Tvåsamhet och mörker

En havsvåg sköljer in i fiskhuset, och det gamla gifta paret välkomnar besökarna med öppna armar. Så kan man på ett poetiskt sätt beskriva de två första mästerverken i den fängslande utställningen på Galleri Fiskhuset. Här finner vi en överväldigande skara av akryler, med några sällsynta målningar i blandteknik som lyser upp rummet. Omgivna av blänkande texturer och relativt stora format förlorar jag mig själv i utställningen. Jag låter mig förföras av dess magi, nästan tre varv.

Lea Karlsson är konstnären denna gång, med en utställning som väsentligt uppgraderar erfarenheten från mitt senaste besök på Galleri Fiskhuset. Precis som alltid är det en lokal talang som står i centrum. De två första tavlorna som möter mig strålar med en kall kolorit i ljusblått och vitt. Dessa två delade motiv (diptyk) pryder varsin duk: ”The wave”. Den ljusa koloriten fascinerar i nästa verk. Ett äldre par håller varandra hårt i handen. Titeln är ”Hemma – där Du är!”. Vigselringarna står i kontrast mot den ljusgröna och gulvita koloriten, vilket skapar en vacker balans.

Tvåsamheten fortsätter i nästa fängslande alster. ”Pojken och fågeln” ger en stark ledtråd till vad som väntar. Med sina intensiva färger och linjära måleri fångar verket oss. Varje motiv manar till en djupare reflektion eller skrämmande destruktivitet. Pojken blundar i en starkt känslomässig undanflykt. Eller så betraktar han med halvt stängda ögon. Han är nedsjunken i en hypnotiserande kontemplation av fågeln?

Utställningen ”Artig? Konstig?”** är definitivt inte konstig, men vi kanske skulle kalla den lite quirky! Tänk dig en upphängning som är så genomtänkt att den får neurotiska konstnärer att tappa hakan. Tvåsamheten är snäll. Men precis som en växande svamp i en mörk källare, börjar den övergå till en allt mörkare ton. Kanske de artiga motiven slår över till en destruktiv kolorit i nästa rum – dramatisk cliffhanger, någon? Fem alster som har samlats här, som en familj som inte riktigt vet hur de hamnade på samma fest!

Det mörka och destruktiva utgör en kraftfull brytning mot triptyken ”Parken” som avslutar första sektionens artighet. De modernistiska dragen och den linjära återskapningen av motiv i intensiva färger tilltalar mig enormt. ”Sikta högt” presenterar en spjutkastande, lättklädd person med mörk hy. Här finner jag starka inslag av 1900-talsmodernism. En mosaik av djärva färger skapar liv i ett träd, medan den kraftfulla linjedragningen runt figurerna ger en imponerande struktur.

Triptyken är ett fantastiskt exempel på hur centralperspektivet kan användas för att skapa en känsla av djup i bildytan. Några träd i nederkant delar stolt linjen av höstens vackra färger diagonalt. Mindre träd som avbildas högre upp i bildytan pekar entusiastiskt mot en central punkt längre bort. Detta är centralperspektivet. Det ger oss en magisk känsla av det stora perspektivet.

I den mörka sektionen brinner rött, svart och brandgult av intensitet och känsla. Som så ofta är texturen tunn, nästan som en viskning av något djupt och dolt. Ibland känns ytan lite tjockare – en medveten gest för att fördjupa upplevelsen. Bland dessa mörka motiv framträder två fängslande porträtt. Elefantmotivet är knappt synligt, så svart är det, som om det dolde sig i skuggornas gåtfulla famn. Låt oss föreställa oss att det avbildar en förtrollande kväll. Skymningen sveper över savannen och skapar en stämning av mystik och stillhet.

Ett ansikte vars blick utstrålar en djup sorgsenhet. Med avsikt har konstnären låtit färgen flöda neråt i duken. Om man ser längre upp i ansiktet, upptäcker man även där spår av rinna färg. Det kan mycket väl vara en symbol för de rinnande tårar som fortsätter i bildens nederkant.

I mitten på långsidan ovan elementet. Det framstår som en helgonbild i en ceremoniell sal. Där finns ett motiv jag omedelbart känner igen. Det är ett porträtt av ”Malala” (blandteknik), den modiga flickan som numera också är en fredspristagare. Bilden är bekant, men i Leas målning ser Malala något äldre och blekare ut än jag tidigare föreställt mig. Kanske är detta avsiktligt, vad kan jag veta? Texturen är tjock och på vissa ställen oavslutad.

Nästa sektion, en ljusare och mer livfull kolorit med lättare motiv. Det är fortsatt linjärt med varma färger som ger en känsla av gemenskap. Fyra stenar i minskande storlekar är staplade på varandra och symboliserar ”Balans”. Verket har en enkel men vacker färgsättning och en monumental funktion. Många alster låter färgen flöda nedåt, vilket skapar liv. Flickan med blommor i håret ser glad ut. Jag undrar om det finns en osynlig fläkt som leker med henne. Håret står rakt bakåt och hennes kroppsspråk utstrålar glädje, ”blomsterflickan”.

Generellt sett är utställningen bra och alstren genomtänkta, men de saknar den chock som behövs för att verkligen imponera. Färgerna är behagliga för ögat, men det känns som en trygghetszon.

© Björn Blomqvist 2014-11-12