72 genom 10

Medan solen värmde utanför satt jag ensam på mitt stamställe. På galleri Fiskhuset pågår just nu en samlingsutställning med konst av tio kvinnor från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad). Utställningen bjuder på en mängd olika uttryck och intryck, med totalt 72 verk.

Teknik och material är otroligt varierande, allt från olja och akryl till porslin, textil och grafik. Vi inkluderar även järnetsningar, emalj, terrakotta och stengods, bland mycket annat. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla det kortfattat.

I “I ett höstfärgat klimat i gult och grönt” (olja på duk) av Annika Kronlind Arvidsson vänder två måleriskt återskapade personer ryggen åt oss betraktare. De verkar se eller diskutera något längre bort i bilden, men deras exakta fokus förblir ett mysterium. I kontrast till detta, i “Karin Olsén Öberg”, möts himmel och vatten i en helt annan kolorit. En liten badande flicka omges av ringar på vattnet, vilket antyder en rörelse i bilden.

En virvel av vågor i vattnet speglar den lysande himlen ovanför. Reflektionen är otroligt skarp och skapar ett teleskoplikt perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Bakom henne tronar en gigantisk väv med digital utskrift. Den är visuellt fängslande och estetiskt tilltalande. Händer sträcker sig mot huvud och hår i Marianne Saapunkis verk “Manus”.

Jag går runt mittensektionen, där en samling porslin och skulpturer i emalj och andra material visas upp. Sådant som inte alltid faller mig i smaken, förutom Hertha Hillfons senaste utställning på Liljevalchs konsthall.

Plötsligt kastas jag över 400 år tillbaka i tiden, på en resa lika lång som Karin EE von Törne Haerns namn. Resan börjar med “Begrundan 40 X 50 cm”, en akrylmålning som föreställer en kvinnas ryggtavla. I en stil som påminner om barockmålare som Caravaggio och Rembrandt, badas ena sidan av kroppen i ljus medan den andra försvinner in i ett lätt dunkel. Den mörka koloriten är måleriskt återskapad, och jag kan inte låta bli att undra om det finns en viss inspiration bakom. 

Stilleben fångar allt – färg, ljus, skugga, måleriskt djup och till och med rörelse, trots att rörelse inte är något man vanligtvis förknippar med stilleben. Tänk bara på ett päron som balanserar på kanten av ett bord. Det är en enkel sak, men det lurar ögat att tro att päronet gungar på kanten, redo att falla till golvet.

Jag går vidare in i utställningen. Upphängningen blir platt, men motiven förblir levande. Jag ser några grafiska alster i en modernistisk stil. Randiga mönster markerar övergången till det jag inte har kunskap om sen innan: ”ImagOn”? En konstteknik jag ska undersöka närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia. De består av lökblommor och fåglar som står i stark kontrast mot den vita bakgrunden.

Äntligen! Äntligen kommer det jag älskar, det jag längtar efter – det abstrakta! Linjer möter ytor i en dans av skapande, ytor delas och cirkulära former föds ur tomma intet och bildar nya ytor. Färg mot färg, en explosion av nyanser, linje mot kontur, en skarp kontrast som får hjärtat att bulta. Jag står mitt i en virvelvind av varierande kolorit, omgiven av en symfoni av färger. Jag stirrar, jag fascineras, jag förlorar mig i allt som liknar vatten och labyrinter, i de mystiska djupen och de oändliga gångarna. Jag observerar etsningarna, deras 1970-talets färgteman som viskar historier från en svunnen tid. Jag tittar, jag ser, jag föreställer mig – saker som bara jag kan se i min föreställning, i min egen privata värld. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildytan rör på sig, dansar, flödar, som om det vore levande. Jag tar några steg bakåt, jag betraktar, jag förundras (creapy, men i bästa bemärkelse).

Några tekniska alster av ImagOn föregår en samling expressiva figurer föreställande Taipei. Rastafaris-färgerna, uttryckta genom linjer och kvadrater, ger en expressionistisk upplevelse för betraktaren. Utställningen avslutas med en djupare bildkomposition, skapad med en mer avslappnad teknik liknande van Goghs. De asymmetriskt komponerade stolarna antyder ett medvetet val.

Cirkeln är sluten. Alsterna delar samma kolorit och stil som de två första, skapade av samma konstnär.

Symboler är lite knepiga i den här samlingsutställningen med sina många uttryck och motiv. Jag har svårt att hitta något gemensamt, men för de vetgiriga och nyfikna symbolforskarna ska jag ändå försöka ge en kort förklaring. Tänk på det där päronet som gungar farligt nära bordskanten, nästan på väg att ramla ner.

Päronets sensuella, runda form representerar kärlek och moderlighet. I grekisk mytologi ansågs Athena, vishetens och krigets gudinna, vara päronträdets moder. Inom kristendomen symboliserar päronet Jesu kärlek till mänskligheten. Kineserna ser däremot päronträdet, med sin långa livslängd, som en symbol för långt liv. 

 © Björn Blomqvist 2015-08-19