Det spretar uppåt, från vänster till höger. Som i en strut lyfts linjerna mot det dolda ansiktets mysterium.

Dagen till ära var jag på vernissage på Galleri Fiskhuset. Som vanligt var det strax efter dagens repetitioner av Sound of Music. Det bästa med vernissage är mötet med konstnären själv. Som konstvetare får jag veta mer än vad alstren säger mig, när de hänger där på galleriets vita väggar.

Utställningen som har vernissage idag går under namnet Mirakler & Mångfald – av konstnären Lillan Michelin. Första alstren i utställningen är akryler på pannå. Det är höga och avlånga. Koloriten känner jag igen – den varma. I rektanglar och kvadrater fylls ytorna i vinrött, marinblått, brunt och beige m.m. Ett kollage-liknande tillvägagångssätt finns med i många alster. En tapetbård, en träkloss, ett beslag av något slag eller varför inte en slipskiva. Allt är möjligt att fylla ut motiven med.

Konstnären föredrar att arbeta på hårda ytor, vilket syns då flertalet alster är pannåer på masonit, samt betong. Det finns även några alster i gicleetryck (grafik) och ett par litografier. Det syns att skiftningar i motiv och teknik på utställningen är skapade i olika tidsperioder. De äldre motiven innehåller en mer mjukare linjedragning, medan de yngre domineras av raka linjer som spretar uppåt i en strutliknande form. Ovan linjerna finns det blommor och andra, oigenkännliga motiv.

Det finns en tendens till lite abstraktion eller någon av stilarna inom modernismen, samtidigt som konstnären leker med tanken. I de flesta alstren finner betraktare ett ansikte. Antingen i profil eller bara ögon och mun. Som i det förra konstmötet jag bloggade om, är några ansikten delade i två halvor med varsin kulör. Till skillnad från förra mötet, är Lillans ansikten långsmala och följer redan födragna linjer.

Längs de diagonala linjerna som oftast sträcker sig från vänster nederkant mot övre högra hörnet, fäster hon olika motiv. Ansikten och strutformade element följer linjerna. Blommor eller konturer av byggnader likaså. Det finns inget djup (3D) i motiven. Perspektiv och djup kan betraktaren ändå fantisera fram bara att studera bilden. Fantasin sätter inga gränser.

Konturerna varierar i teknik, men mestadels linjärt och ytterst få måleriska motiv. Tydliga konturer markerar motiv, former och element. Vissa motiv har drag av kubism. Det beror på att bildytan är plan (2D) med raka linjer utan djup eller perspektiv.

Efter ett varv i utställningen var jag tvungen att gå ett varv till och se om jag kunde finna ansikten i varje målning. Vissa fann jag lätt, andra var diskret placerade och i några motiv fann jag inget ansikte. Kanske vill dessa ansikten säga oss något.  Det finns kanske uttryck i dem som ska harmonisera med övriga element i bilden?

Nog om detta. Det positiva enligt min mening, var att få en pratstund med konstnären och att merparten av alstren har en varm kolorit, såsom förra veckans konstmöte. Det gillar jag. Denna utställning och den i förra veckan på Galleri Sjöhästen gillar jag något mer än den förra här på Galleri Fiskhuset.

Det var även kul att vara tillbaka. Jag har hållit mig borta från gallerierna en tid p.g.a. slö- och lathet och prestationsångest. Nu är det bara trevligt att vara tillbaka och jag måste hitta fler utställningar och främst de med andra uttryckssätt. De tre senaste utställningarna jag har besökt, har likheter i tanke och form.

Björn Blomqvist 2013-10-26