En havsvåg sköljer in i fiskhuset och det gamla gifta paret tar emot. Så skulle man kunna säga om de två första alstren i den pågående utställning på Galleri Fiskhuset. Det är i stort sett bara akryler plus nån enstaka målning i blandteknik. Bland blänkande texturer och relativt stora format, går jag runt i utställningen i vanligt ordning, nästan tre varv.

Lea Karlsson heter konstnären denna gång. En utställning med alster som blir en viss uppgradering från senast jag var på Galleri Fiskhuset. Ändå är det som vanligt, en konstnär med hemvist här i krokarna. De två första tavlorna som möter mig genomsyras av en kall kolorit i ljust blått och vitt. Det är två sammankopplade motiv (diptyk), på varsin duk. “The wave””. Den ljusa koloriten fortsätter vid nästa alster. Ett äldre par som håller varann hårt i handen “Hemma – där Du är!”. Vigselringarna kontrasterar i guld mot den ljusgrönt och gulvita koloriten. 

Tvåsamheten fortsätter i nästa alster. “Pojken och fågeln” ger en fingervisning på vad som kommer sen. Starka färger, linjärt måleri och motiv som manar till destruktivitet eller eftertanke. Antingen blundar pojken, eller så tittar han med halvt stängda ögon, ned mot fågeln?

Utställningen “Artig? Konstig?” Är definitivt inte konstig. Däremot är upphängningen genomtänkt. Tvåsamheten och de snälla – kanske de artiga motiven, övergår till en allt mörkare ton och en destruktiv kolorit i nästa rum. Fem alster som inte skulle kunna passa någon annanstans än just tillsammans på den platsen/sektionen. 

Det mörka och destruktiva blir en brytning mot triptyken “Parken” som avslutar första sektionens artighet. De modernistiska dragen och linjärt återskapande motiv i starka färger, tilltalar mig. “Sikta högt”. En spjutkastande, lättklädd person med mörk hy. Jag finner inslag av 1900-talsmodernism. En mosaik av starka färger i ett träd, samt stark linjedragning runt figurerna.

Triptyken är kanske det enda alstret som visar tydligt hur centralperspektivet kan användas till att skapa djup i bildytan. Några träd i nederkant och några mindre avbildade högre upp i bildytan står i linje längs höstfärgernas diagonala linjedragningar med sikte på en central punkt längre bort (centralperspektivet). 

I den mörka sektionen är rött, svart och brandgult det dominerande. Som i de flest fall är texturen tunn. Vid några tillfällen är ytan något tjockare, något som tycks vara meningen. Bland de mörka motiven finns två porträtt. Elefantmotivet syns knappt – så mörkt är det. Vi kan väl tänka oss att det ska föreställa kväll eller natt och skymningen ligger på ute vid savannen.

Ett ansikte vars blick uppvisar en sorgsenhet. Med trolig mening, har konstnären låtit färgen rinna i nederkant av duken. Tittar man längre upp i ansiktet, ser man lite avrunnen färg där med. Kanske är det förläning av rinnande tårar som fortsätter i bildens nederkant? 

I mitten på långsidan ovan elementet – som en helgonbild i en religiös sal, hänger ett motiv jag direkt känner igen. Det är ett porträtt av “Malala” (blandteknik), den modiga flickan och numera också fredspristagare. Bilden är bekant men i Leas målning ser Malala något äldre ut och blekare än vad jag föreställt mig henne. Kanske är det meningen, vad vet jag? Texturen är tjock och på vissa ställen – oavslutad.

Jag går till nästa sektion och blir återinförd i en mer ljusare kolorit och motiv med lättare denotation. Det är fortfarande linjärt och ganska varma färger. Fyra stenar i nedstigande storlekar staplade på varandra, uppstötta med en pinne “Balans” – har en enklare färgsättning och en monumental funktion. I flertalet av alstren finns det en viss medvetenhet att låta färgen rinna av i nederkant. Flickan med blommor i håret, t.ex. undrar jag om det finns en stark fläkt (osynlig) mot henne. Håret står rakt ut bakåt och hennes bakåtlutade kroppsform, vittnar om det, “blomsterflickan”

Generellt sett är utställning bra och alstren genomtänkta men utan att chockera. Det är värmen i många av koloriterna som gör det bekvämt för ögat och en inte allt för skiftande motivomfång som gör att utställningen känns ok. Någon guldbiljett delar jag nog inte ut denna gång heller 😉 Däremot ser jag framemot helgens kommande konstbesök på Galleri Sjöhästen. 

Björn Blomqvist 2014-11-12