Fågelungen PAX och alla andra

Med brinnande iver efter att uppleva en uppsjö av intryck, hade jag inte insett förrän i allra sista stund. Det var då den djupare innebörden av fågelungen PAX uppenbarade sig för mig. Jag kastade mig genast in i analysen, i min sedvanliga anda – alster efter alster. På Galleri Fiskhuset var det på självaste nationaldagen – vernissage på Färgklicken 30 år, en samlingsutställning del 2. Först en snabbkoll på två traditionella landskapsmotiv, a’la akvarell. Just akvareller dominerade – drygt hälften, om inte mer.

Efter två dunkla akvareller var det dags att FLY, PAIX och sen den där fågelungen PAX, eller kanske en duva. Verket innan heter ju ”Paix” (fred). Poängen med ”Pax” är att på avstånd, ser den abstrakta monotypin ut att föreställa en fågelunge. Jag tror inte det är bestämt – utan bara en slump, sånt som jag ofta upptäcker. Jag har ju en exceptionell förmåga att se ovanliga detaljer i bildmotiv. Fågelungen lämnar jag hän för två färgmatchande akvareller i ljusare ton än de två första. Nu med motiv av landskap och solrosor. Mycket gult och grönt, men helt godkänt.

Utställningen presenterar en dynamisk utveckling av motiv och stil, med början i en akryl i kolorit blå som fungerar som en övergång till nya fågelmotiv i “Fågel flyg”. Dessa fåglar, tillsammans med “Ugglan” och “Skatan”, är tydligt igenkännliga och ger en känsla av rörelse. Två akvareller med tydliga motiv leder sedan betraktaren vidare till det mest abstrakta verket i utställningen, “Visshet” (akvarell/tusch). Placerad strax efter en knallröd tulpan i akvarell, erbjuder “Visshet” en abstrakt upplevelse med sina vita, svarta och gula former i modernistisk anda. Detta abstrakta verk fungerar som ett effektivt avbrott från den mer traditionella motivskörden av landskap och djur, och ger utställningen en välkommen variation.

I den andra sektionen av konstrummet och utställningen presenteras en samling verk av en och samma skapare, där olika tekniker samverkar. Samlingen inkluderar monotypier, blandtekniker och akvareller. Bland dessa verk utmärker sig “Blå, blå är kärleken”, en blandteknik som fångade min uppmärksamhet. Verket, med sin abstrakta koloristiska palett bestående av rött, blått och svart, reflekteras i en sjöliknande yta. “Höstraps”, en monotypi, skapades genom att pressa en färglagd glasskiva mot ett fuktigt papper. Denna teknik erbjuder en fascinerande möjlighet till oväntade resultat.

Jag började min vandring genom utställningen med van Goghs skor och ett lyckosamt försök till pointillism i “Integration”. Under utställningens gång deltog jag i flera konstnärssamtal, vilket jag hoppas konstnärerna uppskattade lika mycket som jag. Äntligen fick jag se några oljemålningar med fina motiv av “Magnolia på kvist”, “Rosor i fönstret” och “Vallmon”. Plötsligt tog utställningen en oväntad vändning mot fyrar. Inte i den ordagranna bemärkelsen, utan genom en samling akvareller med fyrar som motiv. Till skillnad från konstens fyrmsästare Håkan Groop, som jag tidigare bloggat om, har dessa fyrar fått en mer central position. Allt runt omkring är avskalat, vilket gör att själva fyren står i fokus, centrerad mitt i bildytan. Konturerna är både linjära och måleriska, vilket skapar ett lättare djup i bilden.

I nästa sektion introduceras mer rörelse i motivet, vilket framgår tydligt av de rinnande bäckarna och det dimmiga vädret som virvlar runt de kala träden. Ovädret verkar gripa tag i både de vindpinade träden och det forsande vattnet i bäcken. Återigen används akvareller, men denna gång med en trolsk stämning som uppskattas. Djupet i dessa målningar, liksom i många andra i utställningen, skapas främst genom centralperspektivet. Bäckens sträckning formar konturerna som leder blicken mot blickpunkten längre bort eller uppåt.

I utställningens sista del, överväldigad av intryck, fastnade jag för ett alster som lyfte akvarellmåleriet till nya höjder. Bland de färgstarka akvarellerna av “Thailändska juveler” och “Stockholm i morgonsol” utmärkte sig “Morgontidigt möte”. Ljusets ursprung var först oklart, men dess skickliga återgivning var slående. En gestalt, lutad mot en vägg, badas i ljus, medan den mötande personen mittemot förblir i dunkel. Hela motivet är i gråskala, med en ljuspunkt som ger en clairobscur-effekt. Varifrån kommer ljuset? I min fantasi föreställer jag mig att det kommer från en lampa eller lykta i fasaden ovanför den upplysta gestalten, som vi inte ser i bilden men vars ljus kastar en skugga över honom.

Efter alstret om möte kände jag en stark längtan att avsluta mitt egna möte – mitt konstmöte. Där fann jag en skattkista av allt jag så ofta söker. Djupet, rörelsen, den mångfald av tekniker, de abstrakta motiven, clairobscuren och de förtrollande ljussättningarna. Det som gjorde det hela så befriande var att det i stort sett, bara är bildkonst…