En stil för varje smak

“Sommarsalong Mina vänner” – en utställning som sprudlar av kreativitet och mångfald! En fantastisk möjlighet att uppleva en uppsjö av konstnärliga uttryck, där varje stil och influens från konsthistorien får sin plats att lysa. En riktig fest för ögat och själen! 

Efter att ha beundrat fåglar som poserade som om de var på catwalken och en kronärtskocka som såg ut att vara redo för en gala, fortsatte jag min klättring. En paus i trappan, längre än en katt som sträcker på sig, gav mig en försmak av vad som väntade. Nu är det konst överallt, och jag känner mig som en överstimulerad hamster i ett konstgalleri. 

Filippa Lövemarks konstverk fängslar med sin måleriska kvalitet och skickliga skuggsättning, vilket ger djup åt motiven. Fåglar och fjärilar är återkommande teman, placerade i olika miljöer. Bakgrunderna, med sina naturmotiv, är avsiktligt abstraherade för att framhäva fåglarna eller fjärilarna och de föremål de befinner sig på, såsom taggtråd eller elkontakter, i ljuset. Denna teknik skapar en fokuserad och fängslande visuell upplevelse.

Något senare befann jag mig i trånga passager och mystiska platser, inte inne i galleriet, utan i bildens värld. Agneta Östlunds obskyra och hemlighetsfulla gestalter rör sig i dessa trånga passager, omgivna av färgytor eller kolorit i grått och svart. Detta skapar en diffus uppfattning om suspekta personer i en dunkel miljö, samtidigt som hon skapar djup på ett traditionellt sätt. 

Snabbt vände jag mig om och tittade på alstret mittemot de suspekta herrarna i svart. Det jag såg, var två kvinnors/flickors ben, dvs. underkroppar. Motivet talar till oss genom händernas fattning och fötternas placering. En hand håller om den andres händer och två par fötter riktas inåt som ett tecken på underlägsenhet, skam eller rädsla för någonting. Koloriten i alstren förekommer i fler av Neringa Stjernmans alster – något jag gillar. Inte bara de lugnande färgerna, utan stillheten och de tysta uttrycken i motiven.

Jag fortsatte min runda och betraktade alster efter alster i vanlig ordning. Strax efter Nerringas alster finns ett motiv av en pojke i rött. Pojken, klädd i röd tröja, utstrålar en känsla av sökande eller nyfikenhet. Det som fångade min uppmärksamhet var konstnärens användning av en vinjett i sina alster. Allt runt omkring, inklusive hus och vegetation, blir mer otydligt, vilket skapar ett cirkulärt fokus eller skärpa kring pojken. Det påminner mig om hur man skapar en vinjett på Instagram, där motivet framhävs medan bakgrunden suddas ut. I detta fall är det pojken i röd tröja som står i centrum.

Plötsligt kände jag igen mig! Jag möttes av en samling alster av Helena Trovaj, vars konst jag tidigare analyserat. Jag är inte säker på om det är nya verk, men stilen är omisskännlig. Jag minns inte exakt vad jag sa om hennes verk tidigare, men jag tror att jag gillade dem. Jag uppskattar när konstnärer gör något extra med akvareller, och det tycker jag definitivt att hon gör. Gula spårvagnar, gula taxibilar och livfulla stadsmiljöer är återkommande motiv i hennes verk. 

Mitt i galleriets lugna miljö, en skarp kontrast till det stormiga vädret utanför, fångade mina ögon ett antal skulpturer. Bland dessa konstverk stack Heléne Andersons keramik ut. Skulptur är för mig en komplex uppfattning, men i detta fall fann jag mig själv hänförd av Andersons skicklighet. Hon hade skapat en samling handväskor och skor så realistiska att jag först trodde de var äkta. Deras intrikata detaljer och livfulla färger fick mig nästan att vilja bära dem och gå ut i världen med en keramisk handväska om axeln.

Mitt i samlingen finner vi två verk av Eva Andersson, var och en med ett unikt motiv och komposition. Jag uppskattar särskilt kontrasten mellan himmel och väg i ett av verken. Den knallblå himlen möter en väg eller gata i en mer orange ton, vilket skapar ett naturligt ljus i bilden. Det traditionella centralperspektivet används effektivt, där gatans kanter och husens sträckning möts i den centrala blickpunkten längre bort.

I konstrundans fortsättning stötte jag på modernismens element. Tobias Eklunds verk, präglade av Matisse-liknande ansikten och fauvistiska inslag, kombinerar starka linjedragningar med en livligare textur och form skapad genom mixed media. Nästa steg är att analysera dessa verk.

Smileysarna i det större ansiktet är charmiga, men de förtjänar en egen utställning. De kommer inte riktigt till sin rätt i det här sammanhanget, kanske på grund av verken som kommer före och efter. Jag hoppas att Tobias snart får en separat utställning, då kan jag analysera hans verk mer ingående. 

Med en glödande iver kastade jag mig över till bortre väggen i galleriet, den heliga platsen där galleristen alltid ställer ut de större mästerverken och de mest förtrollande skapelserna. Denna gång var inget undantag! Neringa Stjernmans alster, med sin förtrollande, varma kolorit, återvänder triumferande! Från fauvismens och modernismens virvlande världar, kastas vi plötsligt in i ett stilla, stilla stilla-liknande tillstånd, en andlös paus i tidens gång.

Verket refererar till stillebenkonsten genom att avbilda en skål med ägg eller en terrin på ett bord med matchande bakgrund/tapet. Detta motiv är välbekant inom genren. Konstnärens tidigare verk med underkroppar antyder att detta kan vara ett återkommande tema. Både kompositionerna och koloriten i detta verk uppskattas. Konstnären lyckas måleriskt återskapa en känsla av ensamhet, bundenhet och känslor.  

Jag lämnade de tre större verken bakom mig när jag därefter befann mig i kubismens tidevarv. Inte bara för att Alexandra Kubiaks namn påminner om kubism, utan även för att hennes verk är i kubistisk stil. De starka linjedragen och de tvådimensionella kvinnogestalterna för tankarna till Picasso. Jag uppskattar hennes verk, men de med överdriven textmängd skulle kunna vara mer effektfulla utan den. Min personliga koppling till kubismen är att dess förgrundsgestalt, Pablo Picasso, gick bort samma år som jag föddes. Nu var det sagt. 

Min resa genom konstens värld tog mig från modernismens djärva penseldrag, via fauvismens explosiva färger, till stillebenets stillhet och kubismens geometriska lekfullhet – och sedan, som av en blixt, landade jag i surrealismens förtrollande värld. Det är här, i drömmarnas och det omedvetnas rike, som min passion verkligen flödar. Som en hängiven beundrare av Salvador Dalís surrealistiska mästerverk och René Magrittes gåtfulla bilder, finner jag en djup resonans med Per Nyléns skapelser. Hans vågformiga höghus, med sina fascinerande sprickor i tegelfasaderna, viskar till mig om en värld bortom det vanliga, en värld där fantasin sätter gränser.

Underfundiga titlar och en återkommande hängbro som leder oss någonstans, vidare in i bilden, eller ut ur den – det är något jag uppskattar. Den starka koloriten, med intensiva blå och röda nyanser i drömska miljöer, fångar min uppmärksamhet. Ljussättningen är tydlig, med ett ljus snett framifrån som kastar skuggor på husets ena sida, vilket konstnären skickligt använder för att skapa djup. Lekfullhet genomsyrar Pers verk, och dessa blir direkt favoriter i utställningen. Men det finns fler – räkna med det.

Utställningen är en riktig pärla, med en imponerande variation av stilar och inspirationskällor. Konstnärerna som särskilt fångade mitt intresse är Per Nylén, vars surrealistiska och lekfulla höghus är en fröjd för ögat, Filippa Levemark, vars fågelmotiv är både eleganta och fängslande, Alexandra Kubiak, vars kubistiska kvinnofigurer är både tankeväckande och visuellt slående, och Neringa Stjernman, vars varma stilleben av en äggskål och en soppterrin utstrålar en känsla av hemtrevnad och komfort.

©️ Björn Blomqvist 2015-05-30