Kära dagbok… Nää, glöm det. Det var bara en illusion. Dagen efter det intensiva konstmötet känner jag mig lite ”off”. Jag känner mig som en katt som ser en gurka och tror att det är en orm. Jag har också haft en lång repetition i att behärska ett sjungande teaterstycke. Vem visste att böcker kunde sjunga bättre än jag?
Egentligen vill jag hoppa på det igen. Ett nytt konstmöte under lunchen, såklart. Lunch är ju den enda måltid som vi alla genuint kan kalla ett konstverk! Tiden flög förbi snabbare än min lunchpromenad. Under den jagade jag både mätstickor och inspiration. Jag medger att dagens repetition i scenkonstens anda är ett konst- och kulturmöte. Det är värt att släpa med sig som en tyngre ryggsäck!
Efter hela dagen i replokalen kan jag erkänna att både hungern och tröttheten gjort en grand entrée. Tack och lov är de bara skuggor av den fantastiska helhetsupplevelsen. Är du ärligt talat, vem behöver mat när man har musik? Så kul, spännande och lärorikt har repetitionen varit. Jag nästan glömde att jag är en människa med grundläggande behov. Musikal är den saknade strängen på min lyra, så nu kör vi – låt maten vänta!
Det känns som strängen är på sin plats i en gigantisk ensemble. Ja, det är mer rätt än en katt på en solig fönsterbräda! Trivsamt i gruppen, njuter jag av varje stund, som om jag fått gratis snacks på en filmkväll.
Som amatörskådespelare i snart 18 år har jag aldrig vågat mig på musikal. Jag har mer eller mindre bara spanat in dem på scen och genom popcornslungan på film. Orsaken? En massiv tro på att jag bara kan agera och, om jag har tur, kanske snubbla mig genom någon danssteg. Sång? Snarare ett mysterium som skulle få en katts ångest på höga toner. En liten talroll är min glansroll i uppsättningen. Den är liten men ack så viktig. Jag menar, någon måste ju stå där och förvirra publiken!
På heder och samvete. Det lovas nu att nya, intressanta konst- och kulturmöten ska poppa upp här oftare än man hinner säga ”bajskorv”! Egenskrivna alster och rapporter från min manusvärld ska också bli fler. Jag har hört att de har en tendens att föröka sig som kaniner!
En vecka fram i tiden sitter jag säkert här igen och bloggar. Jag har lovat mig själv att inte låta min skrivcrisis ta över. Att glömma att ha roligt under skrivprocessen är som att leta efter inspiration i en mörk grotta. Det är utan ficklampa, onödigt komplicerat och lite skrämmande!
Björn Blomqvist 2013-10-20
Bilder från gårdagens lunchpromenad:
Blomman's Art and Poetry Blog 
Comment