Tjuvstart med Färgklicken på Fiskhuset

Utställningen på Galleri Fiskhuset öppnar idag, en försmak inför den officiella vernissagen på lördag. I stillhetens anda bjuder Konstföreningen Färgklicken på en värld av akvareller som vibrerar av passion och innerlig närvaro. Monika Gustafssons målningar av natur och växtliv andas en varm kolorit. Varje nyans tycks vara en viskning från landskapets själ. Hennes djup skapas genom det klassiska centralperspektivet. Det är som om betraktaren dras in i en tyst berättelse bakom varje blad och gren.

Lo Amréns verk tar vid i samma ton, med landskap som badar i mjuka, varma färger. Också här är perspektivet en bro in i motivets hjärta, där hela pappret omsorgsfullt fylls med liv. Båda konstnärerna låter sina akvareller sjunga i samklang; inga tomrum stör den helhet som nästan känns meditativ.

Utställningen är en lågmäld, men passionerad hyllning till stillhetens skönhet. Färger och former bär på en inre glöd. Denna glöd lyser mot den som stannar upp och verkligen ser.

Efter de inledande två sektionerna med akvareller sker en dramatisk förskjutning i uttrycket. Det är som om rummet andas på ett nytt sätt. Här träder Johanna Cederblads vinyl på fiberduk fram som ett vibrerande crescendo. Motivens kor, i sina ständigt skiftande kompositioner, laddas med en rå energi. De röda, gula och bruna tonerna pulserar mot betraktaren som het magma. De jordiga färgerna sänder ut värme på samma gång. Det skapar en omedelbar känsla av fysisk närvaro.

Sedan förflyttas blicken till Ann Jakobssons akvareller, och en förvåning uppstår som nästan känns kroppslig. De tjocka, markerade penseldragen bär en tyngd jag tillskriver akryl, men utställningslistan bryter den illusionen med sitt lakoniska konstaterande: akvarell. Den mörka, dämpade färgskalan ramar in ett stilla allvar. Detta allvar har ett djup som känns mer som ett slutet rum än ett öppet landskap. Här stiger man inte in, man sjunker. Och så – som en viskning efter stormen – möts jag av Gun-Britt Stjärnstedts akvareller. Ljuset blir till en egen aktör. Tulpanerna öppnar sig som små andetag av stillhet. Fruktskålens tysta närvaro återför rummet till ett meditativt tillstånd. Kontrasten mellan dessa tre konstnärskap är stark. Just i mötet föds en passionerad rytm. Det uppstår en pendelrörelse mellan kraft och kontemplation.

Lite längre fram i utställningen möts jag av Gunilla Carlssons collografier. Fåglar och andra djur framträder med de karakteristiskt vita, skarpa linjerna. Dessa linjer skär genom dova bakgrunder. Det är som om varje linje bär en viskning av liv. Varje rörelse har frusits i tiden, men linjen vibrerar ändå av närvaro.

När jag stannar framför oljemålningen ”Pippi är hungrig” känner jag hur titeln sjunger i mig. Den avporträtterade fågeln sitter där, omgiven av barer, restauranger och pizzerior – symboler för överflöd, för mänsklig njutning och begär. Det är som om dessa byggnader viskar till fågeln, lockar med löften om mättnad. Utan dem vore den lilla fågeln bara ett tyst fragment, en stilla skiss av existens. Med dem blir dess hunger nästan påtaglig, en känsla som kryper in under huden. Målningen saknar djup i traditionell mening, men det spelar ingen roll. Här talar inte perspektivet. Istället är det själva bildens språk. Det är rått och omedelbart. Varje symbol slår an en ton i betraktarens inre. Det är passion i det stilla, skönhet i det vardagliga, och ett rop efter att bli förstådd.

Mot slutet av utställningen når vi den absoluta höjdpunkten! Maarit Helanders akvareller av Gamla stan i Stockholm är så mästerligt utförda. Skärgårdsmotiv från Femöre är också utförda så skickligt att de nästan lurar ögat att tro att de är fotografier. Dessa akvareller är en symfoni av element – djup, rörelse (vågsvall!), ljussättning, mjuka konturer och en otrolig detaljrikedom. Jag fann mig själv stående där, förtrollad, i flera minuter, fylld av beundran för hennes exceptionella skicklighet. De sista verken i utställningen är en fusion av akvarell och akryl av Anna-Greta Bohlin.

Ett motiv på Stockholms farvatten med en båt i rörelse fångar utställningens rörelsemotiv perfekt. Maarit Helanders vågsvall förstärker denna känsla av dynamik. Utställningen utstrålar i övrigt en känsla av stillhet i motivrepresentationen. Slutligen, låt mig avsluta mitt inlägg. Jag reflekterar över mötet med utställningens sista alster. Det är en akryl med grov faktur, ”Den sista tulpanen”.

Björn Blomqvist 2011-03-09