlekens kölvatten.
Texturen är en mångfald av material, från rostiga metallband och tejpremsor till något som liknar säckväv. Dessa element samverkar för att framkalla en abstrakt känsla hos både dig och mig, och tilltalar våra sinnen. Mitt bland hjärtan och religiösa symboler är vi under ständig uppsikt. Vi är iakttagna i allra högsta grad!
Morgan Perssons utsökta glasmålningar står majestätiskt mitt ibland oss, en sann hyllning till naturens skönhet. Med motiv hämtade från växt- och djurlivet, där ansikten och ögon dominerar, känner vi oss iakttagna, nästan som om vi står under en magisk förtrollning. Kanske vaktar dessa förtrollande varelser inte bara oss, utan även Stefans abstrakta installationsmålningar? Jag vandrar runt ett varv till, helt uppslukad av konstglasets förtrollande värld. Ett tema i taget, så att säga. Ansikten och ögon smälter samman i en harmonisk, kontrasterande glastopp. I flera av de eleganta glasskålarna och flaskorna är flaskhalsens topp färgad i en fängslande kontrast. Den ljusgröna vasen, prydd med bladguld, kröns av en klargul ring på flaskhalsens topp – en kombination som utstrålar ren elegans. Bladguld, detta gyllene damm, återkommer i de flesta av dessa mästerverk och ger dem en tidlös och magisk lyster.
Ordspråket “Tala är silver och tiga är guld” antyder att tystnad är mer värdefullt än tal. Men är det verkligen vad silverprydda hjärtan vill förmedla? Kanske förespråkar de att vi ska tala med hjärtat. “Kötthjärta” skulle jag kunna tolka som en symbol för köttets lustar. Detta leder mig till en andlig eller religiös ton. Då kom jag att tänka på ett citat av Hjalmar Söderberg: “Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet.” Detta fick mig att tänka på Doktor Glas, och apropå glas, undrar jag om det är Guds ögon i Morgans konstglas som övervakar oss där inne i galleriet.
Korset och krucifixet är välkända symboler som representerar den kristna tron, särskilt Jesu korsfästelse. Den erotiska korsfästelsen, å andra sidan, skildras genom en kvinnokropp insvept i rostiga metallband. Krucifixet symboliserar kristen tillbedjan. Hjärtat, en stiliserad symbol för kärlek, förekommer ofta i Fredriks verk. I dessa verk förmedlar färg, textur och material de specifika betydelserna. Material som silver, kött, rosa, koppar och rött används, tillsammans med en mängd andra färger, var och en med sin egen betydelse. Jag vill dock inte gå in på detaljerna kring dessa betydelser i detta korta utdrag.
I Morgans glaskonstverk flödar blickar och ögon av symbolisk kraft, en inbjudan till djupgående tolkning. Vems ögon, vems ansikte döljer sig bakom dessa fascinerande ytor? I vissa fall framträder en solliknande symbol, en hyllning till Apollon, solguden. Den gula färgen, eldens färg i andra symboliska sammanhang, brinner med en inre glöd. Medan färgerna i glasen dansar och fascinerar, är det symbolen öga som fångar min uppmärksamhet. När jag bläddrar i mitt symbollexikon möts jag av det allseende ögat, en symbol som speglar de på Morgans alster. I samma kontext som i Fredriks målningar, härstammar denna symbol från kristendomen, en manifestation av Guds allmakt och allestädes närvaro. Om ögat är inneslutet i en triangel, talar det om treenigheten, en helig enhet.
Slutligen har jag bara lovord att dela ut. Morgans konstglas uppfyller alla kriterier jag värdesätter: konstnärlig skicklighet, hantverksskicklighet, estetisk känsla och en imponerande konstform. Fredriks konst är ett lysande exempel på just den abstrakt konst jag så ofta hyllat i mina tidigare inlägg – en av mina absoluta favoritgenrer inom målerikonsten.
© Björn Blomqvist 2014-11-16
En havsvåg sköljer in i fiskhuset, och det gamla gifta paret välkomnar besökarna med öppna armar. Så kan man på ett poetiskt sätt beskriva de två första mästerverken i den fängslande utställningen på Galleri Fiskhuset. Här finner vi en överväldigande skara av akryler, med några sällsynta målningar i blandteknik som lyser upp rummet. Omgivna av blänkande texturer och relativt stora format förlorar jag mig själv i utställningen. Jag låter mig förföras av dess magi, nästan tre varv.
Lea Karlsson är konstnären denna gång, med en utställning som väsentligt uppgraderar erfarenheten från mitt senaste besök på Galleri Fiskhuset. Precis som alltid är det en lokal talang som står i centrum. De två första tavlorna som möter mig strålar med en kall kolorit i ljusblått och vitt. Dessa två delade motiv (diptyk) pryder varsin duk: “The wave”. Den ljusa koloriten fascinerar i nästa verk. Ett äldre par håller varandra hårt i handen. Titeln är “Hemma – där Du är!”. Vigselringarna står i kontrast mot den ljusgröna och gulvita koloriten, vilket skapar en vacker balans.
Tvåsamheten fortsätter i nästa fängslande alster. “Pojken och fågeln” ger en stark ledtråd till vad som väntar. Med sina intensiva färger och linjära måleri fångar verket oss. Varje motiv manar till en djupare reflektion eller skrämmande destruktivitet. Pojken blundar i en starkt känslomässig undanflykt. Eller så betraktar han med halvt stängda ögon. Han är nedsjunken i en hypnotiserande kontemplation av fågeln?
Utställningen “Artig? Konstig?”** är definitivt inte konstig, men vi kanske skulle kalla den lite quirky! Tänk dig en upphängning som är så genomtänkt att den får neurotiska konstnärer att tappa hakan. Tvåsamheten är snäll. Men precis som en växande svamp i en mörk källare, börjar den övergå till en allt mörkare ton. Kanske de artiga motiven slår över till en destruktiv kolorit i nästa rum – dramatisk cliffhanger, någon? Fem alster som har samlats här, som en familj som inte riktigt vet hur de hamnade på samma fest!
Det mörka och destruktiva utgör en kraftfull brytning mot triptyken “Parken” som avslutar första sektionens artighet. De modernistiska dragen och den linjära återskapningen av motiv i intensiva färger tilltalar mig enormt. “Sikta högt” presenterar en spjutkastande, lättklädd person med mörk hy. Här finner jag starka inslag av 1900-talsmodernism. En mosaik av djärva färger skapar liv i ett träd, medan den kraftfulla linjedragningen runt figurerna ger en imponerande struktur.
Triptyken är ett fantastiskt exempel på hur centralperspektivet kan användas för att skapa en känsla av djup i bildytan. Några träd i nederkant delar stolt linjen av höstens vackra färger diagonalt. Mindre träd som avbildas högre upp i bildytan pekar entusiastiskt mot en central punkt längre bort. Detta är centralperspektivet. Det ger oss en magisk känsla av det stora perspektivet.
I den mörka sektionen brinner rött, svart och brandgult av intensitet och känsla. Som så ofta är texturen tunn, nästan som en viskning av något djupt och dolt. Ibland känns ytan lite tjockare – en medveten gest för att fördjupa upplevelsen. Bland dessa mörka motiv framträder två fängslande porträtt. Elefantmotivet är knappt synligt, så svart är det, som om det dolde sig i skuggornas gåtfulla famn. Låt oss föreställa oss att det avbildar en förtrollande kväll. Skymningen sveper över savannen och skapar en stämning av mystik och stillhet.
Ett ansikte vars blick utstrålar en djup sorgsenhet. Med avsikt har konstnären låtit färgen flöda neråt i duken. Om man ser längre upp i ansiktet, upptäcker man även där spår av rinna färg. Det kan mycket väl vara en symbol för de rinnande tårar som fortsätter i bildens nederkant.
I mitten på långsidan ovan elementet. Det framstår som en helgonbild i en ceremoniell sal. Där finns ett motiv jag omedelbart känner igen. Det är ett porträtt av “Malala” (blandteknik), den modiga flickan som numera också är en fredspristagare. Bilden är bekant, men i Leas målning ser Malala något äldre och blekare ut än jag tidigare föreställt mig. Kanske är detta avsiktligt, vad kan jag veta? Texturen är tjock och på vissa ställen oavslutad.
Nästa sektion, en ljusare och mer livfull kolorit med lättare motiv. Det är fortsatt linjärt med varma färger som ger en känsla av gemenskap. Fyra stenar i minskande storlekar är staplade på varandra och symboliserar “Balans”. Verket har en enkel men vacker färgsättning och en monumental funktion. Många alster låter färgen flöda nedåt, vilket skapar liv. Flickan med blommor i håret ser glad ut. Jag undrar om det finns en osynlig fläkt som leker med henne. Håret står rakt bakåt och hennes kroppsspråk utstrålar glädje, “blomsterflickan”.
Generellt sett är utställningen bra och alstren genomtänkta, men de saknar den chock som behövs för att verkligen imponera. Färgerna är behagliga för ögat, men det känns som en trygghetszon.
© Björn Blomqvist 2014-11-12
Jag började med Lasse. Ni vet, Åberg – mannen som kan få en att le bara av att höra namnet. På galleri Westerlind pågår just nu Lasse Åbergs färgsprakande utställning Art’s Fun! där hans humoristiska värld tar form genom grafik – mestadels litografier – och några lekfulla originalverk i form av kollage. Det är som att kliva in i en glad skrattbubbla fylld av hans karaktäristiska charm.
Medan jag vandrar runt bland titlar som skulle få en ordboksredaktör att gråta, är jag i mitt rätta element – ensam med mina tankar och konstverken. Skaparen själv håller hov i rummet bredvid och pratar om sin konst och senaste bok. Jag lyckas fånga galleristen för en snabb pratstund innan jag fortsätter min konstnärliga pilgrimsfärd, i numerisk ordning – ett konstverk i taget, som en snigel på speed.
Plötsligt stormar ett fyrtiotal besökare in i det lilla galleriet, som om någon annonserat gratis kanelbullar. Jag blir inklämd mellan en staty och en tant med en gigantisk ryggsäck. Jag försöker desperat låtsas som att jag kan andas och samtidigt hinna titta på konsten. Jag vill ju stå där som en djup tänkare, begrunda och analysera – men nu känns det mer som jag deltar i en konstnärlig version av kollektivtrafiken i rusningstid. Föredraget är slut och hela publiken följer efter, som om de alla blivit kallade till ett hemligt vernissage med gratis snacks.
Jag passade på att fråga Lasse själv om bakgrunden till ett av hans verk, “Patrik O Putrik”. Han förklarade vänligt motivet, och de som är födda på 1950-talet eller tidigare kommer säkert förstå det, till skillnad från mig innan jag frågade.
Utställningen är ett riktigt Musse-kalas! Föreställ dig en kunglig katt med krona och pärlor, och en burk gåslever som om det vore en kunglig skatt. Eller Musse mitt i en afrikansk djungel, omgiven av masker och gestalter – snacka om kulturell mix! Och Lenin? Jo, han tar en promenad med ett paket hushållspapper, men vänta lite… det står ju Leni på det! Det är bara början på det roliga!
Åh, Lasses humor! Den är så djärv, så uppfriskande! Han vågar sig på förfalskningar och liknande, och skapar därmed en helt ny dimension av konstnärligt uttryck. Tänk dig Piet Mondrians ikoniska målning, “High and Low”, med en Mussehand som lekfullt drar i en av de svarta linjerna! För en konsthistoriker kanske det inte är det roligaste, men för oss andra är det en explosion av kreativitet och ironi! Det är som att Mondrian själv ler ner från sin himmel och njuter av Lasses busstreck. Och sedan, när rummet glesnar, lämnas vi med en känsla av mystik och förundran. Vilken fantastisk konstnär!
Alla kan inte dela min entusiasm och stanna kvar i timmar. Jag tar pauser, och tankarna flödar fritt igen. Motivationen återvänder, likt verket “Motivation”. En pingvin med en träregel på huvudet och en fisk hängande framför ansiktet symboliserar en ständig drivkraft. Den åker rullskidor – jag går vidare till nästa galleri.
På Galleri Sjöhästen är det en härlig blandning av stilar! Lasse Åbergs litografier med sin tecknade touch och hans kollage och hommage står i fin kontrast till de stora akrylerna som möter mig där inne. Färglagren är tjocka och det är en direkt koppling till både Renässans- och Barockkonst, fast med en mörkare och mer dramatisk känsla.
Mörka silhuetter av personer med ryggen åt oss, men vända mot ett starkt ljus i mitten, är ett återkommande motiv. En riddare syns också, oftast med ett ljus i bakgrunden. Det är tydligt att konstnärerna har en klassisk skolning, och mycket känns igen från konsthistorien.
De större verken i nästa rum transporterar mig direkt till ett storslaget nationellt konstmuseum! Motiven har en så stark historisk resonans. Ta bara “Alkemisten” till exempel. Två figurer står sida vid sida, och den Georges de La Tour-liknande ljuskällan i bilden skickar mina tankar på en resa genom konsthistorien. De intensiva färgerna – rött, blått och gult – tillsammans med de grova penseldragen och det genomgripande ljusdunkelmåleriet (clairobscur) skapar en helt fängslande upplevelse!
Målningarna är fyllda av symbolik och mystik, med landskapsmotiv uppdelade i två faser – en övre och en undre del i mörka nyanser, och en ljuskälla någonstans däremellan. Ljuset kan komma från solen, en uppsprucken himmel eller en ringlande flod. Måleriet är djupt, symboliskt och måleriskt, utfört på duk med akryl, vilket ger en modernare tolkning av 1600-talets pannåer och tempera. Trots den moderna stilen finns känslan kvar, men inte på ett sätt som direkt kopplar målningarna till just den tidsepoken, utan snarare till ett modernt måleri.
Efter en lång vistelse på ännu ett galleri, räcker det för denna gång. Båda utställningarna är uppgraderingar jämfört med tidigare besök. Lasse Åberg levererar alltid, och på Galleri Sjöhästen förväntas mer än på andra gallerier i stan, vilket även denna gång infriades.
© Björn Blomqvist 2014-10-18
Ny utställning (vernissage) “Intonat”, nya intryck men samma gamla vanliga galleri. För en gångs skull höll jag låg profil, typ som när det inte är vernissage och inga konstnärer finns där att snacka konst med. Man kan ju inte alltid vara festens mittpunkt, eller hur?
I min sedvanliga konstnärliga pilgrimsfärd vandrade jag genom utställningen, med en blick skarpare än en höks, och granskade varje mästerverk med den vördnad en katt visar en laserpekare. Först Katarina Sandgrens kvadratiska akryler, som fick mig att undra om hon målat dem med en linjal och en gradskiva, och sedan Åsa Granskärs oljepasteller i samma format, som fick mig att längta efter en rejäl portion pannkakor.
Andligheten var den gemensamma nämnaren. Innan jag valde att samtala med en av skaparna delade jag min upplevelse och beskrev den röda tråden av religiös och andlig natur som jag direkt uppfattade. Detta ledde till en fascinerande föreläsning om de sju olika chakran, som finns inom hinduism, yoga och new age. Dessa chakran, var och en förknippad med en specifik färg, förekommer i många konstverk. Jag reflekterade inte över detta i första anblicken eftersom jag saknar förkunskaper inom området. Mitt fokus ligger främst på det estetiska och konstvetenskapliga, inklusive teknik. Med tanke på utställningens syfte, som kretsar kring andlighet och mening, blev min analys av målningarna mindre inriktad på konstnärliga, estetiska och konstvetenskapliga aspekter. Lektionen om chakrasystemet var dock givande. “Chakrabalansering”, till exempel, är en metod som syftar till att skapa jämvikt mellan olika energier i chakrasystemet, vilket i viss mån liknar intoning.
Målningarna är mindre stilistiska och estetiskt tilltalande än vad jag är van vid, eftersom fokus ligger på deras innehållsmässiga betydelse och mening. Oavsett om det är andlig eller religiös konst med tonvikt på innehåll, kan ingen idag mäta sig med dessa mästare. Renässansens och barockens mästare var oöverträffade i religiös målerikonst.
Koloriten och den linjära/måleriska stilen varierar, och 3D-perspektiven är begränsade. Dessa konstnärer är inte världskända, så man förväntar sig inte att bli helt överväldigad. Mitt idol-jury tänk hade inga kandidater den här gången heller. Jag gick runt i utställningen tre varv och samlade intryck. Motiven inkluderar människor, skyddsänglar, healing och gudinnor, ibland poserade med ett av de sju chakran, som hjärtat, Solar plexus, tredje ögat och strupen.
Pastellerna utforskar teman som brustna hjärtan, splittringar och saknad, vilket skapar ett betydligt mörkare symbolspråk jämfört med akrylerna. Trots detta ger element som eld, sinnen och spiralformade resor inåt i bildytan ett 3D-perspektiv. Spiralen bidrar till en uppfattning om rörelse inom bilden.
I symboljakten i utställningen lyfter jag fram elementen grottan och berget. Ett av verken heter just “Grottan”, medan ett annat föreställer ett berg. Varför dessa två motsatser? Konstnären förklarade att grottan symboliserar det kvinnliga och berget det manliga. Jag fördjupade mig i detta i mitt symbollexikon och fann att grottan representerar moderlivet och födelse, vilket är starkt kvinnligt. Den fungerar också som en mötesplats, och vatten i närheten symboliserar liv. Tyvärr hittade jag ingen tillfredsställande symbolisk förklaring för berget, så jag lämnar det åt framtida forskning.
Efter att ha besökt “Intonat” kände jag att jag behövde bearbeta alla intryck innan jag gav mig på nästa utställning, som låg precis tvärs över gården. Jag planerar att återvända en annan dag för att ge den den uppmärksamhet den förtjänar. Utställningen på Galleri Vindfång, mittemot, erbjuder en välkommen kontrast till det konstmöte jag just upplevt. Jag ser fram emot att besöka den snart, med ett enda fokus – just bara på den! Den känns mer i min smak, så att säga.
På återseende!
© Björn Blomqvist 2014-10-04
Ett myrsteg in i trapphuset möts jag av den magnifika röda elefanten “High in New York”. Den griper tag i min uppmärksamhet, men skrämmer mig inte. Jo, den är stor, som elefanter är – men inte som ni kanske tror, utan bara på bild. Den röda elefanten står på en kedja, uppspänd mellan New Yorks ikoniska höghus. Under den, en samling gula taxibilar. Motivet återkommer flera gånger i utställningen, och det är just det som gör det så fängslande! Däremot har jag uppdaterat mig. Jag vet att Galleri Sjöhästen visar verk av mer etablerade konstnärer. Detta är jämfört med vissa andra i stan. De gör detta även nu, trots upprepade motiv. Vilken passion!
Innan jag går upp för trappan stannar jag till vid den röda hjorten “My Deer Friend”, som står framför en annan trappa. Den är fläckvis färglagd i blått, ett motiv som återkommer i skiftande kolorit. Innan jag når trappans topp möts jag av noshörningen “Having a Ball”, som balanserar på en stor gul boll i en slottssal med delvis gul bakgrund. Slutligen tar jag en tur med den röda fågeln “Even the raven” vid den kinesiska muren.
Lars Tunebos fotokollage (mixed media) pryder galleriets väggar, med djuren i centrum. De stora formaten fångar först uppmärksamheten med sina upprepande motiv, men en närmare titt avslöjar en djupare innebörd. Konstnären har för hand målat de starkt färgade djuren, medan den svartvita bakgrunden är ett skickligt sammansatt kollage av olika motiv. Även de delvist färglagda bakgrunderna är kollage, vilket vittnar om Tunebos förmåga att harmoniskt kombinera olika element.
Kvinnan i ensamt glittrande rött (“Bat Chair”) måste ha tagit sin tid att få till. Den rosa leoparden i trädet likaså “I ain’t moving”. Den förekommer flera gånger. Det är fascinerande hur det krävs kunskap att skapa samma motiv flera gånger, det blir till en upprepning. Det får mig att snabbt gå vidare till nästa alster. Flodhäst i ett 50-talstema gör sin rätt då konstnären valt färgerna rosa och turkost “Who parked the pink hippo”. Det är liksom 50- och 60-talet enligt mig i alla fall.
Vilken otur! En färggrann elefant står på näsan framför Royal Albert Hall med skylten “Looking for a gig”. Konstnären har använt fotokollage i bakgrunden för att symbolisera en elefant som väntar på att göra entré på scen. Utställningen innehöll även skulpturer, främst glas- och bronsverk av Astrid Gillenius. Målat glas, fastsatt i stenblock, visar geometriska figurer, ansikten och ögon i linjärt utförande, avskilda av svarta linjer. Motiven påminner om modernism, kubism eller Matisse, vilket gör att man kan bortse från försök att hitta ett djup i dem.
Makt, mod och knutna nävar leder mig vidare in i utställningen, där brons, glas och sten dominerar. Snäckor, nävar och masker möter mig därinne, men det är allt. Jag går ett varv till och studerar djuren i starka färger, på jakt efter symboler och ikoner. Men det är för många olika djur och motiv, så jag ger upp.
Jag brukar analysera element som djup, perspektiv, symbolik och konturförhållanden. Lars fotokollage uppvisar tydligt djup. Kolorit är en annan viktig aspekt, med en svartvit fotobakgrund som kontrasterar mot starkt färglagda djur i förgrunden. Symbolik kan tolkas i de olika färgerna och djuren, men jag lämnar det åt betraktarna att utforska dessa tolkningar.
© Björn Blomqvist 2014-09-28
Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Galleri Fiskhuset och jag har delat otaliga stunder, fyllda av både magi och stillhet. Utställningen som nu är inne på sin sista dag, bär den passande titeln “Magi”. Tre konstnärer, var och en med sin unika konstform, möts i galleriets två utställningsrum och skapar en symfoni av kreativitet.
Jan Lindahls enorma fotografier av öde hus, lador och fasader förmedlar en känsla av övergivenhet. Deras svartvita estetik, med stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar, förstärker denna känsla. Men plötsligt öppnas en dörr och färg strömmar in i bildytan, vilket ger liv åt en lika öde byggnad.
Utställningen börjar ta form, sprudlande av färg, liv och rörelse! “Sjöhästar” är inte vad man först tror, men jag förstod genast den geniala tanken. En stilla stock vilar i ett spegelblankt vatten, och hästformade grenstumpar reser sig majestätiskt ur ytan.
Två triptyker flankerar öppningen till nästa rum och visar havets och vattnets kraft. Den ena avbildar en stilla vik med övergivna redskap för att dra in fisknät, medan den andra, i starka gröna naturfärger, skildrar en livlig bäck som forsar genom skog och mossbeklädda stenar. Jag tror att färgfoton förmedlar liv och rörelse, medan svartvita bilder fångar stillhet.
När jag lämnar fotokonsten bakom mig är kontrasterna lika enorma som fotografiernas storlek. Ingrid Stattins akvareller kan inte jämföras med fotokonsten, men de är föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap. I dessa målningar sökte jag allt det där jag alltid letar efter: djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler och så vidare.
Alstrens färgsättning pendlar mellan mörka och ljusa nyanser, och fångar landskapen i dagens gång. Hennes teknik för att skapa djup är tydlig, med vägar och staket som diagonalt skär genom bildytan, nedifrån och upp. Motiven är oftast tvådelade, med landskap och himmel, och fyllda med berg, stugor och andra element som ger liv åt de annars öde vyerna.
Två alster med ansikten bryter trenden i bildsviten. D1e är modernistiskt och linjärt återskapade. Jag blev genast nyfiken på vilken genre eller konststil de kan placeras i. Kanske är det lite överdrivet, men jag får en känsla av kubism à la Matisse. Varför just det är svårt att säga. Det är bara mitt första intryck.
Ansikten i all ära, men tänk om varje ansikte bar en mask, en mask som dansade och förändrades med själens alla nycker! Vilken magi det skulle vara! Men låt oss vända blicken mot Monica Karlssons förtrollande broderade masker. De svävar som drömmar på olika platser i rummet. En cirkel av utsmyckade masker, upphöjda på eleganta pinnar, bjuder in till en hypnotisk vandring, varv efter varv, i en evig spiral av skönhet. Materialet i stommen förblir ett mysterium, en lockande gåta. Men tygets textur, sömmarnas precision och färgernas vibrerande prakt – allt detta är en hyllning till Karlssons mästerliga hantverk.
Det är mestadels linne och olika sömmar som jag inte är så bekant med, som läggsöm och kastsöm. Linnetyget är färgat för hand, vilket ger det en unik touch. Jag lade märke till att det på hjässan av maskerna ofta finns en uppstickande dekoration, som stänger, horn eller en slöja, vilket ger det en extra dimension.
Efter alla fantastiska bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv tycker är mest spännande! Fotokonst älskar jag, men akvareller är jag inte lika förtjust i nu för tiden. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så uppslukad av. Varför vet jag inte riktigt, men det är ju så det är ibland!
© Björn Blomqvist 2014-08-20
Längs sträckan mellan punkt A och B, en grådaskig yta jag tittar på. Asfalten framför mig lockar min uppmärksamhet. Jag inser att jag nu ska lyfta blicken. Se allt det andra runt omkring mig. Min blick lämnar den stenhårda ytan under mina fötter. Det tar inte många sekunder så har jag en ny stenhård yta under, över och bredvid mig.
Tunnelns oskyldiga textur av stenhårt material har fått hjälp att tala till mig. Sprejburkarnas språkrör sänder budskap till oss som passerar igenom. Tags, klotter eller konst? Om det nu kan kallas konst, är en subjektiv upplevelse. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg om vad som är konst och inte konst. Det är generellt sett ingenting vi kan definiera, det är bara en personlig upplevelse.
Lika svart som konturen som bildar ansiktet av en uggla, lika svart är ugglans symbolik. Ugglan som är en nattlig varelse, symboliserar otur och själsligt mörker. Ugglan kommer ned till jorden om natten och äter de dödas själar och det kraftigt hoande ljudet och den stirrande blicken ses som ett förebud om död och olyckor.
Ett hörn rundas av, likaså min promenad.
Björn Blomqvist 2014-04-18
I Galleri K på Koordinaten i Oxelösund möts man just nu av en laddad och mångfacetterad konstupplevelse. Här samsas olja, akryl, akvarell, glasmåleri och skulptur. Utställningen förenar två konstnärliga temperament: Jan Wiberg och Lillemor Bokström. Att kliva in i detta rum blir som att träda in i en dialog mellan kontraster. Här möter man kraft mot mjukhet. Det är materia mot motiv, och uttryck mot stillhet.
Längs den första väggen breder Jan Wibergs fjorton oljemålningar ut sig, en kavalkad av robusta spateldrag och mustig färgprakt. Den vita grund han lagt på sina pannåer vibrerar under de tjocka oljelagren. Hav, natur och byggnader träder fram ur ett nästan skulpterat färglandskap.
Mest stannar jag upp vid “Uggla” och det inledande verket “Seglare”. De bär på en stram poesi mitt i all textur. “Mörk målning” bultar av känslor. Ett nästan ursinnigt färgflöde lämnar vassa kanter i kompositionen. När Wiberg avslutar med två fågelskulpturer känns det som om målningarna självsvåldigt lämnat väggen och landat i rummet.
Efter denna intensiva färgkropp möts man av Lillemor Bokströms verk, som andas en annan sorts närvaro. Hennes akrylmålningar, tunnare i färgen och ofta på duk, lyser med ett inre lugn. Ljus och andning får plats, och det genomgående motivet—ett mjukt, nästan skyddande nalleliknande gosedjur—väcker både nyfikenhet och ömhet. Hennes akvareller är ännu luftigare. Där blommor får blomma fritt mot stora vita ytor. I glasmåleriet leker hon med transparensen och ljuset. Ibland låter hon till och med nallen smyga sig in bland blommorna.
Det som fängslar mig mest hos Lillemor är hur hon låter motiven tala högre än själva hantverksgesten. Det finns en innerlighet i hennes bildvärld som stannar kvar. Samtidigt lämnar hennes glasmålningar frågor efter sig. Hur fångar hon detta ljus? Vad är historien bakom den trogna nallen som återkommer om och om igen?
Jan Wibergs verk å sin sida är som ett kraftprov i materialens språk. De talar högt och tydligt. För mig blir det tydligt att min passion dras mot de verk som söker djupet i motivet. Jag föredrar detta framför tyngden i fakturen. Ändå är mötet mellan dessa två konstnärskap det som gör utställningen levande—en vibrerande spänningsyta mellan det expressiva och det eftertänksamma.
Björn Blomqvist 2011-03-03
Oxelösund, en stad vars själ vibrerar i takt med sina monument, bjuder på en fascinerande dialog mellan tradition och modernitet. Sankt Botvids kyrka har en båkformad siluett. Den reser sig som ett ledstjärna för sjöfarare. Kyrkan är en symbol för stadens rika kust- och seglartraditioner. Denna moderna byggnad är uppförd i cement med flyttbara bänkar.
Den bryter mot traditionella normer genom att placera porten i öster. Detta sker som en anpassning till platsens begränsningar, men är samtidigt ett djärvt statement. Kyrkorummets korsformade utrymme, dominerat av korset ovanför mittpunkten, skapar en känsla av andlighet och gemenskap.
I kontrast till kyrkans andliga symbolik står “Ståltheten”, ett monument vars namn i sig bär på en dubbeltydighet. Med sitt “å” istället för ett “o” hyllar det inte bara Oxelösunds stolthet över sin stålindustri. Det hyllar även det material som monumentet är konstruerat av – stål, stadens livsnerv. Beläget nära fiskehamnen, liknar “Ståltheten” en stol med rörliga armstöd, mänskliga armar som sträcker sig mot himlen. Den är en symbol för en bekväm sits. Dessutom är den en plats att vila på. Samtidigt manifesterar den stolt staden som en stålstad, formad och smidd av stål.
Tillsammans skapar dessa monument en dynamisk bild av Oxelösund. Det är en stad där tradition och modernitet möts. Här förenas havet och stålet. Stoltheten över det förflutna och tron på framtiden går hand i hand. Det är en stad som bjuder in till reflektion. Den inbjuder till analys. Framför allt erbjuder den en passionerad upplevelse av dess unika karaktär.
©️ Björn Blomqvist 2011-03-01
Längs linjer och rektangulära former utan djup, hittar jag en explosion av färgskimrande element. Nonfigurativa element dansar framför mina ögon. Henrik Haukelands abstrakta målningar är många och av dem saknar flera titel. I dagens konstbesök med vernissage på hAndmadE delar de en magisk gemensam nämnare.
Det finns alltid någon form av kubiska eller rektangulära inslag bland hans alster. Dessa detaljer ger en känsla av struktur mitt i det kaotiska. Färgerna är en symfoni av nyanser. Först sveper en kolorit av blått och marinblått över duken. Sedan ger dessa färger vika för en mer grön och orange ton med mystiska inslag av svart. De starka och varma färgerna väcker en passion, likaså den abstrakta konsten som talar direkt till själen.
Längre bort i utställningen exponerar Henriks abstrakta verk en större dominans av vitt, en renhet som nästan är överväldigande. Ju vitare hans figurer blir och ju mindre av de starka färgerna, desto mer avtar den estetiska känslan. Det finns dock ett undantag. Ett verk med en mäktig dominans av grått, vitt och svart fångade ens uppmärksamhet fullständigt.
I nästa del de föreställande målningar med kvinnofigurer, där olika djur i kompositionen väcker liv åt känslor och händelseförlopp. Dessa alster, och framförallt ett par exceptionellt bra collage föreställande en flicka, är skapade av dagens andra utställare, Simone Kuhs. Simones alster guidar oss genom livets stora händelseförlopp – födseln, döden och naturens och djurens gång. Djupet skapas genom att element placeras bakom varandra och i mindre format. I några av målningarna har Simone målat himlen i en stark, passionerad röd färg, vilket ger upphov till otaliga spekulationer. Den röda färgen bär på en rik symbolik – eld, blod och energi – och förstärker verkets emotionella kraft.
Under vernissagen sveptes jag med av Simones collage. Dess intrikata detaljer fascinerade mig. Den enorma tid och det tålamod som måste ha legat bakom skapandet var uppenbart. Hennes föreställande målningar fängslar en omedelbart. Djur och människor vävs samman i harmoniska kompositioner som jag inte kunde slita blicken från. Den djärva, röda ytan på stolen i ett av collagen var särskilt slående. Det lämnade mig förundrad över hennes förmåga att skapa en sådan kraftfull bild.
Henriks målningar bjöd också på fascinerande inslag. Trots det nonfigurativa elementet i ett av verken kunde min fantasi inte låta bli att se en fisk. Den tjocka oljefärgen, med sina spruckna ytor, väcker ens nyfikenhet. Konstnären har skapat dessa sprickor med flit för att ge kompositionen en unik textur?
Henriks abstrakta målningar var en blandad kompott för mig, vissa var riktigt coola medan andra inte riktigt gick hem. Det är ju så med konst, alla har ju sin egen grej. Bland Simones verk var det hennes collage av en kvinnokropp som verkligen fångade mitt intresse. Hon har verkligen lyckats fånga formen med hjälp av pappersbitar. Färgerna är perfekt balanserade för att framhäva figuren och dess detaljer.
Björn Blomqvist 2011-02-26
Some Kind of Word Artist 