En våg av dåtid

Jag står på bryggan efter hopp över minnesluckor. Ett snedsteg och jag faller nedåt – igen! Jag lossar den minnesmärkta tampen som gjort stora märken i stammen.

I båten jag färdas sitter sorgen i fören. Med årorna jag ror bildas ringar i tårarnas sjö. I fart med tidvattnet slår vågorna mot ångestklippan. Vågorna sköljer hällen, men de inristade glåporden är kvar.

Jag ankrar längs bergets kant och lämnar ekan lika tom som mitt vemod. Jag ser orden som minner om det förflutna. Vatten täcker stenen, en tår och jag faller ned på knä.

En sydöstlig vind av ångest knakar i båtens brädor. Båten gungar av oro när navelsträngen går av.

Som drivved lämnar den mig ensam. Ett rop på hjälp kvävs av ekot från måsarnas pikar. Jag står med ryggen mot dåtiden och ser horisonten som min enda utväg.

Fästet glider och jag plumsar i den lokala syndafloden. Fyren längre bort lyser av bilder jag har förträngt. 

Vattnet jag tar över huvudet är modet inte dopet. Jag kan inte gå vidare. Jag måste simma bort från allt. Med smärtor i bröstet och börda på mina axlar är alla simsätt uteslutna.

Det var inte jag, utan de som vevade med armarna. Som fjäril i deras hov tar jag mig utåt.

Fast i det grepp som pressar fram det onda, forsar vattnet som skiljer mig och båten. Bara några armtag kvar men bakbunden i förflutna tankar är vägen evighetslång.

Jag doppar huvudet under vattenytan igen som kamouflage åt våta kinder. Med stängda ögon stängs slussen som fyller på var i de sår som aldrig läks. 

 © Björn Blomqvist 2013-12-07