Nu har musikalen kommit så långt att 5/12 föreställningar är spelade och resultatet detsamma varje gång – glädje, beröm, stående ovationer, trivsel och massor av underbara människor – på och omkring scen.

Föreställningen är bland det bästa jag har varit med i, och då har jag faktiskt spelat amatörteater sedan mitten av 1990-talet. 18 år närmare bestämt. Jag ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att pröva mina vingar inom musikalgenren. Jag kunde ha sagt nej, men då hade jag ångrat det beslutet för lång tid framöver.

Redan innan jag började med amatörteater bankade mitt hjärta för musikal. Jag såg, lyssnade och diskuterade musikal med mina vänner. I skivstället finns musikalskivorna kvar. Filmmusikalerna i videohyllan likaså! Sångerna och filmreplikerna kan jag fortfarande utantill!  

Jag har efter alla föreställningar och repetitioner – börjat spela gitarr igen och sjungit lite också. Det smittar av sig, så att säga. Jag är lite öm i fingertopparna nu. Det är minst fem år sen jag spelade gitarr sist och det är fortfarande på ett amatörmässigt stadium – sången likaså 😉

Nog om detta. Jag ville bara ge en liten förklaring till varför jag inte skriver på bokprojektet just nu. Det är ett stort scenprojekt som jag njuter av i varje stund och som tar inspirationen till en annan plats, så att säga.

Kanske kan jag skriva lite under de två spelfria dagarna som kommer nu, men skrivandet kommer att få tuff konkurrens av gitarrspelandet 😉

Björn Blomqvist 2013-11-11