Christmas markets are delightful and awaken a longing within me when I think of my old workplace. The annual Christmas market outside the museum entrance has an irresistible charm. The weight of nostalgia feels overwhelming. The grand county museum, with its fantastic exhibitions, stirs strong emotions in me. Every visit is a melancholic journey. Every step I take reminds me of the memories and moments I have left behind.
Once inside the museum, the excitement hovers. Many fantastic exhibitions to explore. One of the exhibitions, “Out of the Shadows” – an art exhibition by Johan Thurfjell, captures your attention. It gives a strong sense of connection and touches you deeply.
Fhoto: Björn Blomqvist
“The door is a solitary object but also a symbol. A door is never just a door: it is a portal, a threshold, an interface. It separates outside from inside, but also offers a path to the other side. What hides behind it?”1
Alone in the dark. Only me, the door, and the light that speaks with an intense voice for both of us. Small in the sense of the room, yet so enchanting in its depth. Behind the lonely door hides something longing to reveal itself. The hidden seeps out like a loving whisper, as if the work itself challenges the boundary between presence and absence. In Johan Thurfjell’s exhibition Out of the Shadows, a scene is born. It is a powerful symbol of the spaces that are usually kept in darkness within us.
The installation contains two works, The Door and Backstage. But it is The Door that captivates the gaze and awakens profound questions. It stands there, seemingly ordinary, yet it pulses with a mysterious sense of what is happening inside, or behind. An intriguing movement seems to have just swept past. A secret activity might be unfolding, hidden from our eyes.
In encountering the work, the thought arises that every human being carries their own inner universe. This universe is a landscape of winding corridors, narrow corners, and unexpected openings. The door becomes a marker for the point where reality and imagination meet. What we think we know is unsettled by what we only sense. It is in this in-between space. In the very moment of doubt, the work opens itself and begins to speak.
Julita gård, med anor från 1100-talet, speglar svensk kulturhistoria genom medeltida klosterliv och herrgårdsliv från 1900-talet. Guidade visningar avslöjar gårdens hemligheter och berättelser från Arthur Bäckströms tid.
Vinden blåste härligt från väster och vågorna på sjön Öljaren var höga. Jag såg verkligen fram emot en fantastisk utflykt till Julita gård. Platsen har en historia som sträcker sig till 1100-talet.
Julita gård är en betydelsefull historisk plats som ligger drygt en timmes bilfärd hemifrån. Idag ingår den i Nordiska museets samlingar, dit den donerades av sin senaste ägare, löjtnant Arthur Bäckström.
Vandring i tid och rum
Ensam och förväntansfull stod jag där (sommaren 2024). Bara jag och guiden. En privat visning, nästan som en dröm! Vad jag fick veta från guidningen, är det jag kommer delge er här. Det är mina intryck och mina betraktelser!
Det så kallade stora huset, där guideturen startar, är betydligt yngre än platsen, vilket ger den en spännande historia. Huvudbyggnaden uppfördes på 1600-talet. Huset brann ned under mitten av 1700-talet, men ett nytt hus uppfördes på samma plats, senare under 1700-talet.
Gården köptes på auktion av Arthur Bäckströms föräldrar, år 1892 från familjen Palbitzki. Vid köpet var huset helt tomt. Det gav familjen Bäckström en fantastisk möjlighet. De kunde sätta sin egen prägel på gården – både på exteriören och de tillhörande byggnaderna. De gjorde även inredningen personlig och skapade ett varmt och inbjudande hem. Enligt guiden.
Tiden före Arthur
Klädd i tidsenliga kläder berättade guiden med en fängslande passion om huset — enbart för mig. I det inledande anförandet sades det att kung Knut Eriksson donerade gården Säby år 1180. Gården omfattar en betydande del av Julita socken.
Donationerna tillföll cistercienserorden. Munkarna uppförde ett kloster på den plats där herrgården nu står. De konstruerade ett valv på den plats där den södra flygeln är belägen.
I den södra flygeln, ovanför valven, finns ett imponerande kök, där maten till alla på gården tillagades med stor omsorg. Ett andra kök finns också i den norra flygeln. Ibland fungerade det även som ett välkomnande soppkök för luffare och andra förbipasserande.
Under reformationen på 1500-talet, när Gustav Vasa regerade, stängdes klostren. Tidigare hade klostren varit viktiga för lärande och andlighet i Sverige. Landet blev lutherskt, vilket förändrade det religiösa och politiska landskapet. Staten fick mer makt över kyrkan och dess tillgångar. Julita blev ett kronohemman, vilket påverkade den lokala befolkningen och ekonomin. Kungamakten fick styra klosterjordarna och omfördela resurser för att stärka sin makt.
Jag vet en del om Gustav Vasa. Men jag hade ingen aning om att han tillbringade sina sista två veckor på just Julita. Under tiden han var där, var han sjuk. med sig hade han ett följe på 200 hästar. Det är inte helt klart om sjukdomen han drabbades av under resan dit var den som ledde till hans bortgång. Guiden kunde tyvärr inte ge några svar på den frågan.
Arthurs Bäckströms tid
Arthur Bäckström övertog gården 1902 efter sin far, Johan Bäckström. Arthur arrenderade den med stor entusiasm och hängivenhet fram till sin död 1941. Detta skapade en stolt tradition som fortsätter att inspirera. Under Arthurs tid byggdes bland annat en kuskbostad, ett stall samt ett vagnsgarage.
Arthur hade inga egna barn, men många hundar. De var inte bara husdjur, utan också en integrerad del av hans liv och hans familj. Enligt vad guiden sa, vilar hundarna på samma heliga plats som Arthur själv, i evig gemenskap.
Arthur var verkligen en omtänksam person! 1 600 luffare kom förbi hans gård under ett och samma år. Han brydde sig om de fattiga och hungriga － en bra gest, enligt guiden. Hans önskan att hjälpa till var genuin. Han ville se till att alla levde gott, både de som behövde stöd och de som arbetade på gården. Han ville att alla skulle känna sig värdefulla.
Porträtt av Arthur Bäckström, målat av Bernhard Östergren 1935.
Stora huset
Första våningen (markplan) i huvudbyggnaden var Arthurs privata del. Guiden berättade återigen, entusiastiskt om hur viktiga hans hundar var för honom. Varje morgon njöt han också av rabarberjuice, en god start på dagen, helt enkelt. På bordet bredvid sängen står en kanna som bekräftar berättelsen.
Jag ställde många frågor, vilket gjorde att jag lärde mig mycket och kände mig inspirerad. Vad fick jag mer veta?
Jo, i ena änden av våningen finns Arthurs frukostrum, och i den andra änden finns hans sovrum. Däremellan finns ett sällskapsrum där dignitärer möttes för att prata, njuta av cigarrer och spela kort. Kanske diskuterades affärer och politik där?
På våning två möttes jag av en vacker salong och en matsal. De var fyllda med Rörstrands-porslin och glas med Arthurs sigill på. Jag frågade såklart guiden om glasen kom från Reijmyre glasbruk, som grundades år 1810 och ligger inte så långt härifrån. Guiden visste inte, så den frågan får framtida besökare själva undersöka.
I det så kallade Julitarummet hänger en imponerande målning av Julita krutverk. I krutverkets verkstad tillverkade man läderkanoner. Ja, hör och häpna! Detta var en banbrytande uppfinning som avsåg att göra kanoner mycket lättare att transportera på slagfältet. Tyvärr blev projektet ett misslyckande, eftersom krutblandningen ofta exploderade.
Målningen är en kopia, berättade guiden. Originalet kan beskådas på Rijksmuseet i Amsterdam. Jag besökte det museet våren 2023. Jag beundrade verket utan att tänka på att det var originalet till verket jag nu står framför. Vilken slump?
På översta våningen finns ett underbart bibliotek, ett gästvänligt gästrum och en rymlig salong. Biblioteket rymmer över 5 000 volymer, vilket säkerligen är en glädje för alla vetgiriga besökare. De stora koffertarna vid gästrummets entré, berättar om spännande långväga resor.
Det var inte bara besökare och luffare som var där. Även de anställda. De flesta av gårdens 150 arbetare bodde i området. Många var torpare och hade förmånen att bo i något av de 80 torpen.
Henning Forsman
En som ofta omnämndes var gårdssnickaren Henning Forsman. Största delen av herrgårdens möbler är tillverkade av honom. I hans verkstad, belägen i utkanten, fanns ingen elektricitet, fick jag veta. Allt arbete utfördes för hand och med mekaniska maskiner.
I herrgården (stora huset) fanns det däremot el. Guiden pekade entusiastiskt på lamporna i taket – utan lampskärmar, just för att kunna visa att huset hade elektriskt ljus.
Forsmans uppdrag var att skapa möbler för herrskapet i en rad olika historiska stilar. Mycket av möblemanget i huset bär hans osynliga signatur av finess och elegans. Guiden visade stolar i empirestil, med majestätiska lejonfötter. Dekorerade med tofsar.
På egen hand
Efter en timmes guidning lämnade jag huset. Den stora trädgården breder ut sig framför mig. Ett lusthus är synligt i fjärran. Det är en kopia, som guiden poängterade. Originalet är beläget på Skansen.
Många intryck rikare fortsatte jag det spännande utforskandet av området. Nu utan guide och efter eget intresse. Orangeri, museum och kyrka är verkligen några av de fantastiska byggnader som bör besökas – och självklart ett mysigt kafé! Kaffet var nästan dyrare än inträdet, men den vänliga personalen gjorde upplevelsen värdefull.
Intill kyrkan ligger det förtrollande Julita Skans hembygdsmuseum, en skattkammare av historia och kultur. Där öppnar Arthur Bäckström lyckligt sitt hjärta och sin privata samling, som gnistrar av minnen och historier. Men det är inte allt!
En mindre, men kraftfull konstutställning har också funnit sin väg hit. ”Äntligen!” utbrister jag inombords, ”lite modern konst som väcker liv och känslor.” Utställningen ligger en trappa upp i museets gastkramande entrébyggnad. Utställningen framhäver imponerande verk av lokala konstnärer i Katrineholms kommun, inklusive Julita. Den arrangeras av den ideella föreningen KIKK (Konstnärer i Katrineholms Kommun).
Museibyggnaden är härligt sammanbyggd med gårdens kyrka via en liten, charmig innergård. Kyrkporten, som sig bör, vetter mot väster – mot det glittrande Öljaren.
Det stora huset är beläget i öster, vilket även gäller kyrkans altare. Besökare färdas således från väst till öst – från mörker mot ljus – när de passerar genom porten till altaret. Kyrkor har traditionellt konstruerats med altaret riktat mot öster, den riktning där solen stiger.
Kyrkan, eller snarare kapellet, är uppfört i trä i enlighet med Arthurs egna visioner. Inuti anordnas träbänkar och ett altare i öster. Byggnaden, som är liten och stillsam, präglas av ett fristående klocktorn (kampanil) intill.
Dagen avslutades med ett besök i orangeriet och det närbelägna tegelbruket. Några blommor inhandlades innan sista stoppet. Museibutiken.
Texten bygger på en tidigare engelsk version, nu bearbetad och återgiven på svenska.For the original English text, see [Exploring Modernist Architecture].
Vissa byggnader fångar blicken utan att egentligen vara vackra. De står där, kantiga och råa, men med en tyst närvaro som man inte kan värja sig mot. Ibland passerar jag ett sådant hus. Det är ett stycke modernism med brutalistiska drag. Byggnaden väcker fler frågor än den ger svar.
Hantverkshuset
En byggnad kan fängsla en genom sin karaktär. Framhävd av dess spetsiga tak och glasfasad som gestaltar modernism. Råbetong som lyfter fram samspelet mellan funktion och form. Det skapas ett rum för reflektion kring tid och material.
Det finns byggnader med medveten arkitektonisk utformning av olika skäl. Det är just den del som syns tydligast, och som jag på något sätt tycker är spektakulär. Inte för att den är unik – det finns såklart andra byggnader med liknande form och stil. Som jag själv säger: ”Den sticker verkligen ut.”
Byggnaden har länge fångat mitt intresse, och med sin fascinerande arkitektur. Den står ut och fångar min blick när jag går förbi. Jag kan stå länge framför den och fundera över vad den förmedlar ur ett arkitektoniskt perspektiv.
När jag betraktar byggnaden tycker jag inte att den är särskilt vacker. Men när jag står framför entrén och det utstickande taket sträcker sig över mig, känner jag en viss modernistisk närvaro. Byggnaden utstrålar också en brutalistisk charm.
Personligen tycker jag att den påminner om en tweedkeps med nedfällda öronlappar. Den liknar också en haj med lång, spetsig panna. Det är utan tvekan en modern byggnad. Den har ett spetsigt, utstickande tak. Dess glasade fasad betonar dess unika arkitektoniska stil.
Huset är byggt 1964 och står vid ett mindre industriområde i Oxelösund. Området går under namnet Stålbyn. Jag har inte kunnat hitta någon information om husets historia eller vem arkitekten bakom det må vara. Det jag vill undersöka är hur byggnaden förhåller sig till olika arkitekturstilar.
En fallstudie
En modern byggnad med en distinkt glasfasad och ett spetsigt tak, representativ för modernism och brutalism.
Jag har tillbringat en tid med att söka i min kunskapsbank och i arkitekturböcker i mitt eget bibliotek. Analytiskt, baserat på byggår, material och form, skulle jag säga att det är modernism1.
Designen visar asymmetri i byggnadens nedre del (vänster i bilden) jämfört med andra sektioner. Det spetsiga, utstickande taket och dess ojämna former anknyter till modernistisk arkitektur. Då byggnader i modernistisk stil, oftast präglas av platta tak, öppna planlösningar, gardinfönster och minimal dekoration.
Valet av material – tegel, glas och betong – är typiskt för modernismen. Det skapar en industriell känsla och betonar minimalism och rena linjer utan dekorativa detaljer. Dessa aspekter visar att byggnaden förkroppsligar funktionalism2 – kännetecknad av funktion, form, process och industriell design. Den tillgodoser människors behov.
Hantverkshuset rymmer olika verksamheter, bland annat en bilverkstad, en vårdcentral, en postterminal och en reklambyrå. Den uppfyller effektivt samhällets behov – ett kännetecken för funktionalismen.
En annan stil som härstammar från modernismen är brutalism3, som kännetecknas av enkla, obehandlade material som betong. En arkitektur står utanför tradition och konventionell estetik, och uppnår effekt genom råa former och materialens ärlighet. Två centrala byggnader inom brutalismen är Hunstanton School i Norfolk och La Tourette Abbey i Frankrike.
Reflektion
I mötet mellan betongens tyngd och glasets ljus blir byggnaden mer än bara en form. Den blir ett kraftfullt eko av sin tid. Den reflekterar vår egen blick på den och dess betydelse. Analysen leder mig bestämt till funktionalism och brutalism, där det finns gott om utrymme för nya insikter och perspektiv.
Modernistisk arkitektur är den arkitekturstil som dominerade den västerländska världen mellan 1930- och 1960-talen. Den kännetecknas av ett analytiskt och funktionellt förhållningssätt till byggnadsdesign. Byggnader i denna stil präglas ofta av platta tak, öppna planlösningar, gardinfönster och minimal dekoration. ↩︎
Funktionalismen är en gren av modernismen som uppstod på 1920-talet. Arkitekterna fokuserade på byggnadsdesign utifrån funktion. Detta resulterade i släta, odekorerade fasader med platta tak och enkla geometriska former. ↩︎
Brutalistisk arkitektur blomstrade under 1950- och 1960-talen. Den drevs av en strävan efter funktionalitet och betonade också ärlighet i materialanvändningen. Stilen kännetecknas av råa betongytor, exponerade bärande element och ofta enorma proportioner. Brutalismens charm ligger i avsaknaden av utsmyckning↩︎
In this text, I introduce my art analysis method, which is based on observation and interpretation. The method consists of four steps that help us understand artworks on different levels.
As a word artist, I’m also passionate about analyzing art. From a young age, I’ve always been fascinated by examining the elements of a work of art. Naturally, this interest continued after I earned my degree in art history from university.
I’ve previously discussed my method in comparison to Erwin Panofsky’s. There are many similarities between our approaches. I follow my own path, yet my method remains similar to his. My primary focus is on the overall impact of an art exhibition and individual works.
My method comprises four straightforward steps: How, What, Tell, and Who. These steps represent a significant journey: Observation, Representation, Meaning, and Background.
In the observations section (how), there are evident similarities with Panofsky’s pre-iconographic level. Initially, I focus on the technique and skill employed. Secondly, I consider the color, perspective, and movement, as well as whether the image is linear or painterly. These elements often provide insights into the construction of the artwork and the underlying meaning of its expression. Observation serves as the foundation – to truly see before interpreting.
An example of a painting dominated by shades of a particular color uses distinct lines. These lines delineate the boundaries of various figures. These figures, or motifs, appear to hover and are depicted in motion, akin to a car navigating a bustling road. Through careful observation, one can interpret a multitude of elements within the artwork.
Example: Autumn (1912) by Mikhail Larionov at the Centre Pompidou: The bold use of color is striking. The use of blue, in particular, makes representational art stand out. Despite the lack of depth, the image conveys powerful movement through the birds and dynamic figures on the tree. The painterly style is evident in the sharp lines that define the figures’ boundaries.
Autumn, (1912) – Mikhail Larionov
The representational aspect, as its name suggests, focuses on the subject matter of the artwork. It involves identifying the motifs, figures, and the degree of abstraction present. This step contributes to the overall impression, which is my interpretation of what I perceive in the artwork. While this aligns with Panofsky’s iconographic level, I find the concept of “representational” more intuitive.
A house, for instance, isn’t merely a house on a blank canvas. It can be a specific house with a unique history or a symbolic motif. In such cases, questions often arise rather than definitive answers.
Or…
As depicted in the artwork below, this is not just a representation of a woman. It’s a captivating self-portrait of Frida Kahlo, painted with her own hands. Who was she? The answer lies in the rich and layered background section, which awaits discovery and interpretation in the fourth part.
The Frame (1938) – Frida Kahlo
In the “tell” section, I delve deeply into the artwork, which is my favorite part. I search for symbols, the meanings of colors, recurring motifs, and iconic traits. I want to comprehend the artwork’s layers of meaning. Every color, figure, or shape can hold cultural or personal significance. My goal is to uncover the deeper meaning hidden beneath the surface.
Example: The image vividly captures a significant theme that demands our attention. To fully appreciate the grandeur of Baroque art and the mastery of Caravaggio’s work, we must examine its elements. The figures in the painting are both prominent and impactful. The use of light is striking. In Caravaggio’s works, light serves a dual purpose: it illuminates the subjects and symbolizes the divine. It emanates from an unseen source beyond the boundaries of the image.
The Flagellation of Christ (1607) – Caravaggio
The meaning: the moment when Christ is bound to a pillar and scourged by three executioners. The light — the divine — falls mercilessly upon Christ’s body, almost like a spotlight. The composition is tight. The intensity is physical. All superfluous symbols or background details have been removed. The focus is entirely on the human drama.
The background section is crucial for placing the artwork in context. It delves into the creator’s identity. It explores how the artwork fits into the artist’s broader body of work. It often presents the most challenging aspect of analysis. It is also the most rewarding. This task requires a combination of knowledge and emotional insight to grasp the artist’s intentions, development, and environment.
Ragnar Josephson (1892–1966) was an influential art historian. He offers a valuable perspective on the creation of art in his book, The Birth of the Artwork (1940). Josephson identifies three interconnected aspects of an artist’s creation: psychological, social, and aesthetic. These aspects interact and influence each other throughout the artistic process. Initially, the artist expresses their thoughts and emotions psychologically. These psychological elements are then shaped and influenced by social factors. Finally, the artist emerges as an aesthetic whole, combining these influences to create a cohesive and meaningful artwork. This perspective helps me understand the artist’s intention more deeply. It sheds light on the creative process beyond the final product itself.
Imagine this: you’ve successfully completed steps 1-3 of this artwork. You possess a profound understanding of technique, materials, and knowledge. The vivid hues of blue and yellow immediately captivate your attention. The image exudes remarkable depth and employs a classic central perspective, drawing the motifs together at a focal point. You can almost sense the dynamic movement of the waves and the boats at the quay. There’s so much more to discover and appreciate.
Starry Night Over the Rhône (1888) – Vincent van Gogh
In the next step, it is unequivocally identified as a bay. This captivating evening is when the stars truly shine. This is no ordinary bay; it is a remarkable location along the Rhône River at the end of the 1800s. The view vividly captures the essence of the title, “Starry Night Over the Rhône,” for all who observe it.
The image undoubtedly holds profound meaning and purpose. The darkness effectively represents the time of day, while the bright stars clearly indicate when the scene takes place. While there are additional symbols present, their inclusion adds depth rather than overwhelming the viewer. The colors and motifs are significant elements to consider. In the concluding section, we must acknowledge the extensive documentation of the artist’s life. The biographies provide a wealth of information that enhances our understanding of the artwork.
Summary
By first observing, I establish the foundation: the technical and material elements that form the visible structure of the artwork. Through representation, I discern what is depicted and how—seeking the connection between motif and expression. In the third step, I delve into the symbolic layers that the image conveys. Lastly, the background contextualizes the artwork within the artist’s life and surroundings, situating it within a broader cultural framework.
This approach draws inspiration from Erwin Panofsky’s iconology but embraces intuition and artistic emotions. It aligns with Ragnar Josephson’s triad, which encompasses psychological, social, and aesthetic dimensions. Art emerges from the interplay between internal experiences and the external world.
Ultimately, my approach seeks to unveil the vitality of art. When observation intertwines with insight, the artwork communicates. This fosters a dialogue between the artist and viewer, bridging the gap between history and the present.
På galleri Sjöhästen, “2xFRANK”, där starka färger omedelbart fångade min uppmärksamhet. En korg med fyrkantiga äpplen, kallad “kubistisk skörd”, väckte min nyfikenhet. Jag funderade över dess djup, måleriska kvalitet och rörelse, och mina frågor besvarades direkt.
Jag granskade nästa mästerverk, “Blomlådor”. Blomlåda? Buketten står ju i en hink! Jag kisade, lutade mig fram, och då slog det mig. Hela grejen är byggd av fyrkantiga lådor med bilder på. Staplade på varandra, bildar de en blombukett i en plåthink. Då förstod jag konstnärens vision och insåg att ribban låg… högt. Mycket högt. Så jag valde trappan och fortsatte min konstnärliga expedition.
Utställningen bjuder på en blandning av surrealistiska målningar och skulpturer. Rastafarifärgade djävlar och snablar stirrar på mig. Bakom soffan hänger en målning med titeln “Kustbandet”, som föreställer just det – ett band upphängt på en tvättlina, prytt med kustmotiv. Denna lekfullhet genomsyrar hela utställningen och speglar min egen humor. Trots de underfundiga titlarna är alla målningar av högsta klass.
Efter att ha valt ut några favoriter, var det dags för nästa varv, helt ägnat åt skulpturkonsten. Den knallblå divan på bortre väggen, mellan fönstren och bredvid “Green fashion”, är ett iögonfallande inslag. Trots att den saknar belysning, är dess närvaro obestridlig. Jag stod länge och betraktade den innan konstnären själv kom fram för att höra mina tankar.
De intensivt blåmålade stengodsen fängslade mig, men det var konceptet med skulpturer föreställande klädesplagg på galgar som verkligen fångade mitt intresse. Jag uppskattade denna logiska placering. Tänk er en mindre trägalge med en dress/torso, även den i unikt stengods och med betydande vikt.
Längre in i utställningen återkommer motivet i olika material och utföranden. Den sammetslena ytan är resultatet av många lager färg, vilket skapar en överraskande mjukhet i ett så hårt material.
Förutom den blå divanen var målningen i målningen en favorit. Den var en oljemålning med guldram, och den hängde som ett blött tygskynke på ett rep tvärs över vägen. En pensel med röd färg på tork hängde bredvid.
Huvudobjektet är placerat centralt i framkant, medan bilköer på båda sidor om vägen skapar ett centralperspektiv och ger bilden djup. Ljuset som reflekteras mot bilarnas lack är en fröjd för ögat, och samma effekt återfinns i målningen “Frukt och grönt”, där ljuset reflekteras i de gröna bladen till vänster. En annan favorit är “Rubba någons cirklar”, som skildrar en kvinna vars cirklar rubbas.
Jag gillade många alster, bland annat “Ihopkok”, “Boxvin”, “Operatören” och “Avec”. Rekommenderar utställningen varmt. Passa på innan 12 september! Mitt korta besök på galleri Fiskhuset senare ska jag berätta om.
Medan solen värmde utanför satt jag ensam på mitt stamställe. På galleri Fiskhuset pågår just nu en samlingsutställning med konst av tio kvinnor från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad). Utställningen bjuder på en mängd olika uttryck och intryck, med totalt 72 verk.
Teknik och material är otroligt varierande, allt från olja och akryl till porslin, textil och grafik. Vi inkluderar även järnetsningar, emalj, terrakotta och stengods, bland mycket annat. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla det kortfattat.
I “I ett höstfärgat klimat i gult och grönt” (olja på duk) av Annika Kronlind Arvidsson vänder två måleriskt återskapade personer ryggen åt oss betraktare. De verkar se eller diskutera något längre bort i bilden, men deras exakta fokus förblir ett mysterium. I kontrast till detta, i “Karin Olsén Öberg”, möts himmel och vatten i en helt annan kolorit. En liten badande flicka omges av ringar på vattnet, vilket antyder en rörelse i bilden.
En virvel av vågor i vattnet speglar den lysande himlen ovanför. Reflektionen är otroligt skarp och skapar ett teleskoplikt perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Bakom henne tronar en gigantisk väv med digital utskrift. Den är visuellt fängslande och estetiskt tilltalande. Händer sträcker sig mot huvud och hår i Marianne Saapunkis verk “Manus”.
Jag går runt mittensektionen, där en samling porslin och skulpturer i emalj och andra material visas upp. Sådant som inte alltid faller mig i smaken, förutom Hertha Hillfons senaste utställning på Liljevalchs konsthall.
Plötsligt kastas jag över 400 år tillbaka i tiden, på en resa lika lång som Karin EE von Törne Haerns namn. Resan börjar med “Begrundan 40 X 50 cm”, en akrylmålning som föreställer en kvinnas ryggtavla. I en stil som påminner om barockmålare som Caravaggio och Rembrandt, badas ena sidan av kroppen i ljus medan den andra försvinner in i ett lätt dunkel. Den mörka koloriten är måleriskt återskapad, och jag kan inte låta bli att undra om det finns en viss inspiration bakom.
Stilleben fångar allt – färg, ljus, skugga, måleriskt djup och till och med rörelse, trots att rörelse inte är något man vanligtvis förknippar med stilleben. Tänk bara på ett päron som balanserar på kanten av ett bord. Det är en enkel sak, men det lurar ögat att tro att päronet gungar på kanten, redo att falla till golvet.
Jag går vidare in i utställningen. Upphängningen blir platt, men motiven förblir levande. Jag ser några grafiska alster i en modernistisk stil. Randiga mönster markerar övergången till det jag inte har kunskap om sen innan: ”ImagOn”? En konstteknik jag ska undersöka närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia. De består av lökblommor och fåglar som står i stark kontrast mot den vita bakgrunden.
Äntligen! Äntligen kommer det jag älskar, det jag längtar efter – det abstrakta! Linjer möter ytor i en dans av skapande, ytor delas och cirkulära former föds ur tomma intet och bildar nya ytor. Färg mot färg, en explosion av nyanser, linje mot kontur, en skarp kontrast som får hjärtat att bulta. Jag står mitt i en virvelvind av varierande kolorit, omgiven av en symfoni av färger. Jag stirrar, jag fascineras, jag förlorar mig i allt som liknar vatten och labyrinter, i de mystiska djupen och de oändliga gångarna. Jag observerar etsningarna, deras 1970-talets färgteman som viskar historier från en svunnen tid. Jag tittar, jag ser, jag föreställer mig – saker som bara jag kan se i min föreställning, i min egen privata värld. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildytan rör på sig, dansar, flödar, som om det vore levande. Jag tar några steg bakåt, jag betraktar, jag förundras (creapy, men i bästa bemärkelse).
Några tekniska alster av ImagOn föregår en samling expressiva figurer föreställande Taipei. Rastafaris-färgerna, uttryckta genom linjer och kvadrater, ger en expressionistisk upplevelse för betraktaren. Utställningen avslutas med en djupare bildkomposition, skapad med en mer avslappnad teknik liknande van Goghs. De asymmetriskt komponerade stolarna antyder ett medvetet val.
Cirkeln är sluten. Alsterna delar samma kolorit och stil som de två första, skapade av samma konstnär.
Symboler är lite knepiga i den här samlingsutställningen med sina många uttryck och motiv. Jag har svårt att hitta något gemensamt, men för de vetgiriga och nyfikna symbolforskarna ska jag ändå försöka ge en kort förklaring. Tänk på det där päronet som gungar farligt nära bordskanten, nästan på väg att ramla ner.
Päronets sensuella, runda form representerar kärlek och moderlighet. I grekisk mytologi ansågs Athena, vishetens och krigets gudinna, vara päronträdets moder. Inom kristendomen symboliserar päronet Jesu kärlek till mänskligheten. Kineserna ser däremot päronträdet, med sin långa livslängd, som en symbol för långt liv.
Av systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans, sprudlar kreativa möjligheter och glädje!
Elisabeth ställer ut målningar i tempera och olja/tempera, medan Agneta visar Collografi och Serigrafi. Målningarna har en tydlig stil med dominerande färger som blått, vitt, turkost och brunt. Detta är särskilt tydligt i motiv som handlar om hav och himmel. Kompositionerna med rektangulära och abstrakta former har en stark färgkombination av lila, turkos och brunt.
I nästan alla målningar av Elisabeth är ljuset avgörande. I mitten av motivbilden strålar en stor ljusbild med ett kraftfullt ljussken. Många gånger formar ljuset djupet i bilden, särskilt när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Genom detta upptäckte vi djupet, delvis tack vare den vanliga segelbåten i fjärran. Ljuset koncentrerar sig ofta på ett specifikt objekt i bilden, oftast båten i fjärran eller ett människopar.
Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som verkligen skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Jag uppskattar tempera, eftersom det skapar en tunn och klar yta utan grova penseldrag eller texturer. Inledningsvis dominerar ljusa och kalla färger, men senare framträder en mörkare och varmare kolorit. Frågan om det finns rörelse i motiven är enbart en lek för fantasin. Båtarna i bilden kan antingen röra sig eller ligga för ankare. Det centrala ljuset är det som verkligen härskar i Elisabeths alster, och symboliskt kan jag tydligt redogöra för det senare.
Djup finns det också. Diagonalt placerade fasader och fönster skapar ett perspektiv i bakgrunden. Detta kontrasterar mot de mer tvådimensionella element med mat- och dryckestema i nederkanten. Bordets placering bidrar ytterligare till illusionen av djup i bilden. Dessa verk kännetecknas av en viss mystifikation, vilket förhöjer deras estetiska värde. De två serigrafierna, nr. 19 och 20, är relativt abstrakta.
Det finns en tydlig röd tråd i utställningen, trots de varierande stilarna. Elisabeths målningar skiftar i kolorit, och galleristen har noggrant hängt deras verk i färgordning. Inga slumpartade hängningar här, utan väl genomtänkta placeringar.
Detta avslutar mina observationer för tillfället. Jag ser fram emot vårt nästa möte.
På Galleri Westerlinds väggar bländar akvarellerna betagande. Varje penseldrag är en glimt av Anders Anderssons kreativa själ. Därav min lekfulla titel, “Dubbelanders och akvarellerna”.
Ingången till Galleri Westerlind med en affisch för konstnären Anders Andersson och utställningen av akvareller med vattenmotiv.
Motiven i utställningen är genomgående inspirerande med vattenmotiv i form av hav, vikar och åar, samt båtar. Det är en enhetlig utställning som bjuder på en spännande dubbel textur. Även om det kan vara en utmaning att upptäcka för det otränade ögat.
Som så ofta med akvareller utstrålar en elegant stillhet och föreställande motiv som bär ett klassiskt djup. Diagonala och förminskade objekt bidrar till bilddjupet på ett slående sätt. Ett rörligt vattenflöde formas genom två distinkta diagonala linjer; först från höger till vänster, och sedan dramatiskt tillbaka. Detta skapar en effekt där ån plötsligt byter riktning åt höger i bilddjupet.
Många av de mindre formaten har en högre upplösning, vilket verkligen är imponerande! Kanske har konstnären haft mer tid att lägga sin själ i dem? I de större verken kan vi glädjas åt fokuset på fantastiska objekt som en sten eller en fågel. Detta fokus är helt förståeligt. Det är spännande att tänka på hur lång tid det skulle ta. Uppnå samma fantastiska upplösning och kontrast som i de mindre formaten!
En utställning av Anders Andersson på Galleri Westerlind, med fokus på akvareller av vattenmotiv.
I de mer grövre alstren är det faktiskt inte lika linjärt som i de mer högupplösta motiven. När vatten och vågor reflekterar ljuset, blir det fantastiskt. Ljussättningen är dessutom utmärkt.
Utställningen visar akvareller av Anders Andersson med fokus på vattenmotiv, broar och naturlandskap.
Det råder ingen tvekan om att det är det estetiska som dominerar i motiven. Även om en social aspekt finns närvarande, är det helt klart att det psykologiska planet inte har någon relevans. Ragnar Josephson diskuterar just dessa tre aspekter i sin bok ”Konstverkets födelse”. Det finns ett socialt, psykologiskt eller estetiskt förhållningssätt i skapandeprocessen av en målning. Vanligtvis handlar det om en kraftfull kombination. Dessa tillstånd växelvis interagerar. I Anders målningar upplever jag främst stillhet, estetisk skönhet, lugn och harmoni.
Första alstret i utställningen ”Kvarglömd” – en ensam brygga mot havet med en orange hink ovanpå. Den har en imponerande nyans i himmelsgestaltning som helt klart fångar blicken. Denna nyans genomsyra även ett senare verk. Jag är djupt imponerad av den mjuka och stilrena toningen som tydligt definierar var det vita pappret möter sin grund.
Två akvareller av gamla Volvo-bilar parkerade vid en lada, fångar kontrasten mellan bil och natur i utställningen.
Jag rullar stolt in i utställningen. Självklart rullar jag ”3 x Volvo”. Jag älskar ”2 x Volvo” – kanske för att den verkligen sticker ut i samlingen. Gamla volvobilar intill en lada och leriga vägar skapar en fantastisk atmosfär. En Volvo Amazon och en Volvo PV står stolt uppställda bredvid ladan. Koloriten skiljer sig markant från de vatten- och havsnära motiven. Gamla bilar framträder som en stark kontrast till båtar, vikar och hav. Sedan ser jag en cykel som vilar mot en vägg med texten ”Paus”.
Som helhet är utställningen verkligen fängslande. Akvarellerna denna gång förmedlar sina motiv på ett enastående sätt, vilket gör att de blir ännu mer intressanta. Några verk att lyfta fram, är; ”Blåis III”, ”Kl. 07.32”, “Utlopp” och ”Nyköpingsån”. Dessa alster strålar av hög kontrast och en överväldigande detaljrikedom. Rörelse och speglingar i vattnet fascinerar mig alltid.
Jag började med Lasse. Ni vet, Åberg – mannen som kan få en att le bara av att höra namnet. På galleri Westerlind pågår just nu Lasse Åbergs färgsprakande utställning Art’s Fun! där hans humoristiska värld tar form genom grafik – mestadels litografier – och några lekfulla originalverk i form av kollage. Det är som att kliva in i en glad skrattbubbla fylld av hans karaktäristiska charm.
Medan jag vandrar runt bland titlar som skulle få en ordboksredaktör att gråta, är jag i mitt rätta element – ensam med mina tankar och konstverken. Skaparen själv håller hov i rummet bredvid och pratar om sin konst och senaste bok. Jag lyckas fånga galleristen för en snabb pratstund innan jag fortsätter min konstnärliga pilgrimsfärd, i numerisk ordning – ett konstverk i taget, som en snigel på speed.
Plötsligt stormar ett fyrtiotal besökare in i det lilla galleriet, som om någon annonserat gratis kanelbullar. Jag blir inklämd mellan en staty och en tant med en gigantisk ryggsäck. Jag försöker desperat låtsas som att jag kan andas och samtidigt hinna titta på konsten. Jag vill ju stå där som en djup tänkare, begrunda och analysera – men nu känns det mer som jag deltar i en konstnärlig version av kollektivtrafiken i rusningstid. Föredraget är slut och hela publiken följer efter, som om de alla blivit kallade till ett hemligt vernissage med gratis snacks.
Jag passade på att fråga Lasse själv om bakgrunden till ett av hans verk, “Patrik O Putrik”. Han förklarade vänligt motivet, och de som är födda på 1950-talet eller tidigare kommer säkert förstå det, till skillnad från mig innan jag frågade.
Utställningen är ett riktigt Musse-kalas! Föreställ dig en kunglig katt med krona och pärlor, och en burk gåslever som om det vore en kunglig skatt. Eller Musse mitt i en afrikansk djungel, omgiven av masker och gestalter – snacka om kulturell mix! Och Lenin? Jo, han tar en promenad med ett paket hushållspapper, men vänta lite… det står ju Leni på det! Det är bara början på det roliga!
Åh, Lasses humor! Den är så djärv, så uppfriskande! Han vågar sig på förfalskningar och liknande, och skapar därmed en helt ny dimension av konstnärligt uttryck. Tänk dig Piet Mondrians ikoniska målning, “High and Low”, med en Mussehand som lekfullt drar i en av de svarta linjerna! För en konsthistoriker kanske det inte är det roligaste, men för oss andra är det en explosion av kreativitet och ironi! Det är som att Mondrian själv ler ner från sin himmel och njuter av Lasses busstreck. Och sedan, när rummet glesnar, lämnas vi med en känsla av mystik och förundran. Vilken fantastisk konstnär!
Alla kan inte dela min entusiasm och stanna kvar i timmar. Jag tar pauser, och tankarna flödar fritt igen. Motivationen återvänder, likt verket “Motivation”. En pingvin med en träregel på huvudet och en fisk hängande framför ansiktet symboliserar en ständig drivkraft. Den åker rullskidor – jag går vidare till nästa galleri.
På Galleri Sjöhästen är det en härlig blandning av stilar! Lasse Åbergs litografier med sin tecknade touch och hans kollage och hommage står i fin kontrast till de stora akrylerna som möter mig där inne. Färglagren är tjocka och det är en direkt koppling till både Renässans- och Barockkonst, fast med en mörkare och mer dramatisk känsla.
Mörka silhuetter av personer med ryggen åt oss, men vända mot ett starkt ljus i mitten, är ett återkommande motiv. En riddare syns också, oftast med ett ljus i bakgrunden. Det är tydligt att konstnärerna har en klassisk skolning, och mycket känns igen från konsthistorien.
De större verken i nästa rum transporterar mig direkt till ett storslaget nationellt konstmuseum! Motiven har en så stark historisk resonans. Ta bara “Alkemisten” till exempel. Två figurer står sida vid sida, och den Georges de La Tour-liknande ljuskällan i bilden skickar mina tankar på en resa genom konsthistorien. De intensiva färgerna – rött, blått och gult – tillsammans med de grova penseldragen och det genomgripande ljusdunkelmåleriet (clairobscur) skapar en helt fängslande upplevelse!
Målningarna är fyllda av symbolik och mystik, med landskapsmotiv uppdelade i två faser – en övre och en undre del i mörka nyanser, och en ljuskälla någonstans däremellan. Ljuset kan komma från solen, en uppsprucken himmel eller en ringlande flod. Måleriet är djupt, symboliskt och måleriskt, utfört på duk med akryl, vilket ger en modernare tolkning av 1600-talets pannåer och tempera. Trots den moderna stilen finns känslan kvar, men inte på ett sätt som direkt kopplar målningarna till just den tidsepoken, utan snarare till ett modernt måleri.
Efter en lång vistelse på ännu ett galleri, räcker det för denna gång. Båda utställningarna är uppgraderingar jämfört med tidigare besök. Lasse Åberg levererar alltid, och på Galleri Sjöhästen förväntas mer än på andra gallerier i stan, vilket även denna gång infriades.
Ny utställning (vernissage) “Intonat”, nya intryck men samma gamla vanliga galleri. För en gångs skull höll jag låg profil, typ som när det inte är vernissage och inga konstnärer finns där att snacka konst med. Man kan ju inte alltid vara festens mittpunkt, eller hur?
Fiskhuset, en plats för utställning och konstnärlig inspiration.
I min sedvanliga konstnärliga pilgrimsfärd vandrade jag genom utställningen, med en blick skarpare än en höks, och granskade varje mästerverk med den vördnad en katt visar en laserpekare. Först Katarina Sandgrens kvadratiska akryler, som fick mig att undra om hon målat dem med en linjal och en gradskiva, och sedan Åsa Granskärs oljepasteller i samma format, som fick mig att längta efter en rejäl portion pannkakor.
Andligheten var den gemensamma nämnaren. Innan jag valde att samtala med en av skaparna delade jag min upplevelse och beskrev den röda tråden av religiös och andlig natur som jag direkt uppfattade. Detta ledde till en fascinerande föreläsning om de sju olika chakran, som finns inom hinduism, yoga och new age. Dessa chakran, var och en förknippad med en specifik färg, förekommer i många konstverk. Jag reflekterade inte över detta i första anblicken eftersom jag saknar förkunskaper inom området. Mitt fokus ligger främst på det estetiska och konstvetenskapliga, inklusive teknik. Med tanke på utställningens syfte, som kretsar kring andlighet och mening, blev min analys av målningarna mindre inriktad på konstnärliga, estetiska och konstvetenskapliga aspekter. Lektionen om chakrasystemet var dock givande. “Chakrabalansering”, till exempel, är en metod som syftar till att skapa jämvikt mellan olika energier i chakrasystemet, vilket i viss mån liknar intoning.
Målningarna är mindre stilistiska och estetiskt tilltalande än vad jag är van vid, eftersom fokus ligger på deras innehållsmässiga betydelse och mening. Oavsett om det är andlig eller religiös konst med tonvikt på innehåll, kan ingen idag mäta sig med dessa mästare. Renässansens och barockens mästare var oöverträffade i religiös målerikonst.
Koloriten och den linjära/måleriska stilen varierar, och 3D-perspektiven är begränsade. Dessa konstnärer är inte världskända, så man förväntar sig inte att bli helt överväldigad. Mitt idol-jury tänk hade inga kandidater den här gången heller. Jag gick runt i utställningen tre varv och samlade intryck. Motiven inkluderar människor, skyddsänglar, healing och gudinnor, ibland poserade med ett av de sju chakran, som hjärtat, Solar plexus, tredje ögat och strupen.
Pastellerna utforskar teman som brustna hjärtan, splittringar och saknad, vilket skapar ett betydligt mörkare symbolspråk jämfört med akrylerna. Trots detta ger element som eld, sinnen och spiralformade resor inåt i bildytan ett 3D-perspektiv. Spiralen bidrar till en uppfattning om rörelse inom bilden.
I symboljakten i utställningen lyfter jag fram elementen grottan och berget. Ett av verken heter just “Grottan”, medan ett annat föreställer ett berg. Varför dessa två motsatser? Konstnären förklarade att grottan symboliserar det kvinnliga och berget det manliga. Jag fördjupade mig i detta i mitt symbollexikon och fann att grottan representerar moderlivet och födelse, vilket är starkt kvinnligt. Den fungerar också som en mötesplats, och vatten i närheten symboliserar liv. Tyvärr hittade jag ingen tillfredsställande symbolisk förklaring för berget, så jag lämnar det åt framtida forskning.
Efter att ha besökt “Intonat” kände jag att jag behövde bearbeta alla intryck innan jag gav mig på nästa utställning, som låg precis tvärs över gården. Jag planerar att återvända en annan dag för att ge den den uppmärksamhet den förtjänar. Utställningen på Galleri Vindfång, mittemot, erbjuder en välkommen kontrast till det konstmöte jag just upplevt. Jag ser fram emot att besöka den snart, med ett enda fokus – just bara på den! Den känns mer i min smak, så att säga.
Ett myrsteg in i trapphuset möts jag av den magnifika röda elefanten “High in New York”. Den griper tag i min uppmärksamhet, men skrämmer mig inte. Jo, den är stor, som elefanter är – men inte som ni kanske tror, utan bara på bild. Den röda elefanten står på en kedja, uppspänd mellan New Yorks ikoniska höghus. Under den, en samling gula taxibilar. Motivet återkommer flera gånger i utställningen, och det är just det som gör det så fängslande! Däremot har jag uppdaterat mig. Jag vet att Galleri Sjöhästen visar verk av mer etablerade konstnärer. Detta är jämfört med vissa andra i stan. De gör detta även nu, trots upprepade motiv. Vilken passion!
Innan jag går upp för trappan stannar jag till vid den röda hjorten “My Deer Friend”, som står framför en annan trappa. Den är fläckvis färglagd i blått, ett motiv som återkommer i skiftande kolorit. Innan jag når trappans topp möts jag av noshörningen “Having a Ball”, som balanserar på en stor gul boll i en slottssal med delvis gul bakgrund. Slutligen tar jag en tur med den röda fågeln “Even the raven” vid den kinesiska muren.
Lars Tunebos fotokollage (mixed media) pryder galleriets väggar, med djuren i centrum. De stora formaten fångar först uppmärksamheten med sina upprepande motiv, men en närmare titt avslöjar en djupare innebörd. Konstnären har för hand målat de starkt färgade djuren, medan den svartvita bakgrunden är ett skickligt sammansatt kollage av olika motiv. Även de delvist färglagda bakgrunderna är kollage, vilket vittnar om Tunebos förmåga att harmoniskt kombinera olika element.
Kvinnan i ensamt glittrande rött (“Bat Chair”) måste ha tagit sin tid att få till. Den rosa leoparden i trädet likaså “I ain’t moving”. Den förekommer flera gånger. Det är fascinerande hur det krävs kunskap att skapa samma motiv flera gånger, det blir till en upprepning. Det får mig att snabbt gå vidare till nästa alster. Flodhäst i ett 50-talstema gör sin rätt då konstnären valt färgerna rosa och turkost “Who parked the pink hippo”. Det är liksom 50- och 60-talet enligt mig i alla fall.
Vilken otur! En färggrann elefant står på näsan framför Royal Albert Hall med skylten “Looking for a gig”. Konstnären har använt fotokollage i bakgrunden för att symbolisera en elefant som väntar på att göra entré på scen. Utställningen innehöll även skulpturer, främst glas- och bronsverk av Astrid Gillenius. Målat glas, fastsatt i stenblock, visar geometriska figurer, ansikten och ögon i linjärt utförande, avskilda av svarta linjer. Motiven påminner om modernism, kubism eller Matisse, vilket gör att man kan bortse från försök att hitta ett djup i dem.
Makt, mod och knutna nävar leder mig vidare in i utställningen, där brons, glas och sten dominerar. Snäckor, nävar och masker möter mig därinne, men det är allt. Jag går ett varv till och studerar djuren i starka färger, på jakt efter symboler och ikoner. Men det är för många olika djur och motiv, så jag ger upp.
Jag brukar analysera element som djup, perspektiv, symbolik och konturförhållanden. Lars fotokollage uppvisar tydligt djup. Kolorit är en annan viktig aspekt, med en svartvit fotobakgrund som kontrasterar mot starkt färglagda djur i förgrunden. Symbolik kan tolkas i de olika färgerna och djuren, men jag lämnar det åt betraktarna att utforska dessa tolkningar.
Jag förstår att det låter lite metaforiskt, men vad är det egentligen jag söker? På grund av tidsbrist och brist på kandidater hamnade jag återigen på Galleri Fiskhuset. Just nu visas akvareller på galleriets väggar, och likt en idol-jury är jag trött på slätstrukna trubadurer. Det kanske låter lite elakt, men jag har faktiskt blivit trött på akvareller på senare tid. Jag vill uppgradera mig och se en utställning med det lilla extra – den som kan blåsa mig ur stolen, så att säga, och ge mig rysningar.
Fiskhuset galleri, där akvarellutställningen pågår.
Snart börjar jag låta som en kräsen idol-jury. Men jag måste, precis som många andra, gå vidare. Det är dags att vidga mina vyer, annars blir jag lika fast i rutiner som en katt i en garnnystan. Akvarellerna på Galleri Fiskhuset är fulla av traditionella element. Stugor, landskap, skog och stilla liv – det är som att ha klivit rakt in i en gammal svensk film. Jakten på rörelse är förgäves, det enda som rör sig är nog min mage efter den där ostmackan jag åt till lunch. Stilleben och landskap i dyster kolorit är lika vanliga som regn i Göteborg. Till slut börjar jag se ansikten i målningarna – är det bara jag eller har jag börjat hallucinera av alla grå nyanser? Kanske är det dags att byta ut akvarellerna mot en komedi-show, det skulle nog få mig att skratta mig ur den här konstnärliga dimman!
Konstnären, som tidigare arbetat med olja och akryl, finner akvarell vara både mer utmanande och mer passande för hennes stil. Hennes palett domineras av kalla, dystra nyanser av lila, grönt och grått. Hon använder sig av linjärt måleri, med tydliga konturer och linjedragningar för att skapa djup. Djupet uppnås genom olika tekniker, såsom centralperspektiv i rum med öppna dörrar och golvplankornas linjer.
Plötsligt exploderar koloriten i starkt rosa, grönt och blått, som skär av och bildar en klar nyans mot tidigare alster. Denna vakenhet varar i tre alster innan idol-juryn återigen faller i dvala. Nästa sektion är fylld av stilleben efter stilleben – en björnskalle, en hink och trätunnor. Visst är stilleben vackra, men inte i akvarell. Jag längtar efter att se stilleben i olja och tempera av de holländska mästarna från 15- och 1600-talet. Koloriten återvänder till en grå och dyster inramning, och det blir ingen guldbiljett denna gång heller.
Jag går vidare längs galleriets väggar. Jag letar symboler, rörelser och ikoner. Jag hittar inte det jag söker. Istället dyker de omedvetna ansiktena upp igen. I en målning med åskregn tycks jag plötsligt se ett öga och senare ett ansikte i det mörka molnet. Är det bara jag eller? Jag blundar en stund och sen flyttar jag blicken till målningen innan. Tro det eller ej. Jag ser ett ansikte där också – i en gammal ek. Ögon, skägg och hatt! Det blir bara mer och mer creepy. Någon guldbiljett kan jag då inte dela ut. Får väl överlägga.
Tiden rann ut och inget av verken fick mig att rysa eller ramla ur stolen. Jag måste besöka ett annat galleri, eller kanske till och med en annan stad, för att hitta mina kandidater. Jag vet att det finns några riktiga guldkorn bland de abstrakta konstverken som förtjänar en guldbiljett. Dags att öppna eget snart. 😉
Grått, öde och stängda dörrar möter mig därinne. Ett kärt återseende! Galleri Fiskhuset och jag har delat otaliga stunder, fyllda av både magi och stillhet. Utställningen som nu är inne på sin sista dag, bär den passande titeln “Magi”. Tre konstnärer, var och en med sin unika konstform, möts i galleriets två utställningsrum och skapar en symfoni av kreativitet.
Exteriör av Galleri Fiskhuset, platsen för utställningen ‘Magi’, som presenterar verk av tre konstnärer.
Jan Lindahls enorma fotografier av öde hus, lador och fasader förmedlar en känsla av övergivenhet. Deras svartvita estetik, med stängda portar, mörka fönster och reglade dörrar, förstärker denna känsla. Men plötsligt öppnas en dörr och färg strömmar in i bildytan, vilket ger liv åt en lika öde byggnad.
Utställningen börjar ta form, sprudlande av färg, liv och rörelse! “Sjöhästar” är inte vad man först tror, men jag förstod genast den geniala tanken. En stilla stock vilar i ett spegelblankt vatten, och hästformade grenstumpar reser sig majestätiskt ur ytan.
Två triptyker flankerar öppningen till nästa rum och visar havets och vattnets kraft. Den ena avbildar en stilla vik med övergivna redskap för att dra in fisknät, medan den andra, i starka gröna naturfärger, skildrar en livlig bäck som forsar genom skog och mossbeklädda stenar. Jag tror att färgfoton förmedlar liv och rörelse, medan svartvita bilder fångar stillhet.
När jag lämnar fotokonsten bakom mig är kontrasterna lika enorma som fotografiernas storlek. Ingrid Stattins akvareller kan inte jämföras med fotokonsten, men de är föreställande och lekfullt gestaltande av naturlandskap. I dessa målningar sökte jag allt det där jag alltid letar efter: djup, rörelse, form, färg, linjer, symboler och så vidare.
Alstrens färgsättning pendlar mellan mörka och ljusa nyanser, och fångar landskapen i dagens gång. Hennes teknik för att skapa djup är tydlig, med vägar och staket som diagonalt skär genom bildytan, nedifrån och upp. Motiven är oftast tvådelade, med landskap och himmel, och fyllda med berg, stugor och andra element som ger liv åt de annars öde vyerna.
Två alster med ansikten bryter trenden i bildsviten. D1e är modernistiskt och linjärt återskapade. Jag blev genast nyfiken på vilken genre eller konststil de kan placeras i. Kanske är det lite överdrivet, men jag får en känsla av kubism à la Matisse. Varför just det är svårt att säga. Det är bara mitt första intryck.
Ansikten i all ära, men tänk om varje ansikte bar en mask, en mask som dansade och förändrades med själens alla nycker! Vilken magi det skulle vara! Men låt oss vända blicken mot Monica Karlssons förtrollande broderade masker. De svävar som drömmar på olika platser i rummet. En cirkel av utsmyckade masker, upphöjda på eleganta pinnar, bjuder in till en hypnotisk vandring, varv efter varv, i en evig spiral av skönhet. Materialet i stommen förblir ett mysterium, en lockande gåta. Men tygets textur, sömmarnas precision och färgernas vibrerande prakt – allt detta är en hyllning till Karlssons mästerliga hantverk.
Det är mestadels linne och olika sömmar som jag inte är så bekant med, som läggsöm och kastsöm. Linnetyget är färgat för hand, vilket ger det en unik touch. Jag lade märke till att det på hjässan av maskerna ofta finns en uppstickande dekoration, som stänger, horn eller en slöja, vilket ger det en extra dimension.
Efter alla fantastiska bildintryck, tog jag inte lika lång tid på mig att studera broderierna vidare. Jag gick utställningen i den ordning jag själv tycker är mest spännande! Fotokonst älskar jag, men akvareller är jag inte lika förtjust i nu för tiden. Broderi, beroende på vad det är, blir jag inte så uppslukad av. Varför vet jag inte riktigt, men det är ju så det är ibland!
Likt havsörnens vingar, lika utsträckt är akrylen i Anna Wirmans abstrakta målningar längs ena kortsidan. Ett tjockt lager akryl sträcks ut i raka, men ack så abstrakta linjer. Rött, vitt, svart eller varför inte turkost, fyller den vita men också den svarta bakgrunden. Ur ett estetiskt perspektiv är de abstrakta målningarna snygga och trendsättande. Den tjocka texturen blänker så som akryl oftast gör. Bara i en av de abstrakta målningarna kunde jag, via min fantasi, hitta ett föreställande motiv. Ett fartyg med master och segel. Det var min fantasi som skapade det, vad andra ser är upp till dem.
Konstnärens skicklighet inom olika måleritekniker är uppenbar. De färgstarka abstrakta verken följs av akvareller, både abstrakta och föreställande, med motiv som naturlandskap och havsvikar.
Utställningen tände en gnista i mina analytiska tankar, och fyrar var ett återkommande motiv bland akvarellerna. Som ni som följt bloggen vet är jag en stor anhängare av abstrakt konst, medan akvareller inte riktigt fångar mitt intresse. Därför spenderade jag mer tid i nästa del av utställningen än vid akvarellerna.
Alster efter alster granskar jag, millimeter efter millimeter. Mycket mörka färger och landskapsbilder, varvat med skog och vatten. Många figurer är måleriska där konstnären utelämnat starka konturer med enskilda linjedragningar.
Vad har havsörnen egentligen med saken att göra?
Vissa målningar visar en havsörn i luften med utsträckta vingar, medan andra fångar den på väg att landa. Dessa havsörnar symboliserar rörelse i bilderna, liksom några fiskmåsar i en annan målning. Jag letar också efter perspektiv och djup, och det är tydligt att Anna Wirman behärskar dessa tekniker.
Centralperspektivet pulserar av liv i denna komposition, där grusvägen drar oss in mot evigheten som en tratt av parallella linjer. Blicken sveps med mot det skimrande ljuset längst bort, ett ljus som inte bara är en fysisk punkt utan ett andligt ankare för konstnärens själ. I skogsscenen, där träden står i en kraftfull diagonal mot bildens djup, uppstår en rytm som bär betraktaren in i målningens hjärta. En osynlig diagonal, som slingrar sig från nederkanten och upp mot höjden, förvandlar stillheten till en dynamisk rörelse. Här förenas perspektiv och passion; naturen blir en väg mot ljuset, mot det innersta uttrycket av konstnärens längtan.
Det är inte bara de vibrerande abstraktionerna och de förtrollande naturlandskapen i naturens alla nyanser som fängslar mig, utan en stubbe. En stubbe, anspråkslös och till synes obetydlig, förvandlas i hennes händer till ett kraftfullt uttryck. Sättet hon målar den på, den djupa gestaltningen, låter oss läsa in en hel värld i denna enkla form. En hög stubbe, vittrande och bortsliten, viskar om stormar som rasat, om naturens råa kraft. Ett träd, en gång ståtligt, har slitits från sin rot, kanske av en våldsam vind, kanske av tidens tand. Motivet griper tag i mig, kanske för att det bär på en inneboende dramatik, en berättelse om förlust och förvandling. Det finns en outtömlig rikedom i bilden, en inbjudan att utforska dess djup. Det tilltalar mig djupt!
Örnen, en universell maktsymbol, förknippas ofta med solen, himlen, kungligheter och gudar. Fyrtornet, å andra sidan, symboliserar manlig fruktsamhet och Kristus lära, där ljuset vägleder själen till tron. Likheten mellan dessa två symboler ligger i deras koppling till det gudomliga och den traditionella kopplingen mellan makt och män.
Längs sträckan mellan punkt A och B, en grådaskig yta jag tittar på. Asfalten framför mig lockar min uppmärksamhet. Jag inser att jag nu ska lyfta blicken. Se allt det andra runt omkring mig. Min blick lämnar den stenhårda ytan under mina fötter. Det tar inte många sekunder så har jag en ny stenhård yta under, över och bredvid mig.
Tunnelns oskyldiga textur av stenhårt material har fått hjälp att tala till mig. Sprejburkarnas språkrör sänder budskap till oss som passerar igenom. Tags, klotter eller konst? Om det nu kan kallas konst, är en subjektiv upplevelse. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg om vad som är konst och inte konst. Det är generellt sett ingenting vi kan definiera, det är bara en personlig upplevelse.
Lika svart som konturen som bildar ansiktet av en uggla, lika svart är ugglans symbolik. Ugglan som är en nattlig varelse, symboliserar otur och själsligt mörker. Ugglan kommer ned till jorden om natten och äter de dödas själar och det kraftigt hoande ljudet och den stirrande blicken ses som ett förebud om död och olyckor.
Utsikt över byggnaden vid Bryggeriet i Nyköping, nära replokaler och konstgallerier.
Vid Bryggeriet i Nyköping finns fantastiska replokaler där jag samarbetar med en otroligt begåvad ensemble. Vi repeterar med full energi och glädje till den underbara musikalen Sound of Music. Jag har en liten roll i denna magiska föreställning. Jag njuter oerhört av att få vara en del av detta kreativa äventyr!
Mittemot replokalen frodas inte bara ett, utan hela tre konstgallerier! Som konstvetare brinner jag för dessa kreativa rum. Hungrig som en björn, ivrigt vandrande bland konstverken, rörde jag mig snabbare än vanligt. Varje alster var som ett stopptecken. Inga genvägar alls, bara ren och skär fascination.
I Åsa Kvissberg (måleri och grafik) var de intensiva och uttrycksfulla linjekonturerna som fångade en i steget. Dessa linjer nästan dansade över dukarna. Alstren, fyllda av människor och händer, skapar en fängslande dynamik. Motiven kan verka abstrakta vid första anblick, men de bär på en djup föreställande kraft som väcker ens inre känslor.
Kanske inte helt hänförd av alstren, men inte helt utan betydelse. Kanske ligger inte den här konsten i min personliga smak, då jag ofta dras till historiska verk snarare än samtidskonst. Men mitt hjärta kunde inte låta bli att tolka dem i en surrealistisk kontext. Det är ett spel av vitt och svarta linjekonturer. De lyfter figurer som ansikten, poserande kroppar och händer. Dessa är strategiskt placerade för att skapa en magisk helhet.
Alstren är mestadels måleri, men det finns även några spännande verk i grafik. Detta kan verkligen väcka nyfikenhet om att förstå om det som presenteras är tillräckligt imponerande. Temat i verken är konsekvent och skapar en intressant röd tråd genom utställningen. En gemensam aspekt är den konstnärliga handlingen att låta färgen rinna, vilket ger en fascinerande dynamik till verken.
Motiv av spill och dräll med akrylen erbjuder en kreativ och lekfull känsla. Även om dessa element oftast är i blått eller grönt, ger det en härlig gemenskap och enighet i färgvalen. Kombinationen av blått, grönt, gult och de svartvita människokropparna tillför en fin variation som inbjuder till reflektion. Det blir verkligen en unik upplevelse av dessa konstverk tillsammans!
Angående detaljer och symboler, så vill jag inte ge nån direkt beskrivning. Det är som att försöka förklara varför katter tycker om att jaga snören! Magen kurrade som en besviken tiger. Det fanns i alla fall djup och kontrast i motiven. Men som sagt, de var för röriga.
Kungamålare, kompanister och andra ledsagar oss längs Nyköpingsån. Idag fick jag uppleva Nyköpings historia på ett teatralt och underhållande sätt, tillsammans med historiska figurer från staden. Vi fördes tillbaka i tiden genom upplevelser ur Nyköpings rika historia.
Duktiga skådespelare ger en fängslande och humoristisk skildring av Nyköpings historia, från 1600-talet till 1900-talets “utstämpling”. Årets upplaga av de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån är lika imponerande, om inte mer, än förra året. Tack vare skickligt skådespeleri, engagemang och autentiska kläder leds vi genom historien med entusiasm. En skicklig regi får oss att glömma både tid och rum.
För närvarande är den enda tid och plats som existerar den som utspelar sig framför oss. Den transporterar oss till spelets tidsperiod. Gestalterna, som först är stilla som dockor, kommer till liv och bjuder oss på en humoristisk och tidsenlig historiebeskrivning. Jag rekommenderar varmt denna dramatiserade vandring längs Nyköpings stoltaste farvatten. Som SN:s artikel på kultursidan den 1 juli uttrycker det: ”Sällan har en timslång promenad varit så underhållande”.
I Galleri K på Koordinaten i Oxelösund möts man just nu av en laddad och mångfacetterad konstupplevelse. Här samsas olja, akryl, akvarell, glasmåleri och skulptur. Utställningen förenar två konstnärliga temperament: Jan Wiberg och Lillemor Bokström. Att kliva in i detta rum blir som att träda in i en dialog mellan kontraster. Här möter man kraft mot mjukhet. Det är materia mot motiv, och uttryck mot stillhet.
Längs den första väggen breder Jan Wibergs fjorton oljemålningar ut sig, en kavalkad av robusta spateldrag och mustig färgprakt. Den vita grund han lagt på sina pannåer vibrerar under de tjocka oljelagren. Hav, natur och byggnader träder fram ur ett nästan skulpterat färglandskap.
Mest stannar jag upp vid “Uggla” och det inledande verket “Seglare”. De bär på en stram poesi mitt i all textur. “Mörk målning” bultar av känslor. Ett nästan ursinnigt färgflöde lämnar vassa kanter i kompositionen. När Wiberg avslutar med två fågelskulpturer känns det som om målningarna självsvåldigt lämnat väggen och landat i rummet.
Efter denna intensiva färgkropp möts man av Lillemor Bokströms verk, som andas en annan sorts närvaro. Hennes akrylmålningar, tunnare i färgen och ofta på duk, lyser med ett inre lugn. Ljus och andning får plats, och det genomgående motivet—ett mjukt, nästan skyddande nalleliknande gosedjur—väcker både nyfikenhet och ömhet. Hennes akvareller är ännu luftigare. Där blommor får blomma fritt mot stora vita ytor. I glasmåleriet leker hon med transparensen och ljuset. Ibland låter hon till och med nallen smyga sig in bland blommorna.
Det som fängslar mig mest hos Lillemor är hur hon låter motiven tala högre än själva hantverksgesten. Det finns en innerlighet i hennes bildvärld som stannar kvar. Samtidigt lämnar hennes glasmålningar frågor efter sig. Hur fångar hon detta ljus? Vad är historien bakom den trogna nallen som återkommer om och om igen?
Jan Wibergs verk å sin sida är som ett kraftprov i materialens språk. De talar högt och tydligt. För mig blir det tydligt att min passion dras mot de verk som söker djupet i motivet. Jag föredrar detta framför tyngden i fakturen. Ändå är mötet mellan dessa två konstnärskap det som gör utställningen levande—en vibrerande spänningsyta mellan det expressiva och det eftertänksamma.
Oxelösund, en stad vars själ vibrerar i takt med sina monument, bjuder på en fascinerande dialog mellan tradition och modernitet. Sankt Botvids kyrka har en båkformad siluett. Den reser sig som ett ledstjärna för sjöfarare. Kyrkan är en symbol för stadens rika kust- och seglartraditioner. Denna moderna byggnad är uppförd i cement med flyttbara bänkar.
Den bryter mot traditionella normer genom att placera porten i öster. Detta sker som en anpassning till platsens begränsningar, men är samtidigt ett djärvt statement. Kyrkorummets korsformade utrymme, dominerat av korset ovanför mittpunkten, skapar en känsla av andlighet och gemenskap.
I kontrast till kyrkans andliga symbolik står “Ståltheten”, ett monument vars namn i sig bär på en dubbeltydighet. Med sitt “å” istället för ett “o” hyllar det inte bara Oxelösunds stolthet över sin stålindustri. Det hyllar även det material som monumentet är konstruerat av – stål, stadens livsnerv. Beläget nära fiskehamnen, liknar “Ståltheten” en stol med rörliga armstöd, mänskliga armar som sträcker sig mot himlen. Den är en symbol för en bekväm sits. Dessutom är den en plats att vila på. Samtidigt manifesterar den stolt staden som en stålstad, formad och smidd av stål.
Tillsammans skapar dessa monument en dynamisk bild av Oxelösund. Det är en stad där tradition och modernitet möts. Här förenas havet och stålet. Stoltheten över det förflutna och tron på framtiden går hand i hand. Det är en stad som bjuder in till reflektion. Den inbjuder till analys. Framför allt erbjuder den en passionerad upplevelse av dess unika karaktär.
![IMG_0634[1]](https://blommanskulturblogg.com/wp-content/uploads/2012/04/img_06341.jpg)
Some Kind of Word Artist 