Är det renässans – då är jag på

Jag blev genast intresserad när jag läste om utställningen på Galleri Fiskhuset. Den visar måleri och teckningar av Michael Vågsten, som hämtar sin inspiration från både renässansen och barocken. Särskilt lockande är att han har studerat ljusdunkelmåleriets mästare. Framför allt har han fördjupat sig i hur Rembrandt skildrade hudens nyanser. Det gör att jag verkligen vill se utställningen med egna ögon.

Jag var där idag, helt uppslukad av Michaels mästerverk, och betraktade det i det stora in i minsta detalj. Den blänkande texturen, skapad med oljefärg, är ett bevis på konstnärens otroliga skicklighet. Som artikeln i SN beskriver, har detta självklart gjorts lager på lager, med en precision som är helt fascinerande. Efter lång, lång tids torkning har han lackerat ytan för att ge den den där klara, förtrollande lystern. Det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga! 

Det första som sätter eld på min fantasi i renässansmåleriet är den fängslande användningen av primärfärger. Dessa färger dansar i kontrast mot de djupa, jordiga gröna och bruna tonerna, särskilt i Leonardos verk. Figurerna framträder med markanta linjekonturer, födda ur den intensiva färgkontrasten snarare än genom upptrissade linjer. Det finns ingen plats för subtila svep eller toningar här. Istället avgränsas figurerna skarpt mot sina omgivningar. Detta skapar en fantastisk separation och ett grafiskt uttryck som slår an känslor djupt i betraktaren.

Det är mjuka former. Jag kan inte låta bli att tänka på hur konstnären verkligen vill utmana. Konstnären vill förföra våra sinnen. Vad är egentligen syftet med den där rör- eller slangstumpen som dyker upp i varje bild? Varför ser vi hundar och strandade båtar samt fartyg överallt? Dessa frågor virvlar i mitt medvetande som en fascinerande gåta. Till slut kan jag inte annat än att undra om vissa alster kanske är menade att förenas. Finns det halvfigurer som döljer sig i kanterna? Kanske en triptyk någonstans som väntar på att bli upptäckt?

Ett gemensamt drag är det centralt placerade motivet i bildytan. Det skapar inte det så karaktäristiska centraperspektivet. Detta perspektiv tillskrivs renässansmästaren själv – Leonardo. I alstret som kallas ”Floating” tycks konstnären har roligt med kapade delar av armar, ben, fötter eller varför inte en halv fisk. Det finns med andra ord en viss surrealism i hans alster. Båtar på torra land, bilar på tak, surfare på en val osv.  

Jag frågar mig fortfarande med en brinnande nyfikenhet vad den lilla rörstumpen kan betyda. Jag kan inte låta bli att undra över betydelsen av skräpet han har strategiskt placerat i bildytan. Sladdar, skiftnycklar och hundbäddar ligger i oordning. I min fantasivärld är jag övertygad om att dessa små, till synes meningslösa detaljer bär på ett djupt sammanhang. Jag kämpar med att finna precis vad det är.

Objekt som står i centrum av bildytan kan vara allt från en elegant spade eller ett majestätiskt bord. Det kan också vara en förtrollad läsare, ett dansande par i harmoni eller en ruffig motorcykel som skriker av frihet. Varje detalj tycks stråla av konstnärens brinnande intresse. Något unikt i bilden ska stolt placeras i mitten. Det är omgärdat av majestätiska träd, livliga djur, människor fyllda av liv eller svävande flygplan. Djur och träd är tidlösa symboler av skönhet. Dessa symboler är vanligen närvarande i konsthistorien. De berikar varje verk med sin närvaro.

Nog finns det en hel del annat att säga om utställningen. Det mystiska med halvfigurer skapar en fascinerande atmosfär. En flod av surrealistiska element bidrar ytterligare till denna känsla! Huvudbonader och bar överkropp står i förgrunden av Michales målningar. Man kan verkligen undra om det är en djup personlig reflektion som förmedlas genom dessa verk.

Det är de starka primärfärgerna som verkligen imponerar. Kontrasterna dem emellan spelar en avgörande roll. De mjuka formerna i figurerna förstärker det jag ser och ger en enastående visuell upplevelse. Det finns ett flöde, där allt följer samma mönster och kolorit, vilket gör det behagligt för ögat. Jag uppskattar verkligen konstnärens skicklighet och den konsthistoriska inspirationen som ger verket en unik dimension.

Att ormen finns i nederkant i bild och stegen i överkant ger en tydlig och direkt förklaring. Konstnären har en uppenbar insikt om den gemensamma symboliken mellan de två figurerna. Ormar och stegar representerar ett indiskt brädspel där dygder (stegar) guidar spelarna mot himlen, medan laster (ormar) drar dem tillbaka. Detta samband är inte långsökt; det är en insiktsfull koppling. Ni som följer bloggen vet att jag alltid söker efter djupare förklaringar och skarpa insikter i mysterier.

© Björn Blomqvist 2014-09-02