Bakom berget jag just klättrat uppför reste sig flera toppar. Berget jag såg visade sig vara en bergskedja utan slut. En avklarad klättring blev början på nästa strapats. Med en tung börda på mina axlarna känns väskan på ryggen tom.

En kedja av bekymmer dras ut längs hela bergsryggen. Alla strapatser ska bestigas innan kedjan tar slut. Den tunna luften är tjockare än länken som bryter mönstret. Samma misstag gång på gång lurar bakom varje sten. Önskar jag kunde hoppa och lämna allt, men linan dra mig tillbaka.

Fastkedjad i en bergskedja hänger bekymren kvar likt ett bungyjump. Jag kommer inte därifrån. Ingenstans är sikten klar, ingenstans finns en enkel väg tillbaka.

Att vara på topp är inte detsamma för alla. Din topp kan vara positiv, min topp ett hinder att komma tillbaka. En bagatell är inte bara en bagatell i den bemärkelsen bagatellen inte sitter i klistret. Ett kalhygge är lättare att skapa än att bli av med bekymmer som sitter på näthinnan.

Varför?

Björn Blomqvist 2013-10-02