Jag har lämnat det upplysta rummet – nu är jag vilse. Jag står i centrum av en dunkel plats. Det är för mig den oinvigda jargongen som håller alla dörrar stängda. Det finns ingen återvändo, inte nu i alla fall.

Jag är som ett öppet kort trots att jag håller färgen. På en helt annan nivå jag befinner mig, genomskådas jag. De läser mig som om allt redan skrivits – på nätet.

Utan att visa mina styrkor är jag inte starkare än min svagaste länk. Med bakbundna händer lyckas jag ändå hålla masken – än så länge. Ju längre tiden går, ju mer lutar golvet – uppför. I backkrönet står någon och drar mig framåt, men min svaga aning gör att jag glider tillbaka – nedför.

Mina tänder gnisslar så länge jag biter ihop. Jag mottar verbala slag utanför ringen – utanför min spelplan. Reglerna är otydliga. Som en trisslott ska vinnaren skrapas fram, allteftersom. 

Jag studsar från sida till sida utan att komma under repen. I ringen är alla verbala pikar,  slag under bältet. Gonggongen går när kontraktet löper ut. Dessförinnan lutar det på alla plan. Vissa dagar kryper jag, andra dagar står jag och stampar – framåt kommer jag inte!

Björn Blomqvist 2014-06-20